Demokrati - vår tids utmaning

Motion 2003/04:K223 av Maud Olofsson m.fl. (c)

1 Sammanfattning

Det krävs i dag ett flertal betydelsefulla projekt för att förnya Sverige och åstadkomma ett samhälle byggt underifrån. Det är hög tid att medborgarna får möjlighet att vara med och skapa sin omvärld, sin närmiljö och samtidigt vara med och bidra till varandras välfärd. Med denna motion går vi in konkret på våra olika uppslag. Allt från individen som utgångspunkt för samhällsbygget till att staten skall bli mindre men starkare. Vi lyfter upp utgångspunkter för allmänna val och beskriver varför det kommunala och regionala självstyret behöver utvecklas och stärkas. I Centerpartiets andra demokratimotion En samhällsordning för 2000-talet lyfter vi upp våra grundtankar bakom en ny samhällsordning för 2000-talet, federalismens principer och det civila samhället.

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en lagstiftning som innebär få, men tydligare, individuella rättigheter som ersättning för dagens sociala rättigheter som återfinns i dagens regleringar av kommuners och regioners verksamhet.

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta en lista över medborgarrättigheter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett införande av en generell integritetslag.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frågan om att tolkningsföreträde när det gäller finansieringsprincipen måste klargöras.

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ett regelverk för permanenta, direktvalda, regionala styrelseorgan från 2007 i enlighet med vad i motionen anförs.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avveckling av landshövdingeämbetet och länsstyrelserna.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att den vertikala maktdelningen stärks i Sverige.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en ny struktur för att öka samverkan mellan offentliga och privata aktörer och det civila samhället.

3 Inledning

En fungerande demokrati handlar om att alla människor ska vara delaktiga och ansvariga för gemensamma angelägenheter. Vägen dit ligger i att skapa ett utrymme för gemensamt agerande. Centerpartiets förslag innebär en radikal decentralisering av samhällets funktioner, från stat till region, från region till kommun, från kommun till människor i samverkan. Den decentraliseringspolitik som vi förespråkar bygger på tanken om ett starkt självbestämmande på varje nivå.

Centerpartiet fortsätter den diskussion om vikten av deltagardemokrati, som vi som enda parti inledde för några år sedan. Kommunal självstyrelse samt regionalisering ligger i blickpunkten. Makten utgår från medborgarna, dvs. delegation underifrån, som såväl enskilt som i samverkan och i lokala beslutande församlingar ges större utrymme. Kommunen bör bli mer självständig i förhållande till staten och ansvara för uppgifter som inte nödvändigtvis måste hanteras på statlig nivå. Statens uppgifter bör följaktligen bli färre, men dess kärnuppgifter får inte försvagas. En mindre men starkare statsmakt är Centerpartiets målsättning. I relation till deltagardemokratin vill vi sätta individen, medborgaren, som måste ges ett bättre rättsligt skydd och stärkta rättigheter.

4 Individen ska vara utgångspunkten för samhällsbygget

Samtidigt som ett samhälle byggt underifrån ger möjlighet att ta sin början i de enskilda människornas drömmar om vad de vill åstadkomma, finns alltid risken att vissa människor hamnar på undantag. Oavsett om diskriminering sker medvetet eller omedvetet är det alltid oacceptabelt och måste bekämpas. En långtgående decentralisering av makt och ansvar förutsätter därför också ett starkt skydd för individerna mot godtycke och övergrepp. Starka individuella rättigheter och ett decentraliserat samhälle är inte varandras motsatser. Snarare är de varandras förutsättningar.

De lagar som i dag reglerar stora delar av den kommunala verksamheten, som skollagen och socialtjänstlagen, bör ses över i syfte att ersätta detaljregleringen av kommunernas verksamhet med utkrävbara rättigheter för individen. En sådan ordning stärker både kommunerna, som får ökad frihet att välja hur målen ska uppnås, och individerna som, till skillnad mot i dag, kan kräva att få vissa viktiga rättigheter uppfyllda, också i domstol.

Samtidigt som lagstiftningen ofta utgör ett hinder i kommunernas självbestämmande och deras möjligheter att lokalt utforma verksamheten och finna nya former, leder den inte alltid till önskade resultat. Enskilda som drabbats har alltjämt svårt att hävda sina rättigheter enligt en lag som inte ser till individens rätt, utan till statens krav. Det kan handla om den enskilda människans rätt att hävda sitt ägande gentemot inskränkningar. Det kan handla om elevers rätt att få det stöd som krävs för att nå godkända resultat, rullstolsburnas möjligheter att utnyttja kollektivtrafik eller psykiskt sköra människors möjlighet att påverka sin egen vardag. En ordning, där individen tillerkänns utkrävbara rättigheter samtidigt som kommunen ges stärkt rätt att välja hur rättigheterna ska tillgodoses, vore därför önskvärd att pröva. Det är viktigt att en sådan förändring görs i samförstånd mellan de berörda.

