med anledning av prop. 1994/95:164 Jämställdhet mellan kvinnor och män inom utbildningsområdet

Motion 1994/95:Ub43 av Inger Davidson m.fl. (kds)

av Inger Davidson m.fl. (kds)
Utbildningsväsendets betydelse och särskilda ansvar
Varje demokratiskt samhälle måste se det som en viktig
uppgift att undanröja de fördomar och traditionella
föreställningar som försvårar och förhindrar jämställdhet
mellan könen. Jämställdhet handlar om procenttal, om
rättvisa, om att kvinnor och män skall ges likvärdiga
möjligheter att utvecklas och trivas. Men jämställdhet har
också en kvalitativ sida som är minst lika viktig som den
kvantitativa. Kvinnors och mäns kunskaper, erfarenheter och
värderingar måste tas tillvara på lika villkor.
Jämställdhetsarbetet måste ta itu med de nedvärderande
attityderna, den nonchalans som kvinnor ofta möter i skolan,
på arbetsplatser och i samhället i övrigt.
Både ur rättvisesynpunkt och ur kvalitetssynpunkt krävs
att jämställdheten inom utbildningsväsendet förbättras.
Utbildningsväsendet har en viktig uppgift i arbetet med att
skapa ett i verklig mening jämställt samhälle. Attityder och
föreställningar skapas och befästs i skolåldern och skolan,
men även den högre utbildningen har på så vis en unik
möjlighet att bidra till ett mer jämställt samhälle genom att
hävda allas lika värde och fostra till respekt för likheter och
olikheter mellan könen. De som leder undervisning,
forskning, skolor och institutioner har också ett ansvar att
skapa en sådan miljö som ger likvärdiga villkor för både
flickor och pojkar, kvinnor och män att trivas och utvecklas.
Skolan är vår mest omfattande obligatoriska verksamhet.
Skolan och den kommunala vuxenutbildningen är dessutom
landets i särklass största arbetsplats. Knappast någon annan
samhällsverksamhet har en så grundläggande betydelse för
både individernas och samhällets utveckling och framtida
villkor och därmed för hela vår välfärd och för våra
möjligheter att skapa ett jämställt samhälle. Skolans uppgift
är att föra vårt kulturarv vidare samtidigt som nya idéer,
kunskaper och tekniker utvecklas. Skola och utbildning
spelar också en avgörande roll för spridandet av kunskaper
om hur ett samhälle kan förändras. Kvinnornas roll i
samhällsutvecklingen speglas dock i alltför liten
utsträckning. Skolan tar idag heller inte hänsyn till de
skillnader som finns mellan könen och har inte förmått
tillgodogöra sig forskningens resultat när det gäller
undervisningens uppläggning och pedagogik.
Även universitet och högskolor spelar en betydelsefull roll
i samhällets utveckling. Självklart därför att de utformar den
högre utbildningen och bestämmer vad den skall innehålla,
men också genom val av forskningsområden och
problemformuleringar och genom att forskare ofta anlitas
som experter i utredningar m.m. Den högre utbildningen och
forskningen har stor betydelse för vårt lands kulturella och
ekonomiska utveckling. Högskolan borde gå i spetsen för
arbetet med att skapa ett mer jämställt samhälle, men tyvärr
tyder mycket på att den idag har en konserverande inverkan
på utvecklingen.
Inom högskolan råder i mycket stor utsträckning
fortfarande manliga normer. Viktiga perspektiv i
undervisning och forskning får för liten uppmärksamhet.
Utbildningen är sällan upplagd för att passa både kvinnor
och män. Även när det gäller positioner inom högskolan
finns en tydlig uppdelning. Positioner som innebär hög
status, makt och hög lön domineras av män.
Kristdemokraterna välkomnar regeringens proposition och
vi ställer oss bakom ambitionen att genom olika åtgärder
förbättra jämställdheten inom utbildningsväsendet. Det är
positivt att regeringen aktualiserar många av de förslag som
förts fram i betänkandena ''Vi är alla olika'' (Ds 1994:98)
och i ''Kartläggning och utvärdering av jämställdhetsprojekt
inom universitet och högskolor'' (Ds 1994:130). Vi stödjer
de flesta av regeringens förslag, men har också ytterligare
förslag till åtgärder.
Det är viktigt att framhålla att ansvaret för att öka
