Mandatet för EU:s krishantering

Motion 2000/01:U501 av Sten Tolgfors och Henrik Landerholm (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om mandatfrågan i EU:s krishantering.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om behovet av en modernisering av FN-stadgan.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att civil krishantering försvåras eller omöjliggörs
utan en trovärdig militär krishanteringsförmåga inom EU.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om behovet av restriktivitet i användande av veto i EU:s
fredsarbete.

Tydligt svar i
mandatfrågan

Att säkra freden, hindra folkmord och rädda människoliv är
de allt överskuggande målen för EU:s framväxande
krishantering.

Redan vetskapen om att EU har en trovärdig militär
krishanteringsförmåga, baserad på medlemsländernas gemensamma vilja och
förmåga att snabbt besluta och utföra krishanteringsuppdrag, kommer att
verka stabiliserande i Europa.

Omvänt gäller att 90-talet är ett bevis för att den som har onda avsikter inte
avskräcks blott av ord. Om orden synas måste där finnas en reell
krishanteringsförmåga för att EU skall kunna sätta kraft bakom orden.

EU:s arbete med att skaffa en egen krishanteringsförmåga är mycket
välkommet. En avgörande fråga värd att diskutera och problematisera är då
under vilka förutsättningar EU skall kunna agera för freden. Med andra ord:
Vilket mandat krävs för EU:s krishanteringsinsatser?

Den svenska regeringen har i stället för att bilda opinion för EU:s
krishanteringsförmåga och förklara vilka förutsättningar som gäller för detta
gemensamma fredsarbete varit medvetet otydlig i mandatfrågan.

Regeringen har spridit sådan osäkerhet om saken att Sverige riskerar att bli
ett hinder i situationer där civila krishanteringsinsatser inte förslår,
situationen
urartar, våldet trappas upp och militära insatser blir nödvändiga. Om militära
insatser fördröjs i en sådan situation riskeras säkerheten inte bara för berörd
civilbefolkning, utan också för EU:s civila krishanterare. Det är därför
mandatfrågan måste få ett tydligt svar.

Vackert väder-politik?

Grunden för oklarheten är att regeringen söker separera civil
och militär krishantering helt ifrån varandra. Det låter sig
dock inte göras. Gränsen mellan civil och militär
krishantering är inte på något vis glasklar. Det kan och
kommer att pågå civila och militära insatser parallellt.
Formuleringen "militärt våld" som regeringen brukar för att
beskriva militär krishantering är också tvivelaktig. Ett
fredsbevarande uppdrag kan behöva övergå i något annat i
den sekund som situationen förvärras.

Dessutom riskeras själva förutsättningarna för civil krishantering om det
inte finns en militär förmåga och en politisk beredskap att använda den om
det blir nödvändigt.

Det finns ett tydligt mönster i regeringens säkerhetspolitiska agerande.
Civil säkerhet kan regeringen hantera ganska bra, men säkerhetens kärna, den
militära krishanteringen, klarar man över huvud taget inte att hantera på ett
rationellt sätt.

Vilket mandat krävs för
krishanteringen?

Alla är överens om att EU:s krishantering i första hand skall
ske med mandat från FN:s säkerhetsråd. Men vad gör EU
om säkerhetsrådet inte förmår att axla sitt utpekade
huvudansvar för internationell fred och säkerhet och FN-
mandat därför blockeras?

Skall Sverige hävda formalismens företrädesrätt och hindra insatser? Skall
vi låta folkmord pågå? Skall vi låta civila dö? Eller skall Sverige och EU välja
att agera för freden ändå?

EU:s regeringschefer har slagit fast att besluten om EU:s
krishanteringsinsatser måste tas i enlighet med FN-stadgans principer. I
ordförandeskapets slutsatser från Helsingfors står det: "Unionen kommer att
bidra till internationell fred och säkerhet i enlighet med principerna i Förenta
nationernas stadga. Unionen erkänner att Förenta nationernas säkerhetsråd har
huvudansvaret för bevarandet av internationell fred och säkerhet."

Märk väl att det står i enlighet med principerna i FN-stadgan och att
säkerhetsrådet har huvudansvaret - inte hela ansvaret - för fred och säkerhet.
Denna formulering - som f.ö. överensstämmer med Natos - valdes just för att
undvika att EU handlingsförlamas i humanitärt utsatta situationer.

