med anledning av prop. 1997/98:58 Amsterdamfördraget

Motion 1997/98:U14 av Bengt-Ola Ryttar och Lena Klevenås (s)

Den 1 januari 1995 blev Sverige medlem i Europeiska unionen. Utvecklingen dithän gick mycket fort med tanke på det ointresse som präglat opinionen i frågan under lång tid. Debatten och genomlysningen som föregick beslutet var ytlig och vek undan för problemen. Förklaringen till att Sverige ändå blev medlem kan sökas på flera håll, dels i det allt starkare grepp som ekonomismen och globaliseringen tagit över opinionen i Sverige och i världen, dels genom ett antal tillkortakommanden i svensk politik.

• Utan djupare analys kan ett EU-medlemskap uppfattas som en anpassning till internationaliseringen. Denna form av oreflekterad anpassning är också huvudlinjen i SOU 1994:12 Suveränitet och demokrati som före folkomröstningen studerade konsekvenserna för vår nationella självständighet och demokrati av ett svenskt medlemskap i EU. Där laborerar man också med begreppen faktisk och formell suveränitet, en ganska sorglig advokatyr för att kunna legitimera ett medlemskap. I utredningen gavs inga indikationer om hur stark federalismen är hos de tongivande medlemsländernas eliter, man låtsas som om vi skall gå in i ett statiskt mellanstatligt samarbete trots att det är EU:s uttalade mål att fördjupa integrationen. Denna utrednings, så väl som EMU-utredningens och den tyska författningsdomstolens slutsatser är resultatet av viljan att vara till lags och att motsvara vad man tror förväntas av dem.

En annan viktig faktor var säkert att internationellt samarbete i Sverige under lång tid har förknippats med solidaritet och idealism och detta sänkte troligen tröskeln i folkomröstningen tillräckligt för att vi skulle bli medlem i EU.

• Tillkortakommanden har varit många under senare år. Den tredje vägens politik klarade mycket – men inte överhettningen. Regeringen Bildt drog på oss det största underskottet som funnits i OECD-länderna. Avregleringen av finansmarknaden mynnade ut i bank- och finanskraschen. Kronförsvaret 1992 slutade med ett grandiost fiasko. Skattereformen blev inte som det var tänkt. Sammantaget innebar dessa faktorer att vi tappade enormt ekonomiskt, men framför allt tappade vi självförtroendet som nation och sökte lösningarna någon annanstans – det råkade bli EU.

Redan under förhandlingarna om Maastrichtavtalet visade sig tydliga skiljelinjer mellan de länder som vill ha en mer fördjupad integration med mera överstatlighet och de länder som ville se ett mellanstatligt samarbete. Maastrichtavtalet utvecklade EU-samarbetet inom utrikes- och säkerhetspolitiken, skapade EMU samt samarbetet i inrikes och rättsliga frågor.

Skiljelinjen överstatlighet/mellanstatlighet har sedan utvecklats. Storbritannien och Danmark har stått för den mellanstatliga linjen medan de övriga länderna varit för mera av överstatlighet. Sverige kan betraktas som lite av både och. Regeringen har betonat mellanstatligheten men samtidigt varit funktionalister, dvs. inom vissa områden som sysselsättning och miljö varit mer positiva till överstatliga regleringar och insatser.

Amsterdamfördraget innebär att det ekonomiska samarbetet utvecklas mot alltmer av överstatlighet. Några av de mest känsliga frågorna lyckades man emellertid inte lösa. Federalisterna kräver omfattande institutionella reformer så att enskilda medlemsländer inte skall kunna blockera marschen mot ytterligare överstatlighet. En del stater och också EU-parlamentet har ställt villkoret att EU skall bli mer överstatligt innan central- och östeuropeiska stater kan bli medlemmar. Detta ses som en förutsättning för effektivt beslutsfattande. De institutionella frågorna skall åter aktualiseras när EU tagit in fem nya medlemmar. Eventuellt kan det bli en ny regeringskonferens innan utvidgningen eller under tiden den pågår. Federalisterna vill också se EU-parlamentet som högsta beslutande organ, då det är den enda av medborgarna direktvalda EU-institutionen. Mot att ge EU-parlamentet mer makt kan anföras att det är samma sak som ökad federalism, den demokratiska legitimiteten är låg, och att EU-parlamentet aldrig kan bli ett riktigt parlament eftersom det inte ställs till samlat ansvar efter en gränsöverskridande debatt. Endast ca 49 % deltar i EU-parlamentsvalen jämfört med ca 70–95 % valdeltagande i de nationella parlamentsvalen.

