En offensiv för mänskliga rättigheter

Motion 1992/93:U628 av Pierre Schori m.fl. (s)

av Pierre Schori m.fl. (s)
Den borgerliga regeringens ordrika tal om mänskliga
rättigheter måste i praktiken omsättas till en offensiv för
respekten för mänskliga rättigheter. För oss
socialdemokrater är kampen för mänskliga rättigheter lika
gammal som partiet självt. Den ingår som en självklar del i
varje del av vårt internationella engagemang. Den här
motionen är en övergripande redovisning för vår syn på
mänskliga rättigheter. Den är således inte någon
länderkatalog. Mänskliga-rättighetssituationen i enskilda
länder tas i stället upp i separata motioner.
Vår grundsyn
Sina djupaste rötter har socialdemokratin i övertygelsen
om varje människas okränkbarhet, alla människors lika rätt
och värde. Därför var också medborgerliga fri- och
rättigheter, konkretiserade i allmän och lika rösträtt, tanke-
och trosfrihet, yttrande och organisationsfrihet
socialdemokratins första mål.
Demokrati enligt socialdemokratisk tradition bygger, nu
liksom då, på idéerna om frihet, jämlikhet och solidaritet.
Frihet och jämlikhet är en förutsättning för människors
möjlighet att utvecklas, både som individer och i samarbete
med andra -- både i Sverige och i andra länder.
Solidaritet innebär inlevelse i andras villkor, omtanke
och omsorg men också vilja att minska och utjämna
ekonomiska och sociala klyftor. Solidariteten stannar inte
vid vårt lands gränser utan omfattar alla folk.
Med denna grundsyn, som återfinns i vårt partiprogram,
är det självklart för oss socialdemokrater att främjandet av
mänskliga rättigheter är utomordentligt viktigt i vårt
internationella arbete.
Konventioner om mänskliga rättigheter
FN:s allmänna deklaration om de mänskliga
rättigheterna som antogs 1948 samt konventionerna om
medborgerliga och politiska rättigheter och ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter från 1966 utgör ramverket
för arbetet med mänskliga rättigheter. Tillsammans
benämns deklarationen och de båda konventionerna ''Bill
of Human Rights''.
Flera andra senare konventioner reglerar olika delar av
de mänskliga rättigheterna. T.ex. konventionen om
avskaffande av alla former av rasdiskriminering,
konventionen om avskaffande av kvinnodiskriminering,
och 1984 års konvention mot tortyr samt konventionen om
barnets rättigheter från 1989. Samma år antog
generalförsamlingen också ett frivilligt tilläggsprotokoll om
dödsstraff till konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter.
I Bill of Human Rights stadgas rätten till liv, förbud mot
tortyr, tvångsarbete och dödsstraff, skydd mot godtyckliga
frihetsberövanden, rätten till opartisk rättegång, rätten till
tanke-, yttrande- och religionsfrihet, föreningsfrihet m.m. --
men också rätten till mat, bostad, utbildning och hälsa. Det
är viktigt att dessa senare rättigheter -- de ekonomiska,
kulturella och sociala -- lyfts fram i olika nationella och
internationella sammanhang. Rika länder som ratificerat
konventionen måste förmås att ta ett ansvar också för att
fattiga länder skall kunna leva upp till dess mening. I
konventionstexten sägs att staten skall säkerställa de
ekonomiska, kulturella och sociala rättigheterna ''till det
yttersta av sin förmåga''. Många fattiga utvecklingsländer
har emellertid mycket liten förmåga att leva upp till dessa
mål. Deras verklighet illustreras väl av nedanstående
uppgifter från UNDP's Human development report,
1992:Att 1,2 miljarder människor lever i absolut
fattigdom, dvs. nätt och jämnt överlever Att 14 miljoner
barn dör varje år före fem års ålder Att 1,3 miljarder
människor saknar rent dricksvatten Att 2--3 miljarder
saknar sanitära installationer Att 1,5 miljarder
människor saknar hälsovård Att 300 miljoner barn
saknar grundläggande utbildning Att närmare 1 miljard
vuxna är analfabeter varav 600 miljoner är kvinnor
I rapporten konstateras också att det finns ett positivt
samband mellan ekonomisk/social utveckling och
människornas frihet. Det visar att kampen för
medborgerliga och politiska mänskliga rättigheter måste
