med anledning av prop. 1996/97:150 1997 års ekonomiska vårproposition

Motion 1996/97:Fi73 av Barbro Westerholm m.fl. (fp)

av Barbro Westerholm m.fl. (fp)
Sammanfattning
Folkpartiet yrkar avslag på de besparingar som regeringen
föreslår inom handikappolitiken. En schablonisering av
rätten till personlig assistans kommer att skapa
kompensationsproblem mellan funktionshindrade och leda
till att många brukarkollektiv kommer att slås ut.
LSS skall omfatta även människor med psykiska funktionshinder. Rege-
ringen måste se till att lagen efterföljs på denna punkt.
Folkpartiet avvisar även regeringens neddragning av hivanslagen. Över
huvud taget saknas det en konsekvensbeskrivning av hur regeringens samlade
besparingar slår mot människor.
Hälsovård, sjukvård och
social omsorg
Regeringen skriver i propositionen att "det resurstillskott
regeringen nu föreslår leder till att kommuner och landsting
vidtar åtgärder så att väntetiderna i sjukvården blir kortare,
kvaliteten i äldreomsorgen blir högre, de psykiskt störda ges
en bättre vård och omsorg och att vården i livets slutskede
förbättras". Detta är ett önsketänkande från regeringens sida
och stämmer dåligt med de konsekvenser som propositionen
enligt Folkpartiets uppfattning kommer att leda till.
Exempelvis kommer de två miljarder som av regeringen ges som extra
resurstillskott till landstingen att ungefärligen motsvara det skattebortfall
som
drabbar landstingen p.g.a. vikande skatteunderlag. Därmed kommer det till
exempel inte att bli mycket kvar att avsätta för att korta  köerna till vården
eller till rehabilitering.
Över huvud taget karakteriseras regeringens vårbudget inom det sociala
området av en djupt olustig besparingspolitik som sätter utsatta grupper mot
varandra. I Folkpartiets motion på 1996 års vårbudget efterlyste vi en
konsekvensanalys av den totala effekten av regeringens samlade förslag. En
sådan analys är nödvändig för att få en överblick över vilka effekterna blir för
de enskilda människorna och skulle ställa mycket av regeringens
välfärdspolitik i en ny dager. Fortfarande saknas en sådan analys.
Folkpartiet presenterar i sin kommittémotion 96/97:1146 ett alternativt
förslag till regeringens kapitulation inför växande vårdköer och minskade
anslag till rehabiliteringen m.m.
Rädda handikappreformen
Folkpartiet var den drivande kraften bakom den stora
handikappreformen 1994. De då tillkomna lagarna om stöd
och service till vissa funktionshindrade, LSS, och lagen om
personlig assistans, LASS, har möjliggjort för många
funktionshindrade att leva ett mer självständigt och värdigt
liv än tidigare. Sedan ett år tillbaka har Socialdemokraterna
med Centerpartiets benägna stöd försämrat såväl LSS som
LASS.
Före handikappreformen var de funktionshindrade utlämnade till den
kommun de levde i för stöd och service. Socialtjänsten var den myndighet
som bedömde den enskilde funktionshindrade personens behov  av assistans
och/eller annan hjälp. Alltför ofta varierade stödet kraftigt mellan olika kom-
muner och inom samma kommun. Det var ofta omöjligt för funktionshindra-
de att flytta från en kommun till en annan p.g.a. de stora olikheterna i service
och stöd mellan kommunerna. Flera funktionshindrade var i praktiken mer
eller mindre satta i kommunarrest. LSS och LASS ändrade på detta.
I kompletteringsproposition 1995 föreslog regeringen att kostnaderna för
den statliga assistansersättningen skulle sänkas med drygt 900 miljoner
kronor. I den utredning som regeringen tillsatte, Kostnader för den statliga
assistansersättningen, föreslogs, helt enligt direktiven, besparingar på dessa
900 miljoner kronor. Bl.a. föreslog utredningen att rätten till personlig
assistans för barn under 16 år helt skulle avskaffas.
Bakgrunden var att finansieringen av reformen ursprungligen var beräknad
att uppgå till 2,5 miljarder kronor. I realiteten blev kostnaden i stället 3,7
miljarder. Kostnadsökningen berodde i huvudsak på att antalet beviljade
assistanstimmar blev fler än beräknat. Det berodde i sin tur på att det fanns
ett