Det nya fördraget har från regeringens sida beskrivits som en framgång vad gäller offentlighetsprincipen, sysselsättningen och en aktiv miljöpolitik. Trots vissa framgångar i dessa avseenden lämnar besluten mycket i övrigt att önska.

I korthet så innebär det nya fördraget följande:

Överstatligheten

EU-parlamentets makt ökar genom att parlamentet får beslutanderätt på 23 nya områden, trots församlingens svaga folkliga förankring. Berörda områden är t.ex. folkhälsa, statistik, yrkesutbildning, forskning och u-landsbistånd. Kan ett EU-parlament på 626 ledamöter vara representativt för 350 miljoner medborgare? Små länders inflytande är svagare i EU-parlamentet än i ministerrådet; det innebär en förstärkning av EU-parlamentets makt och stärker de stora ländernas inflytande.

Den nationella vetorätten tas bort på flera områden och andelen majoritetsbeslut i EU:s lagstiftande organ, ministerrådet, ökar. Sveriges riksdag, regering och det svenska folket förlorar inflytande. Länder som hamnar i minoritet tvingas införa lagar mot sin vilja. Detta sker inom 11 nya områden, som tidigare beslutats om av medlemsstaterna, och inom 5 befintliga områden där medlemsstaterna har haft vetorätt i ministerrådet. Hit hör frågor som social utslagning, personuppgifter, import av råvaror och etableringsrätt. Dessutom förutskickas fler majoritetsbeslut efter vissa övergångsperioder. Många av dessa beslut är i sig inte så upphetsande, men de är mera av symptom på den framtida utvecklingen mot mera överstatlighet, vilket inte står i överensstämmelse med utfästelserna i folkomröstningskampanjen.

I samband med att beslutsbefogenheter överläts till EG genom tillkomsten av 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen, uttalade KU att sådan överlåtelse till EG inte kan ske i en sådan omfattning att bestämmelserna i regeringsformen om statsskickets grunder upphör att vara giltiga.

Enligt regeringens bedömning (sid 19) innebär Amsterdamfördraget inte en sådan omfattning, men man förnekar inte att Amsterdamfördraget medför ytterligare steg som urholkar Sveriges rätt att själv besluta i egna angelägenheter.

Enligt vår uppfattning innebär Amsterdamfördraget och utfästelserna i de bifogade förklaringarna att vårt statsskicks grunder hotas. Det sker steg för steg, helt i enlighet med visionen i EU:s grundtraktat: ”en allt fastare sammanslutning av de europeiska folken”. Sverige är inte längre en suverän stat.

Man kan inte längre säga att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare. De lagar vi stiftar är i allt högre grad underställda EU:s lagar och vi beslutar inte längre suveränt om beskattningen. Det är slut med svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta.

Offentligheten

Det blev ingen offentlighet vad gäller ministerrådsmöten när rådet lagstiftar. En regel om varje unionsmedborgares rätt till EU-parlamentets, rådets och komissionens handlingar har dock skrivits in i fördraget. Men fördraget gäller inte generellt, utan rådet skall fastställa allmänna principer och regler som begränsar tillgången till handlingar. EU:s institutioner skall själva utarbeta särskilda bestämmelser vad gäller öppenhet. EU-organen avgör då själva om och vad som skall lämna ut. Inte ens professionella journalister kommer att ha lätt att hitta rätt i denna snabbväxande djungel. Förteckning över ingående och utgående handlingar, som vi har i svensk offentlighetslagstiftning, föreslås heller inte.