I Sverige har man traditionellt valt att garantera utsatta grupper särskilt stöd genom lagstiftning som reglerar till exempel kommunerna. Detta innebär två problem: rättigheten, till exempel tillgänglighet till offentliga lokaler, blir inte utkrävbar för individen, och det innebär en onödig reglering av hur kommunen väljer att uppfylla sitt åtagande. I USA har ett annat synsätt lett till att man kanske har världens starkaste skydd för funktionshindrade, genom att göra till exempel tillgänglighet till offentliga byggnader till en utkrävbar rättighet. Därigenom har funktionshindrade fått makt och instrument att utkräva sina rättigheter i domstolar. Det behövs därför en lagstiftning som innebär få, men tydligare, individuella rättigheter som ersättning för dagens sociala rättigheter som återfinns i dagens regleringar av kommuners och regioners verksamhet. Detta bör ges regeringen till känna.

Att anpassa system efter människor i stället för tvärtom innebär ett radikalt annorlunda synsätt på hur offentlig reglering ska gå till. Det finns många exempel på regelverk som inte fungerar. Exempel härpå är sjukförsäkring och rehabilitering eller diskrimineringslagstiftningen. Olika myndigheter har svårt att samarbeta och incitamenten för förbättring är små. Medborgarna har rätt att kräva även samordnade system som är överblickbara och förutsägbara. Man har rätt att kräva att myndigheter ska samverka. Det förutsätter också att ansvar, resurser och befogenheter decentraliseras för att kunna anpassas efter lokala och individuella förhållanden.

Centerpartiet vill pröva, i syfte att stärka den enskilda människan och de civila organisationernas ställning, möjligheten att gentemot statliga myndigheter och förvaltning inrätta en lista över medborgarnas rättigheter. En sådan rättighetslista bör innehålla krav på att dröjsmål inte får förekomma utan giltiga skäl samt en tid innan medborgaren får svar från myndigheten eller att verkställighet genomförs. Den bör också innehålla krav på vänligt och korrekt bemötande från myndigheters företrädare. Detta är avgörande för medborgarens förtroende för myndighetsutövandet och rättssäkerheten. En lista över medborgarrättigheter skulle kunna bli ett tydligt instrument för en förstärkt justitieombudsmannafunktion, som bör ges rättigheter att beordra disciplinära åtgärder också mot enskilda tjänstemän som brister i sin tjänsteutövning. Centerpartiet har redan framfört dessa krav i riksdagen men något beslut är ännu inte fattat. Vad som ovan anförts om införandet av en lista över medborgarrättigheter bör ges regeringen till känna.

Människors integritet åtnjuter ett svagare skydd i Sverige än i många andra länder. Till viss del hänger detta samman med synen att ett starkt integritetsskydd hindrar många av välfärdsstatens projekt. Centerpartiet hävdar att det ska krävas mycket starka skäl för att kringgå den personliga rätten och integriteten.

Det behövs ett starkt skydd för integriteten mot såväl offentliga som privata och enskilda aktörer. Detta skydd bör omfatta hela den personliga sfären, inkluderande såväl personuppgifter som t.ex. rätten till genetisk integritet. Samtidigt måste beaktas att den personliga sfären är olika stor för olika människor, både beroende av egna val och beroende av ställning i samhället. Offentliga personer måste således acceptera att granskas i betydligt större utsträckning än enskilda personer. Integritetslagstiftningen måste därför ge utrymme för tillämpning av ett slags proportionalitetsprincip. Tillämpningen av denna måste dock ske restriktivt och med respekt för den grundläggande betydelse yttrandefriheten och offentlighetsprincipen har i ett demokratiskt samhälle.

Viktigt att ta fasta på är också att lagstiftningen måste utgå från att förbjuda missbruk av personuppgifter och otillbörliga intrång i den personliga integriteten. Detta borde genomföras inom ramen för en generell integritetslagstiftning. Regeringen bör snarast tillsätta en utredning syftande till att utforma en sådan lagstiftning. Detta bör ges regeringen till känna.

