Fi13

Innehåll

1 Sammanfattning 4

1.1 Amortera mera 4

1.2 Skatterna sänks och pensionärerna får det bättre 4

1.3 Fler företag och nya jobb 4

1.4 Värdig vård 5

1.5 Valfrihet för barnfamiljerna 5

1.6 Vägnätet rustas upp 5

1.7 Rättssamhället stärks 5

1.8 Skatteryggsäcken lyfts av 5

1.9 Studiestödet förbättras 5

1.10 Biståndet ökar 6

1.11 Fastighetsskatten fryses och sänks 6

1.12 Finansieringen 6

2 Regeringens budgetproposition 7

2.1 Regeringen är handlingsförlamad 7

2.2 Massarbetslösheten och dess kostnader består 8

2.3 Ett trettonde misslyckande 8

2.4 Högre statsskuld och långsiktig obalans i statsfinanserna 8

2.5 Det går att nå bättre resultat med strukturreformer 9

2.6 Brister i välfärden 9

2.7 Regeringen försitter chansen 10

2.8 Tillväxtskeptiska samarbetspartier 11

2.9 Ingen stimulans av vita hushållstjänster 11

2.10 Arbetsmarknadens funktionssätt försämras 11

2.11 Regeringen kan inte hantera internationaliseringen av ekonomin 12

3 Den ekonomiska utvecklingen 13

3.1 Den internationella konjunkturutvecklingen 13

3.1.1 Fortsatt stark USA-konjunktur 13

3.1.2 Utvecklingen inom EU-området 14

3.1.3 Avgörande år för Japan 15

3.2 Den svenska konjunkturutvecklingen 16

3.2.1 Utvecklingen i år slår förväntningarna 16

3.2.2 Inflationen och löneutvecklingen 16

3.2.3 Utvecklingen år 2001 17

3.3 Prognoserna för 2002 17

3.4 Den nya ekonomin 18

3.4.1 Kan Sverige få samma utveckling som USA? 19

4 Kristdemokraternas alternativ 20

4.1 Grundläggande utgångspunkter 20

4.1.1 En social och ekologisk marknadsekonomi ger långsiktiga tillväxtförutsättningar 20

4.1.2 Företagarklimat för välstånd och nya jobb 21

4.1.3 Ökad sysselsättning tryggar välfärden 22

4.1.4 Bryt bidragsberoendet – individer och familjer måste få bestämma mer själva 23

4.1.5 En minskad statsskuld ger frihet åt kommande generationer 24

4.1.6 En bättre fördelningspolitik skapar möjligheter för fler 24

4.2 Fyra angelägna ekonomiska reformer 25

4.2.1 En marginaleffekts- och skattereform 26

4.2.1.1 På kort sikt 28

4.2.1.1.1 Fempartiöverläggningar om marginaleffekterna 29

4.2.1.2 På lite längre sikt 30

4.2.1.2.1 Reformerad och fonderad socialförsäkring 30

4.2.2 Reformerad lönebildning och arbetsmarknad 31

4.2.2.1 Arbetsgrupp om ökad ohälsa 32

4.2.2.2 Arbetstid 33

4.2.2.3 Lönebidrag 35

4.2.3 Ökad konkurrens 36

4.2.4 Minskad skatteflykt 38

4.3 Sverige bör delta i EMU-samarbetet fullt ut 39

4.3.1 Stärk samarbetet mellan Europas folk 39

4.3.2 Varför ett monetärt samarbete? 40

4.3.3 Globaliseringens utmaningar 41

4.3.4 ERM2 41

4.3.5 Folkomröstning 42

5 Prioriterade områden 42

5.1 Tillväxtpolitik för nya jobb 42

5.2 En skattepolitik där alla får behålla mer av sin egen lön 46

5.3 En reformerad familjepolitik 48

5.4 Bättre pensioner 51

5.5 Vården, omsorgen och skolan 52

5.6 Ett återupprättat rättsväsende 53

5.7 Upprustad infrastruktur 54

6 Kommunsektorn 55

6.1 Kommunerna och välfärden 55

6.2 2000 års ekonomiska vårproposition 56

6.2.1 Underfinansierat ”maxtaxeförslag” 57

6.3 Vård och omsorg 57

6.4 Läkemedel och högkostnadsskydd 59

6.5 Minska kommunsektorns bidragsberoende 60

6.6 Det behövs mer än statsbidrag för att trygga kommuninvånarnas framtida behov 61

6.6.1 Behoven ökar snabbare än resurserna 61

6.6.2 Bättre företagar- och sysselsättningsklimat säkrar vården 61

6.6.3 Potential för samordning och effektivisering 62

6.6.4 Nytänkande inom vård och omsorg med solidarisk
finansiering 62

6.6.5 Avskaffa utförsäljningsstoppet 64

6.6.6 Kommuner ska inte konkurrera ut företag 64

6.6.7 Skillnad mellan kort och lång sikt 64

6.7 Förena utjämning med incitament för tillväxt 65

6.7.1 Statlig delegation och expertgrupp 65

6.8 Förändringar som ekonomiskt påverkar kommunsektorn 66

7 Budgetpolitikens inriktning 67

7.1 Överskottsmål för offentlig sektor 67

7.1.1 Regeringens överskottsmål utgör ingen säkerhetsmarginal
utan leder till ökad upplåning 68

7.1.2 Kristdemokraternas ställningstagande till nuvarande över­-
skottsmål 69

7.2 Utgiftstaken 71

7.3 Statens lånebehov och statsskuld 71

8 Statens inkomster 72

9 Statens utgifter och utgiftstak 75

9.1 Preliminär fördelning på utgiftsområden för 2001–2003 75

9.2 Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten 94

9.3 Budgeteringsmarginalen 95

9.4 Utgiftstak för staten 95

9.5 Utgiftstak för den offentliga sektorn 96

10 Hemställan 96

1 Sammanfattning

Kristdemokraternas budgetalternativ innehåller satsningar på mer och bättre vård, ökad valfrihet för småbarnsfamiljerna, ökat ekonomiskt utrymme för enskilda och familjer genom sänkt inkomstskatt. Näringsklimatet förbättras, vägnätet rustas upp och polisen blir bättre rustad att ta itu med brottsligheten.

1.1 Amortera mera

Kristdemokraterna amorterar 191 miljarder kronor mer på statsskulden än regeringen under perioden 2001–2003. Överskottet i offentlig sektors finansiella sparande är ca 2,7 procent per år jämfört med regeringens 2-procentsmål. Statens finansiella sparande blir positivt under hela perioden, medan regeringen budgeterar för en växande statsskuld under slutet av perioden när konjunkturen förväntas avta. Utgiftstaket ligger 8 respektive 18 och 19 miljarder kronor lägre jämfört med regeringens förslag under perioden.

1.2 Skatterna sänks och pensionärerna får det bättre

Kristdemokraterna föreslår en höjning av grundavdraget för alla inkomst­tagare, även pensionärerna. Alla får behålla mer av sin inkomst. Skatte­sänkningen blir 300 kronor per månad för år 2001. Ett förvärvsavdrag införs. Det ger normalinkomsttagaren ytterligare 180 kronor per månad i skatte­sänkning, sammanlagt 480 kronor år 2003.

Höjningen av grundavdraget gör att man kan tjäna 20 700 kronor per år innan man behöver betala kommunalskatt, jämfört med dagens 8 700 kronor. Detta bidrar till en förbättrad lönebildning och därmed bättre till­växt­förut­sättningar, samtidigt som bidragsberoendet minskas. Kommunerna kompen­seras fullt ut.

Kristdemokraterna vill höja pensionstillskottet med 100 kronor per månad för de pensionärer som har lägst pension. Detta gäller år 2001 och år 2002. Det höjda grundavdraget kommer alla, även pensionärer, till del när det nya pensionssystemet träder i full kraft. Hela inkomstprövningen av änke­pensionerna slopas och omställningspensionen återställs från sex till tolv månader.

1.3 Fler företag och nya jobb

Jordmånen för företag och företagande förbättras bland annat genom sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt skatt på personaloptioner och vinstandelar, sänkt skatt på hushållstjänster, införande av ett rikskapitalavdrag, avskaffande av dubbelbeskattningen och förmögenhetsskatten. Lönebildning och arbets­mark­nad reformeras.

1.4 Värdig vård

Kommunsektorn får med kristdemokraternas politik ett tillskott på 5 miljarder kronor under treårsperioden: 2001: 2,5 miljarder kronor, 2002: 1,5 miljarder kronor och 2003: 1 miljard kronor. Till de förbättringar som kristdemokraterna prioriterar hör enhetstaxa inom äldrevården, nya vård­platser och att långa vårdköer betas av. Också för rehabilitering, tandvård och till försäkringskassan anslås nya medel.

1.5 Valfrihet för barnfamiljerna

Som ett alternativ till maxtaxan vill kristdemokraterna ge ett ökat stöd direkt till alla småbarnsföräldrar. Ett nytt och bättre vårdnadsbidrag ger möjlighet att fritt välja omsorgsform för sina barn, garantibeloppet i föräldra­försäkringen ökar från 60 till 120 kr och ett särskilt barnavdrag vid beskattningen införs.

1.6 Vägnätet rustas upp

Det långvariga förfallet av vägnätet bryts genom kristdemokraternas förslag. Väghållningsanslaget ökar med 1 miljard kronor för vart och ett av de tre åren. Anslaget till väginvesteringar ökas med 5, 2 respektive 4 miljarder kronor, sammanlagt 11 miljarder kronor för de tre åren. Totalt ökar satsningarna på infrastruktur med ca 14 miljarder kronor under treårs­perioden.

1.7 Rättssamhället stärks

Regeringen vill tillföra mer till rättsväsendet, men det räcker inte. Polis, åklagare och domstolar behöver mer resurser för att kunna ge medborgarna trygghet. Vidare förstärks skattemyndigheternas möjligheter till uppföljning och bekämpning av skattefusk samt satsningar på tullen och kust­be­vakningen.

1.8 Skatteryggsäcken lyfts av

En kraftfull satsning görs för att skapa rimliga och rättvisa konkurrensvillkor för jordbruksnäringen. Hela jordbrukets så kallade skatteryggsäck lyfts av.

1.9 Studiestödet förbättras

Studiebidraget höjs till 1 500 kronor per månad för studerande i åldern 16–25 år. Studiemedlen förbättras och fribeloppet avskaffas.

1.10 Biståndet ökar

Biståndet ökar med sikte på 1-procentsmålet. År 2001 med 600 miljoner kronor, år 2002 med 800 miljoner kronor och år 2003 med 2 miljarder kronor. Då uppnås 0,9 procent av BNI.

1.11 Fastighetsskatten fryses och sänks

Regeringens budget förutsätter en chockhöjning av fastighetsskatten som inklusive följande förmögenhetsskatt uppgår till hela 8 miljarder kronor. Kristdemokraterna finansierar en varaktig frysning av taxeringsvärdena. Fastighetsskatten på hyreshus sänks varaktigt från år 2001 till 1,2 procent. Fastighetsskatten på egnahem sänks till 1,3 procent år 2002 och till 1,2 procent år 2003. Skatten beräknas enbart på en tredjedel av markvärdet överstigande 150 000 kronor för att avskaffa de orimliga effekter som exempelvis drabbat dem som bor i skärgårdsområden.

1.12 Finansieringen

Kristdemokraternas budgetalternativ bygger på omprioriteringar inom och mellan olika utgiftsområden och mellan inkomst- och utgiftssidan i statsbud­geten. Både inkomster och utgifter är lägre än i regeringens alternativ. Därmed minskar statsfinansernas konjunkturkänslighet.

Exempel på besparingar och omprioriteringar är nej till maxtaxa, en andra karensdag i sjukförsäkringen, ny beräkningsgrund för SGI i sjuk- och föräldraförsäkringen, ökad egenfinansiering i arbetslöshetsförsäkringen, nej till kostnaderna för stängning av Barsebäck, nej till en del av den kraftiga ökningen av anslagen till Regeringskansliet, besparingar på myndigheter, neddragning av anslaget till förtidspensioner och därtill hörande statlig ålderspensionsavgift till följd av en aktiv och utökad rehabilitering, delvis behovsprövat barnbidrag, avskaffande av flyttningsbidrag, borttagande av N/T-stödet, nej till utvidgning av Kunskapslyftet, nej till ytterligare lokala investeringsprogram, samt nej till svenskt företagsstöd inom Öster­sjömiljarden. Dessutom tar kristdemokraterna endast hälften av regeringens beräkningstekniska överföringsbelopp i anspråk för överföringar till hus­hållen, vilket stärker budgeten.

TABELL 1.1 SAMMANFATTNING ÖVER BUDGETAVVIKELSER I FÖR­HÅLLANDE TILL REGERINGENS VÅRPROPOSITION

Miljarder kronor

2001

2002

2003

Minskade utgifter, netto

11,1

22,8

15,4

Skatteförändringar, netto

-18,4

-41,6

-55,1

Utförsäljningsinkomster

45,0

45,0

45,0

Återställt överföringsbelopp till hushållen

27,3

35,9

58,9

Lånebehov (förändring) =statsskuldsförändring

-65,0

-62,1

-64,1

Förändring i statens finansiella sparande

+20,0

+17,1

+19,1

TABELL 1.2 STATSBUDGETENS SALDO OCH STATSSKULDEN MED KRIST­DEMOKRATERNAS FINANSPOLITIK

Total nivå. Miljarder kronor

2000

2001

2002

2003

Inkomster

747,2

757,6

773,9

Utgifter exkl statsskuldsräntor

635,8

641,1

659,9

Statsskuldsräntor m.m.

67,5

61,2

51,8

Statsbudgetens primära saldo

44,0

55,3

62,1

Myndigheters m.fl in- och
utlåning i Riksgäldskontoret, netto

-9,1

-8,5

-8,8

Överföring från AP-fonden

19,7

19,1

3,6

Statsbudgetens saldo före överf till hushållen

54,6

65,9

56,9

Skulddispositioner

-113,3

-7,0

-4,0

Statsskuldsförändring

-167,9

-72,9

-60,9

Statsskuld vid årets slut

1325,4

1088,4

1015,5

954,6

Statsskuld i procent av BNP

49,6%

44,5%

40,3%

Regeringens beräknade skuld i procent av BNP

52,6%

50,1%

48,3%

2 Regeringens budgetproposition

2.1 Regeringen är handlingsförlamad

Inte heller föreliggande vårproposition innehåller de konkreta förslag som långsiktigt kan öka tillväxten i den svenska ekonomin och därmed antalet nya jobb. Risken är uppenbar att den konjunkturförbättring som nu sker dels kan bli kortvarig p g a dåligt fungerande arbetsmarknad, dels inte räcker för att nedbringa den stora strukturella arbetslösheten.

Regeringens strategi är att sätta tilltro till att om bara statsfinanserna är i balans och konjunkturen fortsätter att vara god, leder detta automatiskt till ökad sysselsättning. Trots att åtminstone några statsråd av allt att döma inser vilka åtgärder som borde vidtas saknas åtgärderna även i den föreliggande budgetpropositionen. Skälen är sannolikt att regeringen därmed undviker att splittra den egna rörelsen och riskera samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet. Priset är att massarbetslösheten består, liksom grundproblemet bakom arbetslösheten: de långsiktiga strukturella problemen i svensk ekonomi. Fortsatt passivitet från regeringens sida riskerar att leda till att en kombination av löneinflation och flaskhalsproblem på arbetsmarknaden vänder konjunkturuppgången till nedgång och skapar ökad arbetslöshet. De förändringar i ramarna för lönebildningen som regeringen föreslagit och som riksdagen antagit är långt från de nödvändiga regelförändringar som skulle kunnat bidra till en långsiktigt god lönebildning.

2.2 Massarbetslösheten och dess kostnader består

Arbetslösheten beräknas även i år kosta upp mot 100 miljarder kronor för de offentliga budgetarna. Det är mycket pengar och det medför i synnerhet förlorad självkänsla för de arbetslösa, undersysselsatta eller latent arbetssökande. Föreliggande proposition saknar både trovärdighet och konkretion i den fråga som är helt avgörande för att trygga den svenska välfärden, nämligen hur bästa möjliga förutsättningar skapas för ökad sysselsättning och tillväxt, för hur företag och näringsliv ska kunna växa och utvecklas.

2.3 Ett trettonde misslyckande

Årets vårproposition har det gemensamt med samtliga budget-, vår-, sysselsättnings- eller tillväxtpropositioner som socialdemokratiska regeringar lagt på riksdagens bord sedan hösten 1994; de konkreta förslagen sägs komma i nästa proposition. Vårpropositionen är den trettonde stora proposition som socialdemokratiska regeringar lagt på riksdagens bord sedan valet 1994. Tidigare propositioner har helt varit inriktade på budgetsanering oavsett om de kallats sysselsättningsproposition, tillväxtproposition, vårproposition eller budgetproposition. Den gemensamma faktorn är att tillväxtfrämjande åtgärder i stort sett har saknats.

Regeringens oförmåga att presentera en offensiv tillväxt- och jobbpolitik har ett högt pris i form av onödigt hög arbetslöshet och därmed följande kostnader för de arbetslösa och för samhället.

2.4 Högre statsskuld och långsiktig obalans i statsfinanserna

Trots att det sägs gå bättre för Sverige, räknar regeringen i budget­propositionen med en statsskuld som är 93 miljarder kronor högre än vad som beräknades i vårpropositionen för ett år sedan, se tabell 2.1. Dessutom budgeterar regeringen med en något ökad statsskuld år 2003, det år som sannolikt kan vara inledningen på nästa lågkonjunktur.

Vidare är det finansiella sparandet i staten, det som på sikt styr lånebehovet, negativt från år 2002: minus 15 miljarder kronor år 2002 och minus 16,2 miljarder kronor år 2003. Ett annat mått på den långsiktiga utvecklingen för statsfinanserna, det underliggande saldot, beräknar regeringen till minus 27, minus 45, minus 30 och minus 26 miljarder kronor åren 2000–2003. Statsfinanserna balanserar således på en tämligen slak lina.

Tabell 2.1 Statsskuldens utveckling enligt 1999 års vårproposition och vår­propositionen För år 2000

Miljarder kronor

1999

2000

2001

2002

2003

Statsskulden vid årets slut enligt VP1999

1325,4

1249,3

1071,2

1049,3

Statsskulden vid årets slut enligt VP2000

1374,2

1256,3

1153,3

1142,6

1145,7

Skillnad

48,8

7,0

82,1

93,3

2.5 Det går att nå bättre resultat med strukturreformer

Genom att presentera tre alternativa kalkyler för utvecklingen åren 2001 och framåt har regeringen själv blottlagt att det går att uppnå en bättre ekonomisk utveckling om bara strukturreformer på arbetsmarknaden genomförs.

De väldokumenterade strukturproblemen i svensk ekonomi med dålig lönebildning, högt skattetryck, som leder till marginaleffekter, bristande konkurrens, dåligt fungerande arbetsmarknad och stora brister inom ut­bildning och skola, existerar dock knappast i regeringens åtgärdsförslag. Det är dessa strukturproblem som leder till både vårdköer och företagsflykt. Det är uppseendeväckande att regeringen inte på allvar tar itu med dessa problem. Den höga tillväxten de närmaste åren riskerar därför att bli en parentes i en 30-årig historia av svag tillväxt. Sverige fortsätter att leda skatteligan, men ligger dåligt till i välfärdsligan.

2.6 Brister i välfärden

Vårdköerna är på många håll fullständigt oacceptabla. Det framgår inte av propositionen hur regeringen tänker sig att åstadkomma en värdig vård och omsorg för alla. Nu behövs både nytt kapital och de vårdanställdas kreativitet för att få ordning, framtidstro och entusiasm i vården. Regeringens planer på att lagstiftningsvägen utestänga sparkapital från t.ex. aktiefonder från investeringar för kortare vårdköer är en cynisk spekulation i ideologisk vilsenhet.

Varför skall gamla människor behöva vänta så länge på en trygg och bra omsorg om de offentliga finanserna är så bra som regeringen hävdar? Hur kan sjukförsäkringskostnaderna öka med 50 % på två år i Sverige? Hur kan rättssamhället få förfalla så intill ruinens brant i ett land med så goda ekonomiska förutsättningar? Hur uppfattar vanligt folk den växande otryggheten på gator och torg, de ständiga bil- och cykelstölderna, bilinbrott och lägenhetsinbrott som avskrivs redan på polisstationen och 8 500 icke avgjorda mål väntande i Regeringsrätten? Hur kan regeringen så lättvindigt vifta bort Skolverkets larmrapport om tillståndet i den svenska skolan? Varför lider ca 20% av barnen i Sverige av depression? Bristerna i den svenska välfärden tycks bestå och till dels förvärras.

2.7 Regeringen försitter chansen

Tyvärr tar regeringen inte chansen att i detta gynnsamma ekonomiska läge rätta till de djupgående strukturella problem som bl a gör att kommuner och landsting fortfarande lider av en svår resursbrist, trots högkonjunkturen och trots världens högsta skatter. Regeringens handlingsförlamning inför grundproblemen kan tvinga Riksbanken att i onödan höja räntan. Men regeringen är bestämd. Dubbelbeskattningen av risksparande blir kvar, förmögenhetsskatten blir kvar, utom för de allra rikaste.

Regeringen har befriat 17 av landets 18 aktiemiljardärer från förmögen­hetsskatt. Men fortfarande drabbas främst vanliga pensionärer och de som dristat sig till giftermål och som har nedamorterade villor av förmögen­hetsskatten. Läget blir i längden ohållbart för ett samhälle som bestraffar idoga och skötsamma medborgare. Resultatet är att företag, kunskap och kapital fortsätter att fly landet.

Fortfarande pågår också en oacceptabel avfolkning av stora delar av landet, som hotar trygghet och livskvalitet för allt fler utanför storstads­regionerna. Problemen kommer inte att minska när regeringens och centerns omfattande nedläggningar av militära förband nu rullar igång. Sverige har dessutom missat minst 3,5 miljarder till lantbruk och glesbygd av EU-medel. Höjningen av dieselskatten har också sin udd mot glesbygd och lantbruk.

Regeringens familjepolitik trampar på i sann socialistisk anda. Nu vill regeringen ännu hårdare styra föräldrarna. Maxtaxan är en gökunge i den kommunala ekonomin som riskerar att tränga ut andra viktiga behov. Familjepolitik och barnomsorg måste handla mer om valfrihet, rättvisa och mer tid för barnen. Vårdnadsbidrag främjar valfrihet åt småbarnsfamiljerna och skapar till skillnad från maxtaxan möjligheten till mer tid för barnen!

När det nu går bra för svensk ekonomi är det pensionärerna och de studerande som blivit de stora förlorarna. Regeringens sätt att sänka inkomstskatten kommer inte pensionärerna till del. Därför vill kristdemo­kraterna först höja grundavdraget, som gäller alla. Med kristdemokratisk politik skulle även pensionärerna få sin del av den växande kakan genom att också få del av skattesänkningen.

Det är glädjande att det går bra för Sverige och att fler nu får jobb. Det går tyvärr inte bra för alla i Sverige, inte heller går det bra för hela Sverige. Det allvarliga är att regeringen inte vårdar grunden för en långsiktigt hållbar välfärd. Det är oacceptabelt att gamla fortsätter att fara illa, barnen inte får en trygg och bra skola, rättssamhället förfaller och företag, kapital och kunskap flyr landet. Den välfärd blir otrygg som vilar på världens högsta skattesatser på lättflyktiga och redan flyende skattebaser.

2.8 Tillväxtskeptiska samarbetspartier

Valet gav förutsättningar för en socialistisk och tillväxtskeptisk regering. Vänstern och miljöpartiet är av tradition negativa till ekonomisk tillväxt överhuvudtaget. Socialdemokraterna vill nog se tillväxt om näringslivet kan leverera den med bevarade regelverk och skattenivåer. Däremot har socialdemokraterna aldrig i den egna rörelsen vågat ta en rejäl diskussion om Sveriges djupgående problem i form av dåligt fungerande lönebildning, dåligt fungerande arbetsmarknad och tillväxthämmande skatter på arbete, sparande och företagande. Under de gångna fem åren har tillväxtpolitiken helt lyst med sin frånvaro. Regeringen har inte ens försökt ta upp och åtgärda Sveriges under snart 30 år notoriskt låga tillväxt. Efter 1998 års val inrättades ett tillväxtdepartement. Några propositioner som kunnat påverka företags­klimat och tillväxtförutsättningar har ännu knappast synts till. I och med vänsterpartiets och miljöpartiets inflytande över regeringspolitiken ökar osäkerheten ytterligare om regeringens kurs.

2.9 Ingen stimulans av vita hushållstjänster

Ett exempel på fortsatt inre splittring är att regeringen inte heller den här gången kunnat samla sig till ett förslag som öppnar en laglig och vit tjänste­marknad riktad till de privata hushållen. Detta trots att både efterfrågan och tillgång finns, trots att det kostar väldigt lite att göra svarta jobb vita, trots att alla vet att fler och fler nu skolas in i att både köpa och sälja svart, ett tillstånd som undergräver det etiska medvetandet och rättssamhället. Nu finns två ministrar på det nya tillväxtdepartementet som anser att någon form av skatterabatt på hushållstjänster bör införas. Det blir svårt att tala om superdepartement och jobbtillväxt om inte de ansvariga ministrarna ens tillåts genomföra denna enkla och självklara jobbskapande reform som de faktiskt båda tidigare pläderat för.

2.10 Arbetsmarknadens funktionssätt försämras

Det är även illavarslande att den svenska arbetsmarknaden enligt beräkningar våren 1999 från Finansdepartementet fungerar allt sämre. Under de senaste 20 åren har den svenska lönebildningen inte fungerat tillfredsställande. Lönerna i Sverige har ökat snabbare än i våra viktigaste konkurrentländer. Tidigare har detta dolts genom ständigt återkommande devalveringar. Nu är den vägen stängd och låginflationspolitiken etablerad. Därför måste också lönebildningen fungera bättre och leda till avtal i samklang med konkurrentländerna om vi ska få ned arbetslösheten.

Idag kan man tala om fyra tillväxtfällor på den svenska arbetsmarknaden.

Den första tillväxtfällan är den i internationell jämförelse låga andelen anställda inom den privata sektorn. Detta leder till en låg dynamik på arbetsmarknaden samtidigt som den undergräver möjligheten till nya sysselsättningstillfällen.

Den andra tillväxtfällan är den låga rörligheten på arbetsmarknaden som resulterar i flaskhalseffekter. Orsaken till detta är bl a de höga skattekilarna samt den sammanpressade lönestrukturen, exempelvis har många offentligt anställda akademiker lägre livslöner än personer inom den privata sektorn som har gymnasieutbildning som högsta utbildningsnivå. För en fungerande arbetsmarknad och ett bra näringslivsklimat krävs att lönebildningen bättre avspeglar tillgång och efterfrågan på arbetskraften. Kunskapssamhället och Sveriges konkurrenskraft ställer krav på en lönebildning som stimulerar och uppmuntrar kunskap och kompetens.

Den tredje tillväxtfällan är det faktum att utbildning lönar sig dåligt i Sverige, vilket är förödande för vår framtida konkurrenskraft. Svenska akademiker har internationellt sett betydligt lägre löner än motsvarande grupper i Västeuropa. Det gäller både för akademiker i privat och i offentlig tjänst. Lönebildningen bör på ett bättre sätt än idag ta hänsyn till löntagarens kompetens och kunnande, den prestation som utförs och det ansvar jobbet innebär. Lönebildningen bör också stimulera den enskilde till lärande, ansvarstagande och goda arbetsprestationer. I praktiken innebär dessa hänsynstaganden att lönebildningen i större utsträckning bör ske på det lokala planet och vara mera individuellt inriktad. Samtidigt bör man i en mer individuellt inriktad lönebildning vara ytterst observant på den ojämnlika situation som kan uppstå vid en löneförhandling mellan en arbetsgivare och en enskild individ. Arbetstagarorganisationer har därför en viktig stödjande och rådgivande roll.

Den fjärde tillväxtfällan är de höga anställningströsklarna, både för företag och individer. Detta gäller rekrytering av lågutbildade som oftast saknar yrkeserfarenhet. För individen gör ersättningar från a-kassan samt marginaleffekter att arbete vid låga inkomster ofta inte lönar sig jämfört med alternativet att inte arbeta. För företagen innebär relativt höga ingångslöner och hög skatt på arbete tillsammans med vissa arbetsrättsliga regler att företagen drar sig för att anställa personer med låg utbildning och liten erfarenhet i relation till det som efterfrågas.

Det är mot ovanstående bakgrund anmärkningsvärt att regeringen i propositionen med rubriken ”Lönebildning för full sysselsättning” endast diskuterar den totala lönenivåns utveckling. Lönebildningens vikt för att skapa dynamik och flexibilitet, och därmed sysselsättning och tillväxt, saknas fullständigt i riksdagens beslut med anledning av propositionen. Statsministerns uttalanden om vikten av att svensk lönebildning ska fungera tillfredsställande, dvs att Sverige måste anpassa spelreglerna och spelplanen till övriga EU vad gäller lönebildningen, får inget genomslag i riksdagsbeslutet. Regeringen har dock framhållit lönebildningens vikt för tillväxt och sysselsättning i samtliga ekonomisk-politiska propositioner sedan 1995. Av detta blev endast ett medlingsinstitut. Det är symptomatiskt och ytterst allvarligt.

2.11 Regeringen kan inte hantera internationaliseringen av ekonomin

Vi lever idag i en internationaliserad tillvaro. Människor, kapital och företag rör sig snabbt och enkelt över nationsgränser och placerar sig där jordmånen för tillväxt är god. Denna situation ställer stora krav på Sverige. Erbjuder vi en jordmån som gör att nya företag startas och att vi finns med på listan över tänkbara länder när etableringar planeras, vid sidan av den heta IT-branschen? Är skatterna för företagen sådana att det går att konkurrera med omvärlden? Är personskatterna så utformade att de attraherar snarare än motverkar att människor med expertkunskaper väljer att flytta till Sverige? Har vi i Sverige en sådan stabilitet när det gäller spelreglerna för företagen att Sverige framstår som ett bra land att etablera sig i?

Tyvärr är svaren på de här frågorna nedslående. Nedslående med tanke på den fortsatt höga arbetslösheten och på möjligheterna att långsiktigt finansiera angelägna åtaganden när det gäller t ex vården och omsorgen.

Det är allvarligt när nu företag, kunskap och kapital flyttar ut. Volvo PV ägs av amerikanska Ford. Saab till största del av amerikanska GM. SCANIA ägs till stor del av tyska Volkswagen. Astra är engelskt, Nordbanken och Stora skrivna i Finland.

På sju år har ägarförhållandena i Sveriges 15 största verkstadsföretag förändrats dramatiskt. Det utländska ägandet har fyrdubblats sedan 1992 i de svenska storföretagen. Majoriteten av de utländska ägarna är okända till namnet och ägandet är spritt på många små innehav. Utvecklingen under 1990-talet har inneburit att även många svenska storföretag är mer utländska än svenska när faktorer som andel anställda i utlandet, andel av fakturering i utlandet, andelen utländska ägare, etc vägs samman.

Det svenska näringslivet övertas nu successivt av utländska ägare samtidigt som svenskarnas direktägande minskar kraftigt. Dubbel­beskatt­ningen på risksparande driver företagen och jobben ur landet. Detta är uppenbarligen ingenting som allvarligt bekymrar regeringen.

Sammanfattningsvis ägnar regeringen föga politisk kraft åt företags­klimatet och de strukturella problem som gjort att Sverige sedan 1970 halkat från 3:e till 17:e plats bland OECD-länderna. Regeringen verkar sakna såväl ideologi som strategi för att gå till roten med de djupgående strukturproblem som i 30 år drivit Sverige från toppen till botten av välståndsligan.

3 Den ekonomiska utvecklingen

3.1 Den internationella konjunkturutvecklingen

Utsikterna för en bred, global återhämtning är nu än bättre än i höstas. Utvecklingen i omvärlden är mycket gynnsam med en stark internationell konjunkturutveckling.

3.1.1 Fortsatt stark USA-konjunktur

Motorn i den internationella konjunkturen väntas även framöver vara den starka amerikanska ekonomin. Den fortsätter sin imponerande utveckling samtidigt som inflationen fortsätter att vara låg. 1999 blev den fjärde året i rad med över 4 procents real BNP-tillväxt. Den viktigaste informationen efter årsskiftet är att produktiviteten ökat snabbare än väntat under andra halvan av 1999. Bakgrunden är troligen de senaste årens investerings­explosion och snabba utveckling inom informationsteknologi. Den nya IT-baserade tekniken har av allt att döma bidragit till en trendmässigt snabbare produktivitetsutveckling sedan mitten av 1990-talet. Ökad produktivitet i stora delar av ekonomin ger en högre potentiell tillväxtförmåga och minskad risk för överhettning under de närmaste åren. Men förstärkningen av produktiviteten är mycket ojämnt fördelad mellan olika branscher och företag. Skillnaderna i lönsamhet mellan olika branscher och bolag har därför ökat. Men sedan 1994 har produktivitetstillväxten i industrin överträffat löneökningstakten, vilket medfört att arbetskraftskostnaden per producerad enhet har fallit med i genomsnitt 1 procent per år.

Vinsterna av en högre framtida produktivitet har diskonterats på aktie­marknaderna med mycket höga aktievärderingar som följd. Ökad för­mögenhet via aktiemarknadens tillväxt har minskat sparkvoten i hushålls­sektorn. Behovet av ökade investeringar har samverkat till ett underskott i USA:s bytesbalans till nästan 4 procent av BNP under 1999. Real­löne­utvecklingen väntas accelerera och successivt öka pressen på företagens vinstmarginaler. Detta gör att de allt högre ställda förväntningarna på framtiden blir allt svårare att infria.

Den senaste tidens börsfall verkar vara en kombination av överreaktioner på inflationssiffror men också en hälsosam korrigering av för snabbt uppdrivna kurser på främst IT-relaterade aktier. Om börskurserna inte fortsätter att stiga måste hushållen ompröva sitt låga sparande. På några års sikt väntas därför USA:s tillväxt avta i takt med att obalanserna korrigeras.

