med anledning av prop. 1992/93:161 Trafiksäkerheten på vägarna inför 2000-talet

Motion 1992/93:T90 av Harry Staaf (kds)

Inledning

Redan i 1988 års trafikpolitiska beslut slogs det fast att
behovet av att öka säkerheten för de oskyddade
trafikanterna är en prioriterad fråga, då risken att skadas
eller dödas är många gånger större för oskyddade
trafikanter än för övriga. Prioriteringen har ännu inte
avspeglat sig i olycksstatistiken. En försämring av
bilisternas hänsyn till oskyddade trafikanter har kunnat
märkas under de senaste åren. Detta är nu inte hela
förklaringen till de höga olyckstalen eftersom många
olyckor är singelolyckor.

Ytterligare ett skäl för att prioritera dessa transportsätt
är att de är oöverträffat energieffektiva och miljövänliga.

Olycksstatistiken

Enligt SCB:s statistik för 1991 dödades 68 cyklister och
125 fotgängare medan 755 cyklister och 1998 fotgängare
skadades svårt. Då det gäller antalet skadade är mörkertalet
mycket stort. Enbart cyklistskadorna utgör en vårdkostnad
på ca 92 miljoner årligen. Satsningar på att öka
trafiksäkerheten för fotgängare och cyklister (G/C-
trafikanter) är samhällsekonomiskt lönsamt.

Nödvändiga förbättringar

G/C-trafikanternas säkerhetsproblem är tämligen väl
knutet till tätorter: 85 procent av olyckorna sker där. Det
betyder att säkerheten kan förbättras genom aktiva
åtgärder i dessa områden.

Åtgärder utanför större tätorter behöver dock inte
uteslutas, eftersom frånvaron av cykelleder etc kan leda till
allt färre cyklar.

Den största faran för cyklister och fotgängare tycks vara
korsningar. Det bör vara en prioriterad uppgift för
Vägverket att förbättra korsningssäkerheten för oskyddade
trafikanter, till exempel genom att bygga planskilda
korsningar längs viktigare pendelstråk nära större tätorter.

En annan effektiv åtgärd torde vara att separera
oskyddade trafikanter och bilar ytterligare. Cykellederna är
så få och ofta så dåligt utformade att cyklister många gånger
väljer att färdas bland bilar, varpå riskerna ökar väsentligt.
Ett annat allvarligt riskmoment är att fotgängare och
cyklister ofta får dela utrymme. Resultatet är många
kollisioner mellan oskyddade trafikanter med allvarliga
skador som följd. Cyklisternas hastighet har under senare
årtionden ökat eftersom cyklarna blivit bättre. Detta ställer
ökade krav på säkerhet.

Det bör vara en central uppgift för Vägverket att i de
regioner där det finns ett faktiskt underlag etablera goda
och säkra ledsystem för cyklister. Vägverket bör därför
åläggas att reservera 200 miljoner kronor om året av sitt
nybyggnadsanslag för att åstadkomma goda regionala
system av cykelleder.

Barn och äldre

Som mycket riktigt konstateras i propositionen är det
framförallt barnen och de äldre som har en begränsning av
sitt rörelsemönster och som till följd av trafiken inte kan
röra sig på det sätt som de annars skulle ha önskat. När det
gäller barn är det dessutom inte möjligt att direkt påverka
barnens beteende. Därför är väg- och gatuåtgärder särskilt
betydelsefulla för dem.

För gående framträder framförallt en olycksgrupp:
halkolyckor. De är många och dyra. Antalet vårddagar på
sjukhus är betydligt flera än för andra olyckor. De drabbar
i mycket hög utsträckning äldre kvinnor.

Det tycks vara en etablerad sanning att ökad väghållning
för G/C-trafikanter i tätorter är mycket lönsamt, men detta
omsätts inte i verklig handling. Det borde vara en
prioriterad angelägenhet ur samhällsekonomisk synpunkt
att satsa optimalt på denna typ av väghållning.

Kunskap bristfällig

Kunskapen om hur vi skall gynna cyklism är bristfällig.
Klimatet, dåliga cykelvägar och bristande säkerhet ses som
viktiga hinder för att detta transportslag ökar. Klimatet kan
vi inte göra något åt. Den dåliga säkerheten däremot kan
motverkas genom infrastrukturella investeringar och
riktade säkerhetsåtgärder.

Undertecknad föreslår därför att Väg- och
trafikinstitutet inom sitt anslag satsar 2 miljoner kronor per
år under fyra års tid för att under den tiden genomföra en
studie av hur cykel- och gångtrafik kan stimuleras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det är önskvärt att stimulera
de miljövänligaste resesätten, cyklism och gående,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att arbetet på att öka de
oskyddade trafikanternas säkerhet i korsningar bör bli en
prioriterad uppgift för Vägverket,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att direktiv bör utfärdas till
Vägverket om att reservera 200 miljoner kronor ur
nybyggnadsanslaget för att etablera regionala ledsystem för
cyklar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Väg- och trafikinstitutet, för
forskning om hur gång- och cykeltrafik kan stimuleras, bör
avsätta 2 miljoner kronor per år under fyra års tid.

Stockholm den 14 april 1993

Harry Staaf (kds)