Kvinnors arbetsmarknad

Motion 2003/04:A292 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Inledning 2

4 Offentlig sektor en viktig arbetsmarknad 2

5 Lön efter kön 3

6 Betalt och obetalt arbete 4

7 Ofrivilligt deltidsarbete 4

8 Tidsbegränsade anställningar 5

9 Turordningsregler och företrädesrätt 6

10 Arbetslöshetsförsäkringen 6

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att redovisa en samlad analys av hur olika uttag av arbetstidsförkortningar påverkar villkoren för kvinnor respektive män samt vilken betydelse olika uttag har för jämställdheten och möjligheten till annan fördelning av det betalda och obetalda arbetet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en särskild utredning som får till uppgift att närmare utreda olika anställningsformers effekter ur ett klass- och könsperspektiv.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den i yrkande 2 omnämnda utredningen även får i uppdrag att återkomma med ett samlat förslag på hur andelen visstidsanställningar sammantaget skall kunna minskas.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra en översyn av turordningsregler samt företrädesrätt och deras effekter ur ett köns‑ och klassperspektiv.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om hur kvalifikationsregler för rätt till arbetslöshetsersättning kan göras neutrala och icke-diskriminerande.

3 Inledning

På arbetsmarknaden avspeglas maktförhållanden i samhället. Den är indikatorn på facklig styrka kontra arbetsgivarmakt. Den avslöjar klasskillnader och könsförtryck. Könsmaktsordningen, som systematiskt underordnar kvinnor och överordnar män, präglar arbetsmarknaden. Kvinnor missgynnas och diskrimineras på en rad områden.

Könsmaktsordningen kan avläsas i att kvinnor diskrimineras när det gäller lönesättning, anställningstrygghet, arbetstider, a-kassan, tilldelning av arbetsuppgifter etc. Klasskillnaderna slår också igenom. De allra största orättvisorna utsätts LO-kvinnor för, främst de unga. De har de sämsta arbetsvillkoren vad gäller trygghet i anställning, möjlighet till inflytande och risk för våld och hot. Arbetsmarknadens parter har ett stort ansvar för att arbeta mot könsdiskriminering men det är också ett ofrånkomligt faktum att politiken måste bli bättre på att ta ett övergripande ansvar i dessa frågor.

4 Offentlig sektor en viktig arbetsmarknad

Svensk arbetsmarknad är starkt könssegregerad. Offentlig sektor är fortfarande en viktig arbetsmarknad för kvinnor och något mer än varannan kvinna som är ute i förvärvslivet arbetar inom denna sektor.

Därmed är den offentliga sektorn fortfarande en grundbult för kvinnors möjlighet till egen försörjning och den omvandlar i stor utsträckning traditionellt kvinnligt oavlönat arbete till ett avlönat arbete. Offentlig sektor har en viktig uppgift i att vara en föregångare när det gäller villkoren för kvinnor; detta utvecklar Vänsterpartiet i särskild motion.

Könsuppdelningen finns också i den horisontella strukturen. Genomgående för hela arbetsmarknaden, både i privat och offentlig sektor, återfinns kvinnor på lägre befattningar, med lägre löner, medan män i större utsträckning är chefer, har högre befattningar men också högre lön. Med andra ord återfinns kvinnor och män på olika arbetsmarknader, där kvinnors arbetsmarknad är väsentligt smalare, med lägre löner och sämre möjligheter till kompetensutveckling och befordringsgång.

Klyftan mellan kvinnors och mäns utrymme och inkomster på arbetsmarknaden uppstår och upprätthålls på olika sätt, genom lönediskriminering, i könsarbetsdelningen och genom olika grad av betalt arbete. Det kräver olika strategier men har det gemensamt att de alla har strukturella orsaker.

Kvinnor underordnas genom att deras arbete värderas lägre än männen. Det handlar om att kvinnor fortfarande har ansvaret för omsorgsarbetet, både det betalda och obetalda. För att ändra detta krävs åtgärder och beslut som verkligen syftar till att bryta könsmaktordningen.

5 Lön efter kön

Trots ökad medvetenhet och skärpning av jämställdhetslagen minskar inte de orättvisa löneskillnaderna mellan könen. Inte heller har utjämningen av utbildning och arbetserfarenhet gett någon effekt på löneklyftorna. Kvinnor har en lägre lönenivå än män inom samtliga sektorer.

Tar man hänsyn till faktorer som utbildningsnivå, arbetstid och sektor (som i sig är skillnader som kan förklaras utifrån rådande könsmaktsordning) är kvinnors månadslön, över hela arbetsmarknaden, i genomsnitt 92 % av mäns månadslön. Störst skillnad hittar vi i privat sektor. Med andra ord kan män räkna med ett lönepåslag på 8–9 % enbart av det skälet att de är födda till män.

Jämställda löner är ett av de viktigaste målen för att nå verklig jämställdhet. Där spelar jämställdhetslagen en viktig roll och Vänsterpartiet utvecklar i särskild motion synpunkter på hur lagen kan skärpas.

