En feministisk arbetsmarknadspolitik

Motion 2007/08:A250 av Lars Ohly m.fl. (v)

av Lars Ohly m.fl. (v)

1Innehållsförteckning

2Förslag till riksdagsbeslut2

3Motivering2

4Deltid och heltid3

5Arbetsdelning4

5.1Översyn av arbetsmiljölagen ur könsperspektiv5

6Diskriminering6

7Föräldraförsäkringen6

8Förkortad arbetsdag7

9Tidsbegränsade anställningar8

10Offentlig sektor som föregångare i jämställdhetsarbetet9

11Klass, kön och etnicitet10

2Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en lagstiftning som gör heltidsarbete till en rättighet och deltidsarbete till en möjlighet.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge i uppdrag till Vinnova och Arbetsmiljöverket att tillsammans inventera arbetsmiljön och utveckla arbetsredskap med avseende på kön.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av arbetsmiljölagen ur könsperspektiv.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om utvärdering och utveckling av arbetsvärderingssystem.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om årliga överläggningar med statliga, kommunala och landstingskommunala arbetsgivare.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen återkommer med ett handlingsprogram och en samlad strategi för att stärka utlandsfödda kvinnors ställning i arbetslivet.

3Motivering

Samhället i Sverige i dag struktureras och ordnas utifrån klass och kön. Den ojämlika maktordningen mellan könen resulterar i en orättvis fördelning av status, inflytande, resurser och möjligheter. Män är överordnade och kvinnor underordnade, män har stor makt och kvinnor liten. Den traditionella heterosexuella kärnfamiljen utgör fortfarande normen för arbetsdelningen mellan könen och samhällets olika förväntningar på kvinnor och män. Kvinnor förväntas ta huvudansvar för omsorgsarbetet – både det betalda och det obetalda. Detta samspelar med och leder till en ojämlik och könssegregerad arbetsmarknad.

Kvinnor och män finns till stor del på olika delar av arbetsmarknaden och inom olika yrken och branscher. Medan kvinnor arbetar i både offentlig och privat sektor befinner sig män till största delen i privat sektor. Inkomst- och löneklyftan är en av de tydligaste komponenterna i ojämlikheten på arbetsmarknaden. Kvinnors arbete värderas lägre än mäns arbete. Sett till hela arbetsmarknaden tjänar kvinnor i genomsnitt 83 procent av mäns löner, eller omvänt, har cirka 20 procent lägre lön än män. Efter standardvägning – när hänsyn har tagits till att kvinnor och män har olika ålder, utbildning, arbetstid, och finns på olika sektorer och tillhör olika yrkesgrupper – minskar löneskillnaden till cirka 8 procent.

På arbetsmarknaden avgörs kvinnors villkor dessutom av maktrelationen som följer av konflikten arbete–kapital. Arbetsgivaren har ett intresse av att hålla ned löner, av att skapa flexibilitet genom att deltidsanställa och att anställa tidsbegränsat, att motsätta sig arbetstidsförkortningar osv. – allt för att kortsiktigt maximera sin egen vinst. Det är ett tryck som läggs på samtliga löntagare på arbetsmarknaden, men styrkepositionerna inom löntagarkollektivet ser olika ut. Den maktordning som finns på grund av kön gör att arbetsgivaren kan pressa kvinnor hårdare än män. Den maktordning som finns på grund av klass gör att arbetsgivaren pressar LO-anställda hårdare än Sacoan­ställda. Den strukturella rasismen gör att arbetsgivaren pressar ned villkoren för utlandsfödda och deras barn hårdare än inrikesfödda och deras barn.

Arbetsmarknadens parter har ett stort ansvar för att arbeta mot diskriminering, men det är ett ofrånkomligt faktum att även politiken måste bli bättre på att ta ett övergripande ansvar för dessa frågor. Vänsterpartiets politik syftar till att bryta med könsdiskriminerande strukturer i arbetslivet och skapa förutsättningar för både kvinnor och män att förvärvsarbeta och ta ansvar för det obetalda omsorgsarbetet – på lika villkor. För att få till stånd en förändring av orättvisorna mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden är det viktigt att utgå från en analys som tar in samtliga aspekter av hur ojämlikheten uppstår och upprätthålls.

