Droger

Motion 1997/98:So649 av Johan Lönnroth m.fl. (v)

av Johan Lönnroth m.fl. (v)

Innehåll

1 Vänsterpartiets syn på droger  

1.1 Alkohol  

1.2 Den sociala situationens betydelse  

1.3 Den svenska drogpolitiken  

2 Vänsterpartiets syn på drogpolitiken  

2.1 Restriktiv drogpolitik  

2.2 Förbjud innehav – ej bruk  

2.3 Restriktiv alkoholpolitik  

2.4 Reklam och information  

2.5 Statens finansiella ansvar  

2.6 Läkemedelsföretagens ansvar  

2.7 Förebyggande arbete  

2.8 Vård och rehabilitering  

2.9 Unga missbrukare  

2.10 Gemensamma planer  

2.11 Kvinnor och mäns missbruk  

2.12 Rätt att överklaga beslut  

2.13 Hemlösa missbrukare  

3 Hemställan  

Vänsterpartiets syn på droger

Som droger räknar vi alkohol, tobak, beroendeskapande läkemedel, narkotika och anabola steroider.

Drogernas farligaste egenskaper är att de skapar beroende och kan ge skador både vid tillfällig och långvarig användning. Drogers beroende­skapande verkan har alltid utnyttjats av mäktiga ekonomiska intressen i syfte att skapa oskäliga vinster och att göra människor passiva. Den illegala droghanteringen omsätter mångmiljardbelopp.

Kulturella och sociala traditioner bestämmer vad som anses som bruk och missbruk och detta växlar mellan olika droger.

Det är drogernas beroendeskapande verkan, som gör det nödvändigt att ha en särskild lagstiftning som förhindrar fri marknadsföring och försäljning av dem.

Olika droger ger olika typer av skador, såväl medicinska och sociala som psykiska. De viktigaste skadeverkningarna är givetvis de som hotar människors liv och hälsa. Drogproblemet är därför ett folkhälsoproblem.

Den drog som orsakar de största medicinska skadorna i Sverige är tobak, som är viktig bidragande faktor bakom ca 10 000 dödsfall årligen, framför allt i lungcancer och hjärtkärlsjukdomar. Bland gruppen nya rökare står unga kvinnor för den största ökningen. Vänsterpartiet har i särskild motion anvisat särskilda medel till försöksverksamhet med subventionerande avvänjnings­medel för rökare.

1.1 Alkohol

Om man ser till kombinationen av sociala och medicinska skador, är alkoholproblemet det klart tyngsta. Omkring en kvarts miljon svenskar är alkoholberoende och använder alkohol i mängder som ger klara medicinska skador. Alkohol är också den drog som har den starkaste kopplingen till våld, olyckshändelser och olika sociala skador. Mäns missbruk har varit och är fortfarande mera omfattande än kvinnors och männens missbruk är genom omfattningen och berusningsbeteendet långt mer resurskrävande än kvinnornas. Däremot har kvinnors konsumtion och missbruk ökat förhållandevis mera än mäns sedan slutet av 1960-talet. Nya grupper av kvinnor är högkonsumenter och det kvinnliga dryckesmönstret har ändrats. Förutom att bilden av kvinnligt alkoholbruk har förändrats, kompliceras den av att kvinnor i betydligt större utsträckning än män använder beroendeframkallande psykofarmaka i kombination med alkohol.

Beroendeskapande läkemedel, i första hand sömntabletter och lugnande mediciner, utgör ett stort men inte särskilt väl känt problem. Anabola steroider missbrukas i ökande utsträckning. Den vanligaste typen av lugnande tabletter, s k bensodiazepiner, kan vara beroendeskapande också för patienter som följer läkares ordination. En del läkare skriver ut mycket stora mängder beroendeskapande mediciner och de patienter som blir tablettberoende har ofta svårt att få någon bra hjälp inom sjukvården.

