med anledning av prop. 1998/99:100 1999 års ekonomiska vårproposition
Motion 1998/99:Fi17 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
1 Inledning
Människovärdet är större än penningvärdet. Därför är den ekonomiska politikens avgörande problem, arbetslösheten, något som går långt utöver det ekonomiska. Eget jobb betyder egen inkomst och det ger egen makt. Att vara beroende av bidrag innebär att man i sin egen vardag är beroende av andras regler. Den som är arbetslös är inte fri. Att knäcka massarbetslösheten är därför en av de viktigaste frihetsrefomerna. För att lyckas med det krävs en rad systemförändringar.
Vi skisserar därför i denna motion en skattereform, en socialförsäkrings- reform, arbetsmarknadsreformer, förbättringar och förenklingar för före- tagandet. Avregleringar av produkt- och konsumentmarknaderna, utbildning och kompetensutveckling, en rationell energipolitik och EMU-medlemskap är ytterligare viktiga byggstenar i en politik för jobb och företagande.
De välståndsbildande krafterna måste vårdas. Fler jobb och ökad tillväxt ger större välstånd. Tillväxt ger oss bättre förutsättningar för att genomföra angelägna satsningar. Det som ska fördelas måste först skapas. Vi visar vägen till en värdigare vård, och hur vi får mer valuta för skattepengarna i kommuner och landsting.
Också i given ekonomisk situation handlar det om att välja vad man anser vara viktigt och vi föreslår här reformer för ökad rättvisa såsom höjt bistånd, återställd änkepension, förbättringar för personer med handikapp, läke- medelsreform med oförändrat högkostnadsskydd samt en ytterligare satsning på naturvården.
Sverige kan bättre!
Sverige har nått budgetbalans och sysselsättningen ökar. Men en rad allvarliga samhällsproblem kvarstår. Fortfarande har drygt 400 000 färre människor jobb än i början av 1990-talet. Annat, som den sociala segregationen, inte bara kvarstår utan växer. Det är mot denna bakgrund vi är förvånade över att Socialdemokraterna tycks vara så nöjda och talar om att det som behövs är "business as usual".
Sverige behöver något helt annat än den handlingsförlamning som nu råder. Sverige behöver mera "business" och mindre "usual". För oss framstår "business as usual" mer som ett hot än som ett löfte. Det är nu vi har chansen. Det är nu vi kan ändra villkor, förändra stela strukturer och skapa större förutsättningar för människor till jobb och egen försörjning. Vi vill inte hanka oss fram med halvbra resultat.
Vi är inte nöjda förrän människor som vill kan få ett arbete.
Vi är inte nöjda förrän den växande segregationen har brutits.
Vi är inte nöjda förrän människor som behöver vård kan få det.
Vi är inte nöjda förrän skolan kan fylla sin uppgift.
Vi är inte nöjda förrän Sverige börjar stiga i välståndsligan.
Vi är inte nöjda förrän företagsflykten från Sverige har hejdats.
Vi upprörs när vi ser den bristande solidaritet och medmänsklighet som präglar olika politiska förslag i spåren av den misslyckade tillväxtpolitiken, som den kraftiga nedskärningen av u-landshjälpen, försämringar för långtids- sjuka och krav från Socialdemokraterna i Kommunförbundet att handikapp- reformen ska rivas upp.
Vi är övertygade: Sverige kan bättre!
Regeringens politik och trovärdighet har havererat. Löftet om halverad öppen arbetslöshet till år 2000 har i flera år varit grundbulten i socialdemokratisk agitation. Vi hade velat ha ett mer ambitiöst mål, ett mål som inte lika lätt kan manipuleras statistiskt. Men det framgår av regeringens egna tabeller att inte ens detta mål kommer att nås. För att det skulle nås krävs tillväxtåtgärder. Men de blockeras av regeringens tillväxtfientliga samarbetspartners. Tongivande socialdemokrater, som Margot Wallström och Erik Åsbrink, har valt att lämna regeringen. Visst valde väljarna rödgrön röra. Men de valde trots allt inte detta. Vi menar att sammanbrottet i regeringsarbetet talar för att väljarna borde få gå till valurnorna på nytt och i ett extraval än en gång ta ställning till de politiska alternativen.
Vi tror att det skulle resultera i att Sverige fick en ny, mer tillväxtinriktad regering. Folkpartiet skulle i en sådan regering stå både för en tydlig tillväxtpolitik och en solidaritet med dem som behöver stöd.
Vi förordar en ny kurs för Sverige. I denna motion beskrivs därför den politik vi vill föra från regeringsställning efter ett nyval. Undantagsvis kan naturligtvis delar plockas ut och genom beslut i riksdagen förbättra den rödgröna politik som nu förs, men i huvudsak gäller att detta är en helhet som inte låter sig förena med den huvudinriktning som nu gäller.
Vi beskriver i denna motion de förslag till strukturförändringar som behövs för att få fart på tillväxten. Sverige måste ta sig upp på en högre tillväxtbana, säg i intervallet 3,5-4 procent per år istället för de 2-2,5 procent där vi alltför ofta hamnar.
Vi beskriver i denna motion den skattereform som vi tycker att de pågående skattesamtalen bör leda fram till.
Vi beskriver i denna motion hur vi genom besparingar och skatte- sänkningar och strukturreformer gör statsbudgeten mindre konjunkturkänslig och mer slagtålig. Det ger oss mer politisk makt i Sverige och mer trygghet för medborgarna. Med vår hantering av budgetramar blir skattekvot och utgiftskvot redan nästa år drygt en procentenhet lägre än Socialdemokraterna räknar med, för därefter att fortsätta sjunka snabbare. Detta i kombination med reformer på arbetsmarknad och av socialförsäkringar gör oss betydligt bättre rustade för dåliga tider.
Vi beskriver i denna motion de strukturförändringar som behövs för att medborgarna ska få mer valuta för sina skattepengar.
Vi beskriver i denna motion de anslagsförändringar som krävs för att vissa utsatta grupper - handikappade, änkor, fattiga människor i u-länder, långtids- sjuka - ska få större rättvisa.
Till de förändringar som vi, trots allt, vill fortsätta genomföra tillsammans med Socialdemokraterna hör naturligtvis pensionsreformen. Vi känner ett starkt engagemang för att den verkligen genomförs. Socialdemokraterna har ännu inte kunnat presentera lösningar på de förslag de själva fått igenom redan våren 1998. Vi framför i denna motion ett förslag till lösning av den sista delen av avgiftsväxlingen i pensionssystemet.
Vi föreslår införande av ett förvärvsavdrag från år 2000 med en omfattning på 14 miljarder kronor första året. Drygt hälften av den summan skulle kompensera den överenskomna höjningen av egenavgiften - någon typ av sådan kompensation har hela tiden förutsatts i pensionsförhandlingarna. Den andra delen - knappt hälften av den angivna summan - kan ses som inledningen till den successivt växande inkomstskattesänkningen för låg- och medelinkomsttagare som diskuterats i skattesamtalen och som vi anser är angelägen att kunna få med i en skattereform. Erfarenheterna av denna modell för skattesänkning är i huvudsak goda. Förutom den omedelbara positiva effekten att människors ekonomiska marginaler ökar, man får helt enkelt mer över på sin lön, så kan det på någon sikt antas ha effekten att antalet jobb ökar och antalet människor som ser att det lönar sig att arbeta växer.
Vi vill diskutera denna idé i såväl pensionsarbetsgruppen som i skatte- samtalen.
2 Vår vision
Vi vill att Sverige ska bli ett land där människor kan försörja sig själva och därigenom kunna bestämma själva över sina liv och sin vardag. Vi vill att Sverige ska bli ett land där det riktigt viktiga av de offentliga åtagandena både kan betalas och skötas bra. Vi vill att Sverige ska bli ett land där människorna, inte systemen, är det viktigaste.
För oss liberaler är målet för politiken att skapa möjligheter för människor. Det är den enskilda människan som är viktig. Varje tid har sina problem, sin utveckling och därmed sina politiska lösningar. När tiderna förändras måste givetvis systemen ändras. Det som en gång byggdes upp till skydd för människor kan i en annan tid ha förvandlats till hinder. Det som en gång var ett bra stöd för den enskilde kan ha övergått till att bli något som mest hindrar.
Regeringen berömmer sig av att ha sanerat statsfinanserna. Det är bra, även om det enligt vår uppfattning har skett på ett sådant sätt att jobbtillväxten begränsas. Nu slår man sig mer eller mindre till ro, handlingsförlamningen är total och långbänkarna oändligt många. Det är säkert fullt möjligt att regera vidare, med hjälp av en halvbra konjunktur ytterligare öka sysselsättningen något och hålla budgetsaldot. Men det sker då till priset av fortsatt orimligt många människor utanför arbetsmarknaden, med fortsatt hög konjunkturkänslighet i statsfinanserna, med fortsatt trängd privatekonomi för de flesta människor. Vi kan fortsätta hanka oss fram.
Det finns en stor outnyttjad potiential för tillväxt. Den finns i stora och små företag, i organisationer och förvaltningar. Men först och främst finns den hos enskilda människor. Om deras skaparkraft kan frigöras blir Sverige ett mänskligare och rikare land.
Sverige låg i början av 1970-talet på delad tredjeplats i den internationella välståndsligan. Sakta men säkert har andra länder gått om. I de nyligen avslutade förhandlingarna om den framtida EU-budgeten och medlems- avgiften framhöll de svenska förhandlarna något som sällan annars nämns, nämligen att vi numera är bland EU:s fattigaste länder. Endast Grekland, Portugal och Spanien ligger efter. Det märker vi svenskar när vi numera reser på kontinenten. Enligt beräkningar är svenskarna nu på artonde plats inom OECD när man räknar hur långt BNP per capita räcker att köpa för. Detta är bland annat följden av att inte alla som skulle kunna är med och skapar. Med fler människor i arbete stiger det individuella välståndet såväl som det gemensamma.
Vi föreslår en lång rad förändringar av skatter, regler och arbetsformer som gäller villkoren för att starta, driva och expandera företag. Vi vill uppmuntra entreprenörsanda och skapa flera jobb. Vi föreslår en lång rad förändringar inom utbildningsväsendet - från förskola till forskning med kompetensutveckling i yrkeslivet någonstans emellan i syfte att skapa möjligheter att växa både som nation och individer. Vi föreslår en lång rad förändringar i de villkor som gäller oss var och en beträffande social- försäkringar, individuella möjligheter till studier - inklusive studiestödet - arbetsmarknadsutbildning i syfte att ge oss alla bättre ekonomiska förut- sättningar då vi studerar, anstränger oss och tar utmaningar. Vi föreslår en rad förändringar av skatterna för att det måste löna sig att arbeta, spara och ta risker.
Vi gör det för att vi ser framför oss att Sverige kan bli annorlunda. Många människor har alltför lite att själva säga till om i sina liv. Alltför många människor har sina möjligheter beskurna av hinder, hinder som kan rivas eller överbryggas. Vi är övertygade om att våra förslag leder till ett Sverige med mera utveckling, välstånd och möjligheter för oss var och en. Ett Sverige där vi har råd och ork att verkligen ge stöd till dem som bäst behöver det för att få en dräglig vardag och mera självbestämmande. Ett Sverige där solidaritet inte är ett ord i historieböckerna utan har en levande innebörd.
Vi liberaler tror inte på något färdigbyggt samhälle, tvärtom. Det är vår övertygelse att människor skapar sin framtid här och nu. Vi vill ändå försöka visa hur vi tror vardagen på några punkter skulle förändras i Sverige om våra förslag fick gehör.
Vi vill sänka arbetsgivaravgifterna (skatten på arbetet!) med fem procent- enheter i den privata tjänstesektorn och införa en rejäl skattereduktion på de hushållsnära tjänsterna. Tillsammans räknar vi med att enbart dessa skattesänkningar skapar förutsättningar för minst 100 000 nya jobb i den privata tjänstesektorn. Detta är försiktigt räknat. Med en högre tillväxt, våra övriga skattesänkningar och strukturreformer på arbetsmarknaden till- kommer många fler jobb.
Enligt Handelns utredningsinstitut (HUI) betyder utflyttning av ett huvud- kontor för ett företag med 1 000 anställda att 1 500 jobb på sikt försvinner, i företaget men framförallt hos dess underleverantörer. Omvänt betyder det givetvis lika mycket om en fusion innebär att huvudkontoret hamnar i Sverige.
Med vår politik skulle målet om 80 procents sysselsättning 2004 kunna nås. I så fall får vi mer än 10 miljarder kronor i minskade utgifter för arbetslösheten. Kommunernas kostnad för socialbidrag var 1998 ca 11,5 miljarder kronor, lågt räknat utgör 1/3 av dessa direkta bidrag till människor som är arbetslösa. Uppskattningsvis skulle ca 50 000 hushåll därmed slippa socialbidrag och kommunerna skulle avlastas 1-2 miljarder kronor i socialbidrag, pengar som i stället kan användas för vård och skola.
BNP skulle växa med ytterligare 80-90 miljarder kronor fram till dess. Det skulle ge oss möjligheten att - allt annat lika när det gäller statens utgifter - kunna sänka skatten med 40-50 miljarder kronor eller kommunalskatten med ca 3 kronor. Det ger en vanlig sjuksköterska ca 5 000 kronor mer i plånboken på ett år. Med fler skattebetalare istället för höga skatter skapar vi förut- sättningar för att långsiktigt säkra finansiering av växande behov inom äldreomsorgen, säkra stödet till personliga assistenter eller bygga ut förskolan så att alla barn kan få en deltidsplats i pedagogisk verksamhet. Således krävs en dynamisk ekonomisk utveckling för att skapa förut- sättningar för en god ekonomisk bas för vård och skola. De välstånds- bildande krafterna måste vårdas för att välståndet ska växa, det välstånd som sedan på olika sätt ska fördelas måste först skapas.
Och när nästa lågkonjunktur sveper in behöver vi inte parera med panik- neddragningar i biståndet och dyrare medicin för gamla och sjuka, eller med höjda inkomstskatter eller sänkta barnbidrag utan vi står på en säkrare statsfinansiell grund. Det ger mer makt för den svenska politiken och det ger mer förutsägbarhet för enskilda människor, något som även det förstärker vår individuella frihet och trygghet i tillvaron.
En utveckling i siffror och aggregerade termer är ett sätt att visa på vilka möjligheter som ligger framför oss med en annan politik. Ett annat sätt är att försöka visa vilka förändringar i några enskilda människors vardag som kan uppstå:
Sverige 2004
Hannah, 19, känner framtidstro och optimism när hon nu tillsammans med kamraterna i förortsgymnasiet förbereder avslutningsfesten. Till hösten ska hon börja högskolan, men först väntar sommarjobb på fasters restaurang. Familjen har kommit från ett land långt borta där språket är ett helt annat och de flesta släktingar och även föräldrarna varit utan jobb i åratal men nu har mycket ändrats. Gymnasieskolan satsade på kärnämnena och Hanna blev godkänd. När barntillägget återinfördes i vuxenstudiestödet kunde mamma äntligen börja på komvux, hon hade ju ingen a-kassa och var därför inte välkommen på kunskapslyftet. Utan barntillägg gick ekonomin för familjen inte ihop. Pappa, som i åratal "gått på soc" och känt sig överflödig och utanför i det nya landet, kunde äntligen komma igång med sitt reparationsföretag för hushållsmaskiner, tänk här i Sverige är folk så opraktiska, i det gamla landet lärde man sig att få maskiner att hålla länge. Men inte förrän microlånen och de förenklade reglerna för småföretagare kom blev det möjligt att förverkliga drömmen om en egen verkstad i hyreshusets bottenvåning. Och så faster - den nya kommunledningen och de sänkta skatterna för tjänsteföretagare gjorde att faster, som alltid lagat mat för sin stora familj och släkt, nu fick entreprenaden på mat till äldreboendet, vilket gjorde att fasters restaurang blev en dröm som gick i uppfyllelse!
Berit, 54, hade inte haft ett jobb på många år och livet kändes omänskligt. Berit blev övertalig när kommunen skulle spara och kontoristerna fick gå först. Berit förstod egentligen varför, med persondatorer och e-post hade det mesta av hennes uppgifter försvunnit. Men Berit förstod aldrig varför hon inte kunde få prova på att lära sig mer, datorerna hade ju inte kommit ramlande från himlen som överraskning en dag utan utvecklingen hade ju pågått under lång tid. "Är jag obildbar och en belastning på arbetsmarknaden" tänkte Berit, svaret blev nej. Nu när ungarna flugit ur boet tänkte hon att tiden kommit för att förverkliga det hon drömt om när de var små och varken tid eller pengar räckte - ett företag som planerar inköpen, handlar, veckostädar och hämtar barnen en dag i veckan hos familjer som har svårt att hinna allt. För det krävs kunskap om hushållning och social kompetens, förmåga att planera. Efter en kurs i bokföring, personalfrågor och lite annat samt kartläggning av marknaden var Berit redo och nu växer hennes firma med flera anställda. De förenklade reglerna, den nya synen på kvinnors entreprenörskap och framförallt de sänkta skatterna på hushållsnära tjänster gjorde det möjligt. Nu arbetar inte bara Berit, utan 5 andra kvinnor och 2 män i hennes företag, "Rent samvete". De flesta var tidigare arbetslösa, några hade socialbidrag. "Lågproduktivt - pyttsan," tänker Berit, med sina nya ekonomikunskaper har hon räknat ut att utan skattereduktionen skulle de behöva vara sex gånger mer produktiva än sina kunder för att vara lönsamma, nu räcker det med tre gånger så produktiva.
Sven-Håkan, 54, sitter i sitt kontor och tittar ut över Stockholm. För några år sedan hade de nästan bestämt sig för att flytta både huvudkontor och forskning till Tyskland, tillverkningen till Irland. Men med den nya liberala regimen i landet kom framtidstron och optimismen tillbaka för företagandet. Visst betydde det en del att dubbelbeskattning av aktieutdelningar och värnskatt togs bort men viktigast var att man förstod att Sverige slagit in på en ny kurs. "Förbättringarna kommer pö om pö, det är OK för oss för nu kan vi lita på att riktningen är den rätta" tänkte Sven-Christer när han knyter slipsen för att gå till Rosenbad på överläggning med näringsministern. "Nu vet jag ju att hon verkligen lyssnar både på oss och på de små företagen, och jag har lärt mig mycket om villkoren i andra delar av samhället i den dialog vi nu har." Samtalen leder numera till avtryck både i regeringens politik och syn på företagande. Visst går det bra att betala ganska höga skatter, det är viktigt att skolan och vården måste fungera för att företaget ska fungera. Och eftersom flera huvudkontor från sammanslagna koncerner numera också hamnar i Sverige har många nya jobb tillkommit den vägen.
2.1 Hela Sverige ska växa
Vi vill att människor ska få större möjligheter att forma sina liv och sin vardag, finna försörjning och sysselsättning och möjlighet att leva och utvecklas efter egna önskemål i gemenskap med andra människor. Detta måste gälla oss alla, oavsett kön, ålder och bakgrund. Så är det inte idag. Kvinnor och män har inte samma möjligheter till makt och ansvar, till att förverkliga sina livsdrömmar. Klyftorna växer i våra storstäder, mellan city och förort, mellan välbärgade områden och invandrartäta betongförorter. Klyftorna växer mellan stad och landsbygd, mellan norr och söder, mellan avfolkningsbygd och tillväxtregion. Detta är bakgrunden för liberal jämställdhetspolitik såväl som liberal regionalpolitik eller integrationspolitik.
