De fattigas rätt

Motion 1992/93:U250 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
Socialdemokraterna föreslår i denna motion:att
biståndet koncentreras till de fattigaste länderna,att
enprocentsmålet så snart som möjligt åter skall uppnås,
att en rad principiella frågor -- riksdagens inflytande,
landramarna, myndigheternas ställning, bundet bistånd
m.m. -- måste tas upp i ett större sammanhang av en
nationell kommission om Sveriges internationella ansvar,
att miljöbiståndet får totalt 55 milj. kr. mer än regeringens
förslag,att FN:s utvecklingsprogram UNDP, barnfonden
UNICEF och FN:s hjälp till Palestinaflyktingar genom
UNRWA får sammanlagt 75 milj. kr. mer än regeringen
föreslagit,att Moçambique och Tanzania samt även
Sydafrika, Angola, Guinea-Bissau och Vietnam får
sammanlagt 145 milj. kr. mer än vad regeringen föreslagit.
1. Inledning
Biståndet har under senare tid ansatts hårt. Å ena sidan
har en värld i snabb förändring ställt långt större krav på
ökade resurser och nya ändamål. Å andra sidan har
biståndets volym urgröpts genom höstens krisuppgörelse,
utnyttjandet av biståndets resurser till vissa
flyktingkostnader och för Östeuropasamarbete, samt nu
också genom att dess reala storlek sänkts avsevärt genom
kronans minskade värde. Samtidigt har biståndet utsatts för
hård osaklig kritik som sökt undergräva det starka och
djupa stöd biståndet hittills åtnjutit.
Vi behöver emellertid alla biståndet. De fattiga angår
oss. Människorna på denna jord delar en ödesgemenskap.
Bara på en grund av internationell solidaritet kan en
gemensam framtid byggas.
Kärnan i solidaritetens idé är de fattigas rätt: de fattigas
rätt till sin människovärdighet, till frihet från armod och
förtryck. ''Medborgarrätten'' var ordet som användes i vårt
eget land i arbetarrörelsens begynnelse. På samma sätt som
kraven på rösträtt och rätt till arbete här gick hand i hand
måste nu kraven på en mer demokratisk och en mer rättvis
världsordning också gå hand i hand.
I förra årets socialdemokratiska biståndsmotion har vi
beskrivit den globala miljö och de biståndsmål som ska styra
biståndets utformning och utveckling. Vi skrev utförligt om
''Demokrati och de fattigas rätt'', ''Frihet från fattigdom'',
liksom om ''Roller och metoder i biståndet''. Dessa
perspektiv äger sin fortsatta giltighet och upprepas inte här.
I årets motion ''Solidaritet och säkerhet för en ny värld''
tar vi upp det internationella ansvar som följer av Sveriges
engagemang för gemensam säkerhet, bistånd, östsamarbete
och flyktingfrågor. Vi föreslår där en nationell kommission
med uppgift att se över Sveriges internationella
ansvarstagande, i ett övergripande perspektiv, liksom de
olika områdena var för sig. Flera av biståndets centrala
frågor bör behandlas i det sammanhanget.
2. Ökade klyftor
De politiska och ekonomiska förändringarna under de
senaste tio åren är oerhörda till sin omfattning. Dynamiken
i de internationella och nationella förändringarna
framtvingar nytänkande och omprövning. Det står alltmer
klart att vissa frågor till sin karaktär är globala och i
bokstavlig mening ödesfrågor för mänsklighetens framtid.
De måste hanteras av världssamfundet, nationellt och
internationellt. Ingen nation kan undandra sig sitt ansvar.
Världsekonomin måste åter inriktas på varaktig och hållbar
tillväxt för att skapa resurser och drägliga levnadsvillkor till
en världsbefolkning som växer med ca l00 miljoner
människor om året.Världsfattigdomen måste
bekämpas -- minst 1 400 000 000 människor lever i djup
fattigdom.Ökningen av de enorma inkomstgapen mellan
rika och fattiga länder måste hejdas och vändas till sin
motsats. Den absoluta skillnaden i percapitainkomst mellan
å ena sidan de 20 procent fattigaste i världen och de 20
procent rikaste (i stort motsvarande i-världen) ökade från 1
864 dollar per capita 1960 till 15 149 dollar per capita 1989
(i fasta priser) enligt UNDP. Skillnaderna i inkomster inom
många u-länder är också mycket stora och har ökat genom
1980-talets strukturomvandlingsprogram. Flera av de
fattigaste u-länderna är fortfarande tyngda av väldiga
skuldbördor. Klyftan mellan i- och u-länder har minskat vad
gäller livslängd, läskunnighet och tillgång till brukbart
vatten men ökat vad gäller många faktorer som påverkar
den framtida utvecklingen, t.ex. omfattningen och
kvaliteten i grundutbildningen, forskning,
telekommunikationer etc.Globala, regionala och
nationella miljöhot måste bekämpas. Det förtunnade
ozonskiktet är redan ett faktum, den globala
värmeökningen genom drivhusgaser kan bli det om några
decennier. I den fattiga världen är miljöskadorna på många
håll redan ett hot mot den långsiktiga överlevnaden. Det
program som antogs av världens nationer vid FN-
konferensen i Rio måste genomföras.Mänskliga
rättigheter och demokrati måste främjas och stärkas och
aggressiv nationalism, rasism och etnicism bekämpas.
Många länder är i dag i en övergångsfas från auktoritära
system till politisk demokrati. Insikten om betydelsen av
mänskliga rättigheter har ökat. Men samtidigt ökar också
nationella, religiösa och etniska motsättningar. Flera
regionala konflikter är olösta. Världssamfundet måste ta ett
fortsatt ansvar inte bara för att upprätthålla fred mellan
nationer, utan också aktivt bidra till att lösa konflikter inom
länder. Nationell suveränitet får inte stå i vägen när centrala
humanitära principer står på spel.
Det finns ett uppenbart samband mellan alla dessa
frågor. De ekonomiska villkoren påverkar demokratins
förutsättningar. Massfattigdom, okunnighet och den
förtvivlan som föds ur misären ger grogrund för konflikter
och hat. Internationaliseringen driver fram sina egna
motkrafter. Den ekonomiska politiken måste ta hänsyn till
miljömålen. Ökad ekonomisk effektivitet betyder också
mindre miljö- och resursslöseri. Genom lägre födelsetal kan
fattigdomen lättare bemästras samtidigt som trycket på
miljön minskas.
Det är uppenbart att en sammanhängande politik
behövs på en rad olika områden: den ekonomiska politiken,
miljöpolitiken, handelspolitiken osv. Av oerhörd vikt är att
nationerna förmår samarbeta. Det kan inte nog ofta
understrykas att ovanstående och andra uppgifter till sin
karaktär är globala men att de kräver insatser såväl på
nationell som internationell nivå.
Biståndet och biståndspolitiken är en av flera åtgärder
som kan påverka dessa förlopp. Det är inget som helst tvivel
