med anledning av prop. 1998/99:112 Svenskt deltagande i fredsstyrka i Kosovo

Motion 1998/99:U12 av Göran Lennmarker m.fl. (m)

av Göran Lennmarker m.fl. (m)
Konfliktens bakgrund och
utveckling
När demokratiseringen började inom östblocket 1989 spred
den sig också till Jugoslavien och dess olika delar.
Kommunistpartierna tvingades tidigare eller senare att lämna
makten. Undantaget är Serbien, där det serbiska
kommunistpartiet, numera socialistpartiet, under diktatorn
Milosevic har lyckats klamra sig fast vid makten.
Följden har blivit tragisk för hela Jugoslavien. Ett sammanhållet och
demokratiskt Jugoslavien omöjliggjordes genom den serbiska diktaturen,
som startade krigen i Slovenien, Kroatien och Bosnien. Hundratusentals döda
och sårade, ett oändligt lidande och en enorm materiell förstörelse är följden
av Milosevics och det serbiska kommunistpartiets politik.
Sedan slutet av 1980-talet har det varit uppenbart att den serbiska regimen
velat utöva en total kontroll över Kosovo. Erfarenheterna från Kroatien och
Bosnien har visat vilka metoder som regimen är beredd att ta till för att nå
sina syften. Etnisk rensning genom folkmord och folkfördrivning har blivit
regimens signum.
Det bosniska kriget avslutades genom fredsavtalet i Dayton, där Kosovo-
frågan inte berördes eftersom det hade gjort det omöjligt att nå en freds-
överenskommelse.
Trots försök från demokratiska krafter lyckades den serbiska diktaturen
hålla sig kvar vid makten, medan det skedde en demokratisering i Monte-
negro. I det läget var det uppenbart att nästa krig skulle komma i Kosovo och
möjligen i Montenegro.
I Kosovo var det länge förhållandevis lugnt. Det berodde främst på att den
stora albanska majoriteten företräddes av Ibrahim Rugova, som förespråkade
en icke-våldspolitik. Med ett stort folkligt stöd av kosovoalbanerna försökte
han finna en väg för en fredlig lösning och en uppgörelse med regimen i
Belgrad. Denna gav dock inte efter en enda millimeter. För kosovoalbanerna
framstod allteftersom åren gick icke-våldspolitiken som misslyckad.
Det som var och en kunde förutse hände också i början av 1998. Många
kosovoalbaner tappade tålamodet med den förda politiken och satsade istället
på att stödja en väpnad befrielserörelse. Striderna började för drygt ett år
sedan.
Händelseförloppet sedan våren 1998 är väl känt och behöver här inte
återges.
Europas misslyckande är
också Sveriges
Kanske aldrig någonsin tidigare har en konflikt och ett krig
varit så förutsägbart. Den serbiska diktaturens
handlingsmönster har tydligt demonstrerats sedan början av
1990-talet. Icke-våldspolitikens brist på framgång kunde
också iakttas. Att många kosovoalbaner förr eller senare
skulle välja en annan väg var uppenbart. Trots detta har
omvärldens reaktioner varit alldeles för svaga och många
möjligheter att förebygga och förhindra har inte tagits till
vara.
FN, vars förebyggande fredsstyrka i Makedonien sannolikt är den mest
framgångsrika i hela FN:s historia, kunde trots detta inte samla sig till beslut
om en samlad Kosovopolitik. Kina blockerade därför att man inte ville se
principen om "icke-inblandning" brytas och Ryssland därför att man alltmer
solidariserade sig med den serbiska regimen. Därmed stod FN handlings-
förlamat. Det blev ingen förebyggande styrka i norra Albanien, och
Makedonienstyrkans mandat upphävdes. Säkerhetsrådet kunde inte ens ena
sig om ordentliga sanktioner efter Rambouilletförhandlingarnas samman-
brott.
Även Europeiska unionen har fört en alltför svag politik i Kosovofrågan.
Någon egentlig samordnad utrikespolitik har i detta avseende inte funnits.