Vi vill förbättra villkoren för jobb och företagande, utveckling och service runt om i vårt land. Med bättre företagsklimat, lägre skatter särskilt i tjänstesektorn, avregleringar och bättre villkor för kombinationsverksamheter ökar möjligheterna till jobb och företagande, grunden för den egna försörjningen och för ett levande lokalt näringsliv. Många branscher och näringar har alla förutsättningar att kunna växa på landsbygden om hinder rivs och möjligheterna ökar. IT-satsningar, högre utbildning, vägar och ökad framkomlighet, kommunal demokratiutveckling med brutna offentliga monopol även inom skola, vård och äldreomsorg är bara några exempel utanför den rena näringspolitiken som bejakar en lokal utveckling på människors egna villkor, efter egna önskemål och möjligheter. Vi tycker det är dags att gå från lokaliseringspolitik och bidragstänkande till en mobilise- ringspolitik och ett möjlighetstänkande.
Hindren och känslan av utanförskap är många gånger likartade för människor i avfolkningsbygd och människor i betongförort. Vi ser ingen motsättning mellan stad och land, utan vi ser en ökad möjlighet i samverkan där vi kan lära av varandra och dra nytta av varandras fördelar. Storstadsregionerna konkurrerar i de flesta fall inte med mindre orter i Sverige om näringslivet, utan med andra storstadsregioner i Europa. En god tillväxt i storstaden är draghjälp för övriga delar av landet. Alla förlorar på om vi sätter hämsko på storstadsregionerna. Däremot måste de villkor som idag medför att de konkurrensfördelar som finns inte på långt när uppväger konkurrensnackdelar i form av dåligt kundunderlag, långa avstånd, brist på kringliggande infrastruktur etc. Folkpartiet vill riva hinder och skapa möjligheter för människor såväl i glesbygd som i storstadens utsatta förorter.
Att låta människor själva bestämma, häva människors vanmakt och utanförskap är den stora utmaningen och uppgiften. Vi måste se till att ge människan makten i sitt eget liv genom jobb, egen försörjning, chans att ha ett avgörande inflytande över skola, äldreomsorg, boende etc för den egna familjen. En lång rad förändringar krävs, såsom avreglering av bostads- marknaden, avskaffande av offentliga monopol och möjlighet att både välja mellan olika alternativ och kunna välja att utöva ett inflytande. En satsning på bra villkor för jobb, särskilt i tjänstesektorn, förenklingar och en näringspolitik även för förorten samt en kraftfull satsning på förskola och skola i utsatta områden är de allra viktigaste områdena för en offensiv liberal integrationspolitik.
Genom att ge individerna mer makt att bestämma över sina egna liv, få den bästa utbildningen och ge Sverige en näringspolitik för flera jobb kan vi skapa en bättre integration än genom aldrig så många uppifrån kommande bidragsprojekt.
2.2 Jämställdhet
Efter 132 år med liberalt jämställdhetspolitiskt arbete har mycket förändrats. Kvinnor är myndiga, har rösträtt, rätt att arbeta även som gifta och kan välja vilket yrke som helst. Män har rätt till föräldraledighet. Men ändå återstår mycket att göra.
Kvinnor och män har inte samma möjligheter vare sig till makten, pengarna eller barnen. Kvinnor och män har inte möjlighet att forma sina egna liv efter egna önskemål och drömmar utan hindras ständigt av fördomar och förväntningar på grund av vilket kön de tillhör. Liberal feminism handlar i grunden om just detta; att se att kvinnor har mindre makt och vilja göra något åt det.
Lönediskrimineringen är den mest uppenbara och spridda formen av könsdiskriminering som lever kvar. Att avskaffa de löneskillnader som bara kan förklaras av kön framstår därför, vid sidan av insatser för att radikalt minska våldet mot kvinnor, som den viktigaste uppgiften i jämställdhets- politiken.
Kvinnomaktsutredningen slog fast att den offentliga sektorn exploaterar kvinnor. I praktiken råder det en monopolsituation inom stora delar av den offentligt finansierade sektorn, vilket pressar ner lönenivåerna. Det råder ett slags näringsförbud i de sektorer där traditionellt kvinnor har erfarenhet och kompetens. Skall lönerna bli mer rättvisande krävs att anställda i vård och skola får ta del av den dynamik som ligger i att de får fler arbetsgivare att välja mellan. Folkpartiet liberalerna vill bryta dessa offentliga de facto- monopol.
För att öka möjligheterna för kvinnor och män att dela ansvaret både på jobbet och i familjen är det viktigt med ett rikt utbud av hushållstjänster. Dessutom arbetar en stor grupp (mest kvinnor) svart utan pensions- eller sjukpenningrättigheter. Det är inte acceptabelt. Det finns en stor potential för jobb och vi vill därför införa en rejäl skattereduktion för hushållsnära tjänster.
Sedan regeringen sänkte ersättningen i föräldraförsäkringen har andelen män som tar vara på sin föräldraledighet minskat. Pappor tar bara ut 11 procent av föräldrapenningen. Under 1998 tog 137 750 män ut i genomsnitt 27 dagar - att jämföra med att 286 882 kvinnor var mammalediga i snitt 113 dagar. Året före, 1997, tog män ut knappt 4 miljoner dagars föräldraledighet - kvinnor tog ut drygt 34 miljoner! Vi vet att det ojämna ansvaret när barnen är små är en av huvudförklaringarna till att kvinnor halkar efter lönemässigt. Detta är inget man kan prata bort. Folkpartiet vill återinföra höjd ersättningsnivå för pappamånaden till 90 procent och anslår därför ca 150 miljoner kronor extra till föräldraförsäkringen.
Många av våra förslag har tillkommit just för att vi ser livet med genus- glasögonen på. Vi föreslår exempelvis slopad sambeskattning av förmögen- het, så att kvinnor och män betalar sin skatt efter inte bara egen inkomst utan egna besparingar. Vi föreslår barntillägg i vuxenstudiestödet, som gör att många fler kvinnor har råd och möjlighet att komplettera sin grund- och gymnasieutbildning. Vi föreslår förbättringar i rättshjälpen, något som främst kommer att gynna kvinnor i civilprocesser (t ex vårdnadstvist).
2.3 En liberal miljöpolitik
Förvaltarskapstanken är Folkpartiet liberalernas utgångspunkt i miljöarbetet. Vår grundinställning är att en människas frihet inte får inskränka andra människors frihet. Därmed har vi som lever nu ansvar att vårda jorden för kommande generationer. Vår rätt att bruka är inte en rätt att förbruka.
Det är tydligt att när miljöns intresse står i konflikt med miljöfarlig verksamhet måste alltid naturens krav få företräde på ett tidigt stadium. En viktig slutsats av detta är att ytterligare en princip - försiktighetsprincipen - måste prägla människans inställning till naturen.
Hotet mot miljön har bytt karaktär. Synliga och omedelbara skade- verkningar på lokal och nationell nivå har blivit globala och diffusa miljö- problem. Klimatförändringar och förtunningen av stratosfärens ozonskikt är exempel på global problematik som beror på människors levnadsmönster.
Det är dock viktigt att vara medveten om att miljöförstöring inte är något som per automatik följer av människans existens och aktivitet på jorden, utan är en produkt av hur de politiska system ser ut inom vilka människor verkar. Att brist på ekonomisk och politisk frihet - marknadsekonomi och demokrati - i 1900-talets socialistiska och auktoritära stater skapat världshistoriens kanske allvarligaste miljökatastrofer, är tragiska belägg för den insikten.
Vi liberaler har en i grunden optimistisk syn på framtiden. Vi har en tilltro till människans förmåga att finna lösningar på varje tids problem. Genom tekniska framsteg har mänskligheten kunnat höja sin levnadsstandard samtidigt som den löst vissa miljöproblem, som uppkommer vid jordbruk och tillverkning. Den positiva inställningen innebär dock inte att vi aningslöst tror att det går att tänja naturens spelregler hur lång som helst. Med dagens befolkning och levnadsnivå behöver resurseffektiviteten nödvändigtvis fördubblas för att ekosystemens livsuppehållande funktioner inte ska äventyras. Men vi förnekar inte heller naturens förmåga att delvis läka sig själv.
Vi liberaler menar att miljöproblemen bara kan lösas i ett marknads- ekonomiskt system och att staten bör använda ekonomiska styrmedel för att komma till rätta med dem. Lagstiftning kan också vara potent och berättigad. Fungerande konsumentupplysning om varor och tjänster är angelägen för att produktion och transporter skall bli mer miljövänliga. Konsumenternas makt är mycket kraftfull - det fick vi alla erfara när ingen längre ville köpa klorblekt papper och pappersindustrin gick över till att bleka på annat sätt. Att människor sorterar sitt avfall är också mycket viktigt för att skapa ett kretsloppssamhälle.
Staten skall göra det som marknaden inte gör bättre. Den ska skydda den hotade änglamarken som ingen äger, men alla älskar.
I skogen återfinns unika biotoper och ekosystem som utgör grunden för många arters överlevnad. Produktiv skogsmark nedanför det fjällnära området kan behöva skyddas i reservat. Det finns många unika naturområden som är akut hotade. Det är framförallt stora områden av ovärderlig s k gammelskog som står på spel.
3 Det ekonomiska läget
3.1 Den internationella utvecklingen
Industrivärlden tycks hittills ha undkommit den finansiella krisen under 1997-98 i Asien och i Sydamerika med blotta förskräckelsen. De farhågor som fanns för kraftiga depressiva effekter från en global finanskris har inte besannats.
Det finns flera tecken på återhämtning i de asiatiska ekonomier som låg mitt i krisen. Produktionen har vänt i flera länder och kommer att visa ökningar i år. Börskurserna har återhämtat sig och investeringsflöden tycks vända.
Även i Sydamerika har det varit fråga om en stabilisering och återhämt- ning, åtminstone under loppet av året.
Ännu kan man dock inte skönja något slut på den långa krisen i Japans ekonomi och samhällsstruktur. Oförmågan att ta sig an finanskrisen har givit anpassningen ett långt utdraget förlopp där det är tveksamt om det kan bli någon tillväxt ens nästa år. Det japanska exemplet är en god illustration till de problem som ackumuleras under lång tid när ett parti dominerar den politiska scenen och samhällslivet så som varit fallet i Japan. Stabilitet blir till förstelning.
Det fanns under fjolårets finanskris starka farhågor för att den depreciering som de sydostasiatiska valutorna genomgick efter en lång tid av koppling till den amerikanska dollarn skulle stärka deras konkurrenskraft så mycket att detta skulle drabba de västliga ekonomierna. Deprecieringen tillsammans med en sviktande hemmamarknad skulle göra dessa länder angelägna och kapabla att öka sina exportansträngningar på ett sådant sätt att detta allvarligt kunde hota industriländernas näringsliv. Detta skulle kunna utlösa en våg av främst amerikansk protektionism som kunde få stora återverkningar även på europeisk, och därmed svensk, produktion och sysselsättning.
En förklaring till att konkurrensen från Sydostasiens företag inte blivit så stark i industrivärlden som befarats kan vara att den finansiella krisen där gjort det svårt främst för små och medelstora företag att få finansiering. Därmed har deras möjligheter till en eventuell inbrytning på västliga mark- nader hämmats. När de finansiella problemen i flera av de sydostasiatiska länderna lättar kommer troligen också företagen i regionen att bättre kunna utnyttja den konkurrensförbättring som valutakursfallen medfört. Därmed kommer också risken för ett ökat konkurrenstryck på företag i västvärlden att öka.
Den amerikanska ekonomin har uppvisat en oväntad styrka. Sju år med hög tillväxt, över 3 procent per år i genomsnitt, visar på en osedvanlig kraft i utvecklingen. Samtidigt har bortåt 15 miljoner nya jobb netto tillkommit. Hittills har spådomar om en kraschlandning kommit på skam. Tillväxten har hållits uppe och arbetslösheten sjunkit ner till en nivå där den inte varit på 29 år. Trots detta har inte inflationen tagit fart. Det förefaller av aktuella prognoser att döma som om det skulle kunna gå att åstadkomma en dämpning utan kraftig åtstramning.
Man kan dock inte bortse från att det finns betydande risker. Tillväxten hålls uppe inte minst på grund av ett gott förtroende hos hushållen. En hög sysselsättning och en rekordlåg arbetslöshet bidrar till detta. Härtill kommer den oväntat starka börsutvecklingen som bidragit till hushållens konsumtionsvilja. Konsumtionen är så stark att hushållen har en negativ sparkvot, d.v.s. deras konsumtion är större än deras löpande inkomster. Detta visar också på en risk. Skulle börsen börja falla, kurserna motiveras knappast av befintliga vinstutsikter, och centralbanken, Federal Reserve, höja räntan för att möta inflationsrisker kan omslaget bli kraftigt. Vid en återgång till ett tidigare sparmönster med åtminstone 3-5 procents sparande skulle efterfrågebortfallet kunna bli kraftigt. Det som under 1999 tycks vara den starkaste motorn i den internationella ekonomin, den amerikanska tillväxten, kan komma att dämpas med betydande återverkningar på omvärlden.
Det är då ett problem att den europeiska utvecklingen är svag. Tillväxten inom EU beräknas i år bli ca 2 procent enligt EU-kommissionens vårprognos. Det är främst Tyskland och Italien som enligt denna bedömning kommer att få tillväxttal på ca 1,5 procent. Även i Storbritannien, som haft en mycket starkare utveckling än kontinenten, blir tillväxten låg i år. I de mera perifera EU-länderna som Spanien, Grekland och inte minst Irland är tillväxten fortsatt stark. Nästa år väntas dock tillväxten i EU totalt uppgå till ca 2,5 procent eller något mera. En fortsatt utdragen konflikt i Jugoslavien/Kosovo med de politiska risker det innebär - där de politiska återverkningarna i Ryssland bara är ett exempel - kan dämpa tilltron till utvecklingen och hämma investeringar och konsumtion.
Ett fortsatt stort problem är den svaga sysselsättningstillväxten i Europa. Även med en återhämtning under nästa år kommer den öppna arbetslösheten att ligga på ca 9 procent. Kontrasten mot den kraftiga sysselsättnings- ökningen i USA är slående. Det finns starka argument för att det är nödvändigt med avregleringar på arbetsmarknaden för att sysselsättningen ska kunna ta fart i Europa, inklusive Sverige.
Det som händer i EU-området är mycket viktigt för Sverige eftersom 60 procent av vår export går dit. Tidigare har våra nordiska grannländer, dit 20 procent av vår export går, haft en starkare utveckling än Europa i övrigt. Nu är dock både Danmark och Norge inne i en avmattningsfas medan tillväxten i Finland är fortsatt stark. Draghjälpen för svensk ekonomi från Norden totalt sett kommer därmed att vara lägre än tidigare.
Sammantaget innebär detta att världsmarknadstillväxten för svensk export kommer att i stort sett halveras, från ca 7 procent 1998 till 31/2-4 procent i år och kanske en uppgång mot 5 procent nästa år. Det internationella perspektivet talar inte för någon stark draghjälp för svensk ekonomi under resten av året. Nästa år kan dock situationen ha ljusnat.
Tabell 1 BNP-utvecklingen 1998-2000
Procentuell volymförändring
Tabell 1: ( 1998 1999 2000 )
Källa: Finansdepartementet
3.2 Den svenska ekonomin
Det blev inte alls som regeringen trodde! Så sent som i budgetpropositionen i oktober 1998 trodde regeringen på en tillväxt om 3 procent i år och 3,2 procent nästa år. Redan när regeringen skulle redovisa sitt fögderi i konvergensprogrammet till EU i december hade realismen trängt sig på. De optimistiska tongångarna hade dämpats. Nu räknar regeringen med en tillväxt i år på 2,2 procent och 2,6 procent nästa år. Denna nedskrivning innebär att det svenska folkhushållet tappar 25-30 miljarder kronor på två år jämfört med regeringens optimistiska förutsägelse i höstens budgetproposition.
Därmed flyttas i praktiken sysselsättningsmålet framåt i tiden. Med regeringens politik är det inte realistiskt att nå 80 procents sysselsättning till år 2002, vilket också framgår av regeringens proposition.
De tillväxtsiffror som regeringen nu anger är mera realistiska.
Tabell 2 BNP-tillväxt i Sverige 1998-2000
Procentuell volymförändring
Tabell 2: ( 1998 1999 2000 )
Källa: Finansdepartementet
Den relativt svaga internationella konjunkturen medför att exportens bidrag till BNP-tillväxten halveras mellan 1998 och 1999. Nästa år kommer sannolikt exporten att öka på nytt. Ett problem är att våra marknader på kontinenten och i Norden befinner sig i en period med svag tillväxt. Marknadstillväxten för svenska varor halveras mellan 1998 och 1999 för att visa en viss återhämtning 2000.
De senaste två åren har importen ökat kraftigt. Till en del beror det på att investeringarna ökat och därmed dragit in import, men ökningen kan inte enbart förklaras med detta. Det kan vara så att den svenska konkurrens- kraften försämrats. Omgivningen för de konkurrensutsatta företagen är nu väsentligt förändrad där möjligheterna att ta ut prisökningar är mycket mindre än tidigare. Kostnadsökningar måste därför mötas med rationaliseringar.
Det är inte givet att den mera dämpade importökning som regeringen räknar med står sig. Den ökning av den inhemska efterfrågan som nu är trolig kan i större utsträckning än regeringen räknat med mötas med mera import och mindre svensk produktion.
Nettot av export och import har under åren efter 1992 års depreciering varit den faktor som huvudsakligen bidragit till tillväxten. I fjol vände dock utrikeshandeln till att ge ett negativt bidrag. Vår situation kan ha förändrats så att tiden med positiva nettobidrag från utrikeshandeln kan vara över. Efter hand kommer då detta att slå mot bytesbalansen.
Den svenska tillväxten blir starkt beroende av den inhemska efterfrågan. Det är rimligt att räkna med en fortsatt ökning av den privata konsumtionen om inte arbetsmarknaden försämras. Regeringen utgår från att hushållens sparbenägenhet kommer att öka något om de aviserade överföringarna till hushållen kommer till stånd 2001 och 2002. Erfarenheten visar att hushållens sparbeteende är mycket svårt att förutse.
Vårt internationella beroende visar sig även här. Skulle den amerikanska börsen falla medför det återverkningar på den svenska börsen. Även i Sverige kommer hushållen att bli försiktigare med sina utgifter om börsen försvagas.
Regeringen räknar med att kommunerna ska ligga på en volymtillväxt om ca 1 procent per år de närmaste åren. Kommunerna räknar själva snarare med att ligga kvar på oförändrad nivå på verksamheten. Expansionstakten kommer att påverkas av rekryteringsmöjligheterna. Trots en total arbets- löshet på drygt 9,5 procent har kommunerna rekryteringssvårigheter. Detta är en tydlig indikation på att arbetsmarknaden inte fungerar väl. Om skattestoppet nu hävs är risken uppenbar att kommunerna kommer att höja skatten för att klara de löneökningar som drivs fram av rekryterings- problemen. Rekryteringsproblemen driver kommunerna till insatser för att klara de akuta problemen som stör de långsiktigt hållbara lönerelationerna. Därmed kan kommunerna efter hand tvingas till korrigeringar. Detta kommer att driva upp den genomsnittliga lönekostnaden ytterligare. De framtida skattesänkningar som regeringen nu lovar hushållen riskerar att ätas upp av höjda kommunalskatter.
Investeringarna är en ännu osäkrare faktor. Näringslivets investeringstakt halveras jämfört med i fjol och väntas inte återhämta sig under de kommande åren. Med försämrade vinstutsikter kan man inte vänta sig någon stark investeringsexpansion under den närmaste tiden. Konjunkturbarometerdata tyder på att företagen tror på en ljusning under loppet av året, dock inte så mycket att de behöver öka antalet anställda.
En viss ökning av bostadsinvesteringarna väntas, från en mycket låg nivå.
