Flexibel skolstart

Motion 2004/05:Ub303 av Sten Tolgfors (m)

1Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flexibel skolstart.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet till höst- och vårintagning av elever i grundskolan.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kunskapsmålens uppfyllande skall stå i centrum för skolpolitiken och styrningen av skolan.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheterna att lämna grundskolan för elever som uppnår kunskapsmålen tidigare än under vårterminen i årskurs nio.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att få en individuellt anpassad skoltid för alla elever.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skoltidens längd.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om extra skolår för den som behöver.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målstyrning av skolan.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skollagens kvantitativa detaljstyrning av skolan.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om individualiserad undervisning.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sommarundervisning.

2En kvalitativ skollag

Elever skall börja i skolan när de är skolmogna och lämna skolan när de klarat kunskapsmålen. Detta är rimliga utgångspunkter för en målstyrd skola som har fokus på att få elever att klara kunskapsmålen. Det är dit vi på sikt måste nå.

Samhället förändras och skolan måste kunna följa med i de krav utvecklingen ställer. Därför måste lagar och förordningar kontinuerligt förändras.

Det primära och det skolpolitiken måste inriktas påär att så många elever som möjligt skall nå kunskapsmålen. Det avgörande är inte att alla når målen på samma sätt, eller att det tar exakt lika lång tid för alla att nå dem. Skolpolitiken skall handla om att skapa förutsättningar för att så många barn som möjligt ska ha med sig tillräcklig kunskap ut från klassrummet efter skolåren. Den skall inte styra att skoltiden måste vara exakt lika lång för alla, vem skolans huvudman är, eller hur skolan är organiserad.

Det skall finnas nationellt etablerade mål som slår fast vad och vilka resultat skolan skall uppnå. Hur de nationella målen nås skall dock vara upp till skolans medarbetare att avgöra. En nationell kvalitetsutvärdering som betraktar alla skolor med samma ögon klargör sedan hur skolorna klarar målen. Då skapas pedagogisk frihet för skolans medarbetare, samtidigt som ansvaret för skolans resultat klargörs.

I ord bekänner sig de flesta partier till en målstyrd skola. Men för att dessa ord skall få ett reellt innehåll måste karaktären på styrningen av skolan övergå från att vara kvantitativ detaljstyrning till kvalitativ målstyrning. Den styrning staten ägnar skolan bör renodlas till etablerande av kvalitets- och kunskapsmål, samt uppföljning.

Ökad målstyrning och borttagande av kvantitativa restriktioner för skolans arbete möjliggör en ökad individualisering av undervisningen och skoltiden. Det gäller såväl skoltidens längd som hur undervisningen avpassas efter varje enskild elevs förutsättningar och behov.

I dag regleras när läsår börjar, hur mycket undervisning som får ges och hur länge skolplikten varar. Det finns en mängd krav på hur skolan skall arbeta, men få krav på vilka resultat som skall nås.

De hinder som finns i skollagen för en flexibel och individanpassad skoltid måste undanröjas. Dagens skollag och andra styrdokument för skolan måste därför förändras.

2.1Kvantitativ skollag

Ett tydligt exempel på att skollagen är kvantitativ och deltaljreglerande i sin karaktär är att det finns reglerat hur mycket undervisning en elev maximalt skall kunna få. Det ter sig underligt att i en tid när vart fjärde barn inte når grundskolans kunskapsmål och mer undervisningstid i många fall vore av godo, så sänder skollagen en signal om att detta skulle vara problematiskt.

Skolplikten är försedd med tidsmässiga begränsningar. Ingen elev är skyldig att gå i skolan mer än 190 dagar per år. Ingen elev är heller skyldig att gå mer än åtta - i de lägsta årskurserna sex - timmar om dagen. Att skoldagarna inte kan vara för långa är en självklarhet, men det är knappast rimligt att i lag begränsa antalet skoldagar. I ett system med fritt skolval kan det knappast vara ett problem att skolor vill erbjuda för mycket undervisning. Dagens begränsningar är delvis också för syns skull, i praktiken går många barn många timmar och dagar på fritids, vilket förlänger den faktiska tiden borta från hemmet.

