Familjehem

Motion 2001/02:So317 av Mikael Oscarsson (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av en översyn av villkoren för svenska familjehem.

Motivering

Begreppet familjehem är inte särskilt gammalt men situationen att en främmande familj vid behov tar hand om någon annans barn har säkert funnits lika länge som människan existerat.

I många kulturer är ”släktingplacering” det i princip enda alternativet till barnhem. I vår kultur är det långt ifrån alltid som det finns släktingar som kan ställa upp, men tack och lov finns familjehem att tillgå som alternativ. Idag är ca 9 000 barn placerade i familjehem. Behovet av familjer som är beredda att öppna sina hem för andras barn är stort och blir allt större.

Vad händer i en kultur där familjebildningen har gått från storfamiljer till kärnfamiljer tillsammans med faktumet att vi svenskar lever i ett land med världens kanske högsta skilsmässofrekvens? En konsekvens är att allt fler föräldrar idag står ensamma med ansvaret för sina barn. Om vi därtill adderar det faktum att vi geografiskt lämnar våra släktingar i allt högre utsträckning, är det inte svårt att inse att dagens barn inte längre har samma nätverk av släktingar som tidigare generationer haft. Avsaknaden av detta naturliga nätverk måste således kompenseras på andra sätt. Samhället kan t.ex. bidra med stödpersoner, kontaktfamiljer eller när problemen inte går att lösa på hemmaplan med familjehem. Klart är att behoven av familjehem kommer att fortsätta öka om familjeupplösningen fortsätter.

Parallellt med de ökande behoven drabbas också de människor och familjer som traditionellt ställt upp och mer eller mindre gått in ideellt som stödpersoner, kontaktfamiljer eller familjehem. I dagens samhälle har många familjer fullt upp med att ta hand om sina egna problem. Ungdomar blir allt äldre innan de kommer igång med ett eget ”stabilt” familjeliv. Utöver tiden som föräldralediga är det mycket få som har möjlighet att arbeta hemma. Detta ställer till stora problem för rekryteringen av nya familjehem, eftersom det krävs utrymme vad gäller både ekonomi och tid att ha fosterbarn.

Den ersättning som idag erbjuds familjehem kan endast i undantagsfall kompensera ett vanligt arbete. Dessutom handlar familjehemsarbete om arvodesuppdrag som inte ger någon anställningstrygghet etc. Semester eller reglerade arbetstider finns av naturliga skäl inte heller. Ändå finns det många människor som gärna arbetar – eller skulle vilja – som familjehem om bara villkoren vore så pass rimliga att det gick att existera på dem.

Från många håll hörs signaler om att familjehemmen börjar ta slut. Gamla familjehem används till bristningsgränsen och nyrekryteringen är svår. Håller denna trend i sig kommer det att uppstå akuta problem vad gäller att täcka behoven av familjehem inom de närmaste åren. Alla som arbetar med familjehem på något sätt är överens om att familjehemsvård behövs. Därför är det av allmänt samhällsintresse att åtgärder vidtas så att det även i framtiden finns möjlighet att rekrytera familjer som kan tänka sig att ta hand om fosterbarn.

Vad är det då som kan göras? För det första måste familjehemsvård betraktas som ett arbete i den bemärkelsen att en rimlig lön utgår. Hemmen bör också kunna erbjudas kontraktering för ett bestämt antal placeringar om de har för avsikt att bedriva ett långsiktigt arbete. I sådana fall bör också rätt till a-kassa vid arbetslöshet finnas. Vidare ska utbildning både erbjudas och krävas. Eftersom reglerad arbetstid och semester inte kan finnas som vid vanliga arbeten måste avlastning kunna erbjudas vid behov.

Någon form av anställningstrygghet måste alltså till. Som det nu är lever familjehemmen i total otrygghet. Placerar exempelvis en liten kommun ett barn i en familj och barnet sedan flyttar åter till sina biologiska föräldrar, har knappast samma kommun något nytt uppdrag att erbjuda familjen om den vill fortsätta sitt arbete. Fram tills en ny placering blir aktuell utgår ingen som helst ersättning. En lösning vore inrättandet av ”centraler” för varje län snarare än att varje kommun sköter placeringarna. Dessa centraler skulle kunna samordna alla familjehem inom sitt upptagningsområde och sedan skulle kommunerna vara skyldiga att söka hem centralt. Urvalet av lämpliga familjehem skulle öka samtidigt som möjligheten för det enskilda hemmet att erhålla en placering också ökade. Grundstrukturen för utbildningsinsatser och rådgivning skulle samtidigt bli tydligare.

Kontrakterade familjehem med uppsägningstid och med rätt att stämpla vid arbetslöshet väcker kanske invändningar hos dem som har svårt att betrakta familjehemsuppdrag som något annat än ideella insatser. Som jag ser det finns det emellertid ingen motsättning mellan idealiteten och en dräglig lön tillsammans med normala rättigheter. Ingen väljer att bli familjehem för att bli rik, men man bör åtminstone kunna garanteras ett minimum av trygghet.

En reformering av familjhemsvården skulle initialt bli dyrare för kommunerna, men det kommer att bli betydligt dyrare om man låter bli. Hur gärna vi än vill att det skulle vara annorlunda, så kommer det alltid att finnas barn som inte kan tas om hand av sina biologiska föräldrar. Utan familjehem återstår bara institutionsvård eller den gamla barnhemsmodellen. Barnhem är det väl ingen som vill se igen i Sverige. Institutionsvård kan ibland vara nödvändigt men har på senare år börjat användas i allt högre utsträckning även för barn som skulle ha kunnat familjehemsplaceras, eftersom lämpliga familjehem saknas. Kostnaderna för institutionsvård kan räknas i 1 000-tals kronor per dygn, en kostnad som familjehemmen aldrig kommer att komma i närheten av även om systemet reformeras.

Barn som placeras i familjehem har ofta svåra upplevelser bakom sig och det krävs massor av tid, kunskap och kraft för att barnet ska kunna återfå sin trygghet. Detta är inte ett arbete som kan utföras ”vid sidan om” utan det tar vissa resurser i anspråk. Låt oss verka för att Sverige även i framtiden kommer att kunna erbjuda dessa barn möjligheten till normala liv.

Stockholm den 2 oktober 2001

Mikael Oscarsson (kd)