om att biståndet behövs och behövs i ökad omfattning, även
om alla länder först och främst måste mobilisera sina egna
resurser. Handel och kommersiella kapitalströmmar är av
mycket större volym än biståndet, men det vore fel att
minska biståndet med hänvisning till behovet av ökad
handel och bättre handelsvillkor för u-världen. Det behövs
förvisso, men för att u-länderna skall kunna konkurrera
framgångsrikt krävs ekonomisk och social utveckling som
särskilt i de fattigaste länderna måste stödjas med bistånd.
De fattigaste länderna i Afrika har i nuläget föga extra nytta
av liberaliserade handelsvillkor. Marknadsvillkoren gynnar,
som UNDP-rapporten om mänsklig utveckling påpekar, i
första hand de redan starka, de som har kapacitet att delta.
Minskad utlåning till och investeringar i u-världen har
inneburit att biståndet kommit att utgöra en allt större andel
av det totala resursflödet. För att vända denna olyckliga
utveckling måste u-ländernas tillväxt öka och ekonomierna
stärkas. För det krävs nu såväl ökat bistånd och större
skuldminskning som åtgärder för att underlätta nya
kapitalflöden. För de fattigaste och mest skuldsatta
länderna utgör biståndet den viktigaste flödet av resurser
utifrån. Biståndet är också av stor central betydelse för
överförande av kunskap. För att u-länderna skall ha en
chans att möta de växande miljöproblemen måste de ha
additionellt stöd från den rika världen.
Biståndet behövs dessvärre också i ökad utsträckning för
att direkt lindra mänskligt lidande och nöd. De rent
humanitära katastrofinsatserna har blivit allt fler.
3. Enprocentsmålet skall återuppnås
Det är uppenbart att den rådande ekonomiska
nedgången påverkat de industrialiserade ländernas vilja och
förmåga att leverera ett ökat bistånd. De svåra ekonomiska
problemen i Sverige har också medfört att socialdemokratin
medverkat till en tillfällig neddragning av det svenska
biståndet med drygt 10 procent. När kronans fasta
växelkurs släpptes föll värdet av biståndet mätt i t.ex. dollar
med ytterligare ungefär 20 procent.
Vi vill understryka att neddragningen är tillfällig och att
enprocentsmålet snarast möjligt måste återuppnås.
Sverige har, trots nedskärningen, fortfarande ett
betydande bistånd och tillhör den lilla grupp industriländer
som ger mer än 0,7 procent av BNP i bistånd. Övriga länder
är Norge, Danmark och Nederländerna.
Det är djupt otillfredsställande att de rika OECD-
länderna fortfarande ger ett så förhållandevis blygsamt
bistånd. På FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro förra året
bekräftade i-länderna på nytt sitt åtagande att nå upp till det
av FN antagna målet 0,7 procent av BNP. Sverige måste
tillsammans med de länder som uppnått FN:s volymmål
energiskt fortsätta att arbeta för att också andra länder ökar
sitt bistånd.
4. Marknadsekonomi och gott styresskick
I den biståndsdebatt som förs förekommer åtskilligt av
fördomar och okunnighet om biståndet och hur det faktiskt
fungerar. Till dels beror detta på att kritiker i själva verket
är emot bistånd som sådant. För de fanatiskt
marknadstroende gäller att samhällen utvecklas bäst genom
att de ''fria'' marknadskrafterna ges så stort spelrum som
möjligt. Denna extrema dogm har inget stöd i den historiska
erfarenheten.
Marknadsekonomin är nödvändig, men lika nödvändigt
är det att styra marknaden. Marknaden måste styras till att
bli socialt och ekologiskt ansvarsfull. Inget samhälle har
kunnat utveckla sin ekonomi och förbättra medborgarnas
sociala och andliga levnadsvillkor utan en stark och legitim
statsmakt.
Det är viktigt att erinra sig att de u-länder som
genomgått den utan jämförelse snabbaste ekonomiska och
sociala utvecklingen och omdaningen, nämligen en rad
östasiatiska länder, har karaktäriserats av just en stark
statsmakt. Staten har där förmått att systematiskt stärka
näringslivets förmåga att i växande utsträckning utnyttja
den internationella konkurrensens dynamik. Regeringarna
har också satsat på jordbruk och landreformer och insett att
ingen ekonomisk utveckling kan ske utan satsning på
människors förmåga och kunskap. Man kan konstatera att
dessa länder under uppbyggnadsskedet fått mycket bistånd
(bland annat av säkerhetspolitiska skäl, t.ex. biståndet från
USA till Taiwan och Sydkorea) bland annat för uppbyggnad
av infrastruktur, teknisk utveckling, familjeplanering,
hälsovård och utbildning, jordbrukets utveckling m.m.
Den östasiatiska modellen kan säkert inte överföras till
andra samhällen. De sociala och kulturella förhållandena
skiljer sig liksom också världshandelns villkor. Men dess
framgång illustrerar betydelsen av en väl fungerande
statsmakt samt förmågan att utnyttja marknadens dynamik.
Det är också den insikten som i dag alltmer präglar den
seriösa analysen av utvecklingens drivkrafter och biståndets
roll. Under en tid på 1980-talet ansåg en del att den
neoliberala marknadsmodellen rymde svaret på alla frågor.
Det gällde att minimera staten, att privatisera och släppa
marknaden fri. Men allt fler har nu kommit till insikt om
att en utvecklad marknad också kräver en väl fungerande
statsmakt liksom ett fungerande civilt samhälle.
Statsmakten har inte bara betydelsefulla direkta uppgifter,
som lagstiftning, infrastruktur, utbildning, hälsa etc. -- den
har också en viktig roll att spela i ekonomin och för
legitimiteten i de spelregler som måste gälla för en
fungerande marknad.
Det svåröversatta begreppet ''good governance'', gott
styresskick eller gott ledarskap, spelar allt större roll i
utvecklingsdebatten. Det innebär inte bara öppenhet och
tydlighet i ansvarsfördelningen och beslutsordningen, utan
också rent politiska insatser t.ex. inom
fördelningspolitiken. Begreppet är egentligen ett sätt att i
nya termer sätta krav på den nationella politiken vad gäller
fördelning, socialt ansvarstagande, bekämpande av
korruption etc.
Det är heller inget som helst tvivel om att biståndet kan
spela en mycket viktig roll när det gäller att skapa bättre
fungerande offentliga institutioner och gott styresskick.
Erfarenheterna på denna punkt är mycket entydiga, och vi
vill i sammanhanget hänvisa bl.a. till Världsbankens
årsrapport från 1991 där man ger en god och övertygande
sammanfattning av ''det goda biståndets'' betydelse i dessa
sammanhang -- vid sidan av biståndets roll som överförande
av kapital och tjänster på gynnsamma villkor.