4Deltid och heltid

Sett över veckans alla dagar arbetar kvinnor och män lika många timmar per dag. Skillnaden är att kvinnor arbetar mer obetalt och män mer betalt. Män arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt. Enligt arbetskraftsundersökningen (AKU) år 2005 utfördes 128 miljoner timmar förvärvsarbete per vecka på marknaden av kvinnor och män i åldern 20–64 år. Av dessa timmar svarade kvinnor för 42 procent och män för 58 procent.

I alla sektorer och yrken arbetar kvinnor deltid i större utsträckning än män. Det omfattar både deltid av arbetsmarknadsskäl, dvs. där arbestgivaren endast erbjuder deltidsanställning, och deltidsanställningar där den anställde själv av olika anledningar valt att inte jobba heltid. Vi utvecklar resonemang och förslag till beslut nedan i motionerna Arbetstider (2007/08:A379) och Individualiserad föräldraförsäkring (2007/08:Sf286) samt i motionen med anledning av regeringens budgetsproposition 2007/08:1.

Arbetsgivare i både privat och offentlig sektor diskriminerar kvinnor genom att de oftare än män hänvisas till deltidsarbete. Det är också dokumenterat att kvinnors deltidsarbete både är orsak till och en effekt av att kvinnor utför en större del av det obetalda arbetet. Deltidsarbete ger en lägre månadsinkomst eftersom arbetet omfattar färre timmar, men även timlönen är lägre för deltidsarbetande.

Vidare är det belagt att deltidsanställda har mindre inflytande på arbetsplatserna, att de får mindre kompetensutveckling och sämre möjligheter till befordran, vilket i sin tur ytterligare försämrar löneutvecklingen. Förutom lägre arbetsinkomst innebär deltidsarbetet att ersättningen från socialförsäkringssystemen och den framtida pensionen blir lägre. Deltidsarbetet har tydliga köns- och klassaspekter samt etniska aspekter som intimt hänger samman med övergripande maktstrukturer på arbetsmarknaden och i samhället i stort. Det är därför av stor vikt att genomföra förändringar som minskar alla former av deltidsarbete om man vill skapa förutsättningar för ett jämställt, icke-diskriminerande och demokratiskt arbetsliv.

Regeringens förda politik riskerar tvärtom att fördjupa de ojämlika maktstrukturerna. De kraftiga försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmiljöarbetet slår hårt mot kvinnors ekonomi. Begränsningar för deltidsarbetslösa personers möjligheter att stämpla, från 300 dagar till 75 dagar, är en åtgärd som framför allt drabbar kvinnor eftersom en majoritet av deltidsarbetslösa och behovsanställda är kvinnor. I kombination med att regeringen förvägrar människor försörjningsmöjligheter kommer alltfler av de deltidsarbetslösa och behovsanställda att få svårigheter att uppfylla arbetsvillkoret, kanske lämna a-kassan till följd av de förhöjda avgifterna, drabbas hårt av de sänkta ersättningsnivåerna och vid arbetslöshet stå helt utan rätt till inkomstrelaterad ersättning. Det är en cynisk politik som syftar till att pressa ned priset på kvinnors arbete och öka otryggheten i arbetslivet.

