Kvinnor, arbetsmarknaden och arbetslösheten

Motion 1992/93:A806 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

Jämställdheten i arbetslivet

Jämställdhetslagen säger: ''Denna lag har till ändamål att
främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete,
arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet.''

Kvinnor har dock sämre lön än män även vid lika
kvalifikationer, egenskaper och yrkes- och
näringsgrenstillhörighet. Detta trots att diskriminering på
grund av kön sedan 1980 är förbjudet. Vi anser att det är
fullständigt oacceptabelt.

Anmärkningsvärt är också att trots att
jämställdhetslagen ytterligare skärpts från den 1 januari
1992 har inget mål förts fram till AD.

Det är långt kvar till målet om jämställdhet mellan
kvinnor och män.

Lika lön för likvärdigt arbete

Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är alltjämt
stora och har av allt att döma ökat under senare år.

Enligt en rapport från LO:s löne- och avtalsenhet har
kvinnor dessutom oftare än män monotona arbeten, med
ensidiga rörelser eller arbeten med tunga lyft, vilket
avspeglar sig i större ohälsa för kvinnorna. Kvinnor har
betydligt svårare än män att gå ifrån sitt arbete, arbeta igen
förlorad arbetstid och att ha flextid. Det gäller inte bara
arbetare utan även tjänstemän och akademiker.

En orsak till att kvinnorna inom industrin får de sämsta
och lägst betalda arbetena kan vara att olika avdelningar
inom ett industriföretag av tradition antingen är manliga
eller kvinnliga. De manliga arbetena är sedan länge bättre
betalda. Det gör att principen om lika lön för lika arbete
inte får så stor praktisk betydelse.

Ett sätt att få de traditionella kvinnoarbetena bättre
betalda är att tillämpa arbetsvärdering. Men det har vi inte
varit så bra på i Norden. Däremot förekommer
arbetsvärdering i en del andra länder, t.ex. USA och
Kanada.

Vår förhoppning är att den pågående
Löneskillnadsutredningen skall komma med ett bra och
genomarbetat underlag med förslag på metoder att komma
tillrätta med löneskillnader som beror på kön.

Arbetsorganisation

Arbetstider och arbetsorganisation måste kunna
anpassas efter den enskildes önskemål och behov under
olika perioder i livet. Den utredning som nu arbetar med
arbetstidsfrågor borde kunna leda fram till bra förslag till
förändringar. Vi måste komma fram till den situationen att
det är självklart på arbetsplatsen att både kvinnor och män
är föräldralediga, periodvis har deltidstjänst och har ansvar
för dagishämtning eller sjuka barn. Vi måste komma fram
till den situationen när det helt enkelt inte är större ''risk''
för en arbetsgivare att anställa en 25-årig kvinna än en 25-
årig man.

Flexibilitet i arbetet underlättar högst påtagligt för
föräldrar att kombinera arbete och familj.
Högkonjunkturen under senare år bidrog till en skärpt
konkurrens om arbetskraften. Detta gjorde att nya
lösningar på många håll fick genomslag, t.ex. flexibla
arbetstider, personal som själva fick lägga sina
arbetsscheman, kontaktprogram för föräldralediga
anställda, arbetsplatsdagis, fax och pc hemma, roterande
chefsskap osv. Detta är bra bevis för att det går att
kombinera arbete och familj med lösenord som öppenhet,
flexibilitet och kreativa lösningar om man bara vill.

Den nya jämställdhetslagen ställer visserligen krav på
arbetsgivaren att organisera arbetet så att det går att
kombinera familjeliv och arbetsliv men detta måste också
genomföras i praktiken.

Jämställdhetslagen är viktig men det betydelsefulla är att
den efterlevs. Information måste därför ut till alla anställda.
Det är också väsentligt att jämställdhetslagens viktiga
punkter inte förhandlas bort av mansdominerade
arbetsgivar- och fackliga organisationer. När intresset hos
båda parter är begränsat, är det lätt att förstå att så lite
händer.