stort uppdämt behov av fler assistanstimmar per person än beräknat vilket var
något som var svårt att förutse.
Protesterna blev omfattande - så omfattande att dåvarande socialminister
Ingela Thalén till slut såg sig föranlåten att meddela att inga större
besparing-
ar skulle genomföras inom den statliga assistansersättningen. Men så kom
regeringspropositionen 1995/96:146 Vissa frågor rörande personlig assistans.
I den hade besparingarna minskats till 215 miljoner kronor men hela propo-
sitionen var lika oklart som dåligt skriven. Genom en rad förändringar ville
regeringen försvåra rätten att erhålla statlig assistansersättning och inledde
därmed återkommunaliseringen av handikappolitiken med de nackdelar som
en sådan politik medför för de enskilda funktionshindrade och deras
närstående.
 I regeringens tidigare proposition 1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen
föreslogs ändringar i socialtjänstlagen som, om de genomförs, innebär uppen-
bara försämringar för många funktionshindrade. Bl.a. föreslog regeringen att
möjligheten att överklaga i förvaltningsdomstol för personer som behöver
vård, stöd eller behandling skall tas bort. Det skulle innebära en försämrad
rättslig situation för många människor med handikapp av olika slag.
I föreliggande vårbudget återkommunaliserar regeringen en del av ansvaret
för personlig assistans. Den största försämringen är att kommunerna skall ha
finansieringsansvaret för de första 20 assistanstimmarna. Assistansersätt-
ningen skall schabloniseras till ett visst belopp per timme i syfte att spara 60
miljoner kronor.
En schablonisering strider mot principen att assistansersättningen är en
individuell rättighet. Visserligen anger regeringen att om särskilda skäl före-
ligger så kan schablonen få överskridas men med en schablon riskerar de med
de största, dyraste och mest komplicerade behoven att bli underkompenserade
samtidigt som de med mycket mindre och enklare behov kan bli
överkompenserade.
En schablonisering riskerar också att försvåra för många brukarkollektiv
och i en del fall rent av slå ut dem som inte kommer att få kostnadstäckning i
och med schabloniseringen. Schabloniseringen kan också komma att
inskränka rätten att välja personlig assistent, en rätt som är en omistlig del
av
den ursprungliga handikappreformen.  Vi avvisar med ovan angivna skäl
därmed schabloniseringen.
Regeringen vill i budgeten spara 300 miljoner kronor på rehabilitering för
att finansiera assistansersättningen. Det är en djupt olustig besparingspolitik
som ställer två utsatta grupper mot varandra.
År 1993 när riksdagen antog handikappreformen beslöts samtidigt att anslå
425 miljoner kronor årligen för habilitering och rehabilitering. Av dessa
skulle 125 miljoner kronor fördelas av Socialstyrelsen efter ansökan från bl.a.
handikapporganisationer, som ofta tillsammans med team för rehabilitering
och habilitering, sökt anslag. I vårbudgeten föreslås nu att 300 av dessa 425
miljoner kronor dras in.
Det är i huvudsak människor med svåra och kroniska sjukdomar som
kommer i fråga för de projekt som handikapporganisationer och rehabilite-
rings/habiliteringsteam arbetar med. Dessa människor lider ofta av obotliga
sjukdomar och det är dessa som regeringens besparing till en stor del kommer
att slå emot. Folkpartiet finner denna besparing orättfärdig.
Regeringens ständiga försämringar av handikappreformen och den person-
liga assistansersättningen leder till otrygghet bland de handikappade.
Regeringens förslag innebär åter en försämring av den möjlighet till ett mer
självständigt och värdigt liv som handikappreformen har möjliggjort för
många funktionshindrade. Det är ytterst allvarlig om den dessutom, i den av
regeringen aviserade förändringen mot ett ökat kommunalt ansvar, innebär en
rekommunalisering av rätten till assistans och därmed ett stort steg tillbaka
till den tid då kommunalt godtycke avgjorde om och när man fick hjälp och
stöd. Folkpartiet avvisar samtliga besparingar inom området Vissa frågor om
personlig assistans.
Reformen har inte fått tid att verka förrän regeringen har gjort förändringar
