med anledning av prop. 1997/98:95 Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen

Motion 1997/98:Ju38 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Enligt regeringen finns det för närvarande inte skäl att ersätta lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) med Fängelseutredningens förslag (SOU1993:76) till lag om verkställighet av fängelsestraff (fängelselagen). I stället föreslås ett antal delreformer i syfte att bl.a. förbättra säkerheten kring en långtidsdömd intagens anstaltsplacering och hans möjligheter till permissioner och andra vistelser utanför anstalten.

Vidare föreslås ändringar i KvaL rörande placeringen av unga intagna i syfte att tydliggöra att reglerna står i överensstämmelse med FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Härutöver föreslås att det införs en särskild bestämmelse i KvaL om anstaltsplaceringen av kvinnor. Bestämmelsen innebär att kvinnor normalt skall placeras på anstalter eller avdelningar avsedda för enbart kvinnor. Förslag lämnas också som rör sysselsättning och annan verksamhet under anstaltsvistelsen samt permissioner och andra vistelser utanför anstalten. Det införs också ett lagstöd för kriminalvårdens och polisens användning av privata vaktbolag för vissa bevakningsuppgifter. Vidare föreslås att kriminalvårdens nuvarande skyldighet att underrätta målsäganden om när intagna som har gjort sig skyldiga till brott mot liv, hälsa, frihet eller frid friges eller vistas utanför anstalten skall begränsas till sådana fall då underrättelsen fyller ett verkligt behov.

Moderata samlingspartiet har under innevarande mandatperiod upprepade gånger föreslagit att Fängelseutredningens förslag till fängelselag borde ersätta nuvarande KvaL. När detta nu inte har skett och utvecklingen av såväl kriminalvårdens organisation som verksamhet väsentligt ändrat förutsättningar för utredningsförslaget ser vi i dagsläget ingen annan lösning än att i princip ställa oss bakom regeringens delreformer i nuvarande lagstiftning. Vi anser dock att regeringen snarast bör ta ett samlat grepp om den viktiga frågan om hur en ny verkställighetslagstiftning bör utformas för att kunna möta framtidens krav på kriminalvården.

Mot denna bakgrund är det trots allt glädjande att regeringen nu föreslår att det skall införas en särskild bestämmelse om att kvinnor som avtjänar fängelsestraff normalt skall placeras i anstalter eller på avdelningar för enbart kvinnor. Detta förslag överensstämmer väl med ett tidigare framfört krav från oss moderater (1997/98:Ju923 av Gun Hellsvik m.fl. (m)).

Vi delar däremot inte regeringens uppfattning vad gäller förslaget om att begränsa kriminalvårdens skyldighet att underrätta målsäganden om att gärningsmannen vistas utanför anstalten till när ”underrättelsen fyller ett verkligt behov”. Som utvecklas närmare i motionen anser vi att nuvarande underrättelseskyldighet skall bestå.

Det är vidare förvånande att regeringen inte med ett ord berör det alltmer tilltagande våldet på anstalterna och dess bakomliggande orsaker. Av en färsk rapport från Kriminalvårdsstyrelsen framgår att det allt hårdare anstaltsklimatet hänger nära samman med narkotikans utbredda användning på anstalterna. För att förbättra de intagnas möjligheter att verkligen utnyttja verkställighetstiden i anstalt på ett meningsfullt sätt upprepar vi våra förslag om hur fängelserna kan göras drogfria.

Vi anser vidare att tiden nu är mogen för att överväga om inte intensivövervakning med elektronisk kontroll också skulle kunna användas även vid permissioner och frigångar.

2 Regeringen bör snarast ta initiativ till en ny verkställighetslagstiftning

Fängelseutredningen föreslog i ovan nämnda betänkande att lagen om kriminalvård i anstalt skulle ersättas med en ny lag, benämnd lagen om verkställighet av fängelsestraff (fängelselagen). Av den nya lagen skulle framgå att kriminalvårdens huvuduppgift var att verkställa det av domstolen utmätta straffet så att det frihetsberövande som följde av domen upprätthölls och den dömde förhindrades begå nya brott under verkställigheten. Verkställigheten fick enligt utredningen inte utformas så att det reella innehållet i straffet urholkades utan i stället skulle göras tydligt att det var inom straffets ram som vård- och behandlingsinsatserna skulle vidtas för att förmå den intagne att leva ett liv utan kriminalitet och för att motverka skadliga följder av frihetsberövandet.