Det faktum att kvinnor i många fall har de tyngsta och
tråkigaste jobben medför givetvis att dessa trivs sämre, har
fler sjukdagar och bl.a. får belastningsskador med
åtföljande förtidspensionering. Det innebär också att
många kvinnor kan känna sig mindre motiverade att
återkomma efter barnledigheter eller i en
arbetslöshetssituation. Även dessa aspekter på kvinnors
arbetsliv måste uppmärksammas bättre både av
arbetsmarknadens parter och statliga organ.

Arbetsmarknaden

Under de gångna decennierna har vi i Sverige genomgått
en unik ''revolution'' på arbetsmarknaden i och med att allt
fler kvinnor har kommit ut i förvärvslivet.
Förvärvsfrekvensen bland kvinnor ligger i Sverige
internationellt sett mycket högt (82 % 1991).

Många av de stora framsteg som gjorts på
jämställdhetsområdet i Sverige kan ses som frukter av att
allt fler kvinnor har kommit ut i yrkeslivet. Den svenska
arbetsmarknaden är emellertid fortfarande mycket kraftigt
könsuppdelad.

Att denna uppdelning har kunnat bestå beror bl.a. på
den förra socialdemokratiska regeringens ovilja att tillåta
alternativ och nyskapande i den offentliga sektorn. Den
borgerliga regeringen har genom att ta bort lagar och
förändra bidragsregler försökt att skapa ökad valfrihet för
kvinnor på arbetsmarknaden. Fler alternativ inom t.ex.
vård och omsorg gör att kvinnor får ett större utbud av
arbetsgivare att välja mellan. Denna utveckling bör därför
på olika sätt främjas och uppmuntras.

Sjuklönereformen

Kvinnor är oftare sjuka från arbetet än män. Det beror
knappast på att kvinnor i största allmänhet är klenare än
män utan beror bland annat på kvinnors dåliga arbetsmiljö
och arbetsorganisation tillsammans med kvinnornas stora
ansvar för det löpande, tunga hemarbetet.

Det är därför oerhört viktigt att den sjuklönereform som
nu varit i kraft i över ett år får till resultat att situationen
på arbetsplatsen för kvinnor verkligen förbättras. Antalet
sjukdagar skall inte minska på grund av ökad press på
närvaro trots att man är dålig utan av att verkliga
förbättringar genomförs. Det krävs därför en kraftfull
satsning på utvärdering, information och krav på detta
utomordentligt viktiga område.

Kvinnoarbetslösheten

I en lågkonjunktur där kampen om jobben blir hårdare
brukar kvinnorna drabbas hårdare än män av arbetslöshet.
I innevarande lågkonjunktur har detta hittills inte skett --
det är fler män än kvinnor som är registrerade som
arbetslösa.

Dock finns mycket som talar för att arbetslösheten bland
kvinnor kommer att öka det närmaste året. Varsel om
uppsägningar har lagts i den offentliga sektorn,
nedskärningar har gjorts i detaljhandeln och stora
omstruktureringar är på gång inom bank- och
försäkringsbranscherna där många kvinnor jobbar.

Att bli arbetslös är alltid en tragedi. För kvinnor kan
arbetslösheten bli extra besvärlig och innebära ekonomiska
svårigheter om man är ensamstående med barn. För
gifta/sammanboende kvinnor kan arbetslösheten betyda att
om man inte får något nytt jobb och inte tror att man ska
kunna få på lång tid så försvinner man in i den ''dolda
arbetskraften'', kanske genom att man blir ofrivilligt
hemmafru eller skaffar barn.

Aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder för kvinnor

Det är viktigt att en arsenal av aktiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärder finns för att möta
arbetslösheten bland kvinnorna. Arbetslinjen måste hävdas
även för kvinnor och passivt kontantstöd skall bara tas till
som en sista utväg när andra möjligheter prövats.

Av tradition i Sverige har de flesta
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna riktat sig mot sektorer
där många män har sin sysselsättning. Så har t.ex. AMU-
kurser inriktats på tillverkningsindustrin och de stora
infrastrukturprojekt som dras igång runt om i landet ger
mest sysselsättning i branscher där män jobbar. Regeringen
har visserligen öppnat dörren för otraditionella grepp
genom ungdomspraktik och lokal arbetslivsutveckling, men
det räcker inte. En större andel av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör riktas mot kvinnor.

