Kvinnofrid

Motion 1997/98:Ju934 av Inger Segelström m.fl. (s)

av Inger Segelström m.fl. (s)

Den kvinnosyn som kommer till uttryck i mäns våld mot kvinnor, prostitution, pornografi, incest och sexuella trakasserier på arbetsplatserna låter sig svårligen förenas med samhällets jämställdhetsmål som bl a innebär att kvinnor och män skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet.

Utdrag ut kommittédirektiv ”Kvinnofrid”

Synliggörande statistik

Allmänt sett skall all statistik, då det är möjligt och inga särskilda skäl finns som hindrar, könsuppdelas. På området ”Mäns våld mot kvinnor och barn” finns inga sådana hinder. Tvärtom finns alla skäl att åstadkomma en könsuppdelad statistik såväl vad gäller förövare som offer.

Det är viktigt för att synliggöra omfattning och orsak till våldet, liksom för att rätt åtgärder skall kunna vidtas, att det av statistiken framgår följande: ålder, kön, nationalitet, relation mellan förövare och offer, om eventuellt besöksförbud utfärdats liksom påföljd vid fällande dom, eventuellt skadestånd samt om det finns barn inblandade i familjen.

Initiativ bör tas av regeringen för att sådan synliggörande statistik upprättas i alla samhällets organ som kommer i kontakt med kvinnor som utsatts för våld.

Forskning

Forskningen i ämnet är i Sverige hittills tämligen begränsad.

Vår uppfattning är att pornografin blir allt grövre. Tiden då pornografi var erotiska bilder i konsten, i litteraturen eller med 1950-talets pinuppbilder eller filmer känns avlägsen. I dag kännetecknas pornografin av kvinno­för­tryck, våld och mäns syn på och makt över kvinnor. Kvinnorörelsen har länge varit emot våldspornografin. Med den utveckling som vålds­skild­ring­arna fått inom pornografin räcker det inte med att bara ta avstånd från vålds­pornografin. Även resten av pornografin måste granskas och forskas kring och inte minst mot bakgrund av de uppmärksammade s k gruppvåldtäkterna bör detta samband klarläggas.

Viktimologi dvs läran om offer är en gren av forskningen som bör priori­teras när forskningsanslag fördelas. Kvinnor och barn som utsatts för våld mot den egna personen är en eftersatt grupp vad gäller metoder att hjälpa dem vidare i livet. Utan adekvat hjälp är risken stor att våldet ger livslånga störningar med i värsta fall upprepning som konsekvens.

Socialtjänsten och hälso- och sjukvården

Det synes naturligt mot den kunskap som i dag finns att kommunerna åläggs ett ännu tydligare ansvar att verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld och andra övergrepp får stöd och hjälp att förändra sin situation. Detta kan med fördel skrivas in i den kommande socialtjänstlagen.

Det råder ingen som helst tvekan om att kvinnojourerna under sina drygt 20 aktiva år synliggjort mäns våld mot kvinnor vilket varit jourernas ambition parallellt med arbetet att hjälpa enskilda hjälpsökande kvinnor och deras barn.

Villkoren för de lokala jourerna är dock mycket varierande.

Kommunerna bör påverkas att i än större utsträckning än i dag stödja de frivilligorganisationer som arbetar med att hjälpa och stödja misshandlade kvinnor och deras barn. Dels för att det engagemang och de arbetsinsatser framför allt på obekväm tid som ges av frivilliga bör tas till vara, dels för att många kvinnor känner sig mer till freds med att söka hjälp hos en organisation som inte är myndighet.

Det är avgörande för t ex kvinnojourernas möjlighet att arbeta att de kan för­lita sig på att samhället, dvs kommunen, ansvarar för kontinuitet i sitt anslagsgivande. Verksamheten kan inte fungera effektivt med alltför stora ekonomiska skillnader mellan åren.

Vi vill särskilt peka på att gruppen av misshandlade kvinnor som också har dominerande drog- och alkoholproblem liksom gruppen med svåra psykiska problem är oerhört utsatta eftersom kvinnojourerna inte anser sig ha vare sig resurser eller kompetens att hjälpa dessa. Här måste socialtjänsten utveckla modeller för att även den gruppen skall få hjälp att förändra sin situation.

Vi ser det som allvarligt och oroande att det finns få behandlingshem för kvinnor. De få som ännu finns kvar har så låg beläggning att flera riskerar att läggas ned. Orsak till detta tror vi kan vara att när kommunerna skall spara så är det relativt ”lätt” att spara på den här posten då kvinnor inte syns och hörs på samma sätt som missbrukande män.