Men allt bistånd är inte bra. Det finns inte bara många
exempel på misslyckade projekt utan också systematiska
problem i biståndet som till och med kan försvåra ett lands
utveckling. Under de senaste 5--10 åren har erfarenheterna
gett oss en allt klarare bild av vad som kan och bör göras i
biståndet och vad man inte kan göra och vad som alltså bör
undvikas. Vi måste ha en mer realistisk föreställning om
biståndets möjligheter och begränsningar. Man gör
biståndet och u-länderna en björntjänst om man sätter
ohållbara ambitioner.
5. Några grundläggande biståndsprinciper
I propositionen sägs endast lite om hur regeringen ser på
de grundläggande utvecklingsproblemen och vilken
huvudinriktning man vill ge biståndspolitiken. Vi finner
detta vara en allvarlig brist.
Den ter sig särdeles betänklig mot bakgrund av de
förslag man samtidigt anför som begränsar riksdagens
inflytande över hur biståndsmedlen används (se nedan). Vi
anser det därför angeläget att riksdagen ånyo slår fast vissa
huvudprinciper som regeringen har att följa. De ansluter till
tidigare riksdagsuttalanden, som det rått en betydande
enighet om.Det bilaterala biståndet bör koncentreras till
de fattigaste och minst utvecklade länderna.
Fattigdomsbekämpningen skall stå i förgrunden. Vi oroas
över att regeringens prioriteringar inte tydligt nog präglas
av denna strävan.Man bör se biståndet till ett visst land
mer som en ''process'' och ''program'' än som enstaka
projekt. I praktiken innebär detta bl.a. att biståndet måste
vara långsiktigt. Utgångspunkten för biståndet måste vara
mottagarlandets egna ansträngningar och resurser. Vissa
villkor måste ställas, t.ex. om landets ekonomiska politik,
så långt möjligt samordnat med andra givare. Vi oroas över
en utveckling mot ett alltmer fragmenterat bistånd.
Sverige skall i samverkan med andra givare stödja
utvecklingen av demokratiska samhällen. Det är en svår
sak. I det syftet måste biståndet arbeta på olika sätt. Nyligen
etablerade och bräckliga demokratier har t.ex. dåliga
chanser att överleva om inte ekonomin utvecklas. Vi oroas
över att regeringen ofta lutar mot att inta en alltför
förenklad villkorande attityd, snarare än en främjande,
långsiktig strategi. Demokrati kan inte kommenderas fram.
Den måste växa och erövras inifrån.
Importstöd/betalningsbalansstöd är av särskild betydelse
för fattiga länder med stor skuldbörda och som genomgår
strukturförändringar. Valutabrist kan annars bli ett
avgörande utvecklingshinder. Importstödet skall ses som en
del av det samlade biståndet. Regeringen vill emellertid
avskilja importstödet från landramarna, vilket vi finner
olyckligt. Vi efterlyser också av regeringen en mer radikal
strategi för skuldlättnad.Utveckling förutsätter att ett
land utvecklar sin institutionella kapacitet och förmåga,
dvs. att landet skapar en fungerande lagstiftning,
rättsväsende, skolsystem etc. Det svenska biståndet,
särskilt förvaltningsbiståndet, skall stödja denna
utveckling.Fysisk infrastruktur och satsning på vatten,
miljö, hälsa och utbildning är viktiga uppgifter för
statsmakten. Det är också områden som väl lämpar sig för
biståndsinsatser. Underhåll, utbildning och
institutionsbyggande är mycket viktiga delar av sådana
biståndsinsatser. Sverige har här ett i många avseenden väl
fungerande och genomtänkt bistånd. Det bör fortsätta och
utvecklas.Ett kvinnoinriktat bistånd är nödvändigt för att
vinna mot fattigdomen. Kvinnans ställning, hennes makt
och rättigheter är avgörande för att höja de fattigas
produktivitet. Kvinnorna utför ofta en större del av arbetet,
och det är de som tar hand om barnen. Därigenom spelar
de nyckelrollen i att ge barnen hälsa, utbildning och på
andra sätt förbereda dem för deras produktiva liv. Vi saknar
regeringens uttryckliga prioritering av det kvinnoinriktade
biståndet.Befolkningsfrågorna har vuxit i betydelse. De
är centrala för hela utvecklingsproblematiken. Världens
befolkning växer nu snabbare än någonsin. Att födelsetalen
har börjar gå ned i de flesta länder visar att det går att nå
framgång. För detta krävs en hållbar utvecklingsstrategi på
alla områden. Det hänger också särskilt ihop med kvinnors
rättigheter och utbildning. Det måste bli en rätt för kvinnor
och män att få kunskap om och tillgång till familjeplanering.
Vi saknar regeringens strategi i dessa frågor. Det är
anmärkningsvärt med tanke på FN:s befolkningskonferens
som skall äga rum i Kairo 1994.Biståndet bör utformas så
att det så långt som möjligt inte leder till snedvridningar i
mottagarlandets ekonomi. Så stor del som möjligt skall gå
via mottagarlandets budget. Motvärde bör erläggas på all
biståndsfinansierad varuimport med en kommersiell
avnämnare. Biståndet skall så långt som möjligt vara
obundet. All erfarenhet visar att bundet bistånd blir dyrare
och mindre kostnadseffektivt. Dessvärre inger regeringen
oro att man inte avser hålla fast vid dessa principer.
6. Prioriteringar: Stöd de fattigaste länderna
När hårda prioriteringar nu tvingas fram är det av största
vikt att biståndet koncentreras till de fattigaste länderna och
att det utformas så effektivt som möjligt med sikte på de
mest angelägna behoven. Det långsiktiga,
fattigdomsinriktade biståndet utgörs huvudsakligen av det
landprogrammerade biståndet genom SIDA.
I propositionen redovisas SIDA:s reviderade
budgetförslag, som likaledes underströk att statsmakterna i
ett trängt ekonomiskt läge särskilt borde prioritera de
fattigaste länderna. I en kommentar förklarar statsrådet att
han delar den uppfattningen. I praktiken följer emellertid
regeringen inte denna princip.
Regeringen lägger en stor del av besparingarna på
nedskärning av programramarna. Det drabbar just de
fattigaste och minst utvecklade länderna, särskilt i Afrika.
Länder som Angola, Moçambique, Tanzania, Etiopien,
Kap Verde, Guinea-Bissau, Bangladesh, Indien och
Vietnam drabbas av besparingar på ca 20 procent eller
däröver. Det bör jämföras med den genomsnittliga
besparingen på dryga 10 procent. Dessa kraftiga
neddragningar motiveras nödtorftigt och nyckfullt i texten.
Regeringens politik är inte genomtänkt när det gäller
landval och landprogram. Samtidigt som regeringen låter
besparingskravet slå med full kraft mot kärnan i det
långsiktiga biståndet, förespråkar man höjda ambitioner
när det gäller att nå ut till många länder, till och med till fler
länder, med fler typer av bistånd. Detta går inte ihop.