i den. Det är om möjligt än mer anmärkningsvärt att regeringen vill göra
ytterligare förändringar när de dessutom nu själva har tillsatt en särskild
utredare som skall se på bemötandet av personer med funktionshinder.
De psykiskt funktionshindrade har i dag svårigheter med att erhålla den
hjälp de är berättigade till enligt LSS. I den slutrapport som Socialstyrelsen
har gjort om handikappreformen påpekas just att de med psykiska
funktionshinder ofta inte ingår i personkretsen för LSS. Enligt rapporten har
endast 1 300 personer med psykiska funktionshinder erhållit stöd enligt LSS.
Detta är en helt oacceptabel situation.
I regeringens vårbudget nämns de psykiskt funktionshindrades dåliga
levnadsförhållanden och att en del av det extra resurstillskott som skall gå
till
kommuner och landsting skall avsättas till denna grupp. Frågan är vad detta
löfte är värt när vi redan nu vet att det extra resurstillskottet blir mindre än
avsett på grund av vikande skatteunderlag. Därtill skall omkring hälften av
pengarna fördelas genom ett åldersrelaterat beräkningssystem som i huvudsak
kommer att fördela resurserna till äldreomsorg och skola. Slutsatsen riskerar
att bli att de med psykiskt funktionshinder kommer att få en mycket liten del
av resurstillskottet om ens något. Psykiskt funktionshindrade ingår i
personkretsen för LSS och regeringen måste se till att deras rätt till stöd
tillgodoses genom att lagstiftningen tillämpas.
Bort från kösamhället
Sedan regeringen tillträdde 1994 har köerna till sjukvården
växt nästan lavinartat. Samtidigt har regeringen alltsedan
förra vårbudgeten, 1996, dragit ned på anslagen både till de
s.k. DAGMAR-pengarna till att korta vårdköerna och till
rehabilitering av sjuka och arbetsskadade. Det är en politik
som Folkpartiet avvisar.
I årets vårbudget vill regeringen minska anslaget till habilitering och
rehabilitering med 300 miljoner kronor. Vi avvisar denna besparing och vill
gå en motsatt väg. Vi tror att det går att korta köerna till vården radikalt
genom ett nytt system för att aktivera försäkringskassepengar. Förebilden för
denna idé är FINSAM.
FINSAM har pågått som ett försöksprojekt med finansiell samordning
mellan sjukförsäkring och hälso- och sjukvård sedan 1993. Det infördes som
en följd av ett beslut av den förra icke-socialistiska regeringen 1992 efter ett
initiativ av Folkpartiet. Man har inom fem försöksområden haft gemensamt
ansvar för kostnaden för sjukpenning och för rehabiliteringsersättning och för
att disponera sjukpengarna till olika åtgärder.
Utvärderingen av FINSAM visar att FINSAM totalt sett inneburit en
besparing på 154 miljoner kronor i socialförsäkringen under åren 1993-1995
i de fem försöksområdena. Detta ekonomiska resultat är alltså skillnaden
mellan kostnaderna för sjukpenning och rehabiliteringsersättning i försöks-
området och de beräknade kostnaderna som skulle ha uppstått om försöket
inte bedrivits.
FINSAM:s fulla effekt beräknas motsvara en besparing på 9 procent av
kostnaderna i socialförsäkringen.
Utvärderingen visar också att sjukfrånvaron mätt i ohälsotal minskat med
2,5 procent mellan 1992 och 1995. Under samma period ökade ohälsotalet i
riket som helhet med 2,1 procent.
FINSAM ledde också till en minskning med 2,7 sjukskrivningsdagar per
person och år 1995 och 2 dagar 1996 - en minskning med 34 procent, och 26
procent jämfört med kontrollkommunerna. Det fanns före försöket inga
signifikanta skillnader mellan FINSAM-områdena och kontrollområdena.
I utvärderingen har det inte heller kunnat konstateras att några andra
grupper har kommit till skada till följd av projektet. I försöksområdena har
det också kunnat konstateras en minskning av antalet nybeviljade förtids-
pensioner och sjukbidrag mellan 1992 och 1995 jämfört med riket som
helhet.
FINSAM:s ide skall utvecklas till att gälla alla landsting. Utvärderingen av
FINSAM visade, som tidigare nämnts,  att en total besparingseffekt på 9
procent har uppnåtts. Hela utvärderingen talar för att det finns en relativt
stor
potential för betydande besparingseffekter som en följd av samverkan mellan