Vi konstaterar att tidiga och adekvata insatser av hög kvalitet när kvinnan väl har signalerat sitt behov av stöd och hjälp sannolikt avvärjer framtida belastningar på såväl hälso- och sjukvården, socialtjänsten som kostnader för sjukskrivningar och sjukpension.

Skyddat boende

Möjligheterna för kvinnor och barn att för kortare tid få skyddat boende är gott i Sverige i dag. Det finns emellertid behov av skyddat boende för längre tid hos en mindre grupp kvinnor och deras barn. Kanadas modell av Next step med Second stage-verksamhet är intressant att söka utveckla i Sverige. Frivilligorganisationerna bör uppmuntras till initiativ i den riktningen.

Polisens arbete

Register över anmälningar om kvinnomisshandel och över ingripanden som polisen gör borde kunna skapas på samtliga polismyndigheter redan i dag. Det finns otaliga exempel där ett sådant hade underlättat för tjänstgörande polis att snabbt skaffa sig en bild över vad det kan vara fråga om när ”larmet går”.

I en av Rädda Barnen nyligen framlagd studie framgår att barnen fortfaran­de i polisens arbete och efterföljande rapportering är osynliga. Vid ingripan­de i familjer där kvinnomisshandel misstänkts har barnen inte uppmärk­sammats så som socialtjänstlagen föreskriver. Studien är gjord i fyra polis­distrikt i Stockholmsområdet.

Utbildning av polisen att möta misshandlade kvinnor och metoder att uppmärksamma barnen bör prioriteras framöver.

Samverkan ger resultat

Det synes råda stor samstämmighet kring att samverkan mellan myndigheter, organisationer och enskilda är den absolut viktigaste strategin när det gäller att nå goda resultat i såväl det förebyggande som det konkreta arbetet. Det 1995 avslutade projektet ”Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel” som genomfördes under tre år i fem län med länsstyrelserna som huvudansvariga visar med all önskvärd tydlighet att det lönar sig väl att satsa på att sådan samverkan kommer till stånd. Slutsatsen av det projektet motiverar att det finns skäl att initiera och utveckla samarbetet även i de andra länen.

Kvarskrivning

Enligt 16 § folkbokföringslagen kan en person som av särskilda skäl kan antas bli utsatt för förföljelse och trakasserier m m efter ansökan medges att vara folkbokförd på den gamla folkbokföringsorten i högst tre år. Skattemyndigheten handlägger dessa ansökningar.

Vid kvarskrivning i sin f d hemkommun är det inte ovanligt att problem upp­står i den nya kommunen. Detta gäller särskilt när det finns barn med som är i skolåldern eller som behöver barnomsorg. Det är inte alltid som inflytt­ningskommunen ger barnen skolplats eller barnomsorg vilket moti­veras med att barnet hör hemma i en annan kommun. Här behöver reglerna klargöras för att undvika ytterligare problem för kvinnan.

Fingerade personuppgifter

Att vara i den situation som föregår en ansökan om fingerade personuppgifter är i sig en svår situation. Vi utgår från att det när en kvinna söker fingerade personuppgifter är fråga om särskilt allvarliga fall och att såväl spärrmarkering som kvarskrivning prövats men inte ansetts till fyllest. Trots det tas många ansökningar tillbaka.

När det vid ansökningstillfället står klart för den sökande att det är fråga om en begränsad tid och att byte av identitet bl a därför för med sig en rad praktiska problem vid inte bara det första bytet utan också vid det andra när det skall bytas ”tillbaka” kan det förklara den höga graden av återtagande av ansökningar.

Vi föreslår att orsakerna bakom de många återtagningarna kartläggs.

Trots de i övrigt positiva ändringar som i dagarna förslås i prop 1997/98:9 Skydd för förföljda personer, samordningsnummer, m.m. föreslår vi att en möjlighet till permanent identitetsbyte skall införas då vi tror att ovan beskrivna konsekvenser är tungt bidragande till de många återtagningarna.

Hot med vapen

Angående olaga hot föreslår vi en skärpning i lagen så att hot med farliga vapen riktat mot någon som är i en särskilt utsatt ställning regelmässigt hänförs till den grova graden av brott. Med farliga vapen menar vi skjutvapen och knivar och föremål som offret har anledning att uppfatta som särskilt farliga.