Det som behövs är en lagstiftning om stärkt rätt till arbete på heltid. De allra flesta människor vill jobba heltid för att kunna försörja sig. För att ge kvinnor samma möjligheter i arbetslivet som män vill Vänsterpartiet att en regel om att alla anställningar alltid ska vara på heltid bör tillföras i LAS (lagen om anställningsskydd). Anställningar på deltid ska kunna ingås om det finns särskilda skäl, och de ska då ha ett fast arbetstidsmått och vara reglerat mellan parterna på arbetsmarknaden. Heltidsarbete ska vara en rättighet och deltidsarbete en möjlighet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5Arbetsdelning

Arbetsfördelningen mellan könen sätter tydliga spår i arbetslivet. Principerna om isärhållande av könen och en manlig norm påverkar både den horisontella och den vertikala könsstrukturen på arbetsmarknaden. Kvinnor och män befinner sig till stor del inom olika yrken och branscher – detta brukar benämnas som den könssegregerade arbetsmarknaden. Hälften av kvinnorna arbetar i offentlig sektor och hälften i privat sektor medan männen till största delen – 80 procent – befinner sig i privat sektor. De yrken och branscher som domineras av män tenderar att vara högre avlönade än de kvinnodominerade, oavhängigt grad av ansvar, utbildning etc. Inom samma yrkesgrupper återfinns kvinnor i högre utsträckning på lägre befattningar, med lägre löner, medan män i större utsträckning innehar chefspositioner.

Trots att könssegregeringen på arbetsmarknaden är stark har könsuppdelningen minskat något under nittiotalet. Det är kvinnorna som har breddat sina yrkesval framför allt till många mansdominerade yrken som kräver högre utbildning. Män har dock inte gjort större inbrytningar på några kvinnodominerade områden. Avgörande för att vända den skeva utvecklingen är att övergripande strukturella insatser görs för att höja lönerna och förbättra arbetsvillkor och arbetsmiljö i de traditionellt kvinnodominerade yrkena. Men det utesluter inte parallella och mer riktade strategier för att bryta könsuppdelningen. Det arbete som bedrivits med Skolverket, Högskoleverket och Arbetsmarknadsverket som viktiga aktörer har i stor utsträckning handlat om att försöka påverka arbetstagarna till att göra otraditionella yrkesval.

Vänsterpartiet menar också att ett tydligare fokus måste läggas på arbetsgivarna och deras ansvar. Det kan exempelvis handla om att se över den fysiska utformningen av arbetsplatser och hjälpmedel, att aktivt arbeta med den psykosociala arbetsmiljön och att arbeta mer aktivt med rekrytering och kompetensutveckling.

Det är fortfarande vanligt att mannen utgör rådande norm för hur arbetsmiljön inrättas och anpassas, för hur arbetsredskap och hjälpmedel konstrueras. I många manligt dominerade yrken inom exempelvis verkstadsindustri och lagerhantering utgör den fysiska arbetsmiljön hinder för kvinnors möjligheter att arbeta på lika villkor. Risker för förslitnings- och belastningsskador är högre för kvinnor då arbetsredskapen är utformade för att passa ett slags genomsnittlig man. Kvinnor på hela arbetsmarknaden är också överrepresenterade när det gäller belastningsskador.

Detta är aspekter av problematiken med den könssegregerade arbetsmarknaden och kvinnors överrepresentation när det gäller arbetsrelaterad ohälsa som uppmärksammats i alltför liten grad. I syfte att skapa reella förutsättningar för att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden och att nå målet om en arbetsmarknad där män och kvinnor har samma villkor och möjligheter bör därför en inventering av den fysiska arbetsmiljön utifrån könsperspektiv göras. Inventeringsarbetet bör vara direkt kopplat till praktisk tillämpning och utveckling av mer flexibla och anpassningsbara arbetsredskap och hjälpmedel.

Vänsterpartiet föreslår att regeringen ger ett uppdrag till Arbetsmiljöverket och Vinnova att tillsammans inventera arbetsmiljön och utveckla arbetsredskap med avseende på kön. Uppdraget bör formuleras i samverkan med myndigheterna och kan avgränsas till ett antal utvalda typarbetsplatser i syfte att få fram användbara lösningar som kan appliceras på hela arbetsmarknaden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5.1Översyn av arbetsmiljölagen ur könsperspektiv

Arbetslivet har förändrats sedan Arbetsmiljölagen kom till på 1970-talet. Allt färre arbetar i tillverkningsindustri och alltfler arbetar inom tjänstesektorn i såväl privat som offentlig sektor. I typiskt kvinnligt dominerade tjänsteyrken inom vård, omsorg, handel och kontorsservice innebär psykosociala faktorer – relationer till andra människor, kunder, vårdtagare m.m. – arbetsmiljöpåfrestningar i minst lika hög grad som brister i den fysiska arbetsmiljön.