jämställdheten inom utbildningsväsendet ligger hos
kommunerna respektive hos universiteten och högskolorna.
Satsningar från centralt håll fråntar dem inte detta ansvar.
Jämställdhetsarbetet får inte bli beroende av nya eller
centrala resurser. Engångssatsningar kan aldrig ersätta ett
målinriktat långsiktigt arbete, men kan inom vissa områden
påskynda utvecklingen eller lyfta fram positiva exempel.
Grundskola och gymnasium
Flickor och pojkar skall i skolan ges likvärdiga
förutsättningar att utveckla sina individuella intressen och
särskilda begåvning. Eleverna måste bemötas utifrån en
kunskap om likheter och olikheter mellan könen.
Medvetenheten om att man har ett egenvärde måste
förmedlas till varje elev.
Kristdemokraterna stödjer förslagen till ändring av
skollagen som innebär att skolans personal åläggs ett särskilt
ansvar för att främja jämställdhet mellan könen. Vi anser det
också riktigt att rektor som pedagogisk ledare i skolan ges
ett särskilt ansvar för att undervisningen planeras och läggs
upp på ett sådant sätt, att eleverna, oavsett kön, får likvärdiga
möjligheter till utveckling och lärande.
Arbetsgruppen ''Kvinnligt och manligt i skolan''
definierade jämställdhet så här: Jämställdhet i skolan innebär
att skolan skall ge flickor och pojkar likvärdiga villkor och
förutsättningar att upptäcka, pröva och utveckla sin fulla
potential som människa. Detta förutsätter kunskaper om
skillnader, likheter och olikheter mellan könen och
könstillhörighetens betydelse i skolan.
Propositionen lyfter fram jämställdheten framför allt som
en pedagogisk fråga och betonar nödvändigheten av kunskap
och kompetens hos lärarna för att skolan skall kunna
uppfylla skollagens och läroplanernas krav på att skolan
skall verka för jämställdhet mellan könen. Vi vill också lyfta
fram synen på kunskap som en viktig jämställdhetsaspekt.
Jämställdhet i skolan handlar om att kommunicera på ett
sådant sätt att man når både flickor och pojkar och att se
arbetssätt ur ett könsperspektiv, men det handlar också om
undervisningens innehåll, om att välja frågor och perspektiv
som intresserar både flickor och pojkar. Idag är det i alltför
stor utsträckning manliga kriterier som avgör vilket stoff
som skall läras ut och vad som anses viktigt och nödvändigt.
De nya läroplanerna ger större möjligheter för skolan att
organisera sin skolverksamhet utifrån lokala behov och
förutsättningar. Skolorna kan till exempel variera
elevgruppernas sammansättning och organisation mellan
olika ämnen och aktiviteter. Det är viktigt att pojkar och
flickor lär känna varandra och fostras till att leva sida vid
sida, men vi har samtidigt anledning att tro att både flickors
och pojkars utveckling och mognad gynnas om
undervisningen i såväl praktiska som teoretiska ämnen
ibland bedrivs i grupper med enbart flickor respektive pojkar.
Det är ett svek mot såväl flickor som pojkar att inta ett
könsneutralt förhållningssätt. Eller som arbetsgruppen
''Kvinnligt och manligt i skolan'' konstaterar:
''Likabehandlingsprincipen'' mellan flickor och pojkar kan
inte gälla. Flickors och pojkars olika personligheter måste få
utrymme i skolan. Ingen skall behöva anpassa sig till
traditionella könsroller, men på samma sätt måste varje elev
få sin könsidentitet bekräftad.
Alla skolor måste göra vad de kan för att utveckla
elevernas känsla för demokratiska beslutsformer och ge
eleverna vilja och förmåga att ta ansvar både för sig själva
och för gemensamma angelägenheter. Olika
intresseområden mellan flickor och pojkar eller skillnader i
sättet att uppföra sig får inte resultera i att flickor och pojkar
ges olika inflytande.
Arbetsgruppen ''Kvinnligt och manligt i skolan'' föreslog
att antagningen till det första skolåret skall göras flexiblare.
Det är ett förslag som vi saknar i regeringens proposition.
Det är ett känt faktum att barn mognar i olika takt. Somliga
är skolmogna vid fem eller sex års ålder, andra först då de
fyllt sju eller kanske åtta år. Det borde leda till slutsatsen att
övergången mellan förskola och skola bör ske vid olika