Sammantaget tyder detta på att BNP-tillväxten i år och nästa år kan komma att ligga på 2 procent, eller något däröver. Tillväxttal på över 3 procent per år i flera år som regeringen räknade med för några månader sedan är inte aktuella. Det betyder att sysselsättningen ökar, men inte i en sådan takt att sysselsättningsmålet nås. Den totala arbetslösheten kommer att ligga kvar på ca 9 procent.
Den internationella utvecklingen och en självständigt agerande riksbank har medfört att inflationen varit låg under hela 1990-talet. 1970- och 1980- talens inflationsbrasor tycks vara utbrunna. Det är viktigt att lönebildningen i framtiden inte på nytt drar upp inflationen. Genom den låga inflationen i vår omvärld är marginalerna mycket mindre än tidigare. Nya inflationstendenser eller en för svag finanspolitik medför att Riksbanken höjer räntorna vilket medför sämre sysselsättning. Den gamla devalverings- och inflationsutvägen är stängd.
3.3 Högre tillväxt
Regeringens nedskrivna tillväxtambitioner innebär att man kan räkna med en tillväxt på ungefär 2 procent per år, d.v.s. ungefär den trend som rått under de senaste decennierna. Under denna tid har Sverige vad gäller BNP per capita - korrigerat för skillnader i levnadsomkostnader - sjunkit från att ha legat på tredje-fjärde plats bland OECD-länderna i början av 1970-talet till f.n. delad 18:e plats. Sverige låg då högre än något av de nuvarande EU-länderna. Av EU-länderna är det idag bara Grekland, Spanien och Portugal som ligger på en klart lägre nivå.
Det finns en av många omfattad ambition, i politiska kretsar och annorstädes, att Sverige ska häva sig upp till en bättre position. Det uttrycks ofta som att Sverige inte ska konkurrera med låglöneprodukter, vi ska vara ett land med avancerade produkter och sofistikerade tjänster som kan bära höga löner. Är en sådan vision realistisk med regeringens politik?
Ekonomen Nils Lundgren har i en artikel (DN Debatt i december 1996) redovisat vad som skulle krävas för att gå ifatt några likartade länder. Hans utgångspunkt var 1996. Sedan dess har Sveriges relativa position försämrats, uppgiften är än mera krävande idag.
Hans utgångspunkt var att i genomsnitt växte ett moget industriland med drygt 2 procent per år. Om vi med dagens utgångspunkt skulle växa ifatt Danmark, som ligger drygt 20 procent över oss i nivå, skulle det kräva över 6 procent per år i svensk tillväxt om det skulle ske på fem år, ca 4,5 procent per år om vi tar 10 år på oss.
Det skulle vara något enklare att växa ifatt Nederländerna som ligger ca 9 procent över oss i nivå. Med angivna förutsättningar skulle det kräva ca 4 procents tillväxt per år i genomsnitt, eller 3 procent per år om vi låter det ta 10 år. Tre procent i genomsnitt innebär 4-5 procent i högkonjunktur. Senast vi hade över 4 procents tillväxt var 1969.
Varken regeringens prognoser eller dess politik tyder på att regeringen har insikt eller vilja att driva en politik som ökar Sveriges välstånd. Det krävs en väsentligt annorlunda politik för att få fart på Sveriges ekonomi. Huvuddelen av den nödvändiga expansionen måste ligga i näringslivet. Det är villkoren för tillväxt i näringslivet som är nyckeln till att få bättre fart på svensk ekonomi.
Den utflyttning av svenska företag som sker, den otillräckliga expansionen i de befintliga företagen och det faktum att antalet företagare minskat tyder inte på något bra företagsklimat. I den mätning som t.ex. företas av det schweiziska institutet International Institute for Management Development (IMD), "World Competitiveness Index", har Sveriges position förbättrats något i år. Detta beror på utvecklingen av vetenskap och teknologi medan det som ligger i den politiska sfären försämrat Sveriges position. Det är följaktligen där förbättringarna måste ske. Vi anger i denna motion vilka nödvändiga förändringar som måste göras.
3.4 EMU
Den gemensamma europeiska valutan är ett faktum. Den 1 januari startade EMU:s tredje etapp med elva länder. Tillsammans bildar de ett valutaområde med 290 miljoner innevånare - d.v.s. fler än t ex USA eller Japan - och med ca 20 procent av världens totala BNP och världens totala utrikeshandel.
I och med att euron nu finns och används allt mera kan frågan om EMU är bra eller dåligt för Europa avföras från dagordningen. Fyra EU-länder står dock alltjämt utanför, nämligen Grekland, Danmark, Storbritannien och Sverige. Grekland kommer sannolikt att bli medlem år 2000 eller 2001. I Danmark har den socialdemokratiske statsministern deklarerat att han personligen anser att Danmark bör gå med i EMU. Den liberala ekonomiministern driver sedan länge frågan om danskt medlemskap. De flesta oberoende bedömare anser att Danmark kommer att hålla en folkomröstning år 2000 och inträda i den gemensamma valutan år 2001 eller 2002. I Storbritannien har regeringen nyligen lagt fram en "national change- over plan" (en nationell övergångsplan), som, för att understryka kraften i åtagandet, presenterades av premiärminister Tony Blair personligen i parlamentet. Slutsatsen är att om det i Sverige är fortsatt brist på ledarskap och regeringen är fortsatt oförmögen att göra ett ställningstagande så löper vårt land en högst påtaglig risk att före nästa ordinarie riksdagsval stå politiskt isolerat och ekonomiskt diskriminerat utanför den gemensamma valutan. Detta vore en ekonomiskt och politiskt farlig position för Sverige.
3.4.1 Utanförskapets viktigaste ekonomiska konsekvenser
Sverige får betala för att stå utanför:
Företagsflykt. Sverige har idag problem med att behålla företagare och företag i landet. Huvudkontor och andra delar av verksamheten flyttar inte bara till London och USA utan numera även österut till eurolandet Finland. För företagen är det svenska utanförskapet en nackdel som kommer utöver de höga skatterna, den dåligt fungerande lönebildningen och arbets- marknaden och det kvalitativt ojämna utbildningssystemet.
Den gemensamma valutan skall ses som en naturlig fortsättning på EU:s inre marknad med allt friare rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. Det är lättare och smidigare när man nu avskaffar de handelshinder som nationella valutor utgör. Därmed blir också EMU ett bålverk mot ny protektionism i Europa.
Valutaoro. Den svenska kronan är idag en mycket orolig valuta, och en valuta som svenska och utländska placerare och företag flyr ifrån när det blir det minsta oroligt på världens finansiella marknader. Vi har sett det inträffa när Asienkrisen böljat fram och tillbaka under 1997-98, när Ryssland inställde betalningarna i augusti 1998 och nu senast under Brasilienkrisen 1999. Det kommer att ske igen. Detta innebär att svenska företag utanför EMU har att leva med en oberäknelig kortsiktig valutarisk, som de delvis kan försäkra sig emot, men till en kostnad. Därutöver finns den långsiktiga osäkerheten om vad kronan kommer att vara värd om några år. Företagen - inte minst svenska underleverantörer - får idag propåer från företag i Euroland att de bör fakturera i euro. Det innebär att det är de svenska företagen som får bära hela valutarisken vid handel med euroområdet. Det innebär sänkt lönsamhet i Sverige, sänkt lönebetalningsförmåga för dessa svenska företag, och en stimulans till lokalisering av produktion från Sverige till Euroland.
Högre priser. Med den gemensamma valutan följer att det blir väsentligt lättare att jämföra priser i olika länder i Euroland. Den genomskinlighet som följer med euron gör att företag får allt svårare att hålla olika priser för samma varor och tjänster i olika euroländer. Med euron för man med andra ord en prispress på många marknader. Konvergens mot lägre priser i EMU- länderna med en högre prisnivå förstärks av den snabbt ökade Internet- handeln. Så länge som Sverige står utanför kan inte svenska konsumenter komma i åtnjutande av de lägre priserna.
Högre räntor. Om Sverige står utanför euron blir under överskådlig tid räntorna högre, och som följd därav t ex bostadslånen dyrare än om Sverige hade varit med i EMU. Om man ser till "den långa" marknadsräntan, som bl.a. bestämmer kostnaden för många bostadslån, är skillnaden idag ca 0,4 procent. Det är en måttlig skillnad, men observera att detta beror på att räntemarknaden har redan räknat hem ett svenskt EMU-medlemskap inom några år. Det innebär att om regeringen skulle deklarera att Sverige inte skall gå med i EMU under de närmaste åren, då kommer denna ränteskillnad att springa i höjden. Beträffande de korta räntorna - centralbankens styrräntor - är den idag 0,4 procent lägre i Euroland.
Högre transaktionskostnader för turister och andra resande, exportörer och importörer. Dessa kostnader har av Calmforsutredningen uppskattats till 3-4 miljarder kronor varje år.
Färre nya jobb. Med EMU blir det lättare för fler företag att anställa fler människor. Svenskt medlemskap skapar i sig inte fler jobb, men ett svenskt EMU-medlemskap skapar en väsentligt ökad stabilitet och förutsägbarhet för företag och medborgare vad gäller konjunktursvängningar, räntor, växel- kurser och offentliga finanser. Detta gör att företagen får ett väsentligt förbättrat företagsklimat och blir mer benägna att anställa fler.
3.4.2 Bristen på ledarskap skriande
Regeringens brist på ledarskap får betecknas som ett lågvattenmärke i svensk politik. År efter år hänvisar regeringen till den allmänna opinionen utan att regeringen försöker påverka opinionen det allra minsta. Tvärtom hyllar regeringen sin passivitet som ett uttryck för demokratiskt sinnelag, som om demokrati byggde på partiers åsiktskamouflage. Sifo och de andra opinionsinstituten har av regeringen givits en vetorätt i en fråga som statsministern själv angivit som en av de absolut viktigaste för Sveriges framtid och under hans tid som statsminister. Att allt regeringens hukande agerande först och främst är ett kamouflage för intern splittring i EMU- och Europafrågorna är uppenbart.
3.4.3 Folkpartiets politik
Folkpartiet vill att Sverige går med i EMU så snart som möjligt. I dagsläget innebär detta att en folkomröstning bör genomföras innan Sverige tillträder som ordförande i EU, d.v.s. senast hösten år 2000. Politiken bör inriktas på svenskt medlemskap senast den 1 januari år 2002.
4 Reformer för jobb och tillväxt
4.1 Skattereformen - Det måste löna sig att arbeta
När finansminister Erik Åsbrink förra hösten inbjöd övriga partier till skattesamtal väcktes förhoppningarna om att det äntligen skulle finnas en insikt i den socialdemokratiska regeringen att skatter, tillväxt och jobb har ett samband. I takt med att månaderna gick utan att regeringen angav någon som helst ambition vare sig vad skattesamtalen skulle leda fram emot, eller när detta skulle ske, växte misstankarna att detta bara var ännu en av regeringens långbänkar, ännu en av regeringens otaliga samtalsgrupper. De tre sammankomster som skedde präglades av att sex partier angav sin syn på ett antal olika områden och representanten för det sjunde, Socialdemokraterna, satt och teg. Då Erik Åsbrink med buller och bång lämnade finansministerposten den 13 april och Bosse Ringholm tillträdde kommenterade han resultatet så långt med att "det är tomt i byrålådorna". Det är inget som förvånar oss. Det är uppenbart att Socialdemokraterna är ytterst oklara på sin skattepolitiska strategi, vad man vill använda skattesystemet till i kampen för jobb, tillväxt och ökat välstånd och större frihet för människor.
4.1.1 "Det måste löna sig att arbeta"
De liberala byrålådorna är inte tomma. Vi har ett förslag till skattereform. Folkpartiets förre partiledare Bertil Ohlin skulle ha fyllt 100 år i dagarna. Ohlin mer än någon annan symboliserar arbetet för god ekonomi, tillväxt och välstånd genom bra villkor för arbete, företagande, sparande, förkovran och risktagande. Vi vill hedra hans 100-årsminne genom att föreslå för regeringen och övriga partier att reformen "Det måste löna sig att arbeta" nu genomförs.
Folkpartiet föreslår en reform med inriktning mot sänkt skatt på arbete och risksparande. Vi föreslår att de grundläggande principerna för 1990-91 års skattereform, nämligen "hälften kvar", och att de flesta bara ska betala kommunalskatt återupprättas, samt att ett förvärvsavdrag införs och successivt byggs ut vilket medför att människor får inkomstskattesänkningar som motsvarar de ökade avgifterna till pensionssystem och övriga socialförsäkringar. Genom att staten på sikt tar över en del kommunala kostnader kan kommunalskatten sänkas. Marginaleffekterna minskas såväl genom inkomstskattesänkningar som genom växling av inkomstprövat bostadsbidrag mot generellt barnstöd.
4.1.2 Inför ett förvärvsavdrag
Vi föreslår att ett förvärvsavdrag inrättas, ett avdrag på kommunalskatten som successivt över de närmaste åren ökar i värde och som - om regeringens prognoser verkligen slår in - skulle kunna fullt ut motsvara avgiften till pensionssystemet redan år 2002. Genom att redan nästa år introducera detta avdrag löser vi frågan om avgiftsväxling i det nya pensionssystemet, samt har metoden för fortsatta allmänna inkomstskattesänkningar klar. Vi föreslår att det av regeringen föreslagna utrymmet för skattereduktion om 3 miljarder kronor används till detta förvärvsavdrag. Den kvarvarande avgiftsväxlingen motsvarar ca 8 miljarder kronor, med skattereduktionen blir det alltså 11 miljarder kronor år 2000.
I fempartiöverenskommelsen om pensionerna i januari 1994 ingick att finansieringen av det nya pensionssystemet till hälften skulle ske med egenavgifter upp till förmånstaket och till hälften med arbetsgivaravgifter. De senare skulle tas ut på hela lönesumman, men den del som beräknades motsvara lönedelar över förmånstaket på 7,5 lönebasbelopp skulle tillfalla statskassan. Deras karaktär av skatt och inte försäkringspremie gjordes därmed mycket tydlig.
I uppgörelsen ingick också att en löneväxling skulle äga rum, d v s sänkningen av arbetsgivaravgifterna skulle motsvaras av höjda löner som skulle betala egenavgiften/försäkringspremien. Efter flera års diskussioner och starkt motstånd från Socialdemokraterna mot den del av uppgörelsen som rörde löneväxlingen överenskoms i januari 1998 att det återstående steget om ca 1,5 procentenheters höjning av egenavgiften skulle kompenseras med sänkt skatt. Av löneväxlingen hade således blivit en växling mellan sänkt skatt och höjd egenavgift. I det sammanhanget överenskoms också om att andelen premiereserv skulle höjas med med 1/4, från 2 till 2,5 procentenheter.
Regeringen har hittills inte lagt fram något konkret förslag enligt den egna modellen som uppfyller uppgörelsens hälftendelning mellan egenavgift och arbetsgivaravgift. Det är vår bedömning att den sänkning av skatten som skall ske fr o m år 2000 skall ha formen av ett avdrag för de förvärvs- arbetande och andra för vilka egenavgift erläggs och vara ett avdrag som står i relation till höjningen av egenavgiften.
För såväl egenavgiften som arbetsgivaravgiften gäller att skatt inte tas ut på avgiften när de erläggs utan att det är den framtida pensionen som skattebeläggs. Höjningen av egenavgiften med ca 1,5 procentenheter innebär netto ca 8 miljarder kronor i ökade inkomster. Det nya avdraget skall således resultera i ca 8 miljarder kronor i minskade skatter. Det är vår förhoppning att de fortsatta diskussionerna om den sänkta skatten skall resultera i en fempartiuppgörelse om ett förvärvsavdrag.
Vidare använder vi regeringens utrymme för skattereduktion om 3 mil- jarder år 2000, samt ytterligare 3 miljarder finansierat med besparingar så att förvärvsavdraget uppgår till 14 miljarder kronor första året. Det ger ett förvärvsavdrag om ca 5 1/2 procent av inkomsten mot kommunalskatten. Vid en taxerad inkomst på t.ex. 200 000 kronor om året betyder det ett avdrag på 11 000 kronor och nästan 3 500 kronor mindre i kommunal skatt.
Om regeringens kalkyler håller och överskotten blir i enlighet med prognoserna kan vi året efter nå ett avdrag om ca 8 1/2 procent, vilket betyder 17 000 kronor i avdrag och ca 5 500 kronor mindre i skatt, år 2002 är vi uppe i ca 12 1/2 procent, vilket betyder 25 000 kronor i avdrag och 8 000 kronor lägre skatt vid en taxerad inkomst på 200 000 kronor.
I den stora socialförsäkringsreform som vi eftersträvar ingår att arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk och att de försäkrade själva får svara för ungefär 1/4 av premien. Dagens frivilliga arbetslöshetsförsäkring betalas enbart i mycket liten utsträckning av de försäkrade. Höjningen av premien innebär därför en betydande avlastning för statskassan. För att den höjda premien i sig inte skall leda till ökade kostnader för de försäkrade bör de vanliga skatterna sänkas i motsvarande mån. Dessa ytterligare avgifts- växlingar har vi dock här inte räknat in i kalkylen. Vi vill betona att man inte ska missbedöma effekterna av vare sig införandet av riktiga försäkrings- avgifter eller de då möjliga skattesänkningarna genom att titta på dem var för sig! De måste ses i ett sammanhang, och vi genomför förändringarna för att skapa försäkringar som blir väl fungerande, robusta och bidrager till en bättre fungerande arbetsmarknad.
4.1.3 Skattereformens omfattning
Vid god tillväxt kan reformen genomföras i sin helhet under mandatperioden. Målet skall vara att öka förutsättningarna för nya jobb, öka tillväxten och minska bidragsberoendet. Reformen föreslås finansierad genom besparingar och ekonomisk tillväxt. En viktig princip är att de delar som betyder mest för tillväxten skall genomföras först och finansieras genom besparingar. Takten i genomförandet av övriga delar blir beroende av statsfinansernas utveckling.
Den nya skattreformen ska för individbeskattningen, det som vi ser på vår egen deklaration, framförallt innehålla följande inslag: Sänkta inkomstskatter genom införande av ett förvärvsavdrag, höjt barnstöd, återinförande av principen 30/50, slopad värnskatt, slopad dubbelbeskattning och slopad förmögenhetsskatt.
Folkpartiet föreslår också en ytterligare satsning på kompetensutveckling för människor i arbetslivet. Det sker genom personliga kompetenskonton, alltså en liknande modell som den som nyligen genomförts för de anställda på försäkringsbolaget Skandia. Det personliga kompetenssparandet ges samma skattebehandling som pensionssparandet. Rätten till årliga avsätt- ningar till detta bredare sparande tredubblas från ett halvt till ett och ett halvt basbelopp.
Folkpartiet vill fullfölja skattereformen och står fast vid principen om "hälften kvar". Vi motsätter oss följaktligen regeringens extra s.k. värnskatt. Den s k brytpunkten för statlig skatt bör höjas i två steg, först återställas till den nivå det var tänkt så att endast 15 procent betalar statlig skatt, därefter ytterligare ett steg till inkomst på 7,5 basbelopp, så att den statliga skatten inträder då de obligatoriska försäkringsavgifterna upphör.
För att underlätta den nödvändiga kapitalförsörjningen till företagens utbyggnad vill vi avskaffa dubbelskatten på aktier och andelar i aktiefonder. Den drabbar de nästan 5 miljoner personer som sparar i aktier och fonder. Därutöver bör när möjlighet finns ytterligare sänkningar på kapital- skattesidan på sikt genomföras, framförallt i form av minskad reavinst- beskattning. Vi siktar mot en återgång till halverad reavinstskatt på kapital- inkomster.