Det finns reglerat hur många lovdagar ett läsår skall ha, att det ska börja i augusti, sluta i juni, samt hur många skoldagar det minst skall finnas.

När skolpolitiken fokuserar på att styra saker som skolans medarbetare själva bättre kan bestämma utifrån lokala förutsättningar är det inte underligt att skolans resultat brister.

3Flexibel skolstart

Barn borde börja skolan när föräldrar och skolan bedömer att barnet är moget för det. Lagen är idag mycket stel avseende möjligheterna till individanpassad skolstart. Detta gäller både för de barn som skulle behöva börja skolan senare och de som skulle vilja börja tidigare, särskilt som lagen utgår från att skolstart bara kan ske på höstterminen, vid läsårets början.

Ett år är en mycket lång tid för en sex- eller sjuåring. Skillnaden i mognad mellan ett barn fött i januari ett år och ett barn fött i december samma år kan vara mycket stor. Resultatet av att de idag närmast tvingas börja skolan samtidigt och gå i samma klass blir i många fall att det yngre barnet får en sämre skolstart än vad som annars hade varit möjligt. I en del fall innebär den inflexibla skolstarten att många elever kan få gå hela skoltiden med en ständig känsla av att ligga efter och att skolan blir en plåga, när medel som individuell skolstart hade kunnat åstadkomma en bättre ordning.

Social, motorisk och intellektuell mognad är individuell. Det är naturligt att barn inte utvecklas i samma takt. Det ligger varken något utpekande eller bedömande i att konstatera att vi alla växer i olika takt och att skolan måste anpassas efter detta. Runda barn kan inte tvingas in i fyrkantiga system.

Det är orimligt att utgå från att en gemensam intagning i skolan skall passa alla barn. Att barn utvecklas i olika takt vet ju alla som träffat mer än ett barn. Däremot kommer säkert höstterminen det år man fyller sju år att fungera väl för många barns skolstart.

3.1Skollagens regler om skolstart

Skolpolitikens portal, skolplikten, börjar höstterminen det år barnet fyller sju. Detta är ett av hindren för flexibel skolstart med intagning både vår och höst.

I skollagen 3 kap. 7 § står att skolplikten inträder höstterminen det kalenderår då barnet fyller sju år. Om det finns särskilda skäl för det och efter ett beslut av kommunen kan detta skjutas till höstterminen det kalenderår då barnet fyller åtta år.

I skollagen 3 kap. 8 § står att om ett barns vårdnadshavare begär det, så skall barnet redan höstterminen det kalenderår det fyller sex år jämställas med skolpliktiga barn i fråga om rätten att börja skolan.

Avseende när pååret ett barn skall börja skolan finns det reglerat att ett läsår börjar i augusti. Grundskoleförordningen 4 kap. 1 § säger att läsåret skall börja i augusti och sluta i juni samt ha minst 178 skoldagar och minst 12 lovdagar. Detta hindrar således att barn börjar skolan på vårterminen.

3.2Hur borde det vara?

Formellt finns möjlighet att anpassa skolstarten efter barnets mognad, men det är i praktiken mest en formell möjlighet. Det allt överskuggande vanliga är att barn börjar hösten de fyller sju år. Möjligheten till individanpassning används mycket sällan. Kanske för att det i skollagen utgör så markerade undantag från det normala att börja vid sex eller åtta års ålder.

Skollagen och tillhörande förordningar måste ändras så att en flexibel skolstart mellan 6 och 8 års ålder inte bara blir möjlig utan också markeras som en del av det accepterade och normala. Man kan utgå från att de flesta fortfarande kommer att börja vid sju års ålder, precis som idag, men fler barn kommer att kunna komma till sin rätt.

Både skollagen och grundskoleförordningen behöver ändras så att såväl höst- som vårintagning uttryckligen accepteras. I andra länder förekommer till och med en så flexibel skolstart som att barn skrivs in i skolan den dag de fyller år.

Ingen skola eller kommun skall tvingas arbeta med flexibel skolstart, men ingen skola eller kommun skall heller hindras från att genomföra detta. I stället kan flexibel skolstart vara ett verksamt konkurrensmedel mellan skolor. Om skolor vill ta in barn på deras födelsedag skall detta också vara accepterat i lag och förordning.

