med anledning av propositionen 1978/79: 115 om riktlinjer för energipolitiken

Motion 1978/79:2406 av Thorbjörn Fälldin m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

Mot. 1978/79: 2406

1978/79: 2406

av Thorbjörn Fälldin m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79: 115 om riktlinjer för
energipolitiken

Inledning

Enligt centerpartiets mening kan kravet på en allsidig välfärd innefattande
såväl goda ekonomiska levnadsbetingelser som en god livsmiljö
bäst tillgodoses i ett decentraliserat samhälle. Energiförsörjningssystemet
måste planeras med denna utgångspunkt. Den koncentrationsinriktade
energipolitik som bedrivits under de senaste decennierna har
på ett avgörande sätt förstärkt övriga centraliseringstendenser i det
moderna samhället och därmed misshushållningen med tillgängliga resurser.

För såväl Sverige som andra industriländer har industrialiseringsprocessen
medfört en kraftigt ökad materiell standard för de enskilda människorna.
De flesta i vårt land har genom industrialiseringen fått tillfredsställande
levnadsbetingelser materiellt sett. Samhället har tillförts
ekonomiska resurser för angelägna reformer på olika områden. Målsättningen
med dessa reformer har bl a varit att skapa en likvärdig ekonomiskt
trygg tillvaro och ett större inflytande över den egna livssituationen
för de enskilda människorna. Samhället har vidare fått resurser till
en förbättrad offentlig service m. m.

Industrialiseringen har således i dessa hänseenden inneburit en positiv
utveckling för såväl samhälle som individ. Samtidigt har emellertid
industrialiseringsprocessen medfört att koncentrationstendenserna i
samhället kraftigt förstärkts. I Sverige har under det senaste århundradet
en kraftig folkomflyttning ägt rum, vilken medfört en allt större
koncentration av befolkningen till några få storstadsregioner. Inom näringslivet
har koncentrationen förstärkts alltmer ju längre den industriella
utvecklingen fortskridit både vad avser produktionsstruktur och
maktfunktioner. Administrationens tillväxt har även kraftigt bidragit
till befolkningskoncentrationen. Den statliga verksamheten är till stor
del lokaliserad i Stockholmsområdet. De kommunala verksamheterna
har vanligen förlagts till den största orten i länet respektive kommunen.

Den ovan beskrivna utvecklingen mot ett alltmer centraliserat samhälle
har varit särskilt markerad under efterkrigstiden, då koncentrationstendenserna
medvetet stimulerats av en politisk majoritet mot centerns
uppfattning. Storskalighet och arbetskraftens geografiska rörlighet
ses som en fortsatt förbättrad ekonomisk standard. Koncentra

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2406

Mot. 1978/79: 2406

tionstanken har varit den bärande idén för samhällsstrukturens utformning.

Denna samhällsutveckling har förutsatt en allt starkare exploatering
av tillgängliga råvaruresurser och energikällor med en allt större påverkan
på naturmiljön. Denna exploatering är priset för en starkt ökad
energianvändning per capita. Kraftproduktionen har koncentrerats till
allt större enheter med avancerad teknik och utnyttjande av de kvantitativt
bästa energikällorna medan mindre och enklare former för kraftproduktion
har slagits ut.

Från samhällets sida har strävan varit att säkra en obegränsad tillgång
på billig energi utan att samtidigt se till att energin utnyttjades
effektivt. Detta har inneburit att de ändliga energikällorna, i synnerhet
oljan, fått en allt större andel i energiförsörjningen. Under efterkrigstiden
har Sverige — liksom många andra industriländer — dragit på sig
ett mycket stort oljeberoende, vilket i dag är ett stort problem i den
svenska energiförsörjningen. Den enorma oljeanvändningen är ett
exempel på sårbarheten i vår nuvarande försörjningssituation och illustrerar
på vilken bräcklig grund vårt välstånd vilar.

De förbättrade materiella levnadsvillkoren innebär att allt fler värdesätter
även andra ting än materiell standard. Man ifrågasätter exploateringen
av miljön och menar att en allsidig välfärd också måste
innefatta en god miljö. Insikten om att all mänsklig verksamhet måste
anpassas till de förutsättningar ekosystemen ger blir allt större. Människan
är för sin överlevnad beroende av att leva i harmoni med jordens
ekosystem av vilket hon är en del. Utnyttjande av råvaruresurser och
energikällor måste därför ske på ett sådant sätt att det inte äventyrar de
funktioner och organismer på vilka ekosystemen är uppbyggda.

Kraven på trygghet i en god livsmiljö för alla och ansvaret för kommande
generationer måste enligt centerpartiets mening vara vägledande
för inriktningen av det politiska handlandet och baseras på en ekologiskt
grundad helhetssyn på samspelet mellan människa och miljö.

