Motion till riksdagen
2007/08:So449
av Lars Ohly m.fl. (v)

Hälso- och sjukvård för alla


v418

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Inledning 3

4 Sjukvården och samhället 3

5 Jämställd vård 4

6 32 000 jobb i hälso- och sjukvården 5

7 Behoven går före vinsten 6

8 En mer tillgänglig vård 8

9 En utvecklad primärvård 10

10 Kunskap är makt 11

11 Högspecialiserad vård 12

2 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en nationell handlingsplan för jämställdhet i vård och omsorg.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att konsekvenserna av den genomförda konkurrensutsättningen utvärderas ur ett ekonomiskt och kvalitativt perspektiv.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att återinföra regleringen av vinst i sjukhusvården.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en ny reglering i hälso- och sjukvårdslagen bör införas så att större enheter inom primärvården skyddas från vinstintresse.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att särskilt analysera akutsjukvården och den nationella vårdgarantins påverkan i relation till patienter över 65 år.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att undersöka skillnader i hälso- och sjukvårdens tillgänglighet och kvalitet för invandrade och de nationella minoriteterna och lämna förslag på åtgärder för att garantera en jämlik vård även för dessa grupper.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att målsättningen om en utvecklad och utvidgad vård nära medborgarna med teamet i centrum bör vara vägledande för primärvården.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över möjligheten att införa gratis sjukvård för alla barn i hela landet.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige inom ramen för samarbetet i Nordiska rådet bör ta initiativ till ett nordiskt telemedicinskt nätverk.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att kommunerna bör kunna anställa läkare.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utforma evidensbaserade program för patientutbildning för våra stora folksjukdomar.

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att de grundläggande bestämmelserna om en nämnd för rikssjukvården bör lagregleras.

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att staten bör ta ett kostnadsansvar för stora investeringar i avancerad teknologi som kommer hela landet till godo.

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att samarbetet med nordiska grannländer i framtiden borde fördjupas och även omfatta viss högspecialiserad vård.

3 Inledning

Sjukvårdens viktigaste uppgift är att bidra till att invånarna har en god hälsa. Men en god hälsa får man inte bara genom sjukvårdens försorg, utan det är många andra faktorer som påverkar såsom den grundläggande sociala välfärden, en hälsosam yttre miljö, kontroll av hälsofarliga varor, liksom genom den egna livsstilen. Ett jämlikt och jämställt samhälle med mindre klyftor ger en bättre hälsa.

I en internationell jämförelse håller hälso- och sjukvården i Sverige hög klass och är kostnadseffektiv. I en OECD-rapport beskrivs den svenska hälso- och sjukvården som ett av de mest flexibla och innovativa systemen bland jämförbara länder. Trots dessa positiva redovisningar finns det allvarliga problem inom sjukvården som vi inte kan bortse från. Bemötandefrågor, bristande tillgänglighet och alltför stora regionala skillnader är några av problemen i den svenska vården.

Inom psykiatrin handlar det om för få mellanvårdsplatser och för dålig tillgång till akut vård. Samverkan mellan kommuner och landsting, vårdnivåer och vårdgivare behöver också vidareutvecklas för att i högre utsträckning undvika splittrade insatser. Den psykiska ohälsan och problemen inom psykiatrin har uppmärksammats mycket på senare år. Dessa frågor finns inte med i den här motionen, utan vår politik för den psykiatriska hälso- och sjukvården redovisas i en särskild motion.

De allt kortare vårdtiderna på sjukhusen är ett tecken på den medicinska utvecklingens fortskridande. Samtidigt har ansvaret för att vårda alltfler svårt sjuka personer med stora omvårdnadsbehov överförts till kommunernas och de anhörigas vård och omsorg.

Inom sjukvården bedrivs ett viktigt arbete för att förbättra kvaliteten. De kvalitetsregister som förbättrar möjligheterna till utvärdering och utveckling är en betydelsefull del i det arbetet. Ett öppnare förhållningssätt till de nationella kvalitetsregistren har inneburit att det skapats förutsättningar för att redovisa sjukvårdens kvalitet på ett bättre sätt. Parallellt med detta ser vi också indikationer på att kvaliteten faktiskt förbättrats.

