med anledning av prop. 2001/02:8 Nicefördraget

Motion 2001/02:K4 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 23

2 Förslag till riksdagsbeslut 24

3 Inledning 24

4 Tillkomsten av Nicefördraget 26

5 Sveriges tillträde till Nicefördraget 27

6 Institutionerna 28

6.1 Europaparlamentet 28

6.1.1 Antal platser i Europaparlamentet 28

6.1.2 Övriga ändringar som rör Europaparlamentet 28

6.2 Rådet 29

6.2.1 Röstviktningen i rådet 29

6.3 Kommissionen 30

6.3.1 Kommissionens storlek och sammansättning 30

6.3.2 Övriga ändringar som berör kommissionen 30

6.4 Domstolen 30

6.5 Ekonomiska och sociala kommittén (ESK) och regionkommittén 31

6.6 Europeiska rådets möten 31

7 Beslut med kvalificerad majoritet m.m. 31

8 Närmare samarbete 33

9 Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken 34

10 Samarbete i rättsliga och inrikesfrågor 35

11 Regeringskonferens om unionens framtid 35

12 Sammanfattning 36

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.

2. Riksdagen beslutar att inte godkänna Nicefördraget om ändringar av Fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem samt de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget.

3 Inledning

Den europeiska union Sverige anslöt sig till 1/1 1995 är inte statisk. Den förändras genom praxis och genom fördragsändringar. Det finns olika förhållningssätt till hur unionens framtid skall se ut.

Å ena sidan finns en stark önskan hos en del av makthavarna i Europa att bygga superstaten med en konstitution, ett tvåkammarsystem och en president. I samband med Maastrichtfördragets tillkomst i början på 1990-talet uttalades också klart att motivet var att utveckla EU till en federal statsbildning. I Maastricht skrevs också in målen om ett gemensamt försvar och en gemensam valuta.

Å andra sidan finns en allt större folklig misstänksamhet mot EU:s utveckling. Europeiska unionen har under de senaste 15 åren befunnit sig i ett permanent krisläge med ökad misstro mellan medborgare och elit, nedgång i valdeltagande i EU-parlamentsvalen och nederlag i folkomröstningar.

När fördragsändringar diskuteras handlar det därför allt som oftast om en strid mellan de uttalade federalisterna och det folkliga motstånd mot en superstat som finns bland unionens medborgare. Den svenska regeringen vill framstå som skeptisk till de mer federalistiska inslagen i EU:s utveckling. Inför förhandlingarna om Nicefördraget förklarade regeringen att man ansåg att fördragsändringarna skulle begränsas till sånt som inte löstes i Amsterdamfördraget. Regeringen ville alltså bara förhandla om de institutionella frågor som behövde ändras med anledning av den förväntade utvidgningen av unionen.

Denna förhandlingsstrategi havererade på ett tidigt stadium. Under hösten 2000 fördes ett allt större antal frågor in i förhandlingarna. När Nicefördraget nu föreläggs riksdagen för ratificering innehåller det således ändringar av mycket stor omfattning. Och i varje enskild del innebär förslagen att anhängarna av en federalistisk utveckling har anledning att vara nöjda.

Samtidigt har kritiken mot Nicefördraget varit hård från de mest uttalade superstatsanhängarnas sida. Skälet till detta är sannolikt att förväntningarna om en snabbare utveckling mot en federation har varit höga, samtidigt som missnöjet är en markering mot dem som av olika skäl kan antas motarbeta långtgående federalistiska förändringar i framtiden.

Vänsterpartiet var motståndare till Sveriges medlemskap i den europeiska unionen. Vårt huvudskäl var att demokratin skulle urholkas och rösträttens innehåll devalveras vid ett EU-medlemskap. På den punkten har vi tyvärr fått alltför rätt.

Men vi var också motståndare av det skälet att mycket redan vid tidpunkten för folkomröstningen 1994 pekade mot en allt fastare sammanslutning som skulle hota svensk alliansfrihet och självständighet. De som förespråkade ett svenskt medlemskap i EU försäkrade att dessa hot aldrig skulle uppfyllas. Eftersom alla fördragsändringar kräver enhällighet så skulle Sverige bestämma takten, påstod man. Och Sverige skulle inte medverka till att den mellanstatliga karaktären av samarbetet urholkades.

Nicefördraget är en utmärkt värdemätare på sanningshalten i ja-sidans argumentation inför folkomröstningen. Har Sverige lyckats stoppa utvecklingen mot en federation? Har Sverige på något område lyckats bryta EU-kommissionens makt och återfört inflytande till Sveriges riksdag? Har den mellanstatliga karaktären av unionen förstärkts eller försvagats?