Den traditionella invändningen mot flexibel skolstart är att det övriga skolsystemet inte är anpassat för detta. Vad skall en elev göra mellan utgången av nian i december det ena året och starten av gymnasiet i augusti nästa år? har det hetat. Detta argument faller i en kursbaserad gymnasieskola. I kommuner som prövat flexibel skolstart har gymnasieskolan varit beredd att anpassa sig till detta. Finns efterfrågan på gymnasieintagning i december månad kommer också sådan att kunna tillskapas. Det kan dessutom inte uteslutas att elever som är skoltrötta ocksåönskar avvakta en termin med gymnasiet, antingen för att komplettera grundskoleämneskunskaper eller för att finna motivation för vidare studier. Dessutom, får vi en situation där elever lämnar grundskolan när de når målen kan detta lika gärna ske på hösten som på våren.

Högskolan fungerar redan mer flexibelt. Det är möjligt att söka sig dit både på hösten och våren. Ingenting talar emot en liknande utveckling i grund- och gymnasieskola.

4Individualiserad skoltid

Synen på grundskolan som uppbyggd av nio separata årskurser är på väg att förändras. Det är att så många elever som möjligt når grundskolans kunskapsmål som måste stå i centrum för skolpolitiken, inte skoltidens längd.

Det kan behövas olika lång tid för landets elever att nå skolans kunskapsmål. För de flesta kan nio år säkert vara ett riktmärke, men ingenting hindrar att en del elever kan klara att nå målen snabbare, samtidigt som andra kan behöva mer tid på sig. Det är att kunskapsmålen kan nås som är det viktiga, inte vilken tid det tar.

Skollagen ger redan i dag möjlighet till extraår för elever som behöver, men den utnyttjas mycket sällan. Extra insatser, stöd eller skolår skall komma tidigt i ett barns skolgång för att ge resultat. I dag kommer extra stöd ofta för sent, när problem blir uppenbara i samband med att de första betygen ges i åttonde klass.

Individualisering av skoltiden är ett undantag, i stället för regel. Skolan saknar tillräcklig flexibilitet. Skolministern har medgivit att inte alla kommuner ens erbjuder extra skolår för små barn som halkat efter.

Skollagen medger också att den som tidigare än våren man fyller 16 vid prövning kan visa sig uppfylla kunskapsmålen kan medges undantag från skolplikten. Att detta sker är också ovanligt. Men den elev som uppnått grundskolans kunskapsmål måste stå fri att gå vidare till gymnasiet. Härtill kommer också att många skolor arbetar med åldersintegrerad undervisning. Detta gör att det redan idag är naturligt att elever som läser tillsammans är lite olika gamla och läser ämnen i olika takt.

På flera håll i landet förekommer sommarskoleundervisning för elever som halkat efter eller inte klarat målen på våren i nionde klass. Sommarskola kan vara förvånansvärt effektivt. Efter nio år i skolan då man inte klarat målen kan tre intensiva sommarveckor av undervisning göra att många hinner ikapp. Små grupper och stor motivation kan vara förklaringen till detta. Hur som helst är även sommarskola ett bra exempel på betydelsen av individualisering av skoltiden.

Förutsättningarna för kommuner och skolor att kunna praktisera treterminsystem, om de så bedömer lämpligt, bör ses över.

4.1Skollagen om uppflyttning och extra skolår

Enligt grundskoleförordningen (1994:1194) kapitel 6, 3 § skall vid slutet av varje läsår eleverna i årskurserna 1-8 flyttas till närmast högre årskurs, om inte något annat beslutas. Enligt grundskoleförordningen kapitel 6, 5 § får rektor besluta att under läsåret flytta en elev till högre årskurs, om eleven har goda förutsättningar att delta i utbildningen i den högre årskursen och elevens vårdnadshavare medger det.

Enligt grundskoleförordningen kapitel 6, 4 § får rektor efter samråd med en elevs vårdnadshavare besluta att eleven inte skall flyttas, om detta med hänsyn till elevens allmänna utveckling och i övrigt är lämpligast för eleven. Enligt grundskoleförordningen, 6 § får rektor på begäran av en elevs vårdnadshavare medge eleven att gå om en årskurs.