Var står svensk sjukvård i dag? Man kan konstatera att det förekommer en hel del överdrifter. Det finns t.ex. inget som helst belägg för att mer konkurrens och privat ägande skulle utveckla sjukvården. Tvärtom visar all forskning att den offentligt drivna och styrda vården är effektiv. Svensk sjukvård låter sig inte tecknas i de svartvita termer som en del vill göra gällande. Svensk sjukvård rymmer såväl stora fördelar som problem.

4 Sjukvården och samhället

Sjukvården kan inte lösa alla hälsoproblem. Det krävs ett rättvisare och mer jämställt samhälle för att minska skillnaderna i hälsa och förbättra hälsan överlag. Grunden för en god hälsa är en ekonomisk politik som motverkar klyftor.

I arbetet med att utveckla sjukvården måste vi vara försiktiga med att utvidga sjukvårdens sjukdomsbegrepp alltför mycket. Risken är att sjukvården medikaliserar samhällsproblem. Användandet av antidepressiva mediciner kan ibland vara ett exempel på det. De gör stor nytta vid depressioner, men det är problematiskt om de skrivs ut för symptom som t.ex. beror på dålig arbetsmiljö.

5 Jämställd vård

Vi vet för lite om kvinnors hälsa eftersom mannen varit, och fortfarande är, den rådande normen inom läkarvetenskapen. För inte så länge sedan sågs t.ex. fibromyalgi som en trivial åkomma eller kanske snarare som en kvinnlig egenskap än ett symptom på ohälsa. Först i början av 1990-talet började man diskutera avsaknaden av ett jämställdhetsperspektiv inom vård och behandling och började kräva könsuppdelad statistik. Fortfarande finns stora kunskapsluckor när det gäller kvinnors hälsa.

Förutom kunskapsskillnader finns det även skillnader i hur könen behandlas inom vården. Fler kvinnor än män upplever att de inte blir trodda, att de blir missförstådda och får vänta på utredningar för diagnos inom framför allt primärvården och psykiatrin.

Kvinnor och män bemöts också olika inom akutsjukvården. Det gäller såväl behandling som diagnostisering. Vid ambulansutryckningar får män oftare än kvinnor bedömningen högsta prioritet enligt en kartläggning av ambulanssjukvården i Göteborg, Mölndal och Skaraborg.

Det finns ett stort behov av en mer systematisk könsuppdelad statistik för att synliggöra könsrelaterade problem inom vården. Det behövs metodutveckling för att kartlägga könsskillnader vad gäller vårdresurser och resultat. Ett genusperspektiv borde integreras i all forskning, utbildning och utveckling och det borde forskas mer om kvinnors sjukdomar och villkor i vården. En nationell handlingsplan för jämställdhet i vård och omsorg bör därför tas fram där dessa frågor behandlas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det behövs mer kunskap och statistik om kön i hälso- och sjukvården. Men samtidigt finns det också ett behov av att verkställa de förslag som ändå kommit på området. Socialstyrelsen har t.ex. tagit fram ett antal rapporter som har förslag som skulle kunna leda jämställdhetsarbetet vidare. Därför föreslår vi att det införs en jämställdhetsenhet på Socialstyrelsen. Enheten ska arbeta med uppföljning av tillgänglighetsfrågor och prioriteringsfrågor och särskilt se till att dessa områden har könsuppdelad statistik. Enheten ska också analysera statistiken och lämna förslag på åtgärder. För detta ändamål bör Socialstyrelsen tillföras 1,5 miljoner kronor per år. Pengar för detta ändamål förslås i Vänsterpartiets motion för utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg (So450).

6 32 000 jobb i hälso- och sjukvården

Antalet anställda inom landstingen var totalt 254 800 år 2006. Det innebar en avsevärd minskning jämfört med 1990. Den största delen av den minskningen består av olika huvudmannaskapsförändringar. Om man korrigerar för den typen av ändringar kvarstår en nettominskning av landstingets personal med 54 800 månadsavlönade under åren 1990–2006. Antalet heltidsanställningar ökade under samma tid på bekostnad av deltidsanställningarna. Det är svårt att avgöra i vilken grad som detta kompenserar för minskningen i månadsavlönade, men det kompenserar inte fullt ut för den minskning i personal som genomförts netto.

