Lagstiftningen om jordbruksarrende

Motion 1988/89:L504 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (båda m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :L504

av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (båda m)
Lagstiftningen om jordbruksarrende

En stor del av den svenska åkermarken är utarrenderad. Andelen utarrenderad
jord ökar. Räknat i antal företag finns ungefär lika många arrendatorer
som självägande lantbrukare. Biandbruk ökar i omfattning, d. v.s. arrendatorer
som också är jordägare. Denna grupp av arrendatorer är hela 70 %.
Många olika slags arrenden förekommer. Andelen gårdsarrenden - d.v.s.
avtal på minst 5 år och inkl. bostad och ekonomihus - minskar för varje år,
medan s.k. sidoarrenden på 1 år i stället ökar. Det är också vanligt med
arrendeupplåtelser inom familjen och upplåtelser till egna bolag av olika
slag.

Arrendeupplåtelserna har svarat för mycket av dynamiken i det i övrigt
hårt reglerade svenska jordbruket. Genom arrendeavtal har företagen
kunnat omstruktureras och växa. Genom arrende öppnas möjligheter att
etablera nya jordbruksföretag även för dem som inte har tillräckligt kapital
för att köpa egen gård.

Samhället och konsumenterna har mycket att förlora på en olämplig
arrendelagstiftning. En fungerande arrendemarknad är av största vikt. För
avtalsslutande parter är det ett ömsesidigt värde med långa stabila kontrakt.
Investeringsvilja och en god omvårdnad av arrendestället stimuleras.

Arrendelagstiftningen har under senare år ändrats på ett sätt som medfört
att den kommit helt i otakt med samhällets målsättning om en dynamisk
utveckling inom jordbruket. Lagstiftningen har på ett för jordbruksnäringen
och samhället som helhet skadligt sätt rubbat balansen mellan parterna på
arrendemarknaden. I en tid då det blivit mycket angeläget att lantbrukarna
får direkta och starka signaler från marknaden innebär lagstiftningen att
arrendesättningen alltmera baserats på komplicerade och osäkra teoretiska
avkastningsberäkningar i stället för på utbudet och efterfrågan av arrendejord.

Det mycket starka besittningsskyddet för en arrendator innebär att
jordägaren har fråntagits sin tidigare ovillkorliga rätt att själv bruka sin jord.
Jordägarens rätt att själv välja arrendator har fått vika för arrendatorns
önskan att överlåta arrendet inom familjen. Arrendatorn har förköpsrätt vid
försäljning av jordägarens jord. Förköpsrätten kan ge arrendatorn rätt att
överta även icke utarrenderade delar av jordägarens jord och skog. Frågan
om friköpsrätt, dvs. rätt för arrendatorerna att expropriera jordägarens
egendom, är under utredning. Även frågan om tvång för jordägaren att
investera i fastigheten är föremål för utredning.

Den naturliga konsekvensen av den nya lagstiftningen har blivit, att

utbudet av arrendejord för långa fasta avtal minskat. Det har även medfört Mot. 1988/89

att samarbetet mellan jordägare och brukare tagit andrå former. Denna L504

utveckling är skadlig både för parterna på arrendemarknaden och för
samhället som helhet.

Arrendelagstiftningen bör bli föremål för en allmän översyn syftande till
en samordning med den kommande nya jordbrukspolitiken och avregleringen
av det svenska jordbruket. Den framtida arrendelagstiftningen måste i
största möjliga utsträckning bygga på samma principer som gäller för alla
andra näringsidkare i Sverige, d.v.s. att parterna själva genom avtal reglerar
sina mellanhavanden. Om tvingande lagstiftning ändå i något fall skulle
behövas, måste den utformas så att den främjar uppkomsten av en väl
fungerande arrendemarknad och en dynamisk utveckling inom jordbruket.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att föreslå ändringar i arrendelagstiftningen syftande till en
bättre fungerande arrendemarknad.

Stockholm den 23 januari 1989

Carl G Nilsson (m) Ingvar Eriksson (m)

1