Sysselsättningen

Ett särskilt sysselsättningskapitel har införts där det talas om årliga rapporter, granskningar och riktlinjer för medlemsstaterna liksom en särskild sysselsättningskommitté. Någon sysselsättningsunion blev det inte och inte heller klara regler och krav på sysselsättningsmål, ej heller talas det om full sysselsättning. Det finns inga påföljder för länder som inte lyckas hålla låg arbetslöshet, vilket det däremot finns om man inte lyckas uppfylla EMU:s konvergenskrav i fråga om inflation, budgetunderskott m.m. Det ligger en viss logik i detta eftersom om man går fri från böter på det ena området är sannolikheten stor för att man får böta på det andra, genom det motsatsförhållande som finns mellan stabilitetsprioritering och full sysselsättning. För EU-systemet är det naturligt att prioritera stabiliteten före rätten till arbete.

Det särskilda sysselsättningstoppmötet i Luxemburg i november 1997 tog en urvattnad kompromiss vad gäller sysselsättningsskapande åtgärder. Inte ens de socialdemokratiska regeringscheferna var särskilt överens sinsemellan. ”Ytterligare en volym poesi har skrivits” börjar nu bli ett uttryck angående EU och kampen mot arbetslösheten. Fortfarande är det inflationsbekämpning som är viktigare än arbetslöshetsbekämpning.

Miljön

Miljögarantin är fortfarande utan innehåll. En allmän formulering om principen om en hållbar utveckling skrivs in. Men varje land har ingen ovillkorlig rätt att införa strängare miljöregler. Om ett medlemsland vill införa mera långtgående nationella bestämmelser för att upprätthålla gott miljö- eller arbetsmiljöskydd skall detta anmälas till kommissionen. För att ett medlemsland skall kunna införa hårdare nationella bestämmelser måste dessa vara grundade på nya vetenskapliga fakta som är speciella för landet. Paragrafen blir mycket svår att tillämpa eftersom vetenskapliga fakta gäller överallt och inte kan vara speciella för ett land. Antingen EU-kommissionen eller domstolen beslutar i dessa frågor. Nationella bestämmelser får bl.a. inte hindra den inre marknadens funktion.

Skrivningarna i propositionen är vaga och inte klara och tydliga.

Narkotikan

Förbudet mot personkontroller vid passage av inre gränser fördragsfästs nu. I ett nytt kapitel om folkhälsa sägs att gemenskapen skall komplettera medlemsstaternas insatser mot narkotika inklusive förebyggande verksamhet. Ministerrådet kan med kvalificerad majoritet anta rekommendationer angående narkotikapolitiken. I EU-parlamentet tolkar knarkliberalerna det som att nu kan man med folkhälsan som EU-fråga arbeta för liberalisering av narkotikalagstiftningen och inrättande av ”skadebegränsningscenter” för narkomaner.

Justitiefrågor

Polissamarbetet skall förstärkas. Det skall omfatta operativt samarbete mellan polis och tull samt gälla insamling, lagring och bearbetning av information. I första hand skall samarbetet ske genom den europeiska polisbyrån, Europol. Efter en period på fem år skall Europol kunna genomföra särskilda undersökningar samt operativa åtgärder tillsammans med nationell polis. Europol skall alltså kunna genomföra operativa insatser på svenskt territorium. Europol skall även kunna kräva att de nationella myndigheterna utför särskilda uppgifter på Europols uppdrag.

