med anledning av prop. 1997/98:145 Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige

Motion 1997/98:Jo69 av Lennart Brunander m.fl. (c)

av Lennart Brunander m.fl. (c)
Inledning
Användningen av förnybara energislag och material är
grunden för en hållbar utveckling. Genom att återanvända
varor och återvinna material kan kretsloppet slutas.
Konsumtion som skadar miljön måste successivt minskas.
Det är en utmaning för Sverige och övriga västvärlden att gå
före och visa att en hållbar livsstil går att förena med hög
levnadsstandard. Respekt för människan kräver respekt för
naturen.
Vägen till det ekologiskt hållbara Sverige handlar inte om en återgång till
gamla tiders samhälle. Det är istället fråga om att utveckla ett modernt
samhälle som utnyttjar högteknologiska lösningar för att nå en hållbar
tillväxt. Vi skall gemensamt växla spår och ge den ekonomiska utvecklingen
en hållbar inriktning. Dit kommer man inte i första hand genom stora
centraliserade statliga program, utan genom ett livskraftigt näringsliv och en
väl fungerande marknadsekonomi.
Det ekologiska lyftet ska få Sverige att växa. Kretsloppsutvecklingen blir
drivkraft för ekonomisk tillväxt, industriell utveckling och ett klimat för
företagande och innovationer. Kretsloppssamhället innebär en mäktig
förnyelse av varje del i samhället. Det är grunden för medveten resurshus-
hållning och för ökad användning av förnybara resurser samt återvinning av
lagerresurser. Det kommer att stimulera forskningen, hela utbildningssam-
hället och den tekniska utvecklingen.
Regeringens miljöpolitik
När vi närmar oss slutet av mandatperioden kan vi konstatera
att regeringens miljöpolitik till stora delar är misslyckad. Ett
exempel är den hårt kritiserade miljöbalken som Miljöpartiet
och Vänsterpartiet gett sitt stöd i riksdagen. Centerpartiet
redovisade kritiken mot förslaget till miljöbalk i
partimotionen 1997/98:Jo34.
Den nu aktuella miljöpropositionen manifesterar regeringens misslyckan-
den på miljöområdet. Under stora delar av mandatperioden har vi kritiserat
regeringen för att den inte kommit med några konstruktiva förslag på miljö-
området. Vid ett flertal tillfällen har riksdagen avvaktat med att ta beslut i
miljöfrågor i väntan på den utlovade miljöpropositionen. Regeringen har hela
tiden meddelat att den avsett att lämna en samlad miljöproposition först i
slutet av mandatperioden. Vi kan nu konstatera att regeringen inte ens levt
upp till detta blygsamma löfte. Miljöpropositionen lämnas till riksdagen så
sent att den inte kommer att kunna behandlas i riksdagen innan höstens val.
Resultatet av denna anmärkningsvärda saktfärdighet är att riksdagen inte
kommer att kunna besluta om den framtida miljöpolitiken förrän en bit in på
år 1999.
Vi måste tyvärr konstatera att regeringens hantering av miljöfrågorna och
den aktuella propositionen tyder på att den inte tar miljöarbetet på allvar.
Riksdagen förhindras att fatta nödvändiga beslut på miljöområdet. Än värre
är att regeringen genom sitt agerande negligerar det breda miljöarbetet som
sker runt om i landet av enskilda, organisationer och företag.
De som haft förhoppningen att den långa perioden på fyra år skulle
innebära att miljöpropositionen, när den väl kommer, skulle innehålla många
kraftfulla åtgärder har anledning att känna sig besvikna. Förslagen i
propositionen är urvattnade och bidrar inte på ett offensivt sätt till en bättre
miljö. Till stora delar bygger det digra textmaterialet på att regeringen
sammanställt texter ur en lång rad utredningar. Problemet är att regeringen
lyckats utelämna de flesta konkreta förslag som skulle kunna vara kraftfulla i
arbetet att nå en hållbar utveckling.
Regeringens förslag till miljökvalitetsmål är allmänt formulerade och
innehåller inga delmål med en tydlig tidsbestämning. Det är mycket oklart
när delmålen slutligen kan fastställas, eftersom de först skall passera en
parlamentarisk beredning. Dessutom föreslår regeringen att besluten om
delmålen skall flyttas från riksdagen till departement och myndigheter.
Arbetet med att kretsloppsanpassa Sverige inleddes av fyrpartiregeringen.
Den socialdemokratiska regeringen tappar nu tempo i den fortsatta krets-
loppsutvecklingen. Inga nya steg tas mot ökat producentansvar. Allt rege-
ringen förmår är att poängtera att det inte skall vara skräpigt runt insamlings-
platserna för returpapper!
Regeringen har dröjt med nödvändiga åtgärder på kemikalieområdet under
flera år. Centerpartiet har tidigare motionerat om förändringar på detta
område, bland annat vad gäller avvecklingen av PVC. Först nu kommer
regeringen med förslag. Dessa är dock harmlösa och föga långtgående. Om
det hade funnits någon handlingskraft i regeringen hade de redan varit
genomförda.
Regeringens passivitet leder till att Sverige är på väg att tappa positionen
som föregångsland på miljöområdet. Sverige riskerar att missa de positiva
möjligheter som en utveckling mot ett ekologiskt samhälle för med sig. Den
kraftiga expansionen inom den miljörelaterade företagssektorn riskerar att
avta. Resultatet blir försämrad ekonomisk tillväxt och färre nya arbetstill-
fällen.
Bidrag och subventioner kan inte vara en huvudstrategi för att utveckla ett
hållbart samhälle. Tyvärr har regeringens politik allt för ofta haft den
inriktningen inom miljöområdet. I stort sett har regeringens insatser på
miljöområdet under det gångna året begränsat sig till de 5,4 miljarder kronor
som under en treårsperiod skall satsas i åtgärder för en hållbar ekologisk
utveckling. Det behövs givetvis åtgärder för kretsloppsanpassning, t.ex. av
byggsektorn, men det får inte ske på bekostnad av åtgärder för biologisk
mångfald, försurningsskador eller för att åtgärda skador av tidigare miljö-
synder. Centerpartiet kan  konstatera att de 5,4 miljarder som satsas för
ekologisk omställning används som en del i miljöministerns valrörelse. Den
långsiktiga miljönyttan i de olika projekt som ges stöd är inte alltid tydlig.