Vårt långsiktiga mål är att avskaffa dagens arbetsgivaravgift och ersätta den med enbart avgifter för försäkringar. Den rena skattedelen ska successivt försvinna. För att påbörja denna process med att sänka skatten på arbete, och underlätta framväxten av många nya jobb framförallt i en växande tjänste- sektor, föreslår vi sänkt arbetsgivaravgift i privat tjänstesektor med 5 procentenheter.
För att skapa nya jobb och för att förvandla en svart sektor till vit bör dessutom en kraftig skattereduktion på hushållsnära tjänster införas. Vi har föreslagit att en reduktion motsvarande 50 procent av den totala arbets- kostnaden införs, med ett tak om 25 000 kr i reduktion per hushåll och med en metod som innebär att tjänsteföretagen kan dra av reduktionen på sitt skattekonto (för övrigt enligt samma metod som regeringen nu föreslår för sitt anställningsstöd).
Ett ytterligare steg mot återställande av 1990/91 års skattereforms intentioner bör tas under åren som följer genom att staten bland annat övertar kostnader från kommuner och landsting så att dessa kan sänka skatterna ned mot de 30 kronor som var avsikten i 1990/91 års skattereform. Därmed tas betydande steg mot återställande av 30/50-principen. Vidare infaller det då fullständiga avskaffandet av förmögenhetsskatten.
Vi har i avsnitt om Företagandets villkor tagit upp frågor kring fåmans- bolagen, förenklingar av skatteregler, skatteinbetalningsrutiner med flera småföretagarskattefrågor.
4.1.4 Barnfamiljernas marginaleffekter
Att såväl marginaleffekter som kraftiga tröskeleffekter vid inkomstökningar är negativa är numera de flesta överens om. Det hindrar människor från att förverkliga idéer och drömmar, det hämmar det egna ansvarstagandet, det minskar människors makt över sitt eget liv genom att de inte kan påverka sin egen ekonomi.
Bostadsbidragssystemet är vid sidan av skatter, barnomsorgstaxor och underhållsbidrag det som gör att många låg- och medelinkomsttagare har kraftiga marginaleffekter och tröskeleffekter då man går från arbetslöshet till arbete, från deltid till heltid eller befordras i sitt jobb. Utöver socialbidrags- mottagare är det alltså nästan enbart barnfamiljer som drabbas av dessa effekter, eftersom det främst är barnfamiljer som får bostadsbidrag och enbart dessa som berörs av barnomsorgstaxor och underhållsstöd.
Inkomstprövade avgifter och bidrag får genom matematikens järnhårda lagar negativa marginaleffekter. Folkpartiet har därför sedan lång tid förordat generella stödformer för barn.
Nu har även regeringen uppmärksammat dessa frågeställningar och i de pågående skattesamtalen läggs stor vikt just vid låg- och medelinkomst- tagares marginaleffekter. Det är då vår uppfattning att vid sidan av de vanliga inkomstskatterna bör marginaleffekterna mildras genom reformering av bostadsbidrag och höjda barnbidrag.
Det stora beroendet av bostadsbidrag i barnfamiljernas ekonomi bör minska genom att det generella barnstödet ökas och bostadsbidragen minskas. Kombinerat med sänkta inkomstskatter ger detta såväl förbättrad privatekonomi som minskade marginaleffekter och därmed vägar ut ur de fattigdomsfällor som många människor upplever idag.
Vi föreslår därför för år 2000 att den del av bostadsbidraget som i praktiken utgör ett rent inkomstprövat barnbidrag trappas ned med 100 kr per barn. Därmed sparas 500 miljoner kronor, vilka vi använder för att öka det generella barnstödet i form av barnbidrag med 25 kr per barn. För år 2001 upprepas detta, så att barnbidragen alltså sammanlagt höjs med 250 kr per barn och månad. Genom denna förändring kommer ca 20 000 bidrags- mottagare ut ur fattigdomsfällan genom att de inte längre är beroende av bostadsbidraget och de slipper därmed 20 procents marginaleffekt vid en inkomstökning. Ytterligare ett antal personer kommer ut ur de 100- procentiga marginaleffekterna som socialbidraget medför.
De kommande åren bör det tas ytterligare steg i denna riktning genom att delar av det prognostiserade överskottet används för ökat generellt barnstöd, exempelvis som skatteavdrag och att bostadsbidragen ytterligare växlas ned.
4.1.5 Reformens omfattning
Det är ytterst angeläget att de skatter som är mest skadliga för tillväxten och de skattesänkningar som har störst utväxling i nya jobb också genomförs först. Dessa måste också vara tydligt finansierade, ej hänvisade till att överskott uppstår. Den som väntar på att tillväxten ska skapa överskott riskerar att stå utan både tillväxt och överskott att fördela. Utvecklingen de senaste åren visar entydigt att så är fallet. Regeringen väntar på överskott som ska skapa sig själva och de kan fördela, för varje år förskjuts prognosen för detta ytterligare ett år framåt i tiden. Regeringen jagar sina inkomstskattesänkningar som en tvål i badkaret.
Vi nöjer oss inte med detta. Vi vill försäkra oss om att tillväxtskapande åtgärder verkligen kan genomföras. Bara så får vi fart på jobben och tillväxten och därmed ökade möjligheter att gå vidare med de skatte- sänkningar som så väl behövs.
Tabell 3 Tidtabell för skattereform
Miljarder kronor
4.2 Tabell 3: ( 2000 2001 2002 )
4.3 En stor socialförsäkringsreform
Socialförsäkringarna är till för att människor inte vid sjukdom, arbetslöshet och hög ålder ska drabbas av stora ekonomiska förluster. Försäkringar innebär att kostnaderna för riskerna jämnas ut - mellan dem som ofta är sjuka och dem som sällan är sjuka, mellan dem som blir arbetslösa och dem som slipper det, och mellan dem som lever länge och dem som inte gör det.
Socialförsäkringarna skiljer sig från vanliga försäkringar genom att alla eller nästan alla är med i försäkringen. Att både de med stora risker och de med mindre risker är med i samma försäkring gör det möjligt att sätta avgiften/premien lika. Om försäkringen gäller inkomstbortfallet, vilket den bör göra enligt vår uppfattning, innebär detta att premien är lika vid lika inkomster.
Försäkringen i sig är en individuell nyttighet även om hela kollektivet är med. Det skiljer den från försvar, rättsväsende, en obligatorisk skola m.m. genom att skatteinslaget i den obligatoriska premien kan göras liten.
Det kräver att nivån inte ligger långt över den som de försäkrade själva skulle välja. Det kräver också att de olika försäkringarna inte åläggs andra uppgifter än sina huvuduppgifter, att utjämna riskkostnaderna för sjukdom, arbetslöshet etc. Uppgiften att utjämna de ekonomiska skillnaderna till förmån för dem som ofta är sjuka, ofta är arbetslösa och som lever länge är stor nog.
Det skall vara raka rör mellan avgifter och förmåner. Där inga förmåner finns ska heller inga avgifter tas ut. Det finns förstås utrymme för förmåner som inte baserar sig på premier, men då måste de - som exempelvis garantipensionen - betalas med allmänna skattemedel och inte genom om- fördelning av premierna.
Ett aktuellt exempel på förändringar som vi liberaler strävat efter är att sambandet mellan avgifter och förmåner i det nya pensionssystemet blir avsevärt starkare än vad sambandet var i det gamla ATP-systemet. Därmed blir skatteinslaget i premien avsevärt mindre. En kvarvarande brist är dock att avgiften ovanför förmånstaket inte har tagits bort helt och hållet utan enbart halverats.
För att inte de obligatoriska premierna ska uppfattas som skatter krävs också att innehållet i försäkringen och sambanden mellan premier och förmåner är så tydliga som möjligt. Där det inte, som i arbetsskade- försäkringen, finns särskild anledning att arbetsgivarna står för premien, bör premierna betalas av den försäkrade själv. Egenavgifter är tydligare än arbetsgivaravgifter.
Ytterligare ett krav för att skatteinslaget ska bli litet är att premierna naturligtvis inte får användas till annat än sina ändamål. Och omvänt att försäkringarna inte tillåts gå med stora underskott. Försäkringarna bör göras så självständiga som möjligt.
4.3.1 Vårt förslag
Gör om det nuvarande virrvarret på socialförsäkringssidan till tre självständiga trygghetsförsäkringar - en för sjukdom, en för arbetslöshet och en för ålderspensionen (=det nya pensionssystemet).
Förtidspensionerna läggs samman med den vanliga sjukförsäkringen så att alla sjukfall, korta som långa, handhas av samma försäkring. Arbets- löshetsförsäkringen görs obligatorisk och en avsevärt större del av premien än nu betalas av den försäkrade, förslagsvis 1/4, samtidigt som skatten sänks i motsvarande mån. På sikt höjs den försäkrade inkomsten till samma nivå som för sjukförsäkringen och ålderspensionen - 7,5 lönebasbelopp. Pensionsuppgörelsen ligger fast, även om vi naturligtvis skulle föredragit att premien ovanför förmånstaket helt togs bort och att hela premien efter löneväxling betalades av den försäkrade.
För att de försäkrade skall kunna betala de nya premierna ska vad gäller det som idag betalas med arbetsgivaravgifter löneväxling ske, d v s lönerna skall höjas med belopp som motsvarar de som arbetsgivarna fått sänkning med. Vad gäller de höjda premierna till arbetslöshetsförsäkringen som minskar behovet av statsbidrag, ska skattesänkning ske med motsvarande belopp. Den lämpligaste metoden för detta torde vara någon form av förvärvsavdrag.
Statens kvarvarande utgifter för trygghetsförsäkringarna blir därmed de fördelningspolitiska inslagen i försäkringarna samt 3/4 av kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen.
De ekonomiska konsekvenserna för statens budget framgår av nedanstående tabell.
Tabell 4 En långsiktig socialförsäkringsreform
Tabell 4: ( Effekt på skatter Effekt på utgifter )
De principer vi här föreslagit finns till stor del i uppgörelsen om den stora pensionsreformen. Det borde vara möjligt att nå en bred enighet även om denna nya reform.
Den av oss här föreslagna reformen sätter stopp för framtida manipulering med försäkringarna från regeringars och riksdagars sida samt minskar de s k skattekilarna. Det senare får till effekt förstärkta drivkrafter till arbete och framför allt "vitt" arbete. På sikt är vi övertygade om att detta leder till ökat välstånd och bättre välfärd i vårt land.
4.4 Förenklat företagande
BÄTTRE OCH LÄTTARE FÖR SMÅFÖRETAGEN !
Det behövs ett myller av små företag som startar, lever och frodas och växer. Det sker i alldeles för liten utsträckning idag. Antalet egenföretagare har sjunkit under de senaste fyra åren. Enligt siffror från SCB sjunker nyföretagandet drastiskt, och har varit stadigt sjunkande under hela 90-talet. Dessa siffror är en indikation, om än givetvis inte hela sanningen.
Trots att det tycks råda stor enighet över partigränserna om att det behöver bli enklare att starta och driva företag i Sverige har inget av vikt skett för att förbättra villkoren för företagarna under mandatperioden. Våra för- hoppningar har visserligen inte varit högt ställda när det gäller Social- demokraternas vilja att underlätta anställningar genom att sänka världens högsta skatter på arbete, eller rubba en paragraf i de - från småföretagar- perspektiv - så fyrkantiga arbetsmarknadslagarna.
Men inte ens när det gäller i stort sett kostnadsfria regelförenklingar - som förenklade blanketter, att införa ett enkelt bokförings- och deklarationspaket för egenföretagare, vettigare F-skattregler eller solnedgångsparagraf för onödiga företagsregler - har regeringen lyckats åstadkomma någonting konkret. Livet måste bli enklare för den som vill bli eller är företagare.
Av den småföretagsdelegation som regeringen tillsatte har bara blivit en tumme. Av 77 specificerade förslag har, generöst räknat, något gjorts i 8 fall.
Var och en inser det orimliga i att hänvisa denna typ av förenklingar till de pågående skatteöverläggningarna.
4.4.1 Lättare att registrera företag
I Kanada kan en blivande företagare registrera sitt företag, anmäla sig för olika skatter samt ordna eventuella tillstånd via Internet. Hela proceduren ska inte behöva ta mer än 20 minuter.
I Sverige behöver en blivande företagare kontakta Patent- och registreringsverket, skattemyndigheten (ofta flera olika uppbördsenheter) och försäkringskassan. Dessutom kan tillstånd behövas från länsstyrelsen, kommunen eller någon annan myndighet. Rader av blanketter ska beställas och fyllas i. Ofta får företagaren ringa tillbaka till myndigheterna - på rätt telefontid - och försöka hitta en person som kan förtydliga blanketterna. Därefter kan beskeden låta vänta på sig i månader.
Vi anser att det ska införas en enkel och begriplig blankett för registrering av företaget vilken sänds till förslagsvis Patent- och registreringsverket. Denna ska lätt kombineras med ansökan om F-skatt och momsregistrering etc. Efter ett par tre dagar borde PRV kunna återkomma med en bekräftelse om inget mer komplicerat förhållande råder och skattemyndigheten skicka F-skattsedeln.
Förslag: inför en förenklad och enhetlig företagsregistrering.
4.4.2 Lättare få F-skattsedel
För att få en F-skattsedel enligt dagens praxis bör företagaren inte:
- tidigare ha varit anställd hos uppdragsgivaren,
- använda uppdragsgivarens utrustning,
- ha få kunder som anlitar företagets tjänster under långa perioder,
- bedriva ekonomisk verksamhet av "allmän karaktär",
- ha en låg ekonomisk risk.
Detta är krav som verkar gjorda för att hindra en ny företagare inom tjänstesektorn. För honom eller henne kan det vara fullständigt naturligt att börja med uppdrag från sin gamle arbetsgivare, att t.ex. arbeta på kundens dator, att ha få kunder och försöka hålla nere risken. Särskilt många kvinnor drabbas av dessa regler. Ett litet försök till uppmjukning som föreslagits av RSV avslogs av regeringen i höstens budgetproposition. Skattekontoren måste följa lagen, men regeringen kan ändra!
Vi anser att alla som vill ska kunna få ut en F-skattsedel för att kunna bedriva verksamhet i egen regi, givetvis under förutsättning att man inte har näringsförbud, skatteskulder sedan tidigare eller på annat sätt befinner sig i en sådan situation att F-skattsedeln omedelbart skulle återkallas. Vi bör uppmuntra dem som vill driva företag och betala skatt genom att göra det lätt för dem att få en skattsedel.
Förslag: Låt alla som vill få F-skattsedel.
4.4.3 Avskaffa den förutberäknade F-skatten
Den som har F-skattsedel ska beräkna sin årsinkomst i förväg och sedan månadsvis betala in beräknad F-skatt, oavsett om inkomsterna uppgår till beräknade belopp eller kommer mera oregelbundet. Det går att få jämkning men det kräver mycket arbete och dividerande med skattemyndigheten, tid företagaren vill ägna åt annat. För anställdas A- skatt, arbetsgivaravgifter och moms är det däremot en självklarhet att inbetalning och redovisning löpande ska gälla faktiska belopp. Det bör även gälla F-skatten.
Låt företagaren betala in preliminär F-skatt i förhållande till faktisk intjänad inkomst för månaden som gått.
4.4.4 Förenklad företagardeklaration
Skatte- och deklarationsreglerna är i stor utsträckning gjorda för de större företagen. Mycket av det omfattande uppgiftslämnandet och den detaljerade bokföringen är onödigt. Skatteförvaltningens informationsbroschyr "Dags att deklarera ditt företag" har den upplysande rubriken: "Hur man fyller i blanketterna SD1, N1, N1A, N2, N2A, N6, 4, N3A, N3B, SD2, N7, och N8 samt K10".
När det gäller t.ex. blankett N1 för den som ska redovisa inkomst av näringsverksamhet ska han/hon ta ställning till om poster som "Utgående varu- och omkostnadsskulder", "Negativ räntefördelning enligt beräkning på blankett N6", "Återföring från skatteutjämningsreserv", "Avsättning till periodiseringsfond" och "Minskning av expansionsmedel enligt beräkning på blankett N6" är aktuella för den egna verksamheten.
För många småföretagare kostar det åtskilliga tusenlappar att anlita experthjälp för deklaration och redovisning, arbete som inte leder till vare sig högre eller lägre skatt.
För enmans- och fåmansföretag borde man istället kunna ha en förenklad blankett där företagaren redovisar totala inkomster, löner och avgifter och en schablon för kostnader. Resten är skattepliktigt överskott. Schablonavdraget ska täcka det som en modern tjänsteföretagare kan tänkas behöva: mobiltelefon, porto, resor, papper och pennor. Schablonavdraget bör därför vara en viss del av omsättningen upp t.o.m. förslagsvis 50 000 kr per år.
Härigenom kan företagaren kraftigt förenkla sin bokföring, fortfarande inom ramen för de krav bokföringslagen ställer. Inför en förenklad företagar- deklaration på samma sätt som det finns en förenklad självdeklaration för löntagare.
4.4.5 Skatteredovisningstidpunkt
Företagare är skyldiga att se till att deras betalning är inne på skattekontot ett visst datum, dvs det är inte tillräckligt att ha betalat in före en viss tidpunkt. Detsamma gäller skattedeklarationen, som dessutom ska postas separat. Eftersom det inte finns garantier för att postgången fungerar, innebär det en osäkerhet för företagaren om inbetalningen och redovisningen verkligen kommit in i tid eller ej. Och har den inte kommit in i tid blir det skattetillägg även om företagaren betalat in med marginal. De tusen kronor en försening kostar är tillräckliga för att såväl irritera som oroa småföretagare; måste företagaren dessutom betala kan det för en enmansföretagare vara flera dagars nettoförtjänst som går åt. Regeringen har vagt lovat att: "Detta skall nu bättre anpassas för de små företagens förutsättningar." Men detta behöver inte utredas vidare. Lösningen är enkel.
Ändra reglerna för skattekontot så att redovisning och betalning ska ha sänts in senast angivet datum.
4.4.6 Skattetillägg för periodiseringsfel i momsredovisningen
Om företagaren gör ett enkelt periodiseringsfel i sin momsredovisning drabbas han/hon av skattetillägg. Periodiseringsfel är lätta att göra för den som inte är skatteexpert. Att slopa skattetillägget skulle innebära en liten kostnad för statskassan enligt regeringens småföretagsdelegation. Vi vill därför slopa skattetillägget för periodiseringsfel i momsredovisningen.
4.4.7 Servicecheckar
Det är mycket svårt att veta vilka regler som gäller om man anlitar en annan person att utföra tjänster. Ett enkelt system skulle kunna vara att inrätta servicecheckar, en obyråkratisk och enkel metod för den som vill betala lön till någon annan på post eller bank. Man ska kunna betala in lön inklusive skatter, uppge sina egna och den anställdes personuppgifter och därmed ha gjort klart sin del. Uppgifterna kan sedan lagras hos RSV tills de adderas till övriga löner på den förenklade självdeklarationen. RSV har i RSV Rapport 1996:5, "Redovisning av privata tjänster" redovisat hur detta skulle kunna gå till genom att istället använda knapptelefon och därefter bli debiterad skatter etc. Om man så vill kan detta förenas med sänkt skatt på tjänster. Det väsentliga är att den som vill betala någon för att få hjälp med barnvakt, städning eller liknande inte hänvisas till svartjobb för att det är för krångligt att göra rätt. Vi vill därför införa ett system med servicecheckar enligt modell ovan eller enligt det förslag som RSV anvisat.
4.4.8 Ytterligare förslag
- Nystartade företag bör kunna få uppskov med bolagsskatten så länge pengarna inte tas ur företaget.
- Slopa sociala avgifter på vinstandelar.