Arbetsmiljölagen är inte utformad för att täcka in den typen av arbetsmiljöproblem i tillräcklig grad, vilket i praktiken innebär att kvinnors arbetsmiljö har sämre skydd i lagen än mäns. Arbetsmiljöjuristen Maria Steinberg menar mot denna bakgrund att arbetsmiljölagen är sexistisk. Vänsterpartiet anser att det är angeläget att se över det juridiska regelverket kring arbetsmiljöfrågor utifrån ett könsperspektiv. Regeringen bör tillsätta en utredning som får detta uppdrag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6Diskriminering

Det finns flera led i den struktur som sanktionerar mäns överordning på arbetsmarknaden. Diskriminerande löneskillnader som inte kan förklaras av arbetstider, olika erfarenheter, utbildning, ålder och liknande faktorer existerar på både kollektiv och individuell nivå. Den individuella diskrimineringen föreligger när två personer av olika kön hos samma arbetsgivare, med likvärdiga arbeten, har olika lön. Den kollektiva formen av diskriminering brukar benämnas som värdediskriminering, vilket innebär att kvinnodominerade och mansdominerade yrken värderas olika även om innehållet i arbetsuppgifterna är likvärdiga i form av exempelvis ansvar och krav.

Arbetsvärdering är ett verktyg som har använts för att motverka kollektiv diskriminering. När bestämmelserna om lönekartläggning i jämställdhetslagen skärptes och begreppet likvärdigt arbete förtydligades ställdes kravet att arbetsgivare måste kunna bedöma vilka arbeten som är likvärdiga på ett systematiskt och könsneutralt sätt. Sedan lagen tillkom har ett antal olika arbetsvärderingssystem tagits fram. Förutom JämO har ett antal privata företag lanserat arbetsvärderingssystem som används som redskap i jämställdhetsarbetet på arbetsplatserna.

Någon systematisk kvalitetssäkring av de olika arbetsvärderingssystemen har dock inte gjorts, vilket gör det svårt att bedöma i vilken grad de är effektiva och uppfyller syftet att identifiera osakliga löneskillnader i jämställdhetslagens mening. Vänsterpartiet menar därför att det är dags att inventera och utvärdera de arbetsvärderingssystem som används på den svenska arbetsmarknaden. Regeringen bör ta initiativ till en sådan inventering och utvärdering. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7Föräldraförsäkringen

Som påpekats ovan har frågan om fördelningen mellan det betalda och det obetalda arbetet avgörande betydelse för att få till stånd ett jämställt arbetsliv. Kvinnor tar ut merparten av dagarna i föräldraförsäkringen; cirka 80 procent. Som en effekt av detta har kvinnor ett underläge vid anställningssituationer där arbetsgivare kalkylerar att risken för frånvaro är högre för kvinnor. Det förväntade huvudansvaret för hem, barn och omsorg som vilar på kvinnors axlar är ett högt pris som kvinnor betalar i form av ohälsa och stress, sämre arbetsvillkor och ett enormt ekonomiskt bortfall.

Föräldraskapet kostar, för en tioårsperiod, 304 000 kronor för mamman och 10 000 kronor för pappan (prop. 2004/05:1, bil. 4). Huvudförklaringen är att kvinnorna tar ansvaret för att familjens tidsekvation ska gå ihop genom att arbeta deltid. I praktiken subventioneras mäns lönearbete, karriärmöjligheter och högre pensioner genom kvinnors obetalda arbete. Även i budgetpropositionen 2006/07:1, bil. 4, konstateras att i gruppen sammanboende med barn är kvinnors ekonomiska självständighet sämre än mäns och att detta beror på kvinnors större ansvarstagande för hem och familj. Vidare slås det fast att kvinnor således är beroende av sin sambos ekonomiska resurser och att männen är beroende av kvinnors obetalda arbete.