Antal månadsavlönade inom landstingens hälso- och sjukvård per verksamhetsområde 2006

Primärvård

37 472

Specialiserad somatisk vård

121 636

Specialiserad psykiatrisk vård

24 884

Övrig hälso- och sjukvård

16 781

Tandvård

14 340

Summa

215 113

Hälso- och sjukvården skulle avsevärt kunna förbättra kvaliteten med mer personal. Vi ser bland annat följande behov:

  • Mer personal inom primärvården. Vi ser gärna att nya yrkesgrupper rekryteras till primärvården. De traditionella yrkesgrupperna som distriktssköterskor, allmänläkare och undersköterskor behöver kompletteras med nya yrkesgrupper som t.ex. geriatriker, kiropraktorer, psykologer och kuratorer. Vår målsättning är en utvecklad och utvidgad primärvård nära medborgarna och med teamet i centrum. För det krävs mer personal.

  • De långa köerna inom den specialiserade somatiska vården utgör ett välkänt problem. För att förbättra tillgängligheten och korta köerna krävs mer personal. Det krävs naturligtvis sjukvårdspersonal, men eftersom det är brist på dessa yrkesgrupper är det inte realistiskt att tro att dessa kommer att stå för någon större del av personalförstärkningen. Därför är det i dagsläget prioriterat att också anställa läkarsekreterare och annan personal för att minska pappersarbete och byråkrati för den medicinskt kunniga personalen.

  • Sjukvården behöver stärka sina omvårdnadsresurser. Detta för att kunna ge ett bättre bemötande, men även för att undvika att skriva ut patienterna alltför tidigt och lassa över ansvaret på kommuner och anhöriga. Den snäva tolkningen av vilka som är utskrivningsklara behöver bli mer flexibel. För detta krävs fler vårdplatser och mer personal.

  • Bristerna inom den psykiatriska vården är väl belagda bland annat i Psykiatriutredningens slutbetänkande. Vänsterpartiet är i stort positivt till utredningens förslag vilka bland annat innebär en utbyggd organisation inom psykiatrin som förstås kräver mer personal.

  • Vänsterpartiet har föreslagit en omfattande tandvårdsreform med syfte att få fler att gå till tandläkaren. Med de kraftigt minskade patientavgifter som vi föreslår kommer fler människor att gå oftare till tandläkaren. Därför behöver den landstingsdrivna folktandvården byggas ut.

Sammantaget gör vi bedömningen att personalen inom landstingens hälso- och sjukvård skulle behöva öka med ca 15 procent. Det innebär en ökning med ungefär 32 000 månadsanställda. Detta är en del av den satsning på 200 000 nya jobb i den offentliga sektorn som Vänsterpartiet vill genomföra. Förslaget presenteras i sin helhet i vår budgetmotion Fi276.

7 Behoven går före vinsten

Fram till 1980-talet fanns det i Sverige en allmän uppslutning kring idén om en sjukvård i offentlig regi, styrd av patienternas behov. Vänsterpartiet anser att konkurrensutsättningen av vård och omsorg som följt sedan dess har varit problematisk ur ett ideologiskt hänseende, men även konsekvenserna för själva verksamheterna har varit bekymmersamma. Det går inte att jämföra sjukvården med bilverkstäder på det sätt som vissa borgerliga politiker gör. Därför bör konsekvenserna av den genomförda konkurrensutsättningen utvärderas ur ett ekonomiskt och kvalitativt perspektiv. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Den borgerliga regeringen har avskaffat regleringen av vinst i sjukhusvården (den så kallade stopplagen), detta eftersom man säger sig eftersträva mångfald i vården. Det var emellertid redan med den tidigare regeringen fullt möjligt för ideella organisationer att driva sjukhus utan vinstintresse. Det som regeringen vurmar för är i stället rent och skärt vinstintresse i sjukvården. Den vill genom lagändringen släppa fram multinationella vårdbolag som inte driver sjukvård av omsorg av patienterna utan av omsorg om aktieägarnas plånböcker.