Den svenska regeringen har ändå valt att kräva konkreta FN-mandat för att
EU skall kunna agera. Anna Lindh har sagt i riksdagen: "När vi säger att man
skall följa principerna i FN-stadgan betyder det ... att man ska ha mandat från
säkerhetsrådet när det gäller fredsframtvingande insatser."

Också statsministern har villkorat EU:s militära krishantering med
säkerhetsrådsmandat: "När det gäller nödvändigheten av ett FN-mandat för
sådant som innebär våldsanvändning är det klart fastlagt i dagens slutsatser att
det bygger på FN-stadgan." Som svar på en journalistfråga om detta innebar
krav på säkerhetsrådsmandat, sa han: "Ja, det bygger på FN-mandat för
våldsanvändning."

Detta säger statsministern i strid med toppmötets slutsatser. Det må vara
hans egen uppfattning, men det var en felaktig beskrivning av
Helsingforsmötets beslut. I grunden ligger att regeringen är pressad från
Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Situationen är inte så enkel som regeringen söker ge intryck av, vilket
händelserna på Balkan visat. FN-stadgans principer är mer än bara en
beslutsordning. Där finns också åligganden för länderna att t.ex. hindra
folkmord. FN-stadgans principer - inte ett entydigt mandat från en resolution
- var det som Nato hänvisade till när man inledde aktionen för att stoppa
Milo evics brott i Kosovo.

En sådan åtstramning av Helsingforsmötets beslut, som den svenska
regeringen sökt göra, skulle hindra EU från att agera i humanitära nödlägen
som det i Kosovo, där säkerhetsrådsmandat uppenbart orätt blockeras.

Förtydliga FN-stadgan
för framtiden

Vi är alla överens om att EU:s krishanteringsinsatser primärt
skall ske med ett säkerhetsrådsmandat i grunden. Men att
som den svenska regeringen i praktiken villkora EU:s
agerande för freden med bl.a. ett godkännande från ett
obstruerande Fastlandskina vore fel.

Regimen i Kina stoppade fortsatt FN-närvaro med fredsbevarande trupp i
Makedonien, när den som bäst behövdes. Kina visar återkommande att landet
inte alltid är kapabelt att ta ansvar för internationell fred och säkerhet. När
den svenska regeringen viker sig för vetot, eller hot om veto, säger den
underförstått att makt är rätt.

EU:s regeringschefer valde en formulering i mandatfrågan som skulle
utgöra en försäkring mot passivitet. De flesta är överens om att det vore fel
att
inte agera i humanitära nödlägen som det i Kosovo. Det var därför som
Sverige - trots allt - stödde Natoinsatsen i Kosovo och beskrev den som
nödvändig, väl medvetet om att den saknade säkerhetsrådsmandat. Anna
Lindh sa: "Vi hade helst sett ett FN-beslut. Men det viktiga nu är att få
Milo evic att ge efter."

Utrikesministern har sagt att det är fråga om "hypotetiska situationer" där
EU skulle behöva agera utan FN-mandat. Det är det inte alls, vilket hennes
eget agerande visat!

Sverige måste nu agera för att skapa en klarare situation för framtiden. Det
är bättre att vara förberedd än att alltid överraskas om säkerhetsrådet
blockeras. Men i stället för ett rationellt agerande i mandatfrågan har
regeringen valt en "man skall aldrig säga aldrig"-doktrin, som
utrikesministern uttryckt det i riksdagen.

Å ena sidan säger regeringen att FN-mandat enligt Sveriges uppfattning
ovillkorligen krävs för fredsframtvingande insatser. Å andra sidan medger
regeringen under press att man kan "aldrig säga aldrig".

Sverige har nu ett antal olika alternativ:

- Vi kan säga att de gånger Sverige accepterar agerande utan
säkerhetsrådsmandat är undantagssituationer som inte är prejudicerande.
Det skapar dock osäkerhet i varje given situation och är motsägelsefullt.

- Sverige kan verka för att modernisera och förtydliga FN-stadgan och
vetorätten, något som bl.a. Tysklands utrikesminister har resonerat om.

- Sverige kan lyfta fram Uniting for Peace-mekanismen som ett alternativ
att använda i låsta situationer. Generalförsamlingen övertar då
säkerhetsrådets uppgifter om det förlamas.