3.1.2 Utvecklingen inom EU-området

Nästa år väntas Europakonjunkturen för första gången på länge gå bättre än USA:s. Efter den tillfälliga konjunktursvackan under början av 1999 fortsätter återhämtningen med en förväntad BNP-tillväxt på över 3 procent per år under 2000–2001. Men Europa är ännu inte redo att ta över rollen som motor för världsekonomin. I stället bromsar den försvagade USA-konjunkturen tillväxten både i Europa och världen som helhet. USA:s bruttonationalprodukt väntas växa med 2,7 procent nästa år, efter en uppgång på starka 4,4 procent i år. Tillväxten i euroområdet väntas enligt de senaste prognoserna krympa från 3,2 procent i år till 2,9 procent nästa år. Tillväxten i den tyska ekonomin stannar på 2,8 procent, enligt den prognos som sex stora tyska konjunkturinstitut presenterade i mitten av april.

När världskonjunkturen försvagas borde Europa kunna växa av egen kraft. Den uppgiften klarar man ännu inte riktigt enligt prognosen. Men på sikt kan Europa räkna med en lång period av stabil tillväxt, liknande den amerikanska det senaste decenniet. Chanserna för en lång och lugn expansion finns också i Europa, skriver instituten i vårrapporten. Minskad arbetslöshet i Europa väntas bidra till ökad privat konsumtion.

Den europeiska centralbanken, ECB, har en nyckelroll. Instituten räknar med att ECB höjer den centrala styrräntan, refinansieringsräntan, med 50 räntepunkter (0,5 procentenheter) så att nivån 4,0 procent nås i höst. Instituten tror att euron stärks något, men bara marginellt och långsamt, med ungefär 5 procent fram till årsskiftet.

Från premiären i januari 1999 har euron försvagats med nära 20 procent mot dollarn. Eurons oväntat svaga kurs mot dollarn i kombination med den starka internationella konjunkturen har dessutom givit ett lyft för euro­områdets export. Efter nedgången under Asienkrisen väntas exporten nu bidra positivt till tillväxten under de närmaste tre åren.

Men även europeiska marknader utanför euroområdet stärks. Den brittiska ekonomin fortsätter att överraska och bedöms kunna växa snabbare under året än vad som tidigare antagits. Även konjunkturen i Norden ser något ljusare ut. I Finland är exporten på frammarsch, även i mer traditionella näringar som skog och metall, samtidigt som elektroniksektorn fortsätter att gå mycket starkt. Den privata konsumtionen väntas öka ytterligare till följd av högre sysselsättning och planerade skattesänkningar. I Danmark får exporten stöd av konjunkturuppgången i Europa samtidigt som den finanspolitiska åtstramningen lättar. I Norge syns en liten ljusning efter tillbakagången 1998–1999, inte minst tack vare det höga oljepriset.

Även bland EU:s kandidatländer i Öst- och Centraleuropa blir en snabb konjunkturuppgång tydlig. I Ryssland fortsätter återhämtningen mot bak­grund av oljeprisuppgången och en konkurrenskraftig rubel, stödd av valet av Vladimir Putin som president och en därmed förväntad politisk stabilisering.

3.1.3 Avgörande år för Japan

1999 avslutades i moll för japansk ekonomi. BNP föll för andra kvartalet i rad. Trots detta finns mycket som talar för en fortsatt återhämtning i Japan under året, främst genom ökad privat efterfrågan och investeringar. Under 2000–2001 väntas en ny och rekordstor budget stimulera efterfrågan, men den ekonomiska utvecklingen torde förbli tudelad.

Å ena sidan ökar industriproduktionen med en allt starkare export och investeringsvilja. Å andra sidan ser privat konsumtion på hemmamarknaden, som svarar för hela 60 procent av BNP, fortsatt mycket svag ut. En övergång till en mer neutral finanspolitik borde dock ge utrymme för en minskad sparkvot och därmed ökad konsumtion. Mycket talar för att penningpolitiken förblir expansiv under året genom att Bank of Japan håller fast vid den nuvarande nollräntepolitiken så länge deflationen håller i sig. En förhoppningsfull inledning på förra året i Japan har förbytts i ny osäkerhet.

Efter flera år med konstgjord andning genom stora offentliga stimulans­paket och korta räntor på extremt låga nivåer, finns trots allt förväntningar på en uthållig återhämtning av den privata konsumtionen i Japan. Skulle ett sådant scenario infrias, kan Japan komma in i en positiv cirkel med växande förtroende från ekonomins olika aktörer. Detta skulle också ge förut­sättningar för en nödvändig sanering av de offentliga finanserna.

I propositionen konstaterar regeringen att strukturella reformer är en nödvändig förutsättning för en bättre ekonomisk utveckling i Japan. Detta torde i minst lika hög grad gälla för Sverige.

3.2 Den svenska konjunkturutvecklingen

Svensk ekonomi är inne i en period av hög tillväxt från en mycket låg nivå. Den inhemska efterfrågan domineras av fortsatt stark privat konsumtion, stödd av betydande realinkomstökningar och en positiv förmögen­hets­utveckling. Konjunkturinstitutet räknar med att hushållens reala disponibla inkomster kommer att växa med totalt 10,8 procent åren 1999–2001. Även investeringarna beräknas fortsätta att växa i snabb takt, både inom näringslivet och inom bostadssektorn. Den offentliga konsumtionen väntas också fortsätta att öka.

3.2.1 Utvecklingen i år slår förväntningarna

En fortsatt stark inhemsk efterfrågan och en god internationell konjunktur leder prognosmakarna till en historiskt hög tillväxtförväntan för 2000. Ett genomsnitt av beräkningarna blir 4 procent. Det är drygt en halv procent­enhet högre än vad samma institut räknade med i höstas då tillväxten beräknades bli 3,4 procent. Handelsbanken är det institut som kommer med den högsta bedömningen när man kalkylerar med en BNP-tillväxt med hela 4,7 procent, en uppjustering med 0,7 procentenheter jämfört med bankens egen prognos i höstas.

Regeringen räknar i vårpropositionen med en BNP-tillväxt under 2000 på 3,8 procent, vilket är 0,8 procentenheter högre än i budgepropositionen, men ett par tiondelar lägre än vad instituten i genomsnitt nu räknar med.

Man kan inte helt utesluta politiska motiv bakom ambitionen att hålla ned BNP-tillväxten. Ett sådant lägre tillväxtantagande genererar mindre överskott att förhandla med stödpartierna om.

Även hushållens konsumtionsutgifter revideras upp med närmare 1 procent jämfört med prognoserna från i höstas. Hushållens konsumtionsutgifter beräknas av instituten i år i genomsnitt stiga med 4,4 procent.

Den växande internationella efterfrågan innebär att den svenska exporten av varor och tjänster beräknas öka. Även sammansättningen av efterfråge­tillväxten bedöms gynna den svenska exporten som beräknas stiga med knappt 7,5 procent nästa år. Den stigande produktionen och ett fortsatt ökat bostadsbyggande betyder att de samlade investeringarna fortsätter att visa höga tillväxttal. I genomsnitt räknar instituten med en uppgång på 7 procent 2000. Regeringen står för den lägsta bedömningen av alla med en ökning med 5 procent i år.

3.2.2 Inflationen och löneutvecklingen

Inflationen väntas stiga något i takt med att aktiviteten i ekonomin tilltar. Den genomsnittliga förväntan är att KPI stiger med 1,7 procent som årsgenomsnitt för 2000. Det är en halv procent högre jämfört med prognoserna i höstas. Regeringen däremot räknar med en inflation på 1,3 procent i år, vilket är den lägsta prognosen bland instituten. Motpolen är SEB som tror på ett genomsnitt på 2,2 procent.

Trots prognoserna om stigande inflation har instituten inte justerat upp sina bedömningar av löneutvecklingen. Man räknar nu med att lönerna i år stiger med 4 procent. Det är samma prognos som i höstas. Regeringen har dock höjt sitt löneantagande något från 3,2 procent i budgetpropositionen till 3,5 procent i vårpropositionen.

3.2.3 Utvecklingen år 2001

Även prognoserna för 2001 har justerats upp något jämfört med de bedömningar som gjordes i höstas. I genomsnitt räknar instituten med att Sveriges BNP nästa år stiger med 3,3 %. Det kan jämföras med genom­snittsprognosen i höstas för samma institut på 3 %. Handelsbanken är mest optimistisk och kalkylerar med en tillväxt 2001 på 4 %. Regeringen står däremot även här för den lägsta prognosen. Regeringen räknar med att BNP nästa år endast ökar med 2,9 %. I budgetpropositionen för 2000 bedömdes i det s.k. huvudalternativet att BNP år 2001 skulle stiga med 2,2 %.

Den något svagare tillväxten 2001 jämfört med 2000 beror bl.a. på en något lägre konsumtionstillväxt och ett litet svagare bidrag till tillväxten från utrikeshandeln. I genomsnitt tror prognosinstituten att hushållens konsumtion nästa år ökar med 3,4 %. Regeringen är mer försiktig än genomsnittet i sin bedömning av konsumtionens utveckling nästa år. I vårpropositionen räknar den med en uppgång på 2,7 %. Handelsbanken, som står för den högsta konsumtionsprognosen, bedömer att den privata konsumtionen ökar med 4 % 2001.

Samtliga institut bedömer att inflationen i den svenska ekonomin stiger ytterligare något under nästa år. Detta trots att flertalet även räknar med en ganska markant höjning av värdet på den svenska kronan. Enligt genomsnittsprognosen stiger KPI med 2,3 % (mätt som årsgenomsnitt). Regeringen bedömer att KPI går upp med 2,2 %, d.v.s. ett par tiondelar över Riksbankens inflationsmål på 2 % med ett toleransintervall på ± 1 %. En stor del av uppgången beror på att regeringen i beräkningarna antar att fastighetsskatten och taxeringsvärdena i januari 2001 stiger enligt gällande beslut. Regeringen meddelar dock i vårpropositionen att den avser att återkomma med förslag som begränsar ökningen av skatteuttaget och därmed även uppgången i inflationstalet.

3.3 Prognoserna för 2002

Normalt sett innehåller konjunkturprognoserna en bedömning av ekonomins utveckling i år och under nästa år. På senare år har emellertid prognos­makarnas tidshorisonter blivit allt längre. Det är inte ovanligt att bedömningar görs även av utvecklingen de kommande tre till fyra åren. Denna utveckling beror bl.a. på att tidsperspektivet i den ekonomiska politiken förlängts. T.ex. har tidsperspektivet i finans- och budgetpolitiken förlängts till följd av den nya budgetprocessen. Utgiftstaken fastställs tre år framåt och det övergripande målet om ett överskott i de offentliga finanserna på 2 % av BNP gäller över en konjunkturcykel. Till följd av inflationsmålet har Riksbanken i penningpolitiken ett tidsperspektiv på runt 2 år. Det innebär t.ex. att för att kunna bedöma räntepolitikens utveckling under 2000 bör man också ha en uppfattning om inflationens och ekonomins utveckling 2001 och 2002.

Naturligt nog har dock de bedömningar som görs för en längre tidsperiod mer karaktären av scenario och kalkyler än regelrätta prognoser. De prognosinstitut som gjort bedömningar av utvecklingen 2002 räknar i genomsnitt med att BNP år 2002 stiger med 2,5 %. I den högsta prognosen, som Handelsbanken gjort, väntas en uppgång med 3 % medan regeringen, som ligger lägst bland prognosmakarna, förväntar sig en BNP-ökning år 2002 på 2 %.

Regeringen redovisar i vårpropositionen tre olika tänkbara utvecklings­alternativ för ekonomin från 2001 och framåt. I huvudalternativet är utgångspunkten att ekonomin 2001 befinner sig i vad som kallas ett milt över­hettningsläge och att en anpassning sker så att ekonomin är i balans 2003. I detta alternativ bedöms även tillväxttakten 2003 bli 2 %, d.v.s. i nivå med den svenska ekonomins långsiktiga tillväxttrend. I det andra s.k. hög­till­växtalternativet antas att arbetsmarknaden fungerar bättre än i huvud­alternativet. Tillväxten kan då överstiga den trendmässiga tillväxten utan att tendenser till överhettning uppstår.

I högtillväxtalternativet stiger BNP med 2,6 % 2002 och 2,4 % 2003 (i detta alternativ blir också tillväxten 2001 något högre än vad som bedöms i vårpropositionens huvudalternativ). I det sista s.k. överhettningsalternativet antas att arbetsmarknaden fungerar sämre och att lönerna stiger ett par procentenheter mer än i huvudalternativet. Initialt ökar den privata konsumtionen snabbare i detta alternativ medan industrins konkurrenskraft försämras. Så småningom leder detta bl.a. till en skärpning av penning­politiken, vilket verkar dämpande på efterfrågan och produktionen i ekonomin. I överhettningsscenariot ökar BNP med 1,6 % 2002 och 1,2 % 2003 (även i detta alternativ är tillväxten 2001 något högre än i huvud­alternativet – 3,4 % i stället för 2,9 %).

3.4 Den nya ekonomin

Det är nog för tidigt att slå fast huruvida Sverige redan tagit steget in i vad som brukar kallas den nya ekonomin. Denna nya ekonomi förväntas leda till att bl a en hårdnande konkurrens skall generera en hög tillväxt utan att inflationen tar fart. Det nya är att ekonomins funktionssätt förbättras genom ökad användning av informationsteknik – IT. Utbud och efterfrågan matchas bättre genom ökad IT-användning. Via Internet hittar köpare och säljare varandra lättare, billigare och snabbare. Elektronisk handel förbilligar också den offentliga sektorns inköp och upphandling. Tillverkare hittar den billigaste underleverantören direkt vid sin dator. Beställningar kan göras direkt via nätet. Behovet av dyra lager minskar. Kapitalbindningen minskar och kapitalet kan arbeta mer fritt i företag som blir mer slimmade och effektiva än tidigare. Produktiviteten ökar och företagen kan t o m sänka priserna.

En annan effekt av den nya ekonomin är att tekniken sänker tröskeln för att starta företag. Distributionskostnader och kontaktkostnader med kunder och leverantörer minskar. Att köpa bil eller andra kapitalvaror underlättas av att kunderna på kort tid får överblick över utbud och priser. Avtal om köp och finansiering kan träffas direkt via Internet. Geografiska avstånd och nationsgränser spelar knappast någon roll när köpare och säljare ska mötas. Skyddade eller dåligt utvecklade marknader utvecklas under trycket av den globaliserade konkurrensen.

Flera tidigare monopolmarknader har avreglerats. I kombination med IT-teknikens nya möjligheter är det nu möjligt för konsumenter i hela landet att välja teleoperatör, elleverantör, researrangör eller långivare med lägsta pris direkt via nätet. Alla dessa faktorer medverkar till en ökande prispress.

Fler och fler marknader blir nu tillgängliga via Internet och utsätts därmed för en ökande prispress i en nedåtgående spiral. En allt vanligare företeelse är pågående auktioner av sällanköpsvaror på nätet. Företagen får allt svårare att höja priserna. Inflationen hålls tillbaka.

Utvecklingen i USA har under snart tio år präglats av ovan nämnda kombination av teknisk utveckling och ökad produktivitet. Tillväxten har i huvudsak genererats genom nyutveckling och innovationer snarare än i traditionell produktivitetsutveckling.

Man räknar med att ca 40 procent av tillväxten kommer från innovationer och nyutveckling, främst inom IT-sektorn där nya teknologier och nya tjänster svarar för en betydande del.

3.4.1 Kan Sverige få samma utveckling som USA?

Sverige ligger bra till för att kunna behålla och utveckla en ledande roll i den nya teknik som är en förutsättning för den nya ekonomin. Men det krävs ett nytänkande som den nuvarande regeringen inte ens är i närheten av. Det är inte den gamla ekonomins regelverk som i alla delar passar bäst för den nya. De flesta nödvändiga förändringar måste snarast beslutas av regering och riksdag. Hoten utgörs bl a av arbetsmarknadens bristande funktionssätt, dåligt fungerande lönebildning, ett allt för bistert allmänt företagarklimat och överbeskattning av arbete, företagande och sparande. Också utbildnings­systemet spelar en mycket betydelsefull roll för ett lands möjligheter att hävda sig. Det är därför oroande att andelen högskole- och universitets­utbildade idag är lägre än bland 40-talistgenerationens. Sverige måste tillhöra de mest framstående länderna i världen när det gäller kvalificerad utbildning för att tillhöra de mest framstående när det gäller välfärd och välstånd.

Sverige har en framträdande position som IT-nation. Detta mycket tack vare tidiga och kvalificerade satsningar inom bl a universitetens och försvarsindustrins ramar, vars resultat kunnat utnyttjas kommersiellt.

I Stockholm har nu närmare 70 procent av invånarna tillgång till både mobiltelefon, persondator och Internet. Detta är fler än i någon annan region i världen – Silicon Valley inräknad. Framtiden i form av tillgång till t.ex. mobilt Internet är här redan verklighet.

Paradoxalt nog kan skattepolitiken oavsiktligt, aktivt ha bidragit till denna utveckling. Sverige har länge varit, och är fortfarande, ett utpräglat högskatteland. Men i början av 1980-talet i mobiltelefonens barndom avstod riksdag och regering från att förmånsbeskatta just mobiltelefoner. Detta bidrog till att dessa snabbt blev starkt åtråvärda som ”fringe benefits” hos löntagare som dignade under marginalskatter på som högst 85 procent.

Här lades grunden för ett stort mobiltelefonbestånd som sedan dess legat i världstopp. På motsvarande sätt har beslutet att inte heller förmånsbeskatta företagens anställda för lån eller hyra av persondatorer i hemmet på kort tid fört Sverige i topp när det gäller PC-användning i vanliga hushåll. 65 % av de svenska hushållen har nu tillgång till PC hemma.

De skatteintäkter som staten gått miste om genom att inte förmånsbeskatta användningen av arbetsgivarens mobiltelefoner och datorer har varit marginella. Men de har bidragit till att sprida banbrytande teknologi med stora dynamiska effekter för folkhushållet.

Arbetsmarknaden och skattestrukturen i Sverige skiljer sig en hel del från USA, som ju har nått längst när det gäller att ta tillvara de möjligheter som den nya tekniken och ekonomin för med sig.

Regeringen måste inse att Sverige konkurrerar med en omvärld som inte är långt efter oss när det gäller teknikutveckling och teknikanvändning. Vi kan mycket snabbt tappa det försprång vi nu har. Det som krävs är snabba institutionella och strukturella reformer om Sverige skall kunna utnyttja sitt försprång när det gäller teknikanvändning i den nya ekonomin. Sverige har fortfarande alla möjligheter att bli vinnare i globaliseringens utmaning. Nedan beskrivs hur kristdemokraterna vill öka förutsättningarna för Sverige att njuta frukterna av den nya ekonomin.

4 Kristdemokraternas alternativ

4.1 Grundläggande utgångspunkter

4.1.1 En social och ekologisk marknadsekonomi ger långsiktiga tillväxtförutsättningar

Kristdemokraterna förespråkar en social och ekologisk marknadsekonomi. Detta val grundar sig på den kristdemokratiska ideologin, men också på den fasta övertygelsen att marknadsekonomin är den mest effektiva och den mest demokratiska formen för att hushålla med begränsade resurser. Marknads­ekonomin behöver sociala och ekologiska ramar.

Inom ramen för marknadsekonomin vill vi förena frihet och solidaritet. Grundläggande är frihet under ansvar. Enskilda initiativ och personligt ansvarstagande skall uppmuntras. Staten ska sätta ramarna för ett gott och stabilt företagarklimat, främja konkurrensneutralitet och särskilt ta hänsyn till småföretagens villkor. Statens uppgift är vidare att säkra social trygghet för alla samt garantera hänsynstagande till vad miljön tål. Kontrollinstrument och ekonomiska styrmedel måste användas för att uppnå en långsiktigt hållbar produktion och konsumtion.

Grundläggande gemensamma etiska värderingar och riktlinjer är en förut­sättning för en väl fungerande marknad. En god affärsetik i marknads­ekonomin ger smidighet och sänker de s.k. transaktionskostnaderna som i allt högre grad uppkommer som en effekt av bristen på förtroende och tillit i olika typer av uppgörelser. Kristdemokraterna vill se en ökad avreglering med ökat personligt ansvarstagande och etiska riktlinjer. Ekonomisk brottslig­het måste bekämpas med kraft.

Målet för den ekonomiska tillväxten är att ge möjlighet till ett bättre liv för fler, ökad välfärd och livskvalitet. Ekonomisk tillväxt får inte ske till priset av en förstörd miljö. En förutsättning för att förverkliga den sociala och ekologiska målsättningen är sunda offentliga finanser och goda tillväxt­förutsättningar.

4.1.2 Företagarklimat för välstånd och nya jobb

De flesta politiska partier är idag överens om att de nya jobben i huvudsak måste skapas i den privata sektorn. Utrymmet för produktivitets- och effektivitetsförbättringar i framför allt de stora företagen innebär att man i dessa företag samtidigt kan öka produktionen och minska antalet anställda. Under den senaste tioårsperioden minskade antalet anställda i storindustrin med 19 procent medan småindustrin ökade antalet anställda med 11 procent.

Förväntningarna på nya arbetstillfällen ställs i första hand på de mindre företagen. Det är också naturligt med utgångspunkt från att studier av svenska företag visat att cirka 70 procent av nya arbetstillfällen genererats i mindre företag. Två tredjedelar av dessa 70 procent har uppstått genom ökad sysselsättning i befintliga företag medan en tredjedel tillkommit genom nyetablering.

Ett gynnsamt klimat för små- och nyföretagande är av största vikt i kampen mot den höga arbetslösheten. På kort sikt spelar nyföretagandet en relativt liten roll för att påverka näringsstrukturen i Sverige, men för förnyelsen av näringslivet på längre sikt är nya företag av största betydelse. Nyföretagandet ligger på en nivå som klart understiger exempelvis Tysklands och Frankrikes och många andra länders i Europa. Det kan också noteras att en betydande andel av de tillkommande företagen skapas enbart av skatteskäl. Dessa företag bidrar alltså inte alls till tillkomsten av nya jobb. Det är också ett anmärkningsvärt underbetyg att så många nya företag inte överlever i det svenska företagsklimatet.

Ska trenden vändas och arbetslösheten långsiktigt sjunka måste små och medelstora företag och familjeföretag ses som en tillgång som måste värnas och uppmuntras. Sveriges beroende av ett konkurrenskraftigt näringsliv som förlägger tillverkning, forskning, utveckling och andra strategiska verksamheter till Sverige kan inte nog understrykas. Det räcker inte att tala om vikten av ett ökat företagande, det fordras också praktisk politik. Det handlar om att skapa bättre förutsättningar så att kreativitet kan frigöras, så att människor vågar förverkliga sina affärsidéer, vågar ta språnget att starta eget, vågar ta risker, vågar utvidga och nyanställa.

Från statligt håll går det inte att tvinga fram företag och nya jobb, men det går i stor utsträckning att påverka människors vilja och möjligheter genom att förändra regler, skatter och strukturer så att medborgare kan dra nytta av varandras kunnande och idéer. Här finns den ekonomiska utvecklingens viktigaste drivkraft.

4.1.3 Ökad sysselsättning tryggar välfärden

Den kraftiga sysselsättningsökning som fyrpartiregeringen lämnade efter sig bröts av den socialdemokratiska regeringens politik från mitten av år 1995 och sysselsättningen föll sedan. Sysselsättningen ökar nu vilket är glädjande. Men det går inte att slå sig till ro med detta. Trots en hotande överhettning och att många företag har svårt att finna nya medarbetare är det idag färre som har ett arbete än för tio år sedan. Massarbetslösheten har ändrat karaktär: från arbetslöshet till utslagning, visar en utredning från Svensk handel. Studien försöker se hur den minskade sysselsättningen rimmar med bristen på arbetskraft. Fler studerar, fler är sjuka och fler har helt enkelt givit upp. Och ganska säkert är det också fler som jobbar svart. Det saknas 450 000 jobb för att lika många ska ha ett arbete som 1990 och samtidigt rapporterar sju av tio företag svårigheter att hitta arbetskraft. De historiskt låga sysselsättningsnivåer som nu etablerats är inte bara en följd av den djupa lågkonjunkturen under 1990-talets början, utan också en följd av den socialdemokratiska politiken som aktivt gått ut på att få bort människor från arbetskraften genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder, generationsväxlingar och tillfälliga avgångsersättningar. Vidare har antalet förtidspensioneringar ökat kraftigt under senare år. Denna politik bidrar till passivisering av människor, vilket i sig är illa nog. Men den innebär också ett allvarligt hot mot Sveriges långsiktiga förutsättningar att finansiera en rimligt omfattande offentlig verksamhet med god kvalitet. De senaste decenniernas utveckling där allt färre måste försörja allt fler är ohållbar och måste snarast både brytas och vändas. Den demografiska utvecklingen med historiskt låga födelsetal och en kraftigt ökande andel äldre med följande vård- och omsorgsbehov måste leda till en ny politik. Politiken måste skapa förutsättningar för en kraftigt ökad sysselsättning i framför allt det privata näringslivet. För att åstadkomma detta krävs det att en rad förändringar görs inom många olika områden. Regeringens politik har hittills gått ut på att saneringen av statens finanser tillsammans med förhoppningar om en god internationell konjunktur ska lösa problemet. Inte heller föreliggande proposition ger några som helst konkreta besked eller förslag med syfte att långsiktigt öka Sveriges tillväxtförutsättningar.

Enligt kristdemokraterna krävs det ett brett program för att bryta den höga totala arbetslösheten genom ökad sysselsättning. I ett sådant program ingår bl.a. strukturella förändringar av skatterna och ett sänkt skattetryck, förenklingar av regelverken för företagen, en modernisering av arbetsrätten, ett effektivare rättsväsende och en sundare konkurrenssituation genom krafttag mot skattefusk och ekonomisk brottslighet. En reformering av dagens lapptäcke till socialförsäkringssystem måste också ske om samspelet mellan skattesystemet och de olika bidragssystemen ska ge rätt incitament till arbete, samtidigt som en rimlig ekonomisk trygghet finns i oförutsedda eller opåverkbara situationer. Utmaningarna är stora, men därmed också möjligheterna. Den socialdemokratiska regeringen tycks emellertid sakna varje framtidsinriktad tanke. I stället går regerandet ut på att passivt förvalta den uppnådda budgetbalansen och formulera målsättningar som sedan inte följs av några åtgärder. Kritiken av denna passivitet borde vara större än den i dag är i den allmänna debatten. Den budgetbalans som uppnåtts i högkonjunktur är långt ifrån självklar om fem till tio år. Därför krävs det nu en aktiv politik som tar sikte på Sveriges förutsättningar att klara välfärdsåtagandena längre fram, då andelen äldre personer ökar, då lågkonjunkturer kommer och då arbetslöshet och statsskuld riskerar att öka. Endast genom att aktivt genomföra förändringar som stimulerar syssel­sättning, tillväxt och företagande kan Sverige trygga välfärden.

4.1.4 Bryt bidragsberoendet – individer och familjer måste få bestämma mer själva

Regeringens politik för att sanera statsfinanserna har till stora delar inneburit höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare. Detta har i kombination med sänkta bidrag gjort att många som redan tidigare levde på marginalen tvingats söka socialbidrag. Socialbidragskostnaderna ökade under i stort sett hela den förra mandatperioden, liksom antalet socialbidragstagare. Denna utveckling har i sin tur belastat kommunerna eftersom det är de som finansierar socialbidragen. Låginkomsttagare som tvingas söka socialbidrag under vissa perioder av året betalar samtidigt ofta ansenliga belopp i inkomstskatter. Denna negativa rundgång måste brytas.

Kristdemokraterna ser det som en viktig och prioriterad uppgift att skapa en skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte tvingas vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop. Dagens skattesystem gör att lågavlönade inte klarar sig på sin lön när skatten är betald. De får först betala världens högsta skatter och sedan ”stå med mössan i hand” på socialkontoret för att få tillbaka pengar. Detta är inte ett rimligt system. Sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är en fråga om värdighet och respekt för enskilda personer. Det är också helt avgörande för att bryta det bidragsberoende som allt för många människor har fastnat i. Regeringens föreslagna barnbidragshöjning kommer inte socialbidragstagare till del, eftersom socialbidraget minskar med samma belopp som barnbidraget ökar. Med sänkta inkomstskatter kommer framför allt fler låginkomsttagare att få möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation.

I denna motion föreslås en rad åtgärder som gör att människor i jämförelse med idag får behålla en större del av sin egen lön. Det beloppsmässigt mest betydande förslaget är ett kraftigt höjt grundavdrag i den kommunala beskattningen. Förslaget innebär en höjning av grundavdraget med 11 900 kronor, vilket i genomsnitt innebär en ökning av den disponibla inkomsten på ca 300 kronor i månaden, eller drygt 3 600 kronor per år. Förslaget ger förutsättningar för en bättre fungerande lönebildning och innebär dessutom kraftiga förbättringar för till exempel pensionärer och sommar- eller extraarbetande studerande ungdomar. Med kristdemokraternas grundavdrag kan man tjäna 20 700 kronor per år innan man behöver börja betala kommunalskatt, jämfört med 8 700 kronor i dag. Från år 2003 kommer, som en följd av det nya pensionssystemet, samtliga pensionärer att betala skatt i det vanliga skattesystemet. Därmed får de del av den skattesänkning på ca 300 kronor per månad som redovisats ovan. Från och med år 2001 föreslås även att ett förvärvsavdrag (statlig skattereduktion) införs på inledningsvis 2 procent av löneinkomster upp till ca 300 000 kronor per år. Detta kommer att stärka arbetslinjen och sänka marginalskatten för alla låg- och medel­inkomsttagare.

Det skattebortfall som uppstår för kommunsektorn regleras i enlighet med finansieringsprincipen. Se avsnitt 6 om kommunsektorn.

4.1.5 En minskad statsskuld ger frihet åt kommande generationer

Staten bör snarast betala av den statsskuld som i dag uppgår till ca 1 400 miljarder kronor. För kristdemokraterna finns det flera skäl till detta ställningstagande.

För det första är det varje generations moraliska ansvar att inte skjuta en skuld på kommande generationer.

För det andra innebär nuvarande stora skuld att statsbudgeten och hela den svenska ekonomin är väldigt konjunkturkänslig. Förändringar beträffande ränteläget, såväl nationellt som internationellt, och variationer i valutakurser har en betydande påverkan på den svenska ekonomin, beroende på skuldsättningen.

En mindre statsskuld leder därför till mindre sårbarhet för yttre förändringar, och detta i sig leder till ett ökat förtroende för den svenska ekonomin.

Före det tredje utgör statens räntekostnader för statsskulden en av de största utgiftsposterna i budgeten. Dessa räntekostnader tränger undan annan offentlig verksamhet, eller möjligheter till stora skattesänkningar. Stats­skulden kräver i dagsläget att skatter tas in för att finansiera räntekostnader motsvarande ca 3 procent av BNP. Skattetrycket skulle alltså kunna vara motsvarande lägre med samma nivå på den offentliga konsumtionen som i dag om räntekostnaderna inte fanns.

Dessa tre skäl leder kristdemokraterna till att föreslå riksdagen en snabbare avbetalning av statsskulden än den som regeringen räknar med. Tekniken för att åstadkomma detta skiljer sig dock från den metod som regeringen använder – ett permanentat högt skattetryck. Kristdemokraterna väljer i stället att både spara i statens utgifter och att sälja ut fler statligt hel- eller delägda företag i en snabbare takt än den regeringen föreslagit. På detta sätt kan avbetalningstakten av statsskulden öka, samtidigt som skattetrycket kan sänkas. Det går således att uppnå två strukturellt viktiga effekter samtidigt med detta tillvägagångssätt. Utförsäljningen är också motiverad av vår ståndpunkt att staten bör renodla sin roll. I denna roll ingår inte att både agera domare och spelare på den konkurrensutsatta marknaden.

4.1.6 En bättre fördelningspolitik skapar möjligheter för fler

Regeringens fördelningspolitik är i långa stycken både misslyckad och orättvis. Detta gäller inte minst på familjepolitikens område. Den socialdemokratiska politiken går ut på att enbart subventionera de familjer som väljer ”rätt”, det vill säga använder föräldraförsäkringen i ungefär ett år och sedan förvärvsarbetar, med barnen inom den kommunala barnomsorgen. De familjer som av olika skäl inte kan eller vill utnyttja daghem får därmed inte del av det offentliga stödet. Denna politik utvecklas ytterligare genom den maxtaxa inom barnomsorgen som införs. Denna styrande för­delnings­politik går på tvärs mot den kristdemokratiska subsidiaritetsprincipen som innebär att staten ska stödja och inte styra familjernas val i detta fall. Kristdemokraterna vill se en reformerad familjepolitik med ökad valfrihet och ett mer rättvist fördelat offentligt stöd till barnfamiljerna.

Inom familjepolitiken föreslår regeringen att barnbidragen ska höjas. Ett höjt barnbidrag leder dock inte till någon förbättring för den som uppbär socialbidrag, eftersom detta reduceras med samma belopp som barnbidraget höjs. Det räcker sannolikt inte heller för de barnfamiljer som har det sämst ställt ekonomiskt. Kristdemokraterna vill för år 2001 i stället prioritera en förbättring av bostadsbidraget. På så sätt kommer samhällets stöd dem till del som behöver det bäst.

En del av de besparingsåtgärder som regeringen vidtagit under sanerings­åren är och har varit förödande för enskilda människor och ett uttryck för regeringens betydande okänslighet för människors faktiska situation. Som exempel på sådana åtgärder kan nämnas besparingarna på änke­pensionerna, bostadsbidragen och övriga försämringar för ålders­pensionärer. Regeringen har också genom de utomordentligt omfattande skattehöjningar som skett pressat många hushålls ekonomier över den gräns där de själva klarar av att försörja sig utan socialbidrag. Kristdemokraterna föreslår i denna motion en aktiv skattepolitik som inriktas på sänkta skatter för låg- och medel­inkomsttagare. Medan den av regeringen föreslagna skattereduktionen riktar sig enbart till dem som har inkomst av tjänst, vill kristdemokraterna att alla, även pensionärerna, ska få en standardförbättring genom det grundavdrag som föreslås.

Regeringens tal om att värna svaga grupper har när det gäller biståndet till världens fattigaste skorrat falskt. I föreliggande förslag sker heller inga verkliga förbättringar förrän år 2003. Kristdemokraterna anser att biståndet stegvis bör höjas för att återgå till enprocentsnivån av BNI.

