med anledning av prop. 2007/08:168 Lissabonfördraget

Motion 2008/09:U1 av Mona Sahlin m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vad som bör beaktas på vissa fördragsområden sedan Lissabonfördraget trätt i kraft.

Motivering

Vi socialdemokrater anser att Sverige ska ratificera Lissabonfördraget. EU:s arbetsformer, enligt de fördrag som gäller i dag, är inte anpassade för det utvidgade EU som nu består av 27 medlemsstater. Med Lissabonfördraget blir det lättare att fatta politiska beslut och vi menar att det ger EU bättre möjligheter att arbeta med utvidgningen, kunna samla sig kring en klimatuppgörelse, stimulera tillväxt och jobb samt bygga ett socialt rättvist Europa. Det nya Lissabonfördraget är bättre än det nuvarande.

För att utveckla EU och bygga ett socialt Europa krävs arbetsformer som är anpassade efter unionens storlek. På en rad viktiga områden har det nya reformfördraget fördelar jämfört med det nu gällande. Det stärker EU på viktiga områden som energi/klimat, jämställdhet och i kampen mot den grova gränsöverskridande brottsligheten. Det stärker öppenheten, inte minst i ministerrådet, och demokratin i hela EU, det möjliggör en fortsatt utvidgning av EU, stärker de nationella parlamentens inflytande och förtydligar den nationella suveräniteten, särskilt vad gäller välfärden.

Vi anser att Lissabonfördraget är ett viktigt steg på vägen till ett effektivare beslutsfattande inom EU. Med anledning av den senaste utvecklingen i EU vill vi understryka vikten av att den juridiska maktutövningen kan stå i samklang med den demokratiska maktutövningen. Juristernas frihet måste minskas genom att det politiska inflytandet inom EU blir effektivare.

Vi välkomnar att Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna blir en del av fördraget. Stadgan innehåller viktiga sociala rättigheter, inklusive fackliga rättigheter, vilka därigenom stärks inom EU och blir mer synliga. De grundläggande rättigheterna är bl.a. förhandlingsrätten och rätten till kollektiva åtgärder, rätten till information och samråd inom företaget och rätten till skydd mot uppsägning utan saklig grund. EU har alltså en katalog av grundläggande rättigheter som blir en del av det nya fördraget. Det betyder att den kommer att bli rättsligt bindande för EU, dess institutioner, byråer och organ, men även för medlemsstaterna när det gäller genomförandet av Europeiska unionens lagstiftning. Ett tungt vägande skäl för oss socialdemokrater att ratificera Lissabonfördraget är att LO stödjer ratificeringen av Lissabonfördraget i sitt remissyttrande över DS 2007:48. EU, i form av ministerrådet och Europaparlamentet, måste bli mer beslutskapabelt för att inte fler beslut ska fattas av jurister som inte tar intryck av folkviljan och politiska beslut i Europa. Med det nya fördraget får vi en rättighetsstadga som blir juridiskt bindande och där det framgår att konflikträtten faller under nationell praxis. Med det nya fördraget på plats ökar således möjligheterna för att EG-domstolen väger in de nya starkare skrivningarna i sina framtida beslut. Men alldeles oavsett Lissabonfördraget måste regeringen driva de frågor som krävs för att stärka löntagarnas rättigheter i Sverige och i Europa. Vi socialdemokrater anser till skillnad från den borgerliga regeringen att det är en bra ordning att rådet får en ordförande som väljs med kvalificerad majoritet för en mandatperiod av två och ett halvt år. Det ger bättre långsiktighet i rådets arbete.

Arbetsmarknad

Vi socialdemokrater välkomnar att det nya fördraget erkänner rollen för den sociala dialogen mellan arbetsmarknadens parter, vilket bl.a. innebär att de fackliga rättigheterna stärks. EU:s stadga för grundläggande medborgerliga rättigheter blir rättsligt bindande. Detta är en avgörande fråga, som bl.a. innebär ett tydligare skydd för fackens rätt att vidta stridsåtgärder enligt nationella regler för att t.ex. hävda nationella kollektivavtal (artikel 27 och 28). En ny övergripande ”social” klausul införs som ser till att EU i samband med utformandet och genomförandet av dess politik måste beakta krav som främjandet av en ”hög sysselsättning”, ”ett fullgott socialt skydd”, ”kampen mot social utestängning” samt ”en hög utbildningsnivå” och ”en hög hälsoskyddsnivå för människor”. Sammantaget förbättrar fördraget balansen mellan den inre marknaden och den sociala dimensionen av EU-samarbetet.