sjukförsäkring och hälso- och sjukvård. Därför är det vår bedömning att det är
möjligt att uppnå ungefär en minst lika stor besparing i en situation där
FINSAM är genomfört i hela riket. Det skulle innebära att ett riks-FINSAM
kan spara upp till 2 miljarder som en samverkansvinst. Pengar som enligt vår
mening skall användas till vården och till att korta köerna till vården. Vi
utvecklar denna tanke i vår kommittémotion 96/97:1146.
Minska inte hivanslagen
Regeringen väljer att skära ned insatserna till aids med 70
miljoner kronor för 1998. Detta är nästan en halvering av
anslaget. Tanken är att det minskade statliga stödet skall
kompenseras av att kommuner och landsting tar över
verksamheten och stödet. Det är en mycket dålig och
illavarslande signal som regeringen därmed väljer att ge till
kommunernas och landstingens hivpreventiva arbete.
Signalen är att faran är över. Hivspridningen har planat ut
och därmed kan vi dra ned anslagen. Vi tror inte att så är
fallet. Att vi lyckats hålla hivepidemin på så låg nivå beror
på de kraftfulla insatser i hivprevention som gjorts. Detta
arbete måste fortsätta så länge vi inte kan bota hiv eller har
ett effektivt vaccin mot infektionen.
Genom att drogmissbruket ökar föreligger risk för ökad spridning. Antalet
nymissbrukande sprutnarkomaner ökar. Neddragningarna på hivanslaget
innebär att det psykosociala arbete som bedrivs med hivpositiva kraftigt
kommer att reduceras. Risken är att utsattheten, det psykosociala lidandet och
stigmatiseringen kommer att öka för en redan utsatt grupp. Folkpartiet avvisar
därför besparingen på detta område.
Tandvården
Regeringen har backat ett steg i fråga om tandvårdens
besparingar. Det är bra - men det är en omvändelse under
galgen. Den senaste tidens signaler är att många människor
inte söker sig till tandläkare av den anledningen att de inte
har råd.
Folkpartiet har under det senaste årens reformarbete ställt ett antal krav på
en väl fungerande tandvårdsförsäkring för alla. Vi vidhåller dessa krav och
anser att strävan bör vara att  inom föreslagen ram hitta ett väl fungerande
system för en reviderad tandvårdsförsäkring.
En reviderad tandvårdsförsäkring måste vara konkurrensneutral, dvs. säkra
att privat och landstingsdriven tandvård behandlas rättvist. Den av oss i en
tidigare motion föreslagna parlamentariska utredningen bör utgå från ett
sådant synsätt som ger både patienter och tandläkare större valfrihet. För oss
är också kraven på stimulans till bättre tandhälsa, etableringsfrihet, friare
regler för privattandläkarnas prissättning och ett rimligt högkostnadsskydd
avgörande för vår syn på tandvårdsförsäkringen.
Det är vår uppfattning att dessa riktlinjer bör vara vägledande för den
utredning som nu skall arbeta fram ett förslag till en ny reviderad tandvårds-
försäkring.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en konsekvensanalys av regeringens totala
besparingsförslag,
2. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i lagen (1993:389) om
assistansersättning och anslår på tilläggsbudget 125 miljoner kronor utöver
regeringens förslag till B 7 Kostnader för statlig assistansersättning
(utgiftsområde 9) varigenom regeringens förslag till en schablonisering och
kommunalisering av assistansersättningen avslås,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag att minska anslaget till
rehabilitering och habilitering med 300 miljoner kronor (B 1 Vissa
statsbidrag inom äldre- och handikappområdet, utgiftsområde 9),
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att aktivera försäkringspengar för att korta vårdköer m.m.,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inte minska hivanslagen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tandvården.

Stockholm den 2 maj 1997
Barbro Westerholm (fp)
Kerstin Heinemann (fp)

Sigge Godin (fp)

Bo Könberg (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Finansutskottet

Händelser

Inlämning: 1997-05-02 Hänvisning: 1997-05-07 Bordläggning: 1997-05-07

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (12)