föras parallellt med kampen för en rättvisare ekonomisk
världsordning.
Arbetet för mänskliga rättigheter bedrivs också i
Europarådet och Europeiska säkerhetskonferensen (ESK).
Arbetet i ESK behandlas i en separat motion.
Den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter
antogs 1950. Till den europeiska konventionen finns också
ett antal tilläggsprotokoll.
En viktig skillnad mellan FN-konventionerna och den
europeiska konventionen är att den senare också ger
enskilda personer möjlighet att få prövat om en nation har
brutit mot konventionen. En annan skillnad är att de stater
som anslutit sig till konventionen har skyldighet att anpassa
sin nationella lagstiftning till konventionens förpliktelser.
Skillnaderna ligger i huvudsak på tillämpningsområdet, till
innehållet finns däremot en relativt stor överensstämmelse
mellan dessa regelverk. Motionen kommer i det följande att
i huvudsak koncentreras på mänskliga-rättighetsarbetet i
FN:s regi.
Dödsstraff och tortyr
Dödsstraffet har diskuterats i FN sedan organisationen
tillkom 1945. Formuleringarna i Bill of Human Rights
''Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet...''
förefaller ju täcka detta krav, men det tolkas emellertid inte
som något totalt förbud mot dödsstraff. Som nämnts är inte
heller 1989 års tilläggsprotokoll till konventionen om FN:s
medborgerliga och politiska rättigheter tvingande. Det
innebär ingen skyldighet att avskaffa dödsstraffet utan
erbjuder bara en möjlighet för staterna att åta sig att inte
använda det i fredstid.
Detta är enligt vår mening helt otillräckligt och arbetet
för att avskaffa dödsstraffet i freds- såväl som i krigstid
måste intensifieras. Trenden är att allt fler länder avskaffar
dödsstraffet men samtidigt finns uppgifter om att
verkställigheten av dödsdomar i de länder som fortfarande
har dödsstraffet kvar ökar. USA är det enda västland som
utdömer dödsstraff för minderåriga.
Regeringen bör också ta initiativ till en
uppföljningskonferens om tortyrkonventionen i syfte att få
fler länder att underteckna den.
Det är emellertid inte tillräckligt att ett ökat antal stater
undertecknar konventionerna. Åtgärder för att
efterlevnaden skall öka måste diskuteras. FN:s uppföljning
genom rapporter till och granskning av enskilda länder i
kommissionen för mänskliga rättigheter är många gånger
ett alltför verkningslöst instrument.
I internationaliseringens och det elektroniska
kommunikationssamhällets tid är det ändå svårare att dölja
brott mot mänskliga rättigheter. Flera välorganiserade och
effektiva människorättsorganisationer som t.ex. Amnesty
International arbetar för att avslöja och skapa opinion mot
MR-brott.
Genom systematisk insamling av uppgifter rörande
dödsstraffets tillämpning har organisationer som Amnesty
International aktivt medverkat till att bekämpa
dödsstraffet. Amnestys arbete har dels givit publicitet åt
dödsstraffet, dels bidragit till att rädda liv. Mer än 15 000 
människor har enligt Amnestys rapporter avrättats
under 80-talet.
Sverige har regelbundet i anföranden tagit upp frågan
om dödsstraffets avskaffande i internationella fora. Detta
arbete bör intensifieras. På svenskt initiativ bör
förutsättningarna för en bindande konvention mot
dödsstraffet aktualiseras. Detta arbete kan lämpligen ta sin
utgångspunkt i 1993 års FN-konferens om mänskliga
rättigheter.
FN:s tortyrkonvention som antogs av
generalförsamlingen 1984 har bara undertecknats av ett
fyrtiotal stater. Tortyr och annan grym och omänsklig eller
förnedrande behandling förekommer i stor omfattning
också bland länder som undertecknat tortyrkonventionen.
Bland dessa kan nämnas Turkiet. Trots att Turkiet
undertecknat såväl FN:s konventioner som den europeiska
konventionen mot tortyr rapporterar
människorättsorganisationer om omfattande tortyr i
turkiska häkten och fängelser. Situationen är densamma i
många länder.
Sverige har tillsammans med övriga nordiska länder tagit
initiativ till bildandet av FN:s fond för tortyroffer. Fonden
stöder organisationer som arbetar i länder där det