Lagen om offentlig upphandling innebär som bekant att den vård som lagts ut på entreprenad måste upphandlas med jämna mellanrum. Det är ingen självklarhet att en entreprenör får fortsätta att utföra vården. Kommersiella vårdbolag kan därmed hota de ideella vårdgivare vars drivkrafter ofta står i motsättning till ekonomisk vinning och marknadskrafter. Motståndet mot vinst i vården är samtidigt ett försvar av de ideella vårdgivarna som riskerar att förlora budgivningarna och ätas upp av de stora vårdbolagen.

Vinstintresse i sjukvården inför en drivkraft att behandla de mest lönsamma diagnoserna och att på olika sätt utnyttja ersättningssystemet så att man maximerar sin vinst. Sådana prioriteringar kan mycket väl stå i motsättning till de medicinska behoven av behandling. Vinstintresset riskerar därför att slå sönder den av riksdagen antagna prioriteringsordningen där de med de största medicinska behoven får gå före. Det är de medicinska behoven som ska styra vården, inte vinstintresset.

Regeringen påstår att regleringen av vinst i sjukhusvården var en inskränkning av näringsfriheten. Men sjukvård är inte som vilken näring som helst på en fri marknad. Patienterna beter sig inte som andra konsumenter som väljer och jämför mellan olika varor och tjänster. I stället är de helt beroende av hur sjukvården bedömer deras vårdbehov.

Ett alternativ till att upphandla hela verksamheter som diskuteras alltmer är kundvalsmodeller. Detta skapar emellertid ett incitament för de kommersiella vårdbolagen att specialisera sig på de åkommor som har bäst marginaler. Man plockar russinen ur kakan. Resultatet blir att landstingsvården och de ideella vårdgivarna får ta hand om de patienter som kostar mest och är mest komplicerade. De med störst vårdbehov får minst resurser. I värsta fall tvingar konkurrensen från de kommersiella vårdbolagen även de ideella företagen och landstingen att börja agera på ett liknande sätt för att klara den egna ekonomin.

Den borgerliga sjukvårdspolitikens senaste innovation går ut på att alla ska ha rätt att ”utmana” offentlig verksamhet. Denna så kallade utmaningsrätt lever än så länge i ett juridiskt vakuum och omgärdas av stor osäkerhet. Det enda man kan vara säker på med ett sådant system är att ingen verksamhet går säker! Det är inte svårt att föreställa sig hur oerhört kortsiktig, byråkratisk och svårhanterlig den borgerliga sjukvården kommer att bli.

Ett av huvudskälen som regeringen anförde för att avskaffa stopplagen är att det skulle bidra till en mer effektiv hälso- och sjukvård. Regeringens tilltro till marknadens saliggörande egenskaper ter sig efter de senaste årens erfarenheter som ganska naiva. Det är uppenbart att marknadsmekanismer knappast garanterar låga priser. Det är också uppenbart att ”kostnadseffektivitet” i ett kommersiellt vårdbolag ofta innebär mindre personal och stressigare arbetstempo.

I USA har man en stor andel privata vinstgivande sjukhus. USA:s sjukvård är mer än dubbelt så dyr som den svenska (se t.ex. WHO:s World Health Report 2005) samtidigt som kvalitén generellt sett inte är bättre. Om man studerar indikatorer på folkhälsan som livslängd och barnadödlighet ser man tvärtom att Sverige ligger före.

Professor emeritus Arnold S. Relman vid Harvard Medical School har studerat vinstintressets effekter på den amerikanska sjukvården under mer än två decennier. I ett tal till den kanadensiska motsvarigheten till socialutskottet konstaterar han att om man jämför hälso- och sjukvården i regioner som domineras av vinstdrivna sjukhus med regioner som domineras av ”non-profit”- sjukhus så är sjukvårdkostnaderna per capita betydligt högre i de regioner som domineras av vinstdrivna sjukhus. Själva vinstintresset bidrar alltså till USA:s dyra sjukvård, inte endast det vansinniga systemet med försäkringsfinansierad sjukvård. Professor Relman slår också fast att när du studerar jämförbara tjänster inom vård och omsorg är det tydligt att ”non-profit”-vårdgivarna ger en bättre vård än de kommersiella.

Genom regeringens politik kommer mer skattepengar att användas till annat än vård. Nu måste skattepengarna också räcka till den svällande byråkratin, till ständiga omförhandlingar av komplicerade vårdavtal, till vinst åt vårdbolagen och till marknadsföring.