I artikel 38 finns sedan tidigare: ”Kommissionen ska ha till uppgift att främja samråd mellan arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå och ska vidta alla åtgärder som behövs för att underlätta dialogen mellan dem genom att säkerställa ett avvägt stöd till båda parter.” Detta kommer att stå kvar. Från konventet har det förts in ytterligare text om att visa respekt för parternas självständighet och ta hänsyn till skillnaderna i nationella system, vilket är särskilt viktigt för länder vars arbetsmarknadsmodell bygger på kollektivavtal: ”Unionen skall erkänna och främja arbetsmarknadsparternas betydelse på unionsnivå och därvid ta hänsyn till skillnaderna i de nationella systemen. Den skall underlätta dialogen mellan arbetsmarknadens parter med respekt för deras självständighet.”

Den artikel i fördraget som anger att man kan införliva EU-regler med kollektivavtal hänvisar i dag enbart till regler som är beslutade enligt det ordinarie beslutsfattandet. För de regler som har sitt ursprung i avtal mellan parterna finns underligt nog inte den möjligheten enligt en strikt tolkning. Detta fel rättas till i Lissabonfördraget.

Ytterligare en brist rättas till. Europaparlamentet har enligt nuvarande fördrag inte ens möjlighet att bli informerat om att avtal har träffats mellan parterna och kommer att bli EU-regler. Nu införs att parlamentet ska informeras.

För EG-domstolen finns redan nu en möjlighet att inrätta specialdomstolar. Europafacket har krävt att det ska utnyttjas för att inrätta en särskild avdelning för arbetsmarknadsfrågor och arbetsrätt. Det skulle kunna ske redan nu men med det nya fördraget ändras beslutsformen från enhällighet till kvalificerad majoritet och med medbeslutande för parlamentet. Vi socialdemokrater anser att denna möjlighet bör tas upp så snart det nya fördraget är i kraft.

Det är nödvändigt att EG-domstolen får tillräckliga kunskaper om arbetsrätt. Detta är också oumbärligt för att undvika ingrepp i de nationella systemen. EG-domstolens uppgift är inte att tolka nationell rätt, bara att se på de konflikter som kan uppstå när olika system möts på den inre marknaden. För att garantera att de nödvändiga kunskaperna finns, är det därför viktigt att utnyttja möjligheten att ha en särskild sammansättning av EG-domstolen för arbetsmarknadsfrågor. Beträffande EG-domstolen införs även en annan ny regel, artikel 224a, som fått liten uppmärksamhet. För närvarande väljer medlemsstaterna vem som de vill sätta in som domare i EG-domstolen. Enligt det nya fördraget ska det ske en granskning av de föreslagna personerna i en särskild kommitté. Den ska bestå av sju personer, framstående jurister och en representant för Europaparlamentet. Denna förändring är, även om den inte har uppmärksammats, en väsentlig förändring.

Nu finns också frågan om full sysselsättning med som målsättning för den Europeiska unionen. Målsättningarna för sysselsättningssamarbetet stärks i och med att full sysselsättning ingår som ett av Europeiska unionens övergripande mål i stället för dagens mål om hög sysselsättning.

Unionens yttre åtgärder

EU har på kort tid åstadkommit en fredlig och ekonomisk utveckling som för bara en generation sedan tedde sig som en ouppnåelig dröm. En kontinent som tidigare varit så sargad av konflikter och krig har nu ett samarbete som innebär att vi delar varandras problem och framgångar. Fortfarande finns det dock klyftor, i både ekonomiskt välstånd och demokratisk utveckling, som delar Europa. Utvidgningen måste fortsätta.

EU har under de senaste åren genomfört flera utvidgningar och fler länder, inte minst Turkiet och länder på Balkan, står på tur. Både för att den utvidgning som redan skett ska lyckas fullt ut och för att kommande utvidgningar ska kunna fungera är Lissabonfördraget viktigt. 27 medlemsländer kan inte arbeta effektivt i ett regelverk som huvudsakligen härstammar från den tid då EU bestod av 6 länder.