förekommer tortyr. Den finansieras med frivilliga bidrag
från regeringar, organisationer och enskilda, och det är
viktigt att Sverige ger ett fortsatt stöd till fondens
verksamhet.
FN-konferens om mänskliga rättigheter 1993
Långt ifrån alla av FN:s medlemsländer har anslutit sig
till konventionerna om medborgerliga och politiska resp.
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter: efter 26 år
inte fler än 96 resp. 99 av FN:s medlemsstater. För de andra
konventionerna, med undantag av barnkonventionen, är
antalet ännu färre.
Enligt ett beslut i FN 1990 planeras en särskild FN-
konferens om mänskliga rättigheter äga rum 1993 i Wien.
Då skall konventionerna utvärderas och strategin för
fortsatt MR-arbete läggas upp. Förberedelsearbetet inför
konferensen går emellertid trögt, och oenighet om allt från
dagordningen till definitionen av mänskliga rättigheter har
rapporterats.
Det är angeläget att regeringen ger MR-konferensen sitt
helhjärtade stöd -- både när det gäller ekonomiska insatser
för att stödja fattiga länders deltagande och när det gäller
att aktivt arbeta för att få fler medlemsstater att signera och
ratificera mänskliga rättighetskonventionerna utan
undantagsklausuler. Vi socialdemokrater anser att
regeringen bör verka för att MR-konferensen fokuseras på
rättigheterna och utvecklingsmöjligheterna för världens
barn. Det som är bra för barnen är bra för resten av
mänskligheten också.
Konventionen om barnets rättigheter
Ett viktigt framsteg var antagandet av konventionen om
barnets rättigheter 1989. Den var resultatet av 20 års aktivt
arbete från bl.a. Sverige.
Vid FN:s barntoppmöte som anordnades i september
1990 på initiativ av dåvarande statsminister Ingvar
Carlsson, utarbetades en handlingsplan för förverkligandet
av barnkonventionen. Ca 115 av FN:s medlemsländer har
hittills ratificerat barnkonventionen och ytterligare ca 40
har signerat den.
Barnkonventionens antagande och barntoppmötet är
inte slutet, utan början, på arbetet för att skapa garantier
för barns rättigheter. De stater som undertecknat
konventionen åläggs att till FN:s MR-kommission i Genève
regelbundet rapportera om efterlevnaden av konventionen.
Företrädare för regeringen har i anledning av sin
rapportering nyligen varit kallad till förhör beträffande
efterlevnaden av barnkonventionen i Sverige och i samband
därmed fått motta viss kritik. Kritiken avser bl a 
att det i svensk lagstiftning saknas en åldersgräns för
utnyttjande av barn i pornografiskt syfte. (Enligt svensk lag:
när barnet är könsmoget.) Vi socialdemokrater anser i
princip att barnkonventionens krav ska uppfyllas men på
denna punkt vill vi gå längre. Det ska självfallet inte alls
vara tillåtet att utnyttja barn i pornografiskt syfte. Vidare
kritiserades att svensk lagstiftning tillåter att sjuttonåringar
kallas in till militärtjänst. I arbetet med barnkonventionen
verkade Sverige för att åldersgränsen för barnsoldater
skulle sättas till 18 år. Att ta ut barn i krigstjänst är att grovt
kränka deras rätt till barndom.
Vid en internationell Röda Kors-konferens i november--
december 1991 föreslog de nordiska länderna att
medlemsländerna i stället skulle göra unilaterala
deklarationer om att inte använda barn under 18 år i väpnad
tjänst. I konsekvens med detta bör från svensk sida snarast
en sådan unilateral deklaration, innebärande en förpliktelse
att ej utnyttja barn under 18 år i väpnad tjänst, göras. En
sådan deklaration skulle självfallet också omfatta frivillig
befälsutbildning.
Barn blir alltid oskyldiga offer för vuxnas
tillkortakommanden, de drabbas utan att själva kunna göra
något åt det av krig och förföljelse, och tvingas ibland till
kriminalitet, prostitution och annan förnedring. Barn
utnyttjas som arbetskraft och blir fysiskt utslitna långt före
vuxen ålder. Barn förvägras sin barndom och tvingas alltför
tidigt ta ansvar över sin förmåga. Barn förvägras utbildning
och utveckling. Barn med fysiska och psykiska handikapp
göms undan på barnhem. Barn säljs som handelsvara. Barn
kidnappas för att hjärntvättas till den rätta politiska