Kristdemokraterna vill också förbättra för de sämst ställda pensionärerna, som ofta är kvinnor, genom att höja pensionstillskottet. Likaså bör grundnivån i föräldraförsäkringen höjas från dagens låga nivå, 60 kronor per dag, till 120 kronor. Talet om att värna svaga grupper måste också åter­speglas i praktiken. Det är först då det verkligen går att tala om fördel­ningspolitik. I kristdemokraternas budgetalternativ föreslås, förutom de för­delningspolitiskt viktiga förändringar som nämnts ovan, ytterligare ett antal åtgärder som riktas in på att förbättra för dem som i dag har det sämst.

4.2 Fyra angelägna ekonomiska reformer

Som ett led i saneringsprogrammet för statens finanser höjde social­demokraterna under förra mandatperioden skatterna med cirka 70 miljarder kronor räknat i 1998 års nivå, trots vallöften om att eventuella skatte­höjningar skulle begränsas till 3–4 miljarder kronor. Med världens högsta skattetryck redan före dessa skattehöjningar är det därför inte konstigt att pengarna nu forsar in i statskassan när budgetsaneringen väsentligen är avslutad och konjunkturen är god.

Möjligheten att sänka inkomstskatterna för alla, och att minska de samlade marginaleffekter som i dag finns för stora grupper, är främst en möjlighet att flytta en del av beslutsmakten tillbaka till familjerna och medborgarna själva. Sänkta inkomstskatter handlar om att människor får bestämma över en större del av sin egen lön. Minskade marginaleffekter handlar om att de val man vill göra i mindre utsträckning kommer att motarbetas av den offentliga sektorns regler. Samtidigt bjuder den bättre konjunkturen ett gyllene tillfälle att rätta till de allvarliga strukturfel som sedan länge hämmar den ekonomiska utvecklingen.

Sverige har alltså under de närmaste åren, som det nu ser ut, ett mycket bra tillfälle att rätta till många av de strukturfel som den svenska ekonomin lider av:

  • Höga totala marginaleffekter pÃ¥ grund av rekordhögt skattetryck och inkomstprövade avgifter och bidrag som gör att det lönar sig dÃ¥ligt att arbeta och skapar ett osunt bidragsberoende för stora grupper.

  • DÃ¥ligt fungerande lönebildning och arbetsmarknad vad gäller rörlighet, flexibilitet och effektivitet i de arbetsmarknadspolitiska Ã¥tgärds­pro­grammen.

  • Bristande konkurrens i stora delar av ekonomin, bland annat offentlig tjänsteproduktion, bygg- och livsmedelssektorn, vilket leder till ett högt prisläge och lÃ¥g köpkraft jämfört med andra länder.

  • Orimligt hög beskattning av vissa lättrörliga skattebaser.

Det har den senaste tiden funnits en debatt i Sverige, i samband med att stora skattesänkningar har kommit på tal, om det från inflationssynpunkt är lyckat att sänka inkomstskatter de närmaste åren när konjunkturen ser ut att bli god. Risken för att Riksbanken genom räntehöjningar skulle motverka skatte­sänkningarnas effekt och bromsa ekonomin har påtalats. Denna risk bör tas på allvar. Inte desto mindre finns det flera skäl att sänka skatterna de närmaste åren, men parallellt med detta behöver det också genomföras ett antal strukturreformer. Om de strukturreformer för lönebildning, arbets­marknad och konkurrens som föreslås nedan genomförs samtidigt, kommer inflationshotet att kunna bemötas på ett effektivt sätt. Den svenska ekonomin skulle varaktigt utvecklas starkare.

4.2.1 En marginaleffekts- och skattereform

Utgångspunkten för den skattereform vi anser att Sverige behöver är att medborgarna själva får en ökad beslutanderätt över sina egna inkomster. För det andra bör de val människor vill göra, exempelvis öka eller minska sin arbetstid, inte påverkas negativt av kombinationen av statliga och offentliga regler. Det första handlar alltså om att sänka det totala skattetrycket, det andra om att minska marginaleffekterna. En allt för stor del av vår tillvaro bestäms genom ekonomiska politiska beslut.

Kristdemokraterna vill öka förutsättningarna för ett personligt ansvars­tagande, samtidigt som ett växande etiskt medvetande och gemensamma värderingar mer och mer bör få ersätta detaljregleringar och politisk styrning. Detta gäller generellt, men särskilt tydlig är skillnaden mot dagens socialdemokratiska tänkande på familjepolitikens område där social­demo­kraterna genom en statligt beslutad maxtaxa på dagis ökar den politiska styrningen ovanpå den redan starkt styrande familjepolitiken.

Insikten har funnits länge om att skattesystemet tillsammans med behovsprövade bidrag och inkomstprövade avgifter skapar orimligt höga marginaleffekter för stora grupper. Likaså är insikten tämligen utbredd om att höga marginalskatter, eller höga kombinerade marginaleffekter, är skadligt för samhällsekonomin. Med samlade marginaleffekter på uppåt, och i vissa fall över, 100 procent finns det inga privatekonomiska skäl att öka sin arbetsinsats, åtminstone inte på kort sikt. Omvänt betyder höga marginal­effekter att personer med låga inkomster som arbetar heltid faktiskt kan tjäna på att arbeta mindre. Med det regelverk som gäller i dag, blir människors val allt för ofta en fråga om hur de offentliga reglerna fungerar, i stället för hur man själv vill gestalta sitt liv. Detta strider mot den roll vi anser att staten ska ha: en stödjande roll, där de ekonomiska resurser som ska passera den offentliga sektorn inte utesluter utan tvärtom skapar valfrihet och flexibla lösningar.

Kunskapen om hur, mer exakt, välfärdsstatens alla skatte-, avgifts- och bidragssystem samverkar är dock begränsad. Vissa ambitiösa försök till kartläggning1 har gjorts, men det är ofta mycket svårt att överblicka den aktuella helheten eftersom systemen hela tiden förändras. De undersökningar som görs baseras i princip alltid på statistik och regler som gällde något eller några år tillbaka i tiden.

Eftersom ett tämligen stort överskott kommer att finnas i statsbudgeten bör Sverige ta vara på chansen att ta ett helhetsgrepp över både de höga genomsnittsskatterna och de höga samlade marginaleffekterna.

I det följande presenteras ett antal förslag där målet är att reducera de samlade marginaleffekterna som i dag träffar stora grupper, när dessa förvärvsarbetar, ändrar mängden förvärvsarbete eller köper tjänster med sina redan skattade pengar.

Effekten av de höga marginaleffekterna visar sig för den enskilde som låg eller till och med ingen förbättring av disponibel inkomst när man går upp i tjänstgöringsgrad, eller går från arbetslöshet till att få ett arbete. De sammanlagda effekterna av kraftigt ökad skatt på den nya inkomsten, ökade dagisavgifter och bortfallande bostadsbidrag är de vanligaste exemplen.

Den genomsnittliga inkomstskatten sänks också för alla med våra förslag. Det vore önskvärt att de partier som tillsammans genomfört den omfattande pensionsreformen också gemensamt sökte finna en bred och långsiktig hållbar lösning på de skadliga marginaleffekterna i social­för­säkrings­systemet.

Bidragsberoendet och rundgången i skattesystemet måste minskas. Det svenska grundavdraget, som i internationell jämförelse är väldigt lågt, bör i stället höjas i kommunal beskattning (kommer även pensionärer till del) till cirka 20 000 kronor och eventuellt inledas med en upptrappning. En sådan upptrappning skulle till exempel kunna reducera marginaleffekten för taxerade inkomster mellan 0 och 100 000 kronor med cirka 3 procentenheter. Kostnaden för att fullt ut kompensera kommunerna för intäktsbortfallet, cirka 15–20 miljarder kronor, har kristdemokraterna finansierat genom besparingar i sitt budgetalternativ. Om strukturella reformer på arbetsmarknaden uteblir och regeringen endast går med på skattesänkningar utifrån uppkomna överskott, måste den totala sänkningen av inkomstskatten underordnas stabiliseringspolitiska hänsyn.

4.2.1.1 På kort sikt

Omfattningen och takten i skattesänkningar måste avpassas så att inte Riksbanken snabbt tvingas kyla av en överhettning som kan följa när flaskhalsproblemen på arbetsmarknaden förvärras. De strukturella reformer på främst arbetsmarknaden som föreslås nedan skulle möjliggöra en starkare och längre tillväxtperiod för svensk ekonomi och välfärd.

  • Marginalskatten bör under de kommande Ã¥ren minskas för alla förvärvsaktiva genom en statlig skattereduktion (förvärvsavdrag) mot beskattningsbara inkomster upp till 8,07 förhöjda prisbasbelopp. Med den ursprungliga pensionsuppgörelsen som riktmärke bör 6 procentenheter kompenseras. Den var tänkt att kosta 1 procent av lönesumman i faktisk extra skattehöjning, vilket nu blivit 7 procent. I denna motion läggs förslag om ett successivt ökat förvärvsavdrag som fullt infört innebär en skattesänkning pÃ¥ 20 miljarder kronor. Endast en mindre del av denna reform bör av stabiliseringspolitiska skäl genomföras under Ã¥r 2001.

  • I denna motion har vi, utöver tidigare finansierade familjepolitiska förslag, skuggat in ytterligare 2 miljarder kronor Ã¥r 2002 och 4 miljarder kronor Ã¥r 2003 för en familjepolitisk reform för att öka barnfamiljernas valfrihet och köpkraft. Vi är öppna för en diskussion om olika förslag till lösningar för att öka valfriheten och flexibiliteten för barnfamiljerna men ocksÃ¥ att minska maginaleffekterna.

  • En skattereduktion pÃ¥ 50 procent för hushÃ¥llens köp av tjänster bör införas. PÃ¥ sÃ¥ sätt elimineras nästan hela den extra skattekil som uppstÃ¥r när främmande arbetskraft anlitas med redan skattade pengar. Betydligt fler samhällsekonomiskt motiverade byten (köp) av tjänster kommer till stÃ¥nd, eftersom de även blir privatekonomiskt lönsamma. Effektiviteten i ekonomin kommer därmed att öka. Samtidigt kan den svarta sektorn trängas tillbaka, när det blir möjligt att bÃ¥de köpa och sälja privata hushÃ¥llstjänster bÃ¥de vitt och lagligt. (Jämför avsnittet nedan om konkurrens.) Kostnaden för staten är drygt 1,7 miljarder kronor.

  • Avskaffad värnskatt reducerar marginaleffekten med 5 procentenheter. Kostnad cirka 2,5 miljarder kronor.

  • Arbetsgivaravgifterna sänks med 10 procentenheter pÃ¥ lönesummor upp till 900 000 kronor per Ã¥r. För egenföretagare utökas den nedsättnings­berättigade lönesumman till 250 000 kronor per Ã¥r. Förslaget gäller alla företag (arbetsgivare), men gynnar främst smÃ¥företagen. De mindre företag som i dag tvekar om de ska vÃ¥ga nyanställa fÃ¥r med detta förslag klart förbättrade möjligheter att vÃ¥ga satsa pÃ¥ utveckling och nyan­ställningar. Kostnad cirka 7 miljarder Ã¥r 2002, cirka 5,6 miljarder Ã¥r 2003.

4.2.1.1.1 Fempartiöverläggningar om marginaleffekterna

Skadligheten av marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemen erkänns nu av nästan alla. Icke desto mindre är de politiska svårigheterna att rätta till dem betydande. Det handlar oftast om att växla bidrag mot sänkta skatter. Kristdemokraterna genomför ett analys- och reformarbete för att avlägsna de många skadliga marginaleffekterna i skatte- och social­för­säkringssystemen. För att skapa stabilitet och långsiktighet borde en samverkan ske mellan de fem partier som står bakom pensionsreformen, detta för att också ge bättre förutsättningar för en långsiktigt hållbar välfärdsutveckling.

  • Det handlar om bostadsbidragets konstruktion och avtrappning. En tänkbar möjlighet är att ”platta ut” bostadsbidraget genom en lägre startnivÃ¥ och flackare avtrappning. Den lägre startnivÃ¥n bör i sÃ¥ fall kompenseras med sänkt inkomstskatt.

  • Den sÃ¥ kallade LO-puckeln i grundavdraget träffar idag ”fel” personer efter alla avindexeringar och skapar 3,1 procentenheter extra marginal­effekt för stora inkomstgrupper när den trappas av, vilket minskar arbetsutbudet till men för en uthÃ¥llig välfärdsutveckling.

  • Barnomsorgstaxornas konstruktion ger även vissa marginaleffekter, även om effekten av dessa, jämfört med andra marginaleffekter, kraftigt överdrivits i debatten. Som exempel kan nämnas att en kommunal enhetstaxa – som ett alternativ till en statligt bestämd maxtaxa – i genomsnitt skulle reducera marginaleffekten för barnomsorgskostnader med mellan 5 och 7 procentenheter. En enhetstaxa skulle förstÃ¥s göra det väsentligt dyrare för arbetslösa att ha barnen pÃ¥ dagis i de kommuner som erbjuder gratis dagisplats för barn till arbetslösa, men marginaleffekten som idag gör att det inte lönar sig att ta ett arbete (eftersom man dÃ¥ mÃ¥ste betala hela dagisavgiften) skulle reduceras med mellan 50 och 60 procentenheter. En eventuell statlig medverkan för att ge en sÃ¥dan frivillig reform en lÃ¥ginkomstprofil torde kosta mellan 2 och 3 miljarder kronor.

  • För att minska de orimliga skillnaderna i äldrevÃ¥rdstaxorna bör enhetstaxa införas. Detta bör dock inte ske genom lagstiftningsÃ¥tgärder, utan bör vara en frÃ¥ga för de kommunala beslutsfattarna.

  • En lägre Ã¥terbetalningsprocent i underhÃ¥llsstödet (med till exempel 2 procentenheter) kan växlas mot ett nÃ¥got lägre förbehÃ¥llsbelopp. En sÃ¥dan Ã¥tgärd kan göras statsfinansiellt neutral, samtidigt som den minskar marginaleffekten frÃ¥n 10–15 procent till 8–13 procent.

  • Marginaleffekterna i arbetslöshetsförsäkringen är ett väldokumenterat strukturellt problem pÃ¥ den svenska arbetsmarknaden som helst borde fÃ¥ en bred och lÃ¥ngsiktig politisk lösning. Ett förvärvsavdrag som enbart gäller för inkomst av tjänst skulle öka behÃ¥llningen av att arbeta jämfört med a-kasseersättning.

  • Även fribeloppsgränsen för studiebidraget ger orimliga marginaleffekter pÃ¥ vanligen minst 50 % för de studerande. Den kan reduceras med olika tekniker, varav den mest radikala är ett totalt avskaffande av gränsen till en statsfinansiell kostnad av cirka 1,1 miljarder kronor. Ett förslag om slopat fribelopp läggs i denna motion.

  • Kommunala skattehöjningar slÃ¥r hÃ¥rdast mot lÃ¥g- och medelinkomsttagare och motverkar därmed effekterna av ett nytt förvärvsavdrag. I fler­partiöverläggningarna bör en modell för undvikande av kommunala skattehöjningar diskuteras.

4.2.1.2 På lite längre sikt

4.2.1.2.1 Reformerad och fonderad socialförsäkring

Den största delen av socialförsäkringssystemet omfördelar inte inkomster mellan personer, utan mellan olika tidsperioder i en och samma persons livscykel. Pensionssystemet är kanske det tydligaste exemplet, där den livsinkomst man arbetar ihop utgör grunden för de avgifter man betalar in och sedan den pension man får. För dem som inte har kunnat arbeta ihop till en rimlig pension finns ett ”golv”, en garantipension, men den finansieras av alla förvärvsarbetande via de vanliga inkomstskatterna.

Förutom att denna typ av rakare rör mellan vad man betalar in och vad man får ut behöver skapas i fler delar av socialförsäkringssystemet, går det också på sikt att göra stora vinster på att fondera delar av systemen. Enkelt uttryckt så kräver ett (helt eller delvis) fonderat system som ger en viss avkastning ett lägre skatteuttag för att finansiera de förmåner som man har bestämt.

En fonderad försäkring verkar också stabiliserande, eftersom den i viss mån kan fungera som en buffert vid dåliga år. Statens lånebehov och statsbudgeten skulle därmed inte behöva variera i takt med till exempel den utveckling vi sett under senare år i sjukförsäkringen.

Även om bara delar av systemen är fonderade och avkastningen är låg, kan den sammanlagda vinsten på samhällsnivå bli stor.

Sjukförsäkringen beräknas i år gå med ett underskott på mellan 7 och 9 miljarder kronor, jämfört med ett överskott under 1998. Sjukförsäkringen borde ges en mer autonom utformning. Kristdemokraterna är beredda att diskutera villkoren för reformering, eventuellt med en egen buffertfond för att utjämna inbetalningar och utbetalningar över tillfälliga variationer mellan olika år. De partier som står bakom pensionsreformen vore även här en lämplig konstellation för sådana samtal.

4.2.2 Reformerad lönebildning och arbetsmarknad

Ett av de allvarligaste hoten mot den starka utvecklingen i svensk ekonomi är om lönerna i Sverige stiger avsevärt snabbare än EU-länderna i genomsnitt och EMU-länderna i synnerhet. En satsning på ett förvärvsavdrag riktat till låg- och medelinkomsttagare som genomförs med tyngdpunkten under den starkaste tillväxtfasen kräver mycket snabba åtgärder för en bättre fungerande lönebildning och arbetsmarknad. Alternativet är en senare­läggning av skattesänkningarna tills ekonomin svalnat av. Att gasa i snabbt ökande konjunktur och bromsa i nedgång och växande arbetslöshet är varken i samklang med vedertagen ekonomisk klokskap eller vetenskap.

Under 1970-talet och större delen av 1980-talet låg de svenska löne­ökningarna betydligt över såväl produktivitetsökningen i Sverige som löneutvecklingen i jämförbara länder. Detta betalades med ökad inflation, så trots höga nominella löneökningar under 1980-talet blev reallöneökningen noll. I början av 1990-talet låg de svenska löneökningarna under EU-genomsnittet under några år, men på senare år har de åter ökat över EU-snittet.

Liksom när det gäller marginaleffekter, finns det en utbredd insikt om att den svenska lönebildningen under många år har fungerat dåligt. Inte minst LO-ekonomer brukar fokusera på lönebildningens stora betydelse för sysselsättningen. Lönesumman motsvarar ungefär hälften av BNP, vilket gör att även små procentuella förändringar får stort genomslag på samhällsekonomin.

Trots utbredd kunskap om lönebildningens betydelse för samhälls­ekonomins utveckling lyser de politiska förslagen nästan helt med sin frånvaro.

Staten bör i egentlig mening inte avgöra vilka löneavtal som får träffas. Däremot bör staten skapa sådana spelregler som gör att till exempel risken för ökad arbetslöshet tas med som en kostnad när avtal ska tecknas, liksom vinsten med en lägre arbetslöshet. Incitamenten för fackföreningarna att ta hänsyn till risken för ökad arbetslöshet är i princip obefintliga. I själva verket ingick det som en del i den så kallade solidariska lönepolitiken att facken inte skulle behöva tänka på eventuell arbetslöshet, det var statens uppgift att finansiera a-kassorna.

Den moderna arbetsmarknaden präglas av ett ökat behov av flexibilitet, mer korttidsanställningar och ett allt större kunskapsbehov. Den nya situationen på arbetsmarknaden har gjort att de nuvarande arbets­marknadspolitiska åtgärderna måste ses över. Det är avgörande för den fortsatta ekonomiska utvecklingen att riksdagen snarast fattar beslut som avhjälper flaskhalsarna på arbetsmarknaden. Det måste bli en bättre balans mellan tillgången på utbildad arbetskraft och arbetsmarknadens parter. Nu krävs individuella handlingsplaner när det gäller att anpassa en arbetsmarknadspolitisk åtgärd till vad som efterfrågas på marknaden och vilka förutsättningar den enskilde besitter. Det behövs ett nära samarbete mellan näringslivet och arbetsförmedlingarna runt om i landet för att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ska få den genomslagskraft som efterfrågas bland företagen.

Sveriges arbetstagare är historiskt sett kända för sin kompetens. Ska detta även gälla framgent, måste vi fortsätta att satsa på ett bra och modernt utbildningsväsende. Fungerande kunskapskedjor hos medborgarna, från det att man börjar skolan fram till en universitets- eller högskoleexamen, innebär att Sverige kan fortsätta att konkurrera med en hög kompetensnivå.

Nedan presenteras några förslag för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och uppnå en bättre balans i lönebildningsprocessen, så att resultatet från löneförhandlingarna i större utsträckning kommer att motsvara det samhällsekonomiska utrymme som följer av ökad produktivitet.

  • Kostnaderna för arbetslösheten bör synliggöras genom en högre egenfinansiering av en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Egenfinansieringen bör uppgÃ¥ till 33 % och kompenseras fullt ut för den enskilde genom en generell höjning av grundavdraget. Höjningen av avgiften pÃ¥ cirka 150 kronor per mÃ¥nad kompenseras fullt ut med sänkt inkomstskatt.

  • Varseltiden för strejkÃ¥tgärder bör förlängas frÃ¥n 7 till 14 dagar. Medlingsinstitutet bör kunna skjuta upp varslade stridsÃ¥tgärder i 14 dagar.

  • Lagen som reglerar kollektivavtalen bör ses över för att öka den enskildes rättigheter och främja en bättre fungerande lönebildning. Bland annat borde möjlighet för enskilda löntagare att sluta avtal med arbetsgivare utan hänsyn till gällande kollektivavtal underlättas. Riskerna för att enskilda arbetstagare utnyttjas otillbörligt genom att hamna i en underlägsen position, exempelvis vid hög arbetslöshet, mÃ¥ste beaktas i denna översyn.

  • Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad flexibilitet vad gäller lönebildning för ungdom. Lägre ingÃ¥ngslöner inom vissa branscher kan vara ett verksamt sätt att fÃ¥ fler unga i arbete. Detta bör i första hand lösas avtalsvägen.

  • Vinstdelningssystem för de anställda kan med fördel utgöra en del i den framtida lönebildningen. Ett sÃ¥dant system skapar en god och flexibel koppling mellan företagens vinster och de anställdas ersättningar. Arbetsgivaravgifter bör inte tas ut pÃ¥ ersättning frÃ¥n ett vinstdelnings­system.

  • Beskattningen av personaloptioner bör ses över som ett led i att stimulera en bättre lönebildning. I denna motion läggs förslag om en lindring av skatten pÃ¥ personaloptioner.

  • Det är bra att volymmÃ¥let i arbetsmarknadspolitiken avskaffats. Prioritet mÃ¥ste ges Ã¥t att Ã¥tgärda bristyrken genom kvalificerad arbets­marknads­utbildning. Antalet arbetsmarknadspolitiska Ã¥tgärder bör minskas och regelverket kring Ã¥tgärderna förenklas.

4.2.2.1 Arbetsgrupp om ökad ohälsa

Regeringen aviserar på sidan 28 i vårpropositionen att man avser att tillsätta en arbetsgrupp som ska utarbeta en handlingsplan för minskad ohälsa. Arbetsgruppen ska bland annat göra en översyn av sjukpenning, rehabili­terings­penning, arbetsskadeförsäkring, tillsynen över arbetsmiljön och förtidspension. Arbetsgruppen skall vidare pröva möjligheten att göra systemen mera försäkringsmässiga och samordna regelverken vad gäller inkomstbegrepp, ersättningsnivåer samt indexering. Dessutom ska olika typer av flaskhalsar som försvårar rehabiliteringsarbetet undersökas. Skill­naden mellan könen samt regionala och lokala skillnader skall analyseras och övervägas i samband med reformförslag.

Enligt kristdemokraternas mening bör ett sådant omfattande utrednings­arbete ske i form av en parlamentariskt tillsatt utredning. Det är upp­seendeväckande att regeringen, när det berör så många stora komplexa framtidsfrågor, tillsätter arbetsgrupper med enbart deltagande av regerings­partiet och dess stödpartier. Regeringen borde eftersträva system som håller över tiden, också vid regeringssskiften. Också oppositions­partiernas kunskaper och synsätt borde tas tillvara i beredningsarbetet så att arbetet kan leda fram till stabila förslag och beslut.

4.2.2.2 Arbetstid

Av vårpropositionen framgår att regeringen avser att återkomma till frågan om arbetstidsförkortning i höstens budgetproposition. En kortare arbetstid, säger man, kan åstadkommas genom avtal eller lagstiftning. Rapporten ”Kortare arbetstid – för och emot” remissbehandlas f n och svaren ska ligga till grund för regeringens ställningstagande.

Mer tid för barnen, familjen och det sociala livet är önskemål som delas av många människor. Att bygga trygga sociala nätverk som ger trygga barn kräver tid och engagemang. Många småbarnsföräldrar önskar därför kortare arbetstid. Sänkt skatt på arbete och införande av någon form av vårdnadsbidrag ger ökade ekonomiska möjligheter för dessa grupper att korta sin arbetstid. Men det är också viktigt att komma ihåg att det under andra tider av livet kan finnas motsatta önskemål. Välfärd är att få arbeta på egna villkor. Lite mer ibland, lite mindre ibland.

Historiskt sett har löneutrymmet tagits ut i form av högre konsumtion och kortare arbetstid. Det har varit en avvägning mellan önskemålen om högre lön och mer fritid. Eftersom önskemålen i högsta grad är individuella talar starka skäl mot lagstiftning. Kristdemokraterna anser således att frågan om arbetstiderna bör hanteras genom avtal mellan arbetsmarknadens parter eller i överenskommelser mellan individer och arbetsgivare, och inte som en generell lagstiftning. Avtal bör slutas på lokal nivå med hänsynstagande till den enskilde individens behov, parat med rimliga förutsättningar för företagande.

Arbetslivet har genomgått stora förändringar under senare år. Kraven på flexibilitet har ökat. Många människor har idag avtal som innebär att arbetstiden är anpassad till en varierande arbetsmängd. Allt fler kan sköta sina arbetsuppgifter på tider som inte följer gamla mönster. Många kan idag arbeta hemma en eller flera dagar i veckan. Av detta följer att det inte går att skapa en mall som passar alla.

40 timmars arbetsvecka är ingen naturlag, men heller inte en reell sanning för svenska förhållanden. Även om den lagstadgade normalarbetstiden är 40 timmar per vecka arbetar vi inte mer än 32,8 timmar per vecka i reell tid. Det är lågt också i Europaperspektiv. I en jämförelse med 14 OECD-länder har vi den tredje kortaste arbetstiden beroende på sänkt pensionsålder, lång semester, lång föräldraledighet, kortare arbetstid för skiftarbetare osv.

Svensk Handel presenterade i december 1999 en undersökning utförd av SKOP. Där framgick att 13 % ville arbeta mer, 27 % ville arbeta mindre, 14 % ville arbeta lika mycket som nu men på andra tider, medan 43 % var nöjda med sina arbetstider.

När Pappersindustriarbetareförbundet lät sina medlemmar välja om löne­utrymmet skulle gå till höjd lön, kortad arbetstid eller sänkt pensionsålder fördelade sig valen i lika delar på de tre möjligheterna.

Arbetslivsinstitutets rapport visar att en generell arbetstidsförkortning skulle leda till att många företag får rekryteringsproblem, att de regionala obalanserna förstärks, till ökade kostnader för företagen, men inga större effekter på hälsa, sjukförsäkring eller arbetslöshetstalen. Professorn och arbetsmarknadsforskaren Lars Calmfors säger i en kommentar till Arbets­livsinstitutets rapport att risken för negativa effekter på produktion och sysselsättning vid en arbetstidsförkortning är störst i en situation som den nuvarande med tilltagande brist på arbetskraft. Forskningen är samstämmig i att arbetstidsförkortning inte är någon effektiv åtgärd att öka syssel­sättningen.

Långtidsutredningen pekar också på demografin som det stora problemet i framtiden. Trycket på välfärdssystemen kommer att växa, men antalet arbetade timmar riskerar att sjunka.

De tre största fackförbunden, Kommunal, Metall och SIF, har redan deklarerat att kortare arbetstid blir ett huvudkrav i nästa stora avtalsrörelse 2001. Samtidigt varnar de regeringen med stödpartier att lägga sig i avtalsförhandlingarna och lagstifta om arbetstidsförkortning. ”Då fråntas vi möjligheten att välja mellan högre lön och kortare arbetstid”, säger Kommunals avtalssekreterare Jan Sjölin.

En generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön skulle allvarligt skada Sveriges konkurrenskraft internationellt sett. Den skulle leda till ett produktionsbortfall som klart försämrar svensk välfärd. Det skulle inte kompenseras med motsvarande effektiviseringar utan leda till än fler stressrelaterade sjukdomar. Det skulle ge minskad välfärd och minskad valfrihet för den enskilde.

En arbetstidsförkortning med 2,5 timmar per vecka kan leda till en välfärdsförlust på 30 000 kronor per år och förvärvsarbetande enligt Konjunkturinstitutets rapport i ämnet.

Skälen mot en generell lagstadgad arbetstidsförkortning är således så många att regeringen inte överhuvudtaget borde överväga att gå den vägen. Detta bör ges regeringen till känna.

4.2.2.3 Lönebidrag

När nu arbetsmarknaden har vänt uppåt borde det finnas goda förutsättningar för att slussa ut de arbetshandikappade på den ordinarie arbetsmarknaden. Lönebidragen kan då vara ett effektivt instrument. Kristdemokraterna har sedan lång tid tillbaka prioriterat lönebidragen och anslagit resurser utöver regeringens satsningar.

Regeringen gjorde under 1999 en indragning på 200 miljoner kronor på anslaget. Denna besparing försökte man gömma genom att på ett fräckt sätt i vårpropositionen 1999 hävda att det var en satsning på ytterligare 90 miljoner kronor. Men plus 90 miljoner var i själva verket minus 200 miljoner kronor. Orsaken var bland annat att anslag överskridits tidigare samt indragningar när utgiftstaket var hotat. Regeringen hade helt enkelt inte kontroll över sina utgifter och tvingades därför vidta en drastisk åtgärd. Men inget av detta framgick av vårpropositionen.

I årets vårproposition föreslås en anslagsökning på 120 miljoner kronor för 2001 samt ytterligare 240 miljoner kronor vardera för 2002 och 2003. Vi välkomnar och tillstyrker denna förstärkning förutsatt att siffrorna är faktiska och inte återigen döljer en helt annan sanning.

Dock vill vi reservera oss för regeringens skrivning i vårpropositionen på sidan 27.

”Arbetsmarknadsverket ges i uppgift att öka övergångarna från anställning med lönebidrag till osubventionerad anställning. Därmed frigörs ett utrymme för fler arbetshandikappade att få ett fotfäste på arbetsmarknaden genom anställning med lönebidrag.”

Enligt vårt förmenande finns det risk för att denna skrivning inte tolkas som en allmän viljeinriktning, utan att den leder till en tydlig strävan att få så många individer som möjligt i lönebidragsanställning genom en så låg genomsnittlig bidragsnivå som möjligt. Därmed fins en uppenbar risk för att de med största problemen lämnas åt sitt öde. Det är en orealistisk bedömning att människor som idag har anställning med lönebidrag i någon större utsträckning skall kunna erhålla en helt osubventionerad anställning.

I förordningen för lönebidragsanställda bör på nytt införas en paragraf som innebär att en sänkning av lönebidrag ej skall genomföras om risk för uppsägning föreligger. Möjligheten till ersättning på 90 procent vid en anställning i ideella organisationer ska finnas såväl vid nyanställningar som för dem som innehade anställning efter 1 juli 1995.

Arbetsmarknadsdepartementets tolkningar av de beslut riksdagen tog med anledning av regeringens försök att sänka ersättningsnivån för denna senare grupp har varit synnerligen olyckliga och skapat stor osäkerhet och oklarhet. Det bästa nu är därför att ha en generös tolkning i de fall där tvister råder och uppsägningshot föreligger p g a genomförd sänkning av lönebidraget.

Kristdemokraterna avser att noga följa utvecklingen huruvida tillskjutna medel till lönebidrag är tillfyllest för att lösa det akuta behov som just nu föreligger, men också för att se om de på lång sikt är tillräckliga.

I framtiden bör avvägningar göras om överföring av medel mellan Samhall och lönebidragsanslaget för att tillskapa största möjliga flexibilitet och uppnå största möjliga effektivitet när det gäller att ge arbetshandikappade arbete.

4.2.3 Ökad konkurrens

En viktig orsak till att Sverige placerar sig dåligt i den så kallade välfärdsligan är det höga prisläget, till följd av bristande konkurrens och delvis omfattande regleringar. Vi får enkelt uttryckt ut förhållandevis lite för våra pengar. I debatten om vår ekonomiska utveckling fokuseras oftast helt och hållet intresset till ökningstakten i BNP. Men minst lika viktigt är vad vi kan få ut av de pengar vi använder för privat och offentlig konsumtion.

I nedanstående diagram framgår den stora betydelse som det allmänna prisläget, inklusive skatter, i ett land har. Om man jämför Sveriges och USA:s BNP per capita i gemensam valuta visar det sig att de 1996 var i princip lika stora, Sverige till och med något högre. Både Sverige och USA hade en BNP per capita som låg drygt 20 procent över OECD-genomsnittet.

Men när BNP korrigeras för vilken faktisk köpkraft respektive lands BNP motsvarar, blir bilden en helt annan. Sverige hamnar 5 procent under OECD-genomsnittet, medan USA med detta mått blir OECD:s näst rikaste land efter Luxemburg.

Image: Fi13-3.jpg

Den enkla slutsats man kan dra av detta är att en strategi för att öka det ekonomiska välståndet i Sverige i jämförelse med andra länder med nödvändighet måste innehålla ett antal reformer för att öka den inhemska konkurrensen och sänka vårt allmänna prisläge. Enbart en god BNP-ökning kommer sannolikt inte att leda till att Sverige kan stiga särskilt mycket i välståndsligan.

En hel del viktiga avregleringar har redan gjorts i Sverige. Kredit- och valutamarknaden avreglerades mot slutet av 1980-talet. Utländska bankers rätt att etablera sig i Sverige kom 1990, den nya telelagen 1993 öppnade många nya möjligheter, liksom förändringarna inom järnvägstrafiken 1994. Elmarknaden avreglerades i en första etapp 1996 och för de mindre aktiebolagen 1999.

Men inom en del sektorer är konkurrensen fortfarande bristfällig. Det gäller framför allt de marknader där hushållen är köpare, exempelvis varudistribution, detaljhandel och tjänsteproduktion, inte minst i offentlig sektor. Byggsektorn är fortfarande reglerad och importkonkurrensen är liten. Antalet producenter är begränsat både i entreprenadledet och i bygg­materielindustrin.