4.2Skoltidens längd

Den vanliga bilden är att elever som inte når målen kan tvingas gå om nian. Det är en felsyn. Istället måste extra undervisning, undervisningstid eller skolår läggas in tidigt under elevens skoltid. Först i sista hand skall det vara fråga om att gå om de senare årskurserna.

Ett argument emot individualiserad skoltid har varit att det skulle vara stigmatiserande för de elever som behöver extra tid. Detta argument faller i en individanpassad skola, där det normala är att elever är lite olika gamla i sin undervisningssituation.

Att få den extra tid man behöver är oerhört mycket bättre än att skickas igenom skolsystemet med bristande grundkunskaper och ofullständiga betyg som resultat. Detta begränsar livsmöjligheterna för gott.

Med en individualiserad skoltid kommer elever att gå grundskolan i åtta till tio år. De som behöver får mer hjälp och längre tid på sig. De som utvecklas fort måste få söka nya utmaningar. Det normala blir säkert nio år i grundskolan för de flesta, men ingenting hindrar att det går snabbare för den som visar sig ha uppnått kunskapsmålen.

Idag säger kapitel 3, 10 § att skolplikten upphör vid utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller 16 år. Detta säger ingenting om vilka kunskaper eleven har tillgodogjort sig. Det är också på det viset att var fjärde elev lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och var fjärde elev utan behörighet till gymnasieskolan.

Det finns en formell möjlighet att om barnet tillfredsställande slutför högsta årskursen i grundskolan så kan skolplikten upphöra tidigare än våren det år eleven fyller 16 år. Skolplikten upphör också, om barnet vid särskild prövning visar att det har kunskaper som motsvarar de som skall nås i högsta årskursen. Detta är mycket ovanligt förekommande.

Elever kan tappa motivation och intresse om de utmaningar skolan ställer dem inför inte upplevs realistiska eller tvärtom tillräckligt stimulerande. En skola som anpassas efter elevers individuella takt och utveckling måste kunna tillfredsställa både elever som har behov av mer stöd och tid och elever som behöver få gå fram i snabbare takt. I den svenska grundskolan skall inget barn komma i kläm.

I verkligheten blir en reglering av skolan som utgår från att det skall vara 9 separata årskurser för alla efterhand allt mer föråldrad. Många skolor läser t.ex. åldersintegrerat. Elevens kunskapsutveckling skall vara det styrande för skoltidens längd. För de flesta blir det nio år som idag, men ingen tvingas efter nionde året lämna skolan utan att ha nått målen.

5Ökad pedagogisk frihet i och för skolan

Skolplikten skall vara kvar för att garantera att alla barn kommer till skolan, men skollagen behöver moderniseras för att möjliggöra en flexiblare och mer individanpassad skola.

Samtliga landets skolor måste också ges ökad pedagogisk frihet och möjlighet att arbeta utan nationell timplan.

I kapitel 2 i grundskoleförordningen står i 2 §: "I bilaga 3 till skollagen (1985:1100) finns föreskrifter om utbildningens omfattning i grundskolan (timplan)." Vidare framgår följande av grundskoleförordningen 2 kap. 3 §: "I timplanen anges

• antalet timmar för ämnen, ämnesgrupper, språkval och elevens val,

• det totalt garanterade antalet timmar (garanterad undervisningstid), och

• inom ramen för den totala undervisningstiden ett visst antal timmar för skolans val."

Kommunförbundet har visat att resultaten vad gäller betyg och meritvärde förbättrats mest på de skolor som inom ramen för dagens försöksverksamhet tillåts arbeta utan nationell timplan. Större frihet för skolan och en avskaffad timplan för undervisningen gynnar inte minst invandrarelevers kunskapsutveckling.

I skolor som arbetar med portfolio och individuella kunskapsplaner ter det sig orimligt att gå tillbaka till den nationella timplanens reglering. Portfolio och individuella kunskapsplaner ger utmärkta verktyg för en praktisk och faktisk individualisering av undervisningen.

Stockholm den 29 september 2004

Sten Tolgfors (m)