uppfattningen. Barn tvingas frysa och svälta. Barn utnyttjas
sexuellt av bl.a. svenska turister. Barn döms av domstol till
döden. Barn mördas mot betalning för att de tvingas bo på
gatan.
Detta gör vuxna i olika länder mot barn och alltför sällan
hörs det några fördömanden från andra länders regeringar.
Inte heller från Sveriges. Med barnkonventionen som
instrument borde det vara möjligt att ge världens barn en
värdigare framtid.
Sverige ''fadder'' för barnkonventionens genomförande
När Sverige som ett av de första länderna antog
barnkonventionen innebar det inte bara att vi åtog oss att
garantera de rättigheter som konventionen föreskriver för
svenska barn utan också verka för att alla barn garanteras
dessa rättigheter. Det skulle ligga väl i linje med Sveriges
engagemang för denna konvention och dess handlingsplan
om regeringen förklarade sig beredd att göra en
extraordinär insats för att alla världens länder skall leva upp
till barnkonventionen.
Mot denna bakgrund hemställer vi att Sverige förklarar
sig villigt att vara ''fadder'' för barnkonventionen och i alla
sammanhang arbeta för dess förverkligande.
Det innebär att barnens rättigheter skall beaktas i varje
beslut som tas också i vårt land. Svenska barn har enligt
UNDP:s Human Development Report i många avseenden
de bästa uppväxtvillkoren i världen. Men också i vårt land
finns det åtgärder som måste vidtagas för att vi fullt ut skall
leva upp till barnkonventionens krav.
Kvinnors rätt
Diskrimineringen av kvinnor måste på allvar föras upp
på den internationella dagordningen.
Kvinnor utgör mer än hälften av jordens befolkning, står
för två tredjedelar av alla arbetstimmar. Kvinnorna
producerar ca 80 % 
av all mat i Afrika men de äger inte marken de odlar. I
ett flertal länder ställs kvinnor under förmyndarskap av sina
män. De får inte resa utomlands utan hans skriftliga
tillåtelse. De får inte själva ta banklån och männen anser sig
t.o.m. ha rätt att rösta för sin hustru/sina hustrurs räkning.
I t.ex. Indien är flickebarn mindre önskade än pojkar.
Det beror framför allt på systemet med hemgift som
ruinerar många fattiga familjer. För att slippa föda flickor
används fosterdiagnostik för att bestämma kön och sedan
abort. UNDP uppskattar att kvinnounderskottet i
befolkningen är ca 12 %. 
Bland vanliga övergrepp mot kvinnor återfinns också
sterilisering och kvinnlig omskärelse.
Kvinnlig omskärelse är förbjudet enligt
barnkonventionen men förekommer enligt UNICEF i minst
25 afrikanska länder. Efterlevnaden är svår att kontrollera.
Dessa bland andra problem måste föras upp på
dagordningen vid FN:s kvinnokonferens 1995, där
respekten för mänskliga rättigheter vad avser kvinnor bör
uppmärksammas särskilt.
Våldtäkt som vapen i krigets Bosnien
De senaste månaderna har vi nåtts av rapporter om våld
mot kvinnor av det mest avskyvärda slag. I Bosnien
rapporteras enligt oberoende rapporter att mellan 20 000 
och 60 000 
muslimska kvinnor har utsatts för systematiska
våldtäkter av serbiska soldater. En
undersökningskommission som på EG:s uppdrag granskat
situationen har framlagt starka bevis för att våldtäkt använts
som ett vapen i kriget. Kommissionens syfte var bl.a. att
samla underlag och se om bevisen var tillräckliga för att
ställa de ansvariga inför krigsförbrytartribunal. EG-
kommissionen leddes av en före detta engelsk diplomat, en
fransk före detta hälsominister, en EG-parlamentariker
samt advokater, psykologer och experter på
våldtäktstrauman.
Det finns starka bevis för att våldtäkt är en del av sättet
att visa makt, terrorisera, förödmjuka, demoralisera och i
detta fall även skrämma människor att lämna sina hem.
Därigenom åstadkommer serberna den etniska utrensning
som man säger sig eftersträva. Förutom att utsätta de
muslimska kvinnorna för största tänkbara förnedring är
syftet också att de skall föda serbiska barn.
De kvinnor som har skändats betraktas som ''orena'' och
det är omöjligt för dem, om de vill bo kvar, att behålla
barnet när det är framfött. Många försök till