Illegal narkotika, som heroin, amfetamin, kokain, cannabis, LSD, ecstasy och andra preparat används av en förhållandevis begränsad grupp människor i Sverige. En del av preparaten ger mycket svåra skador, viktigast är heroin som medverkar till hastiga dödsfall, s k överdoser, samt amfetamin och kokain, som är starkt beroendeframkallande och kan ge svåra psykiska skador liksom cannabis.

Alla kvinnor och män kan bli beroende av droger, men benägenheten att bli det växlar mellan olika individer. Skälen till att man använder droger växlar mellan olika grupper och olika personer. Många människor prövar olika droger, inklusive narkotika, men de flesta utvecklar inte något beroende. Det viktigaste undantaget från den regeln är tobak, som mycket snabbt skapar beroende.

1.2 Den sociala situationens betydelse

Den sociala situationen har stor betydelse när det gäller att avgöra vem som kommer att fastna i drogberoende. Den som är arbetslös och saknar bra stöd från omgivningen, löper avsevärt större risk att bli beroende av och därför skadas av droger, än den som lever i en gynnsam social situation. Ett samhälle där stora grupper av ungdomar inte kan räkna med att få jobb och där det blir allt större sociala klyftor, blir därför ett samhälle med mycket svåra drogproblem. Denna sociala utslagningsprocess drabbar i särskilt hög grad invandrade ungdomar.

Kvinnor och män drabbas på olika sätt av skador genom droganvändning. Betydligt fler kvinnor än män utvecklar läkemedelsberoende. Den fördömande attityden till alkoholproblem bland kvinnor gör att problemen ofta blir mycket allvarliga innan någon hjälp ges.

Drogers tillgänglighet har stor betydelse för hur många människor som lätt kommer att utveckla beroende. Det finns ett mycket klart samband mellan hur lätt det är att få tag i alkoholdrycker och risken för alkoholskador. Detta samband gäller också för narkotika och är ett starkt argument för en restriktiv narkotikapolitik.

Människor som missbrukar droger kombinerar ofta flera preparat. En kombination av alkohol, narkotika och tabletter ökar risken för dödliga förgiftningar och andra svåra skador. Ökad alkohol- och narkotika­användning tenderar att följas åt, vilket bl a utvecklingen under mellanöls­perioden på 1960-talet visade, liksom utvecklingen under 1990-talet.

1.3 Den svenska drogpolitiken

Den svenska alkohol- och narkotikapolitiken har byggt på en kombination av restriktioner, vård och behandling samt förebyggande åtgärder. Detta har samband med att arbetslösheten var låg och att välfärden kunde byggas ut samtidigt som man hade en restriktiv alkohol- och narkotikapolitik. Alkoholkonsumtionen som hade en topp i mitten av 1970-talet minskade betydligt under 1980-talet. Antalet narkotikamissbrukare var relativt begränsat och läkarna skrev ut mindre beroendeskapande mediciner. Färre ungdomar drack sig berusade eller prövade narkotika. Man kunde upprätthålla en relativt väl fungerande organisation för behandling och rehabilitering av missbrukare.

Därefter har situationen försämrats. Sveriges EU-anslutning har inneburit att det blivit svårare att föra restriktiv alkoholpolitik bl a genom att införsel av stora mängder alkoholdrycker har blivit tillåten. Den försämrade gränskontrollen hotar att öka inflödet av narkotika. Den kommersiella ungdomskulturen och den allt råare marknadsekonomin har bidragit till att användningen av alkohol och narkotika bland ungdomar har ökat. Den ökande arbetslösheten gör att fler riskerar att fastna i ett missbruk. Skolans möjligheter att ge bra undervisning och socialt stöd har försämrats. Möjligheterna till behandling och rehabilitering har minskat liksom förtroendet för den officiella alkohol- och narkotikapolitiken.

Det är inte bara i Sverige som drogerna har fått ökad utbredning. På många håll i Europa upplevs situationen som desperat. Detta har lett till att många ställer mycket ensidiga krav: å ena sidan att narkotika skall legaliseras, å andra sidan framförs krav på fler poliser och andra ensidigt repressiva insatser.

