Mångfaldsperspektiv i public service-medierna

Motion 1998/99:Kr252 av Yvonne Ruwaida (mp)

av Yvonne Ruwaida (mp)
Mångfald och en spegling av det mångkulturella Sverige är
nya begrepp som skrivits in i det rådande avtalet mellan
staten och Sveriges Television respektive Sveriges Radio.
Begreppet det mångkulturella samhället andas öppenhet,
tolerans och acceptans av skilda språk, religioner och
livssyner. Idén är att skilda "kulturer" skall kunna leva sida
vid sida och att medlemmar av en minoritet skall ha rätt till
sin kulturella särart. I Sverige är det invandrare och
invandrarkulturer som står i fokus vid diskussionen om det
mångkulturella samhället.
Sedan ganska många år har vissa språkliga och etniska minoriteter åtnjutit
en särställning i avtalet mellan stat och television. I det senaste avtalet är
det
särskilt tre inhemska språkliga minoriteter som räknas upp: samiska, finska
och tornedalsfinska. Också invandrarspråk skall beaktas. I praktiken har detta
inneburit att vi har program på finska, turkiska, serbokroatiska med mera,
samt program av, med och för invandrare.
I texten om inhemska språkliga och etniska minoriteter nämns att bland
andra tornedalsfinska skall ha en särställning. Avtalet är inte helt entydigt
utan kan tolkas så att det är språket som skall skyddas, men i kulturutskottets
betänkande inför avtalsskrivningen talas uttryckligen om "de kulturer som
företräds av våra inhemska minoriteter, nämligen samerna, den finskspråkiga
gruppen och tornedalingarna". Sannolikt är detta ett resultat av att det
mångkulturella Sverige skall speglas.
Varken i utskottsbetänkandet, regeringens proposition eller någon av de
motioner som inkom i ärendet nämns att homosexuella som grupp skulle ha
en självständig plats i det mångkulturella samhället. Kanske borde detta
stämma till eftertanke. En fara med att inte inkludera homosexualitet är att
kulturella normer överordnas sexuell läggning. I varje kultur som finns i
Sverige, alltifrån den svenska till de övriga inhemska och vidare till de
invandrade, är heterosexualiteten norm. Normen kan vara olika stark och ta
sig olika uttryck, men generellt sett är en negativ syn på homosexuella ett
tydligt inslag i samtliga dessa kulturer.
I utredningen "Homosexuella och samhället" pekas på frånvaron av TV-
program av, med och för homosexuella. Till detta svarar SVT att "program
av den typ som nämns, av, med och för homosexuella, torde knappast stå i
samklang med Riksradions uppdrag, såsom det uttrycks i nuvarande radiolag
och avtal mellan programföretag och staten" (SOU 1984:63, s. 223). SVT
tycks således här ha tolkat lagen och avtalet så att det faktiskt är otillåtet
att
visa ett program eller göra en programserie enligt ovanstående koncept. Det
skulle med andra ord bryta mot lagens bokstav om opartiskhet och saklighet.
Tolkningen förklarar i sig utredningens nedslående resultat vad gäller hur
mycket tid homosexualitet fått i TV, men visar också på ett annat viktigt
fenomen. Att visa upp homosexualitet utifrån ett homosexuellt perspektiv
blir här att betrakta som en partsinlaga. Annorlunda uttryckt kan man påstå
att homosexualitet behandlas som en åsiktsyttring. Frågan är om detta varit
lagstiftarens intentioner, men eftersom regeringen låter resonemanget passera
hade den uppenbarligen inte några invändningar. Förslaget har för övrigt inte
återkommit i vare sig senare utredningar, betänkanden eller propositioner,
trots att exempelvis 1997 års nya avtal mellan staten och SVT föregicks av
vad man ville skulle bli en förutsättningslös diskussion om bland annat hur
särskilda publikgrupper skulle behandlas. Med begreppet avsågs dock
specifikt funktionshindrade samt språkliga och etniska minoriteter (Ds
1994:76 En radio och TV i allmänhetens tjänst).
I dag är lagens text ändrad, men avtalet talar fortfarande om opartiskhet
och saklighet. SVT hävdar enligt brev till RFSL att man i dag inte gör
samma tolkning som tidigare, men man agerar enligt samma principer allt
sedan remissyttrandet kom 1986. Det första och hittills enda TV-bolag i
Sverige som gjort program med och för homosexuella är den lilla
kommersiella kanalen ZTV. Att det blev en kommersiell kanal och inte en
public service-kanal visar på en viss logik om man jämför med studier av hur
public service-kanaler inte bara i Sverige, utan även utomlands legat efter
kommersiella kanaler i frågan om homosexualitet.
Flera studier som gäller medier visar att det är svårt att identifiera sig med
andra än den grupp man själv tycker sig ingå i. Studier gjorda på TV-publik
visar att möjligheten till identifikation är central för att ett TV-utbud skall
vara värdefullt för tittaren. Amerikanska studier pekar bland annat på att TV-