Energisystemets egenskaper och utformning har strategisk betydelse
för samhällsutvecklingen i stort, för sysselsättningsförhållanden, samhällsstruktur
och nationellt oberoende. Formerna för energitillförsel,
distribution och användning har en avgörande inverkan på samhällsstrukturen.
Miljö, säkerhet, trygghet och ekonomi hänger nära samman
med energianvändningen, och våra möjligheter att utnyttja olika
råvaror är beroende av energitillgången.

Energipolitiken måste underordna sig de övergripande samhällsmål
som skall uppfyllas. Energipolitikens inriktning påverkar den ekonomiska,
sociala och demokratiska utvecklingen i stort. Det är därför
viktigt att alltid beakta samspelet mellan å ena sidan valet av energipolitik
och å andra sidan den påverkan detta val får på politiken inom
andra sektorer av samhället.

Mot. 1978/79: 2406

Målet för vår energipolitik är att uppnå ett energisystem som är acceptabelt
ur miljö-, hälso- och säkerhetssynpunkt, som kännetecknas av
ekologisk balans, som uppvisar god försörjningstrygghet, som kännetecknas
av ansvar gentemot framtida generationer och som ger uttryck
för vår solidaritet med utvecklingsländerna.

Detta innebär att energiförsörjningen i det långsiktiga perspektivet
måste tillgodoses genom utnyttjande av de förnyelsebara energikällorna
samt en effektivare hushållning med tillgängliga resurser. Att i grunden
förändra energisystemet i ett modernt industrisamhälle tar dock
lång tid. 10 å 40 år är det som kan anges för Sveriges del. Spännvidden i
tidsintervallet beror på hur hårda bindningarna är till olika energikällor,
t. ex. tekniskt och volymmässigt. Det är emellertid med tanke på
vårt stora oljeberoende nödvändigt att vi redan nu bestämmer oss för
en energipolitisk inriktning som innebär förstärkt satsning på energihushållning
och övergång till förnyelsebara energikällor oavsett skilda
bedömningar om när bristen på olika ändliga energikällor blir kännbar.

Med hänvisning till det anförda måste ett beslut om förändring av
energipolitikens inriktning ange riktlinjer för att minska vårt oljeberoende.
Detta kräver bl. a., dels att utnyttjade energislag anpassas efter
användningsområde, dels att effektiva styrmedel används och satsningar
på inhemska förnyelsebara biobränslen och solenergi sker. Under en
övergångstid kan andra importerade bränslen vara en möjlighet att sprida
riskerna i energisystemet. Medvetenheten om problemen med oljeberoendet
får dock inte medföra att vi byter ut beroendet av olja mot
ett beroende av någon annan ändlig energikälla med än större miljöoch
säkerhetsproblem som följd. Vi får inte ersätta oljeberoendet med
ett kärnkraftsberoende. En minskning av oljeanvändningen får därför
inte ske till priset av ökad användning av kämkraftsbaserad el för uppvärmningsändamål.

Energipolitiken måste i stället inriktas på att systematiskt byta ut oljan
mot andra energislag, främst inhemska förnyelsebara bränslen som
ved, flis, biomassa, torv etc. Utnyttjandet av en mångfald inhemska
energislag ger större säkerhet och mindre sårbarhet än dagens situation.
Av miljöskäl bör vi också introducera naturgas för att ersätta olja och
väsentligt stimulera utbyggnad av flerbränsleeldade kraftvärmeverk.
Under den tid som vi ändå kommer att vara beroende av stora mängder
olja är det också en trygghet att öka närförsörjningen med olja från
t. ex. Nordsjön och att sluta direktavtal med flera oljeproducerande
länder.

För framtiden är den ständigt flödande energin från solen i dess olika
former vad vi måste lita till.

Främjande av inhemska och förnyelsebara energikällor måste ske i
olika led, dvs. i forsknings- och utvecklingsarbete, i pris- och skattepolitik,
i distribution och organisationsarbete. Framtidens energisystem

Mot. 1978/79: 2406

måste byggas upp med utgångspunkt från de krav som de förnyelsebara
och inhemska energikällorna ställer. Institutionella och administrativa
hinder måste undanröjas och de förnyelsebara energikällorna få
ett sådant introduktionsstöd att de får likvärdiga marknadsvillkor med
de energikällor som i dag används i stor skala. Konsumenternas inflytande
måste ökas inom energisektorn.

Genom kraftfulla satsningar på energihushållning och energisparande
kan oljeanvändningen minskas. Vidare måste åtgärder för att öka energisystemets
flexibilitet, dvs .förmåga att utnyttja alternativa energiråvaror,
vidtas. Stora insatser krävs för att hushålla med energi inom
industri-, transport- och uppvärmningssektorema.