Könsstympning

Unga flickor boende i Sverige riskerar att utsättas för ett av de grövsta brott mänsk­ligheten kunnat hitta på, att delar av könet skärs bort. Detta är ett ökande problem i Sverige som måste bekämpas på olika sätt.

I lagtexten föreslår vi att ordet omskärelse ersätts av könsstympning som på ett bättre sätt beskriver vad det kriminaliserade ingreppet egentligen innebär.

Ur straffskalan när det gäller könsstympning föreslår vi att böter tas bort. Det kan inte anses finnas några förmildrande omständigheter när en brottslig handling som stympning av en flickas eller kvinnas kön begås.

Straffet för normalbrottet bör ändras till fängelse i högst fyra år. Vidare föreslår vi en ändring av kriterierna vid bedömningen om brottet skall anses som grovt på så sätt att livsfara, svår kroppsskada och allvarlig sjukdom bör utgå. Straffminimum bör vara fängelse i två år.

Såväl förberedelse som stämpling av brott liksom underlåtenhet att avslöja brott föreslår vi skall vara straffbart.

Brott mot frid

I överensstämmelse med Kvinnovåldskommissionens överväganden och förslag föreslår också vi att en ny straffbestämmelse i brottsbalken införs. Dock med den skillnaden att vi föreslår en könsneutral rubricering, fridsbrott.

I övrigt är kommissionens analys och slutsatser helt i överensstämmelse med vår. Vi vill särskilt framhålla hur nedbrytande och kränkande det är att långvarigt vara utsatt för kontroll, hot om våld, våld och sexuella övergrepp liksom annan psykisk eller fysisk påverkan.

Kunskapen som i dag finns kring detta måste tas till vara och ge utslag i en modern lagstiftning som just tar hänsyn till helheten i offrets berättelse och inte som i dag i huvudsak till enskilda händelser.

Det är vidare angeläget att domstolarna skaffar sig adekvat kunskap om normaliseringsprocessen vid kvinnomisshandel och övrig kunskap om orsaker och konsekvenser vid (vår beteckning) fridsbrott.

Straffmätning

Vad gäller straffmätning bör skäl för ”förmildrande omständigheter” granskas. Skäl som relationsproblem, svartsjuka, misshälligheter, slitningar inom äktenskapet/förhållandet, otrohet, känsla av underlägsenhet på grund av lägre lön, svårare att uttrycka sig verbalt och liknande tillhör ett gammalt synsätt och har inget stöd i allmänhetens uppfattning om vad som kan vara förmildrande omständighet för män att begå våldsbrott mot kvinnor.

Gruppvåldtäkt

Ett flertal fall av s k gruppvåldtäkter har aktualiserat debatten om domstolarnas tillämpning av nuvarande lagstiftning. En översyn är aviserad för att säkerställa att rättstillämpningen står i överensstämmelse med lagstiftarens och allmänhetens syn på den typen av sexualbrott.

En av frågorna för rättsinstanserna att avgöra har varit sanningshalten i de misstänkta gärningsmännens påståenden om att kvinnan frivilligt deltagit i de sexuella handlingarna.

Ord har stått mot ord varför domstolen måst avgöra vad som kan antas vara troligt.

Enligt vår uppfattning måste utgångspunkten vid bedömning vara att det är osannolikt att en kvinna frivilligt går med på upprepade samlag med för henne okända män på de mest underliga platser, ibland t o m på sådant sätt att hennes underliv trasats sönder. Omständigheterna runt de uppmärk­samma­de målen har varit sådana att det måste stå klart att det varit fråga om mycket grova sexuella övergrepp i kombination med en för offret realistisk rädsla att mista livet.

Den motsatta utgångspunkten vad gäller kvinnors önskan att delta i den sortens sexuella övningar härrör från en förvanskad bild av kvinnors sexua­litet som närmast kan spåras från pornografiska alster där kvinnan ofta utmålas som sexualobjekt till mäns förlustelse.

Modern kunskap finns om hur människor som utsätts för allvarliga kroppsliga övergrepp som t ex vid våldtäkt kan reagera. Denna kunskap tillsammans med annan om hur människor i krissituationer reagerar måste domstolarna ta till sig för att kunna göra adekvata bedömningar över ett offers rimliga möjlighet att värja sig och för att bedöma graden av ”fri­villig­het” i handlingarna.

Ovidkommande uppgifter om brottsoffer

I bedömning av vad som är relevant vid domstolarnas prövning av en påstådd händelse är det viktigt att endast uppgifter av betydelse tas med.