publik som tillhör minoritetsgrupper i första hand väljer att följa TV-serier
som handlar om den egna minoriteten. Samma sak gäller om man låter
ungdomar peka ut sin favorit bland TV-seriekaraktärer: svarta väljer till 75 %
svarta, latinamerikaner till 80 % latinamerikaner. Intressant här är att den
grupp som har störst möjlighet att finna någon ur den egna gruppen att
identifiera sig med också är den grupp som i störst utsträckning väljer någon
från den egna gruppen: vita ungdomar väljer till 96 % vita personer som TV-
favoriter. Det är i det ljuset man skall se Sveriges Televisions misslyckande.
Låsningen i den heterosexuella normen gör att om perspektivet byts blir detta
att betrakta som partsinlagor eller osakligheter.
Men man missar en poäng. Om heterosexuella kräver ett heterosexuellt
perspektiv för att förstå ett program, varför skulle detta inte gälla
homosexuella? Behoven kan möjligen se olika ut men att de skulle kunna
tillgodoses genom folkbildningsprogram om homosexuella, gjorda av
heterosexuella och med ett heterosexuellt perspektiv är osannolikt. Dessa
program, hur välgjorda och bra de än är, är heller inte gjorda för homosex-
uella utan för den stora allmänheten och därmed anpassas frågeställningar
och infallsvinklar till den breda publiken. Det är en avsevärd skillnad på
program om homosexuella och program för homosexuella.
Sveriges Television är ett bolag som följer idén om en television i
allmänhetens tjänst, det som man vanligen brukar kalla för public service.
Uppdraget går ut på att programinnehållet skall vara till för så många som
möjligt, och att även mindre grupper skall kunna se program riktade till dem.
I internationella sammanhang framstår ofta BBC som förebilden för public
service-television, och många gånger visar det sig också att SVT har BBC
som förebild.   I likhet med förhållanden i Sverige visar det sig att det är de
kommersiella brittiska kanalerna som varit först med renodlade TV-program
för homosexuella. Redan 1989 visade Channel 4 homoprogrammet "Out on
Tuesday", vilket ungefär två år senare följdes av BBC:s "Saturday Night
Out". Till skillnad från det svenska TV-bolaget i allmänhetens tjänst gjorde
således BBC en annan bedömning av program med och för homosexuella.
Radiodelen av BBC har sedermera också följt upp initiativet och sänt
återkommande program för homosexuella.
Sveriges Television är hindrad av sin egen tolkning av sitt public service-
uppdrag. En TV i allmänhetens tjänst kan per definition inte ta hänsyn till
homosexualitet eftersom detta betraktas som en partsinlaga som inte berör
allmänheten. När homosexuella dessutom varken räknas som minoritet eller
kultur - och därmed inte är en del av det mångkulturella Sverige - hamnar
gruppen utanför. SVT är i den bemärkelsen genom rådande lagstiftning och
rådande avtal förhindrat att gå samma väg som ZTV, eller att gå längre.
Att visa ett programutbud av, med och för samer, tornedalingar,
finskspråkiga och vissa invandrargrupper är helt tillåtet och dessutom ett
demokratiskt ansvar. Att visa program med och för heterosexuella diskuteras
inte ens, utan tycks betraktas som en självklarhet. Däremot görs inte program
med och för homosexuella, utan sådant har åtminstone tidigare betraktats
som lag- och avtalsvidrigt. Inför nästa avtalsskrivning mellan staten och
public service-medier bör därför begreppen mångfald och det mångkulturella
Sverige breddas till att inkludera homosexuella.
I avtalet mellan staten och SVT borde homosexuella tas med som en grupp
som har särskilda behov. Det finns en uppenbar risk att homo- och bisexuella
annars försvinner om det mångkulturella samhället definieras som ett
samhälle där kulturella normer - där heterosexualitet ofta är än starkare än i
den svenska kulturen - blir överordnade frågor om sexuell läggning.  Att
skriva in homosexuella är en förutsättning för förändringar, men det är också
en förutsättning för att få till stånd en förändring av rådande attityder inom
SVT och SR. Så länge homosexualitet betraktas som en åsiktsyttring blir
homo- och bisexuella behandlade som partsinlagor som måste bemötas. Att
homosexuellas ställning debatteras är en självklarhet, men att homosexualitet
i sig och homosexuella perspektiv skulle vara partsinlagor eller något mer
osakligt än heterosexualitet och heterosexuellt perspektiv måste ifrågasättas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mångfaldsperspektivet i public service-medierna.

Stockholm den 27 oktober 1998
Yvonne Ruwaida (mp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Kulturutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1998-10-28 Hänvisning: 1998-11-03 Bordläggning: 1998-11-03

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (2)