med anledning av prop. 1998/99:107 En idrottspolitik för 2000-talet - folkhälsa, folkrörelse och underhållning

Motion 1998/99:Kr28 av Dan Kihlström (kd)

Inledning

Det är nästan 30 år sedan statens stöd till idrotten var
föremål för en genomgripande prövning och analys.
Propositionen inleds därför med en utförlig genomgång av
den svenska idrottens betydelse och förutsättningar. Därefter
presenterar regeringen de tre grundstenar på vilka man vill
bygga den nationella idrottspolitiken. Statsbidraget till
idrottsrörelsen och fördelningen av detta behandlas separat,
liksom utvecklandet av en EU-strategi och idrottens
framtidsfrågor.

Eftersom vi i vår idrottspolitiska motion tidigare i år presenterade för riks-
dagen hur vi vill bedriva en samlad idrottspolitik, kommer vi i detta samman-
hang endast att ta upp delar av regeringens proposition som inte berörts i
motion Kr518. I den motionen ägnas särskilt utrymme åt frågor om etik,
jämställdhet och funktionshindrade.

Idrottsrörelsens
förutsättningar

De statliga bidragen

Varje år lämnar staten bidrag till idrotten på sammanlagt 1,8
miljarder kronor. Genom att ange syftet med
bidragsgivningen anger staten samtidigt den viljeinriktning
man vill se för bidraget. Att staten vill styra till vilka
verksamheter medlen skall gå och i efterhand kunna
kontrollera detta, utgör således inget hinder för en fri och
självständig idrottsrörelse. Idrottsrörelsen lägger själv fast
målen för sin verksamhet. För Kristdemokraterna är detta
den självklara utgångspunkten.

Regeringen föreslår att de statliga medlen går till fem typer av verk-
samheter. I stort sett delar vi regeringens bedömningar men vill göra ett
förtydligande. Statsbidraget skall, enligt regeringen, göra det möjligt för alla
människor att utöva idrott och motion. Rätten till goda och likvärdiga
möjligheter till idrottsutövande är grundläggande för Kristdemokraternas
idrottssyn. I sammanhanget vill vi särskilt lyfta fram den betydelse som
idrotten har för rehabilitering och för de funktionshindrade. Handikappade
skall både kunna utöva idrott och ta del av den som åskådare. Idrottsarenor
skall vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och måste
handikappanpassas.

Riksidrottsförbundets fördelning av
statsbidragen

Det är Sveriges Riksidrottsförbund som fördelar
statsbidragen till idrotten. Eftersom uppgiften är att betrakta
som myndighetsutövning är det rimligt att det ges lagstöd för
den delen av Riksidrottsförbundets verksamhet som avser
bidragsfördelning. Det är också rimligt att det av
skrivningarna framgår att Riksidrottsförbundet fördelar
statsbidragen i enlighet med vad regeringen bestämmer. En
konsekvens av detta är också att principen om
handlingsoffentlighet bör göras tillämplig för denna
verksamhet.

Regeringen föreslår att stödet till idrotten följs upp och utvärderas
regelbundet, såväl löpande som periodiskt. Utvärderingen skall i första hand
ske på ett sådant sätt att effekterna för folkhälsan, jämställdheten och
integrationen kan bedömas. Den ansvarsfördelning som gäller mellan staten
och idrottsrörelsen som preciserades i samband med tilldelningen av bidrag
får när det gäller utvärderingen sina naturliga konsekvenser. Idrottsrörelsen
utvärderar den egna verksamheten, medan statens ansvar är att följa upp hur
stödet till idrotten används och vilken betydelse detta har för den samhället
och den enskilde. Som en konsekvens av detta bör staten också ha möjlighet
att utse en revisor i Riksidrottsförbundet.

Det lokala aktivitetsstödet m.m.

En av idrottens viktigaste uppgifter är att bidra till välfärden
genom bredd- och motionsverksamhet. I detta ryms såväl
den breda tävlingsidrotten på lokal- och distriktsnivå som
motionsidrotten utan tävlingsinslag. Trivsel och
välbefinnande är de dominerande motiven i denna
verksamhet.

I åldrarna sju till femton år är drygt två av tre pojkar och varannan flicka
med i en idrottsförening. Dessutom idrottar var tionde ung person i dessa
åldrar i oorganiserad form. Idrotten spelar med andra ord en viktig roll i
många barns uppväxt. Genom idrotten får de utlopp för sin glädje och
spontanitet samt fysisk och social träning. Det är viktigt att hänsyn tas till
flickors och pojkars olika villkor och förutsättningar i idrotten. Flickors
idrottsutövande bör särskilt lyftas fram. Ett bekymmer som måste tas på stort
allvar är att många under tonåren lämnar idrottsrörelsen.

Av stor betydelse för idrottsrörelsen är de ideella ledarnas frivilliga
engagemang. Många av dessa ledare utför sitt ledaruppdrag bland barn och
ungdomar på lokal nivå.

Omsorgen om barn- och ungdomsaktiviteter har varit och är en viktig del i
idrottsrörelsens legitimitet och därmed möjlighet att få ett positivt bemötande
av staten. Barns och ungdomars föreningsaktiviteter har i drygt 25 år, varit
ett område som staten givit bidrag till genom det lokala aktivitetsstödet.
Detta basstöd får inte urholkas.