Den kortfattade genomgång som görs i denna motion visar att alla fördragsförändringar som föreligger i Nicefördraget leder i samma riktning – mot en allt starkare integration med federalistiska förtecken. Inte på något område har Vänsterpartiet kunnat finna att steg tagits för att komma tillrätta med de stora demokratiska legitimitetsproblem som unionen brottas med.

Anhängarna av Nicefördraget brukar påstå att detta fördrag måste ratificeras innan utvidgningsprocessen skjuter fart. Detta är nonsens. När Österrike, Finland och Sverige anslöts till EU innehöll anslutningsavtalen bestämmelser om röstvikt i ministerrådet, antal EU-parlamentariker, medlemsavgift med mera. Ingenting skulle förhindra att ansökarländerna gavs samma möjlighet att förhandla om dessa frågor i samband med förhandlingarna om anslutning till EU:s fördrag och lagstiftning. Vid sådana förhandlingar kan också den diskriminering som t ex Ungern och Tjeckien utsatts för i Nicefördraget rättas till. I propositionen bekräftas att fördelningen av parlamentariker och röstvikt i rådet efter en utvidgning är att betrakta som EU:s förhandlingsposition: ”Antalet platser i parlamentet, ESK och Regionkommittén för kandidatländerna samt deras röstetal i rådet kommer med rättsligt bindande verkan att fastställas i anslutningsfördragen.” Därmed kan knappast Nicefördraget anses vara en förutsättning för att utvidgningen skall komma till stånd.

Federalisterna må protestera, men vid en analys av Nicefördraget och vart den europeiska unionen är på väg borde de vara nöjda. Det kanske inte alltid går så fort som de önskar men det råder ingen tvekan om att med Nicefördraget förstärks den federalistiska karaktären av unionen.

Vänsterpartiet anser därför att riksdagen bör avslå regeringens förslag till lag om ändring i lagen med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Riksdagen bör också avstå från att ratificera Nicefördraget om ändring av Fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna, och vissa akter som hör samman med dem samt de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget.

Därmed skulle Sverige bli det andra land som avslår Nicefördraget, efter Irland. Eftersom det räcker med att ett land enligt sina konstitutionella bestämmelser vägrar ratificera fördragsändringar så har Nicefördraget därmed fallit. Nya förhandlingar som kan öppna för förslag om att förstärka unionens demokratiska legitimitet, bland annat genom återförandet av makt från EU:s institutioner till medlemsländernas folkvalda parlament, skulle därmed bli nödvändiga. Detta skulle markera ett välkommet avbrott i den utveckling som alltmer ödesbestämt pekar mot en federation av delstater i Europeiska unionen.

4 Tillkomsten av Nicefördraget

Regeringens beskrivning av tillkomsten av Nicefördraget visar att regeringskonferensen kom att omfatta fler frågor än de som brukar kallas Amsterdamresterna. Den svenska regeringen förmådde inte vidhålla sin ursprungliga linje om att begränsa regeringskonferensen till att behandla en smal dagordning. Under inverkan av främst Belgien, Frankrike och Italien tillfördes en mängd frågor om utökad användning av omröstning med kvalificerad majoritet till de ursprungliga överblivna frågorna från Amsterdam.

I Köln beskrevs fortfarande utökad tillämpning av beslut med kvalificerad majoritet i rådet som en fråga som endast ”eventuellt” skulle behandlas av regeringskonferensen. I den svenska regeringens återkommande information till riksdagens EU-nämnd framgick att den svenska regeringen var motståndare till en utvidgad dagordning.

Dagordningen för regeringskonferensen hölls också öppen i det längsta. Regeringen började då förespråka hållningen att reformer av omröstningsregler med kvalificerad majoritet skulle prövas från fall till fall och började aktivt förespråka en övergång till kvalificerad majoritet i rådet i en rad fall på socialpolitikens område, på de områden av den inre marknaden som alltjämt krävde enhällighet och på asyl- och migrationsområdet.

Regeringens försvarslinje mot utökat beslutsfattande med kvalificerad majoritet flyttades till att handla om att förhindra kvalificerade majoritetsbeslut på skatteområdet. Så hade den svenska positionen förskjutits från att innebära ett förespråkande av en smal dagordning till att präglas av en sorts ”rädda det som räddas kan”-taktik.

Resultatet blev ett fördrag som omfattar betydligt mer än de ursprungligen överenskomna frågorna från toppmötet i Amsterdam. Förhandlingsresultatet kan med fog anses strida mot riksdagens förhandlingsmandat och regeringens egen uttalade ambition. De stora ländernas makt ökar och balansen mellan stora och små stater förändras. Detta strider mot regeringens och riksdagens enda mandat till förhandlarna:

”Regeringen uttalar att det är av stor vikt för Sverige att vårt inflytande inte minskar och att balansen mellan stora och små medlemsländer inte får rubbas.” (1995/96:UU13.)

5 Sveriges tillträde till Nicefördraget

Nicefördraget innehåller bestämmelser som innebär ändringar i, eller tillägg till EG-fördraget, Kol- och stålfördraget, Euroatomfördraget och Unionsfördraget. EU:s samarbete inom samtliga tre pelare påverkas av det nya fördraget. I den mån regeringen vidhåller att den är förespråkare av en mellanstatlig utveckling av EU, borde regeringen motverka att ytterligare beslutanderätt överlåts från riksdagen till en överstatlig nivå. Vänsterpartiet tvingas konstatera att resultatet av Nicefördraget är det motsatta.

Inför varje ny fördragsändring inom EU måste Sveriges riksdag bedöma om fördraget innebär att medlemsstaterna överlåter någon beslutanderätt, samt besluta om det. Regeringsformen 10 kap. 5 § första stycket gör det möjligt att överlämna beslutanderätt till EG, dvs. det samarbetet som sker inom den första pelaren. Lagen pekar ut EG och inte EU, dvs. samarbetet inom andra och tredje pelaren, som mottagare av beslutanderätten. Om en ändring eller ett tillägg innebär att beslutanderätt överlåts till EU är det, enligt regeringsformen, inte möjligt för Sverige att godkänna fördraget. Eftersom Vänsterpartiet vill utveckla EU i mellanstatlig riktning är partiet emot att EG ges ytterligare beslutandemakt på riksdagens bekostnad.

I den första pelaren innebär de nya bestämmelserna att ytterligare beslutanderätt överlåts till EG, om än i begränsad omfattning. Rådet får nya befogenheter genom Nicefördraget som innebär att rådet dels får nominera och utse ledamöter i olika organ, dels får besluta om vissa fördragsändringar, så kallat förenklat ändringsförfarande. Enligt nu gällande bestämmelser är det medlemsstaterna som fattar beslut i dessa fall. Följaktligen innebär Nicefördraget att denna beslutanderätt överlåts från medlemsstaterna till EU:s ministerråd, dvs. från ett mellanstatligt tillvägagångssätt till ett överstatligt.

För samarbetet i den andra pelaren innebär Nicefördraget, enligt regeringens bedömning, inte att någon beslutanderätt överlåts till EU. Men Justitiekanslern, JK, gör en annan bedömning. Enligt den nya artikeln 24 i Unionsfördraget ges rådet möjlighet att fatta beslut om internationella avtal med en eller flera stater eller internationella organisationer med kvalificerad majoritet. Enligt JK innebär det en överlåtelse av regeringens befogenhet att ingå internationella avtal, s.k. traktatmakt, och därmed en överlåtelse av beslutanderätt till EU. En följd av JK:s bedömning är att Nicefördraget är oförenligt med regeringsformen 10 kap. 5 § första stycket i dess nuvarande lydelse, och att Sverige därför inte kan ratificera fördraget. Vänsterpartiet delar JK:s bedömning.

Även för den tredje pelaren gör regeringen den bedömningen att Nicefördraget inte innebär att någon beslutanderätt överlåts till EU. Den nya artikeln 24 i Unionsfördraget innefattar även frågor om polissamarbete och straffrättsligt samarbete i den tredje pelaren. JK:s bedömning omfattar även samarbetet i den tredje pelaren. Vänsterpartiet delar JK:s bedömning.

För samarbetet inom samtliga pelare innebär Nicefördraget att rådet i betydligt fler fall än tidigare skall fatta beslut med kvalificerad majoritetsomröstning i stället för med enhällighet. Varje medlemsland har med andra ord inte längre möjlighet att lägga in sin vetoröst. Men med kvalificerad majoritetsomröstning tvingas de länder som röstas ned, att införa lagar oavsett om en majoritet av landets nationella parlament är motståndare till besluten. Se vidare avsnitt 6.

Ett så kallat närmare samarbete inom andra pelaren, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, ges även en möjlighet genom Nicefördraget. Se vidare avsnitt 7.

Sammanfattningsvis anser Vänsterpartiet att förändringarna som Nicefördraget innebär inom samarbetets samtliga pelare innebär att ytterligare beslutandemakt överlåts till EG. Dessutom anser Vänsterpartiet, med tanke på JK:s bedömning, att ett svenskt tillträde till det nya fördraget strider emot grundlagen.

6 Institutionerna

6.1 Europaparlamentet

6.1.1 Antal platser i Europaparlamentet

Sverige har i förhållande till sin storlek tillhört de länder som missgynnats av bestämmelserna om sammansättning av Europaparlamentet. Denna skeva proportionalitet kommer att bestå efter de ändringar som toppmötet i Nice beslutade om. Andra stater som missgynnas är bland annat Ungern och Tjeckien, som erhåller färre parlamentsledamöter än de skulle ha rätt till enligt en modell med strikt proportionalitet.

Den svenska regeringen höll en mycket låg profil i förhandlingarna om Europaparlamentets sammansättning. Det rimliga – utifrån riksdagens förhandlingsmandat – borde ha varit att driva förslag om en avtrappning så att antalet ledamöter minskat i proportion till antalet nya länder som blir medlemmar.

6.1.2 Övriga ändringar som rör Europaparlamentet

Genom Nicefördraget får Europaparlamentet bland annat ett ökat medbestämmande genom att medbeslutandeförfarandet tillämpas i större utsträckning. Dessutom ges Europaparlamentet samma rätt som medlemsstaterna, rådet och kommissionen att väcka ogiltighetstalan i domstolen vad gäller rättsakter.

Europaparlamentets allt starkare ställning bygger på tanken om en federalistisk modell för EU. I förlängningen finns förslag om att skapa ett tvåkammarsystem där ministerrådet skall representera staterna och där EU-parlamentet skall representera väljarna. I denna modell tas ingen hänsyn till att flera förutsättningar för att en stat skall uppfattas som legitim och naturlig saknas i Europa.

Valdeltagandet till EU-parlamentet har också minskat kraftigt sedan 1979. Den sociala snedfördelningen i EU-valen är påfallande. Väljare med arbetarbakgrund deltar i betydligt mindre utsträckning än övriga. Grundproblemet är att EU-parlamentet har mycket svag politisk legitimitet. Parlamentet har skapats uppifrån för att ge EU en demokratisk fasad, inte som en följd av människors kamp för inflytande och demokratiska rättigheter.

Vänsterpartiet anser att EU-parlamentet i sin nuvarande form kan avvecklas. Det framstår som alltmer orimligt att ett parlament med så svag legitimitet kan tillåtas öka sin makt över Europas medborgare. Som riksdagsbeslutet från den 9 maj 2001(2000/01:KUU1) slog fast står EU-parlamentets och de nationella parlamenten i visst motsatsförhållande till varandra. Och ett ökat inflytande för EU-parlamentet innebär ett reducerat inflytande för rådet och i förlängningen för medborgarna som får allt svårare att utkräva ansvar för fattade beslut.

De nu föreslagna förändringarna går alltså i fel riktning om utgångspunkten är att demokratisera EU. Detta talar för att förändringarna bör avvisas.

6.2 Rådet

6.2.1 Röstviktningen i rådet

Ministerrådet stiftar de viktigaste EU-lagarna. Genom ett utökat beslutsfattande med kvalificerad majoritet minskar möjligheten att utkräva ett samlat politiskt ansvar av den församling som stiftar lagarna. Riksdagen har varken formell eller reell makt över den lagstiftning som sker i EU.

Röstviktningen i rådet har varit en sammanvägning av den mellanstatliga principen om ”ett land – en röst” och den mer federalistiska principen om inflytande efter folkmängd. De nya reglerna för röstviktning innebär att den senare principen vinner mark på det mellanstatliga beslutsfattandets bekostnad.

Grunden till förändringarna finns i den definition av demokratin som vunnit alltmer insteg i EU de senaste åren. Enligt denna definition ses så kallat effektivt beslutsfattande som viktigare än folkligt deltagande och väljarnas rätt att utkräva ansvar. Denna definition legitimerar maktförskjutningen från nationella parlament till regeringar, liksom en mer framskjuten ställning för tjänstemän och experter i politiken, samtidigt som den accepterar en mer passiv roll för medborgarna.

Det enda klara förhandlingsmandatet från riksdagen inför regeringskonferensen handlade om balansen mellan stora och små länder.

Förhandlingsresultatet strider mot riksdagens förhandlingsmandat och regeringens egen uttalade ambition. I riksdagens beslut om utrikesutskottets betänkande 1995/96:UU13 instämmer riksdagen i regeringens ambition: ”Regeringen uttalar att det är av stor vikt för Sverige att vårt inflytande inte minskar och att balansen mellan stora och små medlemsländer inte får rubbas.”

Genom de nu föreslagna förändringarna tredubblas de stora ländernas makt till 29 röster vardera medan Sverige får nöja sig med 10. Denna ändring av balansen mellan stora och små länder innebär att EU nu kommer att styras genom ett slags stormaktsdirektorat. Tysklands makt stärktes dessutom genom att det endast krävs 38 procent av EU:s befolkning för att kunna hindra ett beslut.

Även fortsättningsvis har ett antal länder färre röster än andra länder med lika stor folkmängd, bland annat Sverige. Detta gäller också Rumäniens, Lettlands och Maltas ställning i ministerrådet efter en utvidgning.

