Diskriminering

Motion 2003/04:A291 av Erik Ullenhag m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en samordnad lagstiftning mot diskriminering och om en gemensam ombudsman.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att flytta mål om diskriminering i arbetslivet från Arbetsdomstolen till allmänna domstolar samt att höja skadestånden i diskrimineringsmål.

Alla människor är lika värda

Alla människor är lika i värde och rättigheter. Ingen får diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av t.ex. kön, hudfärg, etnicitet, religion, sexuell läggning eller funktionshinder. Liberaler har alltid gått i främsta ledet i arbetet mot diskriminering, oavsett orsak. Vi fortsätter den kampen.

Vi lever i en tid då människors möjligheter att forma sin egna liv är större än tidigare i historien. Det betyder också att människor mycket mindre än förut accepterar att på orättvisa grunder bli ställda åt sidan eller kränkta. Kvinnor accepterar inte längre att göra samma arbete som män till lägre lön. Funktionshindrade vill delta i samhällsgemenskapen på lika villkor som andra. Homo- och bisexuella vill kunna visa sin sexuella läggning.

Lagstiftningen och det övriga rättssystemet måste kunna motsvara dessa förväntningar och erbjuda ett starkt skydd mot diskriminering eller upprättelse om diskriminering inträffar.

Sverige var tidigt framme med lagar mot diskriminering och med särskilda ombudsmän för att övervaka lagarna och ta tillvara enskilda människors rättigheter. Folkpartiet liberalerna låg bakom inrättandet av den första ombudsmannen på diskrimineringsområdet, Jämställdhetsombudsmannen 1980. Folkpartiet liberalerna har också varit pådrivande bakom tillkomsten av Handikappombudsmannen 1994 och skärpningar av lagstiftningar på diskrimineringsområdet.

En svaghet i den svenska lagstiftningen är dock att förbuden mot diskriminering regleras i fyra olika lagar som den 1 juli 2003 även byggdes ut med en ny civilrättslig lag om förbud mot diskriminering. Folkpartiet liberalerna har redan tidigare pekat på nackdelarna med att bestämmelserna mot diskriminering splittrats upp. Att lagarna spretar åt olika håll gör dem ineffektiva och svåröverskådliga. Att övervakningen av lagarna sköts av fyra olika ombudsmän understryker splittringen.

En lag och en ombudsman

All diskriminering är försök att kategorisera och stänga människor ute. De mekanismer som ligger bakom diskriminering är i stort sett desamma oavsett om den yttre orsaken är kön, etnisk tillhörighet eller något annat. Den kränkning som varje diskriminerad människa känner är också densamma oavsett grunden för diskrimineringen.

Det är en viktig principfråga att dagens olika diskrimineringslagar så snart som möjligt samordnas till en gemensam lagstiftning. En gemensam lagstiftning skulle skapa en större överskådlighet och bli ett effektivare vapen i kampen mot diskriminering. De åtgärder som används för att komma tillrätta med diskriminering ska dock även i framtiden kunna vara olika beroende på vilka uttryck diskrimineringen tar sig.

I samband med en sådan reform bör även Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Handikappombudsmannen (HO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) slås samman till en gemensam myndighet.

Vad som anförts här om en gemensam lagstiftning och en samlad ombudsmannamyndighet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Inga diskrimineringsmål i Arbetsdomstolen

Arbetslivet är centralt. Den människa som kan etablera sig och utvecklas inom arbetslivet kan försörja sig själv och vinner självförtroende och självständighet. Arbetslivet är också en plats där diskriminering ständigt äger rum. Det kan gälla både vem som ska få ett arbete, vem som ska bli befodrad och vilken lön någon ska ha.

I Sverige regleras en stor del av förhållandena inom arbetslivet av avtal mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisationer. När vissa diskriminerande förhållanden har bekräftats i avtal mellan arbetsmarknadens parter är det svårt för den drabbade att få rätt i Arbetsdomstolen som består just av dess parter. Detta har blivit väldigt tydligt i de mål i AD som gällt lönediskriminering av kvinnor.

Folkpartiet liberalerna vill därför att mål som gäller diskriminering i arbetslivet ska flyttas från Arbetsdomstolen (AD) och istället behandlas av allmänna domstolar. Folkpartiet anser även att skadestånden vid diskrimineringsmål bör höjas. Detta bör riksdagen som sin mening ge tillkänna.

Stockholm den 6 oktober 2003
Erik Ullenhag (fp)
Martin Andreasson (fp)	Tina Acketoft (fp)
Mauricio Rojas (fp)	Jan Ertsborn (fp)
Mia Franzén (fp)	Birgitta Ohlsson (fp)
Cecilia Wikström (fp)