Flera remissinstanser tillstyrkte förslaget. Vid den tiden hade införandet av den nya lagstiftningen inte heller inneburit något omfattande lagstiftningsarbete eftersom flertalet av KvaL:s bestämmelser i princip hade kunnat flyttas över till den nya lagen.

En stor förtjänst låg vidare i att införa en lagstiftning som till namnet – fängelselagen – klart uttryckte att ingen döms till fängelse för han eller hon är i behov av vård utan därför att han eller hon har begått ett brott som leder till straff.

Enligt regeringen bör dock inte någon ny lag i enlighet med utredningens förslag genomföras för närvarande. Som huvudskäl mot att införa fängelselagen anförs att kriminalvårdens verksamhet och organisation under senare år har genomgått stora förändringar varför det krävs en mer samlad översyn av nuvarande verkställighetsregler än den utredningen byggde sitt förslag på. Regeringen finner heller inte skäl att av terminologiska orsaker införa ny lagstiftning. I stället lägger regeringen nu fram vissa av utredningens förslag som delreformer.

Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning är det angeläget att regeringen snarast tar ett samlat grepp om frågan hur framtidens verkställighetslagstiftning skall utformas. Inte minst torde utvecklingen i riktning mot fler alternativa påföljdsformer ställa nya krav på verkställighetsreglerna. Inriktningen på ett sådant reformarbete bör bl.a. vara att de grundläggande principer angående straffverkställigheten som Fängelseutredningen lade fast även skall gälla vid verkställighet av ungdomsstraff (se motion 1997/98:Ju34 av Gun Hellsvik m.fl. (m)) varför lagstiftningen om ungdomsstraff bör utformas i anslutning till arbetet med en ny verkställighetslag.

Enligt vår uppfattning finns det också en stor pedagogisk poäng med att benämna en ny straffverkställighetslagstiftning med ett namn som överensstämmer med lagstiftningens syfte, nämligen att anvisa reglerna för hur verkställigheten av fängelsestraff skall genomföras.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan bör regeringen få i uppdrag att skyndsamt ta de initiativ som behövs för att kunna förelägga riksdagen förslag till en ny fängelselagstiftning. Inom ramen för detta arbete skall frågan om verkställighet av ungdomsstraff behandlas med förtur.

2.1 Intensivövervakning med elektronisk kontroll vid permissioner och frigångar

Hittills gjorda utvärderingar av den sedan hösten 1994 pågående försöksverksamheten med intensivövervakning med elektronisk kontroll har visat på ett övervägande positivt resultat, vilket bl.a. föranlett regeringen att lämna förslag till en permanentning av påföljdsformen. Vidare har regeringen nyligen tillkännagivit att man uppdragit åt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att genomföra en förstudie om de praktiska och tekniska förutsättningarna för en försöksverksamhet med elektronisk övervakning av män som brutit mot försöksförbud (prop. 1997/98:55 Kvinnofrid, s. 57).

Moderata samlingspartiet ser mycket positivt på de initiativ som regeringen hittills har tagit i riktning mot att bredda användningsområdet för intensivövervakningen. Det sistnämnda uppdraget till BRÅ vittnar också om att regeringen är beredd att pröva intensivövervakningen även i situationer då den inte har funktionen som en påföljdsform. Vi skulle nu gärna se att intensivövervakning med elektronisk kontroll även prövades som en extra säkerhetsåtgärd för potentiella brottsoffer vid intagnas permissioner och frigångar. Regeringen bör därför uppdra åt relevant myndighet att planera och genomföra en försöksverksamhet med denna inriktning.

2.2 Disciplinåtgärder även för livstidsdömda

Moderata samlingspartiet har vid flera tillfällen påpekat det oacceptabla med en ordning som innebär att livstidsdömda brottslingar inte behöver riskera någon direkt kännbar disciplinär bestraffning om de uppför sig illa eller begår brott under tiden fängelsestraffet verkställs. Endast varning kan komma i fråga för dessa fall. Även den som är dömd till livstidsstraff och som begår brott eller missköter sig på annat sätt under tiden i anstalt måste enligt vår mening mötas av en reaktion som står i proportion till vad han gjort sig skyldig till.