Istället har Kosovopolitiken utformats inom kontaktgruppen, där EU
företräds av fyra medlemsländer och inte i sin helhet. Det naturliga vore att
EU tillsammans med USA och Ryssland utgjorde den samlade kontakt-
gruppen.
Många av de europeiska länderna har, liksom Sverige, dessutom bedrivit
en försvarspolitik som urholkar möjligheterna att förebygga konflikter
genom att ingripa med fredsstyrkor. Trots erfarenheterna från Bosnien har
man från Europas sida gjort sig än mer beroende av USA:s militära kapacitet.
Trots förvarning verkar folkfördrivningen och den flyktingkatastrof som
den medfört ha kommit näst intill som en överraskning. Flyktingmottagandet
organiserades först i ett sent skede.
Rugova och hans icke-våldspolitik stöddes visserligen i princip. Han togs
emot runt om i Europa. Men något mer substantiellt stöd eller kraftiga
påtryckningar till förmån för hans politik skedde aldrig.
Kritiken av Europas felbedömningar, passivitet och oförmåga att hålla
samman drabbar också Sverige, som har ett medansvar i detta. Europas
misslyckande är också Sveriges.
Den fredsbevarande styrkan
Strävan är att snarast nå ett vapenstillestånd eller
fredsöverenskommelse för att göra det möjligt att med en
internationell fredsstyrka tillförsäkra kosovoalbaner och
andra flyktingar möjligheten att återvända till sitt hemland.
Helst bör FN:s säkerhetsråd sanktionera truppstyrkan där
rimligtvis Nato måste utgöra ryggraden. Trupperna måste
nämligen ha flyktingarnas förtroende för att ett återvändande
skall bli möjligt.
Samtidigt ligger det i den serbiska diktaturens intresse att förhala och
förhindra en överenskommelse som möjliggör för kosovoalbaner att flytta
tillbaka. Regimen ser helst att de fördrivna stannar utanför landets gränser så
länge som möjligt för att minska möjligheterna till återflyttning. Regimen är
också intresserad av att uttunna truppstyrkans trovärdighet för att därigenom
minska tilltron till dess förmåga att verkligen skydda dem som återvänder.
Hotet om våld och den fruktan som är ett vapen i etnisk rensning kan få
större utrymme om fredsstyrkan blir svag eller får felaktig sammansättning.
Sverige bär en del av det gemensamma europeiska ansvaret för frihet, fred
och säkerhet i hela Europa. Vi har därmed ett ansvar att delta i en eventuell
fredsstyrka i Kosovo. Vi har också skyldighet att delta med en styrka av en
rimlig storlek. Det kan inte vara andra länders uppgift att bära en större del
av bördan därför att vi inte klarar av vår del. Den av regeringen tidigare
aviserade storleksordningen en halv bataljon kommer sannolikt att visa sig
otillräcklig. För att en svensk styrka skall kunna fungera effektivt och säkert
bör den uppgå till en hel (mekaniserad) bataljon. Den svenska styrkan måste
ha utbildning, materiel och beredskap för att kunna möta svåra situationer.
En bataljon är en samövad enhet där ordervägar och sambandsvägar är
entydiga. Därför är en styrka av bataljons storlek den minsta enhet Sverige
bör delta med. Det är viktigt att planeringen nu inriktas på åtminstone en
bataljon. Vidare bör planeringen inriktas på en gemensam nordisk
fredsfrämjande brigad. Moderata samlingspartiet har i tilläggsbudgeten
föreslagit en nära nog fördubbling av anslaget för innevarande år jämfört
med det av regeringen planerade.
Det går visserligen inte nu att säga hur stor den fredsbevarande styrkan
behöver vara, men om det beräknades behövas uppemot 30.000 man för att
garantera lugna och fredliga förhållanden innan kriget i Kosovo bröt ut,
kommer det rimligtvis att krävas betydligt mer efter kriget.
Skall kosovoalbanerna kunna flytta tillbaka till sitt land under säkra