Följande beskrivning av en kvinna som utsatts för gruppvåldtäkt kan inte anses vara av sådan betydelse:

”Domskäl: Hon hade svart kort klänning, en orange genomskinlig topp, skor samt behå och trosor på sig.”

En sådan beskrivning är ämnad att framställa offret som så utmanande att hon egen förskyllan kom att utsättas för gruppvåldtäkt.

I samma mål benämns de tre gärningsmännen genomgående som ”pojkar­na”. Männen var vid brottstillfället mellan 17 och 21 år. Offret var 18 år.

Någon beskrivning över gärningsmännens klädsel den aktuella kvällen finns ej.

Domstolarna skall uppmärksammas på att endast för i mål relevant informa­tion tas med. Synsättet att ett offers beteende, klädsel osv före eller i samband med brottet inte skall ha någon betydelse skall komma att tillämpas.

Kvinnor med invandrarbakgrund

Invandrarkvinnornas särskilda utsatthet när de utsätts för våld är mångomvittnad.

När en invandrad kvinna skall förberedas för ett liv i sitt nya hemland borde hon erbjudas en än fylligare information än i dag över det svenska samhällets sätt att fungera. Det har visat sig att våldsutsatta invandrade kvinnor ofta har ringa kunskap om sina rättigheter, möjligheter och skyldig­heter enligt svensk lag/praxis.

Vi anser att denna okunskap kan minskas om kvinnan erbjuds en mer om­fattande obligatorisk information/utbildning tillsammans med andra kvinnor gärna med kvinnlig informatör och helst på det egna språket. Motsvarande information skall beredas även för männen.

Studieförbunden kan med fördel användas för sådan verksamhet om grund­innehållet finns med vid beställning från kommunen som har det övergripande ansvaret.

Tvåårsregeln

Det torde inte vara obekant för någon att vissa män på olika sätt genom egna resor, förmedlingsfirmor, privata kontakter osv tar kontakt med kvinnor från andra länder. Dessa länder har ofta en annan kultur och en annan syn på kvinnans roll, jämlikhet och jämställdhet än vår.

Mannen etablerar ett förhållande/äktenskap och utsätter i vissa fall kvinnan för kränkande behandling, våld och sexuella övergrepp.

Kan kvinnan fly och ta sig tillbaka till sitt ursprungsland utan att bli utstött gör hon naturligtvis det hellre än att stanna i denna för henne främmande värld.

Problemet uppstår när kvinnan inte har den valmöjligheten. Det kan vara religiösa, kulturella och andra orsaker som begränsar hennes möjlighet.

Erfarenhet finns också om hur till kvinnan medföljande barn utsatts för liknande behandling som modern.

Den s k tvåårsregeln har i de här fallen underlättat för mannen att hålla kvar henne i en för henne kränkande och ofta utomordentligt farlig situation genom att hota med att begära skilsmässa och på så sätt vara tämligen säker på att få kvinnan utvisad.

Vid bedömning om en invandrad kvinna skall få stanna i landet trots att kravet på samlevnad i minst två år inte uppfyllts skall hänsyn tas till om kvinnan utsatts för våld eller annan kränkande behandling av mannen, liksom den risk som kan föreligga i att bli förskjuten av sin familj och samhälle vid en återkomst. Vissa kulturer och religioner har en strikt fördömande syn på en kvinna som lämnat sin make eller vars make har övergett henne.

Ett klargörande av tvåårsregeln bör göras så att tillämpningen framöver ger möjlighet för dessa kvinnor att få stanna kvar i Sverige.

Nära och regelbunden uppföljning av myndighetens beslut skall göras för att följa upp att myndigheten hanterar dessa ärenden med den syn vi här har beskrivit.

Våld mot äldre kvinnor

Våld mot gamla är osynligt. Trots att Socialstyrelsen gett ut två rapporter i ämnet är det tyst inom äldreomsorgen. I den extra satsning av 6 milj kronor att fördela från Socialstyrelsen vad gäller frivilligorganisationernas arbete med ”särskilt svaga kvinnogrupper” bör denna grupp framöver vara prioriterad.

Våld mot kvinnor med funktionshinder

Kvinnojourer och myndigheter kontaktas sällan av våldsutsatta funktionshindrade kvinnor vilket skulle kunna vara ett incitament till att tro att dessa kvinnor i än mindre utsträckning än andra utsätts för våld och övergrepp. Vi anser att en sådan slutsats är helt felaktig.