Harriet Wallberg-Henriksson, rektor vid Karolinska Institutet och Hans Forssberg, prorektor vid Karolinska Institutet konstaterar i en debattartikel i Svenska Dagbladet att ”privata vårdgivare vare sig är intresserade av att ta emot studenter eller delta i forskningsprojekt genom att samla in data och prover från patienter”. Regeringens agerande kan därför på sikt hota både forskning och utbildning inom hälso- och sjukvårdens område.

Högeralliansen lovade i valrörelsen mycket tydligt att sjukvården skulle fortsätta att vara offentligt finansierad. Men genom att avskaffa stopplagen har man öppnat för mer av försäkringslösningar inom sjukvården. I promemorian om driftsformer för sjukhus skriver man:

”Privata sjukvårdsförsäkringar kan emellertid fungera som ett komplement till den offentliga finansieringen och i vissa fall avlasta den offentliga vården”. Låt oss hoppas att regeringen inte slår in på en amerikansk väg där vi får gräddfiler för dem som har pengar att gå före i kön till olika behandlingar.

Professor Relmans kritik mot den kommersiella vården i USA är förödande: ”No health care system in the industrialized world is as heavily commercialized as ours, and none is as expensive, inefficient, and inequitable – or as unpopular. “ Det är sorgligt att det är den vägen som den borgerliga regeringen har slagit in på.

Av dessa skäl bör den så kallade stopplagen om driftsformer i sjukhusvården återinföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet vill gå vidare med en mer omfattande stopplag mot vinst i sjukvården. De större enheterna inom primärvården, vårdcentraler och närsjukhus, bör kunna omfattas av en sådan reglering. En ny reglering i hälso- och sjukvårdslagen bör införas så att större enheter inom primärvården skyddas från vinstintresse. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

8 En mer tillgänglig vård

Vården skall vara tillgänglig för alla som behöver den, när de behöver den. Det måste vara lätt att komma fram per telefon eller e-post när man söker kontakt. Alla har inte samma förutsättningar att kontakta vården och därför krävs det särskilda åtgärder som underlättar för dem som har det svårast. Primärvården måste hitta former för dem som inte ”passar in” på grund av t.ex. funktionshinder. En tillgänglig vård för dem ställer krav på att sjukvården hittar former som fungerar för denna grupp patienter och att de bemöts med respekt. Det måste finnas jourtider för dem som är i behov av en snabb behandling även när det inte handlar om allvarliga eller livshotande tillstånd. Dessa tider skall anpassas efter medborgarnas behov. Det innebär att det skall finnas tider även efter kontorstid.

Landstingen har ett stort ansvar för att göra hälso- och sjukvården tillgänglig för alla. Information om sjukvården måste finnas på olika språk och göras tillgänglig för funktionshindrade. Särskilda lösningar krävs för dem som kan ha svårt att passa tider eller upplever det som obehagligt att bli uttittade i väntrummet etc. Det behövs särskilda vårdcentraler för ”hemlösa” och psykiskt funktionshindrade som ofta har svårt med den ordinarie primärvården.

Sjukvården är inte vilken serviceorganisation som helst och resurserna inom vården är begränsade. Arbetet med att öka tillgängligheten får inte innebära att sjukvården prioriterar att åtgärda relativt lättbotade krämpor framför att behandla långvariga och komplicerade sjukdomar. Det finns en risk för att sjukvården i första hand tillgodoser resursstarka gruppers behov av behandling av enklare krämpor framför att tillgodose större sjukvårdsbehov hos människor som befinner sig i en utsatt situation och har svårt att själva ta initiativ till den vård de behöver.

