med anledning av prop. 2007/08:118 En effektivare arbetslöshetsförsäkring

Motion 2007/08:A12 av Sven-Erik Österberg m.fl. (s, v, mp)

av Sven-Erik Österberg m.fl. (s, v, mp)

Innehållsförteckning

Förslag till riksdagsbeslut2

En trygg arbetslöshetsförsäkring underlättar en flexibel och dynamisk arbetsmarknad2

Starka fackföreningar – stabil grund för flexibel arbetsmarknad3

Sammanfattning av propositionen5

Arbetslöshetsavgiften och konsekvenser för lönebildningen5

Orättvisa avgifter drabbar lågavlönade hårt6

Fem karendagar blir sju7

Slutord7

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår regeringens proposition 2007/08:118 En effektivare arbetslöshetsförsäkring.

En trygg arbetslöshetsförsäkring underlättar en flexibel och dynamisk arbetsmarknad

Arbetslöshetsförsäkringen är en väsentlig del av en aktiv arbetsmarknadspolitik. Den ska ge möjlighet för den enskilde att finna ett nytt arbete men även, när så är nödvändigt, byta bransch, yrke eller bostadsort för att bryta arbetslöshet. Försäkringen ska också medverka till att arbetsmarknaden fungerar effektivt och smidigt. Mot denna bakgrund är det viktigt att arbetslöshetsförsäkringen har hög legitimitet, exempelvis genom att den ger ett bra ekonomiskt skydd vid ofrivillig arbetslöshet och att medlemsavgifterna uppfattas som rimliga och rättvisa.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är överens om att så många som möjligt av löntagarna ska omfattas av en god omställningsförsäkring vid arbetslöshet. En sådan försäkring stärker människor och underlättar samhällets strukturomvandling. Ersättningar på höga nivåer och villkor i övrigt gör att människor vågar gå från det gamla till det nya. Detta är grunden för att försäkringen ska fungera som en omställningsförsäkring. En bra arbetslöshetsförsäkring gör att den som förlorar sitt jobb kan koncentrera sig på att snabbt söka nytt och inte behöver oroa sig för att behöva gå från hus och hem.

Sedan den borgerliga regeringen tillträdde har en rad orättvisa och ogenomtänkta förändringar i arbetslöshetsförsäkringen genomförts, såväl av ersättningsregler som av finansieringen. A-kassornas finansieringsavgifter till staten har inneburit avsevärt höjda medlemsavgifter. A-kassorna har också fått kraftigt ökade administrationskostnader.

I debatten om arbetslöshetsförsäkringens effekter på sysselsättningen hävdar regeringen att en sänkning av ersättningsnivån skulle vara ensidigt positiv för svensk ekonomi. Detta påstående ifrågasätts dock allt oftare. Till exempel pekar OECD på att en mer generös arbetslöshetsförsäkring tenderar att leda till bättre matchning på arbetsmarknaden eftersom den arbetslöse får bättre ekonomiska förutsättningar att söka efter lämpligt arbete som motsvarar utbildningsnivå och kompetens. Enligt flera studier ger detta bättre förutsättningar att hitta ett nytt jobb med god lön. Det innebär att motsatsen uppnås genom en lägre ersättning till arbetslösa – att tvinga den arbetslöse att ta första bästa jobb är inte bra för produktiviteten i ekonomin. En mer generös arbetslöshetsförsäkring tenderar att ha en positiv effekt på skapandet av högproduktiva jobb.

