med anledning av propositionen 1977/78:178 med förslag till

Motion 1977/78:1957 av förste vice talmannen Torsten Bengtson m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1977/78

1957-1960

Motion

1977/78:1957

av förste vice talmannen Torsten Bengtson m. fl.
med anledning av propositionen 1977/78:178 med förslag till
lagstiftning om marknadsföringen av alkoholdrycker och tobaksvaror

De i propositionen 1977/78:178 framlagda lagförslagen med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror framläggs i
anledning av riksdagens beslut under 1976/77 års riksmöte, med begäran om
regeringsförslag rörande förbud mot alkoholreklam och tidigare uttalanden
av riksdagen om åtgärder i syfte att minska tobaksbruket. Handelsministern
följer i huvudsak de av Tobaks- och alkoholreklam utredningen i oktober 1976
framlagda förslagen. Tillämpningen av de särskilda bestämmelserna knyts
sålunda till marknadsföringslagen och skall följaktligen handhas av konsumentombudsmannen
och marknadsdomstolen.

I propositionsförslaget görs dock vissa icke oväsentliga preciseringar av vad
som avses med särskilt måttfull marknadsföring av alkoholdrycker och
tobak. Enligt 2 § i båda lagarna skall sålunda särskilt gälla att reklam- eller
annan marknadsföringsåtgärd ej får vara påträngande eller uppsökande eller
får uppmana till bruk av alkohol eller tobak. 1 2 § andra stycket i lagförslaget
om alkoholdrycker fogas därtill ett formellt förbud mot kommersiell
annonsering i periodisk skrift eller annan enligt TF jämförbar skrift vid
marknadsföring av spritdrycker, vin eller starköl. Undantag görs för tryckt
skrift, som tillhandahålls endast på försäljningsställe. Handling som strider
mot dessa föreskrifter skall anses vara otillbörlig marknadsföring mot
konsumenter enligt marknadsföringslagen. I fråga om tobaksvaror tillåts
däremot kommersiell annonsering, men det krävs att annons innehåller
varningstext och innehållsdeklaration på samma sätt som nu är föreskrivet på
förpackningarna.

Det är möjligt att man vid bedömningen av lagförslagen bör skilja på
förslaget beträffande alkoholreklamen och förslaget om tobaken med dess
föreskrifter om informerande hälsoråd. Vi håller oss här till frågan om
alkoholreklamen och medger att lagförslaget synes vara ett beaktansvärt steg
mot en begränsning av sådan reklam. Enligt vår bedömning är lagförslaget
dock otillräckligt och det ger inte effektiva garantier mot samhällsskadlig
alkoholreklam. Det föreslagna utnyttjandet av marknadsföringslagen framstår
nämligen inte, såsom närmare belyses i det följande, som ett säkert
instrument för att ur den offentliga miljön få bort annonsernas köp- och
konsumtionsmaningar.

Förslaget lär heller inte helt kunna tillfredsställa de krav som låg bakom
riksdagsbeslutet med begäran om förbud mot alkoholreklamen. Redan valet

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1957-1960

Mot. 1977/78:1957

2

av marknadsdomstolsforfarandet är egendomligt med tanke härpå, eftersom
den modellen vid frågans tidigare behandling ständigt framförts av motståndarna
till reklamförbud. Då Nordiska rådet rekommenderade medlemsstaterna
att införa reklamförbud beträffande alkohol och tobak, gick minoriteten
på linjen att i stället införa bestämmelserom otillbörlig marknadsföring under
förmenande att förbud var olämpliga och diskriminerande ingrepp, som det
var omöjligt att effektivt kontrollera. Och när en stor majoritet i alkoholpolitiska
utredningen föreslog förbud mot alkoholreklam i lagen om alkoholdrycker,
förordade de två reservanterna (Hillbo och Wennerfors) en "återhållen”
reklam under kontroll av KO-ämbetet med stöd av marknadsföringslagen.
Vid fjolårets riksmöte framfördes yrkanden om förbud mot
alkoholreklam (i motionerna nr 1515 av herrar Johansson i Skärstad och
Nilsson i Agnäs, nr 1517 av herr Lindblad m. fl., nr 1519 av herr Palme m. fl.
och nr 1537 av herr Werner m. fl.). Socialutskottet, som i sitt yttrande
lämnade en sammanfattning av Tobaks- och alkoholreklamutredningens
förslag om tillämpning av marknadsföringslagen, fann mycket starka skäl
tala för ett reklamförbud och förutsatte att regeringen inom en nära framtid
skulle framlägga förslag härom. Skatteutskottet förklarade sig dela denna
uppfattning och föreslog i sitt yttrande en begäran hos regeringen om förslag
till reklamförbud, vilket godkändes av riksdagen (SkU 1976/77:40, rskr
231).