Livsmedelssektorn utmärks av att det bara finns ett fåtal aktörer i distributions- och försäljningsledet och av att jordbrukssektorn är starkt reglerad. Kommunerna har dessutom en möjlighet enligt plan- och bygglagen att begränsa etableringen av livsmedelsbutiker, vilket i många fall ytterligare har begränsat konkurrensmöjligheterna. Denna möjlighet för kommunerna att stoppa etableringar återinfördes av socialdemokraterna, efter att fyrpartiregeringen hade tagit bort den. Som med så många andra förslag funderar nu Näringsdepartementet på en återställare av denna återställare.

Nedanstående tabell visar hur de svenska priserna förhåller sig till EU-genomsnittet. Den genomsnittliga prisnivån i Sverige ligger för många viktiga hushållsprodukter mellan 20 och 30 procent över genomsnittet för EU-länderna. Från ett konsumentperspektiv finns det uppenbarligen mycket mer att önska av den svenska konkurrenspolitiken.

Varugrupp

Prisnivåindex, EU=100

Kläder och skor

111

Transporter och kommunikationer

121

Hyra, bränsle och el

129

Mat, sprit och tobak

130

Restauranger, hotell etc.

132

Källa: Ds 1999:32

Till skillnad från många andra reformförslag kostar de förslag som presenteras i detta avsnitt ingenting för de offentliga budgetarna. Tvärt om skulle en bättre konkurrenspolitik i kombination med avregleringar och ökad upphandling inom offentlig sektor på sikt leda till avsevärda kostnads­minskningar för de offentliga budgetarna. Det ”pris” som man får betala är minskad politisk styrning och byråkrati, ett rimligt och för de allra flesta helt okontroversiellt pris. I den politiska debatten finns dock fortfarande många förespråkare som hävdar att det är demokratiskt nödvändigt att det offentliga ska styra och bestämma över i stort sett allt som ses som viktigt. Det överpris vi alla har fått betala för denna politik uppmärksammas emellertid alldeles för sällan.

  • Kommunalt och statligt ägande bör avvecklas pÃ¥ marknader där privata företag konkurrerar eller skulle kunna konkurrera och där inte sociala eller hälsomässiga restriktioner motiverar ett offentligt ägande. VÃ¥rd och utbildning bör vara de enda generella undantagen.

  • Kommunallagen bör ändras sÃ¥ att det blir lättare att fÃ¥ prövat i domstol om kommunal näringsverksamhet strider mot lagen.

  • Se över kommunallagen i syfte att göra det lättare för företag att överklaga kommunala beslut om stöd i olika former till företag. Besluten bör ocksÃ¥ kunna prövas i domstol.

  • Kvarvarande konkurrenshämmande regleringar i den privata sektorn bör identifieras och avvecklas. SmÃ¥företagardelegationens lista borde inled­nings­vis snarast genomföras.

  • Konkurrensverket bör fÃ¥ ökade resurser och en mer fristÃ¥ende och framträdande roll än i dag. Nya regeringsförslag bör granskas, inte bara utifrÃ¥n ett smÃ¥företagsperspektiv, utan ocksÃ¥ utifrÃ¥n ett konkur­rens­perspektiv.

  • Konsumentombudsmannen bör i samarbete med Konkurrensverket fungera som en konkurrenspolis, med uppgift att jaga och uppmärksamma sektorer eller branscher med bristande konkurrens och sedan komma med förslag till hur konkurrensen kan förbättras.

  • Det är dags att Ã¥terigen revidera det kommunala planmonopolet be­träffande etableringen av nya butiker.

  • Lagen om offentlig upphandling mÃ¥ste göras mer kraftfull i en samman­hÃ¥llen översyn i syfte att förverkliga principerna om affärsmässighet, konkurrens och icke-diskriminering.

  • Stora upphandlingar bör delas i fler order sÃ¥ att även mindre företag har en chans att vara med i budgivningen. När fler företag kan vara med och tävla ökar konkurrenstrycket och priserna kan pressas.

4.2.4 Minskad skatteflykt

Vad hjälper det om Sverige har aldrig så höga skattesatser, om skattebaserna i en globaliserad ekonomi flyr ur landet? Det krävs också att medborgarna har en etiskt förankrad vilja att betala skatt och att bidra till sam­hällsutvecklingen. Varje skattesats över 0 procent är möjlig att eliminera med fusk, om inte viljan att göra rätt och vara ärlig hålls vid liv och motiveras. Därför måste den etiska debatten hållas levande. Samtidigt har de exempellöst höga svenska skattesatserna, ofta på ett övermäktigt sätt, utmanat medborgarnas etiska medvetande och moral.

Sverige är ett litet land med öppen ekonomi gentemot omvärlden. Detta medför att vi i stor utsträckning är beroende av hur skattesystem och regler ser ut i omvärlden, särskilt i våra viktigaste konkurrentländer. Om Sverige långsiktigt ska vara ett land för företagande, investeringar och tillväxt, går det inte att ha kvar vissa skatter som gör att kapital, företag och kompetens har starka skäl att lämna landet.

Om vi inte ändrar vissa regler den närmaste tiden kommer risken för snabbt eroderande skattebaser att tillta snabbt. Exempel finns redan i dag. Uppskattningsvis 200 miljarder kronor ligger ”gömda”, sparade i utlandet eftersom kapitalskatten där är mycket lägre, eller i praktiken noll, då dessa medel inte deklareras alls.

En rad svenska företag har de senaste åren flyttat sina huvudkontor utomlands till följd av skillnader i beskattning. En alltför stor del av nyutexaminerade civilingenjörer och andra viktiga resurspersoner flyttar utomlands.

Internethandeln har bara börjat ta fart, men redan har den svenska bok- och skivbranschen vissa problem med vikande försäljning, på grund av skillnader i mervärdesskatt gentemot andra länder. Prisskillnader som beror på lägre produktionskostnader, effektivare distributionsmetoder eller lägre vinst­marginaler är självklart ingenting som från svenskt håll ska motarbetas eller ”korrigeras” på något sätt. Men om folk väljer vissa produkter i stort sett endast för att beskattningen är olika, blir resultatet oftast en ineffektiv resursallokering.

De åtgärder som krävs för att i ökad utsträckning behålla och locka hit företag, kapital och kompetens har debatterats länge. Slopad värnskatt, sänkt skattetryck och minskade marginaleffekter ingår som viktiga delar, och detta har redan nämnts i det första reformavsnittet. Men ingenting har hänt. Den socialdemokratiska regeringen har hittills visat sig oförmögen att vidta några åtgärder som skulle kunna vända utvecklingen. I det följande tar vi upp några till åtgärder som vi anser att Sverige bör ta chansen att genomföra.

  • Förmögenhetsskatten avvecklas i tre steg. FrÃ¥n Ã¥r 2001 avvecklas sambeskattningen av förmögenhet. Ã…r 2002 minskar skattesatsen med 1 procentenhet och frÃ¥n 2003 avvecklas förmögenhetsskatten helt.

  • Den nya värnskatten avskaffas.

  • Dubbelbeskattningen pÃ¥ utdelningsinkomster frÃ¥n risksparande avskaffas.

  • Sänkta marginal- och inkomstskatter enligt ovan.

  • Det mÃ¥ste bli praktiskt möjligt att köpa och sälja privata tjänster vitt och lagligt genom en 50-procentig skattereduktion.

4.3 Sverige bör delta i EMU-samarbetet fullt ut

4.3.1 Stärk samarbetet mellan Europas folk

Skälen för en gemensam valuta är gamla, liksom försöken att med olika mekanismer motverka problem som följer av instabila valutakurser. Detta har genom åren motverkats med överenskommelser om metallinnehåll, om guldmyntfot, om fasta eller rörliga växelkurser och även med viss politisk styrning. Med Romfördraget från 1957 kom de dåvarande medlemsländerna i EG överens om att skapa en gemensam marknad. Målet var inte ekonomin i sig. Visionen var att säkra fred och samarbete genom en allt mer sammanflätad europeisk ekonomi. Ekonomin var ett medel för ett gott överordnat mål: fred och samarbete.

Europas historia är fylld av konflikter och krig. EU syftar till att knyta länder och folk närmare varandra genom att minska betydelsen av de gränser och murar som allt för länge tillåtits att fungera som härdar omkring vilka misstro och misstänksamhet kunnat frodas. Genom ett utökat utbyte av varor och tjänster, fri rörlighet för människor och kapital, är idag EU ett politiskt och ekonomiskt stabilt område där riskerna för våldsamma konflikter mellan nationer i stort sett tycks vara undanröjda. EMU bidrar till att förstärka denna utveckling för trygghet och säkerhet.

Med en gemensam valuta fullföljs den gemensamma marknaden. Med den gemensamma marknaden har tusentals handelshinder mellan länderna i form av särbestämmelser och olika standarder upphävts och harmoniserats. Produktstandardiseringen har naturligtvis ökat konkurrensen och skapat en prispress, som i sin tur bidrar till den låga inflationen. Tanken är att den gemensamma valutan skall förstärka ett positivt konkurrensklimat inom EU, vilket bidrar till att hålla ned priserna. Prisstabilitet och låg inflation är tydliga mål för såväl hela EMU-projektet som för den europeiska centralbanken (ECB).

Inom EU finns det många angelägna uppgifter kvar. Till det viktigaste för oss kristdemokrater hör att förstärka kampen mot den internationella brottsligheten, att bedriva ett aktivt arbete för gemensamma tag mot miljöförstöring och – kanske det viktigaste av allt – att verka för att de forna kommunistiska östländerna sluts in i den demokratiska gemenskapen i Europa. Från svensk sida måste vi ta till vara alla möjligheter att påverka. Genom ett deltagande i den innersta kretsen i EU ökar vårt inflytande. Detta ska användas inte minst för att underlätta för kandidatländerna att så snabbt som möjligt integreras i EU. Sverige ska också verka för att alla tendenser till en uppdelning i ett A- och B-lag motarbetas. Att stå vid sidan om i en av de viktigaste samarbetsfrågorna minskar våra påverkansmöjligheter.

4.3.2 Varför ett monetärt samarbete?

EMU bidrar till att underlätta kontakter mellan människor och företag i Europas länder. Det blir mindre krångel och kostnader vid utlandsresor för oss som resande och konsumerande privatpersoner, men också för företagen.

Svenska företag ska förstås ha möjlighet att konkurrera med utländska företag på affärsmässiga grunder. Valutakurssvängningar är ett gissel som försvårar och fördyrar. Om Sverige står utanför EMU kommer svenska företag även fortsättningsvis att få extra valutakostnader som andra företag slipper. Detta innebär färre arbetstillfällen och lägre skatteinkomster för vårt land.

Genom en gemensam valuta kommer det att bli lättare för oss konsumenter att jämföra priser mellan olika länder. Priserna på konsumentvaror ligger i Sverige väsentligt högre än EU-snittet. Genom den ökade konkurrens som en gemensam valuta medför, kommer priserna i Sverige att sjunka.

Om vi går med i EMU försvinner risken för devalveringar, vilket minskar den s k riskpremien, varför räntorna blir lägre. Detta är av stor betydelse för både hushåll och företag. Det ökar dessutom investeringarna, vilket leder till lägre arbetslöshet.

Mycket talar för att både Danmark och Storbritannien inom en relativt kort tid kommer att vara medlemmar i EMU. Att Sverige i det sammanhanget skulle stå utanför torde medföra betydande påfrestningar för vårt land i många avseenden.

Sverige är genom den omfattande integrationen mellan länderna idag så beroende av denna omvärld att vårt land även vid ett utanförskap skulle tvingas ta sådana hänsyn till vad som beslutas inom EU och den monetära unionen, att detta i praktiken inte skulle öka suveräniteten annat än på papperet. Genom möjligheterna att påverka inom ramen för samarbetet har vi en större möjlighet att bidra till utvecklingen än genom att stå vid sidan om.

Att devalveringsmöjligheterna försvinner är ett gott skäl för ett deltagande. Att devalveringsinstrumentet funnits till hands har frestat den politiska ledningen att missköta den svenska ekonomin under en följd av år, utan att behöva ta itu med de grundläggande problemen. Genom devalveringar köpte man sig en tids respit. Men devalveringar innebär också en export av de problem som man själv inte förmår att hantera. Att devalverings­möjligheterna upphör tvingar det politiska systemet att förebygga och att ta itu med problem innan de får allt för stora proportioner. Devalveringar har också ett pris genom att ränteläget blir högre än eljest eftersom ett land som kan misstänkas devalvera får betala en riskpremie till dem som lånar ut pengar.

4.3.3 Globaliseringens utmaningar

Globaliseringen i sig minskar handlingsutrymmet för den nationella ekonomiska politiken i en tid när skattebaserna blir allt mer lättflyktiga. Sverige måste ha konkurrenskraftiga skatter på arbete, utbildning, sparande och företagande om vi skall vända flykten från Sverige av företag, kunskap och kapital. Ett medlemskap i EMU skulle göra Sverige mer attraktivt att verka i. Sammantaget torde dessa effekter öka sysselsättningen och därmed skatteintäkterna för stat, kommuner och landsting.

Det fordras åtgärder för att förbättra den svenska ekonomins funktionssätt vare sig vi är med i EMU:s tredje fas eller inte. Det omfattande handelsutbytet med EMU-länderna innebär att den svenska ekonomin måste vara konkurrenskraftig i relation till dessa länder. En anpassning som blir konsekvensen av ett medlemskap kommer därför att ske även utanför EMU dock med skillnaden att Sverige står utan möjligheten att direkt påverka beslut som landets ekonomi i stor omfattning kommer att påverkas av.

Kristdemokraterna vill åtgärda problemen i svensk ekonomi, problem som hittills fört Sverige från att ha varit ett av världens rikaste länder till en plats långt ned på listan i OECD:s välståndsliga. Med vår politik kommer flexibiliteten att förbättras bl a genom åtgärder på arbetsmarknads-, närings- och skatteområdet.

4.3.4 ERM2

Växelkurserna mellan EMU-länderna och övriga EU-länder regleras genom ERM2, som är fortsättningen på ERM. Ett land som deltar i ERM2 får inte låta sin valutakurs variera gentemot euron med mer än 15 %. ERM2 är dock frivilligt och Sverige har hittills valt att avstå från deltagande.

Sveriges riksbank har att styra mot ett inflationsmål. Det skulle möta betydande svårigheter att utan föregående ansökan om medlemskap i EMU samtidigt styra mot ett växelkursmål.

För att korta tiden mellan ansökan och fullt deltagande i EMU, bör en förhandling om anslutning till ERM2 snarast tas upp efter det att svenska folket i en folkomröstning sagt ja till ett medlemskap i EMU.

4.3.5 Folkomröstning

Kristdemokraterna förordar att en folkomröstning ska genomföras om EMU-frågan. Frågans vikt och beslutets legitimitet fordrar att hela svenska folket får möjlighet att delta. Vidare kan det faktum att en folkomröstning kommer att äga rum bidra till en folkbildning som annars knappast kommer till stånd.

En folkomröstning bör föregås av överläggningar mellan ledarna för samtliga riksdagspartier. Av tidsskäl är det knappast möjligt att genomföra en folkomröstning redan under år 2000. Det svenska EU-ordförandeskapet omöjliggör en folkomröstning under våren år 2001. Däremot är hösten samma år en lämplig tidpunkt. Det medger angelägen diskussion utan att för den skulle ligga för långt fram i tiden.

Alternativen i en folkomröstning bör formuleras på ett sådant sätt att inte tolkningarna i efterhand skapar stridigheter. Därför är tydliga alternativ nödvändiga, och det ska inte finnas fler alternativ än två. De två alternativen bör formuleras som ett ”ja till deltagande i EMU” resp ”nej till deltagande i EMU”. På detta vis får svenska folket tillfälle att ge klara besked till politikerna. Ett nej får då tolkas som att Sverige tills vidare avstår från ett deltagande. Ett ja innebär att riksdagen ges mandat att fatta beslut om ett svenskt deltagande.

5 Prioriterade områden

I följande avsnitt presenteras sex områden som är särskilt prioriterade för kristdemokraterna i den ekonomiska politiken. Det gäller politiken för att skapa långsiktigt goda tillväxtförutsättningar genom ett bättre företagar­klimat, skattepolitiken för låg- och medelinkomsttagare, valfriheten för barnfamiljer, pensionärernas ekonomiska situation, vården, omsorgen och skolan samt vikten av ett återupprättat rättssamhälle. På dessa områden är den socialdemokratiska regeringens politik utpräglat bristfällig eller direkt felaktig.

5.1 Tillväxtpolitik för nya jobb

Grundbulten i kristdemokratisk ekonomisk politik är att ge stabila och goda villkor för fler och växande företag och därigenom öka sysselsättningen, minska arbetslösheten och trygga välfärden. Detta åstadkoms genom en balanserad finanspolitik i kombination med strukturella åtgärder som för­bättrar ekonomins funktionssätt och avlägsnar de seglivade broms­mekanismer som i mer än 25 år underminerat den svenska ekonomins ut­vecklings­kraft och bäddat för dagens höga arbetslöshet och brister i välfärden.

Penningpolitiken skall skötas av Riksbanken med inflationsmålet på 2 procents årlig KPI-förändring som riktmärke. Finans- och strukturpolitiken åvilar riksdagen att besluta om. De flesta av de finanspolitiska åtgärder som föreslås i denna motion har även fundamentala strukturella effekter för att förbättra den svenska ekonomins funktionssätt:

  • Skatten i vanliga inkomstlägen sänks kraftigt de närmaste Ã¥ren genom höjningar av grundavdraget i den kommunala beskattningen. Detta bidrar i första hand till att fler kan klara sig pÃ¥ sin egen lön, men det medför ocksÃ¥ den strukturellt viktiga effekten att kommande lönebildning underlättas. Se vidare avsnitt 5.2.

  • Tjänstesektorn ges helt nya möjligheter att växa genom en 50-procentig skattereduktion för de privata hushÃ¥llens köp av tjänster i det egna hemmet. Förslaget kan beskrivas som att det av socialdemokraterna nyligen avvecklade ROT-systemet i stället permanentas och utvidgas rejält, sÃ¥ att det vita priset vid hushÃ¥llens köp av tjänster i hemmet halveras direkt vid köpet. Tjänster för upp till 50 000 kr per Ã¥r kan köpas med en 50-procentig skattereduktion, som dÃ¥ alltsÃ¥ uppgÃ¥r till maximalt 25 000 kr per hushÃ¥ll och Ã¥r.

  • Arbetsgivaravgifterna sänks med 10 procentenheter pÃ¥ lönesummor upp till 900 000 kr per Ã¥r frÃ¥n Ã¥r 2002. För egenföretagare utökas den nedsättningsberättigade lönesumman till 250 000 kr per Ã¥r. Förslaget gäller alla företag (arbetsgivare), men gynnar främst smÃ¥företagen. De mindre företag som i dag tvekar om de ska vÃ¥ga nyanställa fÃ¥r med detta förslag klart förbättrade möjligheter att vÃ¥ga satsa pÃ¥ utveckling och nyanställningar.

  • En kraftfull satsning görs för att skapa rimliga och rättvisa konkurrens­villkor för jordbruksnäringen. UtgÃ¥ngspunkten för de förändringar som föreslÃ¥s är den statliga utredningen En livsmedelsstrategi för Sverige (SOU 1997:167). Hela jordbrukets s.k. skatteryggsäck lyfts av genom de förslag som kristdemokraterna presenterar.

  • Konkurrensvillkoren för Ã¥keri- och transportsektorn föreslÃ¥s ocksÃ¥ för­bättras genom gynnsammare skatteregler i form av sänkt dieselskatt.

  • Förmögenhetsskatten avvecklas i tre steg. Ã…r 2001 avskaffas sam­beskattning av förmögenhet, Ã¥r 2002 sänks förmögenhetsskattesatsen med 1 procentenhet till 0,5 procent och frÃ¥n 2003 avvecklas den helt (se nedan).

  • Regeringens nya värnskatt avskaffas.

  • FrÃ¥n Ã¥r 2001 införs en statlig skattereduktion för inkomst av lönearbete pÃ¥ 2,0 procent av den taxerade inkomsten. Ã…r 2002 höjs detta avdrag till 4,2 procent och Ã¥r 2003 till 7,5 procent. Detta reducerar marginalskatterna för alla och stärker samtidigt arbetslinjen. Skattereduktionen ska beräknas utifrÃ¥n de kommunalt taxerade inkomsterna.

  • Dubbelbeskattningen pÃ¥ utdelningsinkomster frÃ¥n risksparande avskaffas.

  • Avdragsrätten pÃ¥ pensionssparande höjs till ett helt basbelopp per Ã¥r.

  • Royaltyinkomster frÃ¥n patenterade uppfinningar skattebefrias under tvÃ¥ Ã¥r och beskattas därefter som inkomst av kapital.

  • Den särskilda löneskatten pÃ¥ vinstandelar för anställda avskaffas, vilket kommer att förbättra möjligheterna till en sund lönebildning.

  • En lindring i beskattningen av personaloptioner föreslÃ¥s frÃ¥n Ã¥r 2001.

  • En avdragsrätt för insättningar pÃ¥ individuella utbildningskonton föreslÃ¥s införas frÃ¥n halvÃ¥rsskiftet Ã¥r 2001.

Till de strukturella åtgärder som kraftigt kommer att förbättra lönebildningen hör förslaget om en allmän och obligatorisk a-kassa med en 33-procentig egenfinansiering som kommer att skapa ett rakare rör mellan en bra lönebildning, låg arbetslöshet och låga avgifter för den enskilde och vice versa.

Förmögenhetsskatten

Förmögenhetsskatt betalas på fysiska personers nettoförmögenhet (tillgångar minus skulder). Nivån är 1,5 procent på belopp som överstiger 900 000 kronor.

De senaste årens utveckling har visat på svårigheterna att bibehålla förmögenhetsbeskattningen. Anledningen står främst att finna i den ökande internationaliseringen som gör det omöjligt för Sverige att i det långa loppet bibehålla ett skattetryck som avsevärt överstiger omvärldens. Förmögen­hetsbeskattningen som tidigare kunnat motiveras av fördelningspolitiska skäl får idag helt andra effekter än de tänkta. Detta har tydliggjorts bl a genom att regeringen befriat huvudägarna i aktiebolag från förmögenhetsskatt medan
t ex normalinkomsttagare som råkar ha sitt egnahem beläget i ett attraktivt område till följd av de kraftigt höjda taxeringsvärdena tvingas betala förmögenhetsskatt. Idag är 17 av Sveriges 18 aktiemiljardärer befriade från förmögenhetsskatten på sitt aktieinnehav. Motivet för detta är att de annars sannolikt skulle välja att lämna Sverige med sina pengar. De som inte har de stora resurserna får stanna kvar och finna sig i att betala skatten.

Utformningen av dagens förmögenhetsskatt är orimlig också i andra avseenden. För den händelse att ett gift par tillsammans har en förmögenhet som överstiger 900 000 kronor ska förmögenhetsskatt betalas. Om ett sammanboende par har motsvarande förmögenhet ska de däremot inte sambeskattas. Detta innebär alltså att äktenskapet i detta avseende ekonomiskt straffbeskattas i förhållande till ett samboförhållande.

Inkomstbeskattningen och kapitalinkomstbeskattningen innebär att en faktisk inkomst beskattas. Förmögenhetsbeskattningen, däremot, bygger ofta på fiktiva värden. Detta kan ge fördelningspolitiskt orimliga effekter. T.ex. tvingas många småhusägare att utöver den höga fastighetsskatten betala förmögenhetsskatt. Detta trots att förmögenheten som är bunden i fastigheten inte går att omsätta till inkomster med mindre än att bostaden säljs.

Vi har uppfattningen att förmögenhetsskatten kommer att avskaffas inom några få år. Detta oavsett vilken kulör sittande regering har. Sverige har den högsta förmögenhetsskatten av OECD-länderna. Allt fler av våra grannländer avskaffar denna skatt. Så sent som 1997 sällade sig Tyskland och Danmark till de länder som inte längre har en särskild skatt på förmögenheter. Krist­demokraterna noterar att regeringen i förrförra höstens budgetproposition antydde att en förändring var på gång vad gäller förmögenhetsskatten. Regeringens bedömning var att ”under mandatperioden bör kapital­in­komstskattesatsens nivå och förmögenhetsskatten övervägas”. Krist­demokraterna har kommit fram till slutsatsen att förmögenhetsskatten ska fasas ut ur det svenska skattesystemet. För att finansiera detta föreslås en höjd bolagsskatt, dvs skatten på företagens faktiska vinster. Vi gör bedömningen att den nuvarande förmögenhetsskatten i kombination med nuvarande dubbelbeskattning är väsentligt mer skadlig för ekonomin och utvecklingskraften i vårt land än den höjning av bolagsskatten som vi föreslår. Höjningen innebär att bolagsskatten, som jämte den i Finland är Europas lägsta, ökar från 28 till 30 procent av nettovinsten. På så sätt sker beskattningen på faktiska intäkter, inte på fiktiva värden som vid för­mögenhetsbeskattningen.

Det kan konstateras att det inom nästan samtliga riksdagspartier finns en diskussion om förmögenhetsskattens avskaffande. En majoritet av partierna vill avskaffa förmögenhetsskatten.

Den samlade effekten av kristdemokraternas förslag beträffande företags- och ägarbeskattningen framgår av diagram 5.1. Diagrammet jämför den totala beskattningen på aktieinvesteringar med regeringens politik och kristdemokraternas år 2002, under antagandet att investerarens övriga nettoförmögenhet överstiger 900 000 kronor. Vidare antas att 30 procent av vinsten efter bolagsskatt delas ut. Trots kristdemokraternas förslag till något höjd bolagsskatt, leder den slopade dubbelbeskattningen och den sänkta förmögenhetsskatten till att den totala beskattningen av det riskvilliga kapitalet minskas från 61 procent till 48 procent.

Kristdemokraternas politik för ett bättre företagarklimat sammanfattas i tabell 5.1.

Image: Fi13-4.jpg

TABELL 5.1 KRISTDEMOKRATERNAS POLITIK FÖR ETT BÄTTRE FÖRETAGARKLIMAT

Kassamässiga effekter för staten, miljarder kronor

Tillväxtpolitik

Inkomsttitel

2001

2002

2003

Sänkta arbetsgivaravg. 10 pe,
löneunderl 900tkr/250tkr

1254

0,00

-7,21

-5,63

8 procentenheters sänkning av arbets­givaravgifterna i stödområde 1 och 2

UO19

-0,34

-0,37

-0,37

Införande av riskkapitalavdrag (Tak 100')

1111

0,00

-0,20

-0,41

Slopad dubbelbesk. på utdelning (-15% 2000,
-30% 2001)

1111,1121

-0,20

-1,60

-3,61

Nej till skattesänkning vid återköp av egna aktier

1111,1121

0,72

0,50

0,55

Avvecklad förmögenhetsskatt

1321

-0,50

-2,50

-4,70

Ingen särskild löneskatt på vinstandelar

1291

0,00

-0,10

-0,10

Lindring i beskattningen av personaloptioner

1111

-0,1

-0,2

-0,3

Bolagsskatt 30%

1121

0,00

3,76

8,00

Bibehållna regler för anställningsstöd (3 år)

1200

0,75

0,84

0,84

Generell kulturmoms (6%) inklusive böcker (ej tidskrifter)

1411

0,00

-0,64

-0,66

Sänkt fordonsskatt

1461

-2,30

-2,30

-2,30

Sänkt skatt på diesel

1428

-0,64

-0,58

-0,54

Sänkta skatter för jordbruket

Fullständig el- och eldningsoljeskattesänkning

1428

-0,10

-0,11

-0,11

Sänkning av dieselskatten till 53 öre/liter

1428

-1,10

-1,20

-1,20

Kväveskatt på handelsgödsel

1420

-0,32

-0,35

-0,35

Slopad avgift till djurdatabas

2556

-0,01

-0,01

-0,01

Summa skattesänkningar

-4,14

-12,27

-10,90

Anm.: Tabellen inkluderar den nedsättning med 8 procentenheter av socialavgifterna i stödområde 1 och 2 som budgeteras på utgiftsområde 19.

5.2 En skattepolitik där alla får behålla mer av sin egen lön

Regeringens politik för att sanera statsfinanserna har till stora delar inneburit höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare. Detta har i kombination med sänkta bidrag gjort att många som redan tidigare levde på marginalen tvingats söka socialbidrag. Socialbidragskostnaderna ökade under i stort sett hela den förra mandatperioden, liksom antalet socialbidragstagare. Denna utveckling har i sin tur belastat kommunerna eftersom det är de som finansierar socialbidragen. Låginkomsttagare som tvingas söka socialbidrag under vissa perioder av året betalar samtidigt ofta ansenliga belopp i inkomstskatter. Denna negativa rundgång måste brytas.

Kristdemokraterna ser det som en viktig uppgift att skapa en skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte tvingas vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop. Därför föreslås en rad åtgärder som gör att inkomsttagare får behålla en större del av sin egen lön och därmed får möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation.

  • Det beloppsmässigt mest betydande förslaget är ett kraftigt höjt grund­avdrag vid beräkningen av den kommunala inkomstskatten. Inkomst­skatten sänks för alla med sammanlagt 20 miljarder kronor nästa Ã¥r genom att grundavdraget höjs med 11 900 kronor. Effekten blir en skattesänkning med ca 300 kr/mÃ¥nad, eller drygt 3 600 kronor per Ã¥r. Grund­avdragshöjningen omfattar även skattepliktiga transfereringar och gäller för pensionärer i de fall där deras särskilda grundavdrag understiger det av kristdemokraterna föreslagna grundavdraget i den kommunala be­skattningen. FrÃ¥n och med Ã¥r 2003 kommer denna grundavdragshöjning att kosta ytterligare 3 miljarder kronor eftersom samtliga pensionärer dÃ¥ kommer in i det vanliga skattesystemet, som en följd av pensionsreformen. Kommunernas skatteinkomster reduceras inte eftersom förslaget tekniskt sett utformas som en statlig skattereduktion. Förslaget ger förutsättningar för en bättre fungerande lönebildning och innebär dessutom förbättringar för sommar- eller extraarbetande ungdomar. Med vÃ¥rt föreslagna grundavdrag kan man tjäna 20 700 kronor per Ã¥r innan man behöver betala kommunalskatt jämfört med 8 700 kronor i dag.

  • De skattemässiga fördelarna för hushÃ¥llen att spara föreslÃ¥s förbättras dels genom en höjd avdragsrätt för pensionssparande, dels genom en avdragsrätt för sparande pÃ¥ individuella utbildningskonton.

  • Gränsen för reseavdraget för resor till och frÃ¥n jobbet sänks frÃ¥n 7 000 till 5 000 kronor. Det innebär att resekostnader pÃ¥ ytterligare 2 000 kronor blir avdragsgilla jämfört med idag.

  • En skatt som plÃ¥gar mÃ¥nga, inte minst dem med lÃ¥ga inkomster, är fastighetsskatten som pÃ¥ grund av sin utformning har orimliga effekter. Regeringens budget förutsätter en chockhöjning av fastighetsskatten och därtill förmögenhetsskatten pÃ¥ inte mindre än 8 miljarder kronor. Krist­demokraterna anser att detta är helt oacceptabelt och finansierar därför en varaktig frysning av taxeringsvärdena. Kristdemokraterna föreslÃ¥r därefter att fastighetsskatten pÃ¥ hyreshus frÃ¥n Ã¥r 2001 varaktigt ska sänkas till 1,2 procent. Fastighetsskatten pÃ¥ egnahem sänks till 1,3 procent Ã¥r 2002 och till 1,2 procent Ã¥r 2003. Fastighetsskatten ska redan frÃ¥n Ã¥r 2001 enbart beräknas pÃ¥ en tredjedel av markvärdet överstigande 150 000 kronor. PÃ¥ sÃ¥ sätt försvinner de orimliga effekter som exempelvis drabbat som bor i skärgÃ¥rdsomrÃ¥den.

  • Kristdemokraterna avvisar regeringens nya värnskatt. Den är ett brott mot de principer socialdemokraterna själva var med om att lägga fast i skattereformen 1990/91 om att ingen ska betala mer än 50 % av en inkomstökning i skatt. Den är ocksÃ¥ ett brott mot de löften social­demokraterna ställde ut om att värnskatten under budgetsaneringsÃ¥ren skulle vara tillfällig. Viktiga motiv för att inte ha extra hög statlig skatt pÃ¥ högre inkomster är ocksÃ¥ att utbildning med medföljande studieskulder mÃ¥ste löna sig. Om svenska studenter utbildar sig i Sverige, bör inte skattesystemet leda till att de sedan flyttar utomlands. Det är en framtidsinvestering att ha ett skattesystem som gör att utbildning lönar sig.

TABELL 5.2 EN SKATTEPOLITIK DÄR ALLA FÅR BEHÅLLA MER AV SIN EGEN LÖN

Kassamässiga förändringar för staten, miljarder kronor

En skattepolitik där alla får behålla mer av sin egen lön

Inkomsttitel

2001

2002

2003

Höjt grundavdrag, statlig skattereduktion

1111

-20,00

-20,00

-23,00

Statlig skattereduktion mot kommunalskatt på löneinkomster

1111

-5,00

-11,00

-20,00

Nej till regeringens pensionsavgiftsrabatt (KOS-effekt)

1111

9,13

10,27

10,58

Nej till tillfällig skattereduktion

1111

2,90

3,20

3,30

Sänkt skatt för barnfamiljer

1111

-1,00

-2,00

-4,00

Sänkt skatt på hushållstjänster (inkl ROT-tjänster)

1111, 1121

-1,75

-1,91

-1,91

Avskaffad värnskatt

1111

-2,53

-2,76

-2,76

Lika skatt för utländska och inhemska experter

1111

0,04

0,04

0,04

Royaltyinkomster från pat. uppfinningar befrias från skatt

1111

-0,02

-0,02

-0,02

Yrkesfiskeavdrag för konkurrensneutralitet

1111

-0,02

-0,02

-0,02

Avdragsrätt för individuella utbildningskonton, eget billigare förslag

1111

1,15

0,75

0,55

Sänkt gräns för reseavdrag fr. 7000 till 5000 kr

1111

-0,12

-0,13

-0,13

Fryst fastighetsskatteuttag

1312

0,00

-7,30

-7,30

Sänkt fastighetsskatt: Hyreshus 1,2 % från 2001

1312

0,00

-0,88

-0,92

Sänkt fastighetsskatt: Egnahem 1,3% 2002, 1,2% 2003

1312

0,00

-0,52

-1,56

Fastighetsskatten tas bara ut på 1/3 av markvärdet över 150tkr

1312

-0,14

-0,31

-0,32

Höjd avdragsrätt för pensionssparande (1bb)

1111

-0,09

-0,15

-0,19

Summa skattesänkningar

-17,45

-32,74

-47,66

5.3 En reformerad familjepolitik

Familjefrågorna har haft en central ställning i kristdemokraternas politiska arbete ända sedan partiet bildades. Det handlar både om synen på familjens ställning och uppgifter i samhället och om utformningen av det offentliga familjestödet. Kristdemokraternas arbete har varit inriktat på att hitta de modeller för valfrihet och mångfald, som vi tror skapar de bästa förut­sättningarna för föräldrarna och barnen. Vi kommer även fortsättnings­vis att lyfta fram familjepolitiken som en huvudfråga på grund av den betydelse den har för hela samhällsbyggandet och framför allt för barnen.