OECD har även i sin redovisning av effekterna av insatser mot arbetslöshet pekat på att de nordiska länderna med mer generösa nivåer i välfärdssystemen i kombination med aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och en väl fungerande lönebildning framgångsrikt har bekämpat arbetslösheten.1

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill att Sverige ska ligga i topp när det gäller kunskap, kompetens och produktivitet för att klara en väl utbyggd välfärd och goda löner i den öppna globaliserade ekonomin. Därför har vi motsatt oss regeringens försämringar i a-kassan, när det gäller såväl sänkningen av ersättningsnivån, sänkningen av taket i arbetslöshetsförsäkringen, höjningen av egenavgifterna som de skärpta arbetsvillkoren. Det är en politik som har lett till att över 400 000 personer hittills har lämnat a-kassan och nu står utan ett försäkringsskydd vid arbetslöshet.2 A-kassornas samorganisation (SO) konstaterar bl.a. att regeringens politik hotar hela a-kassesystemet.3

Nu går regeringen vidare och föreslår ytterligare ett antal försämringar. Att ständigt utsätta arbetslöshetsförsäkringen för diverse experiment skapar stor oro och oreda på arbetsmarknaden.

Det senaste förslaget ökar differentieringen av avgifterna mellan olika arbetslöshetskassor. Därigenom vill regeringen att arbetslöshetsförsäkringen ska kosta mer för de yrkesgrupper där arbetslösheten är högre och att dessa ska ta ansvar för att lönerna hålls nere.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ställer inte upp på det synsättet. Vi menar att samordnade förhandlingar och kollektivavtal mellan starka parter på arbetsmarknaden är den bästa modellen för en ansvarsfull lönebildning. Differentieringen av avgifterna leder endast till att fackföreningarnas förmåga till ansvarstagande undergrävs. Detta leder bl.a. till ökade löneskillnader. I motsats till den borgerliga regeringen vill vi att arbetslöshetsförsäkringen ska finansieras solidariskt.

Starka fackföreningar – stabil grund för flexibel arbetsmarknad

Starka parter på arbetsmarknaden och kollektivavtal som det främsta instrumentet för att reglera löner och anställningsvillkor är grundpelaren i den svenska ekonomin. Detta skapar förutsättningar för en snabb produktivitetsutveckling och en flexibel arbetsmarknad.

Kollektivavtalen förhindrar att anställda lönekonkurrerar med varandra för att få behålla jobbet och garanterar att arbetslösa inte tvingas bjuda under varandra för att få jobb. Avtalen skapar balans mellan arbetsgivarens och de anställdas intressen; de ger likvärdiga konkurrensvillkor för alla arbetsgivare inom en bransch och garanterar arbetsfred. Modellen har ett starkt stöd hos både arbetsgivare och arbetstagare. Nästan alla på svensk arbetsmarknad omfattas av kollektivavtal. Av de ca 4 miljoner anställda på svensk arbetsmarknad omfattas drygt 3,6 miljoner arbetstagare av kollektivavtal inklusive hängavtal. Detta betyder att ca 91 % av de anställda täcks av avtal.4

Den svenska modellen med kollektivavtalslösningar är framgångsrik. Det grundläggande skyddet för arbetsrätten finns i lagstiftningen. Samtidigt är trygghetsreglerna utformade så att det finns ett stort utrymme för flexibla lösningar genom att reglerna kan anpassas till branschspecifika förhållanden och till de behov och möjligheter som finns på lokal nivå. Vid en internationell jämförelse skapar den svenska modellen stort utrymme för flexibilitet samtidigt som den resulterar i låg konfliktgrad. Sverige utmärker sig med att ha ett mycket lågt antal konfliktdagar i jämförelse med andra EU-länder. Svensk fackföreningsrörelse är ansvarstagande. Svenska fackliga organisationer är mycket försiktiga med att varsla om stridsåtgärder, vilket gynnar stabiliteten på svensk arbetsmarknad.

År 2007 genomförde praktiskt taget hela arbetsmarknaden förhandlingar om nya branschavtal på riksnivå. Särskilda medlare har under året utsetts i 30 förhandlingar. I 22 av de 30 förhandlingarna förelåg varsel. Stridsåtgärder verkställdes i fem fall, varav tre innebar arbetsnedläggelse.5

Under de senaste tolv åren har svensk arbetsmarknad förmått att producera högre sysselsättning samtidigt som reallönerna har ökat. Men genom den borgerliga regeringens politik höjs konfliktnivån i samhället. Regeringen har sänkt ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen och avskaffat avdragsrätten för medlemsavgiften, vilket både gjort det dyrare att vara med i facket och i a-kassan.