Äldre kvinnor och män som vårdas inom akutsjukvården har sedan ädelreformens genomförande allt kortare vårdtider, trots att behoven av vård ofta är fortsatt stora. De äldre bedöms allt snabbare vara s.k. utskrivningsklara, varefter kommun och primärvård övertar ansvaret. Som en direkt följd av detta har kommunala korttidsboenden många gånger utvecklats till avdelningar med avancerad sjukvård. För många äldre blir den snabba utskrivningen orsaken till ett nytt akutbesök. I proposition 2002/03:20 om samverkan mellan kommuner och landsting inom vård- och omsorgsområdet beslutades det bl.a. om att ersätta begreppet ”medicinskt färdigbehandlad” samt stärka ansvarsfördelningen när det gäller äldre med behov av insatser från båda huvudmännen. Trots att syftet med propositionen var att förbättra kvaliteten i omhändertagandet och vårdplaneringen för äldre tycks det fortfarande råda stora brister i omhändertagandet av de äldre i akutsjukvården. Studier visar att många äldre avlider kort tid efter att de skrivits ut från sjukhuset, och inte sällan har den äldre varit i behov av ytterligare inläggning på sjukhuset i den ändå så korta mellanperioden mellan utskrivning och livets slut. Detta är inte värdigt för den äldre och dennas närmaste. Socialstyrelsen bör därför ges i uppdrag att särskilt analysera akutsjukvården och den nationella vårdgarantins påverkan i relation till patienter över 65 år. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det finns också anledning att vara vaksam på skillnader i tillgången till vård mellan invandrade samt de nationella minoriteterna och personer som är födda i Sverige. Det finns en del rapporter som tyder på sådana skillnader. SBU rapporterar t.ex. att bland dem som har fått hjärtinfarkt är det färre av dem som är utlandsfödda som får rätt läkemedel än svenska medborgare.

FN-rapportören Paul Hunt har skarpt kritiserat hur Sverige sköter sjukvården för bland annat samer och asylsökande. Kunskapen om samers hälsa brister kraftigt och asylsökande nekas den mänskliga rättigheten att erhålla medicinsk vård utan diskriminering.

Även Integrationsutredningen (SOU 2006:78) påpekar att personer med invandrarbakgrund diskrimineras på olika sätt inom den svenska sjukvården. Det finns internationell forskning som lyfter fram ojämlikhet i både tillgång och kvalitet i vården för olika medborgargrupper. Bristen på kritiska studier som identifierar ojämlik tillgång och diskriminerande behandling av andrafierade/rasifierade grupper (t.ex. invandrade och nationella minoriteter) inom den svenska sjukvården är dock påtaglig. Både Integrationsutredningen och SBU framhåller vikten av ytterligare studier för att se om svensk sjukvård lever upp till hälso- och sjukvårdslagens krav om jämlik vård. Därför bör Socialstyrelsen ges i uppdrag att undersöka skillnader i hälso- och sjukvårdens tillgänglighet och kvalitet för invandrade och de nationella minoriteterna. Socialstyrelsen bör också komma med förslag på åtgärder för att garantera en jämlik vård även för dessa grupper. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet har vid flera tillfällen i riksdagen lyft frågan om att säkerställa en jämlik förlossningsvård i hela landet. Den oro som funnits över tillgången till förlossningsvård har funnits i såväl glesbygd som storstad. Orsakerna har dock varit divergerande. En av de mest långdragna processerna har varit Kiruna BB som är ett bra exempel på faran med att inte se hela vårdkedjan. När BB i Kiruna lades ned och verksamheten koncentrerades till Gällivare startade en intensiv debatt om förlossningsverksamhet i glesbygd. Vänsterpartiet har i den diskussionen med kraft verkat för att frågan om BB i Kiruna måste lösas men att det inte uteslutande kan handla om att öppna eller stänga en förlossningsverksamhet. Vi menar därför att förlossningsverksamheten och mödravården måste utgå ifrån principer som tillgänglighet, närhet och trygghet.

9 En utvecklad primärvård

Dagens sjukvård organiseras i gamla, nedärvda former där vården alltför ofta utgår från själva huset i stället för patienternas behov. När vården behöver omorganiseras diskuteras ofta huset eller den geografiska platsen i stället för vårdens innehåll. Det innebär att ett stort antal patienter får åka till städer och tätorter för att träffa specialister i stället för att ett mindre antal specialister åker till primärvårdscentraler nära patienterna en eller flera dagar i månaden.

