med anledning av proposition 1979/80:181 om insatser för att underlätta nya löneavtal

Motion 1979/80:2080 av Olof Palme m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1979/80

2080

Motion

1979/80:2080

av Olof Palme m. fl.

med anledning av proposition 1979/80:181 om insatser för att
underlätta nya löneavtal

I proposition 1979/80:181 redovisar regeringen sin syn på förutsättningarna
för årets avtalsrörelse. Det gäller bl. a. prisutvecklingen och dess orsaker
samt effekterna av vissa åtgärder som regeringen vidtagit eller aviserat.

Denna redovisning är enligt vår mening till stor del missledande.

Avtalsrörelsens bakgrund

Statsmakterna - regering och riksdagsmajoritet - kan påverka förutsättningarna
för en avtalsrörelse på flera olika sätt. Vi vill i detta sammanhang
framhålla tre olika aspekter. Det gäller:

1. Den ekonomiska politiken i stort.

2. Fördelningspolitiken.

3. Agerandet i samband med avtalsrörelsen.

Den ekonomiska politiken

Regeringen är ansvarig för den ekonomiska politiken och därmed också
för den ekonomiska miljö som avgör om det existerar sakliga möjligheter för
båda parter att nå en rimlig och acceptabel uppgörelse som är förenlig med
det övergripande ekonomisk-politiska målet om samhällsekonomisk balans.

Reallönernas utveckling under den närmast förflutna perioden, prisutveckling
och inflationsförväntningar, den ekonomiska tillväxten och utrymmet
för framtida reallönelyft är faktorer bland andra som har stor betydelse för en
avtalsrörelses förlopp och resultat.

Som vi påvisat i motion 1979/80:2063 med anledning av kompletteringspropositionen
har ett dominerande inslag i de borgerliga regeringarnas
ekonomisk-politiska strategi varit att via relativa sänkningar av företagens
kostnader åstadkomma en förbättring av företagens konkurrenskraft. Detta
har skett genom åtgärder på flera områden. Kraftiga devalveringar har
genomförts. Regeringen har fört en skattepolitik som systematiskt syftat till
att minska kostnaderna för kapitalägare och företag och lägga över dem på
löntagare/konsumenter. Avvecklingen av den allmänna arbetsgivaravgiften
är ett exempel på detta. Strategin förutsätter också låga nominella
löneökningar. Regeringen riktade därför starka uppmaningar till löntagarorganisationerna
att sluta avtal av den karaktären. Löntagarorganisationerna
tog också sitt ansvar och accepterade mycket måttliga lönestegringar för

1 Riksdagen 1979180. 3 sami. Nr 2080

Mot. 1979/80:2080

2

1978 och 1979.

Genom den förda politiken och de måttliga löneökningarna förbättrades
den svenska industrins relativa kostnadsläge avsevärt. Mellan 1977 och 1979
sjönk arbetskraftskostnaden per producerad enhet inom industrin med drygt
10 % jämfört med våra konkurrentländer. Därmed hade utrymme skapats
för en sänkning av de relativa priserna på svenska produkter och ett
återtagande av marknadsandelar utomlands och på hemmamarknaderna.

Regeringen hade emellertid inte försäkrat sig om företagens medverkan i
denna strategi. Företagen föredrog en kortsiktig vinstförbättring framför en
långsiktig volymexpansion. Följaktligen sänkte man inte de relativa priserna.
För löntagarna blev därför facit av denna ekonomiska politik kraftiga
reallönesänkningar som inte givit avsett utbyte i form av minskat underskott i
bytesbalansen och ökade investeringar utan enbart lett till en markant höjd
vinstnivå i företagen. Regeringens recept inför årets avtalsrörelse var en
fortsättning av denna för löntagarna så ofördelaktiga ekonomisk-politiska
strategi.

Till bilden hör vidare att regeringen samtidigt undergrävt statsfinanserna.
Det gigantiska budgetunderskottet utgör ett direkt hot mot löntagarnas
framtida standardutveckling.