fosterfördrivning kommer säkert att ske med stora risker för
eget liv.
Det kommer naturligtvis att bland dessa finnas kvinnor
som inte vill skiljas från sitt barn och som då ser som enda
utväg att fly. Sverige måste i detta sammanhang kunna
erbjuda asyl för moder och barn och erbjuda den
vårdkompetens som behövs för att hälpa kvinnorna över
sina svåra upplevelser. En extensiv tolkning av FN:s
flyktingkonvention medger detta.
Genom tiderna har våldtäkter och sexuellt våld använts
som vapen i krig och för bestraffning. Det finns ett
uppenbart behov av att stärka skyddet för kvinnor i krig och
konflikter.
Den internationella humanitära rättens regler -- den
humanitära rätten i väpnade konflikter och de mänskliga
rättigheterna -- täcker de flesta tänkbara situationer i vilka
människor är i behov av skydd, men de tar inte särskilt upp
sexuellt våld mot kvinnor som krigshandling.
I FN pågår ett arbete som också Sverige medverkat i.
Det är en deklaration om våld mot kvinnor. Ett utkast har
presenterats och det skall behandlas av FN:s
kvinnokommission i mars och därefter antas av FN:s
generalförsamling.
I deklarationsutkastet uppmanas medlemsländerna att
fördöma våld mot kvinnor och inte heller åberopa
traditionella sedvänjor för att på det sättet undvika sitt
ansvar att undanröja våld mot kvinnor. Medlemsstaterna
uppmanas också att vidta åtgärder för att motverka våld
mot kvinnor.
Deklarationens definition på våld mot kvinnor är: ''varje
handling av könsspecifikt våld som resulterar i, eller kan
resultera i, fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande
för kvinnor, inklusive hot om sådana handlingar, tvång eller
summariska frihetsberövanden''.
Detta arbete är välkommet men det är långt ifrån
tillräckligt. Som ''deklaration'' är detta dokument till intet
förpliktigande.
I ljuset av det som skett i Bosnien-Hercegovina borde
det vara självklart att denna deklaration istället
introduceras som en konvention och därmed görs bindande
för dem som tillträder konventionen.
Ett lämpligt tillfälle att öppna denna konvention för
underskrift är i samband med den FN:s världskonferens om
mänskliga rättigheter som i sommar skall hållas i Wien, eller
allra senast vid FN:s kvinnokonferens 1995. Sverige bör ta
initiativ till att så sker.
FN måste stärkas
Inte minst för att kampen för mänskliga rättigheter skall
kunna föras framgångsrikt måste FN stärkas politiskt,
organisatoriskt och finansiellt. Sverige kan glädjas åt att vår
förre statsminister Ingvar Carlsson fått i uppdrag att driva
en del av förändringsarbetet i den oberoende kommission
som kort och gott kommit att kallas Carlsson-
kommissionen.
Alla medlemsländer, stora som små, måste acceptera det
gemensamma regelverk som FN:s konventioner innebär
samt ge ett ekonomiskt bidrag i förhållande till bärkraft.
Industriländerna måste förmås att i första hand leva upp till
0,7-procentsmålet. För svenskt vidkommande måste den
sänkning av biståndsnivån som föreslås i
budgetpropositionen ses som ett tillfälligt avsteg från 1-
procentsmålet.
FN:s arbete måste inriktas på att utjämna skillnader och
öka trygghet och välstånd för jordens snabbt växande
befolkning. Detta är ett resurskrävande arbete men framför
allt behövs en stark politisk övertygelse och beslutsamhet
om det nödvändiga i denna utveckling. Är man överens om
målet kommer man också att hitta de nödvändiga
resurserna. Ett försök i denna riktning har dokumenterats i
det s.k. Stockholmsinitiativet som legat till grund för ett
FN-dokument där det föreslås att ''the peace dividend'' skall
användas för utvecklingsinsatser. Det innebär enligt
Stockholmsinitiativet att alla länder, industri- såväl som
utvecklingsländer, minskar sina militärutgifter med 3 % 
årligen under 90-talet, vilket frigör 1,5 biljoner USD
(1 500 
miljarder) varav 279 miljarder från
utvecklingsländerna själva, att användas för utveckling i
såväl i- som u-länder.
Mänskliga rättigheter i biståndet
Mänskliga-rättighetsmålet skall gälla allt svenskt
bistånd. Multilateralt, bilateralt, enskilda organisationer, u-
krediter o s
 
