Kollektivtrafiken

Motion 1992/93:T909 av Harry Staaf och Ulf Björklund (kds)

Sverige är ett stort och glesbefolkat land som dessutom
har ett avståndshandikapp till övriga Europa. Goda
kommunikationer är därför viktiga, vilket också
understryks av de satsningar som nu görs på
infrastrukturen.

Järnvägen är ett utmärkt och miljövänligt
kommunikationsmedel som tidigare blev undanträngt när
bilen gjorde sitt intåg i det industrialiserade samhället. I dag
är situationen annorlunda. Kollektivtrafiken, och speciellt
den spårburna, ges hög prioritet och det finns en politisk
målsättning att av miljöskäl styra över mer av resandet från
bil till tåg och andra kollektiva transportmedel.

I effektiviseringssyfte utsätts i dag den kollektiva
trafiken för avreglering och olika slag av konkurrens. I prop
1992/93:100 uttrycker t ex kommunikationsministern detta
med: ''Inom kommunikationssektorn har ett långsiktigt
arbete inletts för att öka effektiviteten, genom att bl a
avreglera marknaderna och öka konkurrensen''.

Som ett led i denna strävan har SJs verksamhet delats
upp i olika affärsdrivande verk. En uppdelning har också
skett mellan persontrafik, godstrafik och
fastighetsförvaltning. Dessa enheter har naturligtvis som
målsättning att driva den egna verksamheten med största
möjliga avkastning.

För att få en resenär att välja tåget i stället för bilen krävs
att transportkedjan består av ett fungerande
transportsystem ''från dörr till dörr''. Det är just denna
effektivitet som gör att bilen i många stycken är oslagbar.
Sammantaget med kommunala intressen och länstrafikens
verksamhet kan det vara upp till sammanlagt sex
intressenter som direkt eller indirekt påverkar vårt resande.
Frågan är bara om dessa effektivt samverkar för att
resenären ska finna det kollektiva alternativet intressantare
än bilen. Det räcker att en länk saknas, t ex att SJs
fastighetsbolag inte håller stationshusens väntsalar öppna,
för att kedjan ska brytas.

För att de satsningar som nu görs på kollektivtrafikens
utbyggnad ska bli effektiva och leda till minskad biltrafik
behöver en samverkansoptimering ske utifrån resenärens
villkor. Tågtider och anslutande busstider ska stämma
överens, väntsalarna vara tillgängliga, möjlighet att göra
incheckning av bagage på samma sätt som på flyget, och
möjlighet att ta med en cykel utan extra besvär är exempel
på åtgärder som stärker en effektiv transportkedja och som
kan skapa attraktiva alternativ till bilen.

En del av de nämnda exemplen är sådana som ligger
inom de olika aktörernas verksamhetsområde. Andra är av
mer övergripande karaktär. Staten bör därför, som en del i
det övergripande ansvaret för Sveriges infrastruktur, också
bevaka att en samverkan sker i syfte att få bästa samverkan
för ett optimalt resande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett övergripande
optimeringsansvar för den kollektiva trafiken.

Stockholm den 25 januari 1993

Harry Staaf (kds)

Ulf Björklund (kds)