Regeringen tar upp en lång rad frågor av principiell
natur. Man förutskickar särproposition om mer betydande
förändringar. Därutöver meddelas avsikten att genomföra
ett antal utredningar av varierande karaktär. Det kan vara
bra med utredningar, men motiven är oklart formulerade.
Frågorna om landramar, importstödet, bundet bistånd och
biståndsmyndigheternas ställning är sådana. Till exempel
talar också många skäl för att en effektivisering av biståndet
bör innebära en minskning av antalet samarbetsländer, inte
en ökning, särskilt med tanke på det ökade multilaterala
engagemanget.
Ytterligare en fråga är korruptionen. Regeringens ansats
tyder inte på att man vill se detta problem i det
helhetsperspektiv där det hör hemma. Bra
redovisningssystem behövs, men problemets grunder ligger
djupare i utvecklingsproblematiken.
En central fråga som behandlas ytterst
otillfredsställande är frågan om riksdagens inflytande, trots
att riksdagen förra året efterlyste en sådan.
Det är socialdemokraternas uppfattning att det behövs
en mer övergripande ansats. I en särskild motion,
''Solidaritet och säkerhet för en ny värld'', föreslår vi att de
stora krav som nu ställs på vår solidaritet utreds av en
kommission med bred representation för att föreslå
förändringar på bland annat biståndets område. Vi menar
att de utredningar av mer principiell karaktär som nu
genomförs eller inleds bör föras in som underlag till
kommissionens arbete.
Landramarna
En av de mest centrala frågorna, landramarna, berörs i
propositionen varvid statsrådet anför att det nuvarande
systemet har vissa fördelar framför allt för att möjliggöra en
långsiktig planering av biståndet. Samtidigt kritiseras
systemet med hänvisning till reservationerna. Statsrådet
säger sig ''kunna notera hur de ointecknade reservationerna
till några samarbetsländer har ackumulerats år från år utan
att kunna tas i anspråk''.
Uttalandet har inte stöd i verkligheten. De ointecknade
reservationerna till programländerna är obetydliga.
Däremot uppstår varje år naturligen intecknade
reservationer, som helt enkelt beror på att utbetalningen av
medel till olika program inte alltid sammanfaller med det
svenska budgetåret. Av reservationen på ca 2 miljarder
utgör endast 115 miljoner ointecknade medel, och dessa har
framför allt uppstått inom andra anslagsposter än
programramarna. Uttalandet är märkligt också så till vida
som statsrådet i vad avser u-krediter i propositionen anför
att reservationen har en lämplig storlek ''för att tjäna som
buffert mot svängningar i efterfrågan''. Här godkännes utan
vidare en reservation som är större än hela anslaget.
Det bör slås fast att de intecknade reservationernas
storlek i sig inte är argument för eller emot landramar.
Reservationer kommer alltid att uppstå, i alla system, också
med regionala ramar av det slag som diskuteras i
propositionen, eftersom det vore orimligt att försöka pressa
in utbetalningar inom ett och samma budgetår, om det ej
stämmer med verksamhetens uppläggning. Avgörande
måste vara att biståndet skall styras av kvalitet och krav på
effektivitet och inte utbetalningsmål. Om landramarna för
ett visst land år efter år är för stora i förhållande till
planerade och utfästa projekt bör landramen anpassas efter
detta förhållande.
Själva landramssystemet är avsett att ge mottagarlandet
klarhet om vilka resurser som står till förfogande. Det ger
mottagarlandet en planeringsmöjlighet samtidigt som det
ger möjligheter att inom landramen på ett flexibelt sätt
anpassa biståndet efter skiftande behov. Genom att
riksdagen beslutar om landsramens storlek ges riksdagen ett
legitimt inflytande över hur biståndsströmmarna styrs. Det
finns således en rad starka skäl att bibehålla
landramssystemet.
Importstödet
Vi vill i sammanhanget också beröra regeringens förslag
vad gäller importstödet. Vi delar de synpunkter som
framförs i propositionen vad gäller importstödets inriktning
och syfte och som baseras på förslag från SIDA. Det är
också riktigt att det särskilda betalningsbalansstödet och
importstödet i princip är samma slags bistånd. Regeringen
föreslår nu att importstödet i framtiden skall lösgöras från
landramarna och läggas ihop med betalningsbalansstödet.
Avsikten är uppenbarligen att regeringen från fall till fall
skall besluta om importstöd/betalningsbalansstöd till olika
länder. Det anförs inga argument i propositionen varför ett
sådant system skulle vara bättre än det nuvarande annat än
att ''det kan te sig rationellt'' att förfara på detta sätt.
I själva verket finns det starka skäl att bibehålla det
nuvarande systemet. Importstödet är en del och en viktig
del av biståndet till de länder som genomgår svåra
ekonomiska omställningar. Det har mycket stor betydelse
för ländernas förmåga att klara denna process och skapa
grund för tillväxt och sysselsättning. Man bör inte göra
någon principiell åtskillnad på detta slags stöd och annat
bistånd. Syftet med det nuvarande systemet är att ge de
länder som genomgår strukturanpassning och som är i
behov av utländsk valuta avtalsbunden klarhet om hur
mycket sådant stöd man kan räkna med från Sverige. Men
genom att den svenska regeringen dessutom förfogar över
icke öronmärkta medel kan Sverige i samband med
givaröverenskommelser och skuldförhandlingar ge ett extra
stöd. Denna kombination av avtalsbundna
överenskommelser och flexibilitet är väl avvägd och bör inte
utan mycket starka skäl ersättas med ett system där
mottagarlandet inte kan ges någon säkerhet om vad för
slags stöd som är att förvänta från Sverige. Dessutom
innebär regeringens förslag att riksdagens inflytande över
hur biståndsmedlen allokeras minskar.
Sakanslagen
Landramsmedlen är bara en del av det bistånd som går
till de s.k. programländerna. Bistånd till dessa länder utgår
också ifrån andra anslag: katastrofanslaget,
demokratianslag, miljöanslaget, särskilda program etc.
Man kan säga att det nuvarande systemet innebär en
kompromiss mellan två olika metoder att allokera
biståndet. Riksdagen anslår dels medel till länder, dels till
olika ändamål. Det ligger i sakens natur och det är också i
högsta grad lämpligt att en stor del av dessa
ändamålsbestämda medel också går till
huvudmottagarländerna. Men det innebär å andra sidan att
det totala svenska biståndsflödet till dessa länder inte exakt
kan anges i förhand. Däremot kan det redovisas i efterhand.
Det sker också i SIDA:s anslagsframställan samt i viss