5 Utgångspunkter för allmänna val

Den kommunala självstyrelsen skall förverkligas i kommuner och landsting. De är i likhet med riksdagen och Europaparlamentet direktvalda av medborgarna i området. Medborgarnas val har dock olika förutsättningar att få genomslag inom ramen för det kommunala självstyret. För valen till landstingsfullmäktige gäller i dag en 3 %-spärr. Den nuvarande spärren medför att valen till landstingsfullmäktige inte blir direkt proportionella. Av det skälet och i akt och mening att stärka likabehandlingen av väljarna inom ramen för det kommunala självstyret, föreslås att den nuvarande spärren upphävs så att rösterna behandlas på samma sätt som i val till kommunfullmäktige.

Personvalet innebär en vitalisering av demokratin varför personvalsreformen måste utveclas vidare. Detta bland annat genom mer likvärdiga villkor för kandidaterna och genom likställd avdragsrätt för kampanjkostnader. Men det viktigaste är att avskaffa spärrarna i personvalet till både riksdag och kommun samt till region eller landsting före 2006 års val. Ett sådant steg skulle lägga makten över valet i händerna på väljarna. Det är även viktigt med regler för offentlig redovisning av kampanjfinansiering. Eftersom det pågår en utredning angående detta avstår Centerpartiet från att yrka i denna del.

Ett sätt att komma runt problemet med taktikröstning kan vara ett valsystem som bygger på preferensröstning, dvs. man rangordnar kandidaterna i den ordning man vill se dem valda. En röst blir då aldrig bortkastad eftersom röster på förlorande kandidater överförs till nästa kandidat i preferensordningen. Mot den bakgrunden bör en reform av personvalet i Sverige göras genom listval i förening med ett preferensvalsystem.

Det kan vidare konstateras att vid ett val höjs den politiska temperaturen i samhället. Politiska diskussioner tar ny fart och i anslutning till ett val är det också fler som blir medlemmar i politiska partier. I linje med detta anser vi att den politiska debatten, intresset för demokrati och ungas deltagande i samhällslivet skulle gynnas av att val hölls oftare och att det införs skilda mandatperioder för kommunfullmäktige, landsting och riksdag. Det skulle dessutom öka intresset för kommunpolitiken. Genom att inte låta den lokala demokratin drunkna i rikspolitiken kan den lokala demokratin kraftigt vitaliseras.

Uttryckt på ett annat sätt innebär detta att med skilda valdagar för kommunal- och riksdagsval skulle viktiga kommunala frågeställningar få samma möjligheter som rikspolitiken att tydliggöras och debatteras. Kommunala frågor och landstingsfrågor skulle genom skilda valdagar få en bättre chans att få genomslag i en valrörelse än vad som nu är fallet. Mot denna bakgrund är skilda valdagar ett sätt att öka engagemanget mellan valen. På så vis kan den kommunala demokratin förbättras. Ett av de viktigaste stegen är följaktligen att stärka den kommunala politikens ställning och synliggöra de kommunala frågorna genom skilda valdagar.

För många funktionshindrade kan det innebära stora svårigheter att bara ta sig in i vallokalen med rullstol. Det kan dessutom vara omöjligt för synskadade eller hörselskadade att genomföra röstning på grund av sitt handikapp. En person som är behjälplig vid röstning borde därför finnas till hands, med respekt för den enskildes integritet och valhemlighet. Staten har faktiskt till uppgift att garantera landets alla medborgare samma möjlighet att delta i allmänna val. Centerpartiets mening är att alla medborgare bör ha samma möjlighet att rösta.

När det gäller ovanstående avsnitt, utgångspunkter för allmänna val, så har likalydande frågor väckts av Centerpartiet. Dessa är under behandling i riksdagen varför vi avstår från att återupprepa yrkandena.

6 Det kommunala och regionala självstyret behöver utvecklas

Centerpartiet ser stora vinster, demokratiskt och effektivitetsmässigt, med att flytta beslutsmakten över många områden som i dag är statliga till regioner eller kommuner. Därigenom ökar medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar för verksamheten och det blir lättare att regionalt anpassa verksamheten efter de egna förhållandena.

Utan inbördes ordning och förutsättningslöst anser Centerpartiet att bl.a. följande områden bör prövas för decentralisering: polisen, länsvägarna, kulturpolitiken, högskolorna, arbetsmarknadspolitiken, regionala utvecklingsmedel och alla planfrågor.