Genom att styra alla resurser till ett fåtal barnomsorgsformer har staten i praktiken tagit över beslut som familjerna själva borde fatta. Stora statliga och kommunala resurser har ensidigt satsats på de familjer som velat och kunnat få del av den offentliga barnomsorgen. De som på hel- eller deltid vill sköta barnomsorgen på egen hand eller vill ha en annan lösning har därför ofta mycket svårt att förverkliga sin önskan.

Det familjepolitiska system som byggts upp genom åren har flera brister från såväl valfrihetsynvinkel som fördelningspolitisk synvinkel. Fördelnings­politiskt därför att barnomsorgssubventionerna i stor utsträckning tillfaller redan resursstarka hushåll. Föräldrapenningen är lägre ju sämre ekonomisk situation föräldrarna har innan de får barn och omvänt högre för redan välavlönade kvinnor och män. Barnbidraget utbetalas lika för alla. Endast bostadsbidraget kan sägas gynna resurssvaga hushåll på ett särskilt sätt. Bostadsbidraget har dock skurits ner och försämrats kraftigt under senare år av den socialdemokratiska regeringen.

Från valfrihetssynpunkt är det en brist att det familjepolitiska stödet inte medger flera alternativa barnomsorgsformer. Regeringen vill med sitt förslag om maxtaxa inom den kommunala barnomsorgen utöka detta fördelnings­politiska missförhållande ytterligare, eftersom denna maxtaxa kommer att gynna de mest välbeställda familjerna mest. Valfriheten förbättras inte heller genom införande av maxtaxa. Det är fortfarande bara om familjen väljer den offentligt finansierade barnomsorgen som den får del av samhällets stöd. De som inte vill, eller kan, utnyttja denna får inte del av samhällets stöd. Kristdemokraterna avvisar därför regeringens planer på en maxtaxa inom den kommunala barnomsorgen.

Vårt alternativ till regeringens familjepolitik, som i propositionen hamnar under rubriken Sysselsättningen och tillväxten skall öka, tar i stället sin utgångspunkt i familjens och barnens behov. Staten ska inte agera med pekpinnar utan ge ett stöd som underlättar föräldraskapet. Vi vill ge tillbaka självbestämmandet till föräldrarna. De har bäst möjlighet att avgöra hur tid och resurser ska fördelas.

Det offentliga stödet till barnomsorgen ska nå alla barn. Åtgärderna ska tillsammans ge ökad valfrihet för föräldrar att välja den barnomsorgsform de vill. Familjen ska fritt kunna välja mellan att anlita kommunalt finansierad barnomsorg och annan barnomsorg. Det familjepolitiska stödet ska möjliggöra för föräldrarna att under en tid kunna minska sin arbetstid.

Regeringens förslag till maxtaxa har från våra utgångspunkter en rad brister. För det första omfattar inte maxtaxan alla barn. Endast högavlönade familjer som följer regeringens mönsterbeteende får del av reformen fullt ut. Maxtaxan saknar den flexibilitet som många barnfamiljer efterfrågar. Många familjer söker möjligheter att förkorta sin arbetstid eller välja alternativa barnomsorgsformer. Dessa familjer får ingen del av det ekonomiska stödet. De resurser som hade varit möjliga att frigöra för t.ex. kortare arbetsdag blir nu i ännu högre grad uppbundna i ersättning till kommunerna.

Familjebildningar, arbetstider, tid för eget engagemang i barnomsorgen m.m. varierar. Förutsättningarna är olika och familjerna har olika önskemål över tiden om lösningar för barnens omsorg. I en tid när det är svårt att kombinera familjebildning med ett aktivt yrkesliv behövs inte fler varianter av de gamla ensidigt styrande lösningarna utan nya möjligheter för familjen att själv välja barnomsorgslösningar.

Det finns också anledning att resa en rad frågetecken kring framtida möjligheter att bedriva t.ex. kooperativ barnomsorg. Många föräldrar väljer att engagera sig i barnens förskoleverksamhet och kompenseras idag genom en lägre avgift. Den kompensationen försvinner med maxtaxan, vilket leder till att kooperativ förskoleverksamhet får svårighet att hävda sig.

Budgetutrymmet, som maxtaxeförslaget tillsammans med den extra månaden i föräldraförsäkringen ger, bör användas för att öka valfriheten och flexibiliteten för olika barnomsorgslösningar och inte enbart riktas in mot kommunal heltidsomsorg.

Kristdemokraterna föreslår följande förändringar på familjeområdet:

  • Höjd garantinivÃ¥ i föräldraförsäkringen frÃ¥n dagens 60 kronor per dag till 120 kronor per dag. Kontaktdagarna Ã¥terinförs i föräldraförsäkringen.

  • Ett Ã¥terinfört och förbättrat vÃ¥rdnadsbidrag pÃ¥ 4 000 kronor per barn och mÃ¥nad frÃ¥n den 1/7 Ã¥r 2001. Till följd av att vÃ¥rdnadsbidraget gäller frÃ¥n den dag barnet fyller 1 Ã¥r slopas de 90 garantidagarna i föräldra­för­säkringen. FrÃ¥n och med Ã¥r 2003 byggs vÃ¥rdnadsbidraget ut sÃ¥ att föräldrarna till alla 3–6-Ã¥ringar fÃ¥r ett belopp som de kan använda fritt under sammanlagt 360 dagar under den fyraÃ¥rsperiod som barnet är fyllda 3 men inte 7 Ã¥r.

  • En avdragsrätt pÃ¥ maximalt 4 000 kronor per mÃ¥nad införs frÃ¥n den 1/7 Ã¥r 2001 för samtliga styrkta barnomsorgskostnader för alla barn mellan 1 och 3 Ã¥r.

  • Regeringens planerade barnbidragshöjning senareläggs ett Ã¥r för att i stället möjliggöra omedelbara förbättringar för de barnfamiljer som har det sämst ställt ekonomiskt. Detta uppnÃ¥s genom förbättringar i bostads­bidraget. Det särskilda bidraget i bostadsbidraget (den del som enbart beror pÃ¥ antalet barn) höjs med 100 kronor per mÃ¥nad och barn. De individuella inkomstgränserna i bostadsbidraget för makar/samboende avskaffas och den gemensamma inkomstgränsen sätts till 117 000 kronor. Ytnormen för den bostadsbidragsgrundande ytan utökas med 10 kvadratmeter i respek­tive kategori. FrÃ¥n Ã¥r 2002 förs medel motsvarande 25 kronor per barn över frÃ¥n det generella barnbidraget till förbättringarna i bostadsbidraget. Det innebär att det generella barnbidraget höjs frÃ¥n 750 kronor till 800 kronor Ã¥r 2001 och till 900 kronor Ã¥r 2002.

  • Kristdemokraterna anser att den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) ska beräknas som genomsnittet av de senaste tvÃ¥ Ã¥rens inkomster. Detta pÃ¥verkar även föräldraförsäkringen.

  • Ett höjt adoptionsbidrag till 50 000 kronor, liksom rätten till vÃ¥rdbidrag även för bistÃ¥ndsarbetare, är tvÃ¥ ytterligare satsningar som krist­demo­kraterna vill genomföra.

  • Kristdemokraterna har ocksÃ¥ avsatt 1, 2 respektive 4 miljarder kronor Ã¥ren 2001–2003 för att möjliggöra ytterligare satsningar pÃ¥ barnfamiljerna. Detta budgetutrymme är i denna motion inräknat som en statlig skattereduktion, men kan även komma att användas pÃ¥ andra sätt.

Barnfamiljerna kommer dessutom att gynnas av den generella skattesänkning som föreslås för inkomsttagare genom en höjning av grundavdraget samt genom det förvärvsavdrag som också föreslås i motionen.

Regeringen bör återkomma med ett förslag i denna riktning.

TABELL 5.3 KRISTDEMOKRATERNAS POLITIK FÖR BARN­FAMILJER

Förändringar i förhållande till regeringens förslag

Miljoner kronor

2001

2002

2003

Fördubblat garantibelopp i föräldraförsäkringen till 120 kr och slopade garantidagar till följd av vårdnadsbidraget

-120

-120

-120

Återinförda kontaktdagar (2/år till 12 år) i föräldraförsäkringen

23

23

23

Vårdnadsbidrag + fri påbyggnadstid (360 dagar) från 2002

2000

5000

7000

Skattereduktion för barnomsorgskostnader

250

500

500

Adoptionsbidrag

25

25

25

Vårdbidrag för biståndsarbetare

0,5

0,5

0,5

Behovsprövat barnbidrag

-525

-525

Förbättringar i bostadsbidraget

500

500

490

Alternativ till maxtaxa

-150

-3900

-4900

Senarelagd höjning av barnbidraget

-2100

Nej till ny mamma-/pappamånad

-1000

-1000

Nytt beräkningsunderlag för SGI

-1050

-1070

-1040

Avsatt för ytterligare reformutrymme/skattereduktion

1000

2000

4000

Summa

378,5

1433,5

4453,5

5.4 Bättre pensioner

Regeringens okänsliga budgetsanering har drabbat många pensionärer hårt genom nedskärningarna och bristerna inom äldrevården samt de växande vårdköerna. Kristdemokraternas budgetalternativ, som bl a innehåller nedan­stående reformer, innebär därför en satsning på rättvisa och bättre ekonomisk situation för pensionärer:

  • Pensionstillskottet höjs med 100 kr/mÃ¥nad frÃ¥n 1 januari 2001. Detta förslag gynnar alla dem som har lÃ¥g eller ingen ATP. Ã…r 2003 träder det nya pensionssystemet i kraft vad gäller den nya garantipensionen, som efter skatt kommer att bli ca 100 kronor högre per mÃ¥nad än dagens folkpension och pensionstillskott. Pensionstillskottet försvinner dÃ¥ helt och hÃ¥llet. FrÃ¥n och med Ã¥r 2003 kommer i stället det höjda grundavdrag som föreslÃ¥s i denna motion, till följd av pensionsreformen, att omfatta hela pensionärskollektivet, vilket gör att även pensionärer med lägst pension kommer att fÃ¥ sänkt skatt med ca 300 kronor per mÃ¥nad. Jämfört med dagens situation kommer alltsÃ¥ de sämst ställda pensionärerna att fÃ¥ ca 400 kronor mer per mÃ¥nad Ã¥r 2003 med kristdemokraternas politik.

  • Hela inkomstprövningen av änkepensionen slopas.

  • Inkomstprövningen av bostadstillägget skall inte innehÃ¥lla fritids­fastig­heter.

  • Omställningspensionen för efterlevande Ã¥terställs frÃ¥n 6 till 12 mÃ¥nader.

  • Grundavdragshöjningen som kristdemokraterna föreslÃ¥r omfattar alla skattepliktiga transfereringar och gäller under Ã¥r 2000 även för pensionärer i de fall där deras särskilda grundavdrag (SGA) understiger det av kristdemokraterna föreslagna grundavdraget i den kommunala be­skattningen. Ungefär 1,3 miljoner pensionärer kommer därmed att fÃ¥ sänkt skatt till följd av denna förändring under Ã¥r 2001. FrÃ¥n Ã¥r 2003 kommer, som nämnts ovan, hela pensionärskollektivet att beskattas i det vanliga skattesystemet (med undantag för den allmänna pensionsavgiften som pensionärer inte betalar), vilket leder till sänkt skatt med ca 300 kronor per mÃ¥nad, eller drygt 3 000 kronor per Ã¥r.

TABELL 5.4 KRISTDEMOKRATERNAS POLITIK FÖR PENSIONÄRER

Förändringar i förhållande till regeringens förslag

Miljoner kronor

2001

2002

2003

Bort med hela inkomstprövningen av änkepensionen

595

650

650

Bort med alla fritidsfastigheter i inkomstprövningen av BTP

30

30

30

Förlängd omställningspension till 12 mån

75

79

84

Höjt PTS med 100kr/mån 2001 och 2002

470

470

Sänkt skatt genom höjt grundavdrag

1000

1000

3000

Summa

2170

2229

3764

5.5 Vården, omsorgen och skolan

Kristdemokraternas budgetalternativ innebär att kommuner och landsting kommer att få 5 miljarder kronor i ytterligare resurser de närmaste tre åren jämfört med regeringens förslag. Vidare vill vi förbättra tandvårds­för­säkringen. Kristdemokraternas samlade politik och bedömning vad gäller kommunsektorn presenteras mer utförligt nedan under avsnitt 6 Kommun­sektorn.

TABELL 5.5 SATSNINGAR FÖR EN BÄTTRE VÅRD, OMSORG OCH SKOLA

Förändringar i förhållande till regeringens förslag

Miljoner kronor

2001

2002

2003

Förbättrad tandvårdsförsäkring fr. 1/7 2001 utöver regeringens aviseringar

250

300

0

Höjda statsbidrag till kommunsektorn, bl.a. för att möjliggöra enhetstaxa i äldreomsorgen

2500

1500

1000

Ökade rehabiliteringsinsatser

200

200

200

Ökade resurser till försäkringskassorna för kvalitetshöjning m.m.

300

300

300

Nej till nedläggning av Eke- och Hällsoboskolan

5

15

20

Summa

3255

2315

1520

5.6 Ett återupprättat rättsväsende

Kristdemokraterna har motsatt sig de nedskärningar som skett inom rättsväsendet under senare år. Kristdemokraterna vill tillföra rättsväsendet ytterligare 540 miljoner kronor den kommande treårsperioden.

  • Ã…klagarväsendet stärks. En beredskap mÃ¥ste finnas för ett ökat antal ärenden till följd av en förbättrad personalsituation inom polisen. Pengarna ska även användas till fortbildning och kompetensutveckling.

  • Domstolsväsendet bör tilldelas ytterligare medel. Dessa pengar ska särskilt gÃ¥ till hovrätterna samt läns- och kammarrätterna där en andel mÃ¥l fÃ¥r vänta pÃ¥ domstolens avgörande trots att skriftväxling och övriga bered­nings­åtgärder är avslutade.

  • En fungerande kriminalvÃ¥rd kräver utökade resurser. Frigivnings­situationen är pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll oacceptabel. MÃ¥lsättningen ska vara meningsfulla insatser för att möjliggöra ett liv utan brottslighet. Detta arbete mÃ¥ste börja redan under anstaltstiden och fortsätta efter fri­givningen.

  • Det brottsförebyggande arbetet intensifieras genom ett utökat samarbete mellan Brottsförebyggande rÃ¥det (BRÃ…) och kommunerna.

  • Till detta kommer förbättringar för skattemyndigheternas möjligheter till uppföljning och bekämpning av skattefusk samt satsningar pÃ¥ tullen och kustbevakningen.

TABELL 5.6 KRISTDEMOKRATERNAS ALTERNATIV FÖR RÄTTSVÄSENDET
Förändringar i förhållande till regeringens förslag

Miljoner kronor

2001

2002

2003

Ökade anslag till polisen och rättsväsendet i övrigt

250

190

100

Förstärkning av tullen

50

50

50

Förstärkning av kustbevakningen

50

50

50

Effektivare skattekontroll

70

70

70

Summa

420

360

270

5.7 Upprustad infrastruktur

Kristdemokraterna föreslår i denna motion en storsatsning på den nu snabbt för­fallande svenska väg- och järnvägsinfrastrukturen. För investeringar avsätts 11 miljarder kronor under perioden att användas främst för väg­investeringar men också för järnväg. Av beloppet avses huvudparten användas till ”skuggtullar” för PPP-projekt (Public-Private Partnership). Även övriga nyinvesteringar och reinvesteringar på de starkt nedslitna riks- och länsvägarna samt satsningar på järnvägsnätet ryms i anslaget. Finansiering sker med medel som frigörs genom utförsäljning av statlig egendom. Det är en sund och långsiktigt hållbar princip för staten att avyttra tillgångar som aktier, för att i stället kunna investera i anläggningstillgångar som vägar och järnvägar med hög samhällsekonomisk avkastning.

För bärighet och underhåll av vägnätet finns dessutom ett särskilt anslag. Utöver investeringsanslaget avsätter kristdemokraterna nästan 3 miljarder kronor mer än regeringen för underhåll och upprustning av vägar och järn­vägar under åren 2001–2003. Av dessa är 2 500 miljoner kronor till vägar och 450 miljoner kronor till järnvägar. Denna satsning finansieras delvis genom effektivisering hos trafikverken samt minskat anslag till trafik­forskning.

TABELL 5.7 UPPRUSTAD INFRASTRUKTUR

Förändringar i förhållande till regeringens förslag

Miljoner kronor

2001

2002

2003

Ökade väginvesteringar

5000

2000

4000

Besparing på Vägverkets administration

-20

-20

0

Väghållning och statsbidrag

1000

1000

500

Banverkets administration

-40

-40

-40

Banhållning

150

150

150

Samordnad trafikforskning

-100

-100

-100

Summa

5990

2990

4510

6 Kommunsektorn

6.1 Kommunerna och välfärden

Varje kommun, landsting och region är unik med starka och svaga sidor. Den grundlagsfästa självstyrelsen gör det möjligt att med god kännedom om lokala förutsättningar och behov utforma vård, omsorg och service för de egna invånarna på bästa sätt. Självstyrelsen tenderar dock att urholkas i takt med att en övervältring av ansvar för såväl finansiering som verksamhet från stat till kommun ökar. Kristdemokraterna vill med kraft slå fast att kommunal självstyrelse som sätter människan i centrum är en grundbult för att forma ett tryggt samhälle för alla. Därför måste kommunsektorn ges möjlighet att verka i enlighet med den frihetsidé, som det kommunala självstyret utgör.

Vi kan konstatera att den socialdemokratiska regeringen under den senare delen av 1990-talet använde kommunsektorn som budgetregulator, när saneringspolitiken bedrevs. Exempelvis har till följd av successivt ökade allmänna egenavgifter sedan 1995 kommunsektorns skatteintäkter minskat med drygt 18 miljarder, eftersom egenavgifterna är avdragsgilla. Samtidigt som statsbidragen urholkades hade skatteintäkterna en dålig utveckling. Till detta kom statliga reformer om ett ökat kommunalt ansvarstagande, som inte finansierats av staten enligt den tidigare knäsatta finansieringsprincipen. Kommuner och landsting har således mött långt större besparingskrav än vad som enbart skulle ha blivit följden av den svaga utvecklingen av de egna skatteintäkterna.

Kommunsektorns skatteintäkter påverkas i hög grad av sysselsättnings­ut­vecklingen i den privata sektorn. Sveriges långsiktiga tillväxt­förut­sättningar hade med all säkerhet varit mycket bättre, om regeringens politik inte ensidigt inriktats på budgetsanering och alltför lite på att förbättra företagsklimatet. Den kraftiga tillväxten för närvarande leder till kraftigt ökade skatteintäkter, men riskerar att bli kortvarig, om inte strukturella åtgärder också vidtas. En fortsatt hög arbetslöshet avspeglar sig i sämre utvecklingsmöjligheter och höga kostnader för många kommuner.

Den ekonomiska saneringspolitiken har således under 90-talet varit särskilt tung för kommunsektorn. En starkt förändrad ålderssammansättning har dessutom inneburit väsentligt förändrade förutsättningar och behov inom denna sektor. De höga födelsetalen i början av 1900-talet tillsammans med en ökad livslängd och därmed fler äldre människor kräver ökade resurser. Det stora skattebortfallet på grund av egenavgifterna och endast etappvisa återföringar i form av ökade statliga bidrag har därför framtvingat ett stort förändrings- och omstruktureringsarbete inom kommunsektorn för att uppnå ekonomisk balans. Förändringskravet har medfört både negativa och positiva konsekvenser. Verksamheterna har ofta en hög effektivitet och god kvalitet, men samtidigt utnyttjas personalen ofta alltför hårt. I vissa fall erbjuder heller inte offentliga arbetsgivare en miljö som ger stimulans och möjligheter till utveckling och medinflytande. Riksförsäkringsverket har nyligen i en studie visat att en ökande andel av kommun- och landstingsanställda är sjukskrivna för psykiska besvär. Detta är oroväckande såväl ur den enskildes som ur samhällets perspektiv. Arbetsmotivation och arbetsglädje måste återställas.

Mot bakgrund av dessa erfarenheter är det riktigt att stärka den kommunala självstyrelsen och förbättra planeringsförutsättningarna genom att på kort sikt öka de generella statsbidragen och på lång sikt öka den kommunala sektorns möjlighet till självfinansiering. Detta innebär ett resurstillskott under planperioden på 5 miljarder och på längre sikt att kommunsektorn genom en skatteväxling får ta över fastighetsbeskattningen och omvandla den till en kommunal fastighetsavgift.

6.2 2000 års ekonomiska vårproposition

I 2000 års ekonomiska vårproposition föreslås inga nya resurstillskott till kommunsektorn. De extra statsbidrag som tillförs presenterades redan under 1999 och är en återföring av det minskade skatteunderlaget till följd av de avdragsgilla egenavgifterna som infördes 1995. Då har ännu ingen kompensation getts för de ökade åtaganden som skett exempelvis för assistansersättningen inom LSS.

Regeringens upprepade tal om att det går bra för Sverige har ännu inte märkts i någon större omfattning inom kommunsektorn. Stora befolknings­för­ändringar såväl inom som mellan kommuner och landsting har under 90-talet istället lett till kraftigt ökade åtaganden samtidigt som resurser dragits in av staten. Drygt en tredjedel av kommunerna verkar klara balanskravet 1999 medan endast två landsting beräknas göra det.

Åtminstone ett par invändningar bör göras för att få en helhetsbild av det ekonomiska läget inom kommunsektorn. Först och främst bör konstateras att bokslutsresultaten inte säger något om hur de gamla har det, om skolbarnen känner lust att lära eller om funktionshindrade får den hjälp de har rätt till. Vidare bör noteras att det inte är samma resultatbegrepp som används vid jämförelserna. När det gäller löneskatt på pensioner och skatteintäkter har nyligen Redovisningsrådet lämnat rekommendationer. Dessa är inte tvingande förrän om ett par år men praktiseras redan nu av en del kommuner medan andra inte gör det. Valet av redovisningsprincip bestämmer således om man klarar balanskravet eller ej.

Att budgetar och jämförelser kan se olika ut visar även regeringens förra bud­get­proposition där de kraftigt ökade skatteinkomsterna för kommun­sektorn år 2000 (+25 miljarder kronor) vid en närmare granskning inte alls var så stora. Effekten av regeringens skattesänkningsförslag (de minskade avdragen mot kommunalskatten för den allmänna pensions­avgiften) på 4,8 miljarder kronor ingick i de av regeringen redovisade ökade skatte­inkomsterna. Men denna del av skatteinkomstökningen reglerades enligt finansieringsprincipen genom en sänkning av det generella stats­bidraget med motsvarande belopp. Ytterligare ca 5 miljarder kronor av de ökade skatteinkomsterna förklaras av att slutavräkningen av skattemedel från år 1998 betalas ut år 2000. Den underliggande utvecklingen av skatte­in­komsterna för kommunsektorn mellan 1999 och 2000, ca 15 miljarder kronor, var alltså inte mycket större än normalt vid en hyfsad konjunktur. I reala termer var den till och med lägre än den skatteinkomstökning som skedde mellan 1994 och 1995 som en följd av den kraftiga konjunk­turuppgång som fyrpartiregeringen lämnade efter sig.

6.2.1 Underfinansierat ”maxtaxeförslag”

Den underfinansierade maxtaxan inom förskolan, som nu ser ut att realiseras 2002 efter miljöpartiets helomvändning i frågan, är inte bara ytterligare ett sätt att med ekonomiska medel söka styra barnfamiljernas val av barnomsorg. Den kan också tvinga kommunerna att prioritera bort annan angelägen verksamhet för att finansiera det socialdemokratiska vallöftet. Regeringen har avsatt 4,4 miljarder kronor år 2002 och 5,6 miljarder kronor för 2003 för allmän förskola, rätt till förskola för barn till arbetslösa och maxtaxa inom förskola och skolbarnsomsorg inklusive den s.k. kvalitets­säkringen, varav 3,4 miljarder är för maxtaxan. Förutom att reformen är ett brott mot den kommunala självstyrelsen och förmodligen mot den av staten knäsatta finansieringsprincipen innebär den enligt beräkningar som gjorts av Svenska Kommunförbundet omkring 1,5–2 miljarder kronor i merkostnad för kommunerna utöver regeringens belopp. Vidare bör den social­demokratiska regeringens motiv för den s.k. kvalitetssäkring som endast utgår till de kommuner som inför maxtaxan starkt ifrågasättas. Dels anser således inte socialdemokraterna att alla barn i förskola är i behov av ökade resurser utan bara de som väljer det som staten bestämt, dels riskerar dessa pengar att användas för att kommunerna ska klara en bibehållen kvalitet när maxtaxan minskar kommunernas inkomster. Kristdemokraterna avvisar regeringens planer på en statligt bestämd maxtaxa och föreslår i stället en familjepolitik för ökad mångfald och valfrihet inom barnomsorgen.

6.3 Vård och omsorg

”Att åldras med livet i behåll” är ett önskemål som delas av många människor. Principen om alla människors lika och okränkbara värde innebär att våra önskemål när det gäller var vi vill bo när vi behöver vård och omsorg, vem som skall utföra den och på vilket sätt vi vill ha hjälpen ska kunna tillgodoses. Att klara värdiga villkor inom vården även när livslängden ökar och antalet äldre blir fler borde vara en positiv utmaning för kommunsektorn. Men enligt regeringens skrivelse 1999/2000:102 Utveck­lingen inom den kommunala sektorn brister det här inom kommunsektorn på flera punkter. En av flera orsaker är otillräckliga ekonomiska resurser.

Långtidsutredningen, Äldreberedningen och HSU 2000 är tre utredningar som gemensamt visar att kommuner och landsting behöver rejält förstärkta resurser för att klara framtidens behov. Redan idag kan konstateras att hela vårdområdet har genomgått en stor strukturomvandling som medfört en förändrad arbetsfördelning mellan kommuner och landsting samtidigt som behoven ökar. Genom ädelreformen gavs kommunerna ansvar för omsorgen om de äldre, senare även för funktionshindrade och psykiskt sjuka inom den öppna vården. Landstingen har kvar ett delansvar för den öppna vården genom primärvård och läkarinsatser i särskilda boenden. De brister som funnits i vårdkedjan mellan huvudmännen har förbättras men ändå finns mycket kvar att göra för att klara en trygg och stabil vårdkedja för alla. Kristdemokraterna har sedan länge agerat för tydliga utfästelser till medborgarna om vad de har rätt att förvänta sig. Värdighetsgaranti för vården är ett uttryck för denna form av trygghetskontrakt och har genom kristdemokratiska kommun- och landstingspolitiker runt om i landet införts i flera kommuner, landsting och regioner.

Bristen på vårdplatser tvingar landstingen att till kommunal omvårdnad föra över svårt sjuka människor i uppenbart behov av sjukhusvård som kommunerna saknar praktiska förutsättningar att klara av. Under­bemanningen och bristen på medicinsk kompetens inom äldrevården förvärrar situationen. På de återstående sjukhusplatserna samlas de mest vårdbehövande patienterna, vilket kräver ökad och inte minskad bemanning, förlängda och inte förkortade medelvårdtider.

Antalet vårdplatser på sjukhusen har reducerats så mycket att det blir störningar i patientflödet och flera kliniker påverkas. Den drastiska minskningen av antalet vårdplatser har inte heller blivit kompenserad genom en motsvarande utbyggnad av sjukhem, ålderdomshem eller av hemtjänsten. Därför bör inriktningen vara att under de närmaste tio åren skapa cirka
20 000 nya vårdplatser. Dessa vårdplatser bör främst gälla de vårdformer där behoven av sjukvård och omvårdnad är störst, d v s vård av svårt och långvarigt sjuka och äldre.

De resurser som finns till kommunsektorns förfogande de närmaste åren kommer inte att räcka till för att kapa de långa vårdköerna, tillgodose behoven av äldreläkare med geriatrisk och psykiatrisk kompetens, hålla utbyggnadstakten för äldreboenden och gruppboenden av olika slag eller att ge tillräckligt stöd till människor med psykisk ohälsa. Vidare är det inte tillfredsställande att avgifterna för äldreomsorg skiljer sig så mycket mellan olika kommuner. Avgiften och det s.k. förbehållsbeloppet ska vara så konstruerat att man kan bo kvar och ha en hygglig levnadsstandard även när makan/maken flyttat till ett äldreboende. Idag är det förmodligen få människor som kräver inkomstrelaterad taxa inom landstingen.

Andra slags insatser som inte biståndsbedöms av kommunens socialtjänst utan kan efterfrågas fritt bör också vara på en rimlig nivå. Ett införande av kristdemokraternas förslag med subventionerade hushållsnära tjänster skulle i detta sammanhang vara av stor betydelse för människor som behöver viss hjälp. För att klara både vårdens direkta behov och möjliggöra för kommunerna att införa ett slags enhetstaxa för äldreomsorgen krävs ett tillskott av resurser till kommunsektorn. De medel som står till kommunsektorns förfogande de närmaste åren räcker inte och behöver enligt Kristdemokraterna ett tillskott för att uppnå värdiga villkor inom vård och omsorg. Regeringen tycks inte ta problemen på allvar vare sig på lång eller kort sikt.

6.4 Läkemedel och högkostnadsskydd

Läkemedlens roll i hälso- och sjukvården har utvecklats mycket starkt och bidragit till snabb och effektiv läkning och lindring för stora patientgrupper. Kostnaderna för läkemedel har under de senaste åren ökat kraftigt. Den snabba kostnadsutvecklingen har lett till att man i debatten hävdar att det förekommer överförbrukning av läkemedel, att systemet för subventionering av läkemedel inte är kostnadseffektivt osv. Det finns också uppgifter som visar att det är stora geografiska skillnader i förskrivning och nyttjande av flera nya och motiverade läkemedel. Förskrivningsrätten för läkare har ifrågasatts liksom förfarandet vid godkännande samt prissättningen. I många landsting försöker man via överenskommelser öka användningen av generica, dvs. kopior av etablerade kända preparat och med lägre kostnader. Det har i flera studier även dokumenterats att billiga och av patent inte längre skyddade läkemedel kan ha god och ibland lika god påvisbar effekt som nya, betydligt dyrare medel. Med en mer allmän tillämpning av redan kända hälsoekonomiska modeller skulle sådana jämförelser kunna leda till bättre val av läkemedel för såväl patient som vårdgivare. Samtidigt måste behovet av fortsatt forskning och utveckling tillgodoses.

En del av läkemedelsdebatten har gällt patienternas egenavgift i systemet. På några få år har den höjts kraftigt. Riskerna för att patienter avstår från att ta ut ordinerade läkemedel kan därmed ha ökat. Kristdemokraterna har därför röstat emot den senast genomförda höjningen av egenavgiften i högkostnadsskyddet för läkemedel. Samtidigt kan konstateras att aviseringen av höjda högkostnadsskydd sannolikt lett till hamstringsliknande inköp inför höjningen av egenavgiften.

Av vårdens resursfördelning har en omfördelning skett till en starkt ökande andel av läkemedel. Ökningen av kostnaderna för staten och landstingen har successivt ökat för att hamna på 14–15 miljarder kronor under 1999. Samtidigt har Landstingsförbundet och staten preliminärt kommit överens om en överföring av kostnadsansvaret för förmånssystemet för läkemedel. På grund av den kraftiga kostnadsutvecklingen har staten tillsatt en utredning, för att få kontroll. Vårt slutliga ställningstagande till överföringen av finansieringsansvaret från staten till landsting/region kan inte ske förrän denna översyn redovisat sina resultat.

Orsakerna till den ökade konsumtionen av läkemedel är givetvis flera, men leder ändå fram till den angelägna frågan om läkemedel fortsättningsvis kan inta en så framträdande särställning vid fördelningen av vårdens resurser. Svaret är ja, om löftet om den medicinska nyttan infrias. Detta leder oss till uppfattningen att en förstärkning av hela vård och omsorgssektorns resursnivå är viktig, för att kunna ta till vara såväl läkemedel som andra insatser till gagn för patienten. Vi kan inte riskera att läkemedel tränger ut andra delar av vård och omsorg, vilket kräver att huvudmännen fortsätter effektivisera verksamheterna, där så är möjligt. Arbetet inom och med läkemedelskommittéerna bör således väga tungt.

I Sverige har vi under många år haft ett s.k. högkostnadsskydd för avgifter i sjukvården. Utgångspunkten för högkostnadsskyddet är att ingen av ekonomiska skäl skall tvingas avstå vård och behandling. Det är även viktigt att varje person skall kunna veta hur mycket man högst skall behöva betala.

För enskilda människor är patientavgifter för sjukvårdande insatser en avgörande fråga om trygghet. Under senare år har dock avgifterna för den enskilde ökat dramatiskt dels genom att det så kallade högkostnadsskyddet höjts, dels därför att flera vårdavgifter inte omfattas av högkostnadsskyddet. Även den enskildes kostnader för resor i samband med vård har ökat och dessa inkluderas inte heller i högkostnadsskyddet. När man diskuterar patientavgifter eller läkemedelsavgifter betraktas dessa ofta enskilt. För medborgaren är det givetvis viktigt vad avgifterna summerar till sammanlagt.

Målet för kristdemokraternas vård- och omsorgspolitik är att ge trygghet och medmänsklig omsorg åt alla oavsett kön, ålder, etnisk bakgrund eller yrke. Alla har samma rätt att leva ett värdigt liv. Ingen ska behöva avstå från vård av ekonomiska skäl. Alltför stora kostnadsökningar har skett för dem som är långvarigt sjuka och svaga.