En stark fackföreningsrörelse tar ansvar för samhällsekonomin då den värnar sina medlemmars intressen. En svag fackföreningsrörelse har inte samma anledning att fästa uppmärksamhet vid hela samhället då den värnar sina medlemmars intressen. Regeringens försämringar har starkt bidragit till att den fackliga organisationsnivån sjunkit snabbt. I oktober 2006 var den fackliga organisationsgraden 77 %. I oktober 2007 hade den sjunkit till 72 %.6 En sjunkande facklig organisationsgrad leder till att det blir svårare att upprätthålla modellen med kollektivavtal, vilket i förlängningen kan innebära försämrade löne- och anställningsvillkor samt att den branschvisa konkurrensneutraliteten urholkas. Regeringens politik undergräver därmed den svenska modellen.

Sammanfattning av propositionen

Regeringen föreslår att den förhöjda finansieringsavgift som arbetslöshetskassorna betalar till staten ersätts med en arbetslöshetsavgift. Avgiften ska betalas varje kalendermånad och motsvara 33 % av den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättning som arbetslöshetskassan har betalat ut under månaden. De regler som gäller för arbetslöshetskassornas uttag av medlemsavgifter – för att täcka den förhöjda finansieringsavgiften – ska också gälla arbetslöshetsavgiften. Det innebär att en arbetslöshetskassa inte får ta ut medlemsavgift för att täcka arbetslöshetsavgiften av arbetslösa medlemmar. Inte heller får a-kassan ta ut mer än 300 kr per månad i avgift för att täcka arbetslöshetsavgiften av övriga medlemmar.

Antalet karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen utökas från fem till sju dagar. Samtliga ändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 2008 utom ändringen i karensvillkoret; den föreslås träda i kraft den 7 juli 2008.

Arbetslöshetsavgiften och konsekvenser för lönebildningen

Regeringens huvudförslag är att en ny arbetslöshetsavgift införs som ska motsvara 33 % av den utbetalda inkomstrelaterade ersättningen per månad.

Vi avstyrker förslaget om en kraftigt höjd medlemsavgift som ska vara hög för den som arbetar inom ett yrke med hög arbetslöshet och lägre för den som arbetar i ett yrke med låg risk för arbetslöshet. I likhet med vad de fackliga organisationerna framhållit i sina remissvar menar vi att det finns många faktorer som påverkar sysselsättningen. Exempelvis är konjunkturen, strukturförändringar och hur matchningen fungerar på arbetsmarknaden några reella faktorer. Dessutom är olika branscher olika känsliga för konjunktursvängningar. Den enskildes arbetslöshetsrisk påverkas också av faktorer såsom kön, etnicitet och ålder. Kopplingen mellan en enskild a-kassa och en bransch eller ett avtalsområde är många gånger mycket svag. Den nybildade Unionens a-kassa t.ex. spänner över cirka hundra avtalsområden. Inom dessa avtalsområden skiljer sig arbetslösheten åt. Sannolikheten för att en ändring i denna a-kassas medlemsavgift kommer att te sig omotiverad är mycket hög eftersom utvecklingen av arbetslösheten inom kassans avtalsområden kommer att variera.

Inom den svenska arbetsmarknadsmodellen är lönebildningen en partsfråga där såväl löneutrymmet som fördelningen av detta är föremål för förhandlingar utan inblandning från statens sida.