I den representativa demokratin är kommunen den viktigaste nivån för medborgaren och dennes vardag eftersom det är där beslut avseende skola, daghem, äldreomsorg och boendeplanering fattas. Mot den bakgrunden är det särskilt angeläget att stärka formerna för deltagande och inflytande i kommunen. I dag har kommunen snarare en servicefunktion: den levererar tjänster. Istället måste kommunerna vara en plats för medborgarna att resonera om vilken politik man vill bedriva i sin närmiljö. För att inte underminera detta bör finansieringsprincipen utvecklas och gälla strikt vid statliga beslut som berör den kommunala ekonomin. Frågan om tolkningsföreträde måste också klargöras eftersom det skall vara tydligt vem som bär ansvar och vem som skall stå för eventuella kostnader. Detta bör ges regeringen till känna.

En väsentlig orsak till det bristande intresset för lokal politik och de avhopp som drabbat kommuner runt om i landet, inte minst bland ungdomar, får tillskrivas det faktum att kommunerna under lång tid blivit alltmer osjälvständiga. Det är givetvis svårt att finna mening i att driva politik som bestäms någon annanstans. Att stärka demokratin är därför i stor utsträckning en fråga om att återupprätta det kommunala självstyret.

Detalj- och centralstyrning från regeringsnivå är ett faktum. Centerpartiet har konsekvent agerat mot detta och lagt förslag i syfte att nå ett starkare grundlagsskyddat kommunalt självstyre. Detta för att hindra riksdag och regering från att ingripa i den kommunala självstyrelsen och den kommunala nivåns möjligheter att själv utforma den lokala välfärden utifrån lokala förutsättningar, som till exempel barn- och äldreomsorg och bostadspolitik.

Centerpartiet anser att det behövs en ökad närhet mellan kommunerna, med ansvar för den omedelbara välfärden, och medborgarna. Därför vill vi de kommande åren se kraftfulla initiativ för att åstadkomma kommundelningar och minska den genomsnittliga kommunstorleken.

En kommuns legitimitet är avgörande för att en deltagardemokrati överhuvudtaget ska komma till stånd. För att öka närheten och legitimiteten i kommunbildningar, är det avgörande att makten över detta ligger hos medborgarna. Vi bejakar därför kommundelningar, grundade på de berörda människornas önskemål. Praktiskt innebär detta att en kommundelning ska beviljas om det i en folkomröstning visar sig finnas en majoritet för en delning i det område som kommer att utgöra den nya kommunen. I dag krävs däremot vanligen en positiv inställning från den odelade kommunen till en förändring av indelningen. Det är otillfredsställande ur demokratisk synvinkel att lokala initiativ därigenom får svårt att vinna bifall.

Ett samhällsbygge underifrån innebär också att kommuner och regioner måste utveckla den lokala och regionala demokratin. Lika lite som staten står över medborgarna, gör kommuner och regioner det. Därför bör medborgarnas möjligheter att utöva makt och kontroll av den lokala demokratin öka genom ökad användning av öppna nämndsammanträden, folkomröstningar, medborgarinitiativ, brukarstyrelser och samverkansråd, för att nämna några exempel. Ökade steg bör tas mot allt större representativitet i beslutande församlingar avseende olika grupper och politiska intressen. Alla partier bär ett ansvar för att öka den egna representativiteten. För att få en bättre representativitet i primärkommunerna bör nuvarande valkretssystem avskaffas. Dessa krav har tidigare framförts av Centerpartiet i riksdagen. Emellertid är något beslut i frågan ännu ej fattat.

7 Nödvändigt med fortsatt regionalisering

Det finns många argument för ett ökat regionalt självstyre. Regionala politiska organ har ofta de största möjligheterna att åstadkomma de kraftsamlingar som krävs för att skapa tillväxt. Det starkaste argumentet är förstås möjligheten till en ökad demokrati, eftersom det borde vara en självklarhet att de frågor som hanteras på regional nivå också beslutas på regional nivå.

En fortsatt försöksverksamhet ska endast ses som en nödvändig övergångslösning till en permanent lösning. Genom regeringens agerande förskjuts nu denna möjlighet ytterligare en mandatperiod. Det är olyckligt men ställer också krav på att processen för att permanenta regionerna från nästa val omedelbart inleds. Regeringens agerande måste betraktas som tvivelaktigt sett ur demokratisk synvinkel.

