En ombudsman för mänskliga rättigheter

Motion 1999/2000:K242 av Berit Adolfsson och Anne-Katrine Dunker (m)

Vår tids mest berömda rättighetstext, FN:s allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna, har hunnit bli mer än femtio år gammal. I denna
text finns inga självständigt existerande kollektiv eller organisationer
som kan tillräkna sig några rättigheter som inte de ingående individerna
redan har, nämligen lika rättigheter oavsett kön, ras, hudfärg, nationalitet,
språk, religion, samhällsställning, egendom eller politisk uppfattning.

De 21 första artiklarna är klassiska rättigheter i den västerländska, liberala
traditionen. De förklarar att människan har rätt till frihet, politisk
medbestämmanderätt, likhet inför lagen, rättssäkerhet, integritet, fri
rörlighet,
äganderätt och tanke-, samvets- religions- och tryckfrihet.

Denna första avdelning poängterar att människor har rätt att vara fria,
medan den andra säger att människor har rätt att utsätta andra för tvång för
att tillfredsställa sina behov. Frihetsrättigheter kräver att staten skall låta
folk
vara ifred, medan välfärdsrättigheter kräver, tvärtom, att staten skall tvinga
medborgare att möta andras behov.

Rätten till frihet är ett skydd av individen och hennes handlingar - d.v.s. de
skyddar något som individen har eller skulle ha om inte andra människor
ingrep i hennes liv. Individen har därutöver rätt till en resurs eller ett visst
tillstånd om hon ser till att skaffa den eller uppnå den.

För att vidmakthålla FN:s deklarationer om mänskliga rättigheter i Sverige
har fem olika ombudsmän skapats i Sverige; nämligen Jämställdshets-
ombudsmannen (JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO),
Barnombudsmannen (BO), Handikappombudsmannen (HO) och
Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO).

Problem 1

Den splittrade hanteringen av diskriminering i olika former motverkar ett
genomslag för uppfattningen att mänskliga rättigheter är något absolut
och universellt och inte något förhandlingsbart eller relativt.

Mänskliga rättigheter riskerar att kränkas om de människor som utsätts
inte ingår i de etablerade ombudsmännens ansvarsområden. Det finns andra
grupper än de som har egen ombudsman, som förhindras i sin egen
utveckling. En sådan grupp är alla våra äldre människor. De behöver t.ex. ett
skydd mot samhällets behandling av dem, både som friska och som sjuka. De
har små möjligheter att hävda sig mot sjukvårds- och omsorgsadministratörer
och beslutsfattare.

Förslag till lösning

Gemensamt för alla ombudsmännen är att man har FN:s deklaration för
mänskliga rättigheter som rättesnöre. Därför föreslår vi en
sammanslagning av de fem ombudsmännen till EN ombudsman för
mänskliga rättigheter. Några formella hinder däremot finns, vad vi vet,
inte. Diskussionen är inte ny. Den pågår både i och utanför riksdagen.

Många andra gemensamma frågor inom detta område kan lösas av experter
och anställda om man finns på samma ställe. Ekonomiska och övriga
resurser kan bättre tas till vara i en sådan organisation.

Representanter för de olika ombudsmännen har själva verifierat att de har
ett väl fungerande samarbete. Då är klimatet gott för att skapa ett mer
effektivt samarbete genom en sammanslagning. Många människor med
gemensamma intressen och kunskaper inom samma områden stimulerar
varandra intellektuellt, och goda idéer kan snabbt finna grogrund och
utveckling. Fler människor än de med egna ombudsmän blir lättare synliga
om man för en dialog mellan de personer som kan och skall riva hinder för
varje människa att utvecklas efter sin förmåga.

Problem 2

FN:s generalförsamling betonade i de s.k. Parisprinciperna från 1992
betydelsen av att organ för skydd för mänskliga rättigheter skall vara
rättsligt och politiskt självständiga. I strid med FN:s rekommendation
lyder ombudsmännen idag under regeringen.

Krav på fristående och självständiga ombudsmän har framförts av bl.a.
representanter för de nuvarande ombudsmännen, som också redovisat en
önskan att vara fristående från regeringen.

Förslag till lösning

Ombudsmannen för mänskliga rättigheter skall därför lyda under
riksdagen som står fri från regeringen, och ha samma status som Justitie-
ombudsmannen.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en ombudsman för mänskliga rättigheter
skapas i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 1 oktober 1999

Berit Adolfsson (m)

Anne-Katrine Dunker (m)