Utvecklingen av nya läkemedel och de ökande behoven generellt inom hälso- och sjukvården gör att man måste våga överväga nya lösningar. Kristdemokraterna anser att en översyn bör göras av hela systemet så att högkostnadsskyddet verkligen inkluderar alla egna avgifter i vården och olika hjälpmedel.

6.5 Minska kommunsektorns bidragsberoende

Ett fortsatt arbete i syfte att öka den kommunala skattebasen är angeläget för att minska behovet att statliga bidrag. Den kommunala självstyrelsen gagnas inte av specialdestinerade statsbidrag. Istället är det större risk att förslag som t ex maxtaxan inom förskola vid otillräcklig finansiering tvingar kommunerna att minska resurserna till vården för att klara det lokala genomförandet av statliga beslut. Liknande undanträngningseffekter finns redan inom flera av kommunernas verksamheter. Socialbidraget som är det yttersta skyddsnätet för människor som inte klarar sin försörjning är idag en fortsatt tung post i den kommunala budgeten, trots det förbättrade läget.

Den statliga övervältringen är särskilt tydlig när det gäller Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Reformen har inneburit väsentligt förbättrade livsvillkor för människor med funktionshinder. Men sedan reformen beslutades har förändringar skett som inte följt finansieringsprincipen. Därmed tvingas kommunerna, för att leva upp till lagen, göra besparingar på andra områden.

Ett ytterligare område som tenderar att öka inom kommunerna är insatser inom arbetsmarknadspolitiken. Det ökade samarbetet mellan kommunerna och Arbetsmarknadsverket genom arbetsförmedlingsnämnderna har medverkat till bättre träffsäkerhet när det gäller lokala insatser och samverkansprojekt. Men det något ljusnande läget när de gäller syssel­sättningen måste åtföljas av minskade kommunala åtaganden för att minimera risken för statlig övervältring. Mot denna bakgrund är det enligt kristdemokraterna bra att regeringen genom höjda statsbidrag under perioden 1997–1999 återställt en del av den reala resursindragning som hittills skett.

6.6 Det behövs mer än statsbidrag för att trygga kommun­invånarnas framtida behov

Den kommunala sektorns möjligheter att finansiera angelägen och nödvändig service av god kvalitet är långt ifrån enbart avhängig av statliga bidrag. Statsbidragen till kommunsektorn motsvarar knappt 20 procent av de totala inkomsterna. Den viktigaste enskilda faktorn som påverkar kommunsektorns finanser är sysselsättningsutvecklingen i övriga sektorer. Fler sysselsatta betyder fler skattebetalare och därmed ökade skatteinkomster för kommunerna. Men fler sysselsatta betyder också färre personer i de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kommunerna administrerar och finansierar. Med ökad sysselsättning följer därför minskade kostnader för kommunernas arbetsmarknadsåtaganden.

6.6.1 Behoven ökar snabbare än resurserna

Nya befolkningsprognoser och utvärderingar av de kommande resurs­behoven indikerar att behoven av utbildning, vård och omsorg på den kommunala sidan ökar med 0,7–0,8 procent årligen till följd av den demografiska utvecklingen. Detta kan jämföras med att hela befolkningen växer med 0,1–0,2 procent per år. Enligt Kommunförbundets bedömning växer behoven snabbare än resurserna de kommande åren. Skillnaden för hela perioden 1997–2001 uppgår till omkring 2 procent. På landstingssidan finns områden där kvaliteten behöver förbättras med hjälp av ökade resurser bland annat till nya platser på sjukhus. Motsvarande insatser behövs även inom den kommunala äldreomsorgen. Nedrustningen av skolan måste avbrytas. Det krävs fler lärare till grundskolan och gymnasiet för en nödvändig kvalitetshöjning av undervisningen.

6.6.2 Bättre företagar- och sysselsättningsklimat säkrar vården

Kristdemokraternas politik tar sikte på att skapa långsiktiga tillväxt­förutsättningar genom ett bättre företagarklimat och lägre skatter för låg- och medelinkomsttagare. Om sysselsättningen ska ta fart måste det löna sig att arbeta. Skattepolitiken inriktas också på att skapa förutsättningar för att behålla företag och kompetens i landet och på att förbättra möjligheterna till nya företagsetableringar. Sambandet mellan Sveriges företagar- och sysselsättningsklimat och kommunsektorns framtida resursbehov kan inte nog betonas. Om nuvarande låga sysselsättningsnivåer, om allt för många människor står utanför den bokförda arbetskraften och om företagarklimatet inte ytterligare förbättras kommer kommunsektorns resursgap att växa kraftigt de kommande 10–15 åren. Inte minst av detta skäl behövs det en ny politisk inriktning när det gäller attityden till företagande och synen på Sveriges långsiktiga tillväxtförutsättningar.

6.6.3 Potential för samordning och effektivisering

Kommunsektorn är emellertid inte en gång för alla ”färdig” till sina strukturer. På många håll finns det potential att effektivisera och samordna verksamheter så att resurser frigörs och kan användas där de bäst behövs. Den offentliga upphandlingen har i vissa kommuner förbättrats, men kan utvecklas väsentligt. Genom entreprenadupphandling visar det sig ofta att det går att få likvärdig kvalitet till ett något lägre pris. En intressant modell är kommuner som anger ett pris på en viss tjänst som är lägre än vad den egna verksamheten kostar och sedan låter olika entreprenörer konkurrera med kvalitet i stället för med pris. Samtidigt är det viktigt att privata entreprenörer tillåts utveckla egna, långsiktiga verksamheter och inte bara hänvisas till att tillfälligt överta kommunala verksamheter. En annan modell än entre­prenader är att låta medborgarna själva, inom ramen för beviljat bistånd/
tjänst, bestämma vem som ska utföra insatsen. Olika former av s.k. kundval ökar valfriheten för medborgarna och förbättrar för alla genom en hälsosam konkurrens på lika villkor, vilket i sin tur leder till en utveckling och kvalitetsförbättring av såväl service som produkter.

Med hjälp av den nya informationstekniken och elektronisk handel kommer kommuner och landsting inom en snar framtid att kunna minska på mycket av den administration som egentligen inte hör till de kommunala kärnuppgifterna. Med en friare användning och lokal samordning av exempelvis arbetsmarknadsmedel kommer sannolikt också vissa vinster att göras i resurshänseende. Till detta kommer att det på många håll handlar om att hushålla bättre med de resurser som redan finns.

6.6.4 Nytänkande inom vård och omsorg med solidarisk finansiering

Sveriges sätt att organisera hälso- och sjukvården är bland de mest enhetliga bland jämförbara länder. Privata vårdgivare med offentlig finansiering har blivit vanligare under 90-talet, men når på de flesta områden inte högre andel än några procent. Trots många s.k. systemdiskussioner har inga större förändringar skett på flera decennier. Det är mot den bakgrunden man bör se reaktionerna på den bolagisering och försäljning av akutsjukhus som påbörjats i några av de stora regionerna. De fåtal sjukhus som är föremål för försäljning kommer under överskådlig tid inte att förändra bilden av en mycket sammanhållen organisation för hälso- och sjukvård med en stark dominerande driftform, akutsjukhus som ägs och drivs av landstingen. Vi är öppna för en större mångfald med en solidarisk finansiering som grund. Trots lite olika utfall verkar opinionsundersökningar av allmänhetens inställning visa öppenhet för fler ägarformer i vården, förutsatt att plånbokens storlek inte avgör vem som får vård. En ökad mångfald av vårdgivare ger patienterna större valmöjligheter och kan stimulera, utveckla och tillföra vården nya dimensioner. Privata, kooperativa och ideellt drivna alternativ bör därför ges förutsättningar att utvecklas. Mot denna bakgrund anser vi det vara oansvarigt att måla upp de privata initiativen som en hotbild.

Konkurrensutsättning av olika verksamheter får däremot inte bli ett självändamål. Konkurrensutsättning är ett medel för att skapa och stimulera effektivt utnyttjande av begränsade resurser, stimulera till nytänkande och bidra till god och förhöjd kvalitet samt ge patienterna en högre grad av valfrihet. En given fördel med att alternativa aktörer uppstår är att kvalitetssäkringen kommer i fokus. Vid organisationsförändringar som nu genomförs på många håll är det extra viktigt att ha kontroll över att vården är av samma höga kvalitet och att den ges på lika villkor. Kraven på offentlig insyn i verksamheterna och en hög och för alla lika kvalitet ska fortsatt vara densamma, oavsett om verksamheten har en enskild eller offentlig utförare. För oss är patientens behov av trygghet och valfrihet i fokus.

Privata företag har på andra områden sedan länge aktivt medverkat till att ge svensk hälso- och sjukvård en framskjuten plats i fråga om metoder, teknologi, forskningsinriktning och kostnadsnivå totalt sett. Främst har det skett i de forskningsintensiva läkemedelsföretagen, vilka har ett nära samarbete med de forskartäta universitetssjukhusen, men vi kan på senare tid också se flera mycket framgångsrika företag i andra branscher, till exempel medicinsk teknik samt tekniska hjälpmedel.

Kristdemokraterna vill stödja utvecklingen av den tradition i vården, som betonar människolivets särställning. Riksdagens beslut om riktlinjer för prioriteringar i hälso- och sjukvården behöver tillämpas mer aktivt. Därför ser vi ett stort behov av opinionsbildning kring de grundläggande värden som byggt upp hälso- och sjukvården och som vi anser behöver bevaras och även utvecklas än mer i framtiden. Ett sätt är att ge fler möjlighet att delta i den fortsatta utvecklingen av hälso- och sjukvården i vårt land.

För att göra en sådan utveckling måste förändringar av regelverk och lagstiftning genomföras. Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling är t ex dåligt anpassad för upphandling av hälso- och sjukvårdstjänster. Direkt­upphandling kan endast ske i utomordentligt begränsad omfattning, vilket kan försvåra för kommun och landsting/region att inledningsvis stödja avknoppade verksamheter. Trots att lagen inte säger något om avtalstider, rekommenderar tillsynsmyndigheten (Nämnden för offentlig upphandling) ofta alltför korta avtal med privata vårdgivare, vilket försvårar för patienter att få en långvarig relation till sin vårdgivare eller att ge vårdgivaren rimliga avskrivningstider för de stora investeringar som behövs för en vårdinrättning.

Det är i sammanhanget märkligt att Sverige, ifråga om upphandling av så kallade B-tjänster enligt EG-direktiven, dit hälso- och sjukvårdstjänster räknas, valt att gå betydligt längre än direktiven kräver. Lagen försvårar också patienternas val av vård i andra landsting, eftersom LOU är tillämplig på ett landstings köp av tjänster från andra landsting.

Det finns samtidigt anledning att peka på de speciella förutsättningar som gäller för vissa sektorer i svensk hälso- och sjukvård. Den högspecialiserade vården med mycket stora upptagningsområden, liksom delar av utbildningen, måste ha ett särskilt långsiktigt perspektiv för sin verksamhet. Det gäller att både finansiera dess utveckling samt att garantera kompetensutveckling under stabila villkor. Idag finns överenskommelser mellan staten, landstingen och universitet och högskolor som ger sådana villkor, som vi vill värna om.

6.6.5 Avskaffa utförsäljningsstoppet

Ytterligare en faktor som i stor utsträckning kan påverka de kommunala finanserna är kommunernas eget bostadsbestånd. På detta område finns det också anledning att verka för en strukturförändring som gör att kommunerna påtagligt minskar sina, och därmed skattebetalarnas, risker som följer av för stora åtaganden på bostadsområdet. Kommunala utförsäljningar av bostadsbolag bör inte motverkas från statligt håll, som med den nuvarande socialdemokratiska politiken. Det utförsäljningsstopp som regeringen infört bör snarast avskaffas.

Verksamheten i kommuner och landsting skall vara gemensamt finansierad. Men att kommunen ansvarar för och finansierar en verksamhet behöver dock inte innebära att kommunen står som utförare av den. Entreprenader och konkurrensutsättning är inte mål i sig men ska ses som medel för en bättre verksamhet. En ökad konkurrensutsättning med tydliga och mätbara kvalitetskrav inom det kommunaltekniska området ger minskade kostnader och därmed frigörs resurser för kärnverksamheten. Med tydliga kvalitetsmål, uppföljning och utvärdering kan alternativa driftsformer öka valfriheten även inom skolan och vården och tillföra ekonomisk och/eller ideell nytta.

6.6.6 Kommuner ska inte konkurrera ut företag

Kommunala bolag bör i princip avvecklas på marknader där privata företag konkurrerar eller skulle kunna konkurrera. Förutsättningen är att det gemensamma bästa för alla kommuninvånare inte talar för ett kommunalt ägande. Det är också viktigt att kommunal näringsverksamhet inte strider mot lagen. Ett sätt att stödja företagandet är att vid kommunala upphandlingar dela ordern i flera poster så att även de mindre företagen kan vara med i budgivningen. Ett annat sätt att uppmuntra företagande är att minimera begränsningarna avseende etablering av exempelvis livsmedels­butiker. Sammantaget påverkas alltså förutsättningarna för att förbättra och bibehålla den offentliga servicen på längre sikt både av en bättre arbetsmarknad och av egna strukturförändringar.

6.6.7 Skillnad mellan kort och lång sikt

På kort sikt är det dock svårt att hävda att strukturomvandling eller bättre ledning av verksamheter skulle göra att människor med vård- och omsorgsbehov i dag får den hjälp de behöver och har rätt till. Den kris som finns på allt för många håll inom skolan rättas inte heller till för dem som är elever i dag, genom en strukturomvandling som kanske tar flera år att genomföra. Därför är det motiverat med ökade resurser från staten för den närmaste perioden så att de människor som nu behöver och har rätt till en fungerande service kan få det. På längre sikt är det emellertid endast en stark sysselsättningsutveckling som i kombination med fortsatta strukturreformer kan trygga verksamheterna inom kommunsektorn.

Mot ovanstående bakgrund föreslår kristdemokraterna ett tillskott till kommunsektorn på 2,5 miljarder kronor år 2001 utöver det regeringen föreslagit. År 2002 föreslås ett tillskott utöver regeringens nivå med 1,5 miljarder kronor. För år 2003 anser kristdemokraterna att tillskottet bör vara 1 miljard kronor. Därmed blir det samlade tillskott som kristdemokraterna föreslår 5 miljarder kronor över den kommande treårsperioden. För kommuner och landsting med allvarliga ekonomiska problem och omställningssvårigheter finns även i vårt budgetförslag möjligheter till hjälp i form av rådgivning och ekonomiskt stöd från Bostadsdelegationen och Kommundelegationen.

6.7 Förena utjämning med incitament för tillväxt

Det goda målet bakom det kommunala utjämningssystemet är att alla kommuner och landsting/regioner skall ha likvärdiga förutsättningar för sin verksamhet och service oberoende av skattekraft och opåverkbara strukturella kostnader. En invånare i Sverige skall kunna få lika god sjukvård och kommunal service oavsett var hon eller han bor. Detta mål ställer vi kristdemokrater oss bakom. Däremot hör rimliga skillnader i servicenivå, servicestandard, effektivitet och skattesats till den kommunala självstyrelsen och skall således inte kompenseras. Medborgarna skall själva avgöra detta genom demokratiska val av partier som förordar olika lösningar eller genom den enskildes val av bostadsort. Systemet skall förena en långtgående utjämning med starka incitament för tillväxt och förnyelse. Det skall stödja och driva på en stark och solidarisk ekonomisk utveckling i hela landet. Utjämningssystemet måste dessutom vara tillgängligt, begripligt och demokratiskt förankrat hos alla kommuner och landsting. Det skall vara möjligt för kommuner och landsting att kunna parera t ex befolk­ningsförändringar genom att styra och förändra verksamhet och ekonomi utan att behöva överraskas av det ekonomiska utfallet i utjämningssystemet. Vi ställer oss negativa till att inkomstutjämningen är inomkommunal och att den för med sig tillväxthämmande konsekvenser. Vidare är vi kritiska mot kostnadsutjämningens bristande träffsäkerhet och att den, milt uttryckt, inte kan anses begriplig och demokratiskt förankrad bland medborgarna.

6.7.1 Statlig delegation och expertgrupp

Regeringen beslöt i juni att tillsätta dels en delegation med uppgift att följa upp och utvärdera utjämningssystemet, dels en expertgrupp med uppgift att förenkla och göra systemet mer stabilt. Vi är kritiska mot att delegationen inte blev parlamentariskt sammansatt. Uppdragen kan knappast med stöd av direktiven betecknas som obetydliga och en såväl politiskt som geografiskt bredare sammansättning hade varit att föredra framför nuvarande besättning från socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet.

Att helt avskaffa den absurda pomperipossaeffekten bör vara en prioriterad uppgift. Vidare bör träffsäkerheten i kostnadsutjämningssystemet radikalt förbättras. Vi anser dessutom av principiella skäl att en övergång från inomkommunal till statlig inkomstutjämning bör prövas. Vår mening är att nuvarande ordning med inomkommunal utjämning går emot grundlagens intentioner med den kommunala självstyrelsen, lokaliseringsprincipen och den kommunala beskattningsrätten. Några förändringsförslag från delega­tionen är under remissbehandling, men vi avvaktar vidare kommentarer innan vi har sett huvudförslaget. Angående LSS kan dock sägas att vi delar Svenska Kommunförbundets inställning att LSS som en rättighetslag med tydliga statliga preciseringar också bör vara statligt finansierad.

6.8 Förändringar som ekonomiskt påverkar kommunsektorn

Kommunsektorn påverkas indirekt av en rad förändringar som krist­demokraterna vill göra på olika områden. Samtliga dessa effekter regleras i enlighet med finansieringsprincipen.

Den föreslagna beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst väntas minska kommunsektorns skatteintäkter med ca 700 miljoner kronor årligen. Införandet av en andra karensdag beräknas netto förstärka kommunsektorn med 70 miljoner kronor. Den höjda avdragsrätten för pensionssparande minskar kommunsektorns skatteintäkter medan den slopade inkomst­prövningen av änkepensionerna och den förlängda omställningspensionen verkar i motsatt riktning.

Ett återinförande av vårdnadsbidraget på en högre nivå får en rad konsekvenser för kommunsektorn. För det första ökar skatteintäkterna till följd av att vårdnadsbidraget föreslås skattepliktigt. För det andra leder vårdnadsbidraget till en viss ökning av kommunernas intäkter från daghemsavgifterna, eftersom dessa styrs av den sammanlagda inkomsten av tjänst, som ökar något för dem som på deltid använder kommunalt dagis. För det tredje väntas kommunernas kostnader för barnomsorg på sikt minska med drygt 2 miljarder kronor varaktigt, eller knappt 5 procent av de totala kostnaderna för barnomsorgen när föräldrarna får möjlighet till fler alternativa barnomsorgsalternativ. De inledande åren väntas effekten bli betydligt mindre. För det fjärde väntas kommunsektorns skatteintäkter minska med ca 500 miljoner kronor till följd av avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader som även föreslås gälla kommunala daghemsavgifter för barn som fyllt ett men inte tre år.

Den sänkta gränsen för reseavdrag leder till minskade skatteintäkter, liksom nettoeffekten av de slopade garantidagarna och det höjda garantibeloppet i föräldraförsäkringen. Det höjda pensionstillskottet 2001 och 2002 med 100 kronor i månaden beräknas öka kommunernas skatteintäkter med 140 miljoner kronor. De samlade effekterna enligt ovan för kommunsektorn till följd av kristdemokraternas politik framgår av tabell 6.2.

TABELL 6.2 EFFEKTER FÖR KOMMUNSEKTORN MED KRIST­DEMO­KRATERNAS POLITIK

2001

2002

2003

Ny beräkning av SGI (sjuk- och föräldraförsäkringen)

-710

-720

-700

Nettoeffekt tfa andra karensdag i sjukförsäkringen

70

70

70

Höjd avdragsrätt för pensionssparande

-280

-450

-560

Slopad inkomstprövning av änkepensionen

202

220

220

Skatteeffekt pga förlängd omställningspension

44

47

51

Minsk. kostnader pga infört vårdnadsbidrag

500

1500

2200

Skatte- och avgiftseffekter pga vårdnadsbidrag (netto)

640

1600

2200

Sänkt gräns (5000 kr) för reseavdrag

-520

-565

-565

Höjt pensionstillskott år 2001-2002

140

140

Slopade garantidagar och höjt garantibelopp i föräldra­för­säkringen

-40

-40

-40

Slopat Ubs (skatteeffekt)

-1080

-2170

-728

Skatteeffekt pga utökad avdragsrätt för barn­om­sorgs­kostnader

-250

-500

-500

Summa före neutralisering

-1284

-868

1648

Neutralisering enl. finansieringsprincipen

1284

868

-1648

Ökade statsbidrag till kommunsektorn

2500

1500

1000

SUMMA ramförändring på UO25

3784

2368

-648

Av tabellen framgår att det sammanlagda nettotillskottet för kommunsektorn är 5 miljarder kronor under treårsperioden 2001–2003.

Det höjda grundavdrag som kristdemokraterna föreslår ska beräknas mot att den kommunalt beskattningsbara inkomsten utformas juridiskt sett som en statlig skattereduktion, varför kostnaden för denna skattesänkning kommer att helt belasta staten genom en mindre behållning på inkomsttitel 1111. Samma sak gäller det statliga förvärvsavdraget som också föreslås i denna motion.

7 Budgetpolitikens inriktning

7.1 Överskottsmål för offentlig sektor

Riksdagen har på regeringens förslag fastställt ett överskottsmål för de offentliga finanserna år 2002 på 2 procent av BNP. Det innebär sammantaget att regeringens överskottsmål för offentlig sektor är preciserade till 0,5 procent av BNP år 1999, 2,0 procent år 2000, 2,0 procent år 2001 och 2,0 procent år 2002. Regeringen föreslår i vårpropositionen att målet skall fastställas till 2,0 procent även 2003. Detta sägs ligga i linje med regeringens mål att de offentliga finanserna på lång sikt ska uppvisa ett överskott på i genomsnitt 2 procent av BNP över en konjunkturcykel. Om genomsnittet över en konjunkturcykel ska bli 2 procent är det rimligt att överskottet ska vara högre de år BNP-tillväxten väntas vara god. Regeringen nöjer sig dock med att överskottet uppgår till högst 2 procent även under goda år. Detta är enligt kristdemokraterna inte tillräckligt mot bakgrund av vad överskottet faktiskt består av; drygt hälften av överskottet utgörs av svenska folkets privata premiepensionssparande.

7.1.1 Regeringens överskottsmål utgör ingen säkerhetsmarginal utan leder till ökad upplåning

När regeringen och riksdagen lade fast det budgetpolitiska målet om ett permanent överskott på 2,0 procent för den offentliga sektorn, sades detta vara för att skapa en säkerhetsmarginal inför kommande lågkonjunkturer. ”Med ett överskott på 2 procent som utgångsläge finns det en marginal att aktivt motverka konjunkturavmattningar utan att underskottet i de offentliga finanserna hotar att bli för stort.” (Prop. 1996/97:150.) Liknande skriv­ningar återfinns även i årets vårproposition. Tanken var alltså att med ett 2-procentigt överskott skulle det finnas en marginal att möta lågkonjunkturer utan att omedelbart behöva strama åt ekonomin. Minskade skatteintäkter och ökande utgifter skulle kunna klaras med måttliga åtstramningar utan att Maastrichtvillkoret om högst 3 procents underskott skulle brytas.

Det regeringen presenterar i vårpropositionen för år 2000 innebär emellertid att hela denna marginal i praktiken har försvunnit. Det offentliga sparandet beräknas visserligen uppgå till 2 procent av BNP. Men mer än hela detta sparande ligger åren framöver i ålderspensionssystemet. Någon extra marginal för statsfinanserna är det inte fråga om. Regeringen räknar med ett underskott på 15 miljarder år 2002 och 16,2 miljarder kronor år 2003 i statens finansiella sparande. Det underliggande saldot beräknas till –45, –30 och –26 miljarder kronor åren 2001–2003. Det som sedan hjälper upp det offentliga sparandet till 2 procent är de medel som sparas i pensionssystemet inklusive premiereserven och ett litet sparande i kommunsektorn. Men regeringen kan förstås inte räkna med att medlen i pensionssystemet ska kunna användas för att möta en konjunkturavmattning, såvida inte hela pensionsuppgörelsen ska brytas eller pengar ur den privata premiereserven konfiskeras.

Det budgetpolitiska överskottsmålet på 2 procent innebär alltså inte en ökad buffert för statsfinanserna år 2002 och framöver som det ursprungligen var tänkt. Regeringens beräknade amorteringar på statsskulden de närmaste åren klaras enbart med utförsäljningar av statliga företag och att belopp övergångsvis enligt pensionsuppgörelsen förs över från AP-fonden till statskassan. Hela det finansiella överskott som tidigare fanns i staten är nu mer än tömt i regeringens beräkningar, och statens finansiella sparande beräknas kommande år bli ett underskott på drygt 15 miljarder kronor, eller 0,7 procent av BNP 2002 och 2003. Sammansättningen av regeringens finansiella sparande för offentlig sektor framgår av tabell 7.1.

Tabell 7.1 Finansiellt sparande i offentlig sektor enligt
regeringen

procent av BNP

2000

2001

2002

2003

Staten

-0,1

6,0

-0,7

-0,7

Kommunsektorn

0,5

0,4

0,1

0,1

Pensionssystemet

2,4

-4,4

2,6

2,6

Totalt för offentlig sektor

2,8

2,0

2,0

2,0

varav privata premiereservpengar

2,6

1,1

1,1

1,1

Av detta följer att när konjunkturen viker – och det gör den förr eller senare – eller om utvecklingen blir sämre än den regeringen räknar med, kommer lånebehovet och därmed statsskulden att öka snabbt, eftersom utgångsläget är en underbalanserad budget. Regeringen är med andra ord tillbaka på ruta ett när det gäller möjligheten att undvika en finanspolitik som förstärker konjunktursvängningarna.

En annan direkt följd av regeringens sätt att sköta statsfinanserna är att statsskulden nu beräknas bli ca 93 miljarder kronor högre än vad som beräknades i vårpropositionen för ett år sedan. Förändringen av statsskuldens utveckling mellan de olika vårpropositionerna framgår av tabell 7.2.

TABELL 7.2 STATSSKULDENS UTVECKLING ENLIGT VÃ…RPROPOSITIONEN 1999 OCH VÃ…RPROPOSITIONEN Ã…R 2000

Miljarder kronor

1999

2000

2001

2002

2003

Statsskulden vid årets slut enligt VP1999

1325,4

1249,3

1071,2

1049,3

Statsskulden vid årets slut enligt VP2000

1374,2

1256,3

1153,3

1142,6

1145,7

Skillnad

+48,8

+7,0

+82,1

+93,3

Att statsskulden beräknas öka år 2003 är en följd av att regeringen budgeterar med underskott både 2002 och 2003.

7.1.2 Kristdemokraternas ställningstagande till nuvarande över­skottsmål

Kristdemokraterna har i tidigare motioner påtalat att det i ett medelfristigt perspektiv är angeläget med ett överskott i de offentliga finanserna, och då särskilt i statens finanser. En svårbedömd konjunktur i kombination med en oroväckande stor statsskuld och världens mest konjunkturkänsliga finanser gör att behovet av en snabb avbetalning av statsskulden är stort. En säkerhetsmarginal bör finnas för att klara en kommande konjunkturnedgång utan att upplåningen ökar. Därför anser kristdemokraterna att statsskulden bör betalas av i snabbare takt än den som regeringen föreslår. (Fler motiv för en snabbare avbetalning av statsskulden redovisas i avsnitt 4.1.5.) Vi har påtalat att den snabbare avbetalningstakten emellertid inte behöver ske till priset av ett permanent högt skattetryck, utan i stället kan klaras genom en något snabbare utförsäljning av statligt ägda företag.

Mot denna bakgrund har kristdemokraterna i tidigare motioner föreslagit att överskottsmålet borde fastställas till 1,5 % av BNP för de närmaste åren, och att det finansiella överskott som fanns i staten delvis användes för strukturellt viktiga skattesänkningar.

I vårpropositionen för år 2000 är, som redovisats ovan, bilden helt annor­lunda: inget finansiellt sparande finns kvar i staten, där finns i stället ett underskott som gör att statsskulden kommer att öka i nominella termer.

Kristdemokraterna står som ett av fem partier bakom pensionsuppgörelsen om det nya pensionssystemet och står därmed också bakom storleken på det finansiella sparande som beräknas finnas i ålderspensionssystemet. Att just detta sparande (där man dessutom räknar in de helt privata premie­pensionspengarna) råkar räcka för att regeringens budgetmål för den offentliga sektorn ska gå ihop, betyder inte att kristdemokraterna står bakom regeringens idé om permanent överbeskattning. Det betyder enbart att regeringens målsättning att göra statsfinanserna mer stabila för konjunk­tur­svängningar helt har misslyckats.

Av det som redovisats ovan framgår att behovet av sunda statsfinanser och en snabbare avbetalningstakt för statsskulden har ökat markant sedan förra vårpropositionen. Kristdemokraterna lägger därför i denna motion fram en budgetpolitik som tar sikte på ett bättre finansiellt sparande i staten och en snabbare avbetalning av statsskulden. Detta uppnås genom en något stramare finanspolitik än den regeringen presenterar och genom en snabbare ut­försäljning av statligt ägda företag. Genom en rad viktiga strukturreformer kombinerat med strategiska skattesänkningar finansierade med besparingar, kommer därmed det kristdemokratiska budgetalternativet att innebära mindre konjunkturkänsliga statsfinanser och bättre långsiktiga tillväxtmöjligheter.

Regeringens förslag till överskottsmål för de offentliga finanserna bör ersättas med ett mål för statens finanser. Ålderspensionssystemet kommer att efter den nya pensionsreformen ”sköta sig självt”. Kommunsektorn är ålagd ett balanskrav, vilket gör att det finansiella sparandet där kommer att vara i balans över tiden, eller ligga strax över noll. Ett mål för det finansiella sparandet i staten blir liktydigt med att statsskulden inte ska öka över tiden, ens i nominella termer. Om staten har balans i det finansiella sparandet över en konjunkturcykel innebär det också att skatteuttaget inte är större än nödvändigt. Riksdagen bör fastställa som mål att staten bör ha balans i det finansiella sparandet över en konjunkturcykel.

Effekten av kristdemokraternas finanspolitik vad gäller det finansiella sparandet framgår av tabell 7.3. Till skillnad från regeringens budget uppnås balans i staten 2002 och 2003.

TABELL 7.3 FINANSIELLT SPARANDE I OFFENTLIG SEKTOR MED KRISTDEMOKRATERNAS POLITIK

Miljarder kronor

2001

2002

2003

Staten

151,1

2,1

2,9

Ã…lderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten

-97,0

58,0

61,0

Kommunerna

10,0

2,0

2,0

Summa offentlig sektor

64,1

62,1

65,9

Procent av BNP

2,9%

2,7%

2,8%

7.2 Utgiftstaken

Kristdemokraterna föreslår att taket för statens utgifter fastställs till 783 miljarder kronor år 2001, 799 miljarder kronor år 2002 och 828 miljarder kronor år 2003. Detta är 9, 18 respektive 19 miljarder kronor lägre än det tak regeringen föreslår för de tre kommande åren. I avsnitt 9 redovisas den preliminära fördelningen på utgiftsområden för 2001 till 2003.

7.3 Statens lånebehov och statsskuld

Kristdemokraternas ekonomiska politik syftar till ett minskat lånebehov och en snabbare avbetalning av statsskulden än den som följer av regeringens politik, i enlighet med vad som redovisats i avsnitt 4.1.5 och 7.1. Utvecklingen av statens inkomster och utgifter på total nivå samt statens lånebehov (= statsbudgetens saldo) och statsskuldens förändring till följd av kristdemokraternas politik framgår av tabell 7.3.

TABELL 7.3 STATSBUDGETENS SALDO OCH STATSSKULDEN MED KRISTDEMOKRATERNAS FINANSPOLITIK

Total nivå. Miljarder kronor

2000

2001

2002

2003

Inkomster

747,2

757,6

773,9

Utgifter exkl statsskuldsräntor

635,8

641,1

659,9

Statsskuldsräntor m.m.

67,5

61,2

51,8

Statsbudgetens primära saldo

44,0

55,3

62,1

Myndigheters m.fl in- och utlåning i Riksgäldskontoret, netto

-9,1

-8,5

-8,8

Överföring från AP-fonden

19,7

19,1

3,6

Statsbudgetens saldo före överf till hushållen

54,6

65,9

56,9

Skulddispositioner

-113,3

-7,0

-4,0

Statsskuldsförändring

-167,9

-72,9

-60,9

Statsskuld vid årets slut

1325,4

1088,4

1015,5

954,6

Statsskuld i procent av BNP

49,6%

44,5%

40,3%

Regeringens beräknade skuld i procent av BNP

52,6%

50,1%

48,3%

8 Statens inkomster

Huvuddelen av kristdemokraternas förslag på skatteområdet framgår av avsnitt 5.1 och 5.2 tidigare i denna motion. I tabell 8.1 sammanfattas vad dessa skatteförslag, samt ytterligare några, beräknas få för kassamässiga effekter för statsbudgeten, tillsammans med effekten av de utförsäljningar vi vill göra under perioden.