EU:s stora utrikespolitiska styrka är unionens bredd av verktyg för att åstadkomma förändring: Det handlar om handel, bistånd, diplomati, krishanteringsresurser m.m. En ökad samordning av alla dessa verktyg stärker EU:s utrikespolitik. Det är viktigt att EU kan agera gemensamt på utrikes- och säkerhetspolitikens område. Vår röst i världen förstärks och ett samlat EU är en viktig aktör. När EU agerar enigt och starkt har det visat sig att EU också förmår göra skillnad, som när man lyckades hindra ett inbördeskrig att bryta ut i Makedonien 2001. Lissabonfördraget stärker den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken genom tydligare struktur och organisation. Bland annat kommer man att inrätta en post som hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Denna person kommer att vara ordförande i rådet för utrikes frågor men också vara vice ordförande i kommissionen med ansvar för de yttre förbindelserna. Enhällighet kommer att utgöra huvudregel för beslutsfattande om unionens utrikes- och säkerhetspolitik men i vissa fall kommer också kvalificerad majoritet att kunna tillämpas, dock aldrig i frågor med militära eller försvarsmässiga konsekvenser.

Det har under många år varit en hörnsten i socialdemokratisk utrikespolitik att det internationella samfundet har ett huvudansvar för internationell fred och säkerhet. I FN-stadgans 8:e kapitel, artikel 52, ges direkt stöd för regionala avtal eller att en regional organisation som EU ska behandla angelägenheter rörande upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. EU har utvecklats till en stor global aktör och bör samarbeta och stödja FN. Att stärka EU:s kris- och konflikthanteringsförmåga också utanför EU:s gränser, samt att den ställs till FN:s förfogande, är en utveckling vi socialdemokrater aktivt har drivit på. Ett av de första exemplen på när EU kunde axla ett sådant ansvar var under våren 2003 då en EU-styrka, ledd av Frankrike och med svenskt deltagande, kunde bidra till att upprätthålla en skör fredsprocess i Kongo, ett land hårt drabbat av krig, våld och fattigdom.

Dåvarande utrikesminister Anna Lindh sade i sitt tal i Almedalen i juli 2003: ”För första gången den här våren har EU blivit så starkt i den gemensamma utrikespolitiken att när FN bad EU ställa upp så kunde EU skicka trupper till Kongo för att bevara freden i Kongo. Och det är också ett viktigt exempel på vad EU kan betyda utanför Europas gränser.”

Fördraget betonar solidariteten mellan medlemsstaterna och att dessa ska stödja varandra med alla till buds stående medel vid naturkatastrofer, terrordåd och väpnade angrepp. Fördraget betonar emellertid samtidigt också att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken inte ska påverka den ”särskilda karaktären” hos de alliansfria staternas säkerhets- och försvarspolitik. Sverige ska förbli militärt alliansfritt.

Genom Lissabonfördraget stärker EU sin förmåga till att, med medlemsstaternas resurser, bidra till att bevara fred, förebygga konflikter och stärka internationell säkerhet genom civila och militära insatser. Kraven på enhällighet i rådets beslutsfattande behålls för dessa frågor.

En europeisk byrå för utveckling av försvarskapacitet och för forskning, anskaffning och försvarsmateriel (Europeiska försvarsbyrån) inrättas genom fördraget. Denna kommer att samordna och effektivisera såväl behovsanalys som utveckling och anskaffning av de nationella krishanteringsresurserna.

Miljö

Miljö finns redan som politikområde i nu gällande EG-fördrag. Lissabonfördraget har ett i stort sett oförändrat innehåll inom klimat- och miljöpolitiken. Men tillämpningen av principerna om subsidiaritet (garanti för att EU:s beslut fattas så nära medborgarna som möjligt och endast om de är mer effektiva än beslut på nationell, regional och lokal nivå) och proportionalitet (garanti för att EU:s åtgärder står i proportion till målen) på miljöområdet stärks och förtydligas i det nya fördraget. En särskild bestämmelse införs om att unionens åtgärder på internationell nivå särskilt ska avse att bekämpa klimatförändringen (s. 29 i prop. 2007/08:168). Inom ramen för hållbar utveckling skrivs en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö in bland unionens mål (artikel 2 i det ändrade EU-fördraget). Principen om att miljöskyddskraven ska integreras i utformningen och genomförandet av unionens politik motsvarar den princip som redan finns i gällande fördrag.