Sammantaget innebär inte de överenskomna förändringarna att den demokratiska legitimiteten ökar eller att väljarnas möjlighet till ansvarsutkrävande stärks. Även av detta skäl bör därför Nicefördraget avvisas.

6.3 Kommissionen

6.3.1 Kommissionens storlek och sammansättning

Kommissionens ställning som tjänstemannaregering är främmande för varje demokratiskt system. Med den exklusiva initiativrätten har kommissionen en starkare ställning än både Europaparlament och nationella parlament när det gäller påverkan på den lagstiftning som EU förfogar över. Tyvärr var inte utgångspunkten i Niceförhandlingarna att öka den demokratiska legitimiteten i unionen. I stället begränsades förhandlingarna om kommissionen till att handla om dess storlek, sammansättning i en utvidgad union och ett så kallat effektivt beslutsfattande.

Vänsterpartiet är, i likhet med statsminister Göran Perssons tankegångar framförda vid ett tal den 5 oktober 2000 inför Klubb Norden, för en på sikt avskaffad kommission. En sammanslagning av kommissionen och ministerrådets sekretariat skulle tillsammans med initiativrätt för nationella parlament kraftigt försvaga EU:s federalistiska karaktär.

Med nuvarande regler för kommissionsledamöter, som bland annat innebär att dessa inte får ta några som helst nationella hänsyn utan enbart ska arbeta i lojalitet med EU-systemet, är inte principen ”en medlemsstat – en kommissionär” oundgänglig. Att påstå att den demokratiska legitimiteten förstärks av att kommissionärerna har ett visst medborgarskap är inte övertygande.

Dock välkomnar Vänsterpartiet att den hierarkisering som fanns i ett av kommissionens förslag, och som innebar att vissa kommissionärer skulle ha en starkare ställning än andra, avvisades.

6.3.2 Övriga ändringar som berör kommissionen

Den ställning som kommissionens ordförande erhåller genom förslagen i Nicefördraget innebär att kommissionsordföranden alltmer får ställning som ”statsminister” i EU-systemet. Denna utveckling leder till att kommissionsordförandens ställning stärks, vilket inte på något sätt löser eller hanterar problemet med EU-systemets bristande demokratiska legitimitet.

6.3.3 Domstolen

Domstolens ställning i EU-systemet är hämtad från en annan tradition än den svenska demokratin. Meningen med en domstol är att sätta gränser för vad en folkvald majoritet kan besluta om. I EU innebär detta att domstolen också har rätt att sätta gränser för demokratiskt fattade beslut i medlemsländerna.

Genom förändringarna i Nicefördraget kommer ändringar av domstolens rättegångsregler inte, som nu, att kräva enhälligt godkännande av rådet utan det räcker med kvalificerad majoritet. Detta menar Vänsterpartiet är ännu ett tecken på att så kallad effektivitet går före folkligt förankrade beslut. Vi motsätter oss därför en uppluckring av enhällighetsreglerna som föreslås inom EG-domstolens regelsystem.

Rätten för kommissionen att lägga fram förslag på domstolsområdet i vissa fall förstärker kommissionens ställning och borde ha avvisats. Detsamma gäller Europaparlamentets rätt att väcka ogiltighetstalan vid domstolen.

6.3.4 Ekonomiska och sociala kommittén (ESK) och Regionkommittén

Som svar på kritiken mot slutenhet, bristande genomskinlighet och bristande inflytande från medborgarna har förslag framförts om att tillskapa olika referensgruppers och ickestatliga organisationers medverkan i beslutsprocessen. Ekonomiska och sociala kommittén är ett slående exempel på denna typ av europeisk korporativism.

Vänsterpartiet anser att ESK och Regionkommittén på sikt kan läggas ner. I ett kortare perspektiv kan vi dock bejaka den föreslagna begränsningen av antalet ledamöter i dessa organ.

6.3.5 Europeiska rådets möten

Vänsterpartiet välkomnar förslaget att Europeiska rådets möten i framtiden skall hållas enbart i Bryssel.

7 Beslut med kvalificerad majoritet m.m.

Som tidigare beskrivits var diskussionerna om utökat användande av beslut med kvalificerad majoritet inte automatiskt en fråga för regeringskonferensen som framförallt skulle behandla de så kallade Amsterdamresterna.

Att regeringen började förespråka hållningen att reformer av omröstningsregler med kvalificerad majoritet skulle prövas från fall till fall och aktivt började förespråka en övergång till kvalificerad majoritet i rådet i en rad fall ger viss insikt i hur regeringskonferenser fungerar. För att inte bli beskylld för att blockera ett resultat tvingas varje regering till reträtter i vissa frågor. För den svenska regeringen var utökad användning av kvalificerade majoritetsbeslut uppenbarligen ett lämpligt pris att betala för ett nytt fördrag – under förutsättning att skatteområdet undantogs från ändringarna.

Ändringen av beslutsreglerna i artikel 23.2 om särskilda representanter, innebär att ännu ett avsnitt av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken övergår till majoritetsbeslut. Om ett land anser att beslutet strider mot vitala nationella intressen kan det visserligen lägga in en så kallad nödbroms som hindrar att beslut tas. Då krävs dock en kvalificerad majoritet för att föra upp frågan till EU:s toppmöte.

Vänsterpartiet välkomnar att artiklarna 93 och 94 kvarstår oförändrade. Redan nuvarande regler för kvalificerade majoritetsbeslut om lagstiftning med direktverkan i varje medlemsland ligger nära kärnan för den nationella suveräniteten. Enhällighet som beslutsregel för hela skatteområdet kommer även fortsättningsvis att gälla vilket Vänsterpartiet anser är bra.

Ändringen i artikel 100 om ekonomiskt bistånd för naturkatastrofer eller osedvanliga händelser utanför medlemsstaternas kontroll har tolkats som att ett land inom euroområdet som drabbas av en så kallad asymmetrisk makroekonomisk chock, dvs. en kraftig nedgång som drabbar ett enskilt land och/eller enskilda näringsgrenar, skall kunna få bistånd från EU:s samtliga länder. Det skulle i så fall innebära att även länder som inte är med i EMU skall bidra. Om detta är fallet klargörs inte i propositionen.

Artikel 133 behandlar gemensam handelspolitik. Tidigare omfattades denna av delad kompetens mellan EU och medlemsstaterna, där varor legat på överstatlig nivå medan tjänster legat på medlemsstatsnivå. Farhågor fanns inför Niceförhandlingarna att övergången till majoritetsbeslut kan innebära att nya avtal, till exempel om immateriella rättigheter, kan framförhandlas över huvudet på medlemsstaterna. Även om övergången till beslut med kvalificerad majoritet för internationella avtal för tjänster är begränsad genom en mängd undantag är det oklart om dessa farhågor kommer att besannas.

I förhandlingarna lyckades den svenska regeringen tillsammans med några andra medlemsstater behålla enhällighetsregeln för beslut på miljöområdet av skattekaraktär. Att artikel 175.2 därmed kvarstår oförändrad var en framgång för regeringen som Vänsterpartiet välkomnar.

Ändringen av beslutsreglerna avseende stadga för ledamöterna i Europaparlamentet, artikel 190.5, innebär att kvalificerad majoritet fortsättningsvis skall gälla för beslut om regler för beskattning av ledamöter. Det är naturligtvis bra att beskattningen av ledamöter i EU-parlamentet även fortsättningsvis ska beslutas med enhällighet i rådet, men Vänsterpartiet har svårt att se varför beslutsreglerna ändras för övriga frågor som rör stadgan för parlamentsledamöterna.

Tanken om politiska partier på europeisk nivå har framförts tidigare. Inför regeringsförhandlingarna i Nice avvisade en klar majoritet i riksdagen idéer i denna riktning. Andra regeringar krävde dock ett tillägg till artikel 191 i EG-fördraget där det sägs att en stadga för politiska partier på europeisk nivå kan antas med så kallad medbeslutandeprocedur. Särskilt handlar ändringen om finansieringen av europeiska politiska partier.

Försöken att konstruera europeiska politiska partier ovanifrån är ett uttryck för elitism och ett oblygt försök att skapa en europeisk politisk identitet trots att en sådan utveckling saknar all folklig förankring. Det är mycket anmärkningsvärt att regeringen, trots det starka stödet i Sveriges riksdag för regeringens hållning, inte aktivt försökte förhindra förändringen av artikel 191.

Artikel 207.2 ändras i Nicefördraget så att enhällighet ej längre gäller vid utnämning av generalsekreteraren och den ställföreträdande generalsekreteraren vid generalsekretariatet. Regeringen borde ha hävdat sin principiella syn, som enligt propositionen är att det är av stort värde att utnämningar och tillsättningar av tjänster i gemenskapsorganen beslutas enhälligt.

Förändringen som träder i kraft år 2007 om beslut med kvalificerad majoritet vad gäller budgetförordningen är ännu ett exempel där effektivitetsargument ansetts som viktigare än att behålla den mellanstatliga karaktären av fördraget.

Sammanfattningsvis innebär Nicefördraget att kvalificerad majoritetsröstning införs i ytterligare 30 artiklar där enhällighet tidigare föreskrivits. I flera av dessa fall kombineras beslutsreglerna med medbeslutandeprocedur som innebär att de nationella parlamentens inflytande minskar medan Europaparlamentets inflytande ökar.