En hög inflationstakt försvårar starkt avtalsrörelserna. De borgerliga
regeringarna har helt misslyckats med att hålla prisutvecklingen under
kontroll. I propositionen skylls de snabba prisstegringarna i slutet av 1979
och början av 1980 helt på oljeprishöjningarna och deras följder på bl. a.
ränteområdet. Av konsumentprisökningen december 1979-februari 1980 på
drygt 5 % berodde dock avsevärt mindre än hälften på energiprisutvecklingen
och den i januari vidtagna diskontohöjningen. Prisstegringarna är mycket
stora även över en längre tidsperiod. Mellan mars 1979 och mars 1980
uppgick de till närmare 14 %.

Fördelningspolitiken

Avtalsförhandlingarnas grundläggande syfte är att bestämma hur produktionsresultatet
skall fördelas - dels mellan kapitalägare och löntagare, dels
mellan olika löntagargrupper. Denna fördelning påverkas emellertid i lika
hög grad av politiska beslut. Som påvisats i det föregående har regeringens
politik inriktats på att gynna kapitalägarna/föetagen som ett led i strävan att
förbättra företagens konkurrenskraft.

En lika medveten strävan har funnits när det gäller fördelningen mellan
olika inkomsttagargrupper. Skatteomläggningen för 1980 är en slående
illustration till detta. Mellan 1979 och 1980 gav regeringens skattepolitiska
åtgärder såvitt avser inkomstskatterna (inräknat effekterna av indexregleringen)
följande resultat:

\

Mot. 1979/80:2080

3

Taxerad inkomst, kr.	Skattesänkning, kr.	Ökning av disp. inkomst, %
40 000	442	1,5
50 000	875	2,6
60 000	1 372	3,5
70 000	2 066	4,8
90 000	3 152	6,5
120 000	3 802	6,9
200 000	5 737	8,5
500 000	11 737	11,2

Det innebär att höginkomsttagaren i år kan behålla sin standard
oförändrad även vid en hög inflationstakt utan några som helst löneökningar.
För låginkomsttagaren krävs däremot stora lönepåslag för att bevara
köpkraften vid en så stark inflation som f. n. Regeringens skattepolitik har
därför allvarligt försvårat avtalsrörelsen.

Regeringens agerande i samband med avtalsrörelsen

Särskilt i ett kritiskt och psykologiskt laddat skede kan förhandlingarnas
förlopp på ett avgörande sätt påverkas av hur regeringen använder sina
maktmedel och sina möjligheter till initiativ. Ett ”gott regeringshandlag”
förutsätter insikt i och förståelse för de olika parternas motiv och
bevekelsegrunder. Regeringens handlag lämnar en hel del övrigt att
önska.

I januari föreslog socialdemokraterna att insatser snabbt borde sättas in för
att underlätta avtalsrörelsen. Vårt program hade utarbetats tillsammans med
fackföreningsrörelsen. Detta program avslogs i sin helhet. Fackföreningsrörelsen
vädjade till regeringen att vidta åtgärder. Regeringen var emellertid
fullständigt handlingsförlamad och vidtog inga som helst åtgärder före
folkomröstningen. Landsorganisationen såg sig då nödsakad att lägga sina
bud på en förhållandevis hög nominell nivå.

När regeringen i slutet av mars kom med sitt åtgärdspaket - som innehöll
flera åtgärder av liknande karaktär som i vårt januariprogram - hade
åtgärderna förlorat i betydelse. Exempelvis infördes prisstopp efter det att
priserna stigit med ca 8 % sedan det förra avtalet löpte ut. Hyresstopp
aviserades sedan hyreshöjningarna för 1980 redan fastställts för nio
hyreslägenheter av tio. De för löntagarna positiva inslagen hade alltså
mindre effekt medan de negativa inslagen var påtagliga, framför allt genom
att regeringen i princip krävde ett lönestopp för att genomföra åtgärderna.

Innan åtgärdspaktetet lades fram hade statsministern försökt att få igenom
en tvångslag om oförändrade löner. Detta agerande och paketets formulering
om ”avtal på i stort sett oförändrade villkor” måste av löntagarorganisationerna
uppfattas som att regeringen ensidigt tog ställning för ena parten i

1 * Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 2080

Mot. 1979/80:2080

4

förhandlingarna.