2 Vänsterpartiets syn på drogpolitiken

2.1 Restriktiv drogpolitik

Vänsterpartiet avvisar alla förslag om att illegala droger skall legaliseras. Att tillåta droger som i dag är illegala skulle enbart innebära att marknaden utvidgas och att fler människor riskerar att bli drogberoende. Vi vill slå vakt om en restriktiv alkohol- och narkotikapolitik, men menar samtidigt att den måste bygga på en social och solidarisk grund. Kravet på drogfrihet måste balanseras med insatser för rehabilitering.

2.2 Förbjud innehav – ej bruk

Vänsterpartiet anser att innehav av narkotika skall vara förbjudet. Enbart användning av narkotika skall dock inte utgöra grund för straff. Förbudet skall i första hand ses som ett hjälpmedel för att ingripa mot langning, upprätthålla drogfria ungdomsmiljöer och minska tillgängligheten till narkotika. 1988 kriminaliserade den då borgerliga regeringen själva konsumtionen av narkotika. Året därpå utökades tvångsmedlen mot missbrukarna när tvångslagen LVMs kriterier och tvångstid utökades. 1993, åter under en borgerlig regering, skärptes kriminaliseringen så att en missbrukare nu kunde dömas till sex månaders fängelse för att hon eller han är påtänd. Bara under 1980-talet har nio olika lagar tillkommit eller förändrats i repressiv riktning för att komma åt narkotikamissbruket. Varje enskild straffskärpning har motiverats med att den är ett avgörande steg mot det hägrande målet om ett narkotikafritt samhälle. Den förhärskande, men enligt Vänsterpartiets uppfattning felaktiga slutsatsen, att missbruket i första hand skall bekämpas med juridik och polis, leder till smått absurda idéer. Exempel på detta är den s k rensa-plattan-aktionen i Stockholm där gamla, slitna och för socialtjänsten redan välkända missbrukare till höga kostnader jagades bort från Sergels torg, utan att erbjudas några vettiga rehabiliteringsalternativ. Ett annat exempel är polisens begäran om att misstänkta langare/missbrukare skall kunna tvångsmedicineras med kräkmedel. Dessa metoder är förkastliga och hör inte hemma i en rättsstat.

2.3 Restriktiv alkoholpolitik

Vänsterpartiet vill ha en restriktiv alkoholpolitik där försäljning så långt som möjligt är frikopplad från privata vinstintressen. Kommunerna skall ha beslutanderätt när det gäller utskänkning av alkohol på restaurang. Systembolaget skall behålla sitt monopol på försäljning av alkoholdrycker.

Användning av såväl alkohol som narkotika och beroendeskapande läkemedel i trafiken skall vara förbjuden.

2.4 Reklam och information

Reklam- och marknadsföring av alkoholhaltiga drycker bör vara helt förbjuden. En särskild del av alkohol- respektive tobaksskatten bör avsättas till saklig information om alkoholens och tobakens medicinska effekter. Alkoholdrycker bör i likhet med tobaksvaror förses med information om medicinska skadeverkningar.

2.5 Statens finansiella ansvar

Staten som tar in inkomsterna från beskattning av alkohol och tobak måste ta det finansiella huvudansvaret för vård och behandling av missbrukare.

2.6 Läkemedelsföretagens ansvar

De läkemedelsföretag som marknadsför och säljer läkemedel med beroendeskapande verkan bör åläggas att solidariskt anslå medel till en fond som används till information om dessa läkemedel samt till stöd åt andra personer som drabbats av läkemedelsberoende.

2.7 Förebyggande arbete

Vänsterpartiet vill förstärka det förebyggande arbetet i drogfrågor på alla nivåer. De frivilligorganisationer som arbetar för att förebygga droganvändning bör få ett större stöd från samhället. Skolans ANT-undervisning bör utvecklas och förbättras. Det bör utarbetas lokala och regionala aktionsplaner mot alkohol och narkotika i nöjesbranschen och ungdomsmiljöer.