Regeringen nämner i samband med de ekonomiska konsekvenserna att
man vill skära ned det lokala aktivitetsstödet. Pengarna skall användas till
särskilda insatser för ungdomar i åldern 21 till 25 år. Utrymme skall också
skapas till en årlig reservation för svensk medverkan i olympiska spel och
Paralympics, insatser mot dopning och för idrottsforskning samt för att
främja integration och jämställdhet. Vi motsätter oss att dessa insatser görs
på bekostnad av det lokala aktivitetsstödet.

Idrottens möjligheter till
egenfinansiering

I propositionen menar regeringen att det är angeläget att
stärka föreningslivets lotteriverksamhet i förhållande till de
statliga intressena på spelmarknaden. Precis som i
proposition 1998/99:80 om kasinon m.m. pekar regeringen
på att en särskild utredning har i uppdrag att presentera ett
förslag till hur föreningslivets ställning på den svenska spel-
och lotterimarknaden skall stärkas. Detta borde inte vara
nödvändigt. Förslagen finns redan presenterade av ett flertal
utredningar. Istället bör omedelbart en dialog inledas mellan
regeringen och folkrörelserna om till exempel det
vinstdelningssystem som tidigare beslutats men som
fortfarande inte kommit till stånd.

Allmännyttiga ideella föreningar är idag i stort befriade från såväl att
redovisa moms som att erlägga inkomstskatt. I regeringens idrottspolitiska
proposition säger man sig vara medveten om att "betydande gränsdragnings-
problem kan uppstå då de lokala skattemyndigheterna bedömer om
beskattning skall ske av verksamhet, med inslag av mer renodlad
kommersiell företagsamhet, som ideella föreningar bedriver". Regeringen
har dock inget förslag för att underlätta denna gränsdragning utan säger sig
bara noggrant följa utvecklingen. Därför bör regeringen snarast återkomma
till riksdagen med tydliga förslag om vad som skall gälla.

Folkhälsoarbetet vid sidan
om idrottsrörelsen

Organisationer vid sidan av idrottsrörelsen som arbetar för
ökad motion och friluftsliv bör även i framtiden omfattas av
statens stöd, eftersom de aktivt bidrar till att främja
människors välbefinnande och hälsa.

Skolans roll är självklart central. Det är inte bara idrottslärarnas ansvar att
under den korta tid man har till förfogande se till att barn och ungdomar får
sitt rörelsebehov tillgodosett. Rörelse bör därför ingå som en integrerad del i
undervisningen.

Den kommersiella idrotten

Regeringen markerar i propositionen att den kommersiella
delen av idrottsrörelsen skiljer sig markant från den
folkrörelseburna idrottens tävlingskultur. Frågan är därmed
vilket ansvar staten har för denna del av idrotten. Regeringen
menar att den måste bära sina egna kostnader och inte kan
subventioneras med offentliga bidrag eller andra
subventioner. Utgångspunkten är i det vidare resonemanget
att verksamheten kommer att bedrivas i aktiebolagsform och
att dessa liksom andra kommersiella aktörer förväntas få
betala marknadsmässiga hyror för offentliga lokaler och
anläggningar. På statens lott faller fortsättningsvis att
övervaka att verksamheten bedrivs konkurrensneutralt.

Kristdemokraterna delar i huvudsak regeringens uppfattning, men vill
varna för att det kan uppstå gränsdragningsproblem mellan vad som är att
betrakta som kommersiell underhållningsidrott och statsbidragsberättigad
idrott.

Antidopningsarbetet

Regeringen agerar med all rätt på den internationella arenan
när det gäller anti-dopningsarbetet. I propositionen markeras
också att idrott och motion är en folkhälsofråga och att
dopning bör betraktas ur ett folkhälsoperspektiv. Det är
därför förvånande att man inte ger Dopinglaboratoriet och
Dopingjouren större uppmärksamhet. Dopinglaboratoriet vid
Huddinge sjukhus är ackrediterat av Internationella
Olympiska Kommittén och av hög klass. Regeringen
konstaterar också att den verksamhet som bedrivs vid
laboratoriet är viktig, men vill inte att ansvaret för
verksamheten omprövas. I stället utgår man från att polisen i
framtiden kommer att behöva köpa expertis för att analysera
prover. På detta sätt räknar regeringen med att laboratoriet
kommer att finansieras. Kristdemokraterna menar att detta är
en alltför osäker lösning och vill inte riskera att laboratoriet
tvingas att stänga. Om regeringen menar allvar med sitt tal
om en förstärkning av kampen mot dopning borde den också
verka aktivt för att hitta en permanent lösning för
Dopinglaboratoriet och Dopingjouren.