Det ligger i allas intresse att klimat- och miljöpolitiken genomsyrar det nya fördraget. Vi är dessutom positiva till en ökad tydlighet i subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Sverige bör verka för att även försiktighetsprincipen får en liknande status. Den internationellt vedertagna försiktighetsprincipen tillämpas oftast i miljö- och hälsosammanhang, men kan också användas i ekonomiska situationer. Den innebär att försiktighetsmått ska vidtas så snart det finns skäl att anta att en åtgärd kan skada människors hälsa eller miljö. Verksamhetsutövare kan inte ursäkta sig med att det saknas full vetenskaplig visshet om åtgärdens skadlighet.

Rättsfrågor och inrikes frågor

Lissabonfördraget innebär stora förändringar för området frihet, säkerhet och rättvisa. Straffrättsliga frågor blir överstatliga i och med det nya reformfördraget. Det innebär att medlemsländerna förlorar sitt veto mot nya lagar på området, och ramlagsförfarandet försvinner. I stället ska ministerrådet som huvudregel fatta beslut med kvalificerad majoritet (det ordinarie lagstiftningsförfarandet), och Europaparlamentet blir medbeslutande. Samma lagstiftningsinstrument som används inom första pelaren i dag kommer att gälla, dvs. direktiv och beslut.

Vi socialdemokrater menar att Lissabonfördraget innebär fördelar med större möjlighet till harmonisering av straffrättslig lagstiftning. Det nuvarande mellanstatliga arbetet med krav på enhällighet har brister som nämns i propositionen, som långdragna förhandlingar och urvattnade förhandlingsresultat. Inom ett antal nämnda definierade områden kan Europaparlamentet och rådet genom det nya fördraget fatta beslut om direktiv om minimiregler. I vilken utsträckning lagstiftningsinitiativ på straffrättens område kan antas utanför detta område är dock inte alldeles tydligt. Även på straffprocessrättens område kan harmonisering ske genom direktiv om minimiregler. Det ska sägas att det är svårt att se in i framtiden och peka på vilken utveckling arbetet inom det straffrättsliga området kommer att ta.

Vissa särbestämmelser kommer dock att tillämpas som innebär att medlemsländer kan sätta stopp för viss lagstiftning. Medlemsländerna kan begära att lagförslag ska godkännas enhälligt av EU:s stats- och regeringschefer (Europeiska rådet) om de tycker att det påverkar deras rättssystem för mycket. Denna möjlighet har kallats för ”nödbromsen”. Nödbromsen är bra och nödvändig, inte minst för att systemet ska få ett medborgerligt förtroende. Vissa frågor är för särskilt viktigt att värna, som den svenska tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen. Det blir emellertid möjligt för vissa medlemsstater att gå vidare och anta åtgärder på området medan andra länder står utanför. Men möjligheten för vissa länder att gå vidare kan också innebära ett problem med fragmentisering och splittring. Ett sådant fördjupat samarbete är särskilt lätt på straffrättens område. Det kan innebära att det ömsesidiga erkännandets princip inte får den verkan som avsetts.

Fördraget ger möjligheter till ett fördjupat åklagar- och polissamarbete. Eurojust får med fördraget utökade befogenheter. Det är inte helt klarlagt hur långt dessa sträcker sig. Vi delar dock regeringens bild av att Eurojusts befogenhet att inleda brottsutredningar och föreslå lagföringsförfarande inte innebär skyldighet för nationella behöriga myndigheter att utan egen prövning och ställningstagande inledande sådana förfaranden. Det läggs en grund för att i framtiden inrätta en europeisk åklagarmyndighet som kan utreda och lagföra gärningsmän främst för brott som skadar unionens ekonomiska intresse. Men i förlängningen kan beslut fattas om att befogenheten även gäller grov brottslighet.

Även polissamarbetet fördjupas. Såväl när det gäller operativt samarbete som t.ex. insamling, analys, behandling och utbyte av information. Det poängteras dock att tvångsåtgärder endast kan genomföras av berörda nationella myndigheter.

Vi socialdemokrater stöder det förstärka samarbetet i Europa mellan polis och åklagare. På vilket sätt samarbetet kommer att fördjupas är i dag inte möjligt att säga. Vi vill dock peka på vikten av att ha en djup förankring hos varje medlemsstat innan nya överstatliga institutioner skapas på åklagarsidan. Det är även nödvändigt att det finns ett starkt skydd för information om enskilda som insamlas och lagras.

