med anledning av prop. 1990/91:129 Ändringar i rättegångsbalken m.m.

Motion 1990/91:Ju44 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

Sammanfattning

Folkpartiet liberalerna har i flera parti- och
kommittémotioner lämnat sin syn på brottsbekämpningen
samt polisens och rättsväsendets arbetsmetoder ur mer
principiella synvinklar. De förändringar som regeringen nu
föreslår är i grunden av mer praktisk karaktär, men de ger
ändå delvis upphov til principiella reflexioner. På en
konkret punkt -- regeringens förslag till ändring av 23 kap.
8

§ rättegångsbalken -- leder sådana principiella
resonemang oss till slutsatsen att vi inte kan godta
regeringens förslag. Dessutom är vi kritiska mot
regeringens handlande på en punkt -- rörande
massgripanden -- där det inte finns något konkret förslag till
riksdagen.

Förslaget till ändring av 23 kap 8 § rättegångsbalken
(RB)

Enligt nu gällande lydelse av 23 kap 8 § RB får personer
som vistas ''å plats, där brott förövas'' tas med till förhör.
Regeringens förslag innebär en kraftig utvidgning av
polisens rätt att ta med personer till förhör i sådana
situationer. Utvidgningen sker på tre olika sätt: genom en
utvidgning av det område inom vilket personer skall ha
vistats för att få tas med, genom en utvidgning av den tid
inom vilken polisens beslut om att ta med en person till
förhör får fattas samt genom en utsträckning till att gälla
även personer som inte varit närvarande vid själva brottet,
men som kommit till området senare. De två förstnämnda
utvidgningarna motiveras av föredragande statsrådet, men
motiveringarna är enligt vår uppfattning för knapphändiga
och delvis motsägelsefulla. Den tredje utvidgningen
motiveras inte alls utan framgår endast av den föreslagna
lagtexten.

Regeringens förslag till lagtext (23:8 2 st RB) lyder:

Vad som sägs i första stycket gäller också den som
befinner sig inom ett område i anslutning till den plats där
ett brott nyligen förövats, om det för brottet inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år. Detta gäller
också vid försök till ett sådant brott.

Enligt föredragande statsrådets motivering avses, som
nämnts ovan, en utvidgning såväl i tid som i rum av polisens
möjligheter att ta med personer till förhör.

Avgränsningen i tiden ägnas endast några få meningar i
propositionen. Gränsen för tvångsförhör sägs i den
allmänna motiveringen kunna sträcka sig till ''några
timmar'', men omständigheterna i det enskilda fallet måste
enligt föredragande statsrådet få bli avgörande. I
specialmotiveringen upprepas att avgränsningen kan
sträcka sig till ''några timmar'', men tilläggs att den med
nödvändighet kan utsträckas om ett mycket allvarligt brott
har begåtts i oländig terräng.

Avgränsningen i rummet får en lika knapphändig
motivering: i allmänna motiveringen sägs att det i
stadsbebyggelse kan röra sig om områden upp till en
stadsdels storlek, medan det i glesbygd kan bli fråga om
''betydligt större områden''. Någon gräns uppåt tycks
föredragande statsrådet inte vilja sätta. Inte heller i
specialmotiveringen återfinns någon övre gräns. Där nämns
å andra sidan att de föreslagna reglerna kan tillämpas även
på personer som uppehåller sig längs ''tänkbara flyktvägar
från brottsplatsen'' -- något som inte har stöd i den allmänna
motiveringen. Exempelvis blir därför frågan om huruvida
personer, som uppehållit sig längs en tänkbar flyktväg några
kilometer ifrån den stadsdel där ett brott förövats tjugo
minuter tidigare, olika besvarad om man läser i den
allmänna motiveringen eller i specialmotiveringen. Någon
ledning för hur långa de ''tänkbara flyktvägarna'' får vara
ges inte.

Den tredje utvidgningen, att även personer som
kommer till brottsplatsen eller ''området'' efter brottet kan
tas med till förhör, följer av ordalydelsen hos
lagtextförslaget. Någon motivering till denna utvidgning
eller något försök att beskriva i vilken typ av situationer
sådana personer kan tas med till förhör återfinns inte alls i
propositionen.