Exempel på åtgärder för att minska
kvinnoarbetslösheten kan vara utbildningsvikariat som
inriktas på kvinnor, starta-eget-kurser kombinerat med stöd
till kvinnligt nyföretagande, berdskapsarbeten och projekt
i branscher där många kvinnor arbetar m.m.

Utbildning är ett viktigt instrument i kampen mot
kvinnoarbetslösheten. En högre utbildningsnivå ger större
chans att stanna kvar på arbetsplatsen i samband med
strukturförändringar eller att få annat arbete.
Utbildningsinsatser som förmår kvinnor att satsa på
otraditionella yrkesområden inom t.ex. teknikindustrin bör
uppmärksammas speciellt. Sådana särskilda stödinsatser för
personer som genomgår för sitt kön otraditionell
arbetsmarknadsutbildning har satts in. AMS har i sin
redovisning konstaterat att de medel som avsatts för sådana
ändamål endast har använts i liten utsräckning men att de
projekt som genomförts varit framgångsrika. De medel som
avsätts till otraditionella projekt måste utnyttjas till fullo
och på ett effektivt sätt.

Det gäller också att förmå flickor redan vid valet till
gymnasiet att välja otraditionellt. I den s.k. Teknikstugan i
Alingsås har man försökt att få flickor på grundskolan att
intressera sig för teknik med lyckat resultat. Andelen tjejer
på teknisk linje har där de senaste åren ökat från 15% till 26
%.

Kvinnors arbetsmarknad i glesbygd

När arbetstillfällen försvinner på landsbygden och i
glesbygden drabbas kvinnor hårt. Många kanske tvingas
lämna sin hembygd för att söka efter jobb i storstäderna
vilket innebär att glesbygden avfolkas på kvinnor allt mer.
Utan kvinnor riskerar glesbygden att på sikt helt avfolkas.
Det är därför extra viktigt att man genom
arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska insatser
skapar fler arbetstillfällen för kvinnor i glesbygden.

För Folkpartiet liberalerna är det viktigt att tillvarata
och behålla den viktiga resurs som kvinnorna i
glesbygdsområden utgör. För att åstadkomma detta krävs
att förutsättningar för kvinnorna där förbättras. Det kan ske
genom förbättring av de allmänna betingelserna -- i
utbildning, fritidsliv, kulturellt utbud bl.a. Det kan ske
genom att stimulera till egenföretagande, och då inte bara i
traditionella kvinnoyrken.

Invandrarkvinnor

I dagens lågkonjunktur drabbas personer med
invandrarbakgrund hårt och speciellt gäller detta
kvinnorna. Många har haft okvalificerade arbeten som inte
heller ställt krav på kunskaper i svenska språket. Om dessa
kvinnor ska ha en möjlighet att åter få arbete när
konjunkturen vänder så bör samhället ge dem möjlighet att
under tiden höja sin kompetens framför allt när det gäller
svenska språket. Annars finns stor risk för att de fastnar i
ett socialbidragsberoende. Folkhögskolor skulle kunna vara
en möjlig resurs i detta sammanhang. Kvinnofolkhögskolan
i Göteborg har t.ex. erfarenheter som är av betydelse och
borde tas tillvara.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jämställdheten i arbetslivet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att minska
löneskillnaderna mellan män och kvinnor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsorganisation och
arbetstider,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering av
sjuklönereformen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en större andel av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör riktas mot kvinnor,

6. att riksdagen hos regeringen begär att AMS får i
uppdrag att ta fram nya former av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder anpassade för kvinnors behov,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för att skapa
fler arbetstillfällen för kvinnor i glesbygdsområden,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om invandrarkvinnors arbetslöshet.

Stockholm den 22 januari 1993

Karin Pilsäter (fp)

Ylva Annerstedt (fp)

Britta Bjelle (fp)

Margitta Edgren (fp)

Lotta Edholm (fp)

Håkan Holmberg (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Ulla Orring (fp)

Barbro Westerholm (fp)