Flyktingpolitiken kommer med det nya Lissabonfördraget att bli ett överstatligt samarbete. Vi socialdemokrater tycker det är bra med en gemensam flyktingpolitik inom Europeiska unionen, men vi anser att utvecklingen bör följas så att inte asylrätten hotas. Det är av stor vikt att Sverige är drivande för att EU:s flyktingpolitik ska bli ett rättssäkert system som värnar asylrätten.

Tjänster

När tjänstedirektivet beslutades uteslöts tjänster av allmänt intresse. Sedan dess har det förts en diskussion om hur dessa tjänster ska definieras och vilket ansvar medlemsstaterna respektive EU ska ha för dessa frågor. För att klargöra detta har ett protokoll om tjänster av allmänt intresse bifogats till Lissabonfördraget. I detta protokoll skiljer man på ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse. Protokollet slår fast nationella, regionala och lokala myndigheters avgörande roll och stora handlingsutrymme när det gäller att tillhandahålla, beställa och organisera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse så nära användarnas behov som möjligt. Medlemsstaterna ska också sträva efter en hög nivå av kvalitet, säkerhet och överkomlighet, likabehandling samt främjande av allmän tillgång och användarnas rättigheter. Detta rör tjänster som el, post och telefoni. I artikel 2 beskrivs det tydligt att bestämmelserna i fördragen inte på något sätt ska påverka medlemsstaternas behörighet att tillhandahålla, beställa och organisera tjänster av allmänt intresse som inte är av ekonomisk art. Exempel på sådana tjänster är barnomsorg, hälso- och sjukvård, skola och andra offentliga tjänster. Lissabonfördraget innebär på detta sätt att medlemsstaternas ansvar för att beställa, organisera och finansiera dessa tjänster tydliggörs. Detta stärker medlemsstaternas rätt att definiera vad som är icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse och som således ska hållas utanför den inre marknaden och EU:s beslutsmakt.

Kulturpolitik

Målen för EU:s kultursamarbete är att bidra till kulturens utveckling i medlemsländerna. EU ska både värna Europas kulturella mångfald och framhäva det gemensamma kulturarvet. Målen ska uppnås genom att EU främjar samarbete mellan medlemsländerna.

EU får inte stifta lagar på kulturområdet. EU har bara rätt att besluta om stimulansåtgärder och anta rekommendationer. Sedan EU-fördraget 1993 har EU möjlighet att agera på kulturområdet, något man gör exempelvis genom evenemanget ”Europeiska kulturhuvudstaden”.

EU har ett samlat program för att stödja kultursamarbete över nationsgränserna. Kulturaktörer kan söka stöd för projekt inom bild- och scenkonst, kulturarv, litteratur och design. EU:s politik på det audiovisuella området syftar till att skapa en gemensam, konkurrenskraftig marknad för television och film och stärka den audiovisuella industrin.

Vi välkomnar att Lissabonfördraget på kulturområdet slår fast att unionens möjligheter att agera på kulturområdet blir begränsade och att åtgärder inte får omfatta harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning. Det är snarare så att det är mångfalden som ska ges utrymme och då med utgångspunkt i medlemsländernas historiska bakgrund.

Finanspolitik

Arbetet med EU:s budget ska präglas av stabilitet och långsiktighet. I och med det nya fördraget tas det ytterligare steg mot detta. Vi anser att Sverige ska verka för en restriktiv och återhållsam budgetpolitik inom unionen och en kostnadseffektiv användning av EU:s budgetmedel. Det är positivt att det nya fördraget även betonar detta.

Med den förändring av budgetramen som fördraget innebär blir det möjligt att fastställa en budgetram på fem år eller mer. Vi ser positivt på denna förändring då det innebär en större flexibilitet inom systemet. Det är dock viktigt att betona att en förkortning av budgetramen snarare kan bidra till att skapa mindre förutsägbarhet och stabilitet inom systemet. Det kan dessutom resultera i att det tunga budgetarbetet måste repeteras alltför ofta, vilket kan komma att sluka resurser och pengar.

Slutligen ser vi socialdemokrater positivt på den nya ordningen med det årliga budgetarbetet. Dagens två läsningar ändras så att rådet och Europaparlamentet enbart gör var sin läsning, vilket vi tror kommer att leda till en snabbare och mindre resurskrävande budgetprocess.