En av regeringens avsikter för att införa den nya kraftigare differentierade arbetslöshetsavgiften är att stärka drivkrafterna för en ansvarsfull lönebildning. En grundläggande omständighet som regeringen helt verkar ha bortsett från är att förhandlingarna om löner och anställningsvillkor inte är organiserade på samma sätt som a-kassorna. Alla a-kassorna är inte uppbyggda enbart utifrån en specifik bransch. Anställda i samma bransch kan vara spridda på olika kassor, vilket gör att de som får högst avgift inte kan påverka den generella lönenivån i branschen. Ytterligare en faktor är att det inte heller kommer att vara möjligt för a-kassorna att sätta och avisera en rätt antagen avgift i förhand för varje månad, vilket innebär att avgiften i praktiken inte kommer att spegla den faktiska risken.7

En annan viktig omständighet är att många fackliga organisationer sluter långa avtal. Dessa avtal anses skapa en förutsägbarhet i lönekostnader och inflationsförväntningar, vilket anses effektivt ur samhällsekonomisk synvinkel. Risken att den föreslagna arbetslöshetsavgiften skapar incitament för att sluta korta avtal är uppenbar.

Regeringen har en tydlig ambition att påverka lönebildningen och parternas fördelning av löneutrymmet, vilket är ett kraftigt avsteg från den svenska modellen.

A-kassornas samorganisation (SO) skriver i sitt remissvar att det inte finns belägg i forskning eller erfarenheter för att ökade skillnader i egenfinansieringen av försäkringens kostnader påverkar arbetslösheten och att det inte finns rimliga motiv för att öka skillnaderna.8

Orättvisa avgifter drabbar lågavlönade hårt

Enligt LO:s beräkningar ser det ut som att flera av de grupper som har låga löner får bland de högsta a-kasseavgifterna. Genom detta ger regeringen tydliga signaler om vilka grupper som ska vara återhållsamma med sina lönekrav. Till de a-kassor som får en hög avgift finns hotell- och restauranganställdas, handelsanställdas och fastighetsanställdas a-kassor. Inom dessa verksamhetsområden arbetar många lågavlönade kvinnor. Även livsmedelsarbetarnas, grafikernas och musikernas a-kassor får bland de högsta avgifterna. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet menar att det är anmärkningsvärt att regeringen anser att redan lågavlönade grupper ska hålla tillbaka sina lönekrav.

Vi är starkt kritiska till att regeringen bortser från frågan om hur arbetslöshetskassorna ska hantera att avgiften kommer att variera från månad till månad. Detta skapar stor oförutsägbarhet för såväl a-kassorna som medlemmarna och ökar dessutom den administrativa bördan avsevärt. Att avisera nya avgifter varje månad är ohållbart. Det kommer att göra medlemmarnas avgifter oförutsägbara, och a-kassornas administration kommer att belastas hårt. Att fastslå en årsavgift blir också riskabelt för a-kassorna. För a-kassorna innebär det att de måste göra mycket pricksäkra branschvisa arbetslöshetsprognoser. Missbedömningar skulle leda till att fel avgift tas ut, vilket skapar administrativa problem och orättvisa mellan medlemmarna. Om prognoserna inte slår in exakt, vilket är ett rimligt scenario, riskerar kassorna att få en skuld till staten. Ska kassorna då ta in denna skuld retroaktivt av medlemmarna? Vissa av dem har kanske bytt yrke och lämnat arbetslöshetskassan. Om a-kassan då höjer avgiften för nästkommande år för att kompensera den felaktiga prognosen det tidigare året kommer en del nya medlemmar att få betala för en arbetslöshet som medlemmarna hade föregående år, men som de inte betalade för. Ska kassorna i stället bygga upp ett eget kapital för att täcka eventuella underskott kommer också detta att belasta medlemmarna i olika a-kassor olika utifrån hur arbetslösheten ser ut.