åldrar för olika barn. Skolstarten bör därför vara individuellt
flexibel och ske successivt. Detta bör ges regeringen till
känna.
Flickor och pojkar måste i samma utsträckning få stifta
bekantskap med den nya informationstekniken.
Dataprogram, dataspel etc bör utvecklas som inspirerar både
pojkar och flickor att utnyttja datorn, och
informationstekniken måste användas inom områden som
traditionellt uppfattas som kvinnliga eller ''mjuka''. Datorer
och informationsteknik får inte enbart nyttjas för tekniska
och administrativa problem. Undervisningen när det gäller
informationsteknik inom lärarutbildningen och
lärarfortbildningen måste intensifieras omgående. Annars är
risken stor att eleverna kommer att ha både större kunskaper
och större färdigheter ifråga om datorhantering än lärarna.
Att skolan snabbt kommer igång med datorbaserad
utbildning är särskilt viktigt för de elever som inte har
tillgång till dator hemma eller inte omedelbart känner ett
intresse för denna relativt nya teknik.
Dagens läromedel tar inte hänsyn till flickors och pojkars
olika förutsättningar och lärande. Ofta saknas också
flickornas erfarenhetsvärld, och kvinnornas roll i
samhällsutvecklingen speglas inte. En stor del av de
läromedel som används på skolorna idag är förlegade och
könsstereotypa. Kristdemokraterna efterlyser förslag som
stimulerar till en snabb förändring och föreslår att Skolverket
får uppdraget att stimulera tillkomsten av nya läromedel.
Detta bör ges regeringen till känna.
Jämställdhetsarbetet inom skolan har ägnat stor
uppmärksamhet åt elevernas könsbundna val och har till stor
del inriktats på flickorna och lämnat pojkarna åt sidan. Detta
arbete måste omfatta både pojkar och flickor. Skolan bör vid
planering av undervisning enligt den nya timplanen söka
finna ämnen och aktiviteter ingående i skolans respektive
varje elevs fria val, som uppmuntrar flickorna och pojkarna
att välja och pröva på ''otraditionella'' verksamheter.
Skolan måste skapa förutsättningar för ett verkligt fritt val.
Ungdomar skall kunna välja framtid fria från fördomar om
vad som anses vara kvinnligt och manligt och utan sociala
påtryckningar. Studie- och yrkesorientering bör inriktas på
att varje elev oberoende av kön får stöd att välja studier eller
yrke efter intresse och förmåga.
Vi välkomnar att regeringen avstår från att föreslå ett
återinförande av extrapoäng för underrepresenterat kön vid
antagningen till gymnasieskolan. För att trivas och lyckas
med sina studier krävs annan motivering än den som extra
poäng vid antagningen ger. Flickor som antagits på andra
villkor än pojkar möts tyvärr alltför ofta av en viss
misstänksamhet vilket ytterligare minskar chanserna för att
lyckas och trivas med utbildningen.
Sedan flera år tillbaka bedrivs olika former av ''flickor och
teknik'' -projekt för att öka intresset för tekniska och
naturvetenskapliga utbildningar bland flickor. Som vi ser det
har flera av de kurser som bedrivs inom projektens ram även
ett egenvärde därför att de ökar flickornas kunskap om och
förståelse för teknik och den tekniska utvecklingen och på
så sätt kompenserar för tidigare brister i deras skolgång.
Regeringen skriver att forskning visar att det särskilt i
grundskolans lägre årskurser brister i kvaliteten på
undervisningen i de naturvetenskapliga ämnena.
Forskningsrön om flickors och pojkars olika utvecklings-
och mognadstakt och hur det påverkar mottagligheten för
olika typer av kunskap visar att denna brist förmodligen i
särskilt stor utsträckning missgynnar flickor.
Undervisningen i grundskolan påverkar naturligtvis valet av
studieinriktning senare i livet och lägger också grunden för
hur väl man lyckas inom olika ämnesområden. Denna
kunskap borde leda till ett stort intresse för utbildningen i de
naturvetenskapliga och tekniska ämnena inom
lärarutbildningen. Det är en brist att regeringens så kallade
N/T-satsning endast omfattar lärare i högre årskurser.
Skolverket och Verket för högskoleservice, VHS, bedriver