- Sverige kan tydligt säga att EU måste kunna genomföra
krishanteringsuppgifter i humanitära nödlägen också om FN-mandat
saknas. Agerandet måste alltid ske i enlighet med FN-stadgans principer,
som också innefattar bl.a. krav på medlemsländerna att hindra folkmord.

- Sverige kan välja kombinationer av dessa eller andra lösningar.

Det som inte är acceptabelt är passivitet i humanitära
nödlägen, där människor dör på grund av politiska låsningar
i säkerhetsrådet eller oförmåga att ta ställning från bl.a.
svensk sida.

Sverige bör därför driva en modernisering av FN-stadgan för att anpassa
den för en ny tids konflikter, inte minst vad gäller vetorätten.

Avstå vetot

Regeringen har glidit också vad gäller bruket av vetorätten
inom EU. "Det finns möjlighet för de enskilda länderna att
använda sitt veto om det mot förmodan skulle finnas olika
tolkningar när det gäller ett FN-mandat", har
utrikesministern sagt i riksdagen.

Att flagga för att Sverige kan komma att använda sitt veto sänder helt
felaktiga signaler om Sveriges vilja att delta i fredssamarbetet. Det vore
mycket bättre om utrikesministern underströk vikten av att stärka EU:s
förmåga att agera för fred och säkerhet.

Det råder en olycklig oklarhet om i vilket sammanhang det är som
regeringen skulle kunna lägga sitt veto. Det krävs enhällighet för att fatta
beslut om åtgärder som har militära implikationer. Menar regeringen att
Sverige skulle hindra 14 andra EU-länder från att agera för freden? Kan
Sverige tänka sig att blockera att de andra EU-länderna hanterar en
krissituation i närområdet? Det vore i så fall helt orimligt.

Veto, hot om veto eller ens resonemang om att vetorätten kan bli aktuell
att använda skall utnyttjas med största restriktivitet.

Sveriges deltagande i olika operationer av militär krishantering avgör
Sverige självt. Det behövs inga veton för att Sverige skall kunna avgöra sitt
eget deltagande. Det är svårt - närmast omöjligt - att se någon situation där
ett svenskt veto kunde vara aktuellt. Däremot är det lätt att se situationer där
gemensamt agerande för freden är avgörande.

Civil och militär
krishantering

Det hade egentligen inte uttryckligen behövt verbaliseras,
utan kunnat vara underförstått från den svenska regeringens
sida, att det finns situationer där vi av humanitära skäl måste
kunna agera också när säkerhetsrådet är förlamat. Men den
svenska regeringen har genom sitt pratande sökt omtolka
toppmötenas formuleringar och därmed snäva åt EU:s
möjligheter att agera för freden.

Regeringens linje hade paradoxalt nog varit tydligare om statsministern
och utrikesministern hållit tyst. Då hade det uppfattats som om Sverige stod
bakom skrivningarna från Köln och Helsingfors fullt ut - utan reservationer.
Genom att prata runt har regeringen spridit osäkerhet om och snävat åt EU:s
möjligheter att agera.

Det är bra att regeringen engagerat sig i EU:s civila krishantering. Men
fokusering på civil krishantering får inte leda till att Sverige tvekar om den
militära krishanteringen, som är en förutsättning för humanitär hjälp. Civil
krishantering försvåras eller omöjliggörs utan en trovärdig militär
krishanteringsförmåga inom EU.

Att Sverige sänder dubbla budskap i mandatfrågan och dessutom saknar
tillräcklig förmåga att snabbt ställa upp med militär trupp är allvarligt.

När freden i Europa ännu inte är säkrad kan inte Sveriges regering ägna sig
åt att söka inrikespolitiskt motiverade nödutgångar. Det är moraliskt riktigt
att
EU skaffar sig förmågan att förebygga och förhindra kriser, krig och
konflikter i närområdet. Det är moraliskt riktigt att EU ingriper för att stoppa
folkmord och etnisk rensning. Helst skall detta ske med mandat från FN:s
säkerhetsråd i grunden, men skulle ett sådant blockeras kan EU inte passivt
åse när människor far illa. För att minimera den risken måste arbetet med att
reformera FN-stadgan nu inledas.

Stockholm den 3 oktober 2000

Sten Tolgfors (m)

Henrik Landerholm (m)