med anledning av prop. 1998/99:120 Företagshälsovård

Motion 1998/99:A12 av Mikael Odenberg (m)

Inledning

Problemen inom dagens företagshälsovård sammanhänger
främst med regelsystem som leder till att
konkurrensneutralitet inte kan upprätthållas mellan olika
vårdgivare. Skillnader i ersättningsregler och remissrätt,
liksom underprissättning från offentliga vårdgivares sida,
leder till konkurrensnackdelar för privata
företagshälsovårdscentraler.

I regeringens proposition om företagshälsovård framläggs inga förslag som
är ägnade att skapa rättvisare konkurrensvillkor för olika aktörer inom
företagshälsovården. I stället föreslås lagändringar som dels riskerar att
urholka företagshälsovårdens kompetens, dels försvårar etablering för nya
vårdgivare.

Under senare år har socialdemokraterna steg för steg försämrat situationen
för privata vårdgivare. De reformer som den borgerliga regeringen
genomförde under åren 1991-1994 har avskaffats. Det gäller både hus-
läkarsystemet och den fria etableringen för läkare och sjukgymnaster. Dessa
refomer hade till syfte att öka patienternas och vårdpersonalens valfrihet att
välja hälso- och sjuvård respektive anställningsform. De var också ett led i
det viktiga arbetet med att minska och avskaffa de mycket långa vårdköer,
som var ett arv efter socialdemokratisk sjukvårdspolitik åren före 1991.
Reformerna var framgångsrika. På tre år eliminerades vårdköerna och
valfriheten för patienter och vårdpersonal ökade.

Den fria etableringsrätten fick endast fungera i ett år innan socialdemo-
kraterna avskaffade den. Samtidigt förstärktes landstingens makt ytterligare
genom införande av ett tvång med vårdavtal. Vidare sattes en åldersgräns för
rätten att sluta vårdavtal och husläkarlagen avskaffades. Med nu föreliggande
proposition fortsätter socialdemokraterna på den inslagna vägen. Valfriheten
för patienterna och möjligheterna till konkurrens mellan olika vårdgivare
försämras ytterligare.

I denna motion avvisas propositionen. I stället framläggs förslag som
syftar till att förbättra konkurrensförhållandena inom företagshälsovården
och upprätthålla en bred kompetens inom disciplinen.

Företagshälsovårdens
inriktning och omfattning

Regeringen föreslår att det i arbetsmiljölagen (1977:1160)
införs en definition av begreppet företagshälsovård, liksom
närmare lagregler rörande företagshälsovårdens inriktning.
Samtidigt föreslås att arbetsgivarnas skyldighet att anordna
företagshälsovård skall "förtydligas".

Det finns sedan tretton år tillbaka bestämmelser i arbetsmiljölagen om
arbetsgivarnas skyldighet att anordna företagshälsovård. Den omständigheten
att arbetsgivarna under 1990-talet har fått ett ökat ansvar för bl.a.
arbetsanpassning och rehabilitering utgör enligt vår mening inget skäl för att
nu förändra bestämmelsens utformning. Vi ser heller inga motiv för att införa
en definition av företagshälsovården i själva lagtexten. Det riskerar tvärtom
att leda till begränsningar i företagshälsovårdens arbetssätt och kompetens.
Som flera remissinstanser har påpekat så kan en lagfäst definition därmed
komma att förhindra en kreativ utveckling på området.

Företagshälsovården är ett instrument för företag och offentliga arbets-
givare att åstadkomma så bra arbetsförhållanden som möjligt för de
anställda. Det medför ambitioner som ofta går betydligt längre än de krav
som ställs enligt arbetsmiljölagen.

Moderaterna ser det som angeläget att företagshälsovården även i
framtiden betraktas som en resurs för företagen och deras anställda, snarare
än som en resurs för staten och landstingen. Företagshälsovården bör därför
inte ges en myndighetsliknande roll och staten bör avhålla sig ifrån att
lagstifta om företagshälsovårdens närmare inriktning. Sålunda bör riksdagen
avvisa regeringens förslag till ändringar i arbetsmiljölagen.

Renodling av
företagshälsovården

Regeringen föreslår att företagshälsovården skall "renodlas".
I praktiken innebär det att regeringen vill införa en hård
avgränsning och åtskillnad mellan företagshälsovården och -
den väsentligen landstingskommunala - sjukvården. Det
finns starka skäl som talar mot en sådan renodling.

Företagshälsovården är en viktig resurs just med sin kombinerade
kompetens i arbetsmiljö- och rehabiliteringsfrågor samt inom hälso- och
sjukvård. Eftersom grunden till ohälsa ofta står att finna i en kombination av
variabler som har att göra med både arbete och fritid är det viktigt att
företagshälsovården har kompetens inom arbetstagarens totala livssituation.
Gränsöverskridande insatser och flexibilitet är nödvändiga om företags-
hälsovården skall fungera bra.