v.
I flera länder har under de senaste åren en glädjande
demokratiseringsprocess påbörjats. Dessa länder bör
självfallet få vårt fortsatta stöd. I vissa andra länder är
framstegen svårare att se, men vi vill inte därav dra
slutsatsen att man bör vända dem ryggen.
Mänskliga rättighetsmålet i biståndet har hittills enligt
vår mening i alltför stor omfattning använts som ett negativt
sanktionsinstrument. Det är självfallet viktigt att reagera
när upprepade kränkningar av mänskliga rättigheter sker i
våra biståndsländer, men för oss socialdemokrater är det i
sådana situationer viktigare att försöka få till stånd ett mera
offensivt MR-arbete som syftar till att initiera, stödja och
stimulera insatser till stöd för mänskliga rättigheter.
Det är vår erfarenhet att det även i länder där
demokratiseringsprocessen har svårt att få fäste och politisk
pluralism saknas, finns enskilda människor eller grupper
som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Dessa
människor har rätt att räkna med vårt stöd. Det kan vara
just i dessa länder som utländsk närvaro allra bäst behövs.
Det är därför enligt vår mening i princip fel att i länder som
exempelvis Cuba avbryta biståndsinsatser som direkt
kommer människor till del och bidrar till ökad politisk
medvetenhet. Att isolera människorna för att de haft
olyckan att drabbas av en odemokratisk regering är föga
verksamt om man verkligen menar något med att demokrati
och mänskliga rättigheter skall stärkas.
Det är vår uppfattning att mänskliga rättigheter i
biståndet bör stärkas på flera sätt. Dels bör i större
utsträckning särskilda MR-projekt som uppbyggnad av
domstolsväsende, utbildning av civil poliskår m.m.
initieras, dels bör MR-konsekvensbeskrivningar i likhet
med miljökonsekvensbeskrivningar göras till regel i
planeringen av varje biståndsprojekt.
Mänskliga rättigheter och marknadsekonomi
Regeringen har vid flera tillfällen uttalat att svensk
utrikespolitik skall främja demokrati, mänskliga rättigheter
och marknadsekonomi. Genom att använda dessa tre
begrepp parallellt förefaller det som om regeringen vill ge
intryck av att detta är jämförbara storheter och att
marknadsekonomi ger garanti för mänskliga rättigheter och
demokrati. Marknadsekonomi är visserligen en av
ingredienserna i en demokratisk utveckling men det är ändå
bara ett medel och medel kan användas för olika syften. I
militärdiktaturens Chile införde Pinochet
marknadsekonomi men fortsatte att kränka alla tänkbara
mänskliga rättigheter och landet var så långt ifrån en
demokrati som man kan tänka sig.
En fullständigt fri marknad gynnar i högre grad de
ekonomiskt starka. När utvecklingsländerna gör entré på
världsmarknaden sker det på ojämlika vilkor och det ger
ojämlik utdelning. Detta har lett till att klyftan mellan rika
och fattiga länder har ökat dramatiskt under senare år.
Enligt Human Development Report 1992 har de 20 % 
av världens befolkning som har det bäst blivit 60
gånger rikare under 90-talet. Denna utveckling måste
brytas.
Sverige bör fortsätta att bilateralt och i Världsbanken
verka för ett större socialt ansvar och en rättvisare
fördelning av tillskapade resurser i samband med
ansträngningar att främja marknadsekonomi i fattiga
utvecklingsländer.
Sverige bör också använda sitt inflytande i Världsbanken
för att förmå banken att i sin verksamhet särskilt beakta
barnens rättigheter.
Mänskliga rättigheter och demokrati
Demokrati i form av fria hemliga, allmänna val och
flerpartisystem garanterar inte i sig att andra mänskliga
rättigheter efterlevs men demokratiska institutioner och
domstolar är en förutsättning för att den som utsatts för
kränkningar ska få upprättelse. Det är viktigt att
