Familjepolitiken

Motion 1997/98:So677 av Johan Lönnroth m.fl. (v)

1  Inledning

Sättet att organisera välfärden som växt fram i Sverige har byggt på individuella rättigheter, men också skyldigheter. Liksom rösträtt och likhet inför lagen skulle rätten till rimliga levnadsförhållanden för alla vara en medborgerlig rättighet.

Välfärden finansieras via skattsedeln och skall verka omfördelande och utjämna levnadsvillkoren mellan olika grupper i samhället. Ganska tidigt kom också den svenska familjepolitiken att integreras i den generella välfärdspolitiken. Utgångspunkten för familjepolitiken har varit att kvinnor och män skall kunna förvärvsarbeta och ha familj på lika villkor. Där har t ex föräldraförsäkringen, den utbyggda barnomsorgen och utvecklingen av äldreomsorgen spelat centrala roller.

De besparingar som gjorts inom familjepolitiken hotar kvinnors rätt att kombinera förvärvsarbete med skötsel av små barn och att betraktas som enskilda individer i ekonomiskt hänseende. Särskilt utsatta är ensamstående mammor.

Den gigantiska budgetsanering som genomförts har varit mycket kännbar, särskilt för barnfamiljer. För att klara livets nödtorft tvingas ca 700 000 personer söka socialbidrag. Hushållens försämrade ekonomi, hög arbetslöshet, genomförda och aviserade besparingar i de offentliga utgifterna har lett till att barnafödandet minskar dramatiskt och trenden är nedåtgående. Så föddes t ex under åren 1990 och 1991 nära 124 000 barn, mot endast 95 000 förra året, en dramatisk nedgång. De som väljer bort att föda barn är kvinnor med låg inkomst. Om inte något görs kan barn komma att bli en klassfråga.

Samtidigt konstaterade regeringen i tilläggsbudgeten 1997 att utgifterna för familjepolitiken minskat med drygt 2 miljarder kronor ”p.g.a. den demografiska utvecklingen”. Att det svenska födelsetalet är nere i de lägsta siffrorna på många år tycks inte bekymra regeringen. I stället ses det minskade antalet barn som något positivt för budgeten. En av anledningarna till det tidigare höga födelsetalet i Sverige är den generella välfärden som gjort det möjligt för kvinnor att kombinera förvärvsarbete med skötsel av små barn. För bara några år sedan födde den svenska kvinnan flest barn i Europa. Internationellt sett betraktades detta som ett resultat av en familjepolitik som förenade arbete och familj. Att nativiteten nu sjunker är ett svidande underbetyg åt regeringens familjepolitik.

Kortsiktigt har det minskade barnafödandet hjälpt till att sanera statsfinanserna rejält, men på längre sikt kommer det att bli förödande. Om man ser frågan krasst ekonomiskt, kan man se det minskade barnafödandet som en utebliven investering av närmare 30 000 framtida producenter i vårt samhälle nu och framöver. Om man betänker att varje person under sin livstid tillför ekonomin ca 400 000 kronor i genomsnitt per år under sina produktiva år förstår man dimensionerna. Visserligen kan samhället kortsiktigt tjäna ett antal miljarder på ett lågt barnafödande de närmaste tjugo åren, men därefter kommer kostnaderna att bli desto större. Det minskade barnafödandet är en viktig parameter som saknas i regeringens finansplan. Vänsterpartiet anser att nedgången i barnafödandet måste tas på allvar och vi vill därför att regeringen analyserar anledningarna och kommer med förslag till åtgärder. Vänsterpartiet vill i detta sammanhang hävda jämställdhetsdirektivet (1994:124).

2  Familjebegreppet

Den gängse definitionen av begreppet familj är ”mamma, pappa, barn”. Vänsterpartiets utgångspunkt är att en familj också kan bestå av ensamstående föräldrar med ett eller flera barn, av homosexuella som lever tillsammans eller storfamiljer i olika konstellationer. Vid skilda tidpunkter i livet kan dessa behöva olika typer av de stöd som ett välfärdssamhälle kan ge.

Det finns i dag två parallella institut för familjerättslig samlevnad, det ena för heterosexuella och det andra för homosexuella relationer. Inrättandet av partnerskapet för homosexuella par var en kompromiss. Slutmålet måste vara att homosexuella skall kunna ingå äktenskap på samma villkor som heterosexuella.

Ingen skall, enligt Vänsterpartiets syn, ha rätt att adoptera barn. Barn däremot skall ha rätt att komma till föräldrar som kan garantera trygghet och kärlek, oavsett om de är hetero-, bi- eller homosexuella. Vänsterpartiet har utvecklat sina synpunkter i dessa frågor i två separata motioner.