Ett permanentande av regionerna bör präglas av den tilltro till lokala och regionala folkvaldas förmåga att ta ansvar också för stora beslut som var vägledande då försöksverksamheten inleddes. Det är naturligt att övergången från försök till permanenta regioner för med sig ökade befogenheter för regionerna att fatta beslut. Det centrala är dock att ett fast institutionellt ramverk för besluten åstadkoms snarast.

Föjande bör vara utgångspunkten för den fortsatta regionaliseringen i Sverige:

• Ett permanent regelverk bör finnas så att de regioner som så vill kan välja regionfullmäktige i valet 2006 och börja verka från 1/1 2007.

• Alla regioner bör ha ett direktvalt regionfullmäktige med beskattningsrätt.

• Regionerna bör även kunna ta över landstingens uppgifter – det ska endast finnas ett politiskt direktvalt organ på regional nivå.

• Regionerna bör ges egen beslutanderätt i fråga om infrastrukturplaner, tillväxtplaner och fördelning av utvecklingsmedel, d.v.s. besluten bör inte villkoras med godkännande av regeringen eller statliga myndigheter.

• De i regionen ingående kommunerna bör vara oförhindrade att öka re-
  gionens kompetens genom att avstå egen kompetens.

• Regeringsformen, liksom kommunallagen, vallagen och indelningslagen, bör ses över för att erkänna regionbildningarna som en självständig politisk nivå.

Riksdagen bör begära förslag från regeringen till en permanent lösning i enlighet med vad ovan anförts.

Eventuella beslut om sammanslagning eller delning av län i regionaliseringen måste grundas på invånarnas önskemål. Risken är att en sammanslagning utan folkligt stöd leder till ökad misstro och misstankar om toppstyrning snarare än ökar känslan av delaktighet i beslutsfattandet. Länssammanslagningar eller länsdelningar som ett led i bildandet av nya regioner bör därför föregås av en folkomröstning.

En långtgående regionalisering öppnar för en renodling av länsstyrelsens uppgifter. Enligt vår uppfattning är ett utvecklat regionalt styre ett första steg mot en avveckling av landshövdingeämbetet och en övergång till en renodlad förvaltningsfunktion för länsstyrelserna. Därför har Centerpartiet också bejakat förslagen om fortsatta försök med vidgad samordning i länsförvaltningen. I de regioner som har självstyre bör det inte heller framgent tillsättas en styrelse för länsstyrelsen.

Centerpartiets föreslagna förändringar leder till att länsstyrelser och landshövdingars roll måste ses över. I ett regionaliserat Sverige ser vi inget behov av den typ av samlad statlig och regional närvaro som länsstyrelserna utgör. De statliga verksamheter som har regional närvaro bör däremot naturligtvis samordnas och samarbeta. Därför skall såväl landshövdingeämbetet som länsstyrelserna i deras nuvarande roll avvecklas. Detta bör ges regeringen till känna.

8 Staten bör bli mindre men starkare

Dagens ordning, där staten strävar efter att bli allomfattande, innebär också att de statliga resurserna sprids och att staten blir svag också inom dess mest grundläggande områden. En ny grundlag byggd på federalismens principer bör tydligt avgränsa statens makt, vilket också innebär att staten kan agera kraftfullt inom sina områden.

Den viktigaste uppgiften är att nu se över hur den vertikala maktdelningen i Sverige fungerar – mellan stat och kommun, mellan kommun och enskilda samt mellan stater och överstatliga organisationer. Utgångspunkten för detta måste vara idén om det kommunala självstyret – att makten i huvudsak ska utövas lokalt, nära medborgarna – samt hur det lokala inflytandet ska skyddas.

Utvecklingen borde enligt våra utgångspunkter gå mot att Sverige alltmer kommer att bestå av förhållandevis självständiga regioner. Sverige kan successivt bli till en mer regionaliserad stat genom att makt flyttas medvetet och konsekvent från riksdagen till regionala nivåer, såväl ifråga om beslutskompetens som i makten över resurserna. I ett land med så skiftande förutsättningar för olika regioner blir också skatteutjämningen en grundbult för att det överhuvudtaget ska gå att tala om självstyre i alla delar av landet. Det krävs också ett skattesystem som ger ökad makt till kommuner och regioner. Ett sådant skattesystem föreslås följaktligen i vår skattemotion.