Slopa den uppsnabbade momsinbetalningen. Folkpartiet anser att det är orimligt att företagare kan tvingas betala skatt innan de fått betalt av sina kunder. Hur många löntagare skulle acceptera att få lönen den 25:e, men tvingas betala skatt den 20:e? - Stoppa diskrimineringen av fåmansbolagen. Skattereglerna, särskilt de s k 3:12-reglerna måste ändras. Utöver en rimlig arbetsinkomst bör all utdelning beskattas som inkomst av kapital. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 6. - Inom ALMI:s kreditgivning bör ett microlån kunna införas i syfte att underlätta för grupper som har mycket svårt att spara ihop till ett eget startkapital. Ett exempel är att personer som är socialbidragsberoende för sin försörjning inte har rätt att spara, och därmed kringskurna möjligheter att uppnå egen försörjning. - De som vill starta eget företag eller vidareutbilda sig bör få möjlighet att ta ut ett pensionsår i förväg. - Generösare och enklare avdragsregler för företagare med hemmet som arbetsplats. Informationstekniken gör det lättare, rationellare och allt vanligare att egenföretagare arbetar hemma. 4.5 Arbetsmarknad och lönebildning En avgörande del i en politik för jobb och företagande är att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Det är inte parterna som skall knådas om till en annan form än de var skapta för utan det är regler, incitament och praxis för parterna på arbets- marknaden som måste ändras genom beslut i riksdagen. Dessa beslut skjuts av regeringen hela tiden på framtiden, till förmån för nya arbetsgrupper, samtal, samsynsmän etc. Ett första steg är att besluta om en återgång till de regler i LAS och MBL som den borgerliga regeringen införde, bland annat att två personer ska kunna undantas från turordningskretsen vid uppsägningar, inte bara i de minsta företagen. Ett större arbete med att bygga upp en ny modern lagstiftning för arbetsmarknaden måste påbörjas. För att stärka sambandet - inte minst i löneförhandlingarna - mellan egenintresset hos dem som har jobb och dem som saknar jobb, bör arbetslöshetskassorna få ett större ansvar för arbetslöshetens finansiering. Fackets makt över lönebildningen bör åtföljas av ett ökat finansiellt ansvar för a-kassornas ekonomi. Medlemsavgifterna bör variera mellan kassor inom olika verksamhetsområden beroende på löneläge och arbetslöshetsnivå. A- kassan skulle vara allmän, obligatorisk och ingen evig försörjningskälla. Reglerna bör ändras så att risken minskar för sympatiåtgärder som kränker individens föreningsrätt, och som inskränker småföretagarens faktiska näringsfrihet. Statsmakten ska stå neutral mellan parterna på arbets- marknaden. Företagarperspektivet ska behandlas likvärdigt med löntagar- perspektivet. Lagarna ska inte favorisera den ena parten. Fackets tolkningsföreträde bör ersättas av medel för konfliktlösning inbakade i kollektivavtalen. Balans och neutralitet ska vara nyckelord för statens beslut om, och syn på, regelverket på arbetsmarknaden. De mekanismer på arbetsmarknaden som utelåser människor från jobb ska minska. Genom beslut om regelverken kan regering och riksdag indirekt och effektivt också påverka förutsättningarna för lönebildningen. Vi ska inte driva inkomstpolitik, men i stark kontrast till regeringen menar Folkpartiet att de politiska beslutsfattarna inte bara ska sitta med armarna i kors och hoppas på att parterna ska leverera låga löneökningar. Man måste agera för detta syfte. Med de nya, ändrade regler och incitament som Folkpartiet föreslår, som bl a kan sänka murarna för dem som vill komma in på arbetsmarknaden och bryta upp kopplingar och de facto-indexeringar mellan grupper och olika sektorer, osv., kan Sverige få en mer flexibel arbets- marknad med lägre löneglidning, generellt sett, och därmed fler nya riktiga jobb. 4.6 Rent spel på marknaden De selektiva företagsstöden bör avvecklas. Ofta innebär stöd till ett visst företag att jobb går förlorade hos konkurrenten. Vi lägger därför en rad förslag som innebär att de selektiva stöden minskas och ersätts med förbättrade villkor generellt. I detta ligger även indragning av en del av det regionalpolitiska stödet som utgör företagsstöd i form av lokaliseringsstöd, etableringsstöd etc. Sänkta arbetsgivaravgifter och förbättrade skattevillkor i övrigt för småföretag samt avregleringar och minskat krångel är ett bättre sätt att stödja utan att snedvrida konkurrensen. Många statliga och kommunala bolag bör säljas. Ofta konkurrerar de kommunala bolagen - med skattebetalarnas pengar - ut små privata tjänste- företagare. Staten och kommunerna köper varor för ca 280 miljarder per år. När anbud läggs ut är det viktigt att de utformas så att även småföretagen kan vara med. Bryt de offentliga monopolen. Inget skulle betyda mer för kvinnors företagande än att lägga ut mer offentliga verksamheter, som vård och barnomsorg, på entreprenad. Genom att avveckla kommunala bolag och i stället öppna den offentliga sektorn för entreprenörer samt utveckla den offentliga upphandlingen skapas mycket större möjligheter för små företag att finna utkomst genom kombinerad verksamhet ute i minder orter och samhällen. Etableringshinder för småföretagare måste avvecklas, som t ex sotnings- monopol, apoteksmonopolet och kommunernas rätt att stoppa lågprisbutiker. Detta är några exempel på olika åtgärder för att öka konkurrensen, öppna marknader för nya aktörer och se till att goda villkor för jobb och företagande kan skapas i hela landet. 4.6.1 Det måste löna sig att vara hederlig Varje år går staten och kommunerna miste om stora skatteintäkter - i runda tal 50 miljarder kronor - som en följd av omfattande skattefusk. Dessutom betalas årligen mellan 6,5 och 8,5 miljarder kronor ut i "felaktiga bidrag". Intresset och viljan att handla rätt och riktigt behöver återupprättas. Från liberala utgångspunkter handlar det inte bara om att få in mer skattepengar till angelägna välfärdsutgifter som vård och skola. Det handlar om att hederliga medborgare skall skyddas mot att andra skor sig på hans eller hennes bekostnad, att försvara en sund marknadsekonomi och rättvisa villkor för småföretagare - och att upprätthålla ursprungliga normer och ambitioner i välfärdspolitiken. I ett liberalt samhälle ska människor som arbetar, eller driver företag, och betalar skatt känna sig förvissade om att de behandlas på lika villkor som andra. De måste känna sig förvissade om att skatterna de betalar hamnar rätt. Väl utbyggda och fungerande socialförsäkringssystem är en viktig förutsättning för att människor ska våga satsa och ta risker - och för att alla ska känna trygghet om de drabbas av sjukdom eller olyckor. Att motverka fusk och ohederligt beteende är därför ett viktigt inslag i arbetet för ett socialliberalt samhälle. "Trots det utbredda svartarbetet har inga verkligt kraftfulla åtgärder vidtagits för att reducera det, utan verksamheterna förefaller äga rum relativt ostört". (Ur LO-ekonomen Dan Anderssons tjänsteutredning; SOU 1997:17.) Regeringen tillsatte utredningen, men den tycks nu ha hamnat i papperskorgen för gott. Vi tycker att det är hög tid att ta fusket och missbruket på allvar. Det handlar inte minst om att ändra regler i skatte- och bidragssystemen så att de i högre grad uppmuntrar hederligt beteende och motverkar ohederligt dito. Vi anser också att berörda myndigheter, skattemyndigheten och försäkringskassorna, behöver mer resurser för att stävja missbruk. 5 Viktiga delar av Folkpartiets politik 5.1 En ny kurs för skola och utbildning Den svenska skolan är i kris. Var femte 16-åring lämnar grundskolan utan att kunna läsa och skriva en sammanhängande text. Rapporter visar att våld, mobbning och ett oacceptabelt språkbruk är vardag för elever i många skolor. Men trots att allt pekar på behovet av en ny kurs för skolan, förmår regeringen inte att formulera ett program för kunskap och ordning i den svenska skolan. Knappast något har gjorts. Regeringen tycks tyvärr inte ha för avsikt att förändra dagens skola. För liberaler är det självklart att kräva en skola där kvalitet och den enskilda elevens utveckling står i centrum. I en liberal skola får de svaga eleverna mer hjälp och stöd. De mer studiemotiverade eleverna får mer stimulans. Vi accepterar inte en grundskola som elever kan lämna utan att vara godkända i skolans viktigaste ämnen. Kunskap betyder makt över det egna livet. Folkpartiet liberalerna har därför länge arbetat för att bygga ut skolan för att ge alla barn en god grund att stå på: Vi vill införa en 10-årig grundskola. Regeringen skriver i sin ekonomiska vårproposition att den stegvis vill införa en allmän förskola. Formuleringarna är emellertid luddiga och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ta ställning till ett förslag som har så otydliga konturer. Tankegången att förlänga skoltiden är emellertid god och vi är därför positivt inställda till förslaget. Det förutsätter dock att förskolan ger en bra undervisning. Förskolan får inte bli en avgiftsfri barnomsorg. Regeringen har sedan valrörelsen 1998 haft införandet av en maxtaxa inom barnomsorgen som sitt stora paradnummer. Folkpartiet liberalernas företrädare i kommunerna har under lång tid lagt förslag om enhetstaxor inom barnomsorgen och vi menar fortfarande att det ska vara en kommunal angelägenhet och inte en sak för riksdagen att besluta. Därför säger vi nej till regeringens föreslagna maxtaxa. Oacceptabelt många elever hoppar av i förtid eller lämnar gymnasieskolan utan fullständiga betyg. Gymnasieskolan har misslyckats med sin uppgift och bör rivas upp, eftersom den grundas på föreställningen att alla elever är lika. Vi utgår från att människor är olika och vill ha en mer individualiserad skola. De som vill ha mer praktik i skolan bör beredas möjlighet till det, men det bör ske inom en ny gymnasieskolas ram. Enligt vår uppfattning bör därför riksdagen avslå regeringens förslag om användningen av medlen för genomförande av försöksverksamhet med lärlingsutbildning. Lärarna är skolans viktigaste resurs. Deras status måste höjas. Med införandet av en lärarlegitimation, höjda löner och fler karriärmöjligheter vill vi betona vikten av lärarnas professionalism. Utvärdering är ett centralt inslag i en skola där kunskap och kvalitet står i centrum. Med fler nationella prov och fler betygssteg tidigare under skolgången får eleverna och föräldrarna möjlighet att se vilka kunskaper eleven har uppnått. Utvärderingen skall pågå under hela tiden i skolan och utmynna i en internationellt jämförbar gymnasieexamen. Men utvärdering handlar också om hur skolan fungerar. Med ett kvalitetsinstitut som är fristående från Skolverket, och därmed inte underställd den politiska apparaten, får elever och föräldrar veta hur kvaliteten i just deras skola ligger till i förhållande till andra. Utvärderingars största vinnare är elever med stora kunskapsbrister och skolor med uppenbara problem. De visar var insatser och förändringar behövs. 5.1.1 Liberal högskolepolitik Högre utbildning och forskning är av central betydelse om Sverige skall återvinna förlorade positioner i den internationella välståndsligan. För att Sverige ska uppnå högre tillväxt inom den kunskapsintensiva industrin krävs t ex att antalet civilingenjörer ökar kraftigt under kommande år. Men det kräver inte bara medvetna satsningar på högre utbildning och forskning, det kräver också ett studiestödssystem som inte avskräcker från studier samt att lönebildningen blir sådan att det blir ekonomiskt lönsamt att skaffa sig en akademisk examen. Utbildning av akademiker är en avgörande faktor för Sveriges position i framtiden. Utbyggnaden av högskolan har varit en satsning i rätt riktning. Men högre utbildning kostar. Det är orimligt att tro att ett ökat antal studerande inte kräver extra resurser. Vi anser att det är viktigt att högskolor och universitet ska bibehålla hög kvalitet även när antalet studenter är fler. Regeringens hållning till universiteten och högskolorna är ohållbar. Vi anser dessutom att studenter ska ha större valfrihet när det gäller hur de vill disponera sina studier. Ett införande av ett permanent sommaruniversitet ger studenterna möjlighet att examineras snabbare. Krav bör då också ställas på studieresultat. Folkpartiet vill också att högskolor och universitet ska få förtroendet att själva utveckla lokala antagningskriterier, inom vissa ramar som exempelvis krav på högskolebehörighet, som ska vara tydliga för studenterna. En förutsättning för att kunna hålla en hög kvalitet inom den högre utbildningen är att det finns tillräckligt många disputerade lärare. I dag råder en skriande brist på sådana. Folkpartiet liberalerna efterlyser en strategi för hur lärarförsörjningen inom den högre utbildningen skall tryggas. Vi värnar om kvaliteten inom universitet och högskolor. Därför vill vi inrätta fler doktorandtjänster och avsätter mer pengar än regeringen för detta ändamål. Neddragningen under förra mandatperioden på forskningsråden är oacceptabel. Vi anslår därför extra resurser till forskningsråden. Folkpartiet liberalerna menar att det är angeläget att akademierna har ett idéutbyte med näringsliv och politik och anslår 2 miljoner för detta ändamål. 5.1.2 Vikten av fri forskning Vi vill att universitet och högskolor återfår sin självständighet. Forskningen ska vara fri och obunden från den politiska makten. Den nödvändiga expansionen av antalet platser inom den högre utbildningen hade, om Folkpartiet suttit vid makten, genomförts med kvaliteten i fokus. Den socialdemokratiska utbyggnaden har genomförts samtidigt som doktorander har fått sämre förutsättningar för forskning och anslagen till svensk forskning har minskat. Utbyggnaden av högskolan har varit nödvändig. Men bristen på långsiktighet i besluten har skapat problem för högskolor och universitet. Det har inte funnits någon genomtänkt utbildningspolitisk strategi bakom utbyggnaden. De kvantitativa målen tycks ha varit viktigare än att skapa en högre utbildning där kvaliteten står i centrum. Resultatet har blivit att högskolorna och universiteten har haft svårt att kunna ha framförhållning i utbildningen. Riksdagen biföll olyckligtvis regeringens förslag till en forskar- utbildningsreform 1997. Den grundläggande förändringen är kravet på finansiering av forskarstudierna. Vi menar tvärtom att doktorander ska kunna arbeta med sin avhandling även utan att ha en finansiering klar i förväg. Det nya doktorandsystemet drabbar humaniora främst, men även samhälls- vetenskap. Faktum är att många institutioner inte längre kan anta nya doktorander, eftersom de inte kan garantera doktorandernas försörjning. Forskarutbildningsreformen handlar dock inte enbart om doktorandernas försörjning. En annan viktig del är den s k effektiviseringen av utbildningen. Genomsnittstiden ska vara fyra år för en avhandling - trots att när det gäller såväl svenska som utländska avhandlingar så skiljer sig forskningstiden markant mellan olika fakulteter. Politiker kan ge förutsättningar, bl a genom att införa fler doktorand- tjänster och därmed underlätta för en kortare doktorandutbildning. Men det går inte att på politisk väg tvinga fram ett system där tiden för disputation är densamma för samtliga avhandlingar inom alla discipliner. Det är inte främst tiden, utan resultatet av forskningen som är det viktiga. Folkpartiet har tidigare föreslagit ökade anslag till forskning. Det är glädjande att regeringen nu ökar vissa anslag. Vi anser dock att upptrappning av anslagen kan gå snabbare. 5.1.3 Det måste löna sig att studera och arbeta Dagens studiestödssystem behöver reformeras - systemet innebär en ekonomisk förlust både för den enskilde låntagaren och staten. Varje år skriver staten av studielån som uppgår till miljardbelopp. Folkpartiets vision om studiestödssystemet är 50 procent i bidrag och 50 procent i lån vid eftergymnasiala studier. Vi förlorar också ett system där en del av studielånet avskrivs vid varje uppnådd examensgrad. Det skulle skapa ytterligare incitament för studenter att inte bara slutföra sin examen utan att även studera för ytterligare examensgrader. Arbete ska alltid uppmuntras och belönas. Studenter som vill och kan dryga ut sina studiemedel genom arbete ska inte straffas genom en lägre bidragsdel. Tvärtom skall alla beroende av tid och förutsättningar uppmuntras till att arbeta. För många studenter är detta också en förutsättning för att klara av sin försörjning under studietiden. Arbete måste alltid löna sig - även för studenter. Fribeloppet vid heltidsstudier är för närvarande 150 procent av basbeloppet per år. Folkpartiets principiella uppfattning är att fribeloppsgränserna på sikt ska försvinna. Till att börja med bör gränsen för vad en student får tjäna innan bidragsdelen skärs ned höjas. Det är viktigt att varje student vid ansökningstillfället erhåller grundlig information från CSN om villkoren för återbetalning av erhållna studielån. Regeringen föreslog i höstens budgetproposition en höjd expeditionsavgift för återbetalning av studielån. Folkpartiet avvisar fortfarande den höjningen. 5.1.4 Möjligheten att förkovra sig senare i livet Goda möjligheter till återkommande grundutbildning, fortbildning och vidareutbildning för människor i alla samhällsgrupper och åldrar är av största betydelse. Många människor behöver i dag kompletterande grundskole- och gymnasieutbildning. Men tyvärr har inte Sverige i dag en strategi för hur framtidens vuxenutbildning ska se ut. Kunskapslyftet innebär en massiv satsning på människor som drabbats av de senaste årens stora arbetslöshet. Vi fick dock rätt i vår kritik; kunskapslyftet blev inte vad regeringen tänkt sig och den expanderar därför inte kunskapslyftet som tidigare utlovats. Därmed erkänner regeringen det riktiga i t.ex. våra tidigare föreslagna besparingar inom kunskapslyftet. De extra utbildningsplatserna är i första hand avsedda för arbetslösa, och bidragssystemet är utformat för människor över 25 år som har rätt till a- kassa. Alla vuxna måste ha en rätt till kompletterande utbildning som ett förändrat samhälle kräver. Människor över tjugo år ska inte behöva drabbas av arbetslöshet, innan de får möjlighet till studier, och innan de får ekonomiska möjligheter att förvärva utbildning som dagens samhälle kräver. Kunskapslyftskommittén ska lämna sitt slutbetänkande i mars 2000 med utvärdering av kunskapslyftet och med förslag till organisation av framtidens vuxenutbildning. Därför borde beslut om eventuell förlängning av kunskapslyftet vänta till dess. Med tanke på att den särskilda satsningen på kunskapslyftet nu föreslås pågå till och med 2002 borde eventuella brister i utbildningen rättas till snarast. Skolverket bör därför få ett uppdrag att följa upp undervisningens kvalitet, lärarnas kompetens och behörighet samt betygens relation till resultat på nationella prov m m. Ett annat faktum, som bl a Kunskapslyftskommittén kommenterat, är att individuella utbildningsplaner inte arbetats ut för eleverna, enligt de riktlinjer som delegationen för kunskapslyftet ursprungligen gav. Allt för många riskerar därmed att hamna i en utbildning som inte ger dem större chans att komma in på arbetsmarknaden än före utbildningen. Folkpartiets övriga förslag för fler jobb ger bra alternativ till den del av kunskapslyftet som har karaktär av arbetsmarknadsåtgärder. Det behövs fler människor med naturvetenskaplig och teknisk kompetens. Med det naturvetenskapliga och tekniska basåret får de elever som gått samhällsvetenskaplig eller ekonomisk gymnasieutbildning möjlighet att skaffa sig behörighet till tekniska och naturvetenskapliga utbildningar vid universitet och högskolor. Regeringen har beslutat att hälften av dessa platser ska förläggas vid högskolor och resten till den kommunala vuxenut- bildningen. Det innebär att högskolorna även har ansvar för viss gymnasieutbildning. Det är en orimlig prioritering. Folkpartiet har istället föreslagit ett utökat antal platser till komvux. Vi anser att högskolans resurser ska fokuseras på högre utbildning, inte att ge utbildningar på gymnasienivå. Försämringarna i studiestödet genom avskaffandet av barntillägget i svux (särskilt vuxenstudiestöd) och svuxa (särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa) slog undan möjligheterna för många, främst kvinnor, att kunna skaffa sig en gymnasieexamen i vuxen ålder. Kunskapslyftet har för dessa inte inneburit någon förbättring. Vi vill därför återinföra barntillägget i svux och svuxa. Ett annat problem är de stora skillnader i egeninsats i form av studielån som krävs av olika grupper studerande på gymnasienivå. Kunskapslyftet har givit många en utomordentligt god ekonomisk möjlighet att studera, medan många andra människor, ofta de som är i störst behov av studie- finansieringen, inte har möjlighet att studera alls. 5.1.5 Utbildningskonton för ett livslångt lärande Ett helt nytt system med ett utbildningskonto behövs för att människor skall kunna finansiera bl a vidareutbildning. Det innebär att människor skall ges en möjlighet att på gynnsamma villkor spara själva men också låna pengar för att vidareutbilda sig. En anställd skall kunna finansiera även utbildning som arbetsgivaren inte är beredd att räkna som personalutbildning. Det nuvarande avdragsgilla pensionssparandet skall kunna breddas till ett "pensions- och utvecklingssparande", där individer får göra skattebefriade avsättningar, som senare kan användas för att bekosta studier. Det avdragsgilla maxbeloppet höjs till 1,5 basbelopp per år. Folkpartiet föreslår också att det ska bli möjligt för individer mellan 30 och 55 år att upp till en viss gräns låna av det allmänna pensionssystemet för att möjliggöra utbildning. Om de fackliga organisationerna vill bredda avtalspensionerna på samma sätt möjliggörs det genom regeländringar. Förslagsvis kan man få ta ut 60 procent av sin årslön. I gengäld reduceras individens ålderspension med motsvarande belopp. Den som tagit ut ett pensionsår i förväg kan återvinna denna pensionsrätt genom sparande, exempelvis i en privat pensionsförsäkring eller annat privat sparande. 