3  Slå vakt om det svenska systemet

I Sverige har vi under de senaste årtiondena gått från att betrakta familjen som samhällets minsta enhet till att anse individen som den minsta enheten i samhället. Vårt välfärdssystem bygger inte på att kvinnor utför obetalt omsorgsarbete i hemmet med en mycket lös anknytning till arbetsmarknaden som följd. Familjepolitikens utformning, t ex bidragsförskottet och nu underhållsstödet, har en mycket stor betydelse för kvinnors möjlighet att bryta upp från ohållbara situationer. Under en tid har debatten rasat om en återgång till forna tiders familjeideal. En stor symbolfråga har varit vårdnadsbidraget, som också prövats en tid. En annan symbolfråga är avdragsgilla tjänster i hemmet.

I ett internationellt perspektiv har det svenska systemet varit unikt. I många av EU-länderna är välfärden organiserad utifrån helt andra principer. Socialförsäkringssystemen i många EU-länder har sin utgångspunkt i familjen och bygger på den s k subsidiaritetsprincipen. Familjer, inte individen, betraktas som samhällets grundval. Välfärden ses inte som en självklar medborgerlig rättighet och ansvaret för omsorgen läggs därför på familjen.

Regeringens anpassning till den ekonomiska monetära unionen sätter allt större press på välfärdsstaten. I debatten hörs röster om att ”vi inte har råd med jämställdhet”. Vänsterpartiet anser att det är angeläget att den förda familjepolitiken lägger fast att kön är en politisk dimension, inte en sakfråga som kan prioriteras bort i goda tider. Det innebär att alla förslag som regeringen lägger fram på familjepolitikens område måste prövas ur ett jämställdhetsperspektiv. Det är oförenligt att tala om en bra familjepolitik utan att samtidigt tala om kvinnors frigörelse.

Vi vill återigen tydligt markera att vi inte tänker medverka till en återgång till en gammaldags reaktionär familjepolitik. Grunden för vår politik är att varje kvinna och man skall betraktas som enskilda individer i ekonomiskt hänseende. Varje kvinna och man skall ha rätt att själv tjäna ihop till sitt uppehälle och sin pension. I Löneskillnadsutredningen framgår det klart vad ojämlika förhållanden på arbetsmarknaden innebär för kvinnors och mäns fria val.

Det är därför en synnerligen angelägen uppgift att klart formulera riktlinjerna för framtidens familjepolitik. Vänsterpartiet menar att framtidens familjepolitik måste bygga på de traditionella välfärdsfundament, som vi under årtionden har byggt upp.

4  Barnomsorg

Förutsättningen för att båda parter i ett förhållande skall kunna förvärvsarbeta är god, kvalititetssäkrad och väl utbyggd barnomsorg. Detta dels för att möjliggöra förvärvsarbete för båda föräldrarna, dels för att ge alla barn rätt till en stimulerande uppväxt med hjälp av barnomsorg med pedagogiskt innehåll, som tar hänsyn till barnens behov. I ett samhälle där många lever med bara den ena föräldern, eller har dålig eller ingen kontakt med äldre släktingar, innebär en försämring av den offentliga barnomsorgen ytterligare segregering av barn efter föräldrarnas sociala ställning.

För stora grupper barn kan det vara livsavgörande hur barnomsorgen och skolan fungerar. Om det finns vuxna där, som bryr sig om barnet och ger bästa möjliga stöd, kan barnet kompenseras för brister hemma (se Ds 1996:57 Barn i dag). Det råder stor samstämmighet bland forskare och professionella som arbetar med barn om att plats i barnomsorgen är ett viktigt stöd för utsatta barn.

Ibland framstår det i debatten som om jämställdhet mellan könen står i motsatsställning till barnens bästa. Vänsterpartiet menar dock att det i högsta grad finns ett samband. Barn har rätt till båda sina föräldrar. Att kvinnor kan delta i samhällslivet på lika villkor gentemot män gynnar också barnen. Om inte kvinnor ges möjligheter att dela makten i samhället och omsorgsansvaret med männen tillvaratas inte heller barnens intressen på bästa sätt.

Dagens barnfamiljer är hårt pressade. Fortfarande har kvinnorna huvudansvaret för barn och hem parallellt med hårt förvärvsarbete. Detta löses inte genom vårdnadsbidrag, som förstärker segregerade könsrollsmönster eller genom en återgång till gammalt klassamhälle med pigor och tjänstefolk. Det räcker att ställa sig frågan: Vem skall passa pigans barn?

Satsningen inom familjepolitiken måste därför göras på kvoterad föräldraförsäkring, kortare arbetstid, en väl utbyggd och kvalitetssäkrad barnomsorg och ett bevarat underhållsstöd. Det naturliga steget mot ett bättre samhälle är sex timmars arbetsdag, där Vänstepartiet menar att fördelarna blir mest uppenbara inom familjelivets område. En förkortad arbetsdag ger tid för familj, arbete och studier för både kvinna och man. Först då kan vi tala om reell valfrihet.