omfattning i bilagan till propositionen.
Enligt vår mening borde regeringen mer systematiskt i
propositionen redovisa det samlade biståndsflödet i enlighet
med denna metodik. Riksdagen ges därmed ökade
möjlighet till insyn och styrning. Konkreta förslag i denna
riktning förväntar vi oss nu i den utlovade särpropositionen
med anledning av vad riksdagen tidigare efterlyst.
SIDA:s ställning
Det svenska bilaterala biståndet, framför allt det som
SIDA hanterar, förändrades kraftigt under den
socialdemokratiska regeringstiden. Det har mer
systematiskt inriktats på att stödja mottagarländernas
strukturomvandling, utveckling av demokratiska system
och fungerande marknader. Den av bl.a. SIDA utvecklade
roll-analysen, som tidigare presenterats och godkänts av
riksdagen, sätter utvecklingslandets egna ansträngningar i
förgrunden. Resultatanalys och utvärderingssystem har
kraftigt utvecklats. Det landprogrammerade biståndet har
alltmer inriktats på breda program och mindre på enskilda
projekt. Samordningen med andra givare har blivit allt
viktigare, bland annat inom ramen för Världsbankens s.k.
särskilda program för Afrika (SPA). Sammantaget vet vi
idag att insatserna och förändringarna ger goda resultat.
Den roll som SIDA spelar för att förverkliga de svenska
biståndsambitionerna har endast rönt ett begränsat
erkännande i den svenska debatten. Osaklig kritik får stort
utrymme.
Vi finner det angeläget att understryka de pågående
förändringarna och det goda arbete som utförs. Det har gett
SIDA det höga internationella anseende som myndigheten
åtnjuter. För att svenskt bistånd skall kunna upprätthållas
på både kvantitativt och kvalitativt hög nivå är det därför
angeläget att regeringen ger SIDA -- och i samma syfte även
de andra myndigheterna -- tillräckligt med stöd och
resurser. Utan ett större medvetande bland allmänheten om
de internationella frågornas vikt riskerar man emellertid att
stödet för biståndet att försvagas. Av detta skäl gavs SIDA
särskilda medel i förra årets proposition. Av detta skäl har
SIDA också under lång tid tagit fram material för bl.a.
skolor. Internationalisering i undervisningen är av största
vikt. Ambitionerna härvidlag bör öka, snarare än minskas.
Bundet bistånd
Regeringen synes särskilt intresserad av att främja
sådant bistånd som i praktiken är bundet till upphandling i
Sverige, dvs. bistånd som ger Sverige kommersiella
fördelar. Detta återspeglas t.ex. i kommentarerna till den s.
k. Asienstudien. Vi finner denna attityd oroande. Bundet
bistånd har gjort stor skada i u-länder och är inte heller i
längden i givarländernas intresse.
Att utnyttja svenska resurser i biståndet är inte fel. Vi
skall göra vad vi är bra på. Idag går ca 45 procent av SIDA:s
bistånd tillbaka till Sverige i form av uppköp av varor och
tjänster, så kallat återflöde. För BITS, Sarec och
SWEDECORP, vars uppgift är att förmedla svenskt
kunnande och kapital i särskilda former, är återflödet av
naturliga skäl avsevärt högre.
Borde då en större del av biståndet gå genom dessa
myndigheter? Avvägningen mellan myndigheternas roll är
inte självklar, men den som utvecklats över tiden synes
utgöra en balans som svarar mot vad vi bör eftersträva i
biståndet. I det långsiktiga fattigdomsinriktade biståndet
måste den typ av programbistånd som ges genom SIDA
utgöra huvuddelen. Denna typ av bistånd är för sin
effektivitet beroende av att vara obundet.
Steget från att vilja stödja en marknadsekonomisk
utveckling, till näringslivsinriktat bistånd, till bundet
bistånd synes ofta kort. Vi vet dock av internationell
erfarenhet och forskning att bundet bistånd är dåligt
bistånd, just på grund av ekonomiska effektivitetsskäl.
Även om detta är en fråga där kunskapen idag finns, vore
det lämpligt att be den kommission för Sveriges
internationella ansvarstagande som vi föreslagit belysa
också detta ämne. Även om bundet bistånd inte bör
främjas, finns mycket att säga om svensk industris
långsiktiga intressen i den mindre utvecklade delen av
världen. Men de intressena skall stödjas på annat sätt.
Sammanfattningsvis tvingas vi konstatera att
propositionen inte presenterar ett samlat perspektiv som
motiverar de förändringar man föreslår.
7. Miljön -- en ödesfråga
Miljö och utveckling hör ihop. Detta har med särskild
kraft strukits under i UNCED-processen, FN:s
världsomspännande miljö- och utvecklingskonferens med
toppmötet i Rio juni 1992.
Rio-konferensen utgick från miljöproblemen, men
kopplade dessa till utvecklingsfrågorna. Två konventioner,
en om klimatfrågorna och en om den biologiska
mångfalden, öppnades för undertecknande. En allmänt
hållen Riodeklaration antogs liksom en principdeklaration
för ett hållbart skogsbruk. Det dominerande dokumentet är
dock handlingsprogrammet Agenda 21.
UNCED-processen var en framgång även om inte
bindande åtaganden ingicks i tillräcklig omfattning. De
många rekommendationerna har dock startat en process,
som efterhand kommer att leda till fler bindande
åtaganden.
Våra synpunkter på UNCED:s miljöperspektiv
redovisar vi i vår miljömotion. Här tar vi upp några frågor
som mer anknyter till utvecklingsperspektivet.
UNCED-sekretariatet har beräknat behovet av insatser
för att genomföra Agenda 21 i utvecklingsländerna till 600
miljarder dollar per år under perioden 1993--2000 varav
årligen 125 miljarder erfordras som utvecklingsbistånd,
dubbelt så mycket som dagens samlade bistånd.
På Riokonferensen bekräftade i-länderna på nytt sitt
åtagande att uppfylla 0,7-procentsmålet. Enighet lyckades
dock ej uppnås under UNCED-processen om den
föreslagna tidpunkten, senast år 2000. En uppföljande
parlamentarikerkonferens i Brasilia slog däremot fast
årtalet 2000 samt behovet av nya och additionella finansiella
resurser för att möta de globala miljöproblemen.
Vi anser att regeringen i lämpliga fora även fortsatt
måste framhålla det angelägna i att 0,7-procentsmålet
uppnås år 2000.
Den globala miljöfonden, GEF, skall göra det möjligt
för utvecklingsländerna att delta i arbetet med globala
miljöproblem. Dessa länder skall kunna köpa mer
miljövänlig, men dyrare, teknik med stöd av medel från
fonden. Fondens användningsområde har fastställts till i
första hand klimatfrågan, biologiska mångfalden,
internationella vattenfrågorna och ozonuttunningen. U-
länderna är angelägna om att fondens användningsområde
utvidgas till även mer fattigdomsrelaterade problem, t. ex.