kränkningar av mänskliga rättigheter fördöms och påtalas i
internationella fora oavsett om de sker i en demokrati eller
diktatur. Det är vår uppfattning att regeringen bör vara
mera aktiv i detta avseende.
Rasism
Vid sidan av den konstitutionellt formulerade rasism
som genom apartheidpolitiken bedrivs mot de svarta i
Sydafrika, förekommer diskriminering gränsande till rasism
mot indianer i Latinamerika, mot aboriginer i Australien
och andra urbefolkningar i deras egna länder.
Främlingsfientlighet och rasism kommer också till ökat
uttryck mot flyktingar och invandrare i de länder där de sökt
och erhållit skydd. Attacker på flyktingförläggningar,
misshandel, mordbränder och mord med rasistiska
förtecken rapporteras allt oftare. I vårt eget land liksom i
många andra länder anses allmänt att lågkonjunkturen och
den höga arbetslösheten är orsaken till den ökade
främlingsfientligheten. Det kan enligt vår mening möjligen
vara den utlösande orsaken men troligt är att dessa
nedvärderande attityder till flyktingar och invandrare redan
tidigare funnits i samhället.
Rasism och främlingsfientlighet är gemensamma
problem för väldigt många länder men de har också en
förmåga att som en gräsbrand snabbt sprida sig mellan
länder. Rasismen finns i alla världsdelar och i rika såväl som
fattiga länder. Att motverka rasism och främlingsfientlighet
måste idag ses som en av våra mest angelägna uppgifter.
Problemet måste angripas från olika håll och på olika
nivåer. Det är lika angeläget att insatserna i skolorna ökar
som att regeringar och parlament aktivt visar att ett
demokratiskt samhälle inte kan tolerera rasism och
främlingsfientlighet.
Fredspristagarinnan Rigoberta Menchu sade i samband
med sitt besök i Sverige i december 1992 att ett toppmöte
mot rasism och främlingsfientlighet är en av de mest
angelägna uppgifterna just nu.
Med erfarenhet av det framgångsrika barntoppmötet vill
vi därför föreslå att regeringen tar initiativ till ett globalt
toppmöte mot rasism i FN:s regi. Det vore bra för vårt land
om Sveriges statsminister på detta vis visade ett
engagemang i frågan. Det vore naturligtvis också bra för
alla de länder vars statschefer då måste fundera över egna
nationella och gemensamma internationella åtgärder mot
rasism och främlingsfientlighet.
Mänskliga rättigheter och nationell suveränitet
Ett lands nationella suveränitet åberopas ofta som
hinder när ingripanden mot mänskliga-
rättighetskränkningar påkallas. Denna princip bröts
emellertid i efterspelet till Gulfkriget när amerikansk
militär sattes in för att skydda kurderna mot Saddam
Husseins övergrepp.
Nationell suveränitet är naturligtvis viktig och skall i
princip respekteras, men när allvarliga kränkningar av
mänskliga rättigheter äger rum i ett land måste det finnas
en möjlighet för världssamfundet att reagera och, om det är
påkallat, ingripa.
Nationell suveränitet borde vara något som tillkommer
folken -- inte regeringarna. Med ett sådant synsätt kan inte
en grym och ondskefull regering åberopa nationell
suveränitet för att hindra FN från att tillgripa sanktioner
eller -- som i Irak -- för att med militärt ingripande ge
förföljda människor beskydd.
Sveriges roll
Sverige har med sin aktiva utrikespolitik traditionellt
tagit ställning för förtryckta folk och inte tvekat att fördöma
övergrepp och kränkningar av mänskliga rättigheter
oberoende av vem kritiken riktats mot. Vår konsekventa
hållning i mänskliga-rättighetsfrågor har gett Sverige ett
gott anseende internationellt.
Den nya situation som vi nu möter i FN och i andra
internationella fora efter supermaktbalansens kollaps kan
verka förvirrande och ovan men den får inte innebära att
Sverige avstår från den pådrivande roll som vi förväntas ha