5  Föräldraförsäkringen måste stärkas

Föräldraförsäkringen är oöverträffad när det gäller att underlätta för kvinnor att kombinera förvärvsarbete och barn. Vänsterpartiet anser att inom familjepolitiken måste en utbyggd föräldraförsäkring prioriteras, så fort resurserna tillåter. Ett exempel är att minimibeloppet för de föräldrar som inte kommit in i försäkringssystemet p.g.a. arbetslöshet eller annat fortfarande ligger kvar på 60 kronor per dag, samma nivå som 1987, trots att det blivit avsevärt dyrare att klara ett hushåll med småbarn.

Det är bra att ersättningen i föräldraförsäkringen höjs till 80 procent den 1 januari 1998. Men Vänsterpartiet anser att ersättningen i föräldraförsäkringen bör återställas till där den en gång var. Den bör därför höjas till 85 procent 1999 med målet 90 procent så snart som möjligt.

6  Stärk pappans roll – kvotera föräldraledigheten

Det är hög tid att gå från ord till handling för att öka männens möjligheter att självständigt ta ansvar för barn och hem. Papporna skall ha rätt till föräldraledighet, men denna skall inte kunna överlåtas på mamman. Vänsterpartiet föreslår därför att de kvoterade föräldramånaderna successivt byggs ut. Ett viktigt jämställdhetsmål är att männen tar större ansvar för barnen. Detta borde förstås kunna ske utan ”morötter” men Vänsterpartiet anser att det är viktigt med ekonomisk stimulans, allra helst som männen oftast har högre lön än kvinnorna och det av familjeekonomiska skäl därför kan bli så att pappan avstår. Vi har därför avsatt 200 miljoner kronor för en förhöjd ersättningsnivå till 90 procent i den s k pappamånaden.

7  Underhållsstöd

En av de viktigaste genomförda reformerna för att främja kvinnors oberoende av enskilda män var införandet av bidragsförskottet. Därigenom fick kvinnan ekonomiska möjligheter att bryta upp från ohållbara relationer, liksom hon fick ekonomiskt stöd när mannen lämnade familjen. I gengäld har kvinnan blivit beroende av staten, vilket naturligtvis gör statens ansvar stort. Så länge det finns föräldrar som inte tar sitt betalningsansvar till barnen vid separation, måste staten ta det. Annars kan kvinnor och män aldrig betraktas som enskilda individer i ekonomiskt hänseende.

Bidragsförskottet har nu ersatts med ett underhållsstöd. Vänsterpartiet står bakom principen att återbetalningsskyldigheten skall baseras på den underhållsskyldiges inkomst. Däremot har reformen visat sig vara behäftad med många allvarliga fel och brister. I en särskild motion har vi utvecklat vår syn på hur bristerna skall åtgärdas. Vi anser också att frågan om umgängesavdrag och umgängesresor måste få en lösning. Alltför många barn kan i dag inte upprätthålla en nära och bra relation med umgängesföräldern på grund av att han eller hon lever i mycket små ekonomiska omständigheter.

8  Sextimmarsdagen

Som tidigare nämnts anser Vänsterpartiet att sex timmars arbetsdag är en viktig komponent för den framtida familjepolitiken. Den skulle innebära mer tid för barn och familj och ge båda föräldrarna möjlighet att på lika villkor kombinera barn med yrkesarbete. Förkortad arbetsdag innebär också färre förslitningsskador och därmed humanare arbetsvillkor.

I en särskild motion redogör Vänsterpartiet för sina förslag om kortare arbetsdag.

9  Föräldrautbildning

Enligt en enkät från 1995 från Socialstyrelsen framgår att nästan alla förstföderskor deltar i föräldrautbildning vid mödravårds- och barnavårdscentralerna. Men föräldrautbildning och stöd är något som kan behövas under barns hela uppväxttid. Inom barnomsorgen och i skolan förekommer olika typer av föräldraträffar, men oftast är det de mest engagerade och väletablerade föräldrarna som deltar och gör sina röster hörda. Därför är det viktigt att utveckla formerna för sådana träffar så att alla föräldrar kan känna sig delaktiga.

Vänsterpartiet anser att föräldrar i ökad utsträckning bör ges möjlighet till fortsatt föräldrautbildning, när mödra- och barnavårdscentralernas ansvar upphört. Landets studieförbund kan vara lämpliga anordnare av sådan utbildning. Därför anser vi att Socialstyrelsen bör få projektpengar för att tillsammans med studieförbunden utveckla kursprogram.