Centerpartiets hantering av
propositionen
Riksdagsbehandlingen av denna proposition kommer inte att
påbörjas förrän efter riksdagsvalet, hösten 1998.
Riksdagsbeslutet kommer troligen att tas först en bit in på
nästa år 1999. Centerpartiet avser därför att återkomma med
ytterligare, och mer preciserade, förslag på miljöområdet i
samband med den allmänna motionstiden efter höstens val. I
denna motion ges endast övergripande synpunkter på de
föreslagna miljömålen samt en övergripande redovisning av
inriktningen på Centerpartiets miljöpolitik.
Miljömålen
I propositionen förslås att de nuvarande miljömålen skall
samlas under 15 övergripande miljökvalitetsmål, vilka skall
fastställas av riksdagen. Centerpartiet välkomnar en
systematisering av miljömålen. Det är en klar fördel om
miljömålen kan struktureras och göras mera överskådliga än
vad som är fallet i dag.
Den allvarligaste invändningen mot de föreslagna miljökvalitetsmålen är
att det endast är de övergripande målen som riksdagen skall ta ställning till.
Att anta de övergripande miljökvalitetsmålen kommer i sig inte att vara
något kontroversiellt beslut. Vem är emot miljömål av typen frisk luft,
levande skogar eller storslagen fjällmiljö?
Det är delmålen, under de nationella miljökvalitetsmålen, som är av
betydelse. Dessa föreslås dock bestämmas av regeringen, utan inblandning
av riksdagen. Till skillnad från regeringen anser Centerpartiet att det är
viktigt att även delmålen beslutas av riksdagen. Delmålen fungerar som
riktmärke för miljöarbetet inom näringsliv, kommuner, föreningsliv etc.
Därför är det viktigt att de antas av riksdagen för att garantera en  parlamen-
tarisk förankring.  Breda riksdagsmajoriteter är av betydelse för att uppnå
långsiktiga lösningar även inom miljöområdet. Vad som ovan anförts om att
delmålen skall antas av riksdagen bör ges regeringen till känna.
Delmålen måste vara mätbara och tidsbestämda. Alla delmål måste kunna
utvärderas. Det får inte råda osäkerhet om delmålen uppnåtts eller ej. I
normalfallet bör delmålen ha en relativt kort tidsperiod för att ge incitament
till omedelbara åtgärder. Ju mer akuta miljöproblemen är, desto kortare bör
delmålens tidsperiod vara. Vad som ovan anförts om delmålens mätbarhet
och tidsbestämning bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet ställer sig tvekande till den hantering av utarbetandet av
delmålen som föreslås i propositionen. I stället för att sätta upp ambitiösa
mål och därefter analysera vilka medel som skall användas för att nå målen,
finns en uppenbar risk att den föreslagna beredningsprocessen kommer att
fokuseras på hur långt det går att nå med nuvarande styrmedel och teknik.
Det är riksdagens uppgift att fastställa målen. Sedan är det upp till myndig-
heter och marknadens aktörer att uppfylla målen. Den i propositionen före-
slagna beredningsprocessen får ses som en olycklig sammanblandning av
dessa olika ansvarsområden.
De delmål som skall vara uppfyllda redan inom de första åren på nästa
sekel borde varit förberedda och föreslagna av regeringen redan nu, så att
riksdagen kunnat fatta beslut om dem. Delmål med en längre tidshorisont
skulle kunna vara föremål för den av regeringen föreslagna beredningspro-
cessen.
Det är viktigt att olika aktörer har tillfälle att delta i beredningsprocessen.
Frivillighet kan ibland vara bra för att nå uppsatta mål. Det är dock oroande
att regeringen inte haft kraften att lägga förslag på åtgärder som leder till en
hållbar utveckling. Regeringen har inga ambitioner att med hjälp av
styrmedel verka för att uppsatta mål skall nås.
Avslutningsvis vill Centerpartiet peka på några uppenbara brister bland de
föreslagna delmålen:
Delmålet om skydd av skogsmark saknar slutår. Miljövårdsberedningen
har förslagit att 275 000 hektar skogsmark bör skyddas inom en tioårsperiod.
Regeringen överlåter avgörandet om slutår till den parlamentariska
beredningen. Centerpartiet anser inte att det finns några skäl för detta.
Miljövårdsberedningens förslag bör antas av riksdagen.
Mål om utsläpp av klimatpåverkande gaser saknas helt. Naturvårdsverket
har lagt förslag om en 20-procentig minskning av koldioxidutsläppen till år
2020, och 60 % till år 2050 (räknat från år 1995). Centerpartiet anser att de
av Naturvårdsverket föreslagna målen bör antas som ett första steg.
Delmålet för utsläpp av kväveoxider är begränsat till att gälla endast
transporter. Naturvårdsverket har inte föreslagit någon sådan begränsning.
Centerpartiet anser i likhet med Naturvårdsverket att en 40-procentig minsk-
ning bör ske till år 2005. Till år 2020 bör minskningen vara minst 70 %,
räknat från 1995 års nivå.
Det föreslagna delmålet för begränsning av kväveläckage saknar slutår.
Centerpartiet anser, i likhet med Naturvårdsverket, att de svenska utsläppen
av kväve till havet söder om Ålands hav bör kunna minskas med 40 % till
2005, räknat från 1995 års nivå.
En politik för en hållbar
utveckling
Nedan redovisas några centrala områden för att nå en hållbar
utveckling.
Energi
Samhällets energiomställning är av avgörande betydelse för
om en hållbar utveckling kan uppnås. Tre huvudlinjer bör
vara vägledande för att forma ett hållbart energisystem.
Effektivare energianvändning
Energi måste tillföras samhället för att det ska fungera.
Förutom energi till människokroppen behövs energi för att
förse oss med en hel rad funktioner som vi efterfrågar: ljus,
värme, transport, informationsförmedling, industriprocesser
etc. Genom hushållning och modern effektiv teknik kan vi få
ut fler nyttigheter med mindre energiinsats. Vi kan också
minska energiefterfrågan genom klok samhällsplanering och
val av livsstil i vardagen.