i FN och andra internationella sammanhang.
Så länge summariska rättegångar, försvinnanden, tortyr,
politisk förföljelse och andra kränkningar av fundamentala
mänskliga rättigheter förekommer i någon del av världen
måste Sverige höras i de internationella fora där vi har en
röst.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att den aktivt
verkar för att fler länder tillträder resolutionerna om
mänskliga rättigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka i internationella forum
för att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna
skall stärkas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att intensifiera arbetet för
dödsstraffets avskaffande samt en uppföljningskonferens
rörande anslutningen och efterlevnaden av
tortyrkonventionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att i FN driva frågan om
minskade militärutgifter till förmån för utvecklingsprojekt
för ekonomisk, social och kulturell utveckling i
utvecklingsländerna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige i Världsbanken fortsatt bör verka för ett större
socialt ansvar och en rättvis fördelningspolitik i
Världsbankens strukturomvandlingsprogram,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ekonomiskt stöd för att
utvecklingsländerna skall kunna delta i FN:s
världskonferens om mänskliga rättigheter samt om
inriktning på densamma,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud mot att använda barn i
pornografiskt syfte, att Sverige unilateralt beslutar att lägsta
åldersgräns för att ta ut barn i militärtjänst skall vara 18 år
samt att Sverige bör fortsätta att verka internationellt för
samma åldersgräns,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige förklarar sig som
fadder för barnkonventionens genomförande,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att våldtäkt som vapen i krig skall
definieras som krigsförbrytelse,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att de som utfört och/eller de som beordrat våldtäkterna på
muslimska kvinnor i Bosnien-Hercegovina skall ställas till
ansvar inför en krigsförbrytartribunal,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att graviditet som följd av
våldtäkterna i Bosnien-Hercegovina skall utgöra grund för
asylrätt enligt FN:s flyktingkonvention för kvinnan och
hennes barn,1
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den deklaration om våld mot
kvinnor som arbetats fram i FN i stället introduceras som en
bindande konvention och att denna öppnas för
undertecknande i samband med FN:s världskonferens om
mänskliga rättigheter som hålls i Wien i sommar eller senast
i samband med FN:s kvinnokonferens i Beijing 1995,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en analys av effekten på
mänskliga rättigheter skall göras i projekteringen av varje
nytt biståndsprojekt,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att motsvarande analys måste
presenteras när beslut om nedskärning av biståndet på
grund av dålig efterlevnad av mänskliga rättigheter föreslås,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör ta initiativet till ett globalt toppmöte mot
rasism i FN:s regi.

Stockholm den 22 januari 1993

Pierre Schori (s)

Mats Hellström (s)

Maj Britt Theorin (s)

Karl-Erik Svartberg (s)

Nils T Svensson (s)

Viola Furubjelke (s)

Kristina Svensson (s)

Berndt Ekholm (s)

Bengt Silfverstrand (s)

Hans Göran Franck (s)

Lena Boström (s)

Sonia Karlsson (s)

Stig Alemyr (s)

Alf Eriksson (s)

Sture Ericson (s)

Lena Hjelm-Wallén (s)

1 Yrkande 11 hänvisat till SfU
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 1993-01-26 Bordläggning: 1993-02-09 Hänvisning: 1993-02-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (30)