2.8 Vård och rehabilitering

Samhället har ett grundläggande ansvar för att det finns en bra vård av kvinnor och män som är drogberoende. Det skall alltid finnas ett alternativ till fortsatt droganvändning. Särskilt viktigt är det att stödja verksamheter som vänder sig till unga missbrukare och som syftar till en social rehabilitering.

Arbetet med att frigöra sig från missbruk måste i så stor utsträckning som möjligt bygga på missbrukarnas egna kollektiva insatser, exempelvis i form av arbetskooperativ. Missbrukarvården måste därför bygga på frivillighet och missbrukarnas aktiva medverkan i och inflytande över vården. Endast undantagsvis kan vård av vuxna missbrukare ske med tvång, men bara under mycket kort tid i syfte att bryta ett destruktivt och livshotande missbruk.

2.9 Unga missbrukare

Insatser för unga missbrukare måste bygga på en aktiv pedagogik och utgå från en social helhetssyn. Tvångsåtgärder mot unga missbrukare med sociala problem kan endast accepteras inom ramen för socialtjänstens verksamhet. All vård som sker med tvång måste underställas en kontinuerlig och noggrann kvalitetskontroll.

2.10 Gemensamma planer

Sjukvårdens och socialtjänstens insatser för missbrukare måste samordnas på en social grund. Landsting och kommuner skall upprätta gemensamma planer för hur missbrukarvården skall vara organiserad och för att se till att olika grupper av missbrukare får sina behov tillgodosedda. Sådana planer skall vara ett villkor för statsbidrag.

2.11 Kvinnor och mäns missbruk

Det behövs mer kunskap om skillnaderna i mäns och kvinnors missbruk och deras sociala situation. Eftersom missbruksmönstret är olika mellan könen måste det finnas olika insatser och olika vårdformer för kvinnor och män med missbruksproblem. Barn till missbrukare far ofta mycket illa. Därför måste landsting och kommuner bedriva en aktiv uppsökande verksamhet och ge särskilt stöd till deras barn. Alla insatser för barn i en utsatt situation måste vara avgiftsfria. Personer med tidig beroendeproblematik måste kunna erbjudas kompetent hjälp i första hand inom den öppna sjukvården. Bra tidiga insatser har stor betydelse när det gäller att förebygga framtida svåra missbruksproblem.

2.12 Rätt att överklaga beslut

Personer med läkemedelsberoende har ofta svårt att få bra hjälp inom den reguljära sjukvården. Detta har förmodligen ett samband med att dessa problem främst drabbar kvinnor. Det är därför angeläget att satsa på organisationer som ger hjälp till självhjälp.

Vården av kroniska missbrukare måste bygga på en helhetssyn och syfta till en god livs­kvalitet. De insatser som görs måste vara uthålliga och bygga på ett samarbete mellan sjukvård, socialtjänst och frivilligorganisationer. Missbrukarna själva bör ha en aktiv roll när det gäller att påverka vårdens utformning och ha rätt att överklaga beslut om vård.

2.13 Hemlösa missbrukare

Det är särskilt angeläget att missbrukare med svåra psykiska problem och hemlösa missbrukare får en kvalificerad vård. När det gäller dessa grupper av missbrukare måste socialtjänsten och sjukvården ha ett gemensamt uppsökande ansvar.

3 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om restriktiv drogpolitik,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om innehav och bruk av narkotika,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om restriktiv alkoholpolitik,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statens finansiella ansvar,

  5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av läkemedelsföretagens ansvar enligt vad som anförts i motionen,

  6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förebyggande arbete,

  7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård och rehabilitering,

  8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om unga missbrukare,

  9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om planer för missbrukarvården som villkor för statsbidrag,

  10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnors och mäns missbruk,

  11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barn till missbrukare,

  12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av missbrukares rätt att överklaga beslut enligt vad som anförts i motionen,

  13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hemlösa.

Stockholm den 6 oktober 1997

Johan Lönnroth (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Hans Andersson (v)

Owe Hellberg (v)

Eva Zetterberg (v)

Tanja Linderborg (v)

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1997-10-06 Hänvisning: 1997-10-10 Bordläggning: 1997-10-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (26)