Framtiden

Forskning och utveckling

Idrottsforskningen kommer många till godo och hänger
samman med en rad andra forskningsområden. Regeringen
borde därför ha diskuterat alla forskningsfrågor i ett
sammanhang. Den forskningsproposition som regeringen
nyligen lämnat till riksdagen saknar emellertid denna
helhetssyn, och när det bland annat gäller
myndighetsstrukturen har man för avsikt att återkomma år
2000. Idrottsforskningen är en del av forskningsvärlden och
dess organisation bör rimligtvis ses över i detta
sammanhang. Det är emellertid viktigt att den kompetens
som finns inom idrottsforskningen i dag tas till vara i detta
arbete och att idrottsforskningen inte marginaliseras.

Utveckling av en svensk EU-strategi
inom idrottsområdet

I propositionen föreslås att Sverige inom EU verkar för en
större medvetenhet om idrottens sociala, kulturella och
demokratiutvecklande betydelse. Regeringen vill därför
tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att föreslå en svensk EU-
strategi som kan stärka idrottens sociala, kulturella och
demokratiutvecklande betydelse inom EU-samarbetet.

Kristdemokraterna stöder dessa initiativ och anser att Sverige bör sträva
efter ett väl utbyggt internationellt idrottsutbyte för både ledare och aktiva
på
bredd och elitnivå. Genom kulturella och idrottsliga kontakter kan förståelse
och kunskap om andra folk och kulturer öka, till gagn för avspänning och
samförstånd.

Vi vill samtidigt framhålla att idrottsrörelsens egna prioriteringar i det
internationella arbetet är mycket positiva. I maj 1997 satte t.ex. Riks-
idrottsförbundet som mål att öka det nationella engagemanget i fråga om EU
och idrotten och att stärka svensk idrottsrörelses internationella inflytande
genom att öka antalet svenska representanter i europeiska organ. Under 1998
avslutas ett Sidasamarbete med särskild tyngdpunkt på de baltiska staterna
som handlar om att bygga upp och utveckla östeuropeiska idrottsrörelser.

Internationella mästerskap

En annan aktuell fråga är synen på stora internationella
mästerskap. Regeringen anser att det är ett nationellt intresse
att Sverige får arrangera stora internationella
idrottsmästerskap. Sådana arrangemang anses, utöver ett
ökat intresse för idrotten, ge ett ökat fokus på Sverige och
kan tillfälligt skapa arbetstillfällen. Kristdemokraterna delar
regeringens uppfattning att ett stort internationellt
mästerskap kan ha positiva effekter för landet.

När det gäller de stora internationella mästerskapen gör regeringen ett
mycket viktigt tillägg, när man markerar att olympiska spel endast bör få
arrangeras utifrån garantier om att såväl kandidaturen som spelen sker
hederligt och utan mutor eller andra ekonomiska oegentligheter. Detta borde
vara en självklarhet men mot bakgrund av händelser som inträffat den
senaste tiden är det viktigt med en sådan markering och Kristdemokraterna
stöder därför detta krav.

Regeringen vill även fortsättningsvis göra en talangsatsning och avsätter
för detta 10 miljoner per år de sex kommande åren. Medlen skall tas inom
ramen för anslaget. Även om en talangutveckling självklart är lovvärd får
den inte drabba det ordinarie idrottsstödet. Elitidrotten bygger på de många
människornas idrotts- och motionsaktiviteter och den är för många
motionärer och friskvårdare en inspirationskälla. För att svensk idrott även i
framtiden skall kunna fostra idrottsutövare på toppnivå fordras alltså
satsningar på de många människornas idrottsutövande. Detta får emellertid
inte belasta breddinriktad barn- och ungdomsidrott.

På handikappidrottens område krävs ökade statliga satsningar. Sverige bör
i internationella sammanhang aktivt verka för att få arrangera större
tävlingar, till exempel Paralympic games och De dövas världsspel, för att öka
intresset och bilda opinion för större satsningar på idrottsutövare med
funktionsnedsättningar.

Kristdemokraterna delar i övrigt regeringens uppfattning att ungdomar
som satsar på elitidrott bör ges möjligheter att kombinera idrott och studier.
Idrottsgymnasierna fyller här en viktig funktion och bör garanteras statligt
stöd. Undersökningar som gjorts visar en svårighet att kombinera elit-
idrottssatsning och akademiska studier. För att en verklig elitsatsning skall
lyckas fordras en bra och lättåtkomlig träningsmiljö. Att låta elitidrottare få
förtur vid antagning är ingen bra lösning. Däremot bör det tidigare prövade
ortsföreträdet åter bli möjligt.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om idrottsarenors tillgänglighet för människor med
funktionsnedsättningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av det lokala aktivitetsstödet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att elitsatsningar inte skall ske på bekostnad av breddidrotten,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lösningar när det gäller
idrottens moms- och skattefrågor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att hitta en permanent lösning för Dopinglaboratoriet och
Dopingjouren i Huddinge,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om idrottsforskningen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att införa ortsföreträde.

Stockholm den 5 maj 1999

Dan Kihlström (kd)

Inger Davidson (kd)

Gunilla Tjernberg (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Yvonne Andersson (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Lars Gustafsson (kd)

Ulla-Britt Hagström (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Ester Lindstedt-Staaf (kd)

Desirée Pethrus Engström (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

Fanny Rizell (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Maj-Britt Wallhorn (kd)

Erling Wälivaara (kd)