Det är vidare allmänt ovittnat hur regeringen försökt utöva en detaljstyrning
över medlarnas arbete. Genom åtgärdspaketets utformning kom
regeringen i realiteten att göra sig själv till part i förhandlingarna.

Förhandlingsarbetet har inte underlättats av att ekonomiministern under
pågående konflikt gjort offentliga uttalanden med nedsättande omdömen
om löntagarnas förståndsgåvor.

Den genomgång som här gjorts visar med all önskvärd tydlighet att
regeringen på flera sätt bär ett tungt ansvar för att avtalsrörelsen inte kunde
slutföras utan att vi först fått genomgå den största arbetsmarknadskonflikten
någonsin i vårt Iand.

Vi övergår nu till att behandla de konkreta förslagen i propositionen.

Tillfällig höjning av den särskilda skattereduktionen

Regeringen har föreslagit att den särskilda skattereduktionen - som f. n.
uppgår till 320 kr. och är lika för alla skattebetalare - tillfälligt skall höjas för
att åstadkomma en skatteminskning på 1980 års inkomster. Den maximala
höjningen uppgår till 500 kr. och skall gälla i inkomstintervallet
45 000-60 000 kr. I intervallet 40 000-45 000 kr. höjs skattereduktionen med
10 % av den del av inkomsten som överstiger 40 000 kr. För inkomster som
överstiger 60 000 kr. trappas höjningen av med 3 % av den överskjutande
inkomsten. Vid inkomster om 76 700 kr. och högre uppgår således den
särskilda skattereduktionen till sitt nuvarande belopp, dvs. 320 kr.

Regeringsförslaget på denna punkt kan inte tolkas på annat sätt än som ett
senkommet erkännande att den skatteomläggning för 1980 som den
borgerliga riksdagsmajoriteten tidigare genomdrivit var fördelningspolitiskt
orättvist och försvårade årets avtalsrörelse. Sådana varningar framfördes vid
upprepade tillfällen under 1979 och i början av innevarande år från såväl
socialdemokraterna som Landsorganisationen. Regeringen ställde sig dock
varje gång helt oförstående till dessa synpunkter.

När regeringen till sist, i slutet av mars, aviserade en ytterligare
skattesänkning, innebar detta en rad nackdelar. Värdefull tid hade gått till
spillo, varigenom avtalsförhandlingarna allvarligt försvårades. Ytterligare
flera veckor förflöt därefter utan att regeringen ville precisera hur denna
skattesänkning skulle utformas. Genom att regeringen nu vill korrigera sin
ursprungliga skatteomläggning sedan åtskilliga månader av det aktuella året
redan har förflutit uppkommer också vissa svårigheter i fråga om det tekniska
förfarandet vid uppbörden av preliminärskatten.

Det förslag som regeringen nu har framfört innebär en förbättring av
fördelningsprofilen i 1980 års skatteomläggning, eftersom skattesänkningen
blir något större främst i intervallet 45 000-60 000 kr. Socialdemokraterna
kan mot denna bakgrund acceptera regeringens förslag, särskilt som detta får
sägas ha utgjort en förutsättning för de nyligen träffade löneuppgörelserna.

Mot. 1979/80:2080

5

Vi vill dock understryka att regeringens hantering av skattepolitiken har
inneburit en rad nackdelar.

För det första kvarstår allvarliga fördelningspolitiska orättvisor med den
skatteomläggning som har skett för 1980. En sådan nackdel utgörs av den
s. k. marginalskattespärren, som för 1980 har inneburit mycket betydande
skattesänkningar för höginkomsttagarna och som i princip befriar dem från
effekterna av alla framtida kommunalskattehöjningar. Ett annat orättvist
inslag utgörs av indexregleringen. Vi har i motion 1979/80:2063 med
anledning av kompletteringspropositionen hemställt att indexregleringen av
inkomstskatteskalorna skall slopas fr. o. m. 1981.

För det andra har regeringen inte anvisat hur den ytterligare skattesänkningen,
som innebär ett inkomstbortfall för staten om 900 milj. kr., skall
finansieras. Detta framstår som ytterligt oroande med tanke på det
alarmerande stora budgetunderskottet. Vi vill i detta sammanhang understryka
att socialdemokraterna i sitt föregående år framlagda förslag till
skatteomläggning hade anvisat hur en sänkning av inkomstskatten 1980
skulle finansieras, nämligen genom att man inför en allmän produktionsskatt.