10  Barnvårdare

För barn som blivit sjuka och inte kan vistas i den ordinarie barnomsorgen har det tidigare funnits god tillgång till barnvårdare i hemmen. I samma takt som kommunerna fått allt kärvare ekonomi har antalet barnvårdare minskat. Införandet av karensdag i sjukförsäkringen har medfört att alltfler barn ”tvingas” till dagis och skolan när de i stället borde stannat hemma. Värst utsatta är barn till ensamföräldrar.

Vänsterpartiet anser att barnvårdarsystemet är en prioriterad uppgift och vi önskar därför en plan för verksamhetens återuppbyggnad.

11  Stöd till barn i kris

Under 1995 kom drygt 12 000 allvarliga samtal från barn till Barnens hjälptelefon hos Bris (Barnens Rätt i Samhället), vilket är en ökning med 23 procent jämfört med året före. Sju av tio samtal kom från flickor. 14 procent rörde förhållanden och sex, 12 procent rörde mobbning, 12 procent handlade om störda relationer inom familjen, 10 procent rörde misshandel och 10 procent rörde sexuella övergrepp. Antalet barn som misshandlas har ökat kraftigt. Siffror från 1995 visar på en ökning med 52 procent jämfört med 1993. Barn som far illa, eller befinner sig i en risksituation, måste få allt tänkbart stöd. Ökad samverkan mellan olika myndigheter för barnens bästa måste därför vara en prioriterad uppgift. Vänsterpartiet har i en särskild motion behandlat sexuella övergrepp på barn.

Varje år berörs 20 000–25 000 barn av skilsmässor. Många föräldrar strider med varandra om vårdnaden. I Vårdnadstvistutredningens betänkande föreslås bl a en utvidgning av tillämpningsområdet för gemensam vårdnad. Vidare föreslås förändringar i vårdnads- och umgängesprocessen i syfte att underlätta samförståndslösningar. Dessa förslag är steg i rätt riktning. Men, för att umgängesrätten skall fungera, behövs en rad insatser. Exempelvis bör fria resor utgå till barn som har förälder på annan ort. Bostadsbidrag skall också kunna utgå till båda parter för att möjliggöra en bostadsstandard som inkluderar barns boende.

Barnens rätt till båda sina föräldrar borde vara en självklarhet. En bra familjerådgivning kan bidra till att stödja familjen och reda ut problem i samband med skilsmässa. I många fall kan också knutar och missförstånd lösas upp och skilsmässan undvikas.

Vänsterpartiet vill att en plan upprättas för hur en utvidgad avgiftsfri familjerådgivning skall kunna förverkligas i alla kommuner. Vi har också i en särskild motion rest kravet om obligatoriska samarbetsavtal för skilda föräldrar där vårdnadshavaren eller umgängesföräldern har för avsikt att flytta långt ifrån barnet.

Vänsterpartiet anser att möjligheterna att utse kontaktperson eller ombud för barn bör utökas. Kontaktpersonens uppgift skall vara att se till barnets bästa i krislägen, t ex vid skilsmässa. Rätten att begära förordnande av kontaktperson/ombud kan vara barnet, socialnämnd, vårdnadsutredare eller någon barnet närstående person.

En verksamhet som skurits ner nästan till utplåning är stödet till barn till missbrukare. Dessa barn far ofta mycket illa. Därför måste landsting och kommuner bedriva en aktivt uppsökande verksamhet och ge särskilt stöd till dessa barn. Alla insatser för barn i en utsatt situation måste vara avgiftsfria.

12  Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en analys av nedgången i barnafödandet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en vidgning av familjebegreppet till att omfatta hetero-, homo- och bisexuella,1

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om successiv utökning av kvoterad föräldraledighet,2

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förhöjd ersättning för den s.k. pappamånaden,2

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av sex timmars arbetsdag som ett led i familjepolitiken,3

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av 1 miljon kronor, utgörande projektmedel till studieförbunden för bedrivande av föräldrautbildning,

7. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen ges i uppdrag att upprätta en plan för återuppbyggandet av barnvårdarverksamheten,

8. att riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad verksamhet vid familjerådgivningsbyråer,

9. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna för bostadsbidrag enligt vad i motionen anförts om båda föräldrarnas rätt till bostadsbidrag vid skilsmässa,4

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att öka möjligheterna att utse kontaktperson/ombud för barn.

Stockholm den 5 oktober 1997
Johan Lönnroth (v)
Hans Andersson (v)	Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)	Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)	Eva Zetterberg (v)
Ulla Hoffmann (v)	Stig Sandström (v)

1 Yrkande 2 hänvisat till LU.

2 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SfU.

3 Yrkande 5 hänvisat till AU.

4 Yrkande 9 hänvisat till BoU.