Utgångspunkten skall vara att öka människors självbestämmande. En naturlig uppgift blir därför att åstadkomma en förnuftig vertikal maktdelning, där högre administrativa nivåer förhindras att detaljstyra och göra ingrepp i det lokala självstyret. Eftersom makten enligt vår mening inte ska byggas centralt och delegeras nedåt, vill vi formulera en princip om delegation av makt underifrån. Regionerna och staten ska endast fatta sådana beslut som inte kan hanteras på kommunal nivå. Ett sådant synsätt innebär också att de lokala och regionala beslutsnivåerna bör ha större möjligheter att stärka självstyret. Ytterst bör man tänka sig att all makt som riksdagen utövar går att härleda ur de frivilliga gemenskapernas vilja att avstå makt till, i tur och ordning, kommuner, regioner och riksdag. En fördjupning av den folkstyrda demokratin är nödvändig för att öka legitimiteten i det demokratiska styrelseskicket. Därför krävs en omfattande decentraliseringspolitik och förstärkning av den vertikala maktdelningen i Sverige. Detta bör ges regeringen till känna.

Det behövs en bred diskussion om hur en grundlag, som utgår från att all makt ska komma underifrån, skulle utformas. Med syftet att stärka det regionala och lokala självbestämmandet måste det utredas var, på vilken nivå i samhällsstrukturen, beslutsfattandet, makten och ansvaret ska ligga. I Centerpartiets andra demokratimotion En samhällsordning för 2000-talet har vi yrkat på att en ny samhällsordning för 2000-talet, federalismens principer och ett stärkt civilsamhälle skall utgöra grunden för en översyn av regeringsformen.

Fjolårets riksdagsval och de turer som var kring regeringsbildningen har aktualiserat på vilka grunder en regering regerar. I ett oklart parlamentariskt läge valde den socialdemokratiska minoritetsregeringen att helt enkelt försöka regera vidare och avvakta en eventuell misstroendeförklaring i riksdagen.

Situationen är bekymmersam på mer än ett sätt: Den visar på en brist i parlamentarismen så som den tillämpas i Sverige i dag, där en regering bör ha stöd från en majoritet i riksdagen. Vidare har det visat sig svårt för andra partier som kan tänkas utgöra majoritet att inleda diskussioner om regeringsmakten. Även om regeringen agerar i enlighet med det utrymme som regeringsformen ger, så är frågan om agerandet sker i linje med parlamentarismens och grundlagsfädernas anda. Det finns alltså en brist i regeringsformens reglering av förhållandet mellan riksdag och regering.

Det är därför hög tid att regeringsformen ändras så att regeringen alltid ska avgå efter ett riksdagsval. Makten över den process som leder till en ny regering återförs därmed tydligt till riksdagen, vilket borgar för en mer aktiv riksdag också mellan valen. Det ges utrymme för mer förutsättningslösa diskussioner kring hur regeringen ska se ut den kommande mandatperioden. En regering som förväntar sig att sitta kvar tvingas också på nytt söka riksdagens stöd, vilket i sig legitimerar regeringsmakten. Dessa krav har vi tidigare framfört i riksdagen men något beslut i frågan är ännu ej fattat. Därför avstår vi från att återupprepa yrkanden i denna del.

9 Det behövs en ny struktur

Under lång tid har alltför skarpa gränser mellan samhällets sektorer dragits upp. Inte minst har det för socialdemokratin varit en ideologisk fråga att framhålla den offentliga sektorn som garant för likvärdighet, medan framförallt småskalig privat verksamhet motverkats och det civila samhället avfärdats. Synsättet får negativa följder såväl för ekonomin som för demokratin.

Det behövs en ny struktur för att uppmuntra samverkan mellan offentliga och privata aktörer samt det civila samhället. Det kan handla till exempel om nya former för hur välfärdstjänster ska utformas, där både privata företag och ideella organisationer kan spela en viktig roll, eller om ett gott företagsklimat, där alla aktörer kommer överens om vad som behöver åstadkommas och hur de kan bidra. Denna samverkan kan leda till nya välfärdslösningar såsom samarbete mellan offentligt och privat och för att stötta ideellt arbete. En utvecklad samverkan mellan samhällets olika sektorer har också en viktig demokratisk dimension. Människors möjligheter att påverka ökar, de begränsas inte till att vara klient eller kund, utan innebär också att vara deltagare, eller medborgare i dess fulla mening. Vad som ovan anförts om ny struktur för att öka samverkan mellan offentliga och privata aktörer samt det civila samhället bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 26 september 2003
Maud Olofsson (c)
Agne Hansson (c)	Åsa Torstensson (c)
Kenneth Johansson (c)	Margareta Andersson (c)
Lena Ek (c)	Eskil Erlandsson (c)