Hushållning med samhällets resurser kräver att utbyggnad och dimensionering
av det framtida energiförsörjningssystemet grundas på en
i vid mening samhällsekonomisk lönsamhetsbedömning som även tar
hänsyn till kraven på miljö- och försörjningstrygghet. Det är vår uppfattning
att ett hänsynstagande till de samhällsekonomiska kostnaderna
motiverar ett energisparande utöver vad som är privatekonomiskt lönsamt
med de marknadspriser på energi som f. n. råder. Så länge det ur
samhällets synpunkt är lönsammare att spara än att producera och distribuera
en kilowattimme måste satsningar på hushållningsåtgärder vara
det primära. En kraftfull satsning på energihushållning och energisparande
är också en av förutsättningarna för att en god miljö och ett
till ekologiska krav bättre anpassat samhälle skall kunna formas.

Centerpartiet har sedan länge förespråkat en inriktning av energipolitiken
som sätter säkerheten främst. Vi ifrågasatte tidigt utbyggnaden
av kärnkraften och krävde stopp för en fortsatt satsning på kärnkraft
så länge inte alla problem och risker var lösta. Det beslut som
togs 1975 om energipolitikens inriktning innebar, att den förväntade
ökningen av elbehovet i huvudsak skulle tillgodoses genom produktion
av el i kärnkraftverk. Övriga partiers ställningstagande byggde på en
ökning av elbehovet som visat sig vara helt orealistisk. Centerpartiet
gick emot en fortsatt kärnkraftsutbyggnad och förordade i stället en
starkare satsning på alternativa energikällor och energihushållning. Vi
pekade på de problem och risker som är förknippade med användning
av kärnenergi och betonade ansvaret för kommande generationer.

I den trepartiregering som tillträdde efter valet 1976 hade centerpartiet
huvudansvaret för energifrågorna. Detta innebar att energipolitiken
gavs en ny inriktning och en mängd åtgärder vidtogs för att bereda
vägen för ett energiförsörjningssystem baserat på energihushållning och
inhemska förnyelsebara energikällor men utan kärnkraft. Följande
exempel kan nämnas:

1. Energikommissionen tillkallades med direktiv att utarbeta ett underlag
för omprövning av energipolitikens inriktning fram till 1990.

Mot. 1978/79: 2406

2. Lag om särskilt tillstånd för att få tillföra kärnreaktor kärnbränsle
infördes — den s. k. villkorslagen.

3. Lag om allmänna fjärrvärmeanläggningar infördes.

4. Stödet till energibesparande åtgärder inom näringslivet förstärktes
kraftigt.

5. Förenklade och förbättrade regler samt en omfattande resursförstärkning
i en tioårig energisparplan för befintlig bebyggelse genomfördes.

6. Lag om kommunal energiplanering infördes.

7. Omfattande utredningsarbete för introduktion av naturgas igångsattes.
Införandet förbereddes genom att en särskild koncessionslagstiftning
för rörledningar antogs.

8. Kraftigt förstärkta medel för energiforskning anvisades, totalt ca
1 miljard kronor för treårsperioden 1978/79—1980/81. Forskningen inriktades
på förnyelsebara energikällor, särskilt på områdena biomassa
och vindkraft. Forskningen kring fortsatt kämenergiutveckling drogs
ned.

9. Ekonomiskt stöd för upprustning och byggande av små vattenkraftverk
infördes.

10. Vattenkraftens framtida utbyggnad reglerades.

11. Program för utbyggnad av kraftvärme förbereddes.

Det förslag till riktlinjer för energipolitiken (prop. 1978/79:115) som
nu presenterats innebär emellertid att denna inriktning bryts. I stället
sker en återgång till en kraftig satsning på kärnkraften. Regeringsförslaget
innebär att starka bindningar till kärnkraften skapas bl. a. genom
en fortsatt reaktorutbyggnad, förberedelser för uranbrytning samt byggande
av såväl hetvattenledningar för kärnvärme till storstadsområdena
som 800 KV-ledningar för distribution av el.

Riksdagens uttalande 1975 att handlingsfrihet för framtiden bör eftersträvas
inom energiområdet tycks inte längre prioriteras. Regeringens
strävanden förefaller i stället vara att styra utvecklingen mot ett
kärnkraftsberoende med en allt större bindning till ett kärnkraftssamhälle
med alla de faror och problem detta för med sig. Detta är enligt
vår mening synnerligen anmärkningsvärt, eftersom det i den regeringsförklaring
folkpartiregeringen avlämnade bl. a. framhölls, att regeringen
avser att bedriva en energipolitik som kan få bred uppslutning i
riksdagen ”och bland svenska folket”. Det är väl känt genom många
olika undersökningar att allmänhetens inställning till kärnkraften är
starkt splittrad. Vi har därför i annat sammanhang begärt att folket i
en omröstning senast på valdagen skall få säga sin mening om energipolitikens
inriktning innan ett beslut fattas. För vår del har vi krävt
att svenska folket skall få möjlighet att ta ställning till ett energipolitiskt
alternativ som innebär att inga ytterligare resurser disponeras för
kärnkraftsutbyggnad och resurserna i stället utnyttjas för effektivare
hushållning, övergång till förnyelsebara energikällor och därmed på sikt

Mot. 1978/79: 2406

ett samhälle utan kärnkraft. Omröstningen bör således gälla ