med anledning av prop. 2001/02:20 Infrastruktur för ett långsiktigt hållbart transportsystem

Motion 2001/02:T38 av Anders Sjölund (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om höjt anslag till enskilda vägar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om s.k. Ten-status för E 12.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om modern vägstandard på E 12 och E 4.

Motivering

De sex nordligaste länsstyrelserna förespråkar en utökad ram för att kunna upprätthålla lägsta möjliga vägstandard. Det är också ett väl känt faktum att vägstandarden i Norrlandslänen i allt snabbare takt försämras, precis som i övriga landet. Inte minst gäller detta de hundratals mil grusvägar som utgör en avgörande faktor för välståndsutvecklingen i skogslänen.

Såväl de enskilda vägarna som det nationella vägnätet har nu nått en standard som är direkt skadlig för tillväxten i den norra landsändan. Tunga transporter, inom bl.a. skogsbruket, på undermåliga vägar innebär avsevärt fördyrade kostnader för transportören, och ytterst för slutkunden. Det står utom allt tvivel att Norrlands möjligheter att konkurrera på lika villkor försvåras av en allt sämre vägstandard. Underlåtenheten de senaste åren att restaurera och nyinvestera i vägnätet, är inte bara kostsamt räknat i ekonomiska termer, utan utgör också en påtaglig tafiksäkerhetsrisk.

Enskilda vägar

I Västerbotten utgör de enskilda vägarna 450 mil av vägbeståndet. De enskilda vägarnas betydelse för möjligheterna till möten och företagsamhet i stort är betydande i skogslänen, varför anslaget till dessa måste höjas väsentligt utöver den nivå som regeringen föreslår. Enskilda vägar är till sin konstruktion mycket kostnadseffektiva, varför ett höjt anslag till dessa därmed blir mycket produktivitetshöjande.

E 12 genom Västerbotten, från Umeå i öster till Mo i Rana på norska sidan, är en viktig tvärförbindelse för gods och persontransporter mellan de tre nordliga länderna, Finland, Sverige och Norge. E 12 utgör med sitt läge i skogslandet en pulsåder för den viktiga skogsindustrin, varför en standardhöjning av denna brådskar. Möjligheten att upphöja E 12 till s.k. Ten-status har framförts av såväl Länstyrelsen i Västerbottens län, som av kommuner i länet. Möjligheten att få ta del av EU-medel verkar ganska god, varför regeringen snarast bör agera i frågan. Oavsett resultatet av framställan om Ten-status på E 12, måste vägen ges en trafiksäkrare utformning. Dagens utformning är direkt otidsenlig med tanke på det tonnage som trafikerar vägen.

E 4 efter Norrlandskusten håller på några avsnitt acceptabel standard, med trefältssystemet på vissa avsnitt och breddad väg på andra. Dock finns fortfarande långa sträckor med standard som inte motsvarar trafikintensiteten. Framför allt gäller det avsnittet söder om Skellefteå. E 4 mellan Umeå och Skellefteå är det kanske viktigaste vägavsnittet i länet, med mycket tung regional och nationell trafik blandad med persontransporter i buss och personbil. Samspelet mellan studieorterna Umeå och Skellefteå är betydande och viktigt, inte minst för Skellefteås invånare. E 4 mellan Umeå och Skellefteå måste därför i hela sin sträckning ges en utformning som är anpassad till trafikvolymen där långa smala och kurviga passager ersätts med modern vägstandard.

Stockholm den 18 oktober 2001

Anders Sjölund (m)