Dessa mycket komplicerade frågor lämnas mer eller mindre därhän. I mycket nonchalanta ordalag konstaterar regeringen endast följande:

Regeringen är medveten om de svårigheter som föreligger i detta hänseende men anser att dessa inte bör överdrivas. Regeringen är övertygad om att arbetslöshetskassorna kommer att klara av detta arbete. Det saknas också skäl för att befara att de förändringar som nu föreslås medför att det hos vissa arbetslöshetskassor förekommande systemet med arbetsgivaruppbörd av praktiska skäl inte kommer att kunna behållas.

Fem karendagar blir sju

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet avvisar förslaget om att utöka antalet karensdagar från fem till sju. För den som väl har blivit arbetslös är det svårt att påverka om arbetslösheten blir längre än en och en halv vecka. Hur aktiv man än är i arbetssökandet går det sällan att undvika att det tar en tid från det att en tjänst utannonseras till dess att den tillsätts. Vi menar också att det har skett dramatiska försämringar av löntagarnas skydd vid arbetslöshet och att den självrisk som i dag infinner sig för den som blir arbetslös är mer än väl kännbar.

Slutord

Den borgerliga regeringsperioden har präglats av stor osäkerhet avseende regler och avgifter för arbetslöshetskassorna. A-kassemodellen har ändrats vid flera tillfällen. Framförhållningen har varit kort avseende både remisstider och genomförande, vilket har resulterat i undermåliga beslutsunderlag och stor osäkerhet kring genomförandet av förslagen.

Regeringens ständiga laborerande försvårar a-kassornas arbete avsevärt och skapar också en osäkerhet för medlemmen om regler, villkor och kostnader för försäkringen. I enlighet med vad flertalet remissinstanser påpekar menar Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att det finns en risk att försäkringen blir ett lapptäcke som ena dagen förändras för att finansiera skattesänkningar och andra dagen förändras för att regeringen vill agera lönepolitiskt och skapa återhållsamhet i lönekraven i vissa branscher. Arbetslöshetsförsäkringens uppgift, att ge inkomsttrygghet och samtidigt ge goda förutsättningar för strukturomvandling, riskerar att försvinna i denna process.

Därutöver vill vi framhålla att systemet med förhöjd differentierad a-kasse­avgift motverkar en rationell ekonomisk politik. Vid lågkonjunktur och stigande arbetslöshet höjs avgiften, vilket i sin tur minskar hushållens disponibla inkomster. Det leder till sjunkande efterfrågan i ett läge när efterfrågan i stället bör stimuleras.

Stockholm den 1 april 2008

Sven-Erik Österberg (s)

Josefin Brink (v)

Ulf Holm (mp)

Sylvia Lindgren (s)

Lars Lilja (s)

Maria Stenberg (s)

Luciano Astudillo (s)

Ann-Christin Ahlberg (s)

Patrik Björck (s)

Jennie Nilsson (s)

Torbjörn Björlund (v)


[1]

OECD Employment Outlook – Boosting Jobs and Incomes, 2006.

[2]

IAF: A-kassorna tappar i snitt mellan 15 000 och 19 000 medlemmar varje månad. I slutet av februari uppgick det totala medlemsantalet till 3,3 miljoner.

[3]

SO:s konsekvensanalys, september 2007.

[4]

Medlingsinstitutets årsrapport 2007.

[5]

Medlingsinstitutets årsrapport 2007.

[6]

Medlingsinstitutets årsrapport 2007.

[7]

Beräkningar av arbetslöshetsavgiften som LO gjort visar att den med den föreslagna modellen kan förändras snabbt. Exempelvis skulle en procentenhets högre arbetslöshet höja den arbetslöshetsavgift som medlemmen betalar med i snitt 40 kr per månad.

[8]

Yttrande från SO: Ds 2007:47 En effektivare arbetslöshetsförsäkring, 2008-01-22.

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Arbetsmarknadsutskottet

Händelser

Inlämning: 2008-04-02 Bordläggning: 2008-04-03 Hänvisning: 2008-04-04
Yrkanden (2)