med anledning av prop. 1997/98:37 Fortsatt tillämpning av vissa bestämmelser om allmännyttiga bostadsföretag

Motion 1997/98:Bo1 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

De negativa effekterna av den socialdemokratiska bostadspolitiken, fylld av regleringar och stora subventioner, visar sig nu tydligt i allt fler kommuner i landet. Många kommunalpolitiker har tvingats besluta om ägartillskott för att de kommunalt ägda bostadsföretagen inte skulle/skall gå omkull. Allt fler av dem har nu kommit till slutsatsen att det inte är en kommunal kärnangelägenhet att vara fastighetsägare. Allt fler inser också att de inte kan fortsätta att med skattebetalarnas pengar hålla de kommunala bostadsföretagen under armarna samtidigt som verksamheten inom bl.a. skolan , barnomsorgen och äldreomsorgen får vidkännas stora nedskärningar. Kommunalpolitikernas ambition att i detta läge sälja ut delar av eller hela det kommunalt ägda bostadsbeståndet vittnar om ett stort ansvarstagande för det som en kommun i första hand skall prioritera, nämligen kärnverksamheterna vård, utbildning och omsorg.

Att i detta läge förlänga ett från början icke utrett och än mindre remissbehandlat förslag för att förhindra att kommunerna vidtar de åtgärder de anser lämpliga för att sköta sina egna angelägenheter, får ses som ett slag i ansiktet på ansvarskännande kommunalpolitiker, som ännu en av många socialdemokratiska återställare och som ett fundamentalt ingrepp i det kommunala självstyret.

Förslaget är så framhastat och helt och hållet ideologiskt motiverat att det inte på en enda rad tar upp vad det innebär för den s.k. finansieringsprincipen som gäller mellan staten och kommunerna när nya uppgifter läggs på kommunerna eller när man i lag reglerar sådant som får ekonomiska konsekvenser för kommunerna.

I samma stund som regeringen vägrar en kommun att sälja hela eller delar av sitt bostadsföretag så har också staten tagit på sig ett stort ansvar. Ansvaret ligger i att se till att den kommun som vägras sälja kompenseras såväl för ägartillskott som kommunen tvingas ta ur den kommunala budgeten som för uteblivna försäljningsintäkter. Dessutom lämnas ett uppenbart utrymme för ett stort godtycke och därmed en stor osäkerhet vad gäller de undantag som skall kunna göras från föreslagen inskränkning.

Det är regeringen som skall sitta och avgöra om en försäljning skall anses ske av ideologiska skäl eller av skäl som i propositionen anges vara godtagbara. Det blir således en rent ideologiskt betingad överprövning av de kommunala besluten där varje form av objektivt tillämpbart kriterium saknas. Förekommande ärenden av detta slag kan därför – åtminstone fram till hösten 1998 – rimligen inte beredas av politiskt neutrala tjänstemän i departementen, utan de hanteras förmodligen bäst av de partiarbetare som bereder ärenden åt den socialdemokratiska partistyrelsen.

En ytterligare fråga som infinner sig är hur många gånger de kommuninvånare som inte bor i allmännyttan direkt eller indirekt skall tvingas subventionera dem som bor i allmännyttan. Tvingas en kommun lämna ägartillskott till sitt allmännyttiga bostadsföretag så är det med alla skattebetalares pengar detta sker. Kan en kommun inte via en försäljning få in pengar för att undvika nedskärningar av den kommunala verksamheten, så är det alla kommuninvånare som betalar priset – inte bara de som bor i kommunens bostäder. Sker en skattehöjning för att antingen tillskjuta pengar till allmännyttan, eller för att “kompensera“ uteblivna intäkter från en försäljning, så är det alla kommuninvånare som får betala.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår regeringens förslag i proposition 1997/98:37 i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 4 november 1997

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)