Effektiviseringar minskar behovet av tillförd energi och därmed belast-
ningen på ekosystemen. Ett hållbart energisystem måste till allra största
delen bygga på förnybara energikällor.
En effektiv energianvändning innebär framför allt att vi hushållar bättre
med energi. Elektricitet är den mest kvalificerade av alla energiformer och
kan användas till nästan vad som helst. Den ska framför allt användas där
ingen annan energiform duger. Att använda el till lågkvalitativa ändamål som
uppvärmning av hus är däremot slöseri. Till detta räcker det utmärkt med
exempelvis biobränsle, jordvärme eller spillvärme vid ganska låga tempera-
turer.
Förnybara energikällor
Fossila bränslen är solenergi som lagrats och
sammanpressats i fossil under miljoner år. Dessa resurser har
vi under ett fåtal generationer eldat upp i allt högre takt. Vi
tär på naturkapitalet och släpper ut föroreningar som skadar
miljön. Effekten av att överskrida de långsiktiga villkoren
för hållbarhet börjar nu visa sig. Hela jordens klimat
påverkas.
Riksdagen beslutade 1993 att ratificera FN:s klimatkonvention. I samband
med det  antogs som delmål att de svenska koldioxidutsläppen ska stabili-
seras till 1990 års nivå till år 2000, och därefter minska. I samband med FN:s
klimatkonferens i Kyoto 1997 har EU-länderna nu åtagit sig att minska
utsläppen av koldioxid med 8 % till perioden 2008-2012. Världens alla
industriländer ska gemensamt reducera utsläppen med 5,2 % i förhållande till
basåret 1990.
Under lång tid minskade Sveriges utsläpp av koldioxid, men sedan 1990
har utsläppen ökat med nästan 10 miljoner ton/år.  Trots detta har Sverige,
jämfört med andra industrialiserade länder, låga utsläpp per capita av
koldioxid. Detta bör inte tas som ursäkt för att agera passivt i klimat-
politiken.
Sverige bör tvärtom vara en föregångare med höga ambitioner och i enlig-
het med riksdagens beslut sträva efter att minska utsläppen av klimatpå-
verkande gaser. Det förutsätter framför allt insatser inom transportområdet.
Kärnkraften bryter fullständigt med kretsloppsprincipen. Råvaran, uran, är
en ändlig resurs och avfallsproblemet överlämnas olöst till framtida
generationer. Därtill kommer risken för allvarliga olyckor med radioaktiva
utsläpp - olyckor med låg sannolikhet men med fruktansvärda konsekvenser
när de inträffar. Den civila atomkraften underlättar också för spridningen av
atomvapen.
  Internationellt har kärnkraftsavvecklingen pågått länge. Antalet reaktorer
i drift minskar. I USA har inga nya reaktorer beställts sedan slutet av 70-
talet. Italien har avvecklat sin kärnkraft, och Holland kommer att ha
avvecklat sina reaktorer fram till år 2003. Österrike har efter en
folkomröstning avstått från att ta en färdig reaktor i drift. Som en del i den
internationella avvecklingen ska hela den svenska kärnkraften avvecklas, i
enlighet med utfallet av folkomröstningen 1980. Det skall ske i en sådan takt
att en trygg elförsörjning upprätthålls. Därför är det nödvändigt att
avvecklingen  börjar nu.
Ett decentraliserat energisystem
Kärnkraftverk och stora fossilkraftverk bildar en
centraliserad och därmed också sårbar energiförsörjning. I
takt med att kärnkraft och fossilbränslen avskaffas bör de
ersättas av ett mer decentraliserat energisystem. Det ger
minskade överföringsförluster, större flexibilitet och är
mindre sårbart för störningar. Det är därutöver en fördel om
energiresurserna finns inom landets gränser.
I Sverige kommer därmed biobränslen att under överskådlig tid ha en
central betydelse för ett hållbart energisystem. Viktiga utvecklingssteg är en
bred marknadsintroduktion av biodrivmedel samt elproduktion från bio-
bränslen.
En omställning av energisystemet efter dessa riktlinjer bygger på att vi tar
till oss nya högteknologiska lösningar. Genom att leda utvecklingen kan vi
forma en samhällsekonomiskt effektiv energiförsörjning och samtidigt skapa
exportmöjlighet för svensk miljöteknik.
Bioteknik
Bioteknik är ett samlingsnamn för olika teknik som använder
levande organismer för att producera olika varor och tjänster.
Det innefattar därmed uråldriga tekniker för öljäsning och
yoghurtframställning likaväl som modern genteknik.
Den moderna biologin har gett människan kunskap om livets egen kod,
generna. Vi lär oss att bättre förstå själva livet, men också att förändra andra
livsformer likaväl som oss själva. Den genetiska koden är gemensam för allt
levande, vilket gör det möjligt att flytta arvsmassa mellan organismer av helt
olika slag.
Den moderna biotekniken är antagligen det starkaste tekniska redskapet
som människan någonsin hållit i sina händer, ett tekniskt genombrott fullt
jämförbart med informationstekniken eller när vi lärde oss att klyva atomen.
En sådan kraftfull teknik rymmer självfallet såväl stora löften som faror.
Framför allt är det mycket svårt att överblicka och förutsäga utvecklingen.
Inom det medicinska området har biotekniken varit mycket betydelsefull.
Exempelvis kan man med biotekniska metoder framställa tillväxthormon och
insulin av hög kvalitet.  Modern bioteknik, tillsammans och i symbios med
informationsteknik, bör i många fall kunna forma nya resurseffektiva och
hållbara lösningar. Vi kan lära oss av naturens egna metoder och kanske
ersätta miljöskadliga ämnen eller resurskrävande mekaniska processer.
Växtförädling, nya kretsloppsanpassade material och hållbara energiproces-
ser är exempel på områden där biotekniken redan är eller kan bli ett viktigt
instrument.