Varning och tidstillägg behöver enligt vår mening inte som i dag utgöra de enda alternativen till disciplinåtgärder. Ungefär en tredjedel av alla livstidsdömda beviljas permission. Även livstidsdömda tar emot besök och har möjlighet att utföra t.ex. förtroendearbete inom ramen för Förtroenderådens (de intagnas motsvarighet till fackförening) verksamhet. Redan härigenom finns enligt vår mening möjligheter att skapa adekvata disciplinåtgärder även för livstidsdömda. Ett annat alternativ till disciplinåtgärd skulle kunna vara att under viss bestämd tid höja nuvarande 20-procentiga avdrag på den intagnes ersättning och förslagsvis överföra frigjorda medel till brottsofferfonden.

Grundläggande moraliska och etiska regler om hur människor bör bete sig mot varandra skall inte – och får inte – vara annorlunda inom kriminalvården än vad som gäller för samhällslivet i stort. Enligt Moderata samlingspartiet är det angeläget att den i motionen föreslagna utredningen även får i uppdrag att lämna förslag till ett reviderat system avseende disciplinåtgärder för livstidsdömda.

2.3 Medicinsk behandling och terapi för sexualbrottslingar

Sexualbrottslingar kan i dag som ett led i behandlingen av sitt brottsliga beteende frivilligt genomgå medicinsk behandling, s.k. kemisk kastrering. Kriminalvården har dock ingen möjlighet att ensam besluta om sådan behandling utan den bestäms och utförs inom ramen för hälso- och sjukvården och det oavsett om den medicinska behandlingen påbörjats i frihet eller under verkställighetstiden. Enligt Moderata samlingspartiet finnas det skäl att närmare överväga om inte medicinsk behandling i kombination med terapi bör användas mer frekvent inom kriminalvården, särskilt för de fall sexualbrottslingen tidigare avböjt behandling och därefter återfallit i brott av samma slag. Frågan om hur den framtida användningen av medicinsk behandling av sexualbrottslingar skall kunna utvecklas bör beredas vidare inom ramen för det utredningsuppdrag vi föreslagit ovan.

3 Kriminalvårdens underrättelseskyldighet till brottsoffer bör inte begränsas

I syfte att stärka brottsoffrens ställning genomförde den borgerliga regeringen en lagändring i 35 § första stycket KvaL. I bestämmelsen föreskrivs numera att om en intagen avtjänar straff för ett brott som har riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid, skall målsäganden tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om i vilken kriminalvårdsanstalt den intagne befinner sig, den intagnes förflyttning till öppen anstalt, permissioner och vistelser utanför anstalten, frigivning, rymning eller om den intagne inte infinner sig efter en permission.

Regeringen har med anledning av en skrivelse från Kriminalvårdsstyrelsen och ett beslut från JO funnit skäl att göra undantag från den nuvarande underrättelseskyldigheten. Enligt regeringen skall Kriminalvårdens skyldighet att underrätta målsäganden begränsas till fall när underrättelsen fyller ett verkligt behov. Vidare föreslås vissa justeringar av underrättelseskyldigheten beträffande andra vistelser utanför anstalten. Samtidigt införs vissa undantag från underrättelseskyldigheten när en underrättelse till målsäganden på grund av beslutad bevakning eller andra förhållanden framstår som uppenbart obehövlig. Här avses s.k. lufthålspermissioner som säkerhetsmässigt kan jämställas med vistelse i anstalt eller en transport mellan olika anstalter och där permissionen sker på en plats där det framstår som osannolikt att målsäganden kommer att befinna sig. Ett annat undantag görs för det fall en underrättelse kan medföra fara för den intagnes liv eller hälsa. Här avses undantag från underrättelseskyldigheten kunna göras gentemot t.ex. målsäganden som tillhör ett rivaliserande mc-gäng.

Efter att ha övervägt regeringens, Kriminalvårdsstyrelsens och JO:s synpunkter å ena sidan och målsägandenas intresse av att bli underrättade å den andra har vi inte funnit tillräckligt starka skäl för att begränsa underrättelseskyldigheten. Inte minst av principiella skäl motsätter vi oss en ordning som innebär att en gradering införs av vilka målsägande som har skyddsvärde och är i behov av underrättelse, vilket blir följden av regeringens förslag. För det fall en intagen anses behöva skydd i samband med vistelse utanför anstalten får den intagnes skyddsbehov tillgodoses på annat sätt. Även den frågan kan behandlas inom ramen för det utredningsuppdrag som vi har föreslagit ovan.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan bör regeringens förslag i denna del avslås.