ökenutbredningen, avskogningen och nedsmutsningen av
de stora gemensamma floderna. U-länderna har fog för sin
oro att det additionella biståndet inte i tillräcklig grad
kommer att användas för fattigdomsrelaterade problem. Vi
anser därför att GEF:s mandat och bör ses över.
I propositionen behandlas miljöfrågorna summariskt
och ytligt. Den fundamentala roll som miljöaspekterna
spelar i utvecklingsprocessen och som belysts i bl.a. SIDA:s
utredning om fattigdom och miljö återspeglas inte i
propositionstexten. Inte heller redovisas
biståndsmyndigheternas inlämnade skrivelser vad gäller
den framtida uppföljningen av UNCED.
I SIDA:s skrivelse angavs således betydelsen av att
miljöaspekterna integreras i allt bistånd. Därutöver
föreslogs satsningar på två huvudområden. Dels
kapacitetsuppbyggnad i mottagarländerna, med satsning på
miljöplanering, institutionsutveckling, utbildning och
miljöekonomi som viktiga komponenter. Dels föreslogs en
fortsatt och utökad satsning på att stärka naturresursbasen
i u-länderna -- mark, skog, vatten, biologisk mångfald och
marin miljö. Vi finner dessa riktlinjer betydelsefulla och
föreslår att riksdagen i ett uttalande markerar att de bör
vara riktgivande för de fortsatta ansträngningarna på detta
område.
Trots det vid Rio-mötet uttalade behovet av ökade
satsningar föreslår regeringen en drastisk minskning av
anslaget för multilaterala miljöinsatser -- från 155 till 45
milj. kr. Regeringen hänvisar till ingående reservation, men
ger ingen tillfredsställande motivering till neddragningen.
Det är därför svårt att ta ställning till regeringens förslag,
men vi föreslår att utskottet närmare undersöker hur detta
anslag utnyttjats av UD, reservationens storlek samt
aktuella behov. Vi föreslår att anslaget höjs med 30 milj. kr.
utöver regeringens förslag till 75 milj. kr.
Samtidigt sänker regeringen det bilaterala biståndet för
särskilda miljöinsatser. Vi vill satsa 25 milj. kr. mer än
regeringen för att bibehålla nivån 250 milj. kr.
8. Multilateralt utvecklingssamarbete
Efter det kalla krigets slut har Förenta Nationerna
kommit i blickpunkten som aldrig förr. För första gången
kan FN spela den roll som grundarna avsåg vid
organisationens tillkomst 1945.
Under det gångna året har FN:s generalsekreterares
rapport ''En dagordning för fred'' stått i centrum för
debatten om FN:s framtida roll. Ett centralt element i
denna rapport, som förtjänar allt stöd, är behovet att vidga
det traditionella säkerhetsbegreppet till att även omfatta
frågor om miljö, demokrati, fattigdom och migration.
Denna nya och principiella diskussion om FN:s framtida
uppgifter, möjligheter och svagheter är bara i början.
Sverige har sedan länge aktivt drivit linjen att FN måste
engagera sig både för freden och för utvecklingen i olika
delar av världen. Det s.k. Skagen-dokumentet från 1991
liksom det nordiska FN-projektets slutrapport hade båda
dessa syften.
Diskussionen om FN:s framtid måste kombineras med
ett aktivt reformprogram för att öka effektiviteten i FN:s
olika verksamheter. Under den nye generalsekreteraren har
ett sådant program inletts, men befinner sig ännu bara i
början. De reformförslag som framlagts av Norden och som
rör FN:s biståndsverksamhet och andra ekonomiska och
sociala frågor förhandlas nu aktivt av FN:s medlemsstater.
Resultatet skall enligt planerna nås under 1993.
I detta läge föreslår regeringen nedskärningar i anslagen
till vissa FN-organ, som går betydligt längre än
genomsnittet för andra nedskärningar. Därtill skall läggas
effekten av att anslag till FN beräknas i dollar, vilket efter
kronans fall innebär att värdet av de svenska bidragen nu
sjunker kraftigt. Vi kan inte acceptera regeringens
prioritering.
För UNDP, som drabbas hårdast av dessa båda effekter,
innebär regeringens förslag att nedskärningen av bidraget
sammanlagt blir 38 % från ett budgetår till ett annat (16 %
i nedskärning samt 22 % i devalveringseffekt). Regeringens
förslag innebär att även FN:s barnfond UNICEF och FN:s
hjälporganisation för Palestinaflyktingar, UNRWA,
drabbas hårt av denna dubbeleffekt. Vi föreslår därför
ökningar av de svenska bidragen till dessa tre viktiga FN-
organ. Anslaget till UNDP föreslås ökas med 40 milj. kr.,
UNICEF med 20 milj. kr. och UNRWA med 15 milj. kr. i
förhållande till regeringens förslag. För UNDP innebär
detta ett anslag om 600 milj. kr., för UNICEF 370 milj. kr.
och för UNRWA 145 milj. kr.
Regeringens drastiska nedskärningsförslag ger två typer
av negativa effekter. Dels minskar dessa organisationers
möjligheter att göra viktiga insatser, när FN:s roll är under
förändring och dess tjänster efterfrågas mer, dels riskerar
det i ett kritiskt läge att sända signaler till andra FN-
medlemmar, som undergräver de nordiska
reformförslagens möjligheter att nå framgång.
Under det gångna året var miljökonferensen UNCED
en milstolpe i FN:s arbete med de globala miljö- och
utvecklingsproblemen. Som ovan redovisats föreslår vi att
anslaget för multilaterala miljöinsatser ökas med 30 milj. kr.
i förhållande till regeringens förslag.
Regeringen förslår att 321 milj. kr. anslås till det tredje
årsbidraget till Afrikanska utvecklingsbankens särskilda
utvecklingsfond. Dessa medel skall finnas tillgängliga i form
av skuldsedlar för att garantera fondens verksamhet men
skall inte betalas ut i sin helhet under budgetåret. Vi
föreslår att anslaget till den Afrikanska Utvecklingsfonden
för det kommande budgetåret beräknas till 241 milj. kr.
enligt samma teknik som tidigare använts för
Världsbankens IDA. Därmed minskar reservationerna på
biståndsanslaget utan att några konkreta insatser äventyras
eller försenas.
Regeringen har föreslagit en tredubbling av anslaget för
FN:s insatser för fred och återuppbyggnad. En kraftig
ökning av ambitionerna och insatserna är motiverad.
Samtidigt måste det nogsamt övervägas hur denna typ av
insatser skall finansieras framöver. Vilka insatser skall
finansieras från biståndsanslaget? Vad bör finansieras från
t.ex. försvarsanslaget? Dessa frågor bör närmare utredas.
Vi föreslår en fördubbling av anslaget till 100 milj. kr.
9. Bilaterala biståndet
Neddragningen av biståndet med 1,5 miljarder kronor
måste slå hårt på landramarna, kärnan i det svenska
biståndet. Vi anser emellertid att regeringen i alltför hög
grad har låtit besparingen gå ut över landramarna. Vi
