Försiktighetsprincipen och elektromagnetisk strålning

Motion 2002/03:So361 av Kerstin Lundgren (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en helhetssyn på miljö och hälsa och sambandet mellan tungmetaller, kemikalier, strålning och sjukdomstillstånd som utbrändhet, elöverkänslighet och kronisk trötthet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att myndigheterna måste inta en mer öppen attityd till behandlingsformer som visar sig hjälpa patienter med elöverkänslighet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en specialutrustad klinik för att ta bort den skadliga belastningen av tungmetaller, kemikalier och dolda infektioner bör inrättas i Sverige.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen måste ta hänsyn till forskning från båda sidor i elöverkänslighetskonflikten och även till vittnesmålen från drabbade människor.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att försiktighetsprincipen skall tillämpas vid alla installationer och all planering samt vid införande av strålningsfria zoner i kommunerna.1

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att återigen fastslå att elsanering skall berättiga till bostadsanpassningsbidrag.1

1Yrkandena 5 och 6 hänvisade till BoU.

Bakgrund

Dagens mycket komplexa samhälle kräver stor öppenhet när man ska söka nya svar på orsakerna bakom den växande ohälsan. Maktlöshet, stress och mer eller mindre synliga faktorer i vardagen är självklart viktiga att åtgärda. Samtidigt krävs en ökad nyfikenhet från samhällets sida när det gäller att ställa de svåra frågorna, att söka nya svar på orsakerna bakom ökad ohälsa i syfte att kunna förebygga och satsa på det friska.

Det finns en uppenbar ovilja hos såväl myndigheter som regering till att se nya orsakssamband och använda nya metoder för att förebygga och minska sjukligheten. Vi menar då att man måste ha en helhetssyn på miljö och hälsa och man måste ta vara på den forskning och den erfarenhet som finns. Det handlar om sambandet tungmetaller, kemikalier, strålning och sjukdomar som utbrändhet, elöverkänslighet, fibromyalgi, kronisk trötthet m.m. Detta bör ges regeringen till känna.

Behandling av elöverkänsliga

Idag är behandlingen av elöverkänsliga i det närmaste obefintlig. Elöverkänsliga skickas av försäkringskassorna på utredning på bl.a. Karolinska sjukhuset för en kostnad på ca 30 000 kr. Hittar man inga traditionella sjukdomar som man kan behandla får patientenett erbjudande om psykoterapi och inget mer.

Det har i flera studier visats att hälsan förbättras betydligt efter en rätt genomförd tandsanering, där patienten får medel som hjälper leverns och njurarnas avgiftningsförmåga samt antioxidanter för att stärka allmäntillståndet före, under och efter själva ingreppet samt att tandläkaren skyddas för ytterligare metallbelastning under ingreppet. Enligt civilekonomen Lena Erikssons rapport Amalgam, hälsa och pengar så tjänar samhället ca 2 miljoner i minskad sjukskrivning per patient med misstänkt metallbelastning från sina tandfyllningar som får dessa utbytta på ett bra sätt. Bland dessa patienter finns många elöverkänsliga som borde erbjudas denna behandling.

En studie i Västerbotten visar att en del personer med sjuka-hus-syndrom (5–30 % beroende på vilken utlösande faktor det gäller) reagerar med symtom på lysrör, bildskärmar och TV. De är alltså elöverkänsliga. Vidare har en studie vid Umeå universitet påvisat att det finns en skillnad på de kemiska substanserna i inomhusmiljön i så kallade sjuka hus och andra hus. Sjuka hus är verkligen sjuka och bland dem som drabbas finns de som blir elöverkänsliga. Återigen en koppling med kemikalier. Myndigheterna måste inta en mer öppen attityd till behandlingsformer som visar sig hjälpa patienter med elöverkänslighet.

På en workshop om elöverkänslighet som samlade läkare och forskare från flera länder med olika specialiteter som neurologi, biofysik, radiofysiologi, yrkesmedicin, psykiatri m.m. redogjorde forskare från Arbetslivsinstitutet för sina försök som visar att elöverkänsliga har en obalans i det autonoma (icke viljestyrda) nervsystemet som gör att de reagerar med symtom på bland annat flimrande ljus, skarpa ljud m.m. Flera av deltagarna pekade på belastningen av miljögifter som orsak till rubbningen i nervsystemet. I workshopens slutdiskussion enades man om att den mest angelägna forskningen när det gäller elöverkänsliga är att göra breda undersökningar, s.k. screenings, av dessa patienters kemiska belastning (vad gäller tungmetaller, bekämpningsmedel, bromerade flamskyddsmedel, lösningsmedel m.m.) samt att utöka de analyser som görs på elöverkänsliga i den vanliga vården. Regeringen bör initiera forskning om sambandet kemisk belastning och elöverkänslighet.