Regeringens förslag skiljer sig avsevärt ifrån det
remissbehandlade förslaget från rikspolisstyrelsen. Vi vet
därför inte vad remissinstanserna haft för uppfattning om
avgränsningsförslagen i tid eller rum, eller vad de haft för
uppfattning om avgränsningen till att gälla brott med
straffminimum på fyra år.

Att personer som själva inte är misstänkta för brott
utsätts för frihetsberövanden är principiellt
grundlagsstridigt. Inskränkningar härvidlag måste vara
ytterligt välmotiverade, ytterligt noggrant penetrerade och
ytterligt noggrant avgränsade. Regeringens förslag
uppfyller inte dessa krav.

Vår slutsats är därför att regeringens förslag inte kan
godtas i denna del. Vi har förståelse för behovet av särskilda
åtgärder, exempelvis identitetskontroller och
avspärrningar, vid utredandet av extremt allvarliga brott.
En framtida lagändring kan bli nödvändig. Frågan måste
dock beredas med större eftertanke än vad som är fallet i
regeringens förslag.

Regeringens diskussion rörande ingripanden vid
allvarliga ordningsstöranden

Rikspolisstyrelsen har, bl.a. mot bakgrund av ett flertal
JO-ärenden där polisens agerande vid massgripanden
ifrågasatts, hemställt om två konkreta lagstiftningsåtgärder.
Dessa förslag har remissbehandlats och diskuteras av
föredragande statsrådet i propositionens allmänna
motivering. Delvis avser denna diskussion att förtydliga
regeringens ställningstagande till rikspolisstyrelsens förslag.
Mot det har vi inga invändningar. Men regeringens
diskussion går längre: den innehåller även långa, ingående
genomlysningar av föredragande statsrådets syn på frågor
om ingripanden vid allmänna ordningsstörningar i stort.
Denna form av ''lagstiftning via förarbetsuttalanden'' har vi
tidigare kritiserat.

Enligt regeringsformen kan riksdagen endast utfärda
regler och andra direktiv genom lag. För tolkningen av en
lag är de förarbeten som riksdagen samtidigt antar som sina
uttalanden av betydelse. Sådana uttalanden är givetvis
underordnade texten i den lag som stiftas. Denna text kan
inte i efterhand ges ny mening eller nytt innehåll.
Uttalanden av riksdagen rörande tolkning av tidigare stiftad
lag saknar stöd i regeringsformen. De uttalanden
regeringen gjort i propositionen är av denna karaktär.
Dessa uttalanden saknar alltså konstitutionellt stöd och
därmed även formell juridisk betydelse, även om de skulle
godkännas av riksdagen. Det sagda innebär att rättsläget
efter ett antagande av propositionen inte är klarare än
tidigare.

Särskilt betänkligt är regeringens agerande på denna
punkt mot bakgrund av att de nya ''förarbetsuttalandena''
tagits fram i samråd med en grupp bestående av
representanter för justitiedepartementet, riksdagens
ombudsmän och rikspolisstyrelsen. Föredragande
statsrådet anför att dessa ''-- -- -- i sak inte haft något att
erinra mot de överväganden som jag redovisat här -- -- --''.
Vi kan inte se detta som annat än ett sätt att söka binda de
berörda parterna vid regeringens bedömning.

Att representanter för riksdagens ombudsmän deltar i
en sådan träff med företrädare för en myndighet de har att
granska (rikspolisstyrelsen) och en myndighet som deras
huvudman, riksdagen, har att granska (regeringen) är
märkligt. Att regeringen utnyttjar detta för att förankra sin
ståndpunkt i en känslig fråga, där riksdagens ombudsmän i
framtiden ofta kan komma att behöva granska regeringens
myndigheter, är anmärkningsvärt -- inte minst när det sker
samtidigt som JO:s talan i ett brottmål av liknande karaktär
kommer att bli föremål för domstolsprövning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget till ändring av 23

kap. 8

§ rättegångsbalken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kraven på en framtida reglering
av identitetskontroller eller liknande åtgärder i anslutning
till extremt allvarliga brott.

Stockholm den 10 april 1991

Britta Bjelle (fp)

Lars Sundin (fp)

Kjell-Arne Welin (fp)

Bengt Harding Olson (fp)