sedan 1993 det så kallade NOT-projektet i syfte att öka
ungdomars intresse för teknik och naturvetenskap.
Kristdemokraterna anser att regeringen bör ge lämplig
myndighet i uppdrag att starta motsvarande projekt för att få
pojkar att söka sig till kvinnodominerade utbildningar. Detta
bör ges regeringen till känna.
Idag återfinns de manliga lärarna främst på högstadie-,
gymnasie- och universitetsnivå. Inom förskolan och på låg-
och mellanstadiet möter barnen framför allt kvinnliga lärare.
En jämnare könsfördelning bland personalen inom
barnomsorgen och bland lärarna skapar inte bara alternativ
till de traditionella könsrollerna utan ger också pojkarna
förebilder.
Av samma anledning som det inte går att tvinga kvinnor
att välja tekniska utbildningar går det inte att styra mäns val
till lärarutbildningen. Stora ansträngningar måste dock göras
för att förändra lärarutbildningen på ett sådant sätt att den
lockar fler män. Samma intresse och uppmärksamhet som
bristen på intresse för teknik hos flickor tilldrar sig borde
också ägnas åt pojkars ointresse för läraryrket.
Vid rekrytering av ny personal till skolan bör en jämn
fördelning mellan könen eftersträvas. Så länge de sökande
uppfyller de kunskaps- och kompetenskrav kommunen satt
upp för en viss tjänst bör det innebära en betydande
kvalitetsvinst om den kan besättas med någon från det
underrepresenterade könet.
Kristdemokraterna ser positivt på att regeringen i
målbeskrivningarna i högskoleförordningens
examensordning angivit att studenten skall ha förmåga att
belysa även jämställdhetsfrågor för lärarexamina.
Jämställdhet är ett kunskapsområde, jämte många andra, och
inte endast en fråga om attityder och värderingar på
individuell nivå.
Högre utbildning och forskning
Den bristande jämställdheten vid universiteten och
högskolorna orsakar kvalitetsförluster i verksamheten.
Högskoleutbildningen saknar ofta ett kvinnligt perspektiv
och uppläggningen av studierna tar sällan hänsyn till
könsmässiga skillnader. På grund av kvinnornas
underrepresentation på många områden får viktiga
perspektiv i undervisning och forskning för lite
uppmärksamhet, och de slutsatser som dras av
forskningsresultat blir alltför snäva. Den bristande
jämställdhet som idag råder i forskarsamhället, främst på de
högsta nivåerna, visar att kvinnor medvetet eller omedvetet
diskrimineras i sina forskarkarriärer.
Det är ett oeftergivligt krav att kvinnor och män skall
erbjudas likvärdiga villkor inom högskolan. Utbildning av
hög kvalitet kräver att ett kvinnoperspektiv belyses i all
utbildning. Det är vidare vår övertygelse att forskningen gör
större framsteg om kvinnor och män samarbetar och ges ett
likvärdigt inflytande över verksamheten.
Den så kallade JÄST-gruppen har i en rapport med
åtgärdsförslag bland annat framhållit att medvetenheten om
jämställdhetens betydelse, inte minst för kvaliteten i
utbildningen och forskningen, är påfallande låg på de flesta
håll inom universitet och högskolor.
Det hade därför varit önskvärt att regeringen i sin
argumentation mer utgått från jämställdhet som nödvändigt
för att öka kvaliteten på verksamheten inom högskolan eller
''jämställdhetens nyttoaspekt'' som det uttrycks i
betänkandet ''Kartläggning och utvärdering av
jämställdhetsprojekt inom universitet och högskolor'' (Ds
1994:130). Vid sidan av åtgärder som ger snabba och tydliga
resultat behövs incitament för att höja jämställdhetens status
i grunden och på lång sikt.
Rådet för grundläggande högskoleutbildning har genom
en särskild satsning på jämställdhet bidragit till att fem olika
utbildningsinstitutioner dragit igång omfattande projekt för
att från och med i höst förändra utbildningsprogram inom
den naturvetenskapliga och tekniska sektorn utifrån ett
jämställdhetsprespektiv. Även i sin ordinarie verksamhet har
rådet bidragit till att projekt som förmodas kunna skapa
likvärdiga villkor för kvinnor och män inom högskolan
kunnat starta. Det är bekymmersamt att regeringen vill lägga
ner rådet och att det konkreta förändringsarbete som rådet