För det tredje uppkommer en rad tekniska problem till följd av att
regeringen på detta sätt föreslår ändringar i 1980 års skatteskalor sedan en del
av året redan har förflutit. De uppbördstekniska problemen till följd av att
preliminärskatteskalorna måste ändras fr. o. m. september 1980 torde dock
gå att lösa.

Härutöver uppkommer vissa otympligheter i skatteskalornas utformning
som försvårar en fortsatt reformering av inkomstskatten. Marginalskattesatserna
kommer att variera med inkomsten på ett sätt som framstår som
egendomligt inte minst med tanke på den vikt som man tidigare från
borgerlig sida har tillmätt just marginalskatternas utformning.

Marginalskattesatserna i skiktet 40 000-45 000 kr. har sålunda blivit klart
lägre än i inkomstskiktet därunder. Vidare innebär avtrappningen av den
förhöjda skattereduktionen för inkomster över 60 000 kr. att marginalskattesatserna
höljs med 3 procentenheter i skiktet 60 000-67 000 kr., dvs. för en
stor grupp av heltidsarbetande inkomsttagare. Härigenom har den marginalskattesänkning
som den borgerliga riksdagsmajoriteten tidigare beslutat
för dessa grupper nu i stort sett upphävts. För en inkomst om 80 000 kr. blir
marginalskatten lägre än för en inkomst som uppgår till 75 000 kr.

Det finns således en rad problem i inkomstskattesystemet, varav vissa har
uppkommit till följd av regeringens hantering av skattepolitiken under det
senaste halvåret. Socialdemokraterna kommer därför att i höst lägga fram
förslag om hur inkomstskattesystemet bör utformas, i första hand inför
1981.

Mot. 1979/80:2080

6

Insättning av medel på vinstkonto

Regeringens förslag innebär i korthet att företagen åläggs att avsätta 25 %
av 1980 års vinster - såvida dessa överstiger 1 milj. kr. - på ett räntelöst
vinstkonto i riksbanken. De inbetalade medlen skall efter tillstånd från
regeringen eller arbetsmarknadsstyrelsen kunna användas för investeringar.
De anställda skall beredas tillfälle att yttra sig över ett företags ansökan att ta
medlen i anspråk.

Regeringens förslag bygger i stor utsträckning på samma konstruktion som
gällde 1974 i fråga om obligatoriska avsättningar av vinsten till arbetsmiljöfond
och särskild investeringsfond. Socialdemokraterna har våren 1979 och
vid flera tillfällen därefter lagt fram liknande förslag om en obligatorisk
vinstavsättning, där medlen sedan skall kunna användas för investeringar. Så
har senast skett - på ett mer principiellt plan - i vår partimotion 1979/80:2063
med anledning av kompletteringspropositionen. Då frågan tidigare varit
uppe till behandling i riksdagen har emellertid den borgerliga riksdagsmajoriteten
genomgående avslagit våra förslag.

Mot denna bakgrund välkomnar vi regeringens förslag, som bör kunna
medföra en välbehövlig stimulans av i första hand industrins investeringar.
Socialdemokraterna önskar emellertid genomföra vissa förbättringar och
kompletteringar av regeringsförslaget.

Regeringens förslag avser endast 1980 års vinster. Denna tidsmässiga
begränsning är olämplig med hänsyn till den konjunkturutveckling som nu
kan skönjas för återstoden av 1980 och början av nästa år. Mycket talar
nämligen för att Sverige efter hand kommer att påverkas allt starkare av en
vikande internationell konjunktur. Härigenom kan företagens investeringsvilja
komma att successivt försvagas. En sådan utveckling vore olycklig med
hänsyn till behovet att åstadkomma en kraftig och varaktig uppgång särskilt
av industrins investeringar i vårt land. Vi föreslår därför att företagens
skyldighet att avsätta 25 % av vinsten till vinstkonton utsträcks till att även
omfatta 1981 års vinster.

