Fastighetstaxering

Motion 1997/98:Sk713 av Andreas Carlgren och Lennart Daléus (c)

En levande skärgård – ändrad fastighetstaxering

Inledning

Stockholms skärgård är en fantastisk tillgång för framtiden. Den är också ett ovärderligt historiskt och kulturellt arv att förvalta. Om inte människor kan leva och verka i skärgården under drägliga ekonomiska förhållanden minskar vi förutsättningarna för kommande generationer. Vi mister också en turistattraktion i världsklass.

Den allmänna fastighetstaxeringen av småhus 1996 har visat på stora brister i det nuvarande systemet som lett till orimliga effekter för vissa fastighetsägare.

Fastighetsskatten har med stigande taxeringsvärde och höjd skatteandel blivit en alltmer kännbar del av boendekostnaden för många hushåll. Sänkta räntekostnader, som följd av den framgångsrika ekonomiska politiken, har visserligen för de allra flesta betytt mycket mer. För flertalet hushåll i Sverige med egna hem har kostnaderna sjunkit, mycket tack vare Centerpartiets ansvarstagande i den ekonomiska politiken.

Det finns dock ett stort antal fall där situationen är en annan. Det kan exempelvis handla om en pensionerad hantverkare som inte har några lån på sitt småhus, men som för 40 år sedan råkade bosätta sig på en plats som idag värderas högt av fritidsboende grannar. Det gäller särskilt bostäder i kustnära områden. Konsekvenserna blir att försäljningar kan framtvingas på ett sätt som är varken socialt eller näringspolitiskt försvarbart.

Inte minst i Stockholms skärgård har vissa permanentboende drabbats av så höga taxeringsvärden att de har svårt att behålla sina småhus. Detta är främst beroende av att vissa områden är synnerligen attraktiva för fritidsboende vilket lett till att fastighetsförvärv skett till rena fantasipriserna. Detta drabbar i sin tur de åretruntboende genom kraftigt höjda taxeringsvärden.

Att fiskare, pensionärer, småföretagare, barnfamiljer och andra som råkar bo vid vissa kustområden skall få kraftigt höjda skatter därför att några grannar sålt sina fastigheter till penningstarka sommargäster upplevs av de allra flesta som en djup orättvisa. I de mest attraktiva fritidsområdena räcker inte löneinkomster från servicejobb eller arbete i andra glesbygdsnäringar – lika lite som egenföretagarnas inkomster från fiske, jordbruk, hantverk eller annan småföretagsamhet – till för att finansiera boende nära arbetsplatsen.

Många pensionärer som levt i områden som plötsligt blivit attraktiva fritidsområden upptäcker att bostaden de levt i generationer nu blir orimligt dyr på grund av taxerings- och skattesystemet.

Fastighetstaxeringens brister

Hösten 1994 beslutade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i riksdagen att höja fastighetsskatten för småhus från 1,5 till 1,7 procentenheter. Centerpartiet motsatte sig denna skattehöjning och har i partimotionen ”En skattepolitik för arbete, kretslopp och rättvisa” föreslagit att fastighetsskatten ska sänkas till 1,5 % tidigt under nästa valperiod. Genom en överenskommelse mellan Centerpartiet och regeringen har i proposition 1996/97:17 föreslagits en skattereduktion för fastighetsskatt i vissa fall.

Skattereduktionen skall avtrappas stegvis 1997–2001. Det är ett sätt att akut lindra de mest extrema effekterna i den uppkomna situationen, men är ingalunda en långsiktigt acceptabel lösning.

På Centerpartiets initiativ har en utredning tillsatts med uppdraget att se över fastighetstaxeringen. Den är både viktig och nödvändig. Utredaren har givits utrymme att återkomma redan i år med förslag som därmed, efter beslut i riksdagen, kan träda i kraft redan från och med den 1 januari 1998. Några sådana förslag har inte lagts och kommer troligtvis inte att läggas före årsskiftet. Därför är det viktigt att regeringen tar initiativ till förändringar redan före årsskiftet, som kan träda i kraft från och med den 1 januari i år. Åtgärderna måste även omfatta småhus på lantbruksenheter. Det är också av stor vikt att sådana förändringar kan omfatta småhusägare som har drabbats orättmätigt av 1990 och 1996 års fastighetstaxeringar. Detta bör ges regeringen till känna.