förhållanden kommer det att krävas en massiv truppstyrka som kan garantera
flyktingarna trygghet när de återvänder till det land varifrån de nyss blivit
fördrivna under de mest vidriga förhållanden. Det är därför viktigt att styrkan
i allt väsentligt måste bestå av trupper som kosovoalbanerna känner
förtroende för, d.v.s. Nato. Deras liv hänger på fredsstyrkans förmåga att
skydda.
Redan 1996 års försvarsbeslut innebar en oroande neddragning av Sveriges
försvarsförmåga, vilket skärps genom 1999 års beslut. Sverige riskerar att stå
i en situation där vi inte har kapacitet att fullt ut ta vårt ansvar för Europas
säkerhet och samtidigt på ett rimligt sätt fullfölja övriga FN-åtaganden.
Sveriges försvarsmakt riskerar helt enkelt att bli för liten för att klara de
betydande åtaganden under mycket lång tid som kan förutses. Sverige
kommer sannolikt att behöva ha upp emot 2.000 man eller t.o.m. fler på
Balkan under en kommande tioårsperiod eller längre. Förutom den befintliga
styrkan i Bosnien kommer det att behövas en i Kosovo samt därutöver
möjligen i Albanien, Makedonien och Montenegro. Sammantaget kommer
detta att ställa stora anspråk på alla europeiska länder.
Det finns anledning för riksdagen att uttala att Sveriges kapacitet att
fullgöra sina internationella förpliktelser inte får undergrävas av oansvariga
nedskärningar av försvaret. Det hörs redan kritik från FN-håll för Sveriges
kraftigt minskade profil när det gäller fredsbevarande styrkor.
Om vapenvila eller
fredsöverenskommelse
uteblir
Om flyktingarna inte kan återvända innan snön faller tvingas
de antingen lämna  grannländerna eller inhysas i mer
permanenta bostäder för att klara vintern. Risken är
betydande att det därmed blir allt färre som kan eller vill
återvända till Kosovo. Det skall inte uteslutas att den
serbiska regimen därför kommer att undandra sig varje
försök till ansvarsfullt vapenstillestånd eller
fredsöverenskommelse.
Då hamnar det internationella samfundet i ett dilemma. Skall den etiska
rensningens fördrivning verkligen få fullbordas eller krävs det våldsåtgärder
för att återge kosovoalbanerna sin rätt. I detta sammanhang har självklart
också Sverige ett moraliskt ansvar att bära sin del av bördan. Hur detta skall
gå till och i vilka former och tillsammans med vilka länder det skall ske kan
vi nu bara ana. Men det är viktigt att Sverige inte avsäger sig sitt medansvar
för att möjliggöra för kosovoalbanerna att komma tillbaka till sitt land.
Beslut om en eventuell svensk truppinsats när det varken finns en freds-
överenskommelse eller ett avtal om eldupphör kan enbart fattas av riksdagen
och inte delegeras till regeringen. Eftersom det skulle innebära ett princip-
genombrott ställer det krav på noggranna överväganden också om vilken
svensk trupp som realistiskt sett skulle kunna delta. Det bör observeras att
utlandstjänstgöring enbart sker med frivilliga. Värnplikten omfattar enbart
försvar av det egna landet.
En långsiktig strategi för
Balkan
EU kan inte längre gå från kris till kris på Balkan. Istället
måste en sammanhängande och genomgripande strategi
utarbetas för att föra in de kris- och krigsdrabbade länderna
på Balkan på en väg mot samarbete och integration med
resten av Europa. Det behövs ett brett samarbete som
omfattar allt från den rent militära säkerheten, över
ekonomisk integration, till en politisk öppning till
medlemskap i europeiska unionen.
Ett lämpligt tillvägagångssätt vore att över hela det kris- och krigsdrabbade
området skapa ett militärt samarbete, fast förankrat i Nato som är den enda
organisation som varaktigt kan ge den trygghet som är nödvändig för en