Regeringens förslag innebär vidare att företag med en årsvinst som
understiger 1 milj. kr. undantas från kravet på en obligatorisk vinstavsättning,
även om dessa företag skall få möjlighet att frivilligt sätta in medel på
vinstkonto. Härigenom skulle en mycket stor grupp av företag undantas och
de totala vinstavsättningarna bli tämligen begränsade.

De regler som gällde 1974 innebar att företagen ålades att göra
avsättningar med 20 % av årsvinsten till arbetsmiljöfond om vinsten översteg
100 000 kr. och med ytterligare 15 % av årsvinsten till särskild investeringsfond
om vinsten översteg 1 milj. kr. Den högre beloppsgränsen i det senare
fallet bör således ses mot bakgrund av att företag med en årsvinst som
översteg 100 000 kr. under alla omständigheter skulle göra en avsättning till
arbetsmiljöfond.

För att inte i onödan begränsa verkningarna av den investeringsstimulans
som de obligatoriska vinstavsättningarna syftar till bör beloppsgränsen

Mot. 1979/80:2080

7

liksom 1974 sättas tämligen lågt. Med hänsyn till prisutvecklingen sedan 1974
bör emellertid en viss uppjustering av beloppsgränsen göras. Vi föreslår
därför att den obligatoriska vinstavsättningen skall gälla alla företag med en
årsvinst som överstiger 200 000 kr. Även företag med lägre årsvinster bör ha
möjlighet att frivilligt sätta in medel på vinstkonto.

I vår motion 1978/79:2662 med anledning av proposition 1978/79:210 om
förändrad företagsbeskattning föreslog vi att arbetstagarorganisationernas
rätt att avge yttrande över ansökan om att ta allmän investeringsfond i
anspråk skulle utvidgas till att omfatta en rätt att hos arbetsmarknadsstyrelsen
väcka förslag om att ett visst företags investeringsfond skall få tas i
anspråk. Enligt detta förslag skulle arbetsmarknadsstyrelsen sedan bereda
denna fråga med hänsyn till bl. a. behovet att långsiktigt stärka sysselsättningen
inom det berörda företaget. Vi föreslår nu att en sådan initiativrätt
bör föreligga för arbetstagarorganisationerna när det gäller att ta i anspråk
medlen på vinstkonto för investeringar.

Ökade livsmedelssubventioner

Genom regeringens passivitet och misslyckade ekonomiska politik har
pris- och kostnadsökningarna i vårt land under senare tid blivit allt större.
Detta visar sig nu bl. a. i de krav på höjd ersättning till jordbruket som
föranleds av kostnadsökningarna i producentledet under tiden oktober
1979-april 1980 och som i enlighet med jordbruksavtalet kommer att
resultera antingen i prisökningar på livsmedel den 1 juli 1980 eller i
motsvarande ökade subventioner över statsbudgeten.

Regeringen har i propositionen tillkännagivit sin avsikt att tillskjuta
budgetmedel för ökade livsmedelssubventioner så att prishöjningar den 1 juli
1980 i allt väsentligt kan undvikas.

Det är angeläget att hålla tillbaka prishöjningar på mat. Det är dock oklart
huruvida de aviserade matprissubventionerna kommer att leda till varaktiga
förbättringar för konsumenterna. Regeringens redovisning lämnar även i
övrigt en rad frågor obesvarade.

För det första är det olyckligt att regeringen under pågående överläggningar
mellan konsumenter och producenter anger att man har för avsikt att
subventionera bort de prishöjningar som överläggningarna kan ge upphov
till. Det medverkar inte till att hålla tillbaka producenternas krav på ökade
priser.

För det andra har regeringen inte angett den summa som skall subventioneras
bort. Den torde dock ligga i storleksordningen omkring 1 miljard
kronor. Härtill kommer, i händelse av subventionering, bortfallande intäkter
av mervärdeskatt om åtminstone 200 milj. kr.

För det tredje har regeringen inte uppgivit vilka produkter som skall
subventioneras eller hur stor subventionen skall bli för varje enskild
produkt.

Mot. 1979/80:2080

8

För det tredje har regeringen inte uppgivit vilka produkter som skall
subventioneras eller hur stor subventionen skall bli för varje enskild
produkt.