initierat därmed avstannar.
I betänkandet ''Kartläggning och utvärdering av
jämställdhetsprojekt inom universitet och högskolor''
föreslås att regeringen skärper kraven på jämställdhetplaner
som rör undervisning och forskning, speciellt vad avser
behovet av konkreta målformuleringar och regler för
utvärdering. I betänkandet föreslås vidare att JämO ges
resurser att utvärdera hur högskolans jämställdhetsplaner
används som strategiskt instrument för högskolans planering
av jämställdhetsinsatser. Kristdemokraterna instämmer i
detta. Vi har vid ett flertal tillfällen dessutom motionerat om
att jämställdhetsplanerna bör omfatta högskolornas hela
verksamhet, det vill säga även studenterna. Vad som här
anförs om högskolornas jämställdhetsplaner bör ges
regeringen till känna.
Jämställdhet och kvinnovetenskap är betydelsefulla
kvalitetskriterier och skall beaktas vid utvärderingen av
kvaliteten i undervisningen och bör vägas in vid regeringens
beslut om utbildningsbidrag för enskilda högskolor inför
kommande treårsperioder samt vid beslut om
examensrättigheter. På motsvarande vis bör mål- och
resultatstyrning tillämpas när det gäller andra områden av
jämställdheten inom högskolan. Vi beklagar att regeringen
inte vill införa kvalitetspremien inom grundutbildningen
eller de prestationsrelterade fakultetsanslagen eftersom de
skulle kunna användas för att uppnå ökad jämställdhet.
Förslaget om att sätta upp rekryteringsmål för
könsfördelningen bland nyrekryterade professorer är ett
mycket bra förslag. Rekryteringsmål eller mål för
sammansättningen av hela grupper bör kunna sättas upp även
för andra tjänstekategorier, exempelvis doktorander och
forskarassistenter. Detta är åtgärder som skapar incitament
för ökad jämställdhet och verkar på lång sikt.
Regeringen avser att förändra högskoleförordningens
regler om tjänsteförslagsnämndernas sammansättning. Det
är bra. Vi kristdemokrater anser inte bara att båda könen skall
vara representerade utan att jämn fördelning mellan kvinnor
och män i nämnderna skall eftersträvas. Det är ytterst viktigt
att båda könen är representerade också bland de sakkunniga
för att få en allsidig bedömning av de sökandes
kompetensprofil.
Vi måste förhindra att de sökande betygsätts utifrån ett
ensidigt manligt perspektiv om vad som är intressant
forskning, goda ledaregenskaper m.m. Eftersom värderingar
spelar en betydande roll vid de bedömningar av
vetenskapliga och pedagogiska meriter som görs vid varje
professorstillsättning är det ett problem att dagens högskola
i så stor utsträckning präglas av manliga normer och
värderingar.
Det är mycket vanligt att tillsättningen av professurer
föregås av ett val mellan flera mycket kvalificerade
sökanden, och att avgöra vem som är mest meriterad är i
dessa fall nästan omöjligt. Det bör då i de flesta fall vara en
självklarhet att om det finns en kvinna i gruppen välja henne
utifrån synen att ökad jämställdhet medför ökad kvalitet.
Kvotering eller positiv särbehandling som den beskrivs i
propositionen ändrar inte grundsynen på kvinnans roll i den
akademiska världen. Vad som behövs är att se till att kvinnor,
inte med lägre kvalifikationer än män, utan med likvärdig
men inte nödvändigtvis samma kompetens, i större
omfattning får tjänster som professor.
Kristdemokraterna delar JämO:s syn att det inte råder
någon brist på kompetenta kvinnor i universitetsvärlden
varför sådan särbehandling som regeringen föreslår inte
behövs. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi ser däremot positivt på att regeringen avser att
komplettera Forskningsrådsnämndens och forskningsrådens
instruktioner och tydliggöra att även jämställdhet måste ses
som ett kriterium på kvalitet också när det gäller
vetenskaplig verksamhet.
Utbyggnaden av antalet forskarassistenttjänster är
välkommen. De nya platserna för kvinnor är en möjlighet att
nå uppsatta mål för andelen kvinnor och får inte ses som ett
alibi för att i samma utsträckning som tidigare låta män få de