Framtidens hälso- och sjukvård skall tillgodose patientens behov av närhet och krav på kvalitet. Knivskarpa organisatoriska gränser bör suddas ut så att den enskilde patienten inte påverkas av uppdelningen mellan sjukhusvård, primärvård och kommunal omvårdnad. Det handlar om att utveckla primärvården så att patienterna kan möta olika specialiteter och olika kategorier av vårdpersonal i en utvecklad primärvård. Det finns en viss begreppsförvirring när det kommer till definitionen av primärvård, närsjukvård och närvård. Dessa används ibland synonymt. Men i andra sammanhang används begreppen närsjukvård och närvård som vidare begrepp än primärvård och omfattar t.ex. närsjukhus. Vår poäng i det här sammanhanget är att primärvårdens verksamhet bör byggas ut, och i den här motionen använder vi begreppet primärvård i en vid betydelse.

Det handlar också om lagarbete och om att anpassa primärvården till människornas behov i just den regionen, stadsdelen eller tätorten. Vid en utvecklad primärvårdscentral kan det t.ex. finnas en ögonläkare två dagar i månaden, en gynekolog en dag i veckan, en psykolog på halvtid, tre allmänläkare, en sjukgymnast, två distriktssköterskor osv. Samtidigt kan det på primärvårdscentralen intill finnas geriatriker, kuratorer, diabetessköterskor, kiropraktorer osv. Varje primärvårdscentral skall byggas upp utifrån befolkningens behov. Vårdpersonalen skall i högre utsträckning komma till patienternas närområde i stället för att sjuka patienter bussas till specialisterna. Samtidigt kan de flesta specialister i form av ögonläkare, gynekologer osv. tjänstgöra vid större sjukhus flera dagar i veckan för att också möta kollegor och vidareutveckla sin speciella kompetens. Målsättningen om en utvecklad och utvidgad vård nära medborgarna med teamet i centrum bör vara vägledande för primärvården. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sjukvården skall också vara avgiftsfri för barn, i vilken form den än sker. I de flesta landsting är avgifterna för hälso- och sjukvården för barn inga alls eller kraftigt reducerade. Det finns dock vissa undantag och möjligheten till gratis sjukvård för alla barn i hela landet bör därför utredas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

En utbyggd primärvård kräver också en utbyggd telemedicin så att den sjukvård som ges på de utbyggda primärvårdscentralerna alltid kan komma i kontakt med röntgenavdelningar och annan teknik vid de större sjukhusen. Det finns stor erfarenhet av telemedicin i de övriga nordiska länderna som, tillsammans med de svenska erfarenheterna, skulle kunna utgöra en grund för ett samnordiskt telemedicinskt nät. Sverige bör inom ramen för samarbetet i Nordiska rådet ta initiativ till ett nordiskt telemedicinskt nätverk. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sjukvården genomgår en snabb teknisk utveckling som gör att både fler sjukdomar kan behandlas och att vårdtiderna blir betydligt kortare än förr. Samtidigt finns det problem när det gäller omvårdnaden. Bristen på omvårdnadsresurser är särskilt påtaglig bl.a. inom psykiatrin och geriatriken.

Den kommunala sjukvården finns ofta i eller i anslutning till människors hem och vardagsliv på t.ex. äldreboenden, gruppboenden och på besök i människors ordinarie bostad. Här är ett meningsfullt vardagsliv med stort inflytande hos den enskilda människan avgörande och sjukvårdsinsatserna måste anpassas till detta. I och med att hemsjukvården överförs till kommunerna så bör kommunerna också kunna anställa läkare. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

10 Kunskap är makt

Vänsterpartiet har vid flera tillfällen lyft frågan om patientutbildning i våra stora folksjukdomar. Det är vanligt att en nyinsjuknad diabetiker i dag ges möjlighet att få utbildning om vad sjukdomen innebär och hur komplikationer kan förebyggas, men för många diagnosgrupper är detta inte en självklarhet. Vid tidigare motioner till riksdagen har Vänsterpartiets krav om att Socialstyrelsen ska utforma riktlinjer för patientutbildning hänvisats till de behandlingsriktlinjer som Socialstyrelsen utarbetar. Det är möjligt att patientutbildning ingår i dessa riktlinjer men vårt krav är att Socialstyrelsen ges i uppdrag att utforma evidensbaserade program för patientutbildning explicit för våra stora folksjukdomar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