Trots denna kunskap tar regeringen krafttag för att upprätthålla den könsmärkta ansvarsfördelningen av hem och barn. Förslaget om ett kommunalt vårdnadsbidrag aviseras samtidigt som man sänker ersättningsnivån i föräldraförsäkringen. Stick i stäv med regeringens retorik om minskat bidragsberoende och ökade incitament till arbete lanseras ett nytt renodlat bidrag som syftar till att hålla kvinnor borta från arbetsmarknaden. Vårdnadsbidraget innebär att skattemedel används för att uppmuntra kvinnor att göra sig ekonomiskt beroende av män och axla rollen som hemmafru. Förslaget handlar alltså i praktiken om att skattesubventionera kvinnors ekonomiska beroende av män. Reformen är en uppenbar kvinnofälla.

Hur kvinnor och män ska förmås fördela ansvar för hem och barn lika är en av de mest centrala jämställdhetsfrågorna i vår tid. Uttaget av föräldraledigheten är inte någon neutral förhandlingsfråga mellan föräldrarna. Det är snarare normer, sammanhang, och olika förväntningar på kvinnor och män som styr hur föräldraledigheten fördelas.

Dagens utformning av föräldraförsäkringen bidrar till att återskapa och förstärka en ordning på arbetsmarknaden som försvagar och lönediskriminerar kvinnor. Systemet upprätthåller dessutom en föråldrad föreställning om vad kvinnor respektive män har för ansvar i förhållande till barn. Det är en spegel av en könsmaktsstruktur där föräldraskapet har gjorts till ett obligatoriskt ansvar för kvinnor och ett frivilligt erbjudande för män.

För att komma till rätta med dagens situation behöver föräldraförsäkringen reformeras så att ett jämnt uttag mellan föräldrarna uppnås och därmed stärker ett jämställt vårdnadsansvar. Vänsterpartiet menar att en viktig och central reform för att förändra den orättvisa fördelningen av obetalt arbete och för att stärka kvinnors position på arbetsmarknaden är att införa en individuell föräldraförsäkring. Detta utvecklar vi i motionen Individualiserad föräldraförsäkring (2007/08:Sf286).

8Förkortad arbetsdag

Vänsterpartiet har sedan årtionden drivit frågan om en förkortning av veckoarbetstiden med målet sex timmars arbetsdag. Trots en utveckling med olika avtalslösningar som innefattar arbetstidsförkortningar framstår en förkortning av normalarbetstiden fortfarande som den modell som tar sikte på jämställdhet och på förändrade förutsättningar för en annan fördelning av det obetalda och betalda arbetet.

Den 40-timmarsnorm som finns i arbetstidslagen är föråldrad och bygger på ett hemmafruideal som inte varit verkligt sedan 1950-talet. Arbetsgivarnas makt i kombination med könsarbetsdelningen, där kvinnor förväntas ta huvudansvaret för det oavlönade arbetet, gör att kvinnor, framförallt i LO-kollektivet, tvingas avstå från att arbeta heltid. De orimliga konsekvenserna av kvinnors deltidsarbete har vi utvecklat ovan. Vi utvecklar resonemangen och lägger fram förslag till beslut om förkortning av veckoarbetstiden i motionen Arbetstider (2007/08:A379).

9Tidsbegränsade anställningar

Trygghet i anställning ger också trygghet i försörjning och bättre möjligheter att planera framtiden. Den anställningsform som innebär den allra största otryggheten är den s.k. behovsanställningen. Arbetsgivaren ringer och erbjuder arbete när behov uppstår, kanske först samma morgon under den dag då man vill att den anställde ska arbeta. Förutom den otrygghet och ovisshet som situationen i sig ger upphov till har det visat sig att behovsanställningar i mycket liten utsträckning leder till fasta jobb. Vidare minskar behovsanställningarna antalet arbetade timmar för arbetstagaren eftersom dessa utgör ett hinder för henne att arbeta i den omfattning hon kan och önskar.

