med anledning av prop. 1997/98:173 Verkställighet och återvändande - en del av asylprocessen

Motion 1997/98:Sf42 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp)

Att huvudansvaret för verkställighet av beslut rörande avvisning och utvisning skall föras över från polisen till Invandrarverket känns riktigt. Beslut av en polismyndighet om avvisning eller beslut om utvisning på grund av brott skall dock fortfarande verkställas av polismyndighet.

Miljöpartiet anser dock att de humanitära frivilligorganisationernas medverkan vid tvångsvis återvändande ska inskränkas till medborgarvittnen i någon form. Vid eventuellt återvändande till annat land är tanken på medhjälp av NGO:er ett mycket viktigt inslag.

Åtgärdsprogram för dem som frivilligt återvänder är ett viktigt komplement. Kriminalvårdens transporttjänst är ofta en grym och kostsam hantering där verkligen medborgarvittnen behöver närvara.

Det kan vara en ganska bra ordning med SIV som sköter avvisningar, så länge man inte har tvångsmedel. Förhoppningsvis leder det i vart fall till mer konsekvent handläggning och vi kan komma i närheten av ”humanitet, tydlighet och konsekvens”. I dag agerar vissa polismyndigheter under all kritik, medan andra iakttar de regler som ska följas vid behandling av människor vars enda brott är att de sökt asyl och inte erhållit uppehållstillstånd.

Vad gäller Invandrarverkets befogenheter vid gränskontroller är det viktigt att inte enbart ha det effektiva asylförfarandet framför ögonen utan att personalen med sin kunskap garanterar rättssäkerheten och är lyhörd för om en person vill söka asyl. Direktavvisningar är riskabla ur rättssäkerhetssynpunkt och ska endast ske i solklara fall.

Om en domstol ej begär utvisning ska inte heller Utlänningsnämnden eller Invandrarverket kunna utvisa den asylsökande.

Miljöpartiet anser att en verkställighet aldrig ska få ske innan beslutet vunnit laga kraft, även efter en ny ansökan. Den nu aktuella avvisningstiden bör utökas från två till fyra veckor.

Vid åtgärder kring utlänningens identitet när man gör förfrågningar hos utländska ambassader och konsulat i Sverige och ännu mer använder sig av kontakter med polismyndigheter i hemlandet ska största möjliga diskretion användas. Det är ytterst tveksamt, om man ska använda direkt avvisning över huvud taget.

Att avvisa utlänningar som är så svaga att de behöver eskort under avvisningen på grund av sjukdom eller ålder är absurt. Vi känner till förtroendeläkarnas avskyvärda ord ”transportabel” och vad som ligger i det.

I dag sänds kosovoalbaner tillbaka till Danmark och Tyskland och eventuellt till en delstat där, t.ex. Bayern, som återsänder dem till Kosovo. Det här måste Sverige avstå ifrån, något som också står i utlänningslagen (8 kap. 2 och 4 §§).

De som inte accepterar ett beslut har ofta inte blivit trodda, eller deras intyg av läkare, psykiatriker m.fl. har inte beaktats, och då anser jag att de ej prövats rättssäkert. Detta bör starkt förbättras och Miljöpartiet anser att man ska använda omvänd bevisföring så att bevisbördan ligger på Invandrarverket och Utlänningsnämnden. Dessutom ska ”the benefit of doubt” (hellre fria än fälla) gälla.

Ett tecken på att verket gått för långt är vad vi just i dagarna sett exempel på: hur Invandraverket till varje pris vill få asylsökande att återvända genom att inbjuda general Gabio från Somalia, som är en starkt misstänkt krigsförbrytare. ”Regleringen av invandringen i utlänningslagen bygger på respekt för mänskliga rättigheter och den enskildes integritet” slut citat. Verkligheten är inte sådan. Den reglerade invandringen har fått ett alldeles för stort utrymme i svensk migrationspolitik. I dag kommer endast ca 7 000–10 000 asylsökande innanför den svenska gränsen på grund av bl.a. visumpolitiken.

”Varje medlemsstat har också rätt att med den sökandes samtycke pröva en asylsökan som framställts till den, även om prövningen inte åligger staten enligt Dublinkonventionen” skriver regeringen på s. 23 i propositionen. Miljöpartiet anser att Sverige i vissa fall bör använda sig av den möjligheten, vilket knappast sker i dag. Dublinkonventionen kommer att skapa stora problem för asylsökande som i fortsättningen talar om att de kommer från EU-land. Så snart de varit i t.ex. Danmark eller Tyskland kan man skicka tillbaka dem dit enligt huvudregeln.