11 Högspecialiserad vård

Samtidigt som delar av sjukvården bör decentraliseras så behöver en annan del centraliseras. I den högspecialiserade vården bör både tekniken och kompetensen koncentreras till ett fåtal platser. Det handlar dels om att kunna investera i den senaste och ofta mycket dyra tekniken, dels om att kunna erbjuda säkerhet och kvalitet. Det innebär att avancerade behandlingar inte alltid kan erbjudas i varje landsting eller region, utan utgör en del av rikssjukvården. Ibland kan samarbete över gränserna behövas om t.ex. patientunderlaget i ett enskilt land är för litet. Vi vet att när vi koncentrerar den högspecialiserade vården så ökar kvaliteten. I framtiden när vi behöver en högspecialiserad vård kan vi bli tvungna att åka en bit ­­– men samtidigt vara säkra på att vi får den mest högkvalitativa vården.

Vissa delar av sjukvården innebär också en utveckling mot en alltmer tekniskt avancerad utveckling som kräver stora investeringar. Det blir allt svårare för varje landsting att själv erbjuda alla behandlingsmöjligheter. I en framtid kommer det också att vara svårt att för Sverige som ensam nation kunna erbjuda alla former av hälso- och sjukvård, detta beroende på att stora investeringar krävs samt att patientunderlaget kommer att vara för litet. Det är bra att det införts en reglering av rikssjukvården. Vänsterpartiet vill däremot påpeka att den nuvarande ordningen, att en rikssjukvårdsnämnd bör regleras i förordning med instruktion för Socialstyrelsen, är otillräcklig ur ett demokratiskt hänseende. Vi menar i stället att inrättandet av en nämnd bör lagregleras. Regeringens förslag innebär att regeringen kan avveckla rikssjukvårdsnämnden utan att återkomma till riksdagen. Beslutet att samordna den högspecialiserade vården är en bra och nödvändig strukturförändring. Man kan också anta att denna form av vård kommer att få allt större betydelse i framtiden. Hur den ska styras är därmed en viktig demokratifråga. Vi menar att riksdagen borde få ta ställning till eventuella framtida förändringar av rikssjukvårdens styrning.

Vänsterpartiet menar att de grundläggande bestämmelserna om en nämnd för rikssjukvården bör regleras i lag. Den närmare utformningen av nämndens organisering och uppgifter bör beslutas av regeringen genom förordning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utvecklingen av den högteknologiska rikssjukvården kräver ofta stora investeringar, investeringar som ett enskilt landsting eller region kan ha svårt att finansiera, i synnerhet om den patientgrupp som kan ha nytta av den högteknologiska investeringen finns utspridd över hela landet. I dag saknas det ett system och riktlinjer för hur man skulle kunna finansiera stora investeringar i ett landsting eller region som sedan alla sjukvårdhuvudmän kan ha nytta av. Det finns enbart ett regelverk för hur vårdkostnader ska regleras. Tyvärr löser inte regeringens förslag till reglering av rikssjukvården denna brist. Det innebär att nödvändiga och önskvärda investeringar för avancerad behandling, som t.ex. protonbehandling av cancer, inte etableras så snabbt som annars vore möjligt. Vi menar därför att staten bör ta ett kostnadsansvar för stora investeringar i avancerad teknologi som kommer hela landet tillgodo. Frågan om hur ett sådant kostnadsansvar ska utformas bör utredas och regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sedan länge har vi haft ett nordiskt samarbete med gemensamma läkar-jourer i gränsområden mellan Sverige, Norge och Finland. En del annat utbyte av vårdtjänster som hänger samman med gränsöverskridande boende och arbete förekommer också. Vissa kliniker vid Malmö och Lunds universitetssjukhus har ett samarbete med sjukhusen i Köpenhamn när det gäller den högspecialiserade vården. Vid platsbrist skall sjukhusen på ömse sidor om Sundet hjälpa varandra. Liknande samarbete finns mellan sjukhusen i Mälardalen och Finland. Vi menar att samarbetet med nordiska grannländer i framtiden borde fördjupas och även omfatta viss högspecialiserad vård. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 4 oktober 2007

Lars Ohly (v)

Marianne Berg (v)

Wiwi-Anne Johansson (v)

Hans Linde (v)

Kent Persson (v)

Alice Åström (v)

Elina Linna (v)