TABELL 8.1 SAMMANFATTNING AV INKOMSTFÖRÄNDRINGAR FÖR STATEN 2001–2003

En skattepolitik där alla får behålla mer av sin egen lön

Inkomsttitel

2001

2002

2003

Höjt grundavdrag, statlig skattereduktion

1111

-20,00

-20,00

-23,00

Statlig skattereduktion mot kommunalskatt på löneinkomster

1111

-5,00

-11,00

-20,00

Nej till regeringens pensionsavgiftsrabatt (KOS-effekt)

1111

9,13

10,27

10,58

Nej till tillfällig skattereduktion

1111

2,90

3,20

3,30

Sänkt skatt för barnfamiljer

1111

-1,00

-2,00

-4,00

Sänkt skatt på hushållstjänster (inkl ROT-tjänster)

1111, 1121

-1,75

-1,91

-1,91

Avskaffad värnskatt

1111

-2,53

-2,76

-2,76

Lika skatt för utländska och inhemska experter

1111

0,04

0,04

0,04

Royaltyinkomster från pat. uppfinningar befrias från skatt

1111

-0,02

-0,02

-0,02

Yrkesfiskeavdrag för konkurrensneutralitet

1111

-0,02

-0,02

-0,02

Avdragsrätt för individuella utbildningskonton, eget billigare förslag

1111

1,15

0,75

0,55

Sänkt gräns för reseavdrag fr. 7000 till 5000 kr

1111

-0,12

-0,13

-0,13

Fryst fastighetsskatteuttag

1312

0,00

-7,30

-7,30

Sänkt fastighetsskatt: Hyreshus 1,2 % från 2001

1312

0,00

-0,88

-0,92

Sänkt fastighetsskatt: Egnahem 1,3% 2002, 1,2% 2003

1312

0,00

-0,52

-1,56

Fastighetsskatten tas bara ut på 1/3 av markvärdet över 150tkr

1312

-0,14

-0,31

-0,32

Höjd avdragsrätt för pensionssparande (1bb)

1111

-0,09

-0,15

-0,19

Delsumma skattesänkningar

-17,45

-32,74

-47,66

Tillväxtpolitik

2001

2002

2003

Sänkta arbetsgivaravg. 10 pe, löneunderl 900tkr/250tkr

1254

0,00

-7,21

-5,63

Införande av riskkapitalavdrag (Tak 100')

1111

0,00

-0,20

-0,41

Slopad dubbelbesk. på utdelning (-15% 2000,
-30% 2001)

1111,1121

-0,20

-1,60

-3,61

Nej till skattesänkning vid återköp av egna aktier

1111,1121

0,72

0,50

0,55

Avvecklad förmögenhetsskatt

1321

-0,50

-2,50

-4,70

Ingen särskild löneskatt på vinstandelar

1291

0,00

-0,10

-0,10

Lindring i beskattningen av personaloptioner

1111

-0,1

-0,2

-0,3

Bolagsskatt 30%

1121

0,00

3,76

8,00

Bibehållna regler för anställningsstöd (3 år)

1200

0,75

0,84

0,84

Generell kulturmoms (6%) inklusive böcker (ej tidskrifter)

1411

0,00

-0,64

-0,66

Sänkt fordonsskatt

1461

-2,30

-2,30

-2,30

Sänkt skatt på diesel

1428

-0,64

-0,58

-0,54

Sänkta skatter för jordbruket:

Fullständig el- och eldningsoljeskattesänkning

1428

-0,10

-0,11

-0,11

Sänkning av dieselskatten till 53 öre/liter

1428

-1,10

-1,20

-1,20

Kväveskatt på handelsgödsel

1420

-0,32

-0,35

-0,35

Slopad avgift till djurdatabas

2556

-0,01

-0,01

-0,01

Delsumma skattesänkningar

-3,80

-11,90

-10,53

Övriga inkomstförändringar

2001

2002

2003

Ökad inleverans från Vattenfall tfa nej till Barsebäcksstängning

2411

0,66

0,66

0,66

Ökad intäkt av punktskatt tfa nej till Barsebäcksstängning

1431

0,12

0,12

0,12

Ökad bolagsskatteinkomst tfa nej till Barsebäcksstängning

1121

0,09

0,09

0,09

Effektivare skatteindrivning

1111,1121,1410

0,21

0,42

0,42

Reglering tfa minskat sjuklöneansvar: höjd arbetsgivaravg m 0,18 p.e.

1200

1,77

1,77

1,77

Återställande av beräkningsteknisk överföring

27,30

35,90

58,90

Summa totala inkomstförändringar efter återställt överföringsbelopp

8,90

-5,68

3,77

Utförsäljninginkomster

3000

45,00

45,00

45,00

Summa totala inkomstförändringar

53,90

39,32

48,77

9 Statens utgifter och utgiftstak

9.1 Preliminär fördelning på utgiftsområden för 2001–2003

I följande avsnitt presenteras översiktligt kristdemokraternas preliminära förslag till förändringar av ramarna för statsbudgetens utgiftsområden i förhållande till regeringens preliminära förslag till utgiftsramar för år 2001–2003. De föreslagna rambeloppen sammanfattas i tabell 9.1 i slutet av avsnittet. Riksdagen bör godkänna dessa ramar som inriktning för regeringens fortsatta budgetarbete.

Utgiftsområde 1: Rikets styrelse

Utgiftsområdet omfattar verksamheterna statschefen, riksdagen och dess myndigheter, regeringen, centrala myndigheter samt mediefrågor.

På sikt kommer strukturrationaliseringar inom pressen, t ex av det slag som skett i Ångermanland, att leda till att behovet av presstöd minskar. I budgeten för år 2000 anvisades en ökning av driftsstödet med 20 miljoner kronor. Den höjningen bör återtas, vilket för de tre kommande åren medför en årlig besparing på 20 miljoner kronor.

Utveckling och anpassning av Regeringskansliet kan ske genom organisationsförändringar och rationaliseringar. Anslaget till Regerings­kansliet bör därför minskas med 430 miljoner kronor för år 2001, med 300 miljoner kronor för 2002 och med 200 miljoner för 2003.

Genom effektiviseringar och avgiftsfinansierad verksamhet kan be­sparingar med 10 miljoner kronor för år 2001 göras inom Datainspektionen.

Sammantaget kan ramen för utgiftsområdet minskas med 460,1 miljoner kronor för år 2001, 330 miljoner kronor för 2002 och 230 miljoner kronor för 2003.

Utgiftsområde 2: Samhällsekonomi och finansförvaltning

Utgiftsområdet omfattar ett flertal myndigheter som Riksrevisionsverket, Stats­kontoret, Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet, Statens fastig­hetsverk m fl.

Kristdemokraterna anser att ramen kan minskas genom besparingar och sammanslagningar av vissa myndighetsfunktioner under utgiftsområdet som i dag överlappar varandra.

Ramen för utgiftsområdet bör därför vara 200 miljoner kronor lägre än vad regeringen föreslår för 2001, 230 miljoner kronor lägre år 2002 och 230 miljoner kronor lägre år 2003.

Utgiftsområde 3: Skatteförvaltning och uppbörd

Utgiftsområdet omfattar Riksskatteverket, skattemyndigheterna och Tull­verket. Kristdemokraterna gör bedömningen att dessa områden bör tilldelas större resurser än regeringens budgetförslag.

Kristdemokraterna anser att den svarta marknaden har en skadlig omfattning i Sverige. Ett flertal studier och utredningar bekräftar detta. Den svarta sektorn snedvrider konkurrensen mellan företag och förändrar affärsmoralen på ett negativt sätt. I syfte att hålla tillbaka den svarta sektorn måste skattekontrollen effektiviseras ytterligare. Därför vill vi anslå 70 miljoner kronor mer per år än regeringen för ökad skattekontroll. Det handlar dels om att öka beskattningens effektivitet, dvs förhållandet mellan debiterad skatt och rätt skatt, dels uppbördseffektiviteten, dvs förhållandet mellan debiterad skatt och faktiskt inbetald skatt. Tidigare dokumenterade erfaren­heter (bl.a. av Riksdagens revisorer) visar att satsningar på detta område ger minst sex gånger pengarna tillbaka kassamässigt.

EU:s regelverk inom tullens område är i huvudsak genomfört. Ett ökat samarbete mellan medlemsländerna för att minska smuggling och annan ekonomisk brottslighet kräver ökade resurser.

Kristdemokraterna anser att anslaget till Tullverket skall ökas med 50 miljoner kronor per år, utöver vad regeringen föreslagit, för att förstärka kontroll och spaning av illegal införsel av bl.a. narkotika, vapen, alkohol, tobak och övriga skattepliktiga varor.

Ramen för utgiftsområdet bör därför sammantaget utökas med 120 miljoner kronor åren 2001 till 2003.

Utgiftsområde 4: Rättsväsendet

Utgiftsområdet omfattar polisen, åklagarväsendet, domstolsväsendet, rättshjälp, kriminalvården, exekutionsväsendet, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Rättsmedicinalverket och Gentekniknämnden.

Kristdemokraterna har motsatt sig de nedskärningar som tidigare skett inom utgiftsområdet. Vår rättsstat är beroende av att de rättsvårdande myndigheterna kan verka i praktiken.

Det är glädjande att regeringen i årets vårbudget tillför medel till rättsväsendet. Särskilt polisens svåra situation har uppmärksammats. Kristdemokraterna välkomnar denna utveckling. För att den uniformerade personalen ska kunna finnas ute på fältet måste administrativ personal anställas för att avlasta polisen. Antalet platser på Polishögskolan måste utökas kraftigt. Närpoliskontoren ska hållas öppna i betydligt större utsträckning än idag och arbetsmetoderna med ett problemorienterat arbetssätt inom polisen ska utvecklas. Det nationella sambandskontoret som har till uppgift att driva polisens Interpol-, Europol-, Schengen- och Östersjösamarbete måste ges tillräckliga resurser. Till detta kommer behovet av personal för att klara gränsbevakning och passkontroll. Schengen­sam­arbetet måste räknas till en av de största extra uppgifter som polisen förväntas klara av.

Den nationella insatsstyrkan, vars uppgift är att bekämpa terrorism, bör ligga under Rikspolisstyrelsen och tillförsäkras nödvändiga resurser.

Åklagarväsendet bör stärkas så att beredskap finns för ett ökat antal ärenden till följd av att fler poliser kommer i tjänst. Antalet platser för utbildning av nya åklagare måste öka.

Läget är allvarligt inom domstolsväsendet. De mindre tingsrätterna är hotade och för hovrätterna, läns- och kammarrätterna måste åldersstrukturen i balanserna förbättras. För att tillförsäkra en snabbare hantering av bl.a. ungdomsbrott måste ungdoms- och jourdomstolar öppnas.

Inom kriminalvården måste resurser avsättas för påverkansprogram och förberedelser för utslussning av de intagna efter avtjänad strafftid. Antalet platser för sluten ungdomsvård måste öka.

Kristdemokraterna vill även uppmärksamma det lokala brottsförebyggande arbetet. För att långsiktigt lyckas med målet att minska brottsligheten lokalt och skapa trygghet för kommuninnevånare och företag behövs resurser till kommunala insatser.

Sammantaget bör ramen för utgiftsområdet utökas med 250 miljoner kronor för år 2001, 190 miljoner kronor 2002 och 100 miljoner kronor 2003.

Utgiftsområde 5: Utrikesförvaltning och internationell samverkan

Inom utgiftsområdet ingår förutom utrikesförvaltningen verksamhets­områdena internationella organisationer, information om Sverige i utlandet, nedrustnings- och säkerhetspolitiska frågor samt övriga utrikespolitiska frågor.

Vad gäller utrikesförvaltningen och utlandsmyndigheter finns det en brist i vår närvaro i ett flertal länder i Öst- och Centraleuropa. Kristdemokraterna vill att Sverige har diplomatisk närvaro i alla ansökarländerna till EU. Dessutom är närvaron i Minsk i Vitryssland av största nödvändighet.

Den ökade globaliseringen ställer högre och annorlunda krav på utrikesförvaltningen. I linje med kristdemokraternas utrikespolitiska linje där även handelspolitiska frågor, miljö- och mänskorättsfrågor fullt ut genom­syrar den svenska utrikespolitiken, förespråkar vi en ökad integrering av ovan nämnda politikområden in i den svenska utrikespolitiken samt att utrikesförvaltningens kompetensområden fördjupas i enlighet med denna breddade utrikespolitisk linje. På samma sätt som utvecklingssamarbetet i viss mån integrerades med UD under fyrklöverregeringen och bl a biståndsambassader upprättades, så bör en samordning även ske med handels-, miljö- och MR-området. En ökad samordning bör även ske med lämpliga svenska myndigheter och organisationer.

Kristdemokraterna föreslår ingen förändring på detta utgiftsområde som sammantaget påverkar den totala utgiftsramen. Ovanstående förslag med budgetkonsekvenser ämnar vi finansiera inom utgiftsramen.

Utgiftsområde 6: Totalförsvar

Utgiftsområdet omfattar förutom totalförsvaret den verksamhet som bedrivs av Kustbevakningen, Statens räddningsverk, Sprängämnesinspektionen, vissa nämnder samt stödverksamhet till totalförsvaret. Här ingår även freds­främjande verksamhet med svensk trupp utomlands.

Kristdemokraterna yrkade i motion 99/00:Fö32 avslag på de omfattande nedskärningar av Försvarsmaktens fredsorganisation som den social­demo­kratiska regeringen och centerpartiet föreslog i prop. 99/00:30 Det nya försvaret. Riksdagen beslutade den 30 mars 2000 i huvudsak enligt propositionen.

Internationell verksamhet är ett medel för att även utveckla och stärka vår nationella försvarsförmåga. Av Partnerskap-För-Fred-samarbetet (PFF) följer att den av Nato med partnerländerna utvecklade standarden för samverkan utgör grunden för utvecklingen av Sveriges förmåga. På sikt bör sådan samverkansförmåga nås att alla svenska insatsförband kan ingå i Natoledda krishanteringsinsatser. För att stärka Sveriges förmåga att bidra till fred och säkerhet i Europa och dess närhet genom att delta i internationell fredsfrämjande och humanitär verksamhet avsätter Kristdemokraterna 500 miljoner kronor per år under anslag A1 för åren 2001–2003.

För att långsiktigt kunna möta utökade krav på internationell verksamhet, gränskontroll och miljöskydd till sjöss bör Kustbevakningens resurser förstärkas. Kristdemokraterna avsätter 50 miljoner kronor under anslag C1 för detta ändamål.

Mot bakgrund av dessa förslag bör ramen för utgiftsområdet justeras upp med totalt 1 650 miljoner kronor under åren 2001 till 2003, eller 550 miljoner kronor för vart och ett av åren 2001, 2002 och 2003.

Utgiftsområde 7: Internationellt bistånd

Inom utgiftsområdet omfattas verksamheterna internationellt utvecklings­samarbete samt samarbete med Central- och Östeuropa.

I vårpropositionen föreslår regeringen ökade ambitioner för biståndet, men trots detta motsvarar de inte behoven som ställs på det internationella biståndet i dagens globaliserade värld. Utvecklingssamarbetet måste effektiveras, samordnas och ökas.

Vi kristdemokrater anser att flera områden inom det svenska biståndet karaktäriseras av alltför knapphändiga och bristfälliga insatser. Drastiskt ökade ambitioner är nödvändigt bl a inom det humanitära biståndet (som
bl.a. omfattar katastrofinsatser), globala miljöprojekt som förbättrar den ekologiska hållbarheten, arbetet för att stärka respekten för mänskliga rättigheter och en demokratisk samhällstradition, det säkerhetsfrämjande området, fattigdomsbekämpningen (skuldavskrivningar m.m.) samt hälso­forskningen och för att hindra spridningen av sjukdomar som AIDS, tuberkulos och malaria i såväl utvecklingsländer som delvis i vårt eget närområde kring Östersjön.

Regeringens budgetpolitik inom biståndet är anmärkningsvärd. För att uppnå målet om ett biståndsutfall på 0,7 % av BNI för år 1999 så betalade man ut 0,4 miljarder i sista stund i december månad. Framförhållningen är minimal och politiken ogenomtänkt. Samtidigt som man nu återför tidigare reservationer föreslår man nya utgiftstak som drabbar biståndet orimligt hårt. Man ger med den ena handen och tar tillbaka med den andra.

Regeringen säger att enprocentsmålet bör uppnås då de statsfinansiella förutsättningarna för detta föreligger. Vi kristdemokrater anser att det nu om någonsin finns ett gyllene läge för en ytterligare ökad biståndsnivå. Vi anslår därför 3,4 miljarder mer än regeringen under treårsperioden, som en del av en 5-årsplan att åter avsätta 1 % av BNI till biståndet. Längs vägen dit når vi 0,9 % år 2003.

Ramen för utgiftsområdet bör utökas med 600 miljoner kronor för år 2001, 800 miljoner år för 2002 och 2000 miljoner för år 2003.

Utgiftsområde 8: Invandrare och flyktingar

Utgiftsområdet omfattar migrationspolitik med frågor rörande flykting­politik, invandringen till Sverige, mottagandet av asylsökande, utlänningars rätt att vistas i Sverige samt internationellt samarbete på det migrations­politiska området.

Utgiftsområdet omfattar vidare integrationspolitik med frågor rörande invandrares introduktion i Sverige, delaktighet och inflytande, åtgärder mot etnisk diskriminering, främlingsfientlighet och rasism samt ersättning till kommunerna för mottagandet av flyktingar.

Statsbidrag har fr.o.m. budgetåret 1995/96 lämnats till vissa kommuner i framförallt storstadsregionerna för att stimulera till insatser i utsatta bostadsområden. Vi ställde oss bakom anslaget för 1999 och den föreslagna höjningen år 2000, men avvisar den kraftiga höjningen om 305 miljoner kronor år 2001 och även projektets förlängning som skulle innebära ett anslag om 230 miljoner kronor år 2003. Anslaget integrationsåtgärder om 100 miljoner kronor för åren 2001, 2002, 2003 avser insatser för sysselsättning och bör därför ligga inom ramen för arbetsmarknadsåtgärder, varför anslaget överförs till utgiftsområde 14.

Kristdemokraterna motsatte sig regeringens förslag att inrätta en ny integrationsmyndighet. Utredningen som låg till grund för förslaget underströk vikten av ”en bred politisk förankring av den nya verksamheten och med ett engagerat stöd från regering och riksdag”. Trots ett kompakt motstånd från fem av riksdagens partier genomdrev socialdemokraterna beslutet att inrätta Integrationsverket från den 1 juni 1998.

Integrationspolitiken bör bedrivas på precis samma sätt som jäm­ställdhetspolitiken, dvs det är main streaming som ska gälla. Det över­gripande ansvaret bör ligga på Regeringskansliet med de olika departementen. Regeringens bedömning hittills, att det övergripande ansvaret för integrationsfrågorna bör ligga på Kulturdepartementet, är en miss­be­dömning. De viktigaste frågorna rör arbetsmarknad, sysselsättning, närings­politik, egenföretagande, tillväxt etc. Kulturdepartementet är därför inte rätt miljö för integrationsenheten. Propositionen om den nya integrations­politiken slog också fast att det inte längre handlade om kulturfrågor.

Alla verk och myndigheter skall ta fullt ansvar inom sina områden. Länsstyrelserna och kommunerna ska ta det regionala och lokala ansvaret – redan nu har vissa länsstyrelser integrationsexperter. DO-ämbetet bör förstärkas och få uppdrag att samarbeta med JämO.

De nyanlända bör inte heller placeras utan fritt få välja bostadsort. Vi föreslår att systemet med förhandlingar och avtal med kommunerna avskaffas. Stödet till den nyanlände bör följa individen i form av en utvecklingspeng som kan betalas ut av AMS eller försäkringskassan. Individen och den lokala nivån bör ges ett större ansvar.

Kristdemokraterna kommer i samband med höstens budgetproposition att föreslå en nedläggning av Integrationsverket från den 1 juni 2001.

Den utökade utgiftsområdesramen avvisas. I förhållande till regeringen innebär det att ramen minskas med 417 miljoner kronor år 2001, 107 miljoner kronor år 2002 och 337 miljoner kronor år 2003.

Utgiftsområde 9: Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Utgiftsområdet omfattar merparten av statens utgifter för vård och omsorg inklusive utgifter för de flesta av Socialdepartementets myndigheter, bidrag till organisationer inom det sociala området samt stimulans- och ut­vecklingsbidrag för skilda ändamål.

Kristdemokraterna anser att funktionshindrade skall kunna delta i samhället på lika villkor och accepterar därför inga nedskärningar på handikappområdet. Vi anser att det är bra att regeringen nu föreslår en avveckling av 65-årsgränsen i assistansersättningen, ett krav som vi kristdemokrater har drivit länge. Det återstår dock att vidtaga förändringar vad gäller schablonersättningen som slår mot de allra svagaste.

Sjuk- och tandvårdsförsäkring bör på sikt samordnas. För detta ändamål bör en utredning skyndsamt tillsättas. Då bör också frågan om kostnader för hjälpmedel tas med.

Under de senaste åren har den enskildes tandvårdskostnader stigit dramatiskt. Kristdemokraterna känner oro för att många tvingas avstå nödvändig tandvård, på grund av de höga kostnaderna. I avvaktan på en utredning om att slå samman sjuk- och tandvårdsförsäkringen tillför vi 250 miljoner kronor år 2001 och 300 miljoner kronor år 2002 utöver regeringens förslag.

Vi vill även genomföra en strukturell förändring inom folkhälsoarbetet, där man mer knyter samman hälso- och sjukvården i arbetet för folkhälsan kombinerat med en utveckling av det lokala och regionala folkhälsoarbetet.

Ramen för utgiftsområdet bör utökas med 170 miljoner kronor år 2001, 220 miljoner kronor år 2002 samt minskas med 80 miljoner kronor år 2003.

Utgiftsområde 10: Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

Utgiftsområdet omfattar två verksamhetsområden, ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp samt socialförsäkringens administration. De social­försäkringsförmåner som ingår är dagersättningar såsom sjukpenning, rehabiliteringspenning och närståendepenning och vissa bidrag till rehabili­tering, arbetsskadeersättningar, handikappersättning samt folkpension i form av förtidspension. Till området fördes 1999 utgifter för allmän tilläggspension (ATP) i form av förtidspension samt arbetsskadeför­säkringen. Tillkom gjorde också kostnader för sysselsättning för vissa för­tidspensionärer samt ersättning för kroppsskada.

Regeringen har tidigare under några år minskat anslaget till rehabilitering. Det har varit missriktat, eftersom resurser som satsas betalar sig mångdubbelt. Enligt regeringens egen utredare, Gerhard Larsson, ger varje satsad krona på rehabilitering nio kronor tillbaka. Kristdemokraterna anslår därför ytterligare 200 miljoner kronor utöver regeringen och räknar med minskade kostnader för sjukpenning och förtidspensioner. Lägre kostnader för förtidspension innebär vidare en besparing på anslaget för statlig ålderspensionsavgift.

Inom socialförsäkringens administration är det viktigt att tillgodose behovet av personella resurser samt ett ökande behov av kompetens­ut­veckling. Administrationen tillförs därför 300 miljoner kronor utöver regeringen. Genom kvalitetshöjning i besluten och förbättrad kontroll går det att räkna med besparingar inom bl.a. sjukpenningen.

Vi föreslår att sjukförsäkringen skall innehålla två karensdagar med ett högriskskydd på 10 dagar per år. För att få en besparing i statens budget regleras arbetsgivarnas minskade kostnader med en marginell höjning av arbetsgivaravgifterna.

Den ersättningsgrundande inkomsten (SGI) skall beräknas på snitt­in­komsten under de två senaste åren. Skattepliktiga förmåner samt semester­ersättning skall vara SGI-grundande.

Kristdemokraterna förespråkar en ny modell för trafikförsäkringen, enligt finsk modell, där samtliga personskadekostnader i samband med trafikolyckor förs över till trafikförsäkringen. Enligt detta alternativ avlyfts det offentliga kostnader på ca 4 miljarder kronor. Den besparing som uppstår återförs delvis till trafikanterna genom sänkt fordonsskatt.

Sammantaget kan utgiftsområdesramen minskas med 6 655 miljoner kronor år 2001, 7 185 miljoner kronor år 2002 och 7 485 miljoner kronor år 2003.

Utgiftsområde 11: Ekonomisk trygghet vid ålderdom

Utgiftsområdet omfattar folkpension och pensionstillskott i form av ålderspension, efterlevandepension till vuxna, bostadstillägg till pensionärer samt särskilt pensionstillägg.

Kristdemokraterna har tidigare påpekat att regeringen har genomfört en rad orimliga försämringar inom utgiftsområdet. Vi anser att inkomstprövningen i änkepensionen skall tas bort. Vidare skall inte fritidsfastighet ingå i inkomstprövningen för bostadstillägg.

Regeringen föreslår i prop. 1999/2000:91, Efterlevandepensioner och efterlevandestöd till barn, att en förlängning av omställningspensionen från sex till tio månader skall ske år 2003. Samtidigt aviseras en förlängning till tolv månader 2005. Vi vidhåller vårt krav om att omställningspensionen istället skall återställas till tolv månader i ett steg och det redan från år 2001. För att förbättra för de sämst ställda pensionärerna föreslår Kristdemokraterna ett höjt pensionstillskott med 100 kronor per månad åren 2001 och 2002.

Ramen för utgiftsområdet utökas med 1 170 miljoner kronor år 2001, med 1 229 miljoner kronor år 2002 och med 764 miljoner kronor år 2003.

Utgiftsområde 12: Ekonomisk trygghet för familjer och barn

Utgiftsområdet omfattar statens ekonomiska stöd till barnfamiljer bland annat i form av allmänna barnbidrag, föräldraförsäkring, underhållsstöd samt vårdbidrag till handikappade barn.

Kristdemokraterna hävdar familjens rätt att avgöra barnomsorgsform inklusive egen omsorg i hemmet. Ett vårdnadsbidrag om 4 000 kr per månad skall därför införas. Bruttokostnaden för denna reform beräknas till 5 000 miljoner kronor. Från och med år 2003 införs även ett 12 månaders vårdnadsbidrag som föräldrar till barn från tre år och under hela förskoleåldern skall kunna disponera på det sätt som önskas. Vi säger därför nej till maxtaxan eftersom våra förslag på ett bättre sätt fyller familjernas behov och önskemål (se UO 16). Reformen finansieras bl.a. genom slopande av garantidagarna i föräldraförsäkringen samt en reglering enligt finan­sierings­principen av statsbidraget till kommunerna som erhåller skatte- och avgiftsintäkter samt avlastas vissa kostnader genom reformen.

Vi höjer dessutom garantinivån i föräldraförsäkringen från dagens 60 kr per dag till 120 kr per dag. Kontaktdagarna i föräldraförsäkringen återinförs.

Barnfamiljerna tillhör dem som drabbats hårdast av regeringens politik fram till 1997. Kristdemokraterna förordar en modell med ett allmänt barnbidrag på 850 kr per månad år 2001 och 925 kr per månad 2002 och 2003, samtidigt som medel överförs till den barnrelaterade delen i bostadsbidraget inom utgiftsområde 18. Det innebär i praktiken att de som bäst behöver det får ett högre barnrelaterat bostadsbidrag. För de barnfamiljer som berörs betyder det ca 300 kr mer i månaden.

Kristdemokraterna föreslår vidare ett förbättrat adoptionsbidrag för internationella adoptioner. Därför förordnar vi 50 000 kr i adoptionsbidrag istället för dagens 24 000 kr. På motsvarande sätt som inom utgiftsområde 10 föreslås ett nytt beräkningssätt för SGI, vilket leder till att kostnaderna för föräldraförsäkringen kommer att minska. Kristdemokraternas samlade familjepolitik framgår av avsnitt 5.3.

Jämfört med regeringen minskas ramen för utgiftsområdet med 1 221,5 miljoner kronor år 2001, utökas med 2 333,5 miljoner kronor år 2002 och med 4 363,5 miljoner kronor år 2003.

Utgiftsområde 13: Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet

Utgiftsområdet omfattar bidrag till arbetslöshetsförsäkringen, kostnader för kontant arbetsmarknadsstöd samt bidrag till lönegarantiersättning.

En viktig strukturreform för bland annat en bättre lönebildning är ökad finansierings­grad i en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Arbetslöshetens kostnader synliggörs genom en högre a-kasseavgift, och den enskilde kompenseras mer än väl av sänkt inkomstskatt. Kristdemokraternas förslag att öka självfinansieringsgraden till 33 procent inom en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring gör att anslaget till detta utgiftsområde kan minska kraftigt. Vi föreslår också vissa strukturella förändringar i arbetsvillkoret för a-kassan vilket leder till minskade utgifter för statskassan.

Det är nödvändigt att förändra nuvarande regelverk för arbets­lös­hetsförsäkringen för att undanröja sådant som hindrar människor från att ta de jobb som ändå finns och erbjuds. Ett problem är att den arbetslöse i vissa lägen förlorar ekonomiskt, eller vinner väldigt lite, på att ta ett ledigt jobb jämfört med att uppbära arbetslöshetsersättning i kombination med övriga bidragssystem. Detta problem har uppdagats på nytt i regeringens utredning, Ds 1999:58, som presenterades i november 1999 och som ska ligga till grund för en proposition under våren 2000. Förhoppningsvis läggs i denna proposition sådana förslag som leder till kortare sökprocesser och minskad rundgång mellan arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Kristdemokraternas samlade förslag om ökade resurser för fler tjänster inom vård, omsorg och skola samt företags- och tillväxtfrämjande åtgärder beräknas också leda till att trycket på arbetslöshetsersättningen kan minska.

Ramen för utgiftsområdet kan minskas med 6 450 miljoner kronor år 2001, med 6 920 miljoner kronor år 2002 och med 7 420 miljoner kronor år 2003.

Utgiftsområde 14: Arbetsmarknad och arbetsliv

Utgiftsområdet omfattar utgifter för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, ar­betslivsfrågor och Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader. Dessutom ingår kostnader för statliga arbetsgivarfrågor. Inom utgiftsområdet återfinns också utgifter för jämställdhetspolitiska åtgärder samt kostnader för Samhall AB.

Idag finns det ett 30-tal olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och varje åtgärd har sitt eget regelverk. För att kunna frigöra resurser för arbetsgivare, arbetssökande och arbetsförmedlingar krävs att regelsystemen runt de arbetsmarknadspolitiska programmen förenklas och att antalet åtgärder minskar. Regeringens anslag för integrationsåtgärder under utgiftsområde 8 på 100 miljoner kronor per år vill vi använda som en riktad stödåtgärd för arbetslösa invandrare och placerar dem därför under utgiftsområde 14.

Vi avvisar regeringens arbetsmarknadspolitiska åtgärd om flyttningsbidrag med hänvisning till att flyttningar i allt väsentligt sker oavsett ekonomisk stimulans. Vi anser att flyttningsbidrag endast kan övervägas om flyttning sker från storstad till landsbygd/glesbygd.

Regeringen föreslog i vårpropositionen 1999 ett förstärkt anställningsstöd för personer som är långtidsinskrivna i mer än tre år på arbets­förmedlingarna. Redan innan det nya systemet hade trätt i kraft föreslogs att stödet ska omfatta alla som är långtidsinskrivna i mer än två år, och de nya reglerna ska gälla från och med 1 januari år 2000. Nu sker ytterligare två förändringar. Detta är fjärde gången på ett år som regeringen ändrar anställningsstödet, vilket måste betraktas som ett rekord i regel­kompletteringar. De två senaste förändringarna innebär dels ett utökat förstärkt anställningsstöd under 12 månader på 75 procent av lönekostnaden och därefter under 12 månader med 50 procent av lönekostnaden för den som varit arbetslös eller har deltagit i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i fyra år, dels ett särskilt anställningsstöd under 24 månader på 75 procent av löne­kostnaden för den som fyllt 57 år och varit inskriven på arbetsförmedlingen i två år.

Det är positivt att regeringen med dess stödpartier inser att sänkta arbetskraftskostnader kan öka sysselsättningen. Kristdemokraterna har tillstyrkt det förstärkta anställningsstödet som nu börjat få genomslag. I en uppåtgående ekonomi har också denna åtgärd haft framgång. Men det är viktigt att en åtgärd får verka fullt ut och inte störs av ständiga regeländringar som ökar svåröverskådligheten och byråkratin. Det är också orimligt höga subventioner under två års tid som de två senaste förslagen innebär. En privat arbetsgivare skulle få ca 11 000 kronor i månaden under två år i subvention för att anställa en person över 57 år. Frågan är om inte detta är en orimligt stor subvention som riskerar att skapa osund konkurrens.

Individuella handlingsplaner och ett personligt anpassat stöd till den långtidsarbetslöse, ökade krav på den arbetssökande att vara aktiv samt det anställningsstöd som redan finns på 75 procent av lönekostnaden under de första sex månaderna och därefter 25 procent i ytterligare 18 månader borde vara tillräckliga instrument tillsammans med de övriga arbets­marknads­politiska åtgärderna som finns.

Vidare föreslås vissa besparingar inom anslaget bidrag och upphandlingar inom arbetslivsområdet samt på administration på de centrala och regionala nivåerna inom Arbetsmarknadsverkets organisation.

Sammantaget kan ramen minska med 2 917 miljoner kronor för år 2001, med 3 738 miljoner kronor för år 2002 och med 3 738 miljoner kronor för år 2003.

Utgiftsområde 15: Studiestöd

Utgiftsområdet omfattar utgifter för studiefinansiering för studier på gymnasienivå, vuxenstudier samt högskolestudier.

För att värna om utbildningskvaliteten har kristdemokraterna förespråkat en jämn och långsiktig utbyggnad av högskolan, med totalt sett något lägre antal platser än regeringens förslag. Därmed möjliggörs också särskilda satsningar inom högskolans område som beskrivs under utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning.

Dagens studiefinansieringssystem har stora brister. I det nya reformerade systemet har bristerna inte till fullo åtgärdats. Därför har vi ett annat förslag som präglas av helhet, förutsägbarhet och likvärdighet. I vårt förslag ingår studiefinansiering för studerande såväl på högskola, i vuxenutbildning som på ungdomsgymnasiet.

Sammantaget innebär förslagen att utgiftsramen för utgiftsområdet minskas med 2 728 miljoner kronor år 2001, 2 571 miljoner kronor år 2002 samt ökas med 5 120 miljoner kronor år 2003.

Utgiftsområde 16: Utbildning och universitetsforskning

Utgiftsområdet omfattar utgifter för skolväsendet, vuxenutbildning, kvalificerad yrkesutbildning, högskoleutbildning och forskning.

Kristdemokraterna anslår 2,5 miljarder kronor ytterligare till kommun­sektorn nästa år för att bland annat ombesörja kvaliteten och genomföra nödvändiga förändringar i grund- och gymnasieskolan. Denna satsning återfinns under utgiftsområde 25.

Kunskapslyftet riktas till människor som av skilda anledningar saknar de nödvändiga kunskaper som krävs för delaktighet i samhället. Det ger vuxna en ny chans att få de kunskaper de tidigare inte fått. Antalet platser bör nu successivt anpassas till det förslag som arbetats fram utifrån de behov som faktiskt finns och som presenteras i Kunskapslyftskommitténs slut­betänkande ( SOU 2000:28). Därför avsätter vi 100 miljoner år 2001 och avslutar Kunskapslyftet enligt planerna vid halvårsskiftet 2002. Vi avvisar således förslaget att förlänga Kunskapslyftet. I stället inleder vi redan hösten 2002 en ny och ordinarie verksamhet. De närmare detaljerna för denna satsning utvecklas i samband med regeringens kommande proposition om vuxenutbildningen. Det beräknade antalet platser på 58 000 bör höjas med
10 000 platser för att att kunna öka antalet platser på yrkesutbildningar.