Skatter

Utformningen av regler och nivåer på skatter och avgifter är nationella angelägenheter som inte ska delas med eller överlämnas till Europeiska unionen. Enhällighet när det gäller beslut om skatter är därför centralt. Europeiska unionen ska inte heller tilldelas någon egen, självständig beskattningsrätt. Dessa principer omöjliggör inte för EU att spela en roll när det gäller att driva på utvecklingen. Vi vill vi ha en höjd miniminivå på alkoholskatterna samt ser positivt på om EU kan förbättra miljöbeskattningen t.ex. genom att enas om skatt på flyget. Skatteparadisen kräver också samordning och gemensamma åtgärder.

Lissabonfördraget berör skatter i tredje delen – Unionens politik och inre åtgärder avdelning VII kapitel 2 Bestämmelser om skatter och avgifter, artiklarna 110–113. Vi ser inget i dessa artiklar som rubbar ovanstående principer. I fråga om artikel 113 vill vi dock understryka att en harmonisering inte är nödvändig.

Rådet ska i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande enhälligt och efter att ha hört Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén anta bestämmelser om harmonisering av lagstiftningen om omsättningsskatter, punktskatter och andra indirekta skatter eller avgifter, i den mån en sådan harmonisering är nödvändig för att säkerställa att den inre marknaden upprättas och fungerar och för att undvika snedvridning av konkurrensen.

Konsumenträtt

Regeringen avskaffade i budgetproposition 2007/08 de konsumentpolitiska målen ”Trygga konsumenter som handlar hållbart” och dess delmål med fokus på hushållning av egna och gemensamma resurser till förmån för ett enkelt konstaterande: ”Konsumenterna har makt och möjlighet att göra aktiva val.” Samtidigt ökar rörligheten på konsumentvarumarknaden i Europa, och där har EU en viktig funktion att fylla.

Lissabonfördraget innebär att konsumentperspektivet kan tydliggöras. Konsumentskydd finns redan som politikområde i nu gällande EG-fördrag och regleras i artikel 153 i EG-fördraget. För att främja konsumenternas intressen och säkerställa en hög konsumentskyddsnivå ska gemenskapen bidra till att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt till att främja deras rätt till information och utbildning och deras rätt att organisera sig för att tillvarata sina intressen. Alla dessa mål är viktiga för att säkerställa konsumenternas rättigheter i Europa.

Målen på konsumentområdet ska bl.a. uppnås genom åtgärder som beslutas inom ramen för förverkligandet av den inre marknaden i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget. Med den artikeln som grund har åtgärder kunnat vidtas för att harmonisera lagstiftning där så är möjligt och lämpligt. Därutöver kan målen uppnås genom bestämmelser som understödjer, kompletterar och övervakar medlemsstaternas politik. Dessa åtgärder är av minimikaraktär och möjliggör alltså för medlemsstaterna att nationellt införa strängare skyddsbestämmelser. Det kan ses som positivt att dessa regler är av denna karaktär då Sverige har höga ambitioner med konsumentpolitiken. Samtliga åtgärder på konsumentområdet beslutar rådet tillsammans med Europaparlamentet enligt det s.k. medbeslutandeförfarandet.

Lissabonfördraget innebär inga förändringar innehållsmässigt för politikområdet. Konsumentskyddet hör till områden med delad befogenhet mellan unionen och medlemsstaterna (artikel 2c EUF-fördraget). Principen om att konsumentskyddskraven ska beaktas när unionens övriga politik och verksamhet utformas och genomförs finns angiven i nuvarande artikel 153.2 i EG-fördraget. Genom Lissabonfördraget blir principen mer synlig genom att den flyttas till artikel 6a i EUF-fördraget. Konsumentfrågorna lyfts fram i Lissabonfördraget, vilket bör innebära att det blir större fokus på konsumentfrågorna i Europa.

Stockholm den 30 september 2008
Mona Sahlin (s)
Sven-Erik Österberg (s)	Leif Jakobsson (s)
Kristina Zakrisson (s)	Tone Tingsgård (s)
Berit Andnor (s)	Thomas Östros (s)
Lars Johansson (s)	Thomas Bodström (s)
Carina Moberg (s)	Urban Ahlin (s)
Anders Karlsson (s)	Veronica Palm (s)
Ylva Johansson (s)	Margareta Israelsson (s)
Marie Granlund (s)	Ibrahim Baylan (s)
Anders Ygeman (s)	Tomas Eneroth (s)
Berit Högman (s)	Susanne Eberstein (s)