Departementschefen har emellertid valt att följa den av Tobaks- och
alkoholreklamutredningen föreslagna linjen, nämligen att anknyta regleringen
till marknadsföringslagens regelsystem, och avböjer att införa straffsanktionerade
reklamförbud. Den i remissyttranden framförda kritiken för
ineffektivitet hos detta system tas inte ens upp till diskussion. I propositionen
betonas däremot starkt fördelarna för de enskilda näringsidkarna med det
föreslagna systemet (s. 44 och 45), nämligen att marknadsdomstolen bara i
enskilda fall och med verkan för framtiden får avgöra om en viss åtgärd såsom
otillbörlig skall förbjudas vid vite. Endast ett återupprepande av åtgärden
efter vitesföreläggande kan drabbas av påföljden, och utdömandet av vitet
skall dessutom prövas på talan av åklagare vid allmän domstol. Samtidigt görs
det gällande att man därmed har fått ett snabbt och effektivt medel att
förhindra olämpliga beteenden på marknadsföringsområdet.

Det skall inte förnekas att marknadsdomstolsforfarandet är ett flexibelt och
lämpligt instrument på områden där det för lagstiftaren är vanskligt att på
förhand avgöra och klart beskriva vad som skall anses vara t. ex. otillbörlig
marknadsföring. Men snabbheten och effektiviteten vid förhindrande av
otillbörliga åtgärder måste nog betvivlas. De av departementschefen betonade
fördelarna för näringsidkare från rättssäkerhetssynpunkt avslöjar
samtidigt riskerna för bristande effektivitet av förfarandet. Friheten från
sanktion vid handlingar, vilkas otillbörlighet det kan vara svårt att avgöra, är
en lika självklar fördel som frånvaron av sanktion är en uppenbar brist vid
uppsåtliga överträdelser av marknadsföringsregler, då gärningsmannen inte

Mot. 1977/78:1957

3

kan ha tvekat om otillbörligheten (t. ex. därför att andra förut fått vitesförelägganden
eller handlandet strider mot uttalanden i lagen, motiv eller
branschöverenskommelser).

När det gäller att övervaka reklamen och annonseringen av bortåt 12 000
näringsidkare, har vi av effektivitetshänsyn svårt att lita till ett sanktionssystem.som
innebär att ingen kan träffas av någon sanktion för överträdelser
av vare sig klara prejudikat eller branschregler eller ens av i lagen gjorda
preciseringar, förrän marknadsdomstolen efter talan av KO vid vite förbjudit
just honom att fortsätta det otillbörliga handlandet eller KO i fråga av mindre
vikt meddelat honom ett motsvarande förbudsföreläggande och han själv
godkänt detta.