Introduktion av främmande organismer kan leda till svåra miljöproblem av
ett alldeles eget slag, problem som tillväxer av sig själva. En organism som
har fått egenskaper som ger bättre möjlighet till överlevnad än naturligt
förekommande arter och som börjar växa och sprida sig kan vara mycket
svår eller omöjlig att hejda. Och det är inte ens säkert att vi märker att det
har
skett.
Så som den moderna biotekniken hittills utvecklats kan den medföra även
indirekta problem av annat slag. Bland annat riskerar den att förstärka
utvecklingen mot en allt smalare genetisk bas i jordbruket. Detta gör män-
niskans livsmedelsförsörjning allt mer sårbar.
Patenträttigheter är på väg att ge några få stora kemiföretag ensamrätt till
en allt större del av det genetiska materialet på jorden. Det är fullt rimligt
att
utfärda industripatent på tekniska instrument och metoder, men patent på
gener och levande organismer bör inte vara tillåtet. Patentsystemet är inte
lämpat för det levande området. Det skapar osunda maktförhållanden och
riskerar dessutom att bli en hämsko för teknikens positiva utveckling.
Vi står inför en teknik med stora potentiella möjligheter. Tekniken är dock
förenad med risker som kan vara mycket långsiktiga och svåra att i tid
upptäcka om de blir verklighet. Gentekniken reser också många svåra etiska
frågor. Vad kan människan tillåta sig gentemot sig själv och andra levande
varelser?
Vi ställer oss i huvudsak positiva till en utveckling av biotekniken som
kombineras med ständig vaksamhet, en öppen offentlig debatt och tydliga
gränser för vad som är tillåtet. Eftersom vår kunskap ännu är så begränsad
måste prövningen ske från fall till fall vid tillämpning av modern genteknik.
Försiktighetsprincipen bör inom detta område tolkas relativt strikt.
Det går därutöver att lägga fast vissa generella gränslinjer. Exempelvis ska
ingrepp som med motiv om högre avkastning leder till lidande eller
permanenta sjukdomstillstånd för våra husdjur inte tillåtas. Skapandet av
grödor som är motståndskraftiga mot bekämpningsmedel leder jordbruket i
fel riktning och bör heller inte godkännas. Så kallade markörgener som ger
antibiotikaresistens ska inte förekomma i produkter på marknaden.
Den biotekniska revolutionen drivs till stor del framåt av privat forskning
och utveckling. Men dagens regelverk ger en obalans i det att teknikens
möjliga vinster tillfaller företagen medan riskerna till största delen får bäras
av samhället och  skattebetalarna.
Därför bör ett strikt skadeståndsansvar gälla för den som önskar introdu-
cera en gentekniskt förändrad organism i begränsade försök eller på
marknaden. För att det ekonomiska ansvaret ska fungera i praktiken bör det
kombineras med en obligatorisk ansvarsförsäkring. Därmed blir riskkost-
naden tydlig för bioteknikföretagen och deras kunder. Marknadsekonomin
ger tydligare prissignaler och självkontrollen hos företagen inför vilka
projekt som genomförs ökar radikalt. Ett producentansvar av denna typ
ersätter inte, utan kompletterar myndigheternas tillståndsprövning.
För att göra utvecklingen synlig och ytterligare förbättra medborgarnas
möjligheter att påverka teknikutvecklingen bör obligatorisk märkning införas
av alla produkter som består av, eller har tillverkats av, gentekniskt för-
ändrade organismer.
Den offentligt finansierade forskningen inom biotekniken bör förstärkas.
Det finns många områden där vi kan ha stor nytta av biotekniken och där mer
forskning behövs, inte minst inom det medicinska området. Samtidigt bör
forskningen om risker och ekologiska effekter utvecklas. Vi lär oss idag
snabbt allt mer om hur den levande cellen kan manipuleras men vet
fortfarande väldigt lite om hur detta påverkar den komplicerade väven i de
ekologiska systemen.
Biotekniken kan tyvärr också användas för framställande av biologiska
vapen. Genetiskt modifierade biologiska stridsmedel är idag en realitet, och
den fortsatt snabba utvecklingen kan resultera i nya hot. Det är viktigt att
internationella konventioner kommer till stånd för begränsning av framställ-
ning och användande av biologiska vapen.
Biologisk mångfald och naturvård
Biologisk mångfald som är nödvändig för naturen och
därmed människan är idag tyvärr hotad på många sätt.
Växter och djurarter riskerar att dö ut och för alltid gå
förlorade. Alla arter måste ges förutsättningar att livskraftigt
fortleva i en naturlig miljö. Det är också viktigt att de
ekologiska processerna och den genetiska variationen
bevaras. Skydd av biologisk mångfald och för arterna
värdefulla livsmiljöer måste därför prioriteras.
Ekologisk hållbarhet i moderna samhällen förutsätter ett uthålligt nyttjande
av ekosystem och arter. Decentraliserade samhällen ökar förutsättningarna
att upprätthålla den biologiska mångfalden. Exempel är ursprungs-
befolkningar som lever i samhällen som bygger på ekosystemets bärkraft.
Närhet till naturen och bred försörjningsbas ger god insikt i hur naturens
resurser kan hanteras och vad som inte är hållbart. Även ett öppet svenskt
landskap med betes- och hagmarker kräver att någon bor och brukar dem.
Således bevaras biologisk mångfald bäst i decentraliserade samhällen.
Jordbrukets förändring under de senare årtiondena har påverkat olika arters
förutsättningar. Den biologiska mångfalden i jordbruket består både av den
vilda och av den brukade mångfalden i flora och fauna. Bevarande av ängar
och naturbetesmarker, övergång till mer ekologisk odling och ökad
inriktning mot betessystem för uppfödning av köttdjur är åtgärder för
bevarad biologisk mångfald i jordbruk.
I Sverige avsätts skyddad mark i form av naturskyddsområden, reservat
och nationalparker främst genom statliga markinköp. Nationalstadsparkerna
och grönområden i tätorterna är mycket betydelsefulla för rikedomen i djur-
och växtlivet och människornas välbefinnande. De områdena bör vårdas
aktivt och varsamt.