föreslår här en alternativ fördelning, som sammanfattas i
tabellen nedan.
I huvudsak vill vi ge ett starkare stöd än regeringen till de
fattiga länderna i södra Afrika, särskilt Moçambique och
Tanzania, samt till Sydafrika, Angola, Guinea-Bissau och
Vietnam. Vi föreslår en sänkning av nivån till Botswana,
som har en betydligt högre per capita-inkomst än övriga
länder.
Moçambique är ett land som drabbats fruktansvärt av
kolonialismen, kalla kriget, Sydafrikas aggression, inbördes
strider och naturkatastrofer. Det har resulterat i ofattbart
mänskligt lidande, med många miljoner människor som
drivits från sina hem till djup nöd. Förutsättningar för inre
fred har nu förbättrats. Moçambique genomför ett kraftigt
strukturanpassningsprogram och inför flerpartisystem.
Regeringen har dragit ned landramsbiståndet från 475 milj.
kr. 1991/92 till nu föreslagna 320 milj. kr. för 1993/94. Med
hänsyn tagen till kronans värde är detta nästan en halvering.
Vi föreslår 40 milj. kr. mer än regeringen, 360 milj. kr.
På samma sätt har biståndet till Tanzania av regeringen
skurits ned från 585 milj. kr. 1991/92 till nu föreslagna 445
milj. kr. Tanzania har under en lång följd av år konsekvent
genomfört djupgående ekonomiska och politiska reformer
i rätt riktning. En tydlig vändning har ägt rum i landet.
Biståndet till Tanzania har varit och är instrumentellt i
denna vändning. Vi föreslår 40 milj. kr. mer än regeringen,
485 milj. kr.
Sydafrika är inne i ett kritiskt skede. Om
demokratiseringen fortsätter kommer biståndets karaktär
att förändras, men behovet av demokratistöd kommer att
öka. Stödet till ANC bör fortsätta åtminstone fram till dess
att en konstituerande församling har valts. Regeringen
föreslår en minskning med 35 milj. kr. till 240 milj. kr. Vi
föreslår 265 milj. kr., 25 milj. kr. mer än regeringen.
Angola befinner sig i ett oerhört svårt läge efter att ha
genomfört landets första fria val. UNITA:s vägran att
acceptera valresultatet har igen fört landet mot våld och
terror. Omvärlden som engagerat sig i fredsprocessen får
inte släppa stödet nu. Regeringen föreslår en neddragning
med 50 milj. kr. till 160 milj. kr. Vi förordar en nivå 10 milj.
kr. över regeringens.
Guinea-Bissau är ett av världens minst utvecklade
länder. Regeringen föreslår närmast en halvering, från 85
till 45 milj. kr. Vi föreslår 55 milj. kr.
Vietnam har nu under en lång period genomfört ett
mycket genomgripande ekonomiskt reformprogram. Kalla
krigets slut har också bäddat för politiska öppningar i
omvärlden. Landet kommer nu förhoppningsvis att kunna
delta fullt ut i det multilaterala internationella samarbetet,
vilket vore värdefullt inte bara för landet utan också för
regionen. Vietnam är ett land med stor potential, särskilt
om en mer genomgripande demokratisering får fart.
Regeringen har minskat biståndet från 325 milj. kr. 1991/92
till nu föreslagna 180 milj. kr. Vi vill ge landet 20 milj. kr.
mer än regeringen, totalt 200 milj. kr.
Under anslagsposten Särskilda program ges ett
utomordentligt viktigt stöd på en rad områden. Ett sådant
är kulturbiståndet. Det är som program bara några år
gammalt men har fått gott genomslag och bör fortsatt
prioriteras.
10. U-krediter, BITS tekniska bistånd samt Svenska
Institutet
Minskningen av biståndet till de fattigaste länderna kan
kontrasteras mot regeringens prioritering av u-krediter. U-
kreditanslaget föreslås minskas med endast 20 milj. kr., dvs.
5 procent. Dessa krediter går definitionsmässigt till
kreditvärdiga länder och därmed också i allmänhet till
länder som har en bättre ekonomisk och social situation.
Regeringen nämner särskilt Bolivia, Filippinerna, Jamaica
och Costa Rica som tänkbara nya mottagare av detta
bistånd -- samtliga länder som har en BNP per capita som
är flerdubbelt högre än de ovan nämnda länderna.
Regeringens förslag är så mycket mer egendomligt som
man själv i propositionen konstaterar att de nya
internationella s.k. consensusreglerna för dessa krediter
kommer att begränsa deras verksamhetsfält.
Vi vill i sammanhanget också påpeka att den utgående
reservationen på u-kreditanslaget den 30 juni 1992 uppgick
till 457 milj. kr., dvs. ett belopp större än det nuvarande
anslaget. Av denna reservation var 149 miljoner ointecknat,
alltså ej utfäst för framtida åtaganden. Både den intecknade
och ointecknade reservationen är således ansenlig.
Med hänvisning till det uttalade behovet att värna de
fattigaste länderna, u-krediternas minskade betydelse
internationellt sett och även för svensk export samt den
stora reservationen föreslår vi att anslaget till u-krediter för
nästa budgetår sätts till 355 milj. kr. Tillsammans med den
ointecknade reservationen kommer det likväl att innebära
ett betydande åtagandeutrymme.
BITS tekniska biståndssamarbete, som i huvudsak går
till medelinkomstländer, får vidkännas en besparing på ca
20 milj. kr., dvs. avsevärt mindre än neddragningen till de
fattiga programländerna. Vi förordar här en ram på 282
milj. kr., dvs. en neddragning med 22,5 milj. kr. utöver
regeringens.
Anslagsposten Projektbistånd infördes för att ge
möjlighet att i kritiska situationer i icke-programländer
kunna ge ett strategiskt stöd. Nu finns andra möjligheter för
det. Regeringen avser använda anslagsposten för ändamål i
programländer på sätt för vilka redan finns möjlighet i
anslagsfördelningen. Därmed synes anslagsposten inte
längre fylla avsedd funktion. Vi föreslår att riksdagen för
1993/94 ej anslår medel för anslagsposten.
Svenska Institutet bedriver ett mycket värdefullt
gäststipendie- och utbytesprogram. Vi stödjer inte
regeringens förslag om en nedskärning från 10 milj. kr. till
7,5 milj. kr. Vi föreslår bibehållen nivå.
nSammanställning av motionens budgetförslag
Anslag:
91/92
SIDA
rege-
ringen
(s)
skillnad C1
AfDF
270
--
321
241
-- 80
UNDP
670
--
560
600
+ 40
UNICEF
395
--
350
370
+ 20
UNRWA
146
--
130
145
+ 15
multi. miljö
155
--
45
75
+ 30
FN:s fredsinsatser
50
--
150
100
-- 50 C2
Angola
210
190
160
170
+ 10
Botswana
90
60
70
60
-- 10
Moçambique
395
365
320
360
+ 40
Sydafrika
275
255
240
265
+ 25
Tanzania
530
490
445
485
+ 40
Guinea-Bissau
85
70
45
55
+ 10
Vietnam
225
200
180
200
+ 20
Katastrofanslaget
1115
--
1181
1131
-- 50
Sär. miljöinsatser
250
--
225
250
+ 25 C3
U-krediter
420
--
400
355
-- 45
Bits tekn. samarbete
324,5
--
304,5
282
-- 22,5
Projektbistånd
40
--
20
0
-- 20
Svenska institutet
10
--
7,5
10
+  2,5