Behovsanställningar är i särklass vanligast bland LO:s kvinnor, och de fackförbund där de oftast förekommer är Handels, Fastighets, Transport, Kommunal och Hotell- och Restaurangfacket. Bland kvinnor som invandrat från utomnordiska länder är andelen med tillfälliga anställningar nästan 50 procent. I Arbetslivsinstitutets utredning Hållfast arbetsrätt för ett föränderligt arbetsliv konstateras att kvinnor, yngre arbetstagare och personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade när det gäller tidsbegränsade anställningar samt att dessa får mindre kompetensutveckling, har mindre kontroll över hur arbetet utförs, har sämre hälsotillstånd och upplever större oro för sin ekonomiska situation. Frågan om anställningsform har således tydliga kopplingar till etnicitet, kön och klass. För att nå målsättningen en jämställd och trygg arbetsmarknad för alla är det av största vikt att andelen visstidsanställningar minskar. Vänsterpartiet menar att tillsvidareanställningar ska utgöra normen och tidsbegränsade anställningar undantag på den svenska arbetsmarknaden.

Vi utvecklar våra förslag till minskning av antalet tidsbegränsade anställningar och stimulering av tillsvidareanställningar i motionen Arbetslöshetsförsäkringens roll och utveckling (2007/08:A345).

10Offentlig sektor som föregångare i jämställdhetsarbetet

Den offentligt finansierade vård- och omsorgssektorn är central i samhället. Ofta förenklas problematiken med den könssegregerade arbetsmarknaden i den offentliga debatten genom att man angriper den offentliga sektorn. Detta är en, i vissa fall avsiktlig, feltolkning.

I utredningen Den könsuppdelade arbetsmarknaden (SOU 2004:43) redovisas att Sverige beskrivs som ett mycket könssegregerat land i jämförelse med andra motsvarande länder. Av utredningen framgår dock att det inte finns fog för dessa påståenden. Skillnaderna beror helt på vad man räknar som arbete. Inkluderas både oavlönat och avlönat arbete är skillnaderna mellan länderna tämligen små. I Sverige har vi skapat lönearbete i den offentliga sektorn av det som i de flesta andra länder är osynliggjort och oavlönat arbete – och som utförs av kvinnor. I statistiken ger detta intrycket av att länder med en stor del hemarbetande kvinnor skulle vara mindre könssegregerade än länder med en låg andel hemarbetande, men så är självklart inte fallet.

Kvinnors arbetskraftsdeltagande i Sverige är bland de högsta i världen. Detta faktum är viktigt att ha som grund när man talar om den könssegregerade arbetsmarknaden. En omfångsrik, gemensamt finansierad, offentlig sektor har varit och är alltjämt avgörande för möjligheten att skapa ett jämställt samhälle. Kvinnors höga andel förvärvsarbete i Sverige har byggt upp den välfärd och det sociala trygghetssystem vi har i dag, och fortfarande är det till stor del kvinnors arbete som bär upp offentlig sektor, som också är en grundbult för kvinnors möjlighet till egen försörjning. För kvinnor innebär det ett minskat ekonomiskt beroende av enskilda män och för ensamstående mödrar en möjlighet till egen försörjning kombinerat med förvärvsarbete.

Både privata och offentliga arbetsgivare har ansvar för att förhindra diskriminering och könsorättvisor. Eftersom välfärdssektorn ägs och styrs av gemensamma medel har den dock särskilda krav på sig att vara en föregångare i jämställdhetsarbetet. Arbetsgivarna i offentlig verksamhet är förtroendevalda, och det innebär att demokratins räckvidd där är större än i privat sektor. För att utjämna orättvisorna mellan kvinnor och män fordras en rad insatser. Det handlar om lönesättning, anställningsvillkor, kompetensutveckling osv. Det handlar också om att stoppa privatiseringar och ge anställda mer inflytande över sitt arbete.