Men det finns sannolikt dessutom hos en engagerad allmänhet en större
betalningsvilja för att skapa sådana naturskyddade miljöer. Staten bör
medverka till att det blir enklare för företag och enskilda att frivilligt
avsätta
pengar till skyddande av värdefulla naturmiljöer, t.ex. genom system för
kvalitetssäkring av naturskydd.
Hur skapas ett hållbart samhälle?
Kunskapen och insikten om miljöproblemen har ökat starkt
under de senaste årtiondena. Diskussionen förs överallt, vid
köksbordet likaväl som bland statsmän och diplomater.
Genom Agenda 21 har FN satt en global dagordning för det
21:a århundradet som i högsta grad också gäller den lokala
nivån och enskilda individer.
Detta innebär att miljöarbetet idag har så många fler aktörer. Enskilda
människor, miljöorganisationer, kommuner, företag, fackföreningar, yrkes-
grupper, stater och internationella sammanslutningar arbetar på olika sätt
med miljö- och kretsloppsfrågor.
Medborgarna
Det är viktigt att alla medborgare känner ett personligt
ansvar för miljön. Var och en ska försöka göra vad man kan
för att nå ett hållbart samhälle och se möjligheter och
fördelar med vårt agerande. Det ger t.ex. ekonomiska vinster
med att hushålla på material och energi, det ger god hälsa om
vi tar cykeln istället för bilen. Medborgarna måste ges
möjligheter att välja rätt och hitta sätt för ett mer
miljöanpassat agerande. Det kan främst ske genom
utbildning och information om t.ex. miljömärkning eller
möjlighet att återvinna och återanvända.
Kommun och region
Det lokala arbetet är grunden för ett kretsloppsanpassat
samhälle. Många har gjort mycket på ett lokalt plan genom
Agenda 21 och engagemanget där. Det är också lokalt det
först märks när människor vill vara med och ta ett större
ansvar för miljön. Kommunerna bör vara föregångare och
goda exempel samt ge möjligheter att styra marknaden
genom t.ex. miljövänlig upphandling. Nyckeltal på
förbrukning av olika naturresurser och påverkan av
kretsloppen i kommunen böra vara en del av kommunens
ekonomiska redovisning.
Kommunernas arbete har på miljöområdet gått från tillsyn till mer rådgiv-
ning och till att bistå kommuninvånarna. Kommunerna ska inte längre
behöva sopa upp efter alla andra genom renhållning och sophantering, så
som det länge varit, utan istället ha som uppgift att vidareutveckla
producentansvaret. Det tryck vad avser miljöansvar som finns hos företagen
kommer att avsätta motsvarande krav på den kommunala verksamheten och
då främst den tekniska delen rörande avlopp, energi och renhållning.
För att nå ett hållbart samhälle krävs internationella åtaganden och
nationella miljömål. Centerpartiet sätter därutöver stor tilltro till det lokala
ansvaret och den lokala utvecklingskraften och vill ge större handlings-
utrymme för miljöåtgärder i kommunallagen. Det bör t.ex. finnas möjlighet
att ta ut trafikavgifter i tätorten och andra miljöstyrande avgiftssystem.
Centerpartiet vill fortsätta försöksverksamheten med direktvalda regionala
organ som kan ta ett samlat grepp om bl.a. sjukvården i regionen, om
regional utveckling och infrastruktur. De bör permanentas och omfatta alla
landets regioner. Naturligt är att dessa regioner också ges en större plats i
miljöpolitiken. Regionorganen kan överta mycket ansvar från länsstyrel-
serna. De regionala organen är viktiga för att forma ett hållbart samhälle,
t.ex. genom att arbeta fram kloka regionala transportlösningar, kollektivtrafik
och annan samordning.
Riksdag och regering
När det aktiva miljöarbetet startade var det nästan bara
lokalt. Sedan blev under några årtionden staten den
viktigaste pådrivande aktören. Nu minskar statens roll till
förmån för internationella organ men också för kommunerna,
i ny form och med nya uppgifter.
Fortfarande är dock staten en mycket viktig aktör. De nationella parla-
menten har direkt demokrati och sanktionsmöjligheter som internationella
beslutsfattande organ ofta saknar. Sverige ska vara världsledande inom
miljöområdet och verka på såväl nationellt som internationellt plan. Genom
att skapa nationell samling och en nationell strategi, stödja kommunerna och
arbeta kraftfullt internationellt ska Sverige lyfta kretsloppssamhället.
Tydliga och bindande miljömål bör fastställas av riksdagen, som då får ett
klart ansvar för kontinuiteten. Det är viktigt att man kan göra återkoppling
till målen vid utvärderingar och att de fungerar tillsammans med de
styrmedel och andra miljöinstrument som brukas. Uppföljning bör ske
genom gröna nyckeltal i budgetarbetet.
Centerpartiet arbetar i riksdagen för att upphäva den begränsning av
utbytesprincipen som gjordes i samband med förslaget till miljöbalk. Det
innebär att utbytesprincipen endast gäller för kemiska produkter och bio-
kemiska organismer vid användning och försäljning av en produkt. Utbytes-
principen bör enligt Centerpartiet omfatta mer än kemiska produkter och
dessutom omfatta all hantering och metoder för framställning. Det ger
möjlighet till utveckling av miljöanpassade alternativ och utfasning av
miljöfarliga produkter.
En miljöombudsman bör inrättas för att förbättra medborgarnas rättigheter
och möjlighet till inflytande i miljöfrågorna. En miljöombudsman skulle
genom sin roll komplettera miljöorganisationer och andra ideella organisa-
tioners arbete och stärka deras rätt att föra talan vid domstol.
EU, FN och andra internationella organ
Många miljöproblem är gränsöverskridande, och det krävs
internationella överenskommelser för att komma till rätta
med dem. EU är inte alltid ett geografiskt lämpligt område
att hantera dessa problem, men även små förändringar i EG:s
regelverk kan ge mycket stora miljöförbättringar. Dessutom
är EU en stark aktör gentemot andra stater och
internationella organ. Handel och ekonomi styrs till stor del
av EU och den utvecklingen är viktig för miljön. Därför är
antagligen EU i dag det allra viktigaste organet för att
påverka mot en hållbar utveckling.
