med anledning av prop. 1997/98:115 Folkbildning

Motion 1997/98:Kr21 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m)

av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m)

Bedömning av folkbildningens verksamhet

Regeringen föreslår att folkbildningen bör ges fortsatt statligt stöd. Vi delar denna föga kontroversiella uppfattning. Regeringen föreslår vidare att principen att folkbildningens anordnare själva lägger fast målen för verksamheten skall gälla även i fortsättningen. Vi delar även denna målsättning. Därför är det logiskt att regeringen föreslår att föreskriften om att undervisningen inom folkbildningen till form och arbetssätt skall skilja sig från den som anordnas i det offentliga skolväsendet och högskolan tas bort.

Men regeringen är inte konsekvent. Det förekommer många pekpinnar om hur folkbildningen skall arbeta och vad man skall anslå särskilda medel till. Ett exempel på detta är informationen om att regeringen i vårpropositionen avser att för budgetåret 1999 behandla frågan om resurserna till folk­bildningen och att då särskilda medel skall avdelas ur folkbildningsanslaget för utvecklings- och försöksverksamhet inom folkhögskolor och studie­förbund. Det är vår uppfattning att en sådan verksamhet kommer till stånd utan särskilda riksdagsbeslut. Frihet under ansvar är ett viktigt begrepp inom folkbildningen, som inte kräver annat än generella beslut och generella regler.

Att folkbildningsrådet även i fortsättningen skall fördela statsbidraget anser vi vara att föredra framför andra alternativ. Däremot anser vi att det bör ankomma på riksdagen att fördela bidraget mellan studieförbund och folkhögskolor. Folkbildningsrådet är visserligen formellt en opartisk organisation men har ändå en klar partipolitisk prägel. Det är då ur demokratisk synpunkt bättre att låta den folkvalda riksdagen stå för det grundläggande beslutet om hur statsbidraget skall delas mellan de båda aktörerna inom folkbildningen.

Beträffande statens stöd till folkbildningen säger regeringen att den inte har något ansvar för det inkomstbortfall som drabbar studieförbund och folkhögskolor när kommuner och landsting sänker bidragen. Regeringen påminner visserligen om att den under dåvarande skolminister Göran Perssons ledning utgick från att kommuner och landsting har ett ansvar för finansieringen av folkbildningen (prop. 1990/91:82), men när landstingen inte tar sitt ansvar genom att kraftigt minska sina anslag frånsäger sig regeringen för första gången samtidigt sitt ansvar i sammanhanget.

Statsbidraget

Två nya syften med statsbidraget föreslås. Det skall bidra till att stärka och utveckla demokratin och bidra till att bredda kulturintresset i samhället, till ökad delaktighet i kulturlivet, till kulturupplevelser samt till eget skapande.

Även om dessa syften med statsbidraget till folkbildningen inte tidigare uttryckts i riksdagsbeslut har det varit en självklarhet att folkhögskolor och studieförbund har strävat efter att stärka demokratin och öka kulturens ställning i olika sammanhang. Regeringens förslag slår in öppna dörrar.

Det kan dessutom vara svårt att utvärdera huruvida en folkhögskola eller ett studieförbund verkligen följer ett riksdagsbeslut i sådana här sammanhang. Att motiven för statens bidragsgivning i första hand skulle vara fördelningspolitiska strider mot den inriktning mot frihet och frivillighet som alltid präglat folkbildningen och kan om de tolkas alltför bokstavligt innebära utrymme för en betydligt hårdare styrning än i dag.

Arbetslösa tillförs folkbildningen som en ny prioriterad grupp. Detta är en anpassning till en verklighet som regeringen tydligen räknar med skall gälla i fortsättningen, att antalet arbetslösa kommer att vara mycket högt i Sverige.

Det hade varit logiskt att i detta sammanhang införa ytterligare ett nytt syfte med statsbidraget, att utbildningen skall ge arbetslösa möjlighet att få ett arbete efter utbildningstiden. Massarbetslösheten är vårt största samhällsproblem och om folkbildningen nu får arbetslösa som en ny prioriterad grupp borde detta också följas av krav på att utbildningens syfte är att öka möjligheten till ett arbete.

Kunskapslyftet

Regeringen är mycket positiv till den vuxenutbildning som benämns kunskapslyftet. Men den utvärdering som man kan utläsa ur propositionen är genomgående kvantitativ. Ett visst missnöje kan emellertid skönjas när regeringen skriver att kommunerna skall ta till vara studieförbundens och folkhögskolornas erfarenheter och kunskaper. I många fall har detta inte skett, trots att det påpekats i alla beslut som riksdagen fattat om kunskapslyftet.