4 Drogfria anstalter – en förutsättning för meningsfullt utnyttjande av verkställighetstiden

En absolut förutsättning för att verkställighetstiden skall kunna användas till att anpassa intagna till ett hederligt liv efter avtjänat straff är att fängelserna kan hållas fria från narkotika. Narkotikafria anstalter är också av central betydelse för att minska våldet mellan intagna på våra anstalter. Av en rapport från Kriminalvårdsstyrelsen (RSS-rapporten Orsaker till hot och våld mellan intagna, Dnr B42-9710-0614) framgår att en stor del av de konflikter som uppstår på anstalterna ytterst handlar om narkotika. Mot denna bakgrund framstår det som högst angeläget att intensifiera narkotikabekämpningen på anstalterna. Då regeringen över huvud taget inte berör de bakomliggande orsakerna till det tilltagande våldet eller sambandet mellan effektiv och meningsfull verkställighet och narkotikasituationen på fängelserna lämnar vi här förslag till hur narkotikan kan bekämpas.

• Möjligheten till provtagning måste användas i fortsatt stor utsträckning så länge som narkotikasituationen på fängelserna inte är tillfredsställande.

• Personalen på anstalternas olika avdelningar skall göra narkotikavisitationer, dvs. genomsöka anstalterna efter narkotika, oregelbundet men ofta.

• Urinprov skall vara frekvent förekommande.

• Besök skall kunna kontrolleras så att varken den intagne eller besökaren kan överlämna föremål till varandra eller ha fysisk kontakt. En förutsättningen för denna form av kontrollerade besök är att den intagne och besökaren skiljs åt, förslagsvis genom en glasruta mellan den intagne och besökaren.

• Välutbildade narkotikahundar har visat sig vara effektiva mot narkotika i fängelser varför även svensk kriminalvård bör ha tillgång till sådana i större utsträckning.

• Regeringen bör kontinuerligt redovisa narkotikasituationen på landets fängelser till riskdagen.

Även i Kriminalvårdsstyrelsens rapport föreslås en ökad användning av narkotikahundar. I rapporten lämnas också en rad andra förslag som bör kunna ligga till grund för det fortsatta arbetet med att få anstalterna narkotikafria. Bl.a. förelås:

• att lokala handlingsplaner utformas för hur narkotikan skall bekämpas på anstalterna, baserat på ett helhetsperspektiv,

• att system med kontantlös handel införs på samtliga klass I- och II-anstalter i syfte att försvåra narkotikahandel,

• att möjligheterna för intagna som uppvisar positivt urinprov att delta i viss fritidsverksamhet och motta obevakade besök begränsas,

• att de disciplinära konsekvenserna beträffande urinprovsvägran och positivt urinprov jämställs,

• att de klassificerings- och rapportsystem som tillämpas beträffande narkotikaförekomsten och narkotikamissbrukare på anstalter omarbetas,

• att en central ledningsgrupp inrättas för narkotikabekämpning inom kriminalvården för att främja en helhetssyn och samordning av åtgärder som kan vidtas och för att effektivisera narkotikabekämpningen.

Då kriminalvårdens insatser mot narkotikan på anstalterna är helt avgörande för såväl arbetet med att minska förekomsten av våld och hot på anstalterna som för den intagnes möjligheter att under verkställigheten förbereda sig för att efter avtjänat straff leva ett hederligt liv utgår Moderata samlingspartiet från att regeringen snarast återkommer med förslag i enlighet med vad som föreslagits ovan.

5 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny lag om verkställighet av fängelsestraff i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär en försöksverksamhet om intensivövervakning med elektronisk kontroll vid permissioner och frigångar i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om disciplinåtgärder för livstidsdömda,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medicinsk behandling och terapi för sexualbrottslingar,

5. att riksdagen avslår regeringens förslag om begränsningar av kriminalvårdens underrättelseskyldighet till brottsoffer i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om drogfria anstalter som förutsättning för meningsfullt utnyttjande av verkställighetstiden.

Stockholm den 26 mars 1998
Gun Hellsvik (m)
Göthe Knutson (m)	Anders G Högmark (m)
Maud Ekendahl (m)	Jeppe Johnsson (m)
Åke Sundqvist (m)	Christel Anderberg (m)
Liselotte Wågö (m)	Lars Björkman (m)