Dessutom blir beslutsprocesserna krångligare och svårare att följa genom införandet av tredubbel majoritet. Tredubbel majoritet innebär att tre kriterier måste vara uppfyllda för beslutsfattande: 1) en kvalificerad majoritet av rösterna, omkring 71–74 procent beroende på antalet medlemmar, 2) minst hälften av medlemsländerna, samt 3) 62 procent av EU:s befolkning måste stå bakom, om en rådsmedlem så kräver. Ambitionen att förenkla beslutsreglerna gick alltså helt om intet.

I propositionen argumenterar regeringen för användandet av kvalificerad majoritetsröstning av praktiska skäl: ”Den omständigheten att det i det enskilda fallet finns en möjlighet till majoritetsbeslut bidrar emellertid till att öka medlemsstaternas vilja att finna en för alla acceptabel lösning” (sid 54–55). Därmed faller regeringen i fällan att underställa kraven på demokrati och väljarnas rätt till ansvarsutkrävande mot effektivitet i beslutsfattandet. En sådan rangordning måste bestämt avvisas. Det är Vänsterpartiets uppfattning att de demokratiska bristerna i EU bäst avhjälps med en tydligare mellanstatlig karaktär av samarbetet, att makt återförs till nationella parlament och att väljarnas möjlighet att ställa makthavare till svars för fattade beslut ökar.

8 Närmare samarbete

Närmare samarbete, s. k. flexibel integration, innebär en möjlighet för en mindre grupp medlemsstater att fördjupa sitt samarbete inom ett visst politikområde i EU. Reglerna om närmare samarbete har ännu inte tillämpats, även om det redan finns exempel på det i form av EMU och Schengen.

Inför regeringskonferensen som avslutades i Nice gav Vänsterpartiet regeringen sitt fulla stöd i positionen att kriterierna för att inleda ett närmare samarbete inte skulle förändras för första och tredje pelaren. Enligt de nuvarande bestämmelserna har varje medlemsland möjlighet att utnyttja sin vetorätt. Vänsterpartiet stödde även regeringens linje att det inte skulle ges möjlighet till ett närmare samarbete inom den andra pelaren, dvs. i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Nicefördraget resulterade i en förändring både i kriterierna för upprättandet av ett närmare samarbete i första och tredje pelarna, och att ett närmare samarbete möjliggörs inom den andra pelaren. Inom första och tredje pelarna har den mellanstatliga beslutsprocessen förhandlats bort genom att en medlemsstat inte längre genom ett veto kan blockera ett beslut om närmare samarbete.

Men även inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förhandlades regeringens position bort. Dessutom förändrades genom Nicefördraget en grundläggande princip för samarbetet inom den andra pelaren. Hittills har beslut inom den andra pelaren i princip fattats med enhällighet. Enhälligheten i de utrikespolitiska frågorna har varit av särskilt stor betydelse eftersom unionen agerar gentemot omvärlden och då är det viktigt att värna om trovärdigheten och styrkan i agerandet. Nicefördraget innebär att beslut fattas med kvalificerad majoritet i fråga om att inleda ett närmare samarbete. Därför anser Vänsterpartiet att förändringarna som Nicefördraget medför är djupt olyckliga inom den andra pelaren.

Sammantaget innebär Nicefördragets förändringar om så kallad flexibel integration att ett mellanstatligt beslutandeförfarande överges till förmån för ett överstatligt. Dessutom frångås enhällighetsprincipen inom den andra pelaren, vilket i grunden ändrar samarbetets karaktär inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

9 Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken

Genom Nicefördraget tas flera mindre steg för att underlätta övergången till en gemensam försvarspolitik och för att förstärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Nu fördragsfäst bland annat de politiska beslut som tagits i Helsingfors om inrättandet av Kommittén för utrikespolitik (KUSP) samtidigt som dess uppgifter preciseras till att bland annat innebära utövandet av politisk kontroll och strategisk ledning av krishanteringsinsatser. I en gemensam förklaring till fördraget bekräftar medlemsstaterna att den europeiska snabbinsatsstyrkan snabbt ska bli operativ.

Militariseringen av EU har gått oerhört snabbt. Genom förändringarna i Nicefördraget framgår klart att Sverige numera ingår i en union med en militär komponent. Detta resonemang har tidigare med emfas avvisats av regeringen i debatten i Sverige. Nicefördraget gör det inte längre möjligt att hävda att svensk alliansfrihet inte påverkats av EU-medlemskapet.

Vänsterpartiet beklagar denna utveckling och har vid flera tillfällen protesterat mot den omläggning av säkerhetspolitiken som regeringen genomfört i tysthet eller under ivriga försäkringar om att ingenting har förändrats. Militariseringen av EU är ett faktum som förstärks med ett antagande av Nicefördraget.

