med anledning av prop. 1998/99:70 Könsstympning - borttagande av kravet på dubbel straffbarhet

Motion 1998/99:So20 av Ragnwi Marcelind och Ingemar Vänerlöv (kd)

Regeringen föreslår i proposition 1998/99:70 att lagen
(1982:316) med förbud mot könsstympning ändras så att
kravet på dubbel straffbarhet tas bort. Ändringen föreslås
träda i kraft den 1 juli 1999.

Kristdemokraterna tillstyrker förslaget. Det är varje ung flickas rättighet att
skyddas från det fysiskt och psykiskt fruktansvärda övergrepp som kvinnlig
könsstympning (KKS) innebär. I Sverige bor idag drygt 5 000 flickor som
ursprungligen kommer från länder där könsstympning praktiseras. Flera av
dessa barn kommer från länder där kvinnlig könsstympning är så vanligt att
mellan 80 och 100 % av kvinnorna är könsstympade. Med andra ord är
många unga flickor i Sverige i riskzonen. Den föreslagna lagändringen är ett
steg i rätt riktning och kan, om tillräckliga resurser anslås, fungera
preventivt.

Preskriptionstiden

Preskriptionstiden för brottet könsstympning är för
normalbrottet tio år och för det grova brottet femton år.
Kristdemokraterna menar att denna preskriptionstid bör
förlängas. En könsstympning som görs på en mycket ung
flicka kanske inte uppmärksammas förrän flickan kommit
upp i tonåren. Denna åsikt framförs också av remissinstansen
BRIS, Barnens Rätt I Samhället, som framhåller att de
nuvarande preskriptionsbestämmelserna kan medföra att
föräldrarna väntar med ingreppet till efter BVC-tiden och att
ingreppet därför kommer att upptäckas först långt senare.
Med hänsyn till den preventiva funktion lagändringen
förväntas få är det angeläget att preskriptionstiden är
tillräckligt lång. Kristdemokraterna föreslår därför en
preskriptionstid på tjugo år för denna typ av brott.

Tillräckliga resurser

Återigen har regeringen föreslagit lagändringar utan att
tillföra ytterligare resurser. "Den föreslagna utvidgningen av
lagen bedöms inte innebära några mätbara ökade kostnader
för rättsväsendet. De tillkommande arbetsuppgifter som kan
bli aktuella, får lösas inom nuvarande organisation och med
den personal som finns." Samtidigt poängterar regeringen att
det inte räcker med en lagstiftning för att bekämpa problemet
med könsstympning. "Arbetet med att förhindra
könsstympning handlar i stor utsträckning om att förändra
inställningen till denna sedvänja." Detta är en riktig
ståndpunkt. De nya reglerna är bara ett verktyg, kraftiga
informationsinsatser ett annat och kunskaper och beredskap
att möta barn och familj där könsstympning konstaterats ett
tredje. Här krävs att insatser görs utifrån ett långt perspektiv.

I en motion med anledning av proposition 1997/98:55 Kvinnofrid framhöll
Kristdemokraterna att Socialstyrelsen borde få i uppdrag att förändra
inställningen till kvinnlig könsstympning hos berörda invandrargrupper. Vi
noterar nu med glädje att Socialstyrelsen nyligen fått 3 miljoner kronor under
en treårsperiod för att vidareutveckla och initiera förebyggande projekt i
bostadsområden, där det bor många människor med ursprung från länder där
könsstympning praktiseras. Förhoppningsvis följs dessa insatser upp så att
nya projekt kan planeras och de erfarenheter som byggts upp tas tillvara.

Det är också riktigt som remissinstansen Stiftelsen Stora Sköndal påpekar
att den föreslagna lagändringen inte direkt hjälper de barn som drabbas. Här
är behovet av beredskap och resurser i form av social och psykologisk
kompetens stort. Denna hjälpinsats får inte glömmas bort. Regeringen bör
här återkomma med förslag på nödvändiga åtgärder för att hjälpa dessa
drabbade flickor.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring att
preskriptionstiden för könsstympning förlängs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det av Socialstyrelsen drivna projektet följs upp och
utvärderas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör återkomma med förslag på nödvändiga
åtgärder för att hjälpa de flickor som utsätts för kvinnlig könsstympning.

Stockholm den 24 mars 1999

Ragnwi Marcelind (kd)

Ingemar Vänerlöv (kd)