För en lagstiftare, som är angelägen att komma åt alkoholreklamens
skadliga verkningar, är det ofrånkomligt att mot varandra väga effektiviteten
av straffsanktionerade reklamförbud och verkan av de föreslagna åtgärderna
mot otillbörlig marknadsföring. En förutsättning för straffsanktionerade
reklam- och annonsförbud är givetvis att lagstiftaren i förväg kan ge klara och
något så när uttömmande regler för vad som skall gälla och som sålunda kan
ligga till grund för tydliga brottsbeskrivningar. Det förebragta utredningsmaterialet
har enligt vår mening inte visat att gränsdragnings- och tillämpningsfrågorna
vid sådana förbud skulle vara omöjliga att bemästra från
lagstiftarens synpunkt. Utredningen har väl tillvaratagit och delvis överdrivit
därmed förenade svårigheter utan att göra något allvarligt försök att i detalj
utforma några reklamförbud. Både Norge och Finland har numera efterkommit
Nordiska rådets rekommendationer om sådana förbud, och det finns
all anledning att utnyttja detta erfarenhetsmaterial i positiv anda.

Såvitt vi förstår kan syftet med förbudsregler mot alkoholreklam inte
tillfredsställande bli tillgodosett utan straffbestämmelser, som genom att de
av lagstiftaren fastställts i förväg verkar preventivt på uppsåtliga överträdelser.

Departementschefen har som förut nämnts gjort icke oväsentliga preciseringar
av vad som skall anses utgöra otillbörlig marknadsföringsåtgärd i fråga
om alkoholreklam genom föreskriften att reklam- eller marknadsföringsåtgärd
ej får vara påträngande eller uppsökande - vilket enligt motiven innebär
förbud mot bl. a. utomhusreklam och s. k. direktreklam, dvs. reklam i
meddelanden direkt till konsument - och ej heller får uppmana till
alkoholbruk. Ännu viktigare förefaller det förbudet mot kommersiell annons
vara, vilket enligt departementschefen tillkommit ”med hänsyn till vad som
får uppfattas vara riksdagens bedömning av frågan”.

En näringsidkare kan dock avsiktligt bryta mot dessa föreskrifter och
annonsera både en och flera gånger och fortsätta därmed kanske i månader,
utan någon påföljd alls, ända tills han personligen varit föremål för
förhandling inför marknadsdomstolen eller KO och fått vitesföreläggande att
låta bli sådan otillbörlig marknadsföring. Och nästa näringsidkare kan med
lika stor framgång göra om samma manöver, etc. Vi har svårt att tro att detta

Mot. 1977/78:1957

4

motsvarar vad riksdagen avsett med sitt beslut.

Lagrådet, som lämnat förslagen utan erinran, har dock i fråga om det s. k.
annonsförbudet gjort den märkliga reservationen, att lagrådet ”ansett sig inte
böra gå in på en bedömning av bärkraften i de rättspolitiska skäl som har
motiverat att överträdelser av de föreslagna lagbestämmelserna rörande
annonsering skall, i stället för att på vanligt sätt straffbeläggas, föranleda att
ett förbud eller åläggande av samma sakliga innehåll som den redan lagfästa
föreskriften kan komma att meddelas enligt marknadsföringslagen”.

Vi vågar tolka lagrådets påpekande som en i artig form gjord reservation
mot det meningslösa och ineffektiva i att, när lagen innehåller att väl
preciserat förbud, inte straffbelägga detta direkt utan i stället kräva upprepande
av samma förbud hos marknadsdomstolen för att få fram en sanktion
mot fortsatta överträdelser. Med det påpekandet har lagrådet lämnat saken
därhän, eftersom regeringen inte varit mer angelägen om förbudets effektivitet.
För att få ett effektivt förbud mot alkoholreklam bör överträdelser falla
under allmänt åtal. En lagstiftning i detta syfte kan t. ex. ha följande
utformning:

Förslag till vissa ändringar i lagförslaget om marknadsföring av alkoholdrycker

1 § Denna lag gäller tillverkning av drycker, m. m.

Ny rubrik före 2 §: Otillbörlig marknadsföring

2 § första stycket blir ny 2 §: Med hänsyn till bruk av alkohol.

3 § Handling som strider mot 2 § otillbörlig mot konsumenter.

Ny rubrik före ny 4 §: Straffbelagt förfarande
2 5 andra stycket (med nedan angivna ändringar) blir ny 4 §.

Regeringens förslag

Vid marknadsföring av spritdrycker,
vin eller starköl får ej användas
för sådan dryck.