övriga tjänsterna. Speciellt viktigt är det att rekrytera kvinnor
inom de områden där andelen kvinnor är låg och inte bara
inom de traditionellt kvinnliga områdena eller inom områden
där kvinnoforskningen kommit relativt långt. Det finns idag
kompetenta kvinnliga forskare inom alla discipliner. Vad
som behövs är att även här motverka att manliga sökanden
väljs före lika eller mer kvalificerade kvinnliga sökanden.
Vi ser positivt på regeringens förslag om speciella
postdoktorala stipendier för kvinnliga forskare. Men vår
inställning är att de bör omvandlas till anställning för att
berättiga till social trygghet. Detta bör ges regeringen till
känna. Även inrättandet av gästprofessurer för kvinnliga
forskare är ett bra förslag som kan ge nya perspektiv på
utbildning och forskning och lyfta fram kvinnliga förebilder
för studenter och doktorander.
Att regeringen vill avsätta 30 miljoner för fler
doktorandtjänster är positivt ur många aspekter, men det är
beklagligt att satsningen motiveras som en
sysselsättningsåtgärd.
Sexuella trakasserier existerar tyvärr inom högskolan i
samma utsträckning som på andra arbetsplatser. Sexuella
trakasserier är ett allvarligt hot mot anställdas och studenters
arbetsglädje, trygghet, ekonomi och möjligheter till
framgång i arbete respektive studier. Kristdemokraterna har
därför upprepade gånger motionerat om att inte bara
anställda utan också studenterna skall ges lagfäst skydd mot
sexuella trakasserier. Vi ser därför regeringens förslag om att
universitet och högskolor genom en bestämmelse i
högskoleförordningen ges en skyldighet att verka för att
studenter inte utsätts för sexuella trakasserier som ett steg i
rätt riktning.
En viktig förutsättning för att förbättra jämställdheten är
att de studiesociala villkoren utformas på ett sätt som inte
försvårar för kvinnor. Därför är det förvånande att regeringen
samtidigt som man lägger fram ett helt batteri av åtgärder för
att främja jämställdheten i praktiken rycker undan
förutsättningarna för kvinnor att studera. Det gäller på flera
nivåer. Barnstödet för studerande på komvux avskaffas,
CSN-kortet tas bort och utbildningsbidragen återinförs.
Samtliga dessa förslag slår hårt mot framför allt
ensamstående kvinnor med barn som vill fortsätta med sina
studier.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jämställdhetspolitiken på
utbildningsområdet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skolstarten skall vara flexibel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att undervisningen i
informationsteknik inom lärarutbildningen och
lärarfortbildningen måste intensifieras omgående,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Skolverket bör få i uppdrag att
stimulera tillkomsten av nya läromedel som uppfyller
läroplanens krav på jämställdhet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att lämplig myndighet bör ges i
uppdrag att starta projekt som syftar till att öka pojkars
intresse att söka till kvinnodominerade utbildningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att jämställdhetsplanerna bör
omfatta hela högskolans verksamhet, dvs. både anställda och
studenter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rekryteringsmål bör ställas upp
för fler tjänstekategorier inom högskolan,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det är viktigt att båda könen
är representerade bland de sakkunniga i
tjänsteförslagsnämnderna,
9. att riksdagen avslår regeringens modell för
särbehandling vid professorstillsättning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de postdoktorala stipendierna
för kvinnliga forskare bör omvandlas till anställning för att
berättiga till social trygghet.

Stockholm den 15 mars 1995

Inger Davidson (kds)

Rose-Marie Frebran (kds)

Chatrine Pålsson (kds)

Fanny Rizell (kds)

Tuve Skånberg (kds)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utbildningsutskottet

Händelser

Inlämning: 1995-03-15 Bordläggning: 1995-03-16 Hänvisning: 1995-03-17

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (20)