10 Samarbete i rättsliga och inrikesfrågor

Samarbetet inom de rättsliga frågorna och inrikesfrågorna förändrades inte mycket genom Nicefördraget. De rättsliga frågorna och inrikesfrågorna är uppdelade i både den första och den tredje pelarens samarbete. Yttre gränskontroller, asyl, invandring, civilrättsligt samarbete regleras i den första pelaren, medan polis- och tullsamarbete, samt straffrättsligt samarbete regleras i den tredje pelaren.

Eurojust, den enhet för straffrättsligt samarbete som upprättades vid Europeiska rådets möte i Tammerfors år 1999, fördragsfästs genom Nicefördraget. Enheten bemannas av åklagare, förundersökningsdomare eller polismän som avdelas från varje medlemsland. Dessa verkar för att de nationella myndigheternas instanser samordnas i ärenden som berör flera länder. Enheten förs nu in i artikel 29 och 31 i Unionsfördraget. Det är ytterligare en myndighet som upprättas på överstatlig nivå. Risken är, liksom i fallet med Europol, att myndigheten ges ökade befogenheter. Den parlamentariska kontrollen och insynen i verksamheten är också bristfällig.

Även för den tredje pelaren gör regeringen den bedömningen att Nicefördraget inte innebär att någon beslutanderätt överlåts till EU. Men Justitiekanslern, JK, gör en annan bedömning, vilket även utvecklas i stycke 4. Den nya artikeln 24 i Unionsfördraget innefattar även frågor om polissamarbete och straffrättsligt samarbete i den tredje pelaren. Enligt den ges rådet möjlighet att fatta beslut om internationella avtal med en eller flera stater eller internationella organisationer med kvalificerad majoritet. Enligt JK innebär det en överlåtelse av regeringens befogenhet att ingå internationella avtal, s.k. traktatmakt, och därmed en överlåtelse av beslutanderätt till EU. En följd av JK:s bedömning är att Nicefördraget är oförenligt med regeringsformen 10 kap. 5 § första stycket och att Sverige därför inte kan ratificera fördraget. Vänsterpartiet delar JK:s bedömning.

11 Regeringskonferens om unionens framtid

I en gemensam förklaring till fördraget slår regeringskonferensen fast att de avgörande frågorna om unionens framtid kommer att hanteras av en ny regeringskonferens år 2004. Vänsterpartiet har i en särskild motion till riksdagen lagt fram vår syn på EU:s framtid och de frågor som står i fokus i debatten inför nästa regeringskonferens.

Att förespråkarna för en federation ofta visat missnöje med Nicefördraget visar att dessa kommer att vara mycket aktiva i försöken att förstärka unionens federalistiska karaktär inför kommande fördragsändringar. Regeringens passivitet och underlåtenhet att presentera en vision baserad på ett mellanstatligt samarbete är oroande. Vänsterpartiet anser att medlemsstaternas regeringar hittills blundat för de verkliga problemen inom EU med bristande demokratisk legitimitet och folklig förankring som de viktigaste. Detta har också lett till ett Nicefördrag som inte på en enda punkt återför makt till av väljarna kontrollerbara organ från EU-systemet.

12 Sammanfattning

Nicefördraget leder till ökad överstatlighet. Det behandlar inte de stora problem som unionen brottas med vad gäller bristande demokratisk legitimitet och folklig förankring.

Beslut med kvalificerad majoritet är nu den helt dominerande beslutsformen inom EU. Kommissionen ges en mer regeringslik ställning och EG-domstolens roll som uttolkare av lagarnas innebörd förstärks. De nationella parlamentens roll urholkas. Det är svårt att leda i bevis att Nicefördraget underlättar utvidgningen. I stället finns flera exempel på diskriminering av kandidatländer och långtgående förändringar som inte har med utvidgningen att göra. Nicefördraget strider mot regeringens och riksdagens förhandlingsmandat eftersom det förstärker de stora ländernas makt. Trots att försvarskampen från Sveriges sida mot att skattebeslut ska ske med kvalificerad majoritet var framgångsrik, leder fördraget ändå till en allvarlig urholkning av det nationella självbestämmandet. Vänsterpartiet instämmer också i Justitiekanslerns bedömning att förändringarna ej är förenliga med svensk grundlag.

Med anledning av vad i motionen anförts bör riksdagen avslå Nicefördraget om ändringar av Fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem samt de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget. Riksdagen bör även avslå regeringens förslag till ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.

Stockholm den 5 oktober 2001
Gudrun Schyman (v)
Ingrid Burman (v)	Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)	Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)	Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)	Kenneth Kvist (v)
Lars Ohly (v)