med anledning av prop. 2004/05:170 Ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden

Motion 2004/05:Sf32 av Sven Brus m.fl. (kd, fp, v, c, mp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar om att anta en lag med följande lydelse: "Den som ansökt om asyl senast ett år före det datum den nya instans- och processordningen i utlännings- och medborgarskapsärenden träder i kraft och som en månad innan det datum reformen börjar gälla vistas i Sverige utan att ha uppehållstillstånd och ansöker om uppehållstillstånd senast dagen innan den nya instans- och processordningen i utlännings- och medborgarskapsärenden träder i kraft, får beviljas permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Detta gäller dock inte om

1. det föreligger allvarliga skäl att anta att utlänningen gjort sig skyldig till sådan gärning som anges i artikel 1 F i 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning,

2. utlänningen här i riket dömts för strängare straff än sex månaders fängelse eller det av tidigare utredning framgår att utlänningen dömts eller skäligen kan misstänkas för brott som kan ge strängare straff än sex månaders fängelse. Detta gäller ej fängelsestraff eller misstankar om brott begångna utomlands som en följd av den förföljelse utlänningen åberopat för att söka asyl i sverige,

3. utlänningen ej kunnat styrka sin identitet eller göra densamma sannolik. Om det finns skäl till detta får i sådant fall ett tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd beviljas för högst ett års tid. Om utlänningen under den tiden gjort vad som skäligen kan begäras för att styrka sin identitet får uppehållstillstånd som avses i första stycket beviljas,

4. utlänningen efter ansökan om asyl rest ut från Sverige. Familjer med barn som drabbats av depressiv devitalisering får beviljas uppehållstillstånd i enlighet med första stycket oaktat datum för ansökan om asyl."

Bakgrund

Regeringen har under lång tid förhalat beslutet om nedläggning av Utlänningsnämnden. I samband med budgetförhandlingen hösten 2004 gick dock regeringen samarbetspartierna till mötes och har nu lagt fram en proposition om en ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden. Det avgörande skälet för att genomföra denna mycket stora reform är att riksdag och regering funnit den allvarliga och omfattande kritiken mot bristande rättssäkerhet i det nuvarande förfarandet berättigad. Stark kritik har framförts från olika FN-organ och från icke statliga organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna, för att Sverige åsidosätter sina internationella åtaganden i fråga om flyktingars rätt till skydd på ett oroande sätt. Kritiken har varit berättigad.

Motivering

Många av dem som i dag, av olika anledningar, vistas i Sverige efter avslag på asylansökan har i själva verket tillräckliga skäl för att få skydd i Sverige både enligt svensk lag och enligt internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa. Det handlar om personer som befinner sig i Sverige för att avvisningsbeslutet inte går att verkställa eller personer som beviljats temporära uppehållstillstånd för att situationen i hemlandet är sådan att Migrationsverket bedömt att en verkställighet inte går att genomföra vid tidpunkten för beslutet. Det handlar även om personer som lever gömda i Sverige och som på grund av fruktan för att utsättas för inhuman behandling i hemlandet stannat kvar i Sverige.

De personer som omfattas av denna bestämmelse tillhör några av samhällets mest utsatta. Många har väntat i många år på beslut, andra lever i otrygghet för vad som skall hända när det tillfälliga uppehållstillståndet går ut. De som valt att gå under jorden lever med ett konstant hot om att bli upptäckta och då bli tvungna att lämna landet. Detta är inte humant. Dessa människors situation är ett av de viktigaste skälen för att nu, i den mån det är möjligt, genom ett "nollställningsbeslut" retroaktivt rätta till begångna fel från statens sida. Det finns givetvis också starka humanitära skäl för att ett sådant beslut. Det får räcka med att peka på situationen för de depressivt devitaliserade barnen. Europadomstolen för mänskliga rättigheter har beslutat om inhibition av verkställighet i inte mindre än sex avvisningsbeslut fattade av Migrationsverket och Utlänningsnämnden i ärenden som rör dessa barn.

Ett annat viktigt skäl för att genomföra en "nollställning" av gamla ärenden är att ge den nya instansordningen en möjlighet att starta verksamheten under rimliga arbetsförhållanden. När Utlänningsnämnden tog över överprövningen av utlänningsärenden (från dåvarande Statens invandrarverk) från regeringen den 1 januari 1992 fick den samtidigt överta en stor inneliggande ärendebalans. Detta ledde till att Utlänningsnämnden fick en mycket dålig start med långa handläggningstider och en mycket pressad arbetssituation. Det är därför av yttersta vikt att se till att den nya instans- och processordningen inte havererar på grund av höga ärendebalanser. För att ge den nya instans- och processordningen så goda förutsättningar som möjligt bör asylsystemet avlastas genom att ovan nämnda personer beviljas uppehållstillstånd.