EG:s regelverk ska vara i form av minimiregler där medlemsstaterna ska
uppmuntras ha striktare krav. Miljöhänsyn bör i EU:s fördrag få större tyngd
i relation till den fria rörligheten. Centerpartiet säger ja till
majoritetsbeslut
om miniminivåer på miljöskatter.
Många miljöproblem är idag gränsöverskridande och globala. I frågor som
rör klimatet, ökenutbredning, resursfördelning är även sammanslutningar
som EU för små. FN och dess underorgan är och förblir av central betydelse
för hantering av de globala frågorna. Lika viktigt är att påverka andra organ,
som OECD, Världsbanken m.fl.
Företag och handel
Miljöarbetet drivs inte längre enbart, eller kanske ens främst,
framåt av lagar och myndighetskrav. En stor del av initiativet
har övergått till andra än staten. Konsumenterna ställer
exempelvis miljökrav på företagen och företagen
konkurrerar miljömässigt med varandra.
Detta är dock inte detsamma som att miljöpolitiken inte längre behöver
lagar eller  offentliga insatser. Det är en illusion att tro att miljöarbetet nu
helt kan övertas av framsynta företag. Tvärtom är det viktigt att vi med
politiska beslut skapar sådana förutsättningar för marknadsekonomin att den
leder till god hushållning och stimulerar miljöansvaret.
Företagen bör uppmuntras att fortsätta utvecklingen av miljölednings-
system, livscykelanalyser, produktinformation och andra redskap för hållbar
produktion och konsumtion. En klok och framsynt politik i kombination med
ett livskraftigt och innovationsinriktat näringsliv erbjuder stora framtids-
möjligheter.
Miljöproblem orsakas av olika produktions- och konsumtionsaktiviteter
men inte av internationell handel i sig, förutom i de fall miljön påverkas av
ökade varutransporter. Frihandel kan vara ett viktigt instrument för att
skydda miljön, förutsatt att handeln grundar sig på verkningsfulla och
rättvisa miljöregler. Handel som inte grundar sig på dessa kriterier kan dock
leda till okontrollerad miljöförstöring.
Protektionism är dåligt för miljön. När industri och annan näringsverk-
samhet skyddas från konkurrens leder det till minskad effektivitet och
ekonomisk stagnation. Det leder i sin tur till att miljöskadlig industri kan
leva
vidare och utvecklingen av miljöteknik och miljölagstiftning hålls tillbaka.
Miljökrav får inte inskränkas med hänvisning till att det hotar frihandeln.
Frihandel måste kunna kombineras med hårda miljökrav.
Miljöhänsyn och handelsintressen kan komma i konflikt med varandra på
flera sätt. Dels kan produkten i sig vara skadlig ur miljösynpunkt när den
konsumerats och tjänat färdigt, dels kan tillverkningsprocessen vara miljö-
förstörande. Därtill kan olika miljönormer skapa ojämlika konkurrensvillkor.
Det finns därför ett stort behov av att se över relationen mellan handels- och
miljöregler. Dessa två politikområden måste samspela i strävan att uppnå en
hållbar utveckling.
En utgångspunkt är att globala miljöproblem ska lösas genom multilateralt
samarbete. Det är viktigt att det i GATT/WTO (Världshandelsorganisatio-
nen) bereds utrymme för att upprätthålla överenskomna miljökonventioner.
Det internationella regelverket kring miljö och handel måste förstärkas
ytterligare. Det kan ske genom bl.a. en harmonisering av reglerna inom det
internationella miljöarbetet och handelssystemet samt genom integration av
miljömål i exportfrämjande åtgärder.
I förhandlingar om multilaterala handelsavtal måste målet vara demokra-
tiskt förankrade avtal som utgår ifrån folkrätten med hänsyn till ägande,
miljö, arbetsrätt och de fattiga ländernas situation. Småföretagande och
böndernas möjlighet till att hållbart bruka jorden bör stärkas för en positiv
utveckling i länderna. Naturresurserna bör komma landet tillgodo före
multinationella företags intressen.
Styrmedel
Miljöpolitikens redskap består i huvudsak av tre typer av
styrmedel:
Informativa styrmedel
Information är ibland tillräckligt för att förändra ett beteende
eller förhindra misstag. Och det är alltid ett nödvändigt
komplement till andra styrmedel. Det kan gälla att informera
om allemansrättens bestämmelser, eller skapa system för
miljömärkning av produkter eller miljöcertifiering av
företag. Många sådana system kan med fördel utformas på
frivillig väg.
Administrativa styrmedel
Detta är traditionell lagstiftning och föreskrifter som
påbjuder vad som ska göras och fastställer påföljd för den
som inte uppfyller lagens krav. En väl utvecklad och tydlig
miljölagstiftning, som samverkar med rättssamhällets övriga
regler, är en förutsättning för en god modern miljöpolitik.
Ekonomiska styrmedel
Marknadsekonomin fungerar så att köpare och säljare möts
på marknaden och bestämmer priset på varor och tjänster.
Detta pris avspeglar därmed varans relativa knapphet, eller
den värdering som konsumenter och producenter gör av en
viss vara eller tjänst.
En fungerande marknadsekonomi kräver väl definierade och väl för-
svarade äganderätter. Problemet är att miljövärden ofta inte har någon ägare.
Vem äger ozonlagret, den biologiska mångfalden eller klimatet? Därmed får
de heller inget pris på marknaden, vilket leder till överutnyttjande och de
miljöproblem som vi känner alltför väl. Övergödning av havet, förstöring av
ozonlagret, ökenutbredning etc.
I något fall kan miljöproblem bemästras genom att klargöra äganderätts-
förhållanden. Men ofta måste andra instrument användas för att miljön ska få
ett pris på marknaden. Genom miljöavgifter eller -skatter blir staten en slags
"ställföreträdande ägare" till miljövärden som därmed får ett värde i mark-
nadsekonomin. Subventioner, överlåtelsebara utsläppsrättigheter inom så
kallade "bubblor", särskilda räntevillkor eller avskrivningsregler är andra
exempel på ekonomiska styrmedel.