Sverige borde här se till att barnfamiljer som kommit från annat EU-land eller förälder som kommer för att återförenas med familj i Sverige skall äga rätt att söka uppehållstillstånd i landet trots Dublinkonventionen. Vi har ju rätt att besluta till förmån för sökanden.

En familj, antingen den har barn eller inte, ska aldrig få splittras vid en verkställighet.

Familjesplittring skall ju endast förekomma i undantagsfall, men det är en sanning med modifikation. Även vid relativt allvarlig brottslighet så borde det var en självklarhet att barnets rätt går före samhällets rätt. En gränsdragning borde ske vid ca två års fängelse, men även där borde det vara en karens så att man har rätt att komma tillbaka till Sverige efter låt säga sex månader så länge man har kontakt med barn i Sverige. Bor man med barn borde det föreligga synnerliga skäl för att man skall splittras från dem så länge som barnen är under ca 15 år. Den gravida kvinnan från Kosovo skulle inte kunna skiljas från sin man, som skickades till Tyskland, om vi även förbjöd familjesplittring då en kvinna väntar barn. Det är ett sätt att värna om det ofödda barnets rättigheter. Den rätten borde man ha även vid utvisning, som ibland sker för ganska lindriga brott.

Beslut som inte går att verkställa ska heller inte fattas. Det har blivit tydligt genom att bl.a. förbundsrepubliken Jugoslavien inte tagit emot sina egna medborgare, i första hand kosovoalbaner. Det är en folkrättslig princip att varje land skall ta tillbaks sitt lands medlemmar, men det borde särskilt betonas att Sverige inte skall strida alltför mycket om denna princip när man har att göra med ett land som befunnit sig i krig såsom exempelvis Serbien (FRJ). Sverige borde åläggas att inom en kortare tid konstatera verkställighetshinder och ge uppehållstillstånd om verkställighetshindret bestått i mer än ett år. Att som nu inte låta folk stanna som kommer från Kosovo trots fyra års verkställighetsproblematik är helt ovärdigt ett land som påstår sig vara en demokrati.

Barnkonventionen borde gå före behovet att reglera invandringen. Man har ännu inte kunnat bedöma om portalparagrafen om ”barnets bästa” har slagit igenom, men Miljöpartiet anser det viktigt att återkomma med en sådan utvärdering.

Man har använt tvångsmedel i många fall av 2 320 avvisningar med polishjälp, och 137 fall har varit speciellt svåra. Man använder för mycket tvång, droger och våld. Det här bör ses över och är ett trauma i svensk flyktingpolitik. Vår asylprövningspraxis är för hård och bör mjukas upp.

Stöd bör ges till uppföljning av de återvändandes situation efter hemkomsten. Det är viktigt också för att följa upp om våra avvisningsbeslut varit riktiga och säkra för den återvändande.

Frivilligorganisationer bör hålla sig långt borta från regeringen. Att regeringen och UD inte sällan vill köpa frivilligorganisationers ”tystnad” är för mig uppenbart. Att ta emot pengar från regeringen för återvändandeprojekt borde i de allra flesta fall vara otänkbart. Att Statens invandrarverk (SIV) skall tala med frivilligorganisationer om vådan av att hålla sig undan anser jag helt oacceptabelt.

Så fort en NGO blir etablerad mister den sin ursprunglighet och delar av sin kraft. Om de blir hantlangare åt SIV eller regeringen, då mister de allt förtroende hos den asylsökande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att medborgarvittnen deltar vid tvångsåtervändande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att NGO:er vid den avvisades återvändande till hemlandet följer upp den återvändandes situation och hjälper till vid återanpassningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalvårdens transporttjänst,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Invandrarverkets befogenheter vid gränskontrollen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om direktavvisningar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att – om inte domstolen i ett ärende utvisar – ej heller SIV eller UN gör det,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om verkställighet före lagakraftvunnet beslut,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om diskretion vid kontakten med ambassader och konsulat eller polismyndighet i hemlandet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utlänningar, så svaga av ålder eller sjukdom att de behöver eskort, inte skall kunna avvisas,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att sända t.ex. kosovoalbaner till Danmark,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utlänningen skall bli trodd och om omvänd bevisföring,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den reglerade invandringen i svensk migrationspolitik,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Dublinkonventionen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjesplittring,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnkonventionen,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tvångsmedel,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frivilligorganisationer.

Stockholm den 9 juni 1998
Ragnhild Pohanka (mp)
Thomas Julin (mp)	Marianne Samuelsson (mp)
Eva Goës (mp)	Elisa Abascal Reyes (mp)

Elanders Gotab, Stockholm 2002