Här saknas dock kunskap i Sverige. Studier i Kanada visar att handikappa­de kvinnor löper större risk än andra kvinnor att utsättas för våld och sexuella övergrepp. Det ligger i sakens natur att handikappade kvinnor nästan alltid är starkt beroende av anhörigas och vårdande personals omsorg, vilket ger dem en särskilt utsatt tillvaro.

Tonårsflickor

Vad gäller flickors och pojkars inställning och attityder till våld är det ofta en spegel av hur de uppfattat vuxenvärldens signaler. Vi konstaterar att våld i unga parförhållanden måste uppmärksammas mer. Vi behöver kunskap om omfattning, om hur våldet ser ut, vilka som drabbas och vilken hjälp som bör finnas. Frivilligorganisationer som startar s k tjejjourer bör stödjas framgent.

Barnen

Bristande rutiner och dåligt utvecklad samverkan mellan olika myndigheter inklusive skola, fritids och dagis är ett påtagligt skäl till att barnen inte får det stöd de behöver.

En nyligen framlagd studie (Stockholms stad) visar att endast 15 % av de barn som skolan identifierar som barn med behov av hjälp anmäls till social­tjänsten. 85 % av barnen anmäls således inte trots 71 § SOL:s tvingande bestämmelse.

Ett program för att åstadkomma ett ökat ansvarstagande hos myndigheter och andra som i privat verksamhet arbetar med barn bör initieras i samverkan mellan Socialstyrelsen och Kommunförbundet. Frivilligorganisationernas kunskaper och engagemang bör tas till vara i detta arbete.

Sammantaget kan ett par tusen barn beräknas bo på kvinnojourerna under ett år.

Kvinnojourerna bör ges möjlighet att utveckla barnverksamheten. Vi har erfarit att det finns ett betydande intresse hos jourerna men medel saknas i regel samtidigt som förebilderna är få än så länge i Sverige.

Särskilda program bör tas fram

Samtliga grupper av särskilt utsatta kvinnor, dvs de äldre, de handikappade och tonårsflickorna, samt barnens situation bör särskilt studeras var för sig.

Regeringen föreslås här få i uppdrag att ta initiativ till särskilda studier i syfte att hämta kunskap och föreslå åtgärder för kunskapsspridning och på förebyggande, hjälpande, stödjande och skyddande verksamhet.

Männen

Program som syftar till att påverka våldsamma män och få dem att lösa kon­flikter på annat sätt än genom våld kan göra nytta.

Allt talar för att det är fullt möjligt att genom insiktsskapande och attityd­för­änd­rande program ge män med våldsbeteende möjlighet till förändring.

I Sverige genom det mångomtalade projektet Frideborg i Norrköping men framför allt utomlands finns det intressanta program som syftar just till det ovan beskrivna.

Regeringen bör ta initiativ till att sådana program påbörjas och sprids i Sverige inom såväl samhällets ansvarsområden som inom frivilligverk­sam­heten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att allmänt sett all statistik skall könsuppdelas,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning om pornografi och viktimologi,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialtjänstens samt hälso- och sjukvårdens stöd och hjälp till kvinnor,1

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnojourerna, det fåtal behandlingshem samt det skyddade boendet som finns för kvinnor,1

  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om register över anmälningar, rapportering om barn och utbildning av polisen,

  6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samverkan mellan myndigheter och organisationer,

  7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvarskrivning, fingerade uppgifter, återtagande av ansökningar och identitetsbyte,2

  8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hot med vapen,

  9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om könsstympning,1

  10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rubriceringen fridsbrott och straffmätning,

  11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gruppvåldtäkter och ovidkommande uppgifter om brottsoffer,

  12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilt utsatta grupper av kvinnor som äldre, handikappade, invandrarkvinnor och tonårsflickor samt barnen,

  13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tvåårsregeln,3

  14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om männen.

Stockholm den 3 oktober 1997

Inger Segelström (s)

Elisebeht Markström (s)

Eva Arvidsson (s)

Agneta Brendt (s)

Berit Andnor (s)

Monica Green (s)

Siw Wittgren-Ahl (s)

Karin Olsson (s)

1 Yrkandena 3, 4 och 9 hänvisade till SoU.

2 Yrkande 7 hänvisat till SkU.

3 Yrkande 13 hänvisat till SfU. Gotab, Stockholm 1997

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Inlämning: 1997-10-06 Hänvisning: 1997-10-10 Bordläggning: 1997-10-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (28)