5.2 Vården Under det folkpartistiskt ledda Socialdepartementets tid 1991-94 avskaffades sjukvårdsköerna nästan helt. I dag - efter drygt fyra år med en socialdemokratisk regering - är köerna återställda till den gamla nivån eller t o m längre än vad de var när vi avskaffade dem. Det finns i dag inga indikatorer på att de senaste årens vårdköer i riket som helhet minskar. Tvärtom. De undersökningar som vi från Folkpartiets sida under de sista åren kontinuerligt har gjort i utvalda landsting visar att köerna, de extra statsbidragen till trots, verkar ha parkerat sig på en oförändrat hög nivå. Det är ett socialdemokratiskt misslyckande. Vid vår senaste undersökning utkristalliserar sig följande bild: Tabell 5 Vårdköerna - Väntetid i veckor
Tabell 5: (Södra sjukvårdsregionen 94/95 97/98 maj 98 aug/sept 98 ) Slutsatsen av ovanstående siffror är att situationen inte har blivit bättre under den tid statistiken täcker. Regeringen lyckades inte under fyra års tid att minska köerna - tvärt om så har de administrerat en ökning av vårdköerna. Sjukvårdsköerna är inte endast statistik. Bakom varje enskild siffra i den nationella tiotusentaliga kön döljer sig ett personligt livsöde med ett lidande som ökar i takt med väntetiden. Många är de i synnerhet äldre som lider i väntan på sin höftleds- eller knäledsoperation, sin operation mot grå starr eller framfall. Socialdemokraterna har under hela förra mandatperioden avvisat eller alternativt förhalat idén om att införa en vårdgaranti. Socialministern avvisar tanken på att införa en vårdgaranti. Regeringen har nu tagit ställning för att det inte anses behövas någon vårdgaranti trots att det under den ursprungliga vårdgarantins tid var den enda gången i historien som vårdköerna nästan helt var avskaffade. Inte heller på andra områden inom vården har regeringen gjort särskilt stora insatser för att förbättra situationen. Krisen tilltar inom primärvården. Alltfler läkare och övrig personal blir långtidssjukskrivna på grund av utbrändhet. Köerna till primärvården slingrar sig allt längre och väntetiden för att få komma på ett icke-akut läkarbesök på en vårdcentral blir allt längre. Läkarbristen och sjuksköterskebristen är ett faktum. Bristerna inför sommaren visar sig tydligt. Samtidigt avvisar regeringen gång på gång förslag som skulle förbättra villkoren för de privata vårdgivarna och på det sättet avhjälpa bristerna i primärvården. Regeringen säger nej till att införa en fri etableringsrätt för specialister i allmänmedicin och för sjukgymnaster och andra yrkesgrupper i vården som pediatriker och barnmorskor. Man säger nej till att privata vårdgivare skall få fortsätta sin verksamhet även efter det att de fyllt 65 år och till att det skall bli tillåtet att överlåta sin praktik till en kollega. De säger nej till att återinföra husläkarlagen som ger patienterna reell valfrihet och avvisar tanken på att konkurrensutsätta primärvården. Istället fortsätter regeringen att administrera en sjukvård i kris. Vården kan tillföras extra resurser om sjukförsäkringen "aktiveras" så att pengar från försäkringen används för att "köpa" åtgärder som bl a kortar vårdköer. Ett sådant försök - kallat FINSAM - inleddes under den borgerliga regeringstiden och är nu utvärderat. Resultatet är mycket positivt. Ohälsotalet minskade i försöksområdena med 2,5 procent mellan 1992-1995. Under samma tid ökade ohälsotalet i hela riket med 2,1 procent. Antalet sjukskrivningdagar per person och år minskade dessutom. Till detta kan tilläggas att en aktiv rehabilitering och tidiga vårdinsatser leder till att färre människor behöver förtidspension, vilket särskilt på några års sikt ger betydande mänskliga och ekonomiska vinster. Socialdemokraterna har dock ihärdigt gått emot ett genomförande av FINSAM i hela landet. Folkpartiet kan inte acceptera det hårdnackade motståndet mot en reform som både betyder mänskliga vinster och tillskott till vården. Vi anser att försäkringskassorna i hela landet ska ha den möjlighet till samverkan med sjukvården som tidigare fanns i de fem försökområdena. En vinst av samverkan har i utvärderingen försiktigt uppskattats till 2 miljarder kronor per år. Det är en vinst som vi i Folkpartiet anser oavkortat skall användas i vården. 5.3 Kommunerna Krisen inom skolan och vården är också kommunernas kris. Den handlar till viss del om pengar, men till stor del också om det sätt på vilket verksamheterna leds och styrs. Det handlar om oförmåga att välja det viktiga och oförmåga att driva verksamheterna på för människor det bästa sättet. Kommunerna måste göra rätt saker och göra saker rätt. En viktig förklaring till krisen är att kommuner och landsting i praktiken har monopol på dessa för den enskilde så viktiga tjänster. Om vården eller skolan inte fungerar har den enskilde ingen annan stans att gå. För att få förändringar måste han eller hon gå den mödosamma vägen att försöka påverka den politiska processen. Den enkla lösningen, att välja ett annat alternativ, finns inte. På de flesta områden anses inte monopol vara bra. Det finns inga skäl att tro att monopol skulle vara bättre på de s.k. välfärdstjänsternas område. Det är en helt annan sak att dessa tjänster bör finansieras rättvist och att det är en viktig politisk uppgift att se till att alla får den bästa vården och utbildningen. En del av de missförhållanden som uppdagats under senare tid har att göra med att kommunerna inte fullgjort sina uppgifter som yttersta kontroll- instans. Det viktiga är inte vem som producerar vård, skola eller omsorg, det viktiga är att tjänsterna är bra. Politisk dogmatism får inte hindra det utförande som ger mest valuta för skattepengarna till barnen och de äldre. Endast det bästa är gott nog. Många kvinnors arbetsmarknad skulle bli betydligt tryggare om de - inom de yrken där de är överrepresenterade - tilläts förverkliga sina idéer. Släpps kvinnlig skaparkraft loss leder det till bättre kvalitet för barn, sjuka och gamla genom att dessa kan välja den typ av service, omsorg eller utbildning som passar dem själva bäst. Det leder till lägre kostnader för skattebetalarna och det utvecklar den offentligt finansierade servicen. Det leder dessutom - vilket är mycket viktigt både för tryggheten och dessa yrkens status - till att kvinnor som arbetar inom dessa sektorer får fler arbetsgivare att välja mellan och att de därmed inte är utelämnade till en enda arbetsgivare. Och det leder givetvis också till möjligheter för avknoppning eller expansion till en rent kommersiell servicesektor. En god tillväxt är viktigare för kommunernas ekonomi än statsbidrag i ett längre perspektiv, bortom det av regeringen skapade akuta läget. Kommunsektorns skatteinkomster är ungefär fem gånger större än statsbidragen. För att öka kommunernas inkomster med 4 miljarder kronor krävs en ökning av statsbidragen med nästan 5 % mot en ökning med omkring 1% av skatteunderlaget. Med den låga tillväxt som varit under den socialdemokratiska regeringen krävs ökade statsbidrag för att upprätthålla verksamheten i den kommunala sektorn. Alla politiker klarar att betala ut mer pengar till en verksamhet. Men att höja kvaliteten i verksamheten, nå fler, få valuta för pengarna kräver mer. Det kräver att man genomför förändringar, att man låter målen följas av medel. Socialdemokraterna i Sverige väljer den lättaste vägen när det gäller den offentligt finansierade verksamheten. Det finns inte ett problem i skolan eller vården som inte ska lösas med hjälp av mera pengar. Vi har hört det till leda förra mandatperioden, i valrörelsen och det fortsätter nu. Skolresultaten - mer pengar, vårdköer - mer pengar, haveri i gymnasieskolan - mer pengar. Kvalitetsbrister i äldreomsorgen - mer pengar. Men vi ser ju samtidigt att mer pengar inte är någon garanti för mer värde för pengarna, för att barnen och de gamla får mer och bättre verksamheter. Sätter man kvalitet och effektivitet åt sidan och fokuserar på miljarderna i statsbidrag kan detta ytligt fås att framstå som kraftfullhet. Det krävs i stället för lösa löften om mer pengar reformer, där mer av verksamheten konkur- rensutsätts genom upphandlingar, entreprenader och privat driven verk- samhet med offentlig finansiering. FINSAM - samordning av sjukpenning och sjukvård - är ett annat exempel. Resurser kan frigöras genom omprioriteringar. Att avveckla kommunala bolag är en sådan åtgärd. När ett kommunalt bolag säljs minskar både tillgångar och skulder. Försäljningsintäkterna kan inte användas till att finansiera löpande verksamhet. När bolag säljs kan skulder amorteras och därmed minskar kommunens ränteutgifter. Förlustbidragen till olönsamma kommunala bolag upphör också. Korrigerar man för de vinster som de kommunala bolagen kan inleverera finner man att resurser motsvarande minst ett par miljarder kronor kan frigöras. Härtill kommer att kommunen kan koncentrera sig på de väsentliga uppgifterna: vård, skola, äldreomsorg. De kommunala bolagen svarar ofta för en osund konkurrens gentemot de privata. Vem kan konkurrera med den som har tillgång till kommunens skattekista? En avveckling av kommunala bolag ger en sundare konkurrens och därmed fler jobb. Vi förordar i stället en konsekvent tillämpad offentlig upphandling, vilket torde ge kraftiga möjligheter till mer valuta för pengarna i de flesta kommuner och verksamheter.Vi förordar en koncentration av verksamheten till kommunernas kärnuppgifter. Vi förordar också att privata alternativ inom förskola, skola, äldreomsorg och sjukvård erbjuds likvärdiga villkor, så att medborgarna själva har möjlighet att välja. Genom dessa metoder kan de kommunala budgetarna räcka till väsentliga förbättringar av kvalitet och omfattning på service inom kommunernas viktiga kärnuppgifter skola och vård. Nästa år ska de kommunala budgetarna nå balans. Det är ett krav som vi liberaler stöder. Det som i dag förbrukas på kredit ska förr eller senare betalas, och det är nästan alltid de som har den sämsta möjligheten som råkar illa ut. Att i dag förbruka vad någon annan i morgon ska betala strider mot det sätt varje generation bör agera på. Behoven i kommunerna kommer knappast att minska framöver, med allt fler äldre som behöver omsorg och vård, och med allt högre krav på god utbildning. I debatten cirkulerar olika mer eller mindre lättsinniga och kortsynta förslag på hur man ska kunna lämpa över bördorna på sina barn och barnbarn, såsom uppskjutet balanskrav, ofinansierade ökade statsbidrag eller höjda skatter. Regeringen föreslår nu att skattestoppet för kommunerna hävs. Vi anser att detta är helt fel tillfälle för denna åtgärd. Inför det år då balanskravet ska vara uppfyllt bör inte det skattestopp som i praktiken rått under större delen av 1990-talet lyftas av, särskilt inte med tanke på att såväl Socialdemokrater som Vänsterpartister förefaller anse att en hög skattesats är eftersträvansvärd. Folkpartiet säger därför nej till att inför år 2000 häva det kommunala skattestoppet. Vi har länge kämpat för enhetstaxor i barnomsorgen, vi har gjort det ute i landet i våra olika kommuner och ständigt mötts av ett betonghårt socialdemokratiskt (och vänsterpartistiskt) motstånd. Vi har påtalat de negativa resultaten av kraftiga marginaleffekter, särskilt för kvinnor, men mötts av totalt oförstående från Socialdemokrater och Vänsterpartister. Vi har förespråkat mer generella villkor för barnfamiljerna för att skapa största möjliga valfrihet och självbestämmande. Nu har Socialdemokraterna vaknat, för fram marginaleffekterna som något negativt och lägger ned allt sitt intresse just på barnomsorgstaxan. Folkpartiet säger nej till statligt beslutad maxtaxa. Det gör vi framförallt för att kommunerna själva måste kunna göra avvägning mellan avgift och skatt, avgift och kvalitet, avgiftskonstruktioner och servicenivåer. Kommunerna måste kunna göra en avvägning mellan de olika sektorerna inom kärnverksamheten och deras behov. Vår bedömning är dessutom inte att detta är den mest prioriterade förbättringen, ens inom förskolan. Viktigare är på de flesta håll att kunna bereda barn som har föräldrar som är arbetslösa, föräldrar utan förankring i samhällsliv och arbetsliv en deltidsplats. Detta för att bryta det sociala arvet istället för att förstärka det. Runt om i landet finns kommuner där barnomsorgslagen fortfarande inte uppfylls, utan barn med föräldrar som förvärvsarbetar eller studerar får ändå ingen barnomsorgsplats. Även barn med hemmarbetande föräldrar bör kunna erbjudas pedagogisk deltids- verksamhet. För att minska ekonomiska marginaleffekter och fattigdomsfällor för föräldrar är det mer angeläget för staten att arbeta med att förändra bostadsbidrag och skatter, detta är statliga system, de drabbar främst låginkomsttagare, de drabbar människor under lång tid (upp till dess barnen är 18 istället för 6) och för att det framförallt är lågavlönade kvinnor som fastnar i dessa fattigdomsfällor. Folkpartiet förordar därför en reformering av barnstödet genom högre barnbidrag samt skattesänkningar och minskade inkomstprövade bostads- bidrag. Våra lokala företrädare kommer även i fortsättningen att driva taxefrågorna efter hur de lokala förutsättningarna ser ut. Som konsekvens av att säga nej till statlig maxtaxa säger vi också nej till det extra statsbidrag som skulle utgå, i denna budget skissat till 2 miljarder för 2001. Ytterligare argument för detta är givetvis att Kommunförbundet och Finansdepartementet tidigare har angivit belopp kring 7-9 miljarder som totalkostnad. Vi vill säkerställa att pengarna används för vård, barnomsorg, äldre- omsorg, förskola-ungdomsskola och socialtjänst, dvs det som är kommunernas kärnuppgifter och som i dagligt tal kallas "vård och skola". Alltför många skräckexempel på förlusttäckning i bolag, äventyrliga affärer eller satsningar på mindre viktiga åtaganden finns dessvärre. 5.4 Fem aktuella krav 5.4.1 Biståndet I december i fjol genomförde regeringen en panikbromsning på biståndet om ca 700 miljoner kronor. Avsikten var då att dessa utbetalningar skulle skjutas till 1999. Men nu ställer sig regeringen på nytt på bromsen. Regeringen talar i vårpropositionen inte om hur stort det belopp är som nu skjuts på en oviss framtid. Troligen är det ungefär tre gånger så stort som i fjol. Med denna ryckighet är det oerhört svårt att planera en bra biståndsverksamhet. Folkpartiet kräver att regeringen talar om hur stor neddragning på biståndet man räknar med för 1999 och att åtminstone de ca 700 miljoner kronor som regeringen senarelade i december 1998 ska få användas för biståndsändamål utöver vad regeringen nu planerar. 5.4.2 Högkostnadskyddet Regeringen agerar också i panik när den vill försämra högkostnadsskyddet. De förslag som de förelägger riksdagen skulle, om de genomförs, få oacceptabla konsekvenser för många människor som har en hög läkemedelskonsumtion. Vi avvisar därför regeringens förslag och föreslår istället en rad alternativ. Regeringen väljer fel väg i ansträngningen att begränsa de snabbt stigande läkemedelskostnaderna. Regeringens förslag innebär kraftigt ökade kostnader för dem som köper - och nästan alltid behöver - läkemedel. Reformer bör genomföras som syftar till att rätt medicin skrivs ut och att det är billigast likvärdiga medicin som används. En nyckel till en framgångsrik strategi för att begränsa och kanske vända kostnadsökningen av läkemedel är de lokala läkemedelskommittéerna. Det är där kostnadsanalysen kan göras och det är där analysen kan göras av vilken del av kostnaderna som står för ökningen. Det måste till en noggrannare uppföljning av läkemedelsförskrivningen. Läkemedelskommittéerna är de organ som bäst är lämpade för att genomföra en sådan bättre uppföljning. Dessutom bör det år 1993 införda referensprissystemet utvidgas. Enligt en i fjol utgiven rapport från Nätverk för läkemedelsepidemiologi (NEPI) ledde det beslutet till besparingar det första året med bortemot 500 miljoner kronor och under åren 1993-96 med sammanlagt nästan 1 miljard kronor. I rapporten redovisas också beräkningar vad en utvidgning av utbyt- barheten jämfört med referensprissystemet skulle kunna ha gett år 1996. En sådan utökning av användningen av s k generika, d v s läkemedel där patentskyddet upphört, skulle kunna bespara upp till 510 miljoner kronor. Den av regeringen föreslagna försämringen av högkostnadsskyddet påstås efter delvis kompenserande höjningar av pensionstillskotten netto spara ca 1 miljard kronor per helår, d v s fr o m år 2000. De av oss föreslagna åt- gärderna bör inledningsvis kunna spara gott och väl halva den summan för att sedan ge ännu mer. Eftersom vårt förslag inte innebär någon försämring av högkostnadsskyddet föreslår vi inga kompenserande höjningar av pensionstillskotten. 5.4.3 Änkorna Inkomstprövningen av änkepensionen infördes 1997. Alltsedan dess har besparingen varit föremål för en omfattande kritik från politiska partier och från de änkor som själva drabbats av beslutet. Utredningar från Föreningssparbanken och Riksförsäkringsverket visar på svåra ekonomiska och sociala konsekvenser av besparingen. Inkomst- prövningen riskerar också att undergräva förtroendet för socialförsäkrings- systemet. Hur skall människor kunna lita på systemet när villkoren för ersättningen kan ändras på en mycket kort tid! Två forskare, Irene Wennemo och Joakim Palme, har kallat änkepensionsbesparingen för ett brott mot svensk välfärdstradition. Regeringen har envist klamrat sig fast vid sitt tidigare beslut om att inkomstprövningen av änkepensionen ska fortsätta. Det är vår uppfattning att inkomstprövningen av änkepensionen är socialt orättfärdig och leder till oacceptabla förhållanden för många människor. Änkebesparingen måste avskaffas. 