En modern miljöpolitik bygger på en kombination av olika former av
styrmedel. Olika styrmedel är olika väl anpassade till olika problem. Center-
partiet vill begränsa de administrativa regleringarna och i större utsträckning
använda kombinationer av information och ekonomiska styrmedel, framför
allt i form av miljöavgifter och miljöskatter.
Väl utformade ekonomiska styrmedel låser inte utvecklingen vid vissa
tekniska lösningar eller miljömässiga delmål utan stimulerar kreativitet och
utveckling. Det blir lönsamt att skydda miljön och effektivisera resurs-
användningen genom ständiga förbättringar. Marknadsekonomins dynamik
och utvecklingskraft verkar därmed i miljöns tjänst.
För att skapa en sådan god marknad är det viktigt att också se över
existerande subventioner och stöd från stat och kommun så att inte dessa
motverkar en hållbar utveckling. Miljardsubventionerna till Europas kol-
gruvor är kanske det tydligaste exemplet på hur stöd av detta slag snedvrider
ekonomin och motverkar viktiga miljömål.
Producentansvar
Till de marknadsbaserade styrmedlen kan också räknas
principen om producentansvar. Den lyftes högt på den
miljöpolitiska dagordningen under Centerpartiets senaste
regeringsperiod. Producentansvaret ska i första hand ske
genom frivilliga överenskommelser inom branscherna och i
andra hand via lagstiftning. Centerpartiet vill införa ett
generellt producentansvar för alla producenter.
Producentansvaret innebär att den som producerar en vara är ansvarig för
att den kan återanvändas, återvinnas eller omhändertas på något annat
miljöriktigt sätt. Producenten ska även minska miljöbelastningen under
produktens alla faser, inklusive användningsfasen. Varorna ska göras så lite
giftiga och så material- och energisnåla som möjligt. Produkterna ska därtill
vara konstruerade så att de aldrig behöver bli avfall utan kan användas som
insats i nya varor när de är uttjänta. Konsumenterna bör få information om
hur de ska bete sig för att minska miljöbelastningen vid användande av
varan.
Producentansvar är ett medel för att nå det hållbara samhället. Det gäller
att tänka efter före. Man kan lätt fastna i sopsortering och problematik kring
efterbehandlingen. Arbetet måste inriktas på att minimera mängden avfall
som läggs på deponi. Även om konsumenten är duktig på att sortera sina
sopor är det ständiga inköpet av avfallsgenererande varor fortfarande ett
olöst problem. Endast genom att producenterna ser på vilken typ och mängd
avfall deras varor kommer att bli efter användande, och minimerar den
volymen, får producentansvaret konkreta resultat.
En grön näringspolitik
Länge uppfattades miljökrav som enbart som en börda och
en negativ begränsning på näringslivet. Idag är miljöhänsyn
ofta ett viktigt marknadsföringsargument och miljötänkande
en drivkraft till teknik- och affärsutveckling.
I utvecklingen mot ett hållbart samhälle kan välgrundade miljökrav i
princip aldrig på lång sikt vara en hämsko för ekonomiska framsteg. Tvärtom
anger dessa krav villkoren för att kunna skapa en stark och hållbar ekono-
misk utveckling.
Denna insikt leder till en förändrad syn på miljöfrågornas roll i politiken.
Agendan handlar numera om miljö tillsammans med utveckling. Inte minst
näringspolitiken måste vara nära integrerad med miljöpolitiken.
Miljötekniksektorn är idag globalt sett den snabbast växande industri-
sektorn av alla. Den amerikanska miljöteknikindustrin omsatte 1996 ca 1 500
miljarder kronor, vilket i stort sett motsvarar hela Sveriges bruttonational-
produkt.
Men kretsloppsomställningen av näringslivet är något mycket större än så.
De företag som kan definieras som rena miljöteknikföretag kommer alltid att
utgöra en begränsad del av näringslivet. Den stora förändringen inträffar när
alla industrigrenar och all tjänsteproduktion omorienteras för fungerande
kretslopp. Denna förändring har redan börjat och har ibland kallats för en ny
industriell revolution.
Svensk miljöpolitik har varit, och är fortfarande på flera områden, världs-
ledande. Men det svenska näringslivet har inte på samma sätt skaffat sig en
position i de växande miljöbranscherna. Idag importerar vi exempelvis mer
miljöteknik än vi exporterar.
Det är hög tid för Sverige som land att forma en stark grön näringspolitik
med tydliga gemensamma mål och visioner. Det kräver ett grundläggande
samförstånd mellan stat, näringsliv, forskarsamhälle, kommuner, intresse-
organisationer  och medborgare. Nya stora möjligheter för arbete, ekonomisk
utveckling och bättre miljö och livskvalitet ligger framför oss.
Att forma en tydlig vision och gemensam färdriktning är viktigt för att
villkoren för företagande och investeringar ska upplevas som långsiktiga och
inbjuda till satsningar på nya kretsloppsanpassade lösningar.
Staten kan använda flera instrument för att förstärka den önskade
utvecklingen. Till en början bör skatte- och avgiftssystemet stegvis förändras
så att miljökostnaden blir synlig i priset på marknaden. Vidare bör den
offentliga upphandlingen användas till att stödja introduktion av ny miljö-
teknik. Den offentliga konsumtionen svarar för en betydande del av den
svenska ekonomin. Producentansvaret bör utvecklas ytterligare för att
stimulera till nya och innovativa lösningar.
För att utvecklingen ska få verklig kraft måste också de små företagen bli
del i kretsloppsomställningen. För de mindre företagen är bristen på kapital
och rätt kompetens de viktigaste hindren för en miljödriven teknikutveckling.
Ökad tillgång till kapital för kretsloppsinvesteringar kan dels skapas
genom ökad kompetens i befintliga institutioner för kapitalförsörjning, såsom
ALMI och sjätte AP-fonden. En annan möjlighet är att skapa särskilda
resurser för att stimulera investeringar i nya kretsloppsanpassade lösningar så
som under senare år skett med stöd av Centerpartiet.