Både straff- och civilrättsliga frågor som minimiregler för brott och påföljder i fråga om terrorism och narkotikahandel införs. Det civil- och straffrättsliga samarbetet skall stärkas genom bl.a. rambeslut och gemensamma ståndpunkter i riktning mot en gemensam lagstiftning som skall tjäna unionens mål. Besluten skall tas med enhällighet i rådet, men det nya fördraget gör det möjligt att ta beslut med kvalificerad majoritet för att genomföra besluten på unionsnivå. Kommissionen ges förslagsrätt, domstolen får tolkningsrätt och EU-parlamentet får i vissa fall rådgivningsrätt. Det blir en oklar ansvarsfördelning om vem som skall ställas till ansvar för ett fattat beslut.

Invandrings- och asylfrågor

De inrikes- och rättsliga frågorna, främst invandrings- och asylfrågor, flyttas till EU:s överstatliga del, men frågorna förses med klara restriktioner. I en allmän artikel (C) i fördragets inledning sägs att rådet inom fem år skall ha beslutanderätt om åtgärder som berör asyl, asylansökan, miniminormer för mottagning av asylsökande flyktingar samt åtgärder för invandrarpolitiken. Det betyder i praktiken att majoritetsbeslut för asyl, invandring och yttre gränser införs fem år efter att fördraget börjat gälla. Ett kontroversiellt protokoll fogas till fördraget som innebär att ett EU-land inte självständigt kan behandla en asylansökan från en medborgare från ett annat medlemsland. Människorättsorganisationer anser att protokollet strider mot Genèvekonventionen, eftersom rätten till så kallat andra asylland riskerar att begränsas. Frågor som gäller familjeåterförening kommer i framtiden inte att avgöras nationellt utan av EU. EU bestämmer därmed vilka personer som får komma in i EU:s medlemsstater. Storbritannien, Irland och Danmark har fått undantag från dessa regler. Danmarks undantag gäller på mellanstatlig basis. Sverige har däremot godtagit reglerna. Schengenavtalet förs in i fördraget, vilket innebär att gränskontrollerna mellan länderna avskaffas helt. En gemensam informations- och databas, SIS, byggs upp i Strasbourg för registrering och personkontroll av alla oönskade invandrare.

Texterna på området inrikes- och rättsliga frågor – invandring, asyl, yttre gränsskydd, visumregler, polissamarbete och straffrätt, är komplicerade. Det är en snårskog av överstatliga och mellanstatliga EU-regler, mellanstatliga avtal, konventioner och tilläggs- och undantagsprotokoll. Beslutsgångarna blandas med enhällighet, kvalificerad majoritet, övergångsperioder, delvis rådgivningsrätt för EU-parlamentet, flexibel integration och liknande subtiliteter. Inte ens en expert kan förstå alla dessa delar, än mindre medborgarna. Systemet är som gjort för att stärka byråkraternas makt på politikernas bekostnad.

Röda korsets kritik på detta avsnitt är mycket hård och förtjänar att uppmärksammas.

Utrikes- och säkerhetspolitiken

EU får med det nya fördraget en fördragsfäst sammanhängande utrikes- och säkerhetspolitik som inkluderar militära angelägenheter, till exempel humanitära insatser, samt fredsbevarande och fredsskapande uppdrag. Unionens gemensamma militära angelägenheter fördragsfästs genom formuleringen att EU skall kunna utföra uppdrag för stridskrafter vid krishantering inklusive fredsskapande åtgärder (paragraf J 7). Det finns nu också inskrivet ett uttalat samarbete på krigsmaterielområdet.

Amsterdamfördraget anger att det säkerhetspolitiska samarbetet skall leda till den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik och ett närmare samarbete mellan VEU och EU. EU:s stats- och regeringschefer kan nu enhälligt besluta om att ”främja närmare institutionella bestämmelser inför möjligheten av VEU:s införlivande med unionen”. Fördraget säger att EU skall anlita VEU för åtgärder som berör försvaret. Alla medlemsstater, även de som är observatörer i VEU, skall delta i planering och beslut i VEU. Dörren till en försvarsunion har öppnats på glänt.