Vidare är det angeläget att den nationella handlingsplanen mot lönediskriminering som regeringen aviserat i skrivelsen ”Jämt och ständigt” (skr. 2002/03:140) får hög prioritet och snarast förverkligas.

6 Betalt och obetalt arbete

Tidsstudier visar att det fortfarande är kvinnorna som utför det mesta obetalda arbetet. Sett över veckans alla dagar arbetar kvinnor och män lika mycket, ca 8 timmar per dag. Kvinnor arbetar lika mycket betalt som obetalt medan män arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt. Kvinnor har under de senaste åren minskat sin tid i obetalt arbete. För män finns ingen sådan förändring. Under en vecka utför kvinnor drygt 28 timmar och män nästan 20 timmar obetalt arbete.

Även arbetstidens förläggning skiljer sig åt. Mäns arbete (betalt och obetalt) sker i högre utsträckning på vardagar under dagtid. Kvinnors arbete fördelas över dag‑ och kvällstid samt helger. Allra vanligast är obekväma eller oregelbundna arbetstider i det betalda arbetet bland LO:s kvinnor. Det är också genomgående stora skillnader mellan LO-medlemmar och andra. Att ha obekväma eller oregelbundna arbetstider är mer än tio gånger vanligare bland LO:s kvinnor än bland SACO:s kvinnor (43 % jämfört med 4 %).

Vänsterpartiet har sedan årtionden drivit frågan om en förkortning av veckoarbetstiden med målet 6‑timmars arbetsdag. Trots en utveckling med olika avtalslösningar som innefattar arbetstidsförkortningar framstår en förkortning av normalarbetstiden fortfarande som den modell som tar sikte på jämställdhet och på förändrade förutsättningar för en annan fördelning av det obetalda och betalda arbetet.

Vänsterpartiet fortsätter därför att driva frågan om förkortning av veckoarbetstiden och välkomnar den försöksverksamhet som regeringen tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet aviserat. Utöver det är det av vikt att det görs en samlad analys över hur de senaste årens arbetstidsförkortningar påverkat villkoren för kvinnor respektive män samt vilken betydelse olika uttag av arbetstidsförkortningar har för jämställdheten och möjligheten till annan fördelning av det betalda och obetalda arbetet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7 Ofrivilligt deltidsarbete

En överväldigande majoritet av de deltidsarbetande (80 %) är kvinnor. Kvinnor arbetar huvudsakligen deltid därför att fördelningen av ansvar och arbete med hem och familj är ojämn. Män arbetar huvudsakligen deltid för att de studerar, är sjukskrivna eller har delpension. En del av dem som arbetar deltid har den arbetstid de vill ha, men många vill ha utökad arbetstid.

Undersysselsättning är i första hand ett problem för kvinnor och år 2002 utgjorde kvinnorna 69 % av de undersysselsatta och andelen har legat kring 70 % hela 1990‑talet. Under senare år har deltidsarbetslösheten sjunkit men antalet registrerade var ändå år 2002 lika många som sommaren 1992, 78 000 personer.

Än en gång kan det konstateras att kvinnorna drar det kortaste strået och att kön och klass i stor utsträckning fäller avgörandet. Skillnader i arbetade timmar per år slår igenom i form av ökade skillnader i inkomst och färre timmar ger lägre ersättning i sjukförsäkring och så småningom i pension. Vidare är undersysselsättning skadlig för såväl den enskildes ekonomi som landets ekonomi.

Vänsterpartiet menar att fasta heltidsarbeten ska vara norm på arbetsmarknaden och företrädesrätten för deltidsanställda till utökad arbetstid bör utvidgas till att omfatta samtliga driftsenheter hos arbetsgivaren samt att kvalifikationskravet bör mildras. Detta utvecklar Vänsterpartiet i en annan motion.

8 Tidsbegränsade anställningar

Trygghet i anställning ger också trygghet i försörjning och bättre möjligheter till att planera framtiden. Den anställningsform som innebär den allra största otryggheten är den s.k. behovsanställningen. Arbetsgivaren ringer och erbjuder arbete när behov uppstår, kanske först samma morgon under den dag då man vill att den anställde ska arbeta.

Förutom den otrygghet och ovisshet som situationen i sig ger upphov till har det visat sig att behovsanställningar i mycket liten utsträckning leder till fasta jobb. Vidare minskar behovsanställningarna antalet arbetade timmar för arbetstagaren eftersom de utgör ett hinder för dem att arbeta i den omfattning de kan och önskar.

Behovsanställningar är i särklass vanligast bland LO:s kvinnor, och de fackförbund där de oftast förekommer är Hotell och Restaurang, Handels, Fastighets, Transport och Kommunal. Andelen med tillfälliga anställningar är inom LO allra högst, nästan 50 %, bland kvinnliga utomnordiska invandrare som vistats i Sverige högst 9 år.