De små företagens möjligheter kan stärkas genom att nätverk av små-
företag bildas inom en viss sektor eller region. Tillsammans med högskola,
regionala och lokala myndigheter, ideella miljöorganisationer och andra kan
företagen utbyta kompetens och gemensamt söka utvecklingsvägar. Sådana
nätverk eller grupper av företag har visat sig framgångsrika i samarbeten för
miljödriven utveckling både i Sverige och i bl.a. USA.
Skatteväxling
Ekonomiska styrmedel i form av skatter och avgifter eller
prissatta utsläppsrättigheter ger som en sidoeffekt inkomster
till statskassan. Det innebär att staten kan sänka andra skatter
och avgifter som är störande för samhällsekonomin.
Idag kommer cirka hälften av EU-ländernas skatteintäkter direkt eller
indirekt från produktionsfaktorn arbete, medan endast en tiondel belastar
användningen av naturresurser. Förhållandet är ungefär detsamma i Sverige.
Kostnaderna för arbetskraft har de senaste decennierna mångdubblats medan
energipriset under samma period endast har höjts med ca 25 %. Dessa
relationer beror till stor del på den förda skattepolitiken.
I en tid med hög arbetslöshet och uppenbara miljöproblem anser
Centerpartiet att den självklara strategin är att sänka skatten på arbete och
öka skatten på miljöförstöring och användning av ändliga naturresurser. På
så vis kan fler människor få jobb samtidigt som vi stimulerar en effektivare
resursanvändning och kretsloppsanpassad produktion.
Miljöskatter kan uppdelas i två större kategorier: skatt på utsläpp och skatt
på resursanvändning. I Sverige har vi hittills främst använt oss av skatter och
avgifter på direkta utsläpp. De har visat sig fungera som effektiva styr-
instrument i miljöpolitiken. Naturgrusskatten, och i viss mån koldioxid-
skatten och skatten på handelsgödsel, kan dock betecknas som natur-
resursskatter.
Ekonomiska styrmedel riktade mot utsläpp kan utvecklas ytterligare,
exempelvis saknas ännu sådana instrument vad gäller utsläpp till vatten. Det
finns också flera skäl att utveckla miljöskatter på naturresurser, även om en
sådan skatt inte är lika direkt kopplad till ett visst påtagligt miljöproblem.
Sådana skatter är ett verkningsfullt instrument för att bidra till en
effektivare resursanvändning och ett långsiktigt hållbart samhälle. Använd-
ningen av naturresurser skapar också en bredare och större skattebas för
miljöskatterna, vilket ger större utrymme för skattesänkningar på andra
områden. Även ur ett rent skattepolitiskt perspektiv kan skatt på en
naturresurs, som exempelvis användning av färskvatten, vara mindre sned-
vridande och därmed att föredra framför olika former av skatt på arbete. På
sikt kan en skatteväxling från arbete till naturresurser och miljöpåverkan leda
till ett jämfört med idag radikalt annorlunda förhållande mellan skatte-
nivåerna på olika produktionsfaktorer.
Faktor 10 - en ökad resurseffektivitet
Jordens befolkning ökar dramatiskt. Om den rika delen av
världen ska kunna behålla sin levnadsstandard i framtiden
och om uttaget av naturresurser samtidigt ska ske på ett
hållbart sätt, måste resurseffektiviteten öka drastiskt. Vi
måste få ut mer nytta av varje insatt resurs. Enligt vissa
beräkningar måste vi överslagsmässigt bli tio gånger
effektivare, vilket gjort faktor 10 till ett begrepp. Den finns
med i FN:s dokument från konferensen om miljö och
utveckling och har fått bred uppslutning. Det handlar alltså
om att utföra lika mycket med bara en tiondel av den energi
och det material vi idag använder.
Länge har miljötänkandet inriktats på att ta hand om det som flödar ut ur
ekonomin. Nu är det tid att i högre grad sätta in åtgärder där resurserna förs
in i ekonomin och produktionen.
Med faktor 10 sätts utveckling, ny teknik och rättvisa i fokus, och man
lyfter möjligheterna med ökad naturresursproduktivitet. Det handlar inte om
att sätta begränsningar på produktionen utan tvärtom om en utmaning för
näringslivet att finna nya innovativa lösningar och öka effektiviteten. Både
företaget, kunderna och miljön kan bli vinnare.
Under hela 1900-talet har näringslivet genom rationaliseringar starkt
minskat behovet av arbetskraft i produktionen, medan produktivitetsutveck-
lingen mätt i omsatta naturresurser inte rönt något större intresse. Det beror
framför allt på prisförhållanden, vilket gör skatteväxling till det kanske
viktigaste instrumentet för ökad resurseffektivet, eller ekoeffektivitet.
Effektiviseringskraven skiljer sig i praktiken starkt åt mellan olika typer av
resurser. I vissa fall krävs mindre, andra gånger mycket mer än en faktor 10
för att nå en hållbar utveckling. Men det väsentliga är att inrikta utvecklingen
mot en effektivare resursanvändning. Begreppet faktor 10 ger en uppfattning
om vilken utmaning vi står inför.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att delmålen skall antas av riksdagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om delmålens mätbarhet och tidsbestämning,
3. att riksdagen beslutar att 275 000 hektar skogsmark skall skyddas inom
en tioårsperiod,
4. att riksdagen beslutar att koldioxidutsläppen, i förhållande till 1995 års
utsläppsnivå, skall minska med 20 % till år 2020 och med 60 % till år 2050,
5. att riksdagen beslutar om en generell minskning av utsläppen av
kväveoxider så att de, i förhållande till 1995 års utsläppsnivå, skall ha
minskat med 40 % till år 2005 och med 70 % till år 2020,
6. att riksdagen beslutar att utsläppen av kväve till havet söder om Ålands
hav, i förhållande till 1995 års utsläppsnivå, skall ha minskat med 40 % till år
2005.

Stockholm den 29 maj 1998
Lennart Brunander (c)
Kjell Ericsson (c)

Lennart Daléus (c)

Marie Wilén (c)

Birgitta Carlsson (c)

Kerstin Warnerbring (c)

Roland Larsson (c)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Jordbruksutskottet

Händelser

Inlämning: 1998-05-29 Bordläggning: 1998-06-02 Hänvisning: 1998-06-03

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (12)