För att offentliga arbetsgivare ska kunna leva upp till sitt särskilda ansvar föreslår Vänsterpartiet att regeringen, årligen, bör kalla till överläggningar med statliga, kommunala och landstingskommunala arbetsgivare. Syftet är att kvalitetssäkra jämställdhetsarbetet så att kontinuerliga framsteg kan avläsas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

11Klass, kön och etnicitet

Den grupp som utsätts för flest former av diskriminering på arbetsmarknaden är invandrade kvinnor. Det gäller både kvinnor som kommit till Sverige under de senaste åren och kvinnor som varit i Sverige länge. Kvinnor i allmänhet, och invandrade kvinnor i synnerhet, fungerar som en buffert på arbetsmarknaden – inte minst för att utföra lågavlönade och lågkvalificerade arbetsuppgifter. Under 1960- och 70-talen var fler invandrade kvinnor än svenska kvinnor ute i arbetslivet och arbetade i genomsnitt mer än de svenska kvinnorna. I dag är förhållandet omvänt. Allt tyder på att Sveriges ekonomiska behov styr möjligheten att få ett arbete för invandrade och flyktingar. 1990-talet var katastrofalt för invandrade kvinnor då arbetslösheten steg generellt men drabbade olika invandrargrupper specifikt.

I dag har invandrade kvinnor högre sjukfrånvaro och är oftare förtidspensionerade än andra i befolkningen. I samhällsdebatten har många velat förklara dessa fakta med så kallade kulturella skillnader, men en rapport från Arbetslivsinstitutet (2006) fastställer att det beror på att kvinnorna hamnar i lågbetalda lågstatusyrken utan möjlighet att byta jobb eller kompetensutveckla sig. En del har flera jobb för att få ekonomin att gå ihop. Ohälsan beror också på att de blir diskriminerade på arbetsmarknaden.

Vänsterpartiet menar att orättvisor som skylls på kulturella skillnader, och rådande föreställningar om invandrade kvinnor som förtryckta, offer, isolerade och som ett socialt problem, är en del av den strukturella rasismen och ligger till grund för och legitimerar diskriminering. Kunskapen om samverkan mellan klass, kön och etnicitet och dess konsekvenser för invandrade kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden är viktig för att bryta föreställningar kring kultur och behöver nå ut mer i samhällsdebatten. I dag osynliggörs invandrade kvinnor i såväl statistiken som medierna samt av politiker, fack och arbetsgivare. Det behövs mer forskning och fler siffror och undersökningar som visar hur verkligheten ser ut. Endast så skapar vi en levande och mer faktabaserad samhällsdiskussion.

Att lyfta fram invandrade kvinnor i statistiken är en förutsättning om man menar allvar med att bryta den strukturella diskrimineringen och skapa förutsättningar för lika villkor på arbetsmarknaden och i samhället. Risken är annars att all argumentation bygger på antaganden och att diskrimineringen fortsätter att osynliggöras. Kunskap, statistik och kvalitativa studier är grundläggande för att hitta förändringsstrategier som tar hänsyn till både kön och etnicitet. Det behövs strategier gentemot arbetsgivare som på olika sätt begränsar invandrade kvinnors möjlighet på arbetsmarknaden.

Vänsterpartiet menar att det behövs intensifierade insatser för att stödja invandrade kvinnor att komma in på arbetsmarknaden. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett handlingsprogram och en samlad strategi för att stärka utlandsfödda kvinnors ställning i arbetslivet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 29 september 2007

Lars Ohly (v)

Marianne Berg (v)

Wiwi-Anne Johansson (v)

Hans Linde (v)

Elina Linna (v)

Kent Persson (v)

Alice Åström (v)

Josefin Brink (v)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Arbetsmarknadsutskottet

Händelser

Inlämning: 2007-10-02 Hänvisning: 2007-10-16 Bordläggning: 2007-10-16
Yrkanden (6)