Beslut om övergripande och strategiska frågor inom utrikes- och säkerhetspolitiken tas enhälligt av ministerrådet. Ett land som inte vill delta kan lägga ner sin röst, s.k. konstruktiv röstnedläggning. Detta avstående från att rösta hindrar inte att sådana enhälliga beslut ändå fattas. Ett medlemsland har då rätt att stå utanför och inte delta i beslutets genomförande, men kan ändå bli skyldig att vara med och finansiera en aktion. Fler än 25 röster krävs i rådet för att stoppa beslutet. De alliansfria länderna Sverige, Finland, Österrike och Irland kommer av egen kraft upp till 13 röster. Frågor kring utrikes- och säkerhetspolitiken tas med kvalificerad majoritet, men medlemsländerna kan använda veto om nationella intressen kan påvisas. Denna förändring kan beskrivas som så att vetorätten ersatts med regleringar om konstruktiv röstnedläggning med att vetorätten finns kvar vid konkreta beslut som får militära eller försvarspolitiska konsekvenser (paragraf J 13). Vad betyder detta i realiteten? Om Carl Bildt är statsminister har han säkerligen en annan tolkning och stor handlingsfrihet för att leda in Sverige i en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU.

Jämställdheten

Detta avsnitt blev en framgång. Fördraget tillåter enskilda medlemsländer att behålla eller införa en positiv särbehandling för att uppnå förbättringar för det kön som är underrepresenterat. Det kan leda till ökad jämställdhet också för de anställda inom EU.

Riksdagens makt

De nationella parlamenten får ingen roll över huvud taget inom EU:s beslutsprocess. I det nya fördraget garanteras bara deras rätt att få information i bättre tid än förut. Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande kommer den svenska riksdagen att sakna makt över följande områden: företagsstöd, handelspolitik, inre marknaden vad gäller varor, personer, tjänster, kapital och offentlig upphandling, jordbruk och fiske, jämställdhetsgaranti, konkurrensregler, konsumentskydd, miljöpolitik, sanktioner p.g.a. dåliga statsfinanser, sociala miniminivåer samt transportpolitik.

Makten över dessa frågor ligger hos ministerrådet, i några fall med medbeslutande från EU-parlamentet. Många av dessa områden förlorade riksdagen makten över redan vid inträdet i Europeiska unionen.

Tidigare har det sagts att de nationella parlamenten är fördragets herrar. Snarare håller det på att bli tvärtom. Efter att regeringarna väl slutförhandlat och statscheferna träffats och toppförhandlat så står de nationella parlamenten med slutresultatet. I princip har man bara att godkänna förslaget. Att begära omförhandling är så gott som omöjligt. I vart och ett av medlemsländerna säger man ”Men alla andra kommer att godkänna fördraget” eller ”Vad har du för alternativ”.

Demokratin

En tidigare medlem av denna kammare har, med rätta, fått sina fiskar varma när han skrev att flera centrala politikområden än penningpolitiken borde överlämnas till en grupp kompetenta medborgare. Men det märkliga är att hans åsikter väckt sådant rabalder, när den faktiska avdemokratiseringen gått i denna riktning allt sedan 1985 när avregleringarna av vår ekonomi började, för att skjuta fart hösten 1990 då Sverige påbörjade marschen in i EU.

Avregleringarna var ett uttryck för uppfattningen att marknaden var mera lämpad att styra kredit- och valutapolitik (Ds 1996:37 Torsten Svensson). Ändringen av riksbankslagen 1988 och den uppföljning som nu behandlas av riksdagen, som för Riksbanken innebär en definitiv befrielse från politiskt beroende, är ett tydligt symptom. 1985 tog Hans Tson Söderström över SNS konjunkturråd. Sedan dess är det bara att pricka av rådets rekommendationer; de verkställdes oavsett vilken regering som satt i Rosenbad. 1991 skriver Villy Bergström: ”Det verkar inte som om regeringen har någon egen uppläggning av sin politik. Internationaliseringen, oppositionen och ledande nationalekonomer har utövat ett mäktigt inflytande, så att den fulla sysselsättningen inte längre är det viktigaste målet för den ekonomiska politiken”. En grundlig dokumentation av hur experter (nationalekonomerna) tog över makten finns i Agneta Hugemarks Den fängslande marknaden. Kjell-Olof Feldt beskriver i Ekonomerna i debatten – gör de någon nytta? hur han går från Keynesianism till utbudspolitik. Sammantaget ser vi en klar elitisering och teknifiering av politiken – bort från folkstyret. Omläggningen av politiken ifrågasattes i ekonomiska termer, men inte utifrån den långsiktigt viktigare demokratiaspekten.

