Forskningsanslagen till Vetenskapsrådet

Motion 2003/04:Ub263 av Ewa Björling (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kraftigt öka medlen till Vetenskapsrådet, stärka fakultetsanslagen och låta forskarsamhället själva bedöma inom vilka områden specifika satsningar ska göras.

Motivering

Kraftig ökning av forskningsanslagen till Vetenskapsrådet!

Universitetens frihet och möjligheterna till styrning av den egna utvecklingen minskar ständigt. De forskningsmiljöer som finns på våra universitet har blivit starkt försämrade genom en urholkning av basanslagen under en lång period. De medel som kommer från statligt håll räcker inte till på långa vägar och finansiering utifrån olika stiftelser och näringslivet blir alltmer betydelsefull för att grundforskningen ska kunna överleva. Genom detta blir också forskningen mer känslig och konjunkturberoende. Många forskare med hög kompetens väljer idag att fly från Sverige till andra länder. Där finns det ofta en bättre, större och mer stabil finansiering för att kunna bedriva spetsforskning på ett mer långsiktigt sätt. Vidare har en konsekvens blivit att de som är mest forskningsaktiva idag finansierar sin forskning med till största delen externa anslag.

I Sverige har vi statliga universitet. Ett minimikrav är väl då att staten svarar för lärarlöner, så att en långsiktig och förutsättningslös forskning kan bedrivas av nyfikna och fria forskare?

I socialdemokraternas Sverige finns det snart inte ens tillräckliga medel vare sig för att kunna bedriva fri forskning eller till några lektor-eller professorlöner. Samtidigt ska målet med att 50 % ska studera vid högskola/universitet uppfyllas och man frågar sig hur detta ska bli verklighet?

Med dagens kraftigt nedskurna resurser har Vetenskapsrådet tvingats att prioritera sina satsningar på grundvetenskaplig forskning, och måste avslå ett mycket stort antal ansökningar. Allra tuffast är situationen för kliniker som forskar, dessa är i dag en ytterst liten skara som lyckas att få medel från Vetenskapsrådet. Detta resulterar i slutänden i en negativ spiral, där den kliniska forskaren i ännu mindre grad lyckas med att få externa anslag.

Stockholm den 30 september 2003

Ewa Björling (m)