Enligt Moderata samlingspartiets mening är sjukvård en nödvändig
kompetens som måste bibehållas inom företagshälsovården. Att i realiteten
utesluta sjukvårdande verksamhet inom företagshälsovårdens ram innebär en
omedelbar försämring för många arbetstagare. Men det är också ägnat att
utarma företagshälsovården. Arbete inom företagshälsovård blir helt enkelt
mindre intressant för kompetent medicinsk personal.

Slutligen framstår den föreslagna "renodlingen" som direkt olämplig från
samhällsekonomiska utgångspunkter. Sjukvård inom företagshälsovården
leder till minskade kostnader, eftersom även behandlingen av okomplicerade
sjukdomsfall - där det inte behövs någon arbetslivsinriktad rehabilitering -
kan förkortas genom mer ändamålsenlig sjukskrivning. Den företagshälso-
vårdsbaserade sjukvården är enligt vår bedömning ofta betydligt mer
kostnadseffektiv än den offentliga primärvården, vilken för övrigt avlastas.
Sammanfattningsvis anser vi att riksdagen skall avvisa förslagen om
ytterligare "renodling" av företagshälsovården.

Ersättning och samverkan

Vi avvisar regeringens förslag till ändringar i lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning och lagen (1993:1652)
om ersättning för sjukgymnastik. Med dessa förslag vill
regeringen stoppa all offentlig finansiering av den
sjukvårdande verksamhet som idag bedrivs inom
företagshälsovårdens ram av läkare som tidigare vunnit
anslutning till de s.k. nationella taxorna.

Ett skäl till den föreslagna förändringen är viljan att åstadkomma den
renodling av företagshälsovården som vi i det tidigare har förkastat.
Därutöver hävdar regeringen att dagens regler, som tillåter företags-
hälsovårdsanställda att vara anslutna till de nationella taxorna, innebär en
snedvridning av konkurrensen, eftersom andra vårdgivare inte ges denna
möjlighet efter år 1994. Det är i och för sig ett korrekt påpekande men denna
snedvridning beror ju enkom på att socialdemokraterna själva har tvingat
vårdgivare att sluta avtal med sjukvårdshuvudmännen och därmed förhindrat
en fri etablering. Det problem som regeringen vill lösa genom att förhindra
företagshälsovården att använda den nationella taxan är regeringen således
själv ansvarig för.

Moderaterna har senast under den allmänna motionsperioden 1998
föreslagit att den fria etableringsrätten skall återinföras och att på sikt det
nuvarande finansieringssystemet för hälso- och sjukvården skall förändras.
Syftet är att garantera en god hälso- och sjukvård för alla kombinerat med
valfrihet för såväl patienter som personal. Det finns inget skäl att begränsa
möjligheterna för företagshälsovården att bedriva en viss kompletterande
sjukvårdsverksamhet med offentlig finansiering. I stället bör också läkare
som är specialistkompetenta i företagshälsovård kunna omfattas av lagen om
läkarvårdsersättning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Återinförd etableringsfrihet och den nyssnämnda utvidgningen av
anslutningsmöjligheterna till läkarvårdstaxan kommer att eliminera många av
de konkurrenshinder som idag finns inom företagshälsovården. Det är
emellertid också angeläget att eliminera de skillnader som föreligger mellan
- ofta landstingsdriven - företagshälsovård med fri tillgång till medicinsk
service och konkurrenter som saknar möjlighet att remittera patienter på
landstingens bekostnad. Detta snedvrider inte bara konkurrensen, utan
försvårar också för privat företagshälsovård att fungera i sin del av vård-
kedjan. Det är angeläget att all företagshälsovård har samma remitteringsrätt
och likartade ekonomiska förutsättningar att nyttja medicinska service-
tjänster, såsom t.ex. laboratorieanalyser och röntgenundersökningar. Även
detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag
om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för
sjukgymnastik,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om möjligheterna för
specialistkompetenta läkare i företagshälsovård att erhålla
läkarvårdsersättning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om likställda villkor för olika
typer av företagshälsovård med avseende på remitteringsrätt
och möjligheter att utnyttja medicinska servicetjänster.

Stockholm den 31 maj 1999

Mikael Odenberg (m)

Kent Olsson (m)

Patrik Norinder (m)

Christel Anderberg (m)

Henrik Westman (m)

Ewa Thalén Finné (m)

Anna Åkerhielm (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Anna Lilliehöök (m)