Men det definitiva genombrottet för avdemokratiseringen kom genom de ideologiska anpassningar som måste göras för att klara legitimeringen av EU-medlemskapet. Detta förutsatte en omdefiniering av demokratibegreppet. Omdefinieringen var inte öppet redovisad utan uppstod under trycket från de som underkände EU-medlemskap av demokratiska skäl.

Under många decennier var definitionen av demokrati okontroversiell i Sverige, men eftersom EU-medlemskapet skulle ha varit omöjligt att förorda med den hävdvunna definitionen måste den förändras utan att det väckte uppmärksamhet. I den penning- och finanspolitiska eliten var marken redan beredd genom att man redan stigit på den klassiska (nyliberala) vågen i synen på ekonomin. Frågan är vad som kom först i det övriga politiska etablissemanget, hönan eller ägget. En rimlig bedömning är att för det stora flertalet, speciellt inom socialdemokratin, var det det idealistiska och idealiserade EU-engagemanget som var avgörande. Det är inte troligt att kunskaperna om ekonomins fundamenta och insikten om vad som faktiskt hände var så stor att utvecklingen kan sägas vara ett medvetet val, annat än i en mycket liten krets. För att ”ingå i den europeiska gemenskapen” fick det som en gång var en överideologi anpassas till det kortsiktiga behovet av att legitimera EU-medlemskapet.

De ”postmoderna” forskarna och debattörerna lyfter gärna fram fyra kriterier för en demokratisk styrelseform: 1. fria val, 2. växling vid makten, 3. konstitutionella fri- och rättigheter, 4. effektiv maktutövning. Definitionen skiljer sig ganska starkt ifrån den klassiska definitionen så som den speglas i grundlagen där deltagande och kontrollmöjligheter och inte effektivitet spelar betydligt större roll. Växling vid makten och effektiv maktutövning är det som bekymrar postmodernisterna, och speciellt det senare kriteriet ligger väl i linje med de senare årens utveckling i Sverige och i världen. EU-aspekten av denna utveckling finns föredömligt belyst i Kerstin Jacobssons Så gott som demokrati. Hon har följt den Svenska elitdebatten under perioden 1988–1994 i tre dagstidningar och offentligt tryck. Hennes resultat är att eliterna lagade efter lägenhet, det vill säga förändrade demokratibegreppet eftersom det var nödvändigt för att kunna försvara ett EU-medlemskap. På ledarplats i DN refererar Ingrid Carlberg till Jacobsson men hävdar att ”Bristerna handlar dock mer om krocken mellan diplomati och politik än om ett svenskt elitstyre i antågande”. Detta är en naturlig reaktion från en liberal som ser sin utopi förverkligas och inte vill ha grus i maskineriet.

Det är anmärkningsvärt att expertvälde och elitstyre har smugits på oss med ett minimum av debatt och medvetna demokratiska beslut. Postmodernisterna säger vad andra, utan att kritiseras, redan har genomfört. Detta ligger väl i linje med författningsutvecklingen i EU som präglas av samma brist på förtroende för folkligt inflytande och ansvarsutkrävande i politiken, alltså demokratin.