Motionärernas förslag

Vid marknadsföring av alkoholdrycker
får ej användas för

sådan dryck.

Näringsidkare som uppsåtligen
överträder annonsförbudet i första
stycket dömes till böter eller fängelse i
högst sex månader. Överträdelse
ligger under allmänt åtal.

Har flera medverkat till gärning som
avses i första stycket, skall 23 kap. 4
och 5 §§ brottsbalken tillämpas.

Mot. 1977/78:1957

5

Regeringens förslag Motionärernas förslag

Ny 5 §

(För att hindra kollisioner mellan Den som överträtt vitesförbud dö

viten och straff; jfr 9 § marknadsfö- mes ej till ansvar enligt denna lagfor

ringslagen.) gärning som omfattas av förbudet.

4 § blir (med nedan angiven ändring) ny 6 §.

Om förbud mot vissa marknads- Om förbud mot vissa andra markföringsåtgärder
finns bestämmelser i nadsföringsåtgärder finns bestämlagen
(1977:293) om handel med melser i lagen (1977:293) om handel

drycker. med drycker.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

Utformningen av ett sådant förbud mot kommersiell annonsering går
tillbaka på den grundläggande prövning av frågan som skedde i samband med
ändringen av tryckfrihetsförordningen. Med de i propositionen givna
motiven synes förbudet lagtekniskt väl lämpa sig för att direkt straffbeläggas.
Det må erinras om att även andra handlingar, där gärningsbeskrivningama är
klart utformade, har straffsanktionerats inom marknadsföringslagens ram
(t. ex. illojal konkurrens).

Annonsförbudet är enligt förslaget begränsat till kommersiell annonsering
av spritdrycker, vin och starköl, medan lagbestämmelserna i övrigt avser
”alkoholdrycker” och sålunda omfattar öl av klass II. Departementschefens
motivering för denna särskillnad är enligt vår mening knappast hållbar och
röjer i vart fall föga tilltro till marknadsföringslagens effektivitet. Det
åberopas att handeln med sprit, vin och starköl bedrivs under starkt
kontrollerade former och i huvudsak endast av två statliga monopolbolag.
Skälen mot annonsförbud väger därför mindre inom detta område, där vi
redan har ett system med goda möjligheter att komma till rätta med
marknadsföringsåtgärder som innebär kringgående. Handeln med öl är
däremot,även om viss reglering förekommer, i princip fri, och konkurrensen
på det området skulle vid ett annonsförbud sannolikt leda till ökade
marknadsföringsaktiviteter av annat slag, som skulle bli ytterligt svåra att
övervaka. Ett annonsförbud för öl skulle därjämte kunna inverka negativt på
samhällets strävanden att främja övergången till svagare drycker.

Erfarenhetsmässigt vet vi att det är på ölområdet med hård konkurrens
mellan olika märken som ett annonsförbud främst behövs. Det var ju
bryggerierna som genom sin hänsynslösa reklam för att göra mellanölet till en
ungdomsdryck gav det mest övertygande beviset för att reklamen kraftigt
kan öka omsättningen av alkoholdrycker. Varken i någon av de motioner,
vari vid fjolårets riksdag krävdes förbud mot alkoholreklam, eller i utskottsutlåtandena
gjordes undantag för öl av klass II.

Vi finner det således önskvärt att utskottet under behandlingen av frågan

Mot. 1977/78:1957

6

söker beakta vad som kan göras för att på bästa sätt fullfölja riksdagens beslut
förra året om reklamförbud mot alkoholreklam. Det är viktigt att lagstiftningen
får sådan utformning, att den blir ett effektivt medel i strävandena att
fullfölja riksdagens målsättning att minska den alltför höga alkoholkonsumtionen.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen i anslutning till lagstiftningen om marknadsföring av
alkoholdrycker som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i motionen.

Stockholm den 2 maj 1978

TORSTEN BENGTSON (c)

TORE NILSSON (m) KARL ERIK ERIKSSON (fp)