För det fjärde har regeringen inte anvisat hur en utökad subventionering
skall finansieras. Detta framstår med hänsyn till det alarmerande stora och
kontinuerligt växande budgetunderskottet som ytterst oroande. En ytterligare
påspädning av budgetunderskottet i dagens läge medför oundvikligen
att statens upplåning måste öka. En stor del av denna upplåning måste ske i
utlandet till mycket höga räntesatser.

Det bör också påpekas att en ökad statsupplåning genom sina effekter på
kreditmarknaden och penningmängden verkar direkt inflationsdrivande.
Ökade subventioner över statsbudgeten, som uppges syfta till att begränsa
prisstegringarna i vårt land, innebär således om de inte finansieras paradoxalt
nog en press uppåt på priserna. Möjligheterna att begränsa inflationen med
subventioner som inte finansieras med ökade statsinkomster måste därför i
det nu rådande ekonomiska läget betecknas som tämligen illusoriska.

Regeringen har i olika sammanhang aviserat ett kommande besparingsprogram.
I kompletteringspropositionen har omfattningen av programmet
angivits till 7 miljarder kronor. Senare har det dock uppgivits från
regeringens sida att denna beloppsram skulle behöva höjas ytterligare, ev. till
9 miljarder kronor. Denna uppjustering har motiverats med kostnaderna för
regeringens s. k. åtgärdspaket som presenteras i proposition 1979/80:181.
Regeringen har dock, trots upprepade krav på besked från socialdemokraternas
sida, inte velat upplysa om innehållet i det aviserade besparingsprogrammet.

Innebörden av detta är således att regeringen förklarar att den nu ämnar
öka budgetunderskottet, främst till följd av ökade livsmedelssubventioner,
för att i höst eller i början av 1981 återta detta belopp genom besparingar på
statsbudgeten.

En sådan ryckighet i den ekonomiska politiken är ytterst olämplig och ett
uttryck för en felaktig konjunkturpolitik. Den innebär nämligen att man
stimulerar efterfrågan via den privata konsumtionen i en ekonomisk
situation som fortfarande i stort sett präglas av en stark konjunktur. Däremot
aviserar man kraftiga neddragningar av transfereringarna till hushållen
någon gång nästa år, när det mesta talar för att vi då har drabbats av en
vikande konjunktur med påfrestningar på efterfrågan och sysselsättningen.

Det framstår vidare som helt oacceptabelt att regeringen utlovar ökade
matprissubventioner, om detta som uppgivits skall ske till priset av
åtstramningsåtgärder på andra områden som av sociala och fördelningspolitiska
skäl kan vara mycket angelägnare att slå vakt om. Sådana åtgärder
kan, som har antytts från regeringens sida, gälla bostadsstödet, pensionerna
och stödet till barnfamiljerna.

Regeringen har således på en rad avgörande punkter underlåtit att ge

Mot. 1979/80:2080

9

besked om utformningen av de aviserade livsmedelssubventionerna. Det
gäller såväl omfattningen, inriktningen och finansieringen av åtgärderna som
deras fördelningspolitiska effekter på sikt. Om regeringen inte skapar
klarhet i fråga om de avgörande avvägningsproblem som har behandlats i det
föregående, är det inte möjligt att ta ställning till vilka åtgärder som nu är
lämpliga för att hålla tillbaka prisökningarna och slå vakt om de breda
folkgruppernas levnadsstandard.

Hemställan

Vi hemställer

att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om insatser för att underlätta nya löneavtal,

2. beslutar att lagen om insättning på tillfälligt vinstkonto även
skall avse 1981 års vinster,

3. beslutar att ändra 2 § i förslaget till lag om insättning på
tillfälligt vinstkonto på sådant sätt att insättning på vinstkonto
inte behöver göras om den justerade årsvinsten understiger
200 000 kr.,

4. beslutar i enlighet med vad som i motionen anförts om
arbetstagares rätt att väcka förslag om användning av vinstfond.

Stockholm den 28 maj 1980

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)
GÖRAN KARLSSON (s)
OLLE WESTBERG (s)

VALTER KRISTENSON (s)
MAJ-LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)

i Hofors