5.4.4 Handikapp Handikappreformen genomfördes under Bengt Westerbergs tid som socialminister. Mitt under den ekonomiska krisen fanns det i en liberal budget möjlighet att inrymma ett antal förslag för att förbättra livssituationen för funktionshindrade. Socialdemokraterna drev i regeringsställning med stöd av Centern igenom en rad försämringar: - 1996 sparade man 200 miljoner på att försämra möjligheten att disponera assistanstimmar under ett år och inskränkte definitionen av vem som har rätt till personlig assistent. - Samma år vältrade man över en större del av ansvaret på kommunerna, vilket innebar snävare ramar och i praktiken färre assistanstimmar åt en stor del av de funktionshindrade. - 1997 genomförde man ytterligare neddragningar som också försämrade möjligheten till personlig assistans. Socialdemokraternas försämringar av reformen har lett till att många människor med funktionshinder nu har sämre möjligheter att leva ett något sånär självständigt liv än tidigare. Folkpartiet anser att den mest angelägna handikappolitiska reformen är att återställa rätten till personlig assistans så som den ursprungligen var utformad. Andra angelägna förbättringar för de handikappade är att fullfölja riksdagens beslut att utvidga rätten så att den som får assistans också får behålla den efter 65-årsdagen. 5.4.5 Miljön Det finns många unika naturområden som är akut hotade. Produktiv skogsmark nedanför det fjällnära området kan behöva skyddas i reservat. Det är framförallt stora områden av ovärderlig s k gammelskog som står på spel. Vi har i tidigare motioner hävdat att det med rådande system, där intrångsersättning betalas till markägarna även vid skydd av mindre biotoper, krävs ökade budgetanslag till markinlösen samt kalkning. De medel regeringen avsätter för detta är inte tillräckligt. I linje med vår bedömning i höstas kräver vi att ytterligare 40 miljoner kronor avsätts för detta. 6 Vårt alternativ till regeringens VÅP Vårpropositionen är ingen budget. På våren tar riksdagen inte ställning till konkreta budgetförslag. Riksdagen beslutar i stället om budgetramar för de olika utgiftsområdena för de kommande åren. Dessa ramar ligger sedan till grund för höstens budgetarbete för det kommande året. Regeringen behöver därför inte vara konkret t.ex. om hur olika utgiftsökningar ska finansieras. Den kan skriva om en "reform", t.ex. maxtaxan, utan att tala om vilka andra utgifter den ska tränga undan. Regeringen kan välja att inte diskutera avvägningen mellan utgiftsområden utan inrikta sig på att visa upp det "godis" som man hoppas ska rymmas inom ramarna. Detta kan vara politiskt tilltalande för en regering som inte vill tala om de avvägningar som alltid måste göras. Risken är dock att regeringen måste tillgripa panikbromsning för att hålla utgifterna inom beslutade ramar när verkligheten hinner ifatt löftena. Det var detta som inträffade i december i fjol när regeringen måste stoppa vissa myndigheters utbetalningar. Det är detta som nu sker igen när regeringen i än högre grad måste ställa sig på bromsen, vilket bl.a. går ut över bistånd och högkostnadsskydd. 6.1 Världens mest konjunkturkänsliga finanser Sverige har industrivärldens mest konjunkturkänsliga finanser. Det betyder att när konjunkturen förbättras förstärks också de offentliga finanserna kraftigt, och när konjunkturen försämras försämras också de offentliga finanserna. Detta var mycket tydligt under slutet av 80-talet då förbättringen av statsfinanserna var starkare än den varit de föregående åren, och under början av 90-talet då försämringen var kraftig. Denna starka konjunkturkänslighet har noterats både av inhemska prognosmakare och utländska bedömare som OECD och EU. Att konjun- kturkänsligheten är hög är inte märkligt när skattetrycket och utgiftskvoten är de högsta i industrivärlden. Man kunde dock förvänta sig att 1990-91 års skattereform och sänkningarna av ersättningarna i socialförsäkringssystemen borde ha sänkt budgetens konjunkturkänslighet. Regeringen har också via Finansdepartementet hävdat detta. Färska analyser från Konjunkturinstitutet tyder dock på att konjunkturkänsligheten är fortsatt hög. Om BNP-tillväxten nästa år skulle bli t.ex. 1 procentenhet lägre än regeringen räknar med, d.v.s. den skulle ligga på 1996-97 års nivå, skulle BNP bli 21-22 miljarder kronor lägre. Då skulle enligt Konjunkturinstitutet de offentliga finanserna försämras motsvarande tre fjärdedelar av BNP-försämringen, eller ca 16 miljarder kronor. Det motsvarar praktiskt taget hela barnbidraget eller mer än dubbla kulturbudgeten. Den förstärkning som skett av de offentliga finanserna under de senaste åren är därför skör. En sämre ekonomisk tillväxt under de närmaste åren kan innebära att de offentliga överskotten blir mindre eller kanske inte alls materialiseras. Statsfinansernas konjunkturkänslighet visar sig också i att de är svåra att prognostisera. Det finns en tydlig tendens att förbättringarna underskattas i en uppåtgående konjunktur och försämringarna underskattas i en nedåt- gående. Att regeringen hävdar att den har kontroll över statsfinanserna är därmed mest tomt prat. De senaste årens förbättringar allmänt i ekonomin, som grundlades genom 1992 års depreciering, har också dragit upp stats- inkomsterna på ett sätt som överraskat även regeringen. Mer än hela förbättringen av statens budgetsaldo under åren 1995-98 om ca 190 miljarder kronor motsvaras av olika engångseffekter enligt ESV. Engångsinsatser är naturligtvis inte att förakta, de kan ge en omedelbar lättnad i ett ansträngt budgetläge. I ett längre perspektiv behövs dock insatser som mera permanent minskar skatte- och utgiftstryck för att dämpa statsfinansernas konjunkturkänslighet. De budgetförstärkande åtgärder som den borgerliga regeringen påbörjade under åren 1992-94 och som den efterföljande socialdemokratiska regeringen fortsatte, även om det då mest handlade om skattehöjningar, har motverkats av en kontinuerlig ström av politiska beslut som verkar i utgiftshöjande riktning. Detta omvittnas också i vårpropositionen: "Slutsatsen är att statsskulden på sikt nominellt kommer att vara ungefär oförändrad eller öka vid det målsatta överskottet i de offentliga finanserna på 2,0 procent av BNP." (sid. 68). Att politikerna (Socialdemokraterna) har återtagit makten från mark- naden", som regeringsföreträdare ofta hävdar, är inte sant. Statsfinanserna är fortfarande konjunkturkänsliga och vi riskerar att i en konjunkturavmattning på nytt få problem med statsfinanserna. De återhållande faktorerna som kan dämpa en försämring av stats- finanserna är negativa reaktioner från de finansiella marknaderna, tillväxt- och stabilitetspaktens gräns för acceptabla underskott - 3 procent av BNP - samt det statliga utgiftstaket. Om regeringen bröt igenom det statliga utgiftstaket skulle de negativa reaktionerna bli avsevärda. Det är därför regeringen både i fjol och i år tvingats till brandkårsutryckningar för att hålla statens utgifter under taket. Det är fel när Vänsterpartiet och andra påstår att utgiftstaket hindrar den politiska handlingsfriheten. Vad de menar är att överraskande ökningar av statsfinanserna ska kunna användas för nya permanenta utgifter. Men som vi angett ovan är överraskande statsinkomster och överskott en följd av statsfinansernas konjunkturkänslighet. Det som kan öka den politiska handlingsfriheten är att göra de offentliga finanserna mindre känsliga för variationer i den ekonomiska tillväxten. Det statliga utgiftstaket är ett led i att dämpa denna konjunkturkänslighet. Utgiftstaket måste därför hållas intakt. De som vill avskaffa eller höja utgiftstaket vill i praktiken äventyra möjligheterna att öka statsfinansernas stabilitet. Budgetsystemet är konstruerat så att det ska finnas ett visst skydd mot konjunkturkänsligheten. En särskild budgeteringsmarginal ska minska risken för att försämrade statsfinanser omedelbart måste leda till nedskärningar inom olika utgiftsområden. Denna budgeteringsmarginal är inte avsedd att finansiera nya utgifter. Men regeringen har helt förfuskat idén med budgeteringsmarginal. Både för 1998 och 1999 har utgifterna tenderat att bryta genom utgiftstaket trots en från början relativt betydande budgeteringsmarginal. Marginalen har successivt krympt och särskilda panikbromsningar måste till för att utgifterna ska hålla sig under taket. Regeringen talar om att den har en Linus - långsiktig inkomst- och utgiftsstrategi - för de offentliga finanserna. Det är långt viktigare att ha en Minus - Minskade-inkomster-och-utgifter-strategi. Detta är nödvändigt för att minska de offentliga finansernas känslighet för variationer i tillväxten men också - och inte minst - för att åstadkomma den frigörelse för de enskilda människorna som vi talat om tidigare. Den liberala frigörelsen har det goda med sig att beroendet av konjunkturen minskar, den politiska handlingsfriheten ökar. Som ett led i ansträngningarna att hålla stabila finanser bör det offentliga sparandet uppgå till 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. Ungefär en procentenhet avser under de närmaste åren avsättningar till pensionssystmet. 6.2 En liberal skattepolitik Skatter tas ut av tre skäl, för att betala för den offentliga verksamheten, för att kunna fördela resurser mer jämlikt och för att minska produktion och konsumtion av sådant som har negativa externa effekter. Skatter behövs för att finansiera genuint kollektiva nyttigheter som ingen annan än det offentliga kan eller bör svara för. Det gäller sådant som rättsväsende, försvar, grundforskning etc. men det gäller också sådana sociala åtaganden där marknadslösningar inte är möjliga eller lämpliga. För att skapa ett samhälle där alla människor har chansen att växa krävs skatteinkomster för att betala såväl barnbidrag som personliga assistenter åt människor med funktionshinder, liksom vård utan kö och pensionstillskott för våra gamla. En liberal skatte- och utgiftspolitik är väsensskild från en socialistisk. Skatter ska inte tas ut med en krona mer än nödvändigt, och vad Sverige verkligen behöver är fler skattebetalare, inte fler skatter. Samtidigt är vi starkt medvetna om att drastiska förändringar från det nuvarande högskattesamhället inte är möjliga utan hänsynstagande till samhälls- ekonomisk stabilitet och till att människor anpassat sitt liv och sin vardag till nuvarande skatte- och utgiftssystem, även då detta inte är hållbart i längden. Förändringar måste därför ske med sådana hänsynstaganden. Förändringar av pensionssystemet är det kanske tydligaste exemplet på att förändringar måste ske med beaktande av att människor anpassat sig till det gamla systemet (ATP-systemet), trots att detta inte var långsiktigt hållbart. Effekterna för barnfamiljer med lägre inkomster av ett ökat högkostnadsskydd beror i grunden på det faktum att man, beroende av bland annat skatterna på lönen, boendet m m inte har någon marginal för extra utgifter. Att skapa större egna marginaler för människor ger dessa större möjlighet att bestämma själva och vi tycker därför det är viktigt att kommande statsfinansiella utrymmen framförallt används till att sänka skatter mer än till att öka de offentliga utgifterna. I denna process prioriterar Folkpartiet, som framgått av avsnitt 4, de skattesänkningar som ger snabbast effekt på tillväxt och sysselsättning. Dagens samhälle är annorlunda än gårdagens. Det präglas i långt högre grad än tidigare av rörlighet vad gäller människor, kapital, varor, tjänster, företagande och skattebaser. Skatter och andra regler måste ta hänsyn till detta. Sverige har ett långt förflutet som ett liberalt frihandelsland. Det är på denna grund som välståndet byggts. Det finns ingen väg tillbaka. Formerna är nya men utmaningarna i princip desamma, att bygga ett välstånd på rörlighet, inte stillastående. Folkpartiet vill ha en återgång till principerna i 1990-91 års skattereform. Som vi redovisat tidigare måste denna återgång ske stegvis. Vi prioriterar de skattesänkningar som har störst effekt på tillväxt och sysselsättning. I det följande redovisas främst de skattesänkningar som prioriteras på grund av deras effekt på sysselsättning och tillväxt. De finansieras med utgiftsbegränsningar. Den s.k. värnskatten är ett klart brott mot skattereformen. Den tjänar endast till att på marginalen minska utbytet av arbete, studier och allmän förkovran. Dess anhängare har på intet sätt kunnat visa att den leder till ett rättvisare samhälle eller större acceptans av nödvändiga besparingar. För att få större fart på sysselsättningstillväxten i den privata tjänstesektorn vill Folkpartiet genomföra en skattesänkning på hushållstjänster så att en ny vit marknad kan etableras. De möjligheter som idag finns att köpa tjänster är förbehållet de rika eller de som köper svarta tjänster. En skattesänkning enligt vårt förslag skulle göra svart till vitt och skapa nya jobb. Det kortsiktiga skattebortfallet kan beräknas till ca 1 miljard kronor. Dubbelskatten på aktier är osund. Först beskattas vinsten i företaget, sedan en gång till hos ägaren. Detta är främst en skatt riktad mot enskilda smärre aktieägare och företagsägare som expanderar. De stora institutionerna är undantagna medan alla de nästan 5 miljoner individer som äger aktier främst via aktiefonder drabbas. Man kan inte undgå intrycket att syftet är att hindra människor att skaffa sig en liten buffert mot oförutsedda händelser. Den socialistiska synen är att människorna ska vara så starkt beroende av de politiska beslutens godtycke som möjligt. Dubbelskatten på aktieutdelning bör avskaffas under mandatperioden. Nordiska grannländer som Finland har inte dubbelbeskattning. Att återinföra den var visserligen ett vallöfte i den finländska socialdemokratiska valrörelsen men var det första som de finländska socialdemokraterna släppte när det blev dags att bilda regeringen efter valet. Än tydligare blir den socialistiska avsikten när det gäller förmögen- hetsskatten. Detta kan illustreras av att de 12 rikaste svenskarna är befriade från förmögenhetsskatt genom att antingen ha lämnat landet eller beviljats undantag (Källa: Dagens Industri den 19 april 1999). Detta visar att skattebaserna nu är mera rörliga och att även Sverige måste ta hänsyn till detta. Förmögenhetsskatten drabbar i stället ägare av mindre och medelstora företag eller personer som t.ex. äger ett småhus i ett område med höga taxeringsvärden och som amorterat ned lånen. Förmögenhetsskatten bör avskaffas. Ett första steg är att höja fribeloppet, att avskaffa sambeskattningen och att sänka den andel av aktiers marknadsvärde som ska beskattas. Hänsyn tas därmed till den större risk som aktier innebär. På 3-4 års sikt ska förmögenhetsskatten avskaffas. En viktig del i Folkpartiets politik för att öka människors frihet är att ge möjlighet att kunna (del)finansiera kompetenshöjning. Det är viktigt att det ska finnas möjlighet till vidareutveckling där villkoren inte bara bestäms av vad arbetsgivaren och facket anser lämpligt utan även av vad den enskilde själv önskar. Folkpartiet vill införa ett system med kompetenskonton som brukar uttryckas som ett friår mitt i livet för att kunna studera, starta ett eget företag eller liknande. Man bör kunna ta ut av pensionssparande i förväg för sådana ändamål. Ett steg på vägen mot att göra detta möjligt är att höja avdragsrätten för pensionssparande, från f.n. 0,5 basbelopp till 1,5 basbelopp. Rimligare regler för fåmansbolagen är nödvändiga. Hårt beskattade fåmansföretagare utlovas en utredning om de så kallade 3:12-reglerna, som avgör vilka inkomster som ska beskattas som tjänst respektive kapitalavkastning. Men det är än så länge bara en otillsatt utredning. Reglerna för beskattning av aktiva ägare i fåmansföretag, de så kallade 3:12- reglerna har länge varit ett problem för företagandet i Sverige. De är utformade med ett rent löntagarperspektiv. De utgår från att i princip all vinst i ett fåmansföretag är ett resultat av ägarens egen arbetsinsats. Resultatet är att all utdelning på det riskkapital som ägaren satsat i sitt företag, utöver en viss nivå, beskattas som uppskjuten lön till ägaren själv. Vid tidpunkten för skattereformen rådde överhettning på arbetsmarknaden och företagsklimatet ansågs gott. Något behov av att stimulera företagandet och framför allt de små företagen ansågs inte finnas. I dag är situationen radikalt förändrad. Nu är det bristen på företag som vill växa och anställa medarbetare som är problemet. Därför måste särreglerna ändras från grunden. De drabbar särskilt moderna företagare som "sätter sitt arbete på bolag", t ex konsulter, och är avsedda att förhindra otillbörliga skatteförmåner för en viss begränsad grupp. Men i verkligheten drabbar de många fler. Det upplevs med rätta som orättvist. Det är t ex inte rimligt att en företagare som under ett startskede med begränsad lönsamhet tagit ut låga löner blir hårdare beskattad när han säljer företaget, jämfört med om han under de tidigare åren kunnat ta ut lön upp till en viss brytpunkt. Regeringen lovar bara att utreda. Sammantaget räknar vi med finansierade skattesänkningar direkt inriktade på jobb och tillväxt på drygt 20 miljarder kronor vid mandatperiodens slut. Denna skattesänkning motsvarar ca 2 procent av det offentligas totala skatteintäkter. Skulle det statsfinansiella utrymmet för skattesänkningar bli större, som regeringen räknar med: "beräkningsteknisk överföring till hushållen", ska dessa enligt vår mening få den utformning som anges i avsnitt 4. 6.3 Närmare om utgiftsområdena år 2000-2002 6.3.1 Utg.omr. 1 Rikets styrelse Det tillskott till Regeringskansliets resurser om en kvarts miljard kronor som regeringen genomdrev i årets budget kan krympas. Det är rimligt med ett visst tillskott som följd av att Sverige är ordförandeland i EU första halvåret 2001, men regeringens utökning ger också möjlighet att ytterligare öka antalet partipolitiska handläggare m.m. Likaså kan en snabbare anpassning ske år 2002 efter vårt ordförandeskap i EU. Vi vidhåller våra tidigare förslag om minskning av press- och partistöd. 6.3.2 Utg.omr. 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning Medel för en folk- och bostadsräkning behövs ej. 6.3.3 Utg.omr. 3 Skatteförvaltning och uppbörd En förstärkning av skattemyndigheternas resurser är lämplig för att få en effektivare verksamhet som drar in mera skatteintäkter. Vi avsätter medel för detta genom en utökad ram. 6.3.4 Utg.omr. 4 Rättsväsendet Ett fungerande rättsväsende är en genuint offentlig uppgift. Det är mycket annat som stat och kommun ägnar sig åt men ett väl fungerande rättsväsende är en uppgift för det offentliga. Socialdemokraterna har misskött detta. Visserligen sker nu ett visst tillskott till poliskåren men vi vill att hela utbildningskapaciteten ska utnyttjas. Vi avsätter vidare medel för utökning av både åklagarorganisationen och Brottsoffermyndigheten. Utökade möjligheter till rättshjälp bör ges. 6.3.5 Utg.omr. 5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan Vår utgiftsram överensstämmer med regeringens. 6.3.6 Utg.omr. 6 Totalförsvar Regeringsarbetets förvirring har varit fullständig på försvarets område. Folkpartiet vill ha en rationalisering och modernisering av försvaret i riktning mot "smalare men vassare". För att klara en sådan omställningsprocess bedömer vi att omställningsbidraget bör ha en sådan storlek att ramen för försvaret bör vara 1 miljard kronor större än regeringen räknar med för år 2002. 