Anställningsformen har en tydlig koppling till kön och klass och för att nå målsättningen ”en jämställd och trygg arbetsmarknad för alla” är det av största vikt att andelen visstidsanställningar minskar. Visstidsanställda får mindre personalutbildning, har svårare att planera sin ekonomi och är utlämnade till arbetsgivarens godtycke när det gäller att få fortsatt anställning. Detta missgynnar kvinnor. En graviditet innebär t.ex. ökade kostnader för arbetsgivaren i form av semesterersättning som inte motsvaras av någon arbetsinsats. Det innebär att arbetsgivare drar sig för att förnya en visstidsanställning för gravida kvinnor.

Vänsterpartiet menar att tillsvidareanställningar ska utgöra normen och tidsbegränsade anställningar undantag som motiverats. I annan motion utvecklar Vänsterpartiet sin syn och sina förslag på hur detta kan åstadkommas. Men därutöver föreslår vi att regeringen tillsätter en särskild utredning som får till uppgift dels att närmare utreda olika anställningsformers effekter ur ett klass‑ och könsperspektiv, dels komma med ett samlat förslag på hur andelen visstidsanställningar sammantaget ska kunna minskas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

9 Turordningsregler och företrädesrätt

Förutom anställningskontrakten har andra förändringar införts som i hög grad påverkar anställningstryggheten, dels en försvagning av turordningsreglerna, dels en försämring av företrädesrätten. Tidigare kartläggningar indikerar att det i stor utsträckning är kvinnor som missgynnas av reglerna.

Företrädesrätten är en viktig del i anställningsskyddet för att förhindra diskriminering och rätten infördes för att motverka att oseriösa arbetsgivare säger upp personal för att kunna anställa andra. Arbetsdomstolen har slagit fast att om den som har företrädesrätt inte omgående kan tillträda tjänsten så har arbetsgivaren rätt att erbjuda tjänsten till någon annan. En företrädesrätt, som den nuvarande, omfattar nio månader och innebär att många föräldralediga inte kan utnyttja sin företrädesrätt. Därför föreslår Vänsterpartiet i annan motion att företrädesrätten förlängs till 12 månader.

Turordningsreglerna förändrades år 2001 och innebar att arbetsgivaren ensidigt, och utan motivering, kan undanta två personer vid upprättande av turordningslistor vid uppsägningar på arbetsplatser med färre än 10 anställda. Uppföljningar som gjorts tyder på att det är kvinnor som till största delen missgynnas av regelförändringen. Men mörkertalet är stort. Den rättsliga otryggheten drabbar alla även om vissa grupper är utsatta för större risker, t.ex. gravida, fackligt aktiva, invandrade, arbetshandikappade etc. Vänsterpartiet föreslår i annan motion att regeln upphävs.

Behovet av ökad kunskap om hur regelverk på arbetsmarknaden påverkar olika grupper, inte minst kvinnor och invandrade, är mycket stort. För att få en klar bild över konsekvenserna av nuvarande ordning bör regeringen initiera en översyn av turordningsregler samt företrädesrätt och deras effekter ur ett köns‑ och klassperspektiv. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

10 Arbetslöshetsförsäkringen

Arbetslöshetsersättningen är en omställningsförsäkring som bygger på anställning och inkomstbortfallsprincipen. Principen utgår från tanken om allas rätt till arbete, men får som konsekvens att personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden också har svårt att komma in i trygghetssystemen.

För den som har ett fast heltidsjobb är det inga problem att uppfylla inträdeskrav och arbetsvillkor. Däremot är det svårt för deltidsarbetande och för dem som har olika former av tillfälliga anställningar. Eftersom det är kvinnor och invandrade som har högst andel både deltidsanställning och tillfälliga anställningar blir resultatet att gällande regelsystem verkar strukturellt diskriminerande. Parallellt med ett arbete för att minska andelen deltids‑ och visstidsanställningar på arbetsmarknaden bör därför regelverket i arbetslöshetsförsäkringen ses över.

De centrala fackliga organisationerna, LO, TCO och SACO, har gemensamt krävt att kvalifikationskraven för att bli medlem i en a-kassa tas bort och regeringen har enligt uppgift inlett en dialog med parterna om hur reglerna ska kunna ändras.

Det är nu dags att gå från ord till handling och Vänsterpartiet föreslår att riksdagen begär att regeringen lägger fram ett förslag på hur rätten till arbetslöshetsersättning kan göras neutral och undanröja diskriminering av korttids‑ och deltidsanställda. Regeringen bör återkomma med förslag om detta.

Stockholm den 1 oktober 2003
Ulla Hoffmann (v)
Lars Bäckström (v)	Rossana Dinamarca (v)
Mats Einarsson (v)	Marie Engström (v)
Owe Hellberg (v)	Berit Jóhannesson (v)
Sten Lundström (v)	Alice Åström (v)
Camilla Sköld Jansson (v)	Anders Wiklund (v)