Amsterdamavtalet är ytterligare ett steg mot överstatlighet utan demokrati, men EU skall inte demokratiseras eftersom det är detsamma som federalism, utan EU skall vara ett mellanstatligt samarbete. Inriktningen på nästa regeringskonferens bör därför vara att ge tillbaka makt till den demokratiska sfären, inte att gå vidare på den federalistiska vägen. Den har mycket små möjligheter att få den legitimitet som krävs av varje långsiktigt hållbart samhällssystem.

Tryckfrihet, fri opinionsbildning, strejkrätt och föreningsfrihet är viktiga förutsättningar för demokratin. Dessa rättigheter skyddas tack och lov av andra rättskällor än EU-fördrag. Bristen på möjlighet till ansvarsutkrävande kommer på sikt att göra det viktigt för eliterna att kontrollera åsiktsbildningen och opinionen, då är det lätt att glida i dessa frågor.

Sverige har fått in en gemensam förklaring (20) som säger:

”De åtgärder som beslutas i enlighet med artikel 73m i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen skall inte hindra någon medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra media.”

Det är omöjligt att avgöra hur denna förklaring kommer att tillämpas när det gäller Amsterdamsfördragets bestämmelser om tillämpning eller harmonisering av bestämmelser i medlemsstaternas nationella civilprocessrätt (73m).

Det kan inte anses säkerställt, som regeringen menar, att det inte är risk att vi tvingas ge upp vår tryckfrihets- och yttrandefrihetsgrundlag, på grund av en gemensam förklaring i Amsterdamfördraget.

Domstolen

Domstolen får genom Amsterdamfördraget en kraftigt ökad roll, vilket är främmande för den svenska politiska kulturen. Genom årtionden har borgerligheten drivit kravet om en författningsdomstol. Nu har de fått sin vilja fram utan att ens behöva argumentera för den.

Domstolen har historiskt visat att den dömer så att domarna ökar EU:s roll och domstolen har uppenbarligen som mål att EU utvecklas mot en union. Även i andra sammanhang agerar domstolen politiskt. Systembolagsdomen är ett tydligt exempel på detta. Den danske generaladvokatens yttrande speglar det faktiska rättsläget. Domen var en politiskt handling som styrdes av politiska hänsynstaganden. Detta var utmärkt i sak för Sverige, men är förödande för tilltron till EU:s rättssystem.

Några punkter är bra

Visst finns det frågor där utvecklingen går åt rätt håll utan att överstatligheten ökar.

Det gäller exempelvis offentlighet och öppenhet. Visserligen ett för svenska förhållanden helt främmande system där stater får vetorätt mot utlämnande av sina egna inlagor och att institutionerna själva kan påverka sina regler för utlämnande.

Ett annat exempel på positiv utveckling är att de nationella parlamenten får större möjlighet att framföra synpunkter genom att en tidsfrist på sex veckor garanteras inför rådsbeslut. Men ska det vara någon mening med en sådan garanti måste riksdagen ändra sitt sätt att behandla EU-frågor.

Sveriges medlemskap i EU avgjordes genom en folkomröstning. Men folkomröstningsfrågans formulering innebar, att stödet för EU-medlemskapet villkorades.

Frågan på valsedeln var formulerad: ”Riksdagen har beslutat att det skall hållas en folkomröstning om svenskt medlemskap i Europeiska unionen (EU). Omröstningen gäller om Sverige skall bli medlem i EU i enlighet med det avtal som förhandlats fram mellan Sverige och EU:s medlemsstater.

Anser du att Sverige bör bli medlem i EU i enlighet med avtalet mellan Sverige och EU:s medlemsstater?”

En utgångspunkt vid bedömningen av Amsterdamfördraget bör vara om fördraget innebär att det blir ett annat EU än det EU som folkomröstningen beslutade att Sverige ska bli medlem av. Det vill säga ett samarbete mellan suveräna stater.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nästa regeringskonferens inriktning på att ge tillbaka självbestämmande till medlemsländerna.

Stockholm den 2 mars 1998
Bengt-Ola Ryttar (s)	Lena Klevenås (s)