6.3.7 Utg.omr. 7 Internationellt bistånd I vårbudgeten aviserar regeringen en ökning av biståndsanslaget i framtiden. Samtidigt har den socialdemokratiska regeringen lagt en begränsning på utgiftsområdet för det internationella biståndet, vilket försvårar användningen av tidigare beviljade medel. Tidigare planerade utbetalningar förutsätts föras över till nästa år. I praktiken innebär det att tidigare åtaganden tvingas skjutas upp och möjligheter att agera vid hastigt uppkomna situationer omintetgörs. Samtidigt vet vi att behoven av katastrofhjälp är stora och omedelbara. Sviterna av den fruktansvärda tragedin i Kosovo visar detta allra tydligast. Regeringen säger sig vilja öka biståndet men börjar med att sänka det. Folkpartiet har i stället reserverat utrymme för stegvisa höjningar mellan åren 2000 och 2002. Nästa år behövs förstärkningar med tanke på Kosovosituationen där behoven f.n. är svåra att beräkna. Vi anslår drygt 2 miljarder kronor utöver regeringens anslag för år 2002. Med vårt förslag kommer den totala biståndsramen att uppgå till 0,86 procent av BNI år 2002, att jämföra med regeringens alternativ där biståndet stannar vid 0,74 procent av BNI. 6.3.8 Utg.omr. 8 Invandrare och flyktingar Vi har i detta läge inte beräknat någon annan ram än regeringen gjort. Vi är dock mycket medvetna om att tragedin i Kosovo kan komma att leda till ökade utgifter inom detta område. Det är bl.a. därför vi beräknat en större budgeteringsmarginal än regeringen. 6.3.9 Utg.omr. 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg Kostnaderna för läkemedel stiger kraftigt. Regeringen vill möta detta genom att försämra högkostnadsskyddet. Vi har andra lösningar. Det är för det första viktigt att läkemedelskommittéerna aktivare arbetar med begränsning av läkemedelskostnaderna. En utvidgning av det under den borgerliga regeringen införda referensprissystemet, där billigare läkemedel med samma verkan väljs, beräknas kunna ge betydande besparingar redan på kort sikt. Härigenom bedömer vi att kostnaderna för läkemedelsförmånen kan begränsas men att en viss ökning utöver den som regeringen räknar med är trolig. Folkpartiet vill återställa handikappreformen. Vi har beräknat ramen så att den rymmer ett återförstatligande av kostnaderna för assistansersättningen från kommunerna samtidigt som de begränsningar i rätten till personlig assistans som regeringen infört avskaffas. Vår beräknade utökning av ramen är huvudsakligen beroende av detta. Det är vidare angeläget att den som får assistans före 65 års ålder även får behålla den efter 65-årsdagen. Detta minskar kommunernas kostnader för äldreomsorg. 6.3.10 Utg.omr. 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp Utgifterna inom detta område är på väg att glida regeringen ur händerna på grund av stigande kostnader för sjukförsäkring och för förtidspensionering. Regeringen räknar med att utgiftsramen måste höjas med inte mindre än 5,8 miljarder kronor nästa år och ytterligare nästan 4 miljarder kronor år 2001. Även år 2002 räknar regeringen med att en ramhöjning blir nödvändig. Vi kan inte acceptera en sådan utveckling. Åtgärder måste vidtas för att sänka kostnaderna för frånvaro och stärka rehabiliteringen. Vi räknar med att aktiva åtgärder måste sättas in så att utgiftsökningen begränsas. Vi föreslår vidare att sjukförsäkringens kostnader för trafikolyckor förs över till trafikförsäkringen. Det rör sig om ett belopp på 4 miljarder kronor, som för den enskilde motsvaras av en skattesänkning. 6.3.11 Utg.omr. 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom Sveket mot änkorna kan inte accepteras. Änkepensionen måste återställas. Tiden för omställningspensionen bör förlängas och bostadstillägget för pensionärer förbättras. 6.3.12 Utg.omr. 12 Ekonomisk trygghet för familj och barn Folkpartiet vill ha generella system. Vi accepterar den barnbidragshöjning som regeringen säger sig vilja föreslå år 2000 och år 2001 med 100 kronor per barn och år. Därmed kan den del av bostadsbidraget som i praktiken är ett inkomstprövat barnbidrag trappas ner i motsvarande mån. De 500 miljoner kronor som detta motsvarar används till att höja det generella barnbidraget med 25 kronor utöver regeringens förslag. Därmed sker en förskjutning från selektivt till generellt stöd till barnfamiljer. Bostadsbidrag till icke-barnfamiljer reduceras. Folkpartiet står fast vid förslaget om högre ersättningsnivå i den s.k. pappa/mammamånaden. Detta är viktigt från jämställdhetssynpunkt. Vårt alternativ till regeringen när det gäller underhållsstödet innebär en viss besparing. 6.3.13 Utg.omr. 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet Genom våra insatser för flera jobb, med skattesänkningar direkt inriktade på att lätta skattebördan på arbete, och färre regler för företagande kommer ersättningen till a-kassorna att kunna minska. Åtgärder som verkar i samma riktning är det ökade ansvaret vi vill lägga på kassorna och införande av en bortre parentes i a-kassan som återför den till att vara en omställningsförsäkring. Den av oss föreslagna skattelättnaden på hushållstjänster verkar i samma riktning. 6.3.14 Utg.omr. 14 Arbetsmarknad och arbetsliv Vi noterar att regeringen nu går i den riktning vi förordade i vår ekonomiska motion hösten 1998, att minska på omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Trots den kritik som regeringen då riktade mot vår politik går den nu själv i samma riktning när minskningar föreslås. Vi gör dock bedömningen att omdaningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan gå längre. Vi motsätter oss regeringens utbyggnad för år 2000 av Arbetsmarknads- verkets verksamhet med undantag för de 100 miljoner kronor som är avsedda att bättre integrera invandrare. För de kommande åren kan minskningar av Arbetsmarknadsverkets utgifter ske. Vi räknar med att inom den angivna ramen rymma utökade åtgärder för arbetshandikappade. 6.3.15 Utg.omr. 15 Studiestöd Vi förordar en lånedel i de särskilda utbildningsbidragen så att större likhet med andra studiesituationer uppkommer. Ökad finansiering av studier med studiemedel och satsning på sommaruniversitet kräver att denna del av utgiftsområdet ökar. Barntillägg i svux(a) återinförs. 6.3.16 Utg.omr. 16 Utbildning och universitetsforskning Vi noterar även här att regeringen tvingats acceptera vår bedömning, att kunskapslyftet hade för stor kostym. Ytterligare minskningar är möjliga utan att de positiva inslagen i kunskapslyftet går förlorade. Vi står också fast vid ökade satsningar på den högre utbildningen och forskningens jämfört med regeringens förslag. 6.3.17 Utg.omr. 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid På kulturområdet bidrar en minskning av de s.k. LO-pengarna till finansieringen av vissa angelägna regionala projekt. 6.3.18 Utg.omr. 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande I vår satsning på generella åtgärder sker som ovan nämnts en omfördelning mellan selektiva bostadsbidrag och generellt barnstöd. Regeringen gör besparingar på de s.k. lokala investeringsprogrammen, något som vi förordade i vår höstmotion. Med hänsyn till den låga nyttan av dessa program bör de fasas ut. Vissa besparingar kan göras genom upptrappning av den garanterade räntan i räntebidragen. 6.3.19 Utg.omr. 19 Regional utjämning och utveckling Som en följd av våra satsningar på generella förbättringar i förutsättningarna för tillväxt och företagande kan ramen minska något. 6.3.20 Utg.omr. 20 Allmän miljö- och naturvård Vi avsätter mera medel för inköp av gammelskog. För att bevara den biologiska mångfalden behövs ytterligare medel för att upprätthålla en tillräcklig nivå på verksamheten med kalkning av försurade sjöar och vattendrag. 6.3.21 Utg.omr. 21 Energi Det är en skandal att regeringen inte redovisar de ekonomiska konsekvenserna av sin ev. politik vad gäller avstängningen av Barsebäck. Utan en forcerad avstängning av Barsebäck kan energiomställningsprogrammet krympas väsentligt. Vi behåller vår satsning på ökad kärnsäkerhet i öst. 6.3.22 Utg.omr. 22 Kommunikationer Regeringen har även här tvingats gå i den riktning vi förordade i höstas med en lägre volym på detta utgiftsområde. Vi accepterar här regeringens bedömning vad gäller väganslaget för åren 2000-2002. I nuvarande statsfinansiella läge där staten inte har tillräckliga resurser att bekosta infrastrukturinvesteringar är det viktigt att finna alternativa finansieringsformer. I Sverige har så skett vad gäller Arlandabanan och Öresundsförbindelsen. I bägge fallen är det privata konsortier som bygger och efter färdigställande ska driva anläggningarna. Enligt vår uppfattning bör regeringen aktivt verka för att denna möjlighet utnyttjas i större utsträckning än vad som idag är fallet. Därmed kan samhällsekonomiskt angelägna infrastrukturprojekt genomföras utan att statens budget belastas av en tung investeringskostnad. Finansieringen av projekten kan ske antingen genom att nyttjarna, trafikanterna, erlägger avgifter eller att staten genom Vägverket "hyr" anläggningarna eller en kombination av dessa bägge finansieringar. Projekt som vi framförallt anser vara intressanta är trafiklösningar i eller kring våra storstäder. Vissa besparingar kan ske på banhållning samtidigt som rederistödet avvecklas. 6.3.23 Utg.omr. 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar Vissa besparingar kan här ske på jordbruksbyråkratin. 6.3.24 Utg.omr. 24 Näringsliv Vi vill här göra vissa ytterligare satsningar på konkurrenspolitiken. Medel från detta utgiftsområde används för satsning på kärnsäkerhet i öst. 6.3.25 Utg.omr. 25 Allmänna bidrag till kommunerna Utgiftsramen för detta område påverkas av vårt förslag att återförstatliga assistansersättningen. Vidare motsätter vi oss den s.k. maxtaxan i den form den har i regeringens förslag. Medlen till den s.k. kommunala bolagsakuten kan krympas väsentligt. Av dessa skäl blir vårt förslag till utgiftsram lägre än regeringens. 6.3.26 Utg.omr. 26 Statsskuldsräntor m.m. Vi noterar att regeringen genomfört eller planerar genomföra företagsförsäljningar i större omfattning än vad den tidigare tydligen ansåg möjligt eftersom Folkpartiets förslag då kritiserades. Det finns dock ytterligare möjligheter till företagsförsäljningar, bl.a. kan statens resterande ägarandel i det nya bolaget Telia/Telenor säljas ut. Statens skulder kan amorteras ned och ränteutgifterna därmed minska. 6.3.27 Utg.omr. 27 Avgiften till Europeiska gemenskapen Vår utgiftsram överensstämmer med regeringens. 6.4 Statsbudgeten år 1999, förslag på tilläggsbudget m.m. Genom vårpropositionen anger riksdagen ramar för de kommande åren. Traditionellt läggs i vårpropositionen också en tilläggsbudget för det innevarande budgetåret. I vanliga fall brukar förändringarna där vara av mindre slag. Men i år är det annorlunda. I år är även förslagen för det innevarande året av betydande politisk vikt. Genom införandet av lagen (1996:1059) om statsbudgeten har riksdagen bestämt, såvitt nu är relevant, att regeringen, för att undvika att utgiftstaket för staten överskrids, skall genomföra sådana åtgärder som den har befogenhet till eller föreslå riksdagen nödvändiga åtgärder (42 §). En sådan åtgärd som regeringen har befogenhet till är att besluta att medel som är anvisade på anslag av riksdagen inte skall användas (8 §). Regeringen konstaterar att Ekonomistyrningsverkets (ESV) prognoser visar att utgiftstaket riskerar att överskridas. Regeringens viktigaste åtgärder för 1999 är därför ett antal besparingar för att hålla utgiftstaket. Regeringen anger omfattningen till ca 8 miljarder kronor. Därav är drygt 4 miljarder kronor besparingar som regeringen anser vara specificerade. Eftersom regeringen kan fatta beslut om ca 3,9 miljarder kronor därav har dessa inte utförligare redovisats i propositionen. Den största posten synes dock vara en minskning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. I en annan proposition har regeringen redovisat försämringen av högkostnadskyddet vad gäller läkemedel. Eftersom detta på grund av hamstringsrisken knappast ger några besparingar under innevarande år motsätter sig Folkpartiet denna besparing. Det finns också andra skäl att motsätta sig denna besparing, vilka vi utvecklar i en särskild motion. Regeringen anser sig också åstadkomma besparingar genom införande av s.k. begränsningsbelopp, dvs regeringen anger exakt hur mycket en eller flera myndigheter får spendera i år. Eftersom regeringen själv beslutar om begränsningsbeloppen kan riksdagen ej påverka dessa. Vad mera är, regeringen har inte angivit hur mycket man anser sig spara på de olika områdena genom denna åtgärd. Regeringen anger visserligen ett totalt beräknat besparingsbelopp på ca 3,7 miljarder kronor men inte hur detta är fördelat. En viktig aspekt är att i jämförelse med ESV:s prognostiserade utgifter innebär inte begränsnings- beloppen någon besparing. Om regeringen räknar med att spara 3,7 miljarder kronor men istället sparar 0 kronor så innebär detta att regeringen räknar med att utgifterna skulle blivit ännu mycket högre än vad ESV så sent som för en knapp månad sedan räknade med. I annat fall hade inte regeringen kunnat räkna med att begränsningsbeloppen skulle spara 3,7 miljarder kronor. Regeringens proposition ger således inte besked om hur mycket man anser sig spara på t.ex. biståndsområdet genom det angivna begränsningsbeloppet för 1999. Den närmare innebörden av de panikbromsningar som regeringen gör kan således inte ännu utrönas för huvuddelen av de berörda områdena. Det är först framåt hösten som den närmare innebörden av regeringens panikåtgärder kommer att stå klar. Folkpartiet kan inte acceptera en sådan ordning. Regeringen gör säkert inget formellt fel men har en demokratisk skyldighet att visa innehållet i de 8 miljarder kronor man säger sig spara. Det är inte acceptabelt att besparingsåtgärder som motsvarar t.ex. halva barnbidraget, mer än hela den statliga kulturpolitiken eller dubbelt så mycket som statens regionalpolitik inte ska kunna debatteras på basis av ett utförligt sakunderlag. Det är viktigt att regeringen håller utgiftstaket men det är också viktigt att man redovisar vilka utgifter som riskerar rasera taket. Politiska åtgärder ger inte alltid snabba resultat. En liberal politik som skulle kunna få effekt redan från den 1 juli i år skulle inte ge omedelbara effekter utom på vissa områden. Arbetslösheten och den alltför låga sysselsättningen är ett huvudproblem i svensk ekonomi. Det krävs okonventionella grepp för att göra någonting åt detta. Ett sådant är att redan från den 1 juli införa en möjlighet till skattelättnad för hushållstjänster som de borgerliga partierna i princip är eniga om. Vidare vill vi ge rimliga arbetsförutsättningar för Sida på biståndsområdet. De ca 700 miljoner kronor som stoppades för Sida i december 1998 bör få utnyttjas under 1999. Våra förslag om utökad volym på verksamheten vid universiteten under sommaren får ekonomiska konsekvenser. Samtidigt bör kraven på studieresultat skärpas. Åtgärder för att ge universiteten ökade resurser krävs redan i höst. En koncentration av kunskapslyftet till kurser av bättre kvalitet bör ske redan i höst. De energiprogram vars nytta är diskutabel kan krympas under innevarande år. Som vi anfört ovan har verkligheten nu hunnit ifatt regeringens vallöften och regeringen tvingas panikbromsa för att hålla ramarna. Vi har i våra budgetalternativ, senast hösten 1998, förordat en annan politik som inneburit högre tillväxt, större rättvisa och med bredare marginaler. Med vår politik hade sannolikt dessa åtgärder inte behövt vidtas - i varje fall inte i samma omfattning. Vi är nu kritiska till de förändringar av högkostnadsskyddet som regeringen tvingas föreslå. Vi är också starkt kritiska till den stora neddragning som regeringen gör på svenskt u-landsbistånd. Emellertid är vi förhindrade av riksdagsordningens bestämmelser om motionsrätt att på tilläggsbudgeten framställa några konkreta anslagsyrkanden med alternativa besparingar till bl.a. den helt oacceptabla nedskärningen av u-hjälpen. Mot bakgrund av vad som nu har sagts bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna det principiellt anmärkningsvärda ur demokratiskt perspektiv att det av vårpropositionen inte går att utläsa effekterna av regeringens åtgärder och de besparingar som regeringen avser att göra eller de s.k. begränsningsbelopp som beslutats. När det gäller regeringens förslag till riksdagsbeslut angående anslag på tilläggsbudget för 1999 menar vi att det nya anslaget för kostnader med anledning av M/S Estonias förlisning inte bör finansieras med en minskning av anslaget D2 Köp av interregional persontrafik utan genom en motsvarande minskning av anslagen A1 Vägverket: Administration och A3 Banverket: Sektorsuppgifter i lika delar.
7 Hemställan
7 Hemställan Med hänvisning till det anförda hemställs såvitt avser den ekonomiska politiken och utgiftstaket 1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 2000-2002, 3. att riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålders- pensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för år 2000 till 746 735 miljoner kronor, för år 2001 till 767 505 miljoner kronor och för år 2002 till 790 205 miljoner kronor, 4. att riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för åren 2000-2002 som redovisas i motionen som riktlinjer för regeringens budgetarbete (tabell A), 5. att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för år 2000 till 1 064 miljarder kronor, för år 2001 till 1 095 miljarder kronor och för år 2002 till 1 132 miljarder kronor, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EMU, såvitt avser tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1999 7. att riksdagen avslår regeringens förslag om registerbaserad folk- och bostadsräkning, 8. att riksdagen, med avslag på regeringens förslag att minska anslaget D 2 Köp av Interregional persontrafik, beslutar att finansiera anslaget B 6 Vissa kostnader med anledning av M/S Estonias förlisning med motsvarande minskning av anslagen A 1 Vägverket: Administration och A 3 Banverket: Sektorsuppgifter i lika delar, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det principiellt anmärkningsvärda ur demokratiskt perspektiv att det av vårpropositionen inte går att utläsa effekterna av regeringens åtgärder för att hålla utgiftstaket, de besparingar som regeringen avser att göra eller de s.k. begränsningsbelopp som beslutats, 10. att riksdagen avslår regeringens förslag om användningen av medlen för genomförande av försöksverksamhet med lärlingsutbildning, 11. att riksdagen avslår regeringens begäran om bemyndigande att besluta om att ta upp ett lån för att tillfälligt täcka kostnaderna för sammanslagningen av Telia AB och Telenor A/S, såvitt avser skattefrågor 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 1990/91 års skattereform skall återställas samt inriktningen av skattepolitiken i övrigt, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lättnader i beskattningen av företagande, riskkapital, arbete, sparande och investeringar, 14. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändrade flyttningsbidrag, 15. att riksdagen avslår regeringens förslag om förändringar av anställningsstödet.
Stockholm den 29 april 1999
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp) Kerstin Heinemann (fp) Elver Jonsson (fp) Siw Persson (fp) Yvonne Ångström (fp) Karin Pilsäter (fp) Johan Pehrson (fp)
Tabell 6: (TABELL A. Preliminär fördelning på utgiftsområden )