långsiktig nedrustning och avspänning i området.
Parallellt med den militära säkerheten, garanterad av Nato, bör EU bidra
till upprättandet av en balkansk ekonomisk gemenskap, som i sin tur är
knuten till den europeiska gemensamma marknaden. Frihandel och
ekonomiskt samarbete kan spela samma betydelsefulla roll för utvecklandet
av fredliga relationer på Balkan som det för femtio år sedan gjorde i Väst-
europa efter andra världskriget. Nu finns dessutom en framgångsrik modell
att bygga vidare på - den europeiska unionen.
Slutligen måste också de kris- och krigsdrabbade länderna på Balkan ges
ett realistiskt alternativ av ett politiskt närmande till EU med ett fullt
medlemskap som naturlig slutpunkt. Den civiliserande kraft som medlem-
skapsperspektivet spelat i andra europeiska länder måste också få tillåtas
verka på Balkan. Integration utan demokrati, marknadsekonomi och rättsstat
är inte möjligt.
Den 1 maj trädde EU:s Amsterdamfördrag i kraft. Det ger EU betydligt
bättre förutsättningar än tidigare att bedriva en kraftfull gemensam utrikes-
och säkerhetspolitik. Inte minst kan den gemensamma analysenhet som skall
inrättas under rådet effektivt stödja utarbetandet av en gemensam politik. Nu
måste dock medlemsländerna och deras regeringar visa sig villiga att utnyttja
det institutionella verktyg som Amsterdamfördraget ställt till deras
förfogande. Sverige bör verka för att det arbete som inletts med att skapa en
stabilitetspakt för regionen i dess helhet drivs vidare av analysenheten, som
bör få i uppdrag att tillsammans med kommissionen utarbeta en långsiktig
strategi för de kris- och krigsdrabbade länderna i regionen.
FN-stadgan
Folkrätten förändras. Ingripande på humanitära grunder blir
alltmer accepterat. Försök att karakterisera Natos aktion mot
den serbiska regimen som stridande mot internationell rätt
avvisades av säkerhetsrådet.
Det är dock viktigt att folkrättens utveckling förtydligas och kodifieras.
Därför bör ingrepp för att förhindra folkmord eller folkfördrivning kunna ske
med explicit stöd av FN-stadgan. Sverige bör i FN ta initiativ till en sådan
förändring av FN-stadgan.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör planera för att det svenska bidraget till en
väpnad internationell fredsstyrka i Kosovo bör ha minst en bataljons
omfattning samt att det kostnadsmässiga utrymmet för detta bör tillförsäkras
i tilläggsbudgeten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett beslut om svensk väpnad styrka i Kosovo - om en
vapenvila eller fredsöverenskommelse inte föreligger - måste beslutas av
riksdagen och inte kan delegeras till regeringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i EU bör verka för att rådets analysenhet för den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ges i uppdrag att tillsammans
med kommissionen utarbeta en långsiktig strategi för de kris- och
krigsdrabbade länderna i regionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att folkmord och folkfördrivning bör kunna utgöra grund för
ingripanden enligt FN-stadgan och att Sverige i FN bör verka för en
förändring av FN-stadgan i enlighet med detta.

Stockholm den 21 maj 1999
Göran Lennmarker (m)
Bertil Persson (m)

Liselotte Wågö (m)

Sten Tolgfors (m)

Karin Enström (m)

Roy Hansson (m)

Birgitta Wistrand (m)

Gustaf von Essen (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Lennart Fridén (m)

Henrik S Järrel (m)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1999-05-21 Bordläggning: 1999-05-25 Hänvisning: 1999-05-26

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (8)