Delegationen för kunskapslyftet redovisar visserligen sammanlagt ca 6 000 årsstudieplatser som kommunerna erbjudit den samlade folkbildningen men den helt dominerande andelen studerande finns hos andra utbildnings­anordnare, främst inom komvux.

Detta framgår inte av propositionen. Man kan inte heller utläsa vilken utbildningsbakgrund de studerande inom kunskapslyftet har. Vad som redovisats i andra sammanhang visar dock att det inte i första hand är den stora gruppen lågutbildade män som söker sig hit. Istället dominerar kvinnor, som genomgående har en högre grundutbildning än jämnåriga män.

Det är ännu för tidigt att utvärdera den stora satsning som kunskapslyftet innebär. Om några år kommer det förhoppningsvis att finnas ett material som visar vad de personer som genomgått kunskapslyftet sysslar med. Om de har fått ett arbete, om de har gått till högre utbildningar eller om de är arbetslösa. Det är då viktigt att en värdering om kvantitet kompletteras med en bedömning av kvalitet.

Betyg

I propositionen tar regeringen avstånd från betyg inom folkbildningen. Men frånvaron av betyg är inte utan problem. För den som efter en folkhögskolekurs eller en avslutad studiecirkel vill ha betyg, hänvisas till det offentliga skolväsendet.

Studerande som genomgått en folkhögskolekurs skall också kunna tillgodoräkna sig resultatet som betyget Godkänd, när de fortsätter inom komvux. Att tentera för ett grundskole- eller gymnasiebetyg för en som skaffat sig sin utbildning i en helt annan studieform kan vara svårt för såväl den som tenterar som den som skall sätta betyget.

Det bör också påpekas att folkhögskolan har möjlighet att ge graderade studieomdömen efter avslutad kurs. Dessa omdömen omräknas inte sällan till motsvarande betyg från gymnasieskolan vid ansökan till högskola. En särskild kvotgrupp för folkhögskolans elever finns inom högskolan men det är vanligt att eleverna istället utnyttjar möjligheten att skriva högskole­provet.

Det var den borgerliga regeringen som införde rätten för studieförbunden att anordna behörighetsgivande undervisning. Möjligheten för studieför­bunden att anordna kompetensinriktad utbildning bedömdes inte vara ett intrång på det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (prop. 1991/92:157). Detta var ett genombrott för en ny syn på folkbildningen och ett tecken på att regeringen insåg att studiecirkelns pedagogik på ett påtagligt sätt underlättar inlärningen för många människor. Med hänsyn till vad som skrivs i propositionen om betyg och hur man formellt skall tillgodoräkna sig kunskaper som uppnåtts inom folkbildningen liksom hur urval till högre studier skall ske behövs en samlad syn som tar hänsyn till dem som nu studerar på folkhögskolor och i studieförbund.

Internationalisering

Folkbildningens internationalisering lyser helt med sin frånvaro med två undantag. Det sägs att EU-medlemskapet kräver nya kunskaper och att folkbildningen skall underlätta integration mellan invandrare och svenskar.

Regeringen säger inte ett ord om de tusentals internationella kontakter som folkbildningen har genom såväl verksamhet i andra länder som möjligheten för utländska studerande att till exempel gå ett år på en svensk folkhögskola. Det tycks helt ha gått regeringen förbi att dagens folkhögskola är en internationell skolform som genom ett stort kontaktnät långt utanför landets gränser ger impulser från snart sagt hela världen.

Det kan givetvis ha sitt intresse att citera studiecirkelns fader Oscar Olsson i ett uttalande från 1902 men att helt förbigå den sjudande aktivitet som omfattar folkbildningens nuvarande internationalisering är anmärkningsvärt, särskilt som den internationella dimensionen kommer att få allt större betydelse i framtiden.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fördelning av statsbidraget mellan studieförbund och folkhögskolor,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att öka möjligheten till ett arbete efter utbildning vid folkhögskola eller studieförbund,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en samlad syn på hur man formellt skall tillgodoräkna sig kunskaper inom folkbildningen,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkbildningens internationalisering.

Stockholm den 24 mars 1998

Elisabeth Fleetwood (m)

Lennart Fridén (m)

Jan Backman (m)

Gunnar Hökmark (m)

Elizabeth Nyström (m)

Birgitta Wichne (m)

Birgitta Wistrand (m)

Patrik Norinder (m)

Lars Hjertén (m)

My Persson (m)

Inger René (m)

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Kulturutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1998-03-27 Bordläggning: 1998-04-14 Hänvisning: 1998-04-15

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (8)