I Tyskland får patienter med sjukdomar som psoriasis, atopiskt eksem, allergier, multipel kemisk känslighet och elöverkänslighet – ofta har en patient flera av dessa diagnoser – med stöd av sjukförsäkringen komma till en specialklinik för utredning och behandling. Behandlingen går ut på att ta bort den skadliga belastningen av tungmetaller, kemikalier, dolda infektioner. Resultaten som redovisades av professor G. Ionescu på ovan nämnda workshop är slående och de bygger på vetenskapliga studier och klinisk erfarenhet av 18 000 patienter. Det är de goda resultaten på Spezialklinik Neukirchen som fått de tyska försäkringskassorna att inse att det är bättre för alla parter om patienterna får en verksam behandling. En liknande specialutrustad klinik borde snarast inrättas i Sverige, eventuellt i första hand som en experimentell verksamhet.

Elöverkänslighet är ett funktionshinder som innebär en mycket svår situation för de drabbade. Elöverkänslighet är ett funktionshinder som hindrar rörelseförmågan i samhället. Man är ofta begränsad till den egna bostaden och dess närhet. När som helst kan bostaden bli obeboelig – t ex om en ny mobiltelefonisändare sätts upp. Personerna kan inte besöka butiker, läkarmottagningar, myndigheter eller kulturevenemang. De har ständig värk och koncentrationssvårigheter. Det finns barn som blivit elöverkänsliga vid 6 års ålder. Hur kommer deras liv att se ut? Trots detta erkänns inte elöverkänsligheten, orsakssambanden underkänns. Den nyligen avslutade RALF-utredningen (Rådet för arbetslivsforskning) drog slutsatsen att det inte finns några samband mellan människors ohälsa och elektromagnetiska fält. Utredningen tog inte hänsyn till den forskning och de forskare som visar på sambanden, inte heller tog den hänsyn till de drygt 400 vittnesmål från elöverkänsliga personer som kom till utredningen. Regeringen måste säkerställa att hänsyn tas till forskning från båda sidor i denna konflikt och även till vittnesmålen från drabbade människor. Detta bör ges regeringen till känna.

Försiktighetsprincipen utvecklas i miljöbalkens andra kapitel. Där framhålls att försiktighetsmått ska vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa. Försiktighetsprincipen gäller även när miljöbalkens andra kapitel inte är formellt tillämplig. Av proposition 1997/98:90 framgår att det förväntas att vid beslut enligt plan- och bygglagen skaförsiktighetsprincipen tillämpas ungefär på det sätt som beskrivs i miljöbalkens andra kapitel. Det finns kommuner som ritar in lågstrålande zoner i sina översiktsplaner med hjälp av försiktighetsprincipen. Zonerna ska skyddas från bygge av kraftledningar och mobiltelefonimaster. Det är lovvärda initiativ som bör ingå i vår miljölagstiftning.

Försiktighetsprincipen ska tillämpas och hälsoeffekterna ska begränsas genom att strålningskällorna utformas så att skadlig strålning undviks eller minimeras och/eller lokaliseras där de gör minst skada. Det handlar om såväl datainstallationer, trådlös telefoni, mobiltelefoni och lokalisering av master som elinstallationer i övrigt. Så kallade lågstrålande zoner bör inrättas i kommunerna. Här måste även kommunernas möjligheter att få stöd i lagstiftningen för att ställa krav på samordning och registrering av t ex mobilsändare stärkas. Detta kan inte minst vara av betydelse för att skydda inrättade zoner och för att ge stöd för forskning i dessa frågor.

Elsanering av bostäder har visat sig vara en verksam metod för att göra det möjligt för elöverkänsliga att bo kvar i sina bostäder och ha ett någorlunda drägligt liv. Bostadsutskottet har vid flera tillfällen uttalat sitt stöd för elsanering, bl a i betänkandet 1996/97:BoU12. Elöverkänslighet är naturligtvis ett funktionshinder och skall så vara oavsett var man bor, däremot måste självfallet frågan om hur stödet skall formas utgå från de unika förutsättningarna i varje kommun. Många kommuner lämnar inte bostadsanpassningsbidrag för elsanering. Orsaken står troligen att finna i Boverkets handledning – där det står att bidrag inte lämnas för ”s.k. el-sanering”. Det är ytterligare ett exempel på att hur myndigheter i Sverige i strid med riksdagens uttalanden informationsstyr kommunerna. Alltså är det nu hög tid att återkomma till frågan och återigen fastslå att elsanering ska berättiga till bostadsanpassningbidrag. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 20 oktober 2002

Kerstin Lundgren (c)