Utbyggnaden av antalet högskoleplatser bör ske med jämn kvalitet och i en takt som organisationen mäktar med. Vi anser att den nuvarande nivån på antalet högskoleplatser ska gälla under den närmaste treårsperioden. Däremot bör fördelningen av högskoleplatser ses över. Det finns idag tomma platser och svårigheter att upprätthålla god kvalitet på dem som tagits i bruk. Vi anser att en del av dessa platser så småningom bör återfinnas på en yrkeshögskola. Av de ytterligare medel som regeringen avsätter för utbyggnad 2003 avvisar vi 200 miljoner. Resterande medel bör användas till de utbildningar som på grund av sin art är dyrare, det gäller t.ex. läkare, specialister och civilingenjörer.

Kristdemokraterna avvisar, som beskrivits i avsnitt 5.3, regeringens förslag om maxtaxa inom den kommunala barnomsorgen, vilket förklarar huvuddelen av de minskade utgifterna på detta utgiftsområde.

Vi anser att Centrala studiestödsnämnden ska sköta de uppgifter som berör myndighetsutövning men att andra funktioner i samband med studie­finansieringsadministrationen bör läggas ut på de banker som kan tillhandahålla lån. Vi avvisar därför att ytterligare 20 miljoner ska gå till CSN.

Regeringen bygger ut forskning med 70 miljoner kronor år 2000, 400 miljoner år 2001, 309 miljoner år 2002 och 500 miljoner år 2003. Vi anser att den utbyggnaden bör ske i jämn takt. Tilldelningen till de olika lärosätena för ämnesdisciplinär s k fakultetsforskning bör öka rejält och medel disponeras till olika anslagsområden beroende på de behov av forskning som finns. En jämn och stadig utbyggnadstakt på universitet och forskarutbildning ska finnas. Vi återkommer med fördelningen i samband med vår motion på regeringens forskningsproposition.

Kristdemokraterna har agerat för att specialskolorna skall få finnas kvar. För detta avsätts medel under detta utgiftsområde.

Sammantaget kan ramen för utgiftsområdet minskas med 265 miljoner kronor år 2001, 7 191 miljoner kronor år 2002 och 5 436 miljoner kronor år 2003.

Utgiftsområde 17: Kultur, medier, trossamfund och fritid

Utgiftsområdet omfattar kulturområdet, bland annat museer, konstnärer, teater, dans, musik, bibliotek, hemslöjd, den samiska kulturen, trossamfund, idrott och folkbildning.

Det statliga stödet till teater, dans och musik kommer många till godo. För att stärka denna del av kulturlivet, som omfattar både statliga och regionala institutioner och verksamheter, satsar vi 75 miljoner kronor under tre­årsperioden.

Museernas situation är på många håll alarmerande. Det statliga anslaget skall räcka till mer än att bara hyra, personal och säkerhetsanordningar. För att även verksamheten skall kunna utvecklas anslår vi 30 miljoner kronor årligen.

Kulturella mötesplatser över hela landet är avgörande för att Kultursverige skall kunna blomstra. Därför avsätter vi 45 miljoner kronor under en treårsperiod för olika lokalsatsningar.

Kristdemokraterna föreslår även en sänkning av momsen på böcker från 25 procent till 6 procent från år 2002. Denna förändring framgår i avsnitt 5.1 bland de skatteförändringar som föreslås.

Sammantaget bör ramen för utgiftsområdet jämfört med regeringens beräkning utökas med 70 miljoner kronor årligen den kommande tre­årsperioden.

Utgiftsområde 18: Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande

Utgiftsområdet består främst av plan-, bygg- och bostadsväsendet, läns­styrelserna, lantmäteriverksamheten samt stöd till ekologisk omställning och utveckling.

För 2000 uppgår det totala anslaget enligt stadsbudgeten till 15,59 miljarder kronor. Vårpropositionen föreslår en minskning till 11,98 miljarder kronor för år 2001.

Det största anslaget inom utgiftsområdet är bostadsbidraget. Krist­demo­kraterna anser att de individuella inkomstgränserna som bidragsgrund för bostadsbidragen skall slopas. Vidare anser vi att den bidragsgrundande bostadsytan i bostadsbidraget skall öka. Detta tillsammans med höjning av den barnrelaterade delen av bostadsbidraget med 100 kr per barn gör att vi kristdemokrater tillför 500 miljoner kronor till denna anslagspost. Förbättringarna i bostadsbidraget finansieras genom en minskning av barnbidraget med 25 kr per månad under utgiftsområde 12. Därmed gynnas de familjer som har en sämre ekonomisk situation.

Det andra större anslaget inom utgiftsområdet är räntebidraget. Avgörande för utfallet av anslaget är räntenivån och det allmänna ekonomiska utfallet. Kristdemokraterna anser att vissa mindre besparingar på räntebidraget till det äldre fastighetsbeståndet kan göras och avvisar räntebidrag på nya fastigheter Vidare anser vi att den statliga fastighetskatten på sikt bör göras om till en kommunal avgift i takt med att fastighetsskatten fasas ut. Fastig­hets­skatten tas endast ut på en 1/3 av markvärdet över 150 000 kronor.

De lokala investeringsprogrammen bör avvecklas då de har utsatts för stark kritik från Riksdagens revisorer m fl och inte kan anses uppfylla den krist­demokratiska principen om subsidiaritet då besluten om bidragen ligger på Miljödepartementet. Besparingen beräknas uppgå till 800 miljoner kronor. Istället bör medel omfördelas till en ny anslagspost – ”Förbättrad inomhusmiljö, allergisanering av bostäder, skolor m.m.”. Kristdemokraterna föreslår 100 miljoner till detta anslag.

Kunskapen om de handikappades livssituation i samhällsbyggandet måste öka. I regeringens proposition 1999/2000:79 ”Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för handikappolitiken” påtalas vikten av tillgängligheten för alla samhällsmedborgare. Här krävs kompetenshöjande utbildningar för våra samhällsbyggare. Kristdemokraterna föreslår därför en ny anslagspost som innebär ökade medel till handikappkunskap på våra högskolor och då företrädesvis till arkitektutbildningen. Detta anslag bör få 25 miljoner under 2001.

Regeringen föreslår en ny utgiftspost ”A12 Investeringsbidrag för anordnande av bostäder för studenter ”. Anslaget får 275 miljoner kronor under 2001. Kristdemokraterna är positiva till att medel anslås för att sätta fart på byggande av studentbostäder. Då behovet av större lägenheter önskas från studenterna vill vi att incitament ges för att öka bostadsytan. Detta kan ske genom att använda den s k Växjö-modellen, dvs bidrag lämnas på 10 % av bidragsunderlaget för räntebidraget enligt förordningen 1999:986.

Ramen för utgiftsområdet jämfört med regeringens vårproposition kan minska med 375 miljoner kronor för år 2001, 624 respektive 942 miljoner kronor för åren 2002 och 2003.

Utgiftsområde 19: Regional utjämning och utveckling

Utgiftsområdet omfattar främst utgifter för olika former av företagsstöd, medel för medfinansiering av EG:s strukturfondsprogram samt medel från EG:s regionalfond.

Trots att vi upplevt en ny flyttvåg från landsbygden har regeringen varit passiv på det regionalpolitiska området. Att skapa förutsättningar för en livskraftig landsbygd med människor i alla åldrar och med arbetsmöjligheter, god service, bra miljö och rik kultur är ett centralt mål för den kristdemokratiska regionalpolitiken.

Regionalpolitiken kan inte ses isolerad och därför måste den statliga sektorspolitiken ta regionalpolitisk hänsyn. Regionalpolitiska konsekvens­analyser måste upprättas innan beslut tas som påtagligt kan komma att förändra förutsättningarna i områden som är beroende av en aktiv regional­politik.

För landsbygdens utveckling är det också av stor betydelse att sam­hälls­servicen, det vill säga utbildning, kultur, samlingslokaler, kommunikationer etc, hålls på en rimlig nivå. En översyn av den nationella stödområdes­indelningen är ett annat kristdemokratiskt krav. Denna borde ingå i den översyn av regionalpolitiken som den regionalpolitiska utredningen skall göra.

Kristdemokraterna anser att nedsättningen av socialavgifterna med 8 procentenheter som gällt ett antal år i stödområde 1 och delar av stödområde 2 bör vara kvar. Ramen ökar till följd av detta med ca 370 miljoner kronor årligen. Att EU inte avgjort frågan om stödet är ”tillåtet” är inte ett skäl att avskaffa ersättningen. Trots att det är fråga om en skattesänkning har nedsättningen traditionellt budgeterats under detta utgiftsområde, eftersom den utbetalas i efterhand till arbetsgivarna.

Kristdemokraterna avvisar också vissa delar av regeringens IT-satsning som budgeterats på detta utgiftsområde, vilket leder till ett minskat resursbehov.

Sammantaget bör ramen för utgiftsområdet ökas med 290 miljoner kronor 2001, 320 miljoner kronor 2002 och 120 miljoner kronor år 2003.

Utgiftsområde 20: Allmän miljö- och naturvård

Utgiftsområdet omfattar bl a frågor rörande hushållning med naturresurser, biologisk mångfald och naturvård, vatten- och luftvård, avfallsfrågor, miljöskydd, kemikaliekontroll, strålskydd och säkerhetsfrågor kopplade till kärnkraften samt internationellt miljösamarbete.

På detta område finns uppenbara skäl till förstärkningar efter lång tid av nedrustning. Att regeringen nu planerar för ytterligare miljöpolitiska återställare är bra. Dessvärre har mycket tid förlorats och miljökompetens inom myndigheterna försvunnit under nedrustningsperioden.

I detta skede vill vi särskilt betona vikten av en sammanhållen syn på sjö- och skogskalkning. Kalkningsanslaget bör för den skull förstärkas och förutom sjökalkning bör skogskalkning nu föras under detta utgiftsområde.

Utgiftsområdets ram bör utökas med 40 miljoner kronor för år 2001, 50 miljoner kronor för år 2002 och med 80 miljoner kronor år 2003.

Utgiftsområde 21: Energi

Utgiftsområdet omfattar bl a energiforskning och energiteknisk utveckling, investeringsbidrag till utbyggnad av el- och värmeproduktion samt ekonomiskt stöd för eleffektivisering och minskad elanvändning för upp­värmning av bostäder och lokaler.

Beslutet om stängning av Barsebäcks första reaktor innebär nya årliga kostnader för staten. Kristdemokraterna anser att kärnkraften skall avvecklas, men i takt med att förnybara energislag kan fasas in. Beslutet om kärnkraftsavvecklingen har enligt vår uppfattning kommit för tidigt och utan grundläggande konsekvensanalyser. Hänsyn har inte tagits till miljöeffekter och effekter på ekonomi och sysselsättning. Dessutom finns idag inte förnybar elproduktion i den omfattning som krävs för en förnuftig utfasning av kärnkraften. Mot den bakgrunden avvisade vi förslaget till stängning av Barsebäck 1 och avtalet för den ekonomiska uppgörelsen mellan staten och kraftbolagen. Den totala finansiella kostnaden för stängningen av Barsebäck 1 kommer att bli cirka 8,5 miljarder kronor. Bara för innevarande år innebär stängningen en kostnad på 1, 3 miljarder, för 2001 1,2 miljarder, för 2002 1,2 miljarder och för 2003 1, 2 miljarder – kostnader som uppstår på grund av singeldrift, avställnings- och servicedrift samt kostnader för att kompensera förlusten av framtida kassaflöden till följt av stängningen av reaktor 1. Vi anser följaktligen att kompensation för stängning inte skall utgå.

De ökade koldioxidutsläpp som blivit följden av stängningen av Barsebäck 1 är ett stort hot mot miljön och ökar riskerna för allvarliga växthuseffekter. Satsningar på forskning och utveckling av alternativa energislag är därför mycket angelägna. Det har dock visat sig att delar av omställ­nings­programmet har gett litet resultat, och regeringen har därför återigen tvingats dra ner på anslagen i år och nästa år. Kristdemokraterna anser att medlen i första hand skall satsas på energieffektivisering och att finna metoder att öka el- och värmeproduktion baserad på förnybara energislag. Anslaget för energiforskning kan minskas med 200 miljoner under vart och ett av de kommande åren.

Sammantaget bör utgiftsramen för år 2001 minska med 542 miljoner kronor, för år 2002 med 549 miljoner kronor och för 2003 med 543 miljoner kronor.

Utgiftsområde 22: Kommunikationer

Utgiftsområdet omfattar väg- och banhållning, vägtrafik, järnvägstrafik, sjöfart, luftfart, postbefordran, telekommunikationer och övergripande IT-frågor. Sveriges tillväxt är beroende av bra och snabba transporter. Den svenska basnäringen är starkt beroende av bra vägar, järnvägar och sjöfart. Flyget får allt större betydelse för den växande IT-sektorn. Transportsektorn bör också ses som en egen näring som kan vinna andelar i andra länder med svenskt miljö- och säkerhetstänkande.

I vårpropositionen skriver regeringen att det sker stora satsningar på infrastruktur i utsatta regioner. Sedan räknas Botniabanan och Blekinge kustbana upp som exempel. Botniabanan är redan godkänd av riksdagen och inga nya pengar anvisas i budgeten. Blekinge kustbana borde ha elektrifierats för länge sedan. Åtgärder för att höja bärigheten på järnväg omnämns också men inga nya pengar anvisas de närmaste åren. Vi förutsätter att regeringen snarast ger Banverket möjligheter att fullfölja sina åtaganden exempelvis i logistikprojekt som Baseport där näringslivet gör miljardinvesteringar i lastbärare medan järnvägsutbyggnaden dröjer. Det är dessutom anmärknings­värt att regeringen inte lyckats höja anslagen till vägarna. Först 2003 aviseras en ökning med 500 miljoner kronor som syftar till att öka bärigheten både på vägar och järnvägar i landet. Efter uttalanden från statsministern om satsningar på vägnätet ekar det tomt i budgeten.

Kristdemokraterna gör i motionen en storsatsning på den nu snabbt förfallande svenska väg- och järnvägsinfrastrukturen. För investeringar avsätts 11 miljarder kronor under perioden att användas främst för väg­investeringar men också för järnväg. Av beloppet avses huvudparten användas till ”skuggtullar” för PPP-projekt (Public-Private Partnership). Även övriga nyinvesteringar och reinvesteringar på de starkt nedslitna riks- och länsvägarna samt satsningar på järnvägsnätet rymms i anslaget. Finansiering sker med medel som frigörs genom utförsäljning av statlig egendom. Det är en sund och långsiktigt hållbar princip för staten att avyttra tillgångar som aktier, för att i stället kunna investera i anläggningstillgångar som vägar och järnvägar med hög samhällsekonomisk avkastning.

För bärighet och underhåll av vägnätet finns dessutom ett särskilt anslag. Utöver investeringsanslaget avsätter kristdemokraterna nästan 3 miljarder kronor mer än regeringen för underhåll och upprustning av vägar och järnvägar under åren 2001–2003. Av dessa är 2 500 miljoner kronor till vägar och 450 miljoner kronor till järnvägar. Denna satsning finansieras delvis genom effektivisering hos trafikverken samt minskat anslag till trafikforskning.

Att använda över 8 miljarder för en statlig bredbandssatsning är misshushållning med statliga medel. Det finns en växande marknad för att bygga snabba datakommunikationer utan statlig finansiering. Staten bör reglera konkurrensen och begränsa stödet till de delar av landet som inte kan få bredband via marknadens aktörer.

Regeringens senfärdighet och handlingsförlamning visas ånyo genom att den tidigare aviserade propositionen med en tioårsplan för investeringar i infrastrukturen uteblivit. Osäkerheten hos trafikverken och de regionala organen blir allt större. Förutom att pengar till investeringar de senaste åren inte anslagits enligt planerna så har slitaget på vägarna ökat. Järnvägens bärighet är för låg på flera håll i landet för att industrin ska kunna använda sig av godståg i önskad omfattning.

Regeringen har knappast nämnt sjöfarten i vårbudgeten trots att det innevarande sjöfartsavtalet mellan staten och sjöfartsnäringen går ut 2001. Kristdemokraterna anser att sjöfartsstödet bör lyftas ur budgetens kostnadssida och omvandlas till ett s.k. nettostöd, vilket var den modell som näringen själv önskade få och som även utlovades av den förra socialdemokratiska regeringen. Dessutom bör frågor om tonnageskatt samt utbildningsstöd till praktik ombord snarast resultera i konkreta förslag från regeringen. Sjöfartspolitiken måste vara långsiktig och bygga på lika villkor mellan EU-länderna i första hand. Svensk sjöfart kan konkurrera med miljö- och säkerhetstänkande om den får rimliga villkor.

Ramen för utgiftsområdet bör jämfört med regeringens beräkning utökas med 5 990 miljoner kronor år 2001, 2 990 miljoner kronor år 2002 samt
4 510 miljoner kronor år 2003.

Utgiftsområde 23: Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar

Utgiftsområdena omfattar verksamheterna jordbruk, fiske, trädgårdsnäring, rennäring, djurskydd, djurhälsovård, livsmedelsfrågor, skogsnäring samt högre utbildning och forskning som rör vård och nyttjande av biologiska naturresurser.

Kristdemokraternas jordbrukspolitik syftar till fortsatt användning av åkermarken för livsmedelsproduktion. Förutsättningarna för jordbruket ska vara lika konkurrensvillkor med omvärlden och därför ska skatter och avgifter på el- och eldningsolja, diesel samt handelsgödsel harmoniseras med övriga EU-länder, i linje med förslagen i den så kallade Björkska utredningen ”En livsmedelsstrategi för Sverige”. Detta är en förutsättning för att jordbruket ska finnas kvar som basnäring i hela landet och ett möjliggörande av fullt utnyttjande av befintliga EU-ersättningar. En lättnad av skatteryggsäcken kommer också trädgårdsnäringen till godo. Samman­taget innebär våra skatteförslag att skatteryggsäcken minskar med 1,6 miljarder kronor utöver regeringens egna förslag på området.

Också fortsättningsvis är det viktigt att använda sig av EU:s möjligheter fullt ut i form av det nuvarande landsbygdsprogrammet. Sverige bör här på egen hand komplettera genom en egen insats på ca 300 miljoner kronor för att fortsätta med REKO-stöd, ge oljeväxterna miljöstöd samt stötta mjölk­produktionen i skogs- och mellanbygd på ett tydligt sätt.

En ökad satsning på exportfrämjande åtgärder är ytterligare ett sätt att stärka den svenska livsmedelsnäringen liksom återinförandet av avbytar­tjänst. Det är bra att regeringen nu äntligen instämmer i vårt gamla krav att avskaffa kartavgiften. Att genomföra avsevärda förenklingar av jord­bruksbyråkratin är ett annat viktigt kristdemokratiskt förslag. Förenklade regelverk leder till minskat medelsbehov för Jordbruksverket liksom en reformering av distriktsveterinärorganisationen. Norrlandsjordbrukets utsatta situation måste leda till extra åtgärder. Skogsbruket får med krist­demokraternas förslag en rejäl förstärkning genom de kalkningsinsatser som redovisats under utgiftsområde 20.

Sammantaget innebär vårt budgetförslag med sänkta skatter och ökade satsningar på jordbruket ett nettotillskott för näringen med drygt 1,9 miljarder kronor.

Ramen för utgiftsområdet bör jämfört med regeringens beräkning utökas med 323 miljoner kronor för år 2001, 308 miljoner kronor år 2002 och 738 miljoner kronor år 2003.

Utgiftsområde 24: Näringsliv

Utgiftsområdet omfattar näringspolitik, teknologisk infrastruktur, konkur­rens­frågor, teknisk forskning och utveckling, utrikeshandel, export- och investeringsfrämjande samt konsumentfrågor.

Inriktningen av kristdemokraternas näringspolitik vilar på kunskapen om att arbete och välfärd åt alla bara kan uppnås genom att individer, familjer och företag tillsammans tillåts att utvecklas och växa med trygga och stabila regler. Det privata näringslivet har varit, är och kommer att vara ryggraden för Sveriges välfärd. De nya jobben skapas när enskilda människor finner det mödan värt att starta eller vidareutveckla ett företag.

Det sammantagna näringsklimatet skapas genom skatte-, energi-, arbets­marknads- och näringspolitiken, tillsammans med den övergripande ekonomiska politiken, och måste inriktas på att identifiera och undanröja existerande hinder för startande och utvecklande av företag.

Samhällets kostnader för tillväxthämmande regler är betydande. Priset betalar medborgarna, främst i form av sämre levnadsstandard och begränsad valfrihet. Regeringen har gjort utfästelser om att snabbt underlätta för företagarna genom att genomföra Småföretagardelegationens 71 förslag. Idag kan vi konstatera att alltför få av Småföretagardelegationens förslag har genomförts trots återkommande utlovande från regeringens sida.

Bland de hinder som fortfarande kvarstår för företagarna idag är bland annat den stela arbetsrättslagstiftningen, det krångel som omgärdar företagandet, dubbelbeskattningen av riskkapital, brister i utbildnings­systemet och inte minst skattereglerna för den privata tjänstesektorn.

Regeringen avser att tillföra 15 miljoner kronor årligen under perioden 2001–2003 bland annat för att undersöka hur företag upplever myndigheters information. Självfallet motsätter vi oss inte en sådan satsning. Men det räcker inte med undersökningar. Det behövs radikala satsningar och förenklingar för företagare. Det som regeringen lägger fram i vår­propositionen är långt ifrån vad som utlovades av näringsministern, när det gäller att uppnå ett företagsvänligt klimat i världsklass.

Regeringen föreslår att anslaget för Konkurrensverket ökas med 5 miljoner, vilket ligger väl i linje med vad vi kristdemokrater föreslagit tidigare. Det är nödvändigt att bevaka att den fria konkurrensen inte åsidosätts. Ett starkt konkurrensverk är nödvändigt för att marknads­ekonomin ska fungera.

Beträffande den s k Östersjömiljarden anser vi fortfarande att programmet bör avvisas av riksdagen. Kristdemokraterna förordar generella åtgärder för att förbättra företagsklimatet i landet i stället för riktade stödåtgärder till vissa företag och till vissa regioner.

Ramen för utgiftsområdet kan minskas med 356 miljoner kronor år 2001, 406 miljoner kronor år 2002 och med 36 miljoner kronor år 2003.

Utgiftsområde 25: Allmänna bidrag till kommuner

Utgiftsområdet omfattar merparten av statens bidrag till kommuner och landsting.

Kristdemokraterna anser att kommunsektorn behöver ett tillskott utöver de medel regeringen anslår för att täcka in den högre ambitionsnivå som kristdemokraterna har, bland annat vad gäller antalet vårdplatser, och möjligheten för kommunerna att införa enhetstaxa i äldreomsorgen. Tillskottet bör vara 2,5 miljarder kronor år 2001, 1,5 miljarder år 2002 samt 1 miljard kronor år 2003.

Kristdemokraterna föreslår i denna motion en rad åtgärder som får ekonomiska konsekvenser för kommunsektorn. Dessa effekter regleras i enlighet med finansieringsprincipen, vilket innebär att ramen för utgiftsområdet sammantaget ökar med statsbidragshöjningen åren 2001 och 2002. År 2003 innebär regleringarna enligt finansieringsprincipen att ramen minskar något. Se avsnitt 6 i denna motion för en utförligare redovisning av de effekter som påverkar kommunsektorn och den bedömning kristdemokraterna gör beträffande det framtida resursbehovet.

Ramen för utgiftsområdet kan sammantaget ökas med 3 784 miljoner kronor år 2001, med 2 368 miljoner kronor år 2002 och minskas med 648 miljoner kronor år 2002.

Utgiftsområde 26: Statsskuldsräntor m.m.

Utgiftsområdet omfattar utgifter för räntor på statsskulden och oförutsedda utgifter. Från och med 1998 ingår även Riksgäldskontorets provisions­kostnader i samband med upplåning och skuldförvaltning.

Kristdemokraterna föreslår en ökad utförsäljning av statliga företag under den kommande perioden med 45 miljarder kronor mer per år än vad regeringen räknar med. Därtill räknar inte kristdemokraterna med att överföra hela det beräkningstekniska överföringsbelopp som regeringen kalkylmässigt tillfört hushållen. Det förbättrade saldo som därvid uppstår på statsbudgeten innebär lägre statsskuld och därmed lägre räntekostnader för statsskuldens hantering. Den positiva ränteeffekten till följd av detta har beräknats med hänsyn till att statsbudgeten även förlorar utdelnings­inkomster till följd av det minskade aktieinnehavet.

Sammantaget kan ramen för utgiftsområdet minskas med 1 845 miljoner kronor år 2001, 4 470 miljoner kronor år 2002 och 6 770 miljoner kronor år 2003.

Utgiftsområde 27: Avgiften till Europeiska gemenskapen

Kristdemokraterna föreslår, av lätt insedda skäl, ingen förändring av ramen för detta utgiftsområde. I en särskild motion för utgiftsområdet har kristdemokraterna i samband med riksdagens budgetbehandling hösten 1998 redovisat den principiella hållning kristdemokraterna anser att Sverige bör ha när det gäller den svenska medlemsavgiftens storlek i EU:s långsiktiga budgetarbete.

Kristdemokraterna anser att det av riksdagen antagna målet för den svenska EU-budgetpolitiken behöver kompletteras. Den nuvarande mål­sättningen innebär bl a att Sverige skall verka för en effektiv och återhållsam budgetpolitik inom unionen. Målen innebär även att Sverige skall verka för en förbättrad budgetdisciplin vid användningen av EU:s budgetmedel. Något mål om att Sveriges andel av EU:s budget borde minska har dessvärre inte antagits.

TABELL 9.1 FÖRDELNING PÅ UTGIFTSOMRÅDEN OCH
UT­GIFTS­TAK ÅR 2001 TILL 2003

Utgiftsområde

2001

2002

2003

1

Rikets styrelse

4 853

4 802

4 787

2

Samhällsekonomi och finansförvaltning

1 410

1 370

1 392

3

Skatteförvaltning och uppbörd

6 293

6 420

6 562

4

Rättsväsendet

24 282

25 292

25 837

5

Utrikesförvaltning och internationell samverkan

2 889

2 863

2 907

6

Totalförsvar

47 079

46 056

45 080

7

Internationellt bistånd

15 629

16 397

20 181

8

Invandrare och flyktingar

4 458

4 542

4 524

9

Hälsovård, sjukvård och social omsorg

27 181

28 533

29 657

10

Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

93 420

95 425

97 127

11

Ekonomisk trygghet vid ålderdom

35 334

34 975

34 150

12

Ekonomisk trygghet för familjer och barn

46 951

51 973

54 764

13

Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet

20 997

20 498

20 004

14

Arbetsmarknad och arbetsliv

42 638

42 210

42 802

15

Studiestöd

19 132

22 020

29 650

16

Utbildning och universitetsforskning

34 480

32 492

35 298

17

Kultur, medier, trossamfund och fritid

7 781

7 979

8 179

18

Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande

11 609

10 653

9 940

19

Regional utjämning och utveckling

4 357

3 524

3 424

20

Allmän miljö- och naturvård

2 056

2 272

2 488

21

Energi

1 720

1 536

759

22

Kommunikationer

30 641

28 077

30 588

23

Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar

13 987

14 162

14 675

24

Näringsliv

2 841

2 571

2 859

25

Allmänna bidrag till kommuner

105 634

104 195

103 537

26

Statsskuldsräntor m.m.

67 425

61 200

51 800

27

Avgiften till Europeiska gemenskapen

24 093

24 795

24 742

Minskning av anslagsbehållningar

4 000

5 500

4 000

Summa utgiftsområden

703 170

702 332

711 713

Summa utgiftsområden exklusive statsskuldsräntor

635 745

641 132

659 913

Ã…lderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten

144 686

151 337

158 364

Summa takbegränsade utgifter

780 431

792 469

818 277

Budgeteringsmarginal

2 572

6 530

9 725

Utgiftstak för staten

783 000

799 000

828 000

9.2 Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten

Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten omfattar från och med år 1999 endast inkomstbaserade ålderspensionsförmåner. Kristdemokraterna står som ett av fem partier bakom den pensionsuppgörelse om det nya pensionssystemet som träffats och beslutats i riksdagen under våren 1998. Därmed har vi inte några ändringsförslag vad avser det nya pensions­systemet.

9.3 Budgeteringsmarginalen

Regeringen räknar med en budgeteringsmarginal på 2,3 miljarder kronor för år 2001 och 6,2 respektive 20,1 miljarder kronor för 2002 och 2003. Detta är 1,3 respektive 16,4 miljarder kronor lägre än vad regeringen räknade med i budgetpropositionen för sex månader sedan. Detta visar att regeringen nu definitivt har frångått den budgetdisciplin som den tidigare sagt sig värna om. Till skillnad från alla tidigare propositioner som behandlat frågan om budgeteringsmarginalen inom ramen för den nya budgetprocessen skrev regeringen i förra vårpropositionen: ”Vad gäller de därpå följande åren [2001 och 2002] skall budgeteringsmarginalen även omfatta utrymmen för framtida reformer på budgetens utgiftssida.”

Regeringen har budgeterat med en alldeles för snäv marginal för innevarande år och de kommande två åren. Ursprungligen var dessa marginaler mer tilltagna, men genom utgiftsreformer har de successivt sänkts. Detta har tvingat regeringen till de panikartade åtgärder för att klara utgiftstaket som tidigare huvudsakligen drabbade biståndet och senast drabbade arealbidragen inom jordbrukssektorn. Detta visar tydligt att regeringen inte har en tillfredsställande kontroll på statsutgifterna.

För år 2003 redovisar regeringen en budgeteringsmarginal på ca 20,1 miljarder kronor. Detta är som redovisats ovan 16,4 miljarder lägre än i budgetpropositionen, men den är fortfarande så hög att regeringen med all sannolikhet planerar att använda den för nya utgiftsreformer.

Kristdemokraterna menar att detta är en helt felaktig användning av budgeteringsmarginalen, som strider mot alla de intentioner regeringen själv angivit i tidigare propositioner. Budgeteringsmarginalen ska enbart vara en buffert för att klara makroekonomiska och demografiska förändringar samt den osäkerhet som följer av systemet med anslagssparande och anslagskredit.

Kristdemokraterna föreslår därför en viss utökning av budgeterings­marginalen 2001 och 2002. För 2003 föreslår vi en minskning med ca 10 miljarder kronor. Därmed kommer budgeteringsmarginalen inte att medge något ytterligare reformutrymme, utan enbart vara tillräckligt stor för att makroekonomiska och demografiska förändringar ska kunna klaras inom utgiftstaket.

9.4 Utgiftstak för staten

I de ovanstående tre avsnitten har vi redogjort för våra förslag till preliminär fördelning av medel per utgiftsområde åren 2001 till 2003, att vi står bakom det regeringen föreslår vad gäller ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten samt vår syn på budgeteringsmarginalen.

Kristdemokraternas totala nettoförändring på utgiftsområden (exklusive statsskuldsräntorna) gör att utgiftstaket för år 2001 bör vara 9 miljarder kronor lägre än vad regeringen föreslagit, 18 miljarder kronor lägre för 2002 och 19 miljarder kronor lägre för år 2003. Det statliga utgiftstaket bör därmed fastställas till 783 miljarder kronor år 2001, 799 miljarder kronor år 2002 och 828 miljarder kronor år 2003.

9.5 Utgiftstak för den offentliga sektorn

Utgiftstaket för den offentliga sektorn består av summan av det statliga utgiftstaket och den beräknade kommunala utgiftsnivån med avdrag för interna transaktioner mellan stat och kommun. Kombinationen av kristdemokraternas förslag till lägre utgiftstak för staten och ett större utrymme för kommunsektorn ger en nettoförändring av det offentliga utgiftstaket med -7 miljarder kronor år 2001, -17 miljarder kronor år 2002 och -18 miljarder kronor år 2003. De interna transaktionerna mellan stat och kommun antas netto vara oförändrade i förhållande till regeringens förslag.

Kristdemokraternas förslag till utgiftstak för den offentliga sektorn redovisas på total nivå i tabell 9.2

TABELL 9.2 UTGIFTSTAK FÖR DEN OFFENTLIGA SEKTORN

Miljarder kronor

2001

2002

2003

Staten inklusive ålderspensionssystemet

783

799

828

Kommunsektorn

499

518

535

Interna transaktioner

-180

-185

-189

Summa offentlig sektor

1102

1132

1174

Procent av BNP

50,2%

49,6%

49,5%

10 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekono­miska politiken som förordas i motionen (avsnitt 4),

att riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålders­pensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för år 2001 till 783 miljarder kronor, för år 2002 till 799 miljarder kronor och för år 2003 till 828 miljarder kronor,

att riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av ut­gifterna på utgiftsområden för åren 2001–2003 enligt tabell 9.1 som riktlinje för regeringens budgetarbete (avsnitt 9),

att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 2001–2003 (avsnitt 9.5, tabell 9.2),

att riksdagen fastställer som budgetpolitiskt mål att staten bör ha balans i det finansiella sparandet över en konjunkturcykel,

att riksdagen godkänner de skatte- och inkomstförändringar som föreslås i motionen som riktlinjer för regeringens budgetarbete (avsnitt 8, tabell 8.1),

att riksdagen hos regeringen begär en korrekt och fullständig redovisning av samtliga de i 2000 års ekonomiska vårproposition beräk­nade inkomsterna och utgifterna i enlighet med budgetlagen,

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det europeiska valutasamarbetet,

att riksdagen hos regeringen begär förslag till en familjepolitisk reform som syftar till att ge föräldrar valfrihet och mångfald i barn­omsorgen,

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagande och nya arbetstillfällen,

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändring av det kommunala utjämnings­systemet,

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunala bolag,

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrensutsättning och effektivitet inom vård och omsorg,

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att motverka negativa marginal­effekter inom skatte- och bidragssystemen,

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte överväga lagstadgad förkortad arbetstid (avsnitt 4.2.2.2).

Elanders Gotab, Stockholm 2000

Stockholm den 28 april 2000

Alf Svensson (kd)

Inger Davidson (kd)

Göran Hägglund (kd)

Mats Odell (kd)

Dan Ericsson (kd)

Chatrine PÃ¥lsson (kd)

Maria Larsson (kd)

Jan Erik Ã…gren (kd)

Ragnwi Marcelind (kd)


[1]

Se till exempel Ds 1992:25 Fattigdomsfällor, Ds 1997:73 Lönar sig arbete?, Per Molander (1999) En effektivare välfärdspolitik