Begränsningar av nollställningsförslaget

De personer som omfattas av nollställningsförslaget är de som ansökt om asyl senast ett år före det datum den nya instans- och processordningen i utlännings- och medborgarskapsärenden träder i kraft och som en månad innan det datum reformen börjar gälla vistas i Sverige utan att ha uppehållstillstånd. De kan då ansöka om uppehållstillstånd senast dagen innan den nya instans- och processordningen i utlännings- och medborgarskapsärenden träder i kraft. För att ansökan skall beviljas skall personens identitet vara styrkt eller gjorts sannolik. Om det finns skäl till att personen inte kunnat styrka sin identitet får i sådant fall ett tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd beviljas för högst ett års tid. Personen ges då ytterligare tid att få fram handlingar från sitt hemland som styrker identiteten. Om personen, vid tidpunkten för det temporära uppehållstillståndets utgång, inte kunnat styrka sin identitet men gjort vad som skäligen kan begäras för att styrka sin identitet får permanent uppehållstillstånd beviljas.

Personer som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser eller andra brott som avses i artikel 1 F i 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning skall ej beviljas uppehållstillstånd. Personer som i Sverige dömts till strängare straff än sex månaders fängelse eller där det av tidigare utredning framgår att utlänningen dömts eller skäligen kan misstänkas för brott som kan ge strängare straff än sex månaders fängelse skall inte beviljas uppehållstillstånd. Detta gäller inte fängelsestraff eller misstankar om brott begångna utomlands som är en följd av den förföljelse personen åberopat för att söka asyl i Sverige. För de fall utlänningen dömts för brott utomlands eller där det föreligger skälig misstanke om brott i utlandet skall man se till brottets art och omfattning samt till om påföljden varit rimlig utifrån svensk lagstiftning. Dessa faktorer får sedan vägas samman i en helhetsbedömning om det är skäligt att utlänningen nekas uppehållstillstånd på grund av det i utlandet begångna brottet eller misstanke om brott i utlandet.

Tidigare nollställningsbeslut

Regeringen har åtskilliga gånger under 1980- och 1990-talen beslutat om olika väntetidsregler. Dessa har inneburit att den som väntat en viss minsta tid utan att ha fått slutligt beslut i frågan om uppehållstillstånd automatiskt beviljats sådant under förutsättning att vissa vandelskrav varit uppfyllda. Ett sådant exempel är regeringen Ingvar Carlsson som vid nyåret 1989 beslutade att den som sökt asyl före den 1 januari 1988 och som dåännu inte fått slutligt beslut skulle beviljas uppehållstillstånd. Undantag gällde om det fanns "särskilda skäl" som talade emot det i det enskilda fallet. Sådana särskilda skäl kunde gälla brottslighet, asocialitet, eller om det framstod som "orimligt" att personen fick stanna i Sverige. Motiven till beslutet var inte humanitära hänsynstaganden utan i stället hänsyn till regeringens och Invandrarverkets arbetsbelastning. En ny utlänningslag skulle träda i kraft den 1 juli 1989, och Invandrarverket skulle få en ny organisation vid samma tidpunkt.

Praxisbeslut av regeringen eller av regeringen utfärdade förordningar om särskilda väntetidsregler, ofta med särskild fokus på barnfamiljer, har varit frekvent förekommande. Ett exempel är den socialdemokratiska regeringens beslut i maj 1989 att familjer som sökt uppehållstillstånd och som hade barn under 17 år och som vistats i Sverige mer än ett år utan att ha fått slutligt beslut, skulle få stanna, om inte avgörande skäl talade emot det.

Ett annat exempel är den borgerliga regeringens tidsförordning som trädde i kraft den 1 januari 1992. Den innebar att en utlänning som då vistats i Sverige mer än 18 månader efter att ansökan om uppehållstillstånd gjorts, men ännu inte fått slutligt beslut, skulle beviljas uppehållstillstånd om inte särskilda skäl talade emot det. För familjer med barn äldre än sex år gällde samma sak, men här var tidsgränsen 12 månader.

Ytterligare ett exempel är den av regeringen beslutade väntetidförordningen från den 14 april 1994. Själva förordningen gällde dem som sökt asyl före den 1 januari 1993 och ännu inte fått slutligt beslut. Genom praxisbeslut utsträckte regeringen förordningens tillämpningsområde till att omfatta barn och barnfamiljer som fått slutligt avvisningsbeslut, men fortfarande var kvar i Sverige. Praxis utvidgades senare ytterligare till att omfatta även barnfamiljer som fått avslag på asylansökan och begivit sig till något annat nordiskt land.

Som framgår av dessa exempel har det förekommit en stor variation av tidsförordningar och praxisbeslut som utgjort olika former av "nollställningsbeslut".

Den aktuella situationen

Det är givetvis omöjligt att exakt beräkna hur många personer som skulle omfattas av detta "nollställningsbeslut". Den 31 mars 2005 fanns det 12 735 personer inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem med öppna asylärenden om uppehållstillstånd som var äldre än 12 månader. Till detta kommer ca 2 800 personer (irakier, statslösa palestinier, afghaner och somalier) som har slutliga avvisningsbeslut men som på grund av verkställighetshinder inte kan avvisas och således vistas på obestämd tid på förläggningarna. Slutligen gäller det de som gömmer sig i Sverige efter ett slutligt avvisningsbeslut. Den 17 april 2005 var antalet registrerade avvikna asylsökande med lagakraftvunnet avvisningsbeslut 18 095 personer. En del av dessa torde ha lämnat Sverige på egen hand.

Stockholm den 14 juni 2005
Sven Brus (kd)
Mauricio Rojas (fp)	Kalle Larsson (v)
Birgitta Carlsson (c)	Gustav Fridolin (mp)