Parallellt med utvärderingen av den nuvarande ordningen för fastighetstaxeringen bör regeringen också överväga förändringar i beskattningen av permanentboende i attraktiva fritidshusområden för att lösa de allvarliga problem som påtalas i denna motion. Centerpartiet har i partimotionen ”En skattepolitik för arbete, kretslopp och rättvisa” lagt två konkreta förslag till hur förändringar kan göras som underlättar för många permanentboende i attraktiva områden med hög andel fritidsboende. Där föreslås att dessa förändringar bör gälla från och med 1997 års beskattning.

Det är angeläget att utvärderingen bygger på data från ett representativt urval av fastigheter i vårt land. Enligt vår mening är det dock viktigt att utvärderingen sker med särskild koncentration på problemen i attraktiva områden med hög andel fritidsboende.

Det är en stor brist att de lokala fastighetstaxeringsnämnderna har avskaffats. Därmed finns inga lokala förtroendevalda som kan tillföra sunt förnuft i samband med taxeringen. I stället matas ett antal datorer med olika ingångsvärden och ut kommer taxeringsvärden där ingen hänsyn tas till olika specifika lokala förutsättningar. Inför kommande fastighetstaxeringar är det nödvändigt att lokala fastighetstaxeringsnämnder inrättas. En fortsättning av nuvarande datorstyrda beräkningssätt utan förankring i verkligheten riskerar annars att inom en nära framtid driva bort den bofasta befolkningen från attraktiva kustlägen. Detta bör ges regeringen till känna.

Det är särskilt allvarligt att permanentboende i så kallade attraktiva områden har drabbats mycket hårt vid de senaste omtaxeringarna av småhus. För Centerpartiet och nationen är det viktigt att kunna bibehålla en levande landsbygd, som för övrigt redan är hårt ansträngd. Det vore djupt olyckligt om bebyggelsen i skärgårdsområden och andra attraktiva områden så gott som uteslutande skulle komma att ägas av fritidsgäster, som vistas där bara under någon eller några månader per år. Det riskerar att utarma den offentliga servicen och kulturen i sådana områden av landet.

Det är helt orimligt att t.ex. fiskare, hantverkare och pensionärer ska tvingas flytta till följd av att deras hus ligger på fel ställe. När de en gång i tiden köpte eller ärvde sina bostäder, kunde de rimligtvis inte veta att de långt senare skulle beskattas så hårt som nu är fallet. Fastighetsskatten tar dessvärre inga fördelningspolitiska hänsyn. Den slår i många fall blint.

I fastighetstaxeringen har den så kallade belägenhetsfaktorn stor betydelse för vilka taxeringsvärden som ska fastställas. Strandnära tomt och strandtomt är faktorer som automatiskt leder till väsentligt högre taxeringsvärden. Det bör ifrågasättas och begreppen bör utmönstras helt ur taxeringsförfarandet. Det handlar inte om några större inkomstbortfall för staten, eftersom endast ett begränsat antal fastigheter av naturliga skäl omfattas av dessa bestämmelser. Detta bör ges regeringen till känna.

Vid undersökningar som har genomförts av förvärv i Bohusläns så kallade attraktiva områden framkommer att köpeskillingar och taxeringsvärden överensstämmer mycket dåligt. Endast i cirka en tredjedel av fallen hamnar taxeringsvärdet i intervallet 66–84 % av köpeskillingen. Det är anmärkningsvärt med tanke på att lagen säger att taxeringsvärdet ska utgöra 75 % av marknadsvärdet. Dessutom hamnar ett förhållandevis stort antal köpeskillingar långt ifrån vad som kan betraktas som skäliga taxeringsvärden i förhållande till köpeskillingen. Taxeringsvärdena sträcker sig ifrån 27 till 182 % av köpeskillingen. Noterbart är att detta bara handlar om fastigheter som har sålts under den iakttagna perioden.