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de fattigas rätt och om ett
utvecklingssamarbete för internationell solidaritet,
2. att riksdagen klargör att enprocentsmålet snarast
möjligt åter skall uppnås,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationella insatser för att i-
länderna skall uppnå 0,7-procentsmålet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en socialt och ekologiskt
ansvarsfull marknadsekonomi och om gott styresskick,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundläggande
biståndsprinciper, i synnerhet om att koncentrera biståndet
till de fattigaste länderna, om ett långsiktigt process- och
programinriktat bistånd, om ett demokratifrämjande
bistånd, om ett kvinnoinriktat bistånd samt om en mer
radikal skuldstrategi,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en strategi för befolkningsfrågor
inför FN:s befolkningskonferens i Kairo 1994,
7. att riksdagen hos regeringen begär att den i direktiven
till den kommission som Socialdemokraterna krävt i
motionen ''Solidaritet och säkerhet för ett nytt Europa'' bör
ta upp de principiella frågorna om biståndet, t.ex.
riksdagens inflytande, landramar, myndigheternas roll,
m.m., i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om landramarnas betydelse,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om importstödets hantering,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sakanslagen och riksdagens
inflytande,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ge SIDA och övriga
myndigheter det stöd och de resurser som behövs för att
kunna upprätthålla det goda arbete som bedrivs,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information om biståndsfrågor
och särskilt om internationaliseringen av undervisningen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bundet bistånd,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om globala miljöfonden GEF:s
mandat,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att SIDA:s riktlinjer bör vara
riktgivande för miljöbiståndet,
16. att riksdagen beslutar anslå 75 000 000 kr för
multilaterala miljöinsatser,
17. att riksdagen beslutar anslå 250 000 000 kr för
särskilda bilaterala miljöinsatser,
18. att riksdagen beslutar anslå 600 000 000 kr till FN:s
utvecklingsprogram UNDP,
19. att riksdagen beslutar anslå 370 000 000 kr till FN:s
barnfond UNICEF,
20. att riksdagen beslutar anslå 145 000 000 kr till FN:s
hjälporganisation för Palestinaflyktingar, UNRWA,
21. att riksdagen beslutar anslå 241 000 000 kr till
Afrikanska utvecklingsbankens särskilda utvecklingsfond,
22. att riksdagen beslutar anslå 100 000 000 kr för FN:s
aktioner för fred och återuppbyggnad,
23. att riksdagen beslutar anslå 170 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Angola,
24. att riksdagen beslutar anslå 60 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Botswana,
25. att riksdagen beslutar anslå 360 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Moçambique,
26. att riksdagen beslutar anslå 485 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Tanzania,
27. att riksdagen beslutar anslå 55 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Guinea-Bissau,
28. att riksdagen beslutar anslå 200 000 000 kr för
utvecklingssamarbete med Vietnam,
29. att riksdagen beslutar anslå 675 000 000 kr till
anslagsposten Demokrati, mänskliga rättigheter och
humanitärt bistånd, varav 265 000 000 kr avser Sydafrika,
30. att riksdagen beslutar anslå 1 131 000 000 kr för
katastrofbistånd,
31. att riksdagen beslutar anslå 355 000 000 kr för u-
krediter genom BITS,
32. att riksdagen beslutar anslå 282 000 000 kr för tekniskt
samarbete genom BITS,
33. att riksdagen ej beslutar anslå medel till
anslagsposten projektbistånd,
34. att riksdagen beslutar anslå 10 000 000 kr för
gäststipendie- och utbytesprogram genom Svenska
institutet,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av ett bra kulturbistånd
inom anslaget Särskilda program.

nStockholm den 25 januari 1993

Ingvar Carlsson (s)

Jan Bergqvist (s)

Birgitta Dahl (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Inger Hestvik (s)

Anita Johansson (s)

Birgitta Johansson (s)

Kurt Ove Johansson (s)

Allan Larsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Börje Nilsson (s)

Kjell Nilsson (s)

Lennart Nilsson (s)

Berit Oscarsson (s)

Göran Persson (s)

Pierre Schori (s)

Britta Sundin (s)

Ingela Thalén (s)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 1993-01-26 Bordläggning: 1993-02-09 Hänvisning: 1993-02-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (70)