I samband med 1996 års fastighetstaxering ökade man antalet värdeområden drastiskt till 7 300 stycken. Det var sannolikt ämnat att öka precisionen i fastighetstaxeringen, men har med all säkerhet bidragit till motsatsen. Det beror till stor del på att antalet försäljningar som ligger till grund för taxeringen blir för få i många fall. Det statistiska urvalet blir litet och har låg tillförlitlighet. Det borde föranleda att färre värdeområden används, eller i vart fall att ett större antal försäljningar måste ha ägt rum för att kunna bilda underlag för omtaxering. Detta bör ges regeringen till känna.

RSV:s tillämpning av taxeringsreglerna är i många fall godtycklig, eller innefattar i vart fall ett mycket stort tolkningsutrymme. Det gäller inte minst när RSV fastslår vilken tabellnivå som ska användas i enskilda fall samt vilken åldersinverkanstabell som ska användas. Enligt vår mening måste antalet tabeller i vart fall komprimeras temporärt, innan ett nytt system för taxering kan sjösättas. När det gäller åldersinverkan kan inte ett hus enligt RSV:s regler vara äldre än av årgång 1929, vilket alldeles uppenbarligen är felaktigt. Detta bör ges regeringen till känna.

I RSV:s tillämpning förekommer det att så kallad normaltomt fastställs till 100 kvadratmeter. Det kan exempelvis i ett autentiskt fall innebära att en fiskare med en tomt på 165 kvadratmeter får ett tomttaxeringsvärde på 730 000 kronor. Om normaltomten istället fastställs till 300 kvadratmeter, vilket förefaller mer skäligt, skulle motsvarande tomttaxeringsvärde vara 330 000 kronor. Detta är hänförligt till RSV:s tillämpning, vilket är orimligt med tanke på vilka effekter det kan få i det enskilda fallet. Istället borde i anvisningarna fastställas att normaltomt skall anses omfatta minst 300 kvadratmeter, vilket är särskilt angeläget för boende i så kallade attraktiva områden. Detta bör ges regeringen till känna.

En modell som bör utredas är att köpeskillingen skall ligga till grund för fastighetsskatten i stället för taxeringsvärdet. Det måste – med tanke på att många permanentboende kan tvingas flytta – övervägas om inte köp för fritids- respektive permanentboendeändamål kan separeras vid fastighetstaxeringen. En annan möjlighet består i att lägga framtida köp till grund för taxeringsvärdet i nyköpta hus. Det skulle innebära att den nya innehavaren i förväg får bättre kännedom om vilken fastighetsskatt som kommer att tas ut, vilket naturligtvis kan vägas in i kalkylen redan när köpet görs. Risken för fusk med köpeskillingen måste beaktas om en sådan förändring ska göras. Detta bör ges regeringen till känna.

En orättvisa består också i att förmögenhetsskatt läggs ovanpå fastighetsskatten i de fall taxeringsvärdet har satts mycket högt. Det innebär att den som har sin i praktiken enda förmögenhet i form av sitt hus, och taxeras till ett värde över 900 000 kronor, tvingas betala dels fastighetsskatt, dels förmögenhetsskatt för den del av husets taxeringsvärde som överstiger 900 000 kronor. Det bör ifrågasättas om förmögenhet i form av hus för permanentboendeändamål ska ligga till grund för förmögenhetsbeskattning. I Centerpartiets partimotion ”En skattepolitik för arbete, kretslopp och rättvisa” anförs att förmögenhetsskatten på sikt måste avskaffas, vilket löser problemet om det genomförs.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vidta åtgärder för att lindra situationen för fastboende i områden attraktiva för fritidsboende,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återinföra de lokala fastighetstaxeringsnämnderna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den s.k. belägenhetsfaktorn,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdeområdesindelningen vid fastighetstaxeringen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åldersinverkan och tabellnivå vid fastighetstaxeringen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begreppet normaltomt vid fastighetstaxeringen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om separering av fastigheter för permanentboende- respektive fritidsboendeändamål vid fastighetstaxeringen.

Stockholm den 6 oktober 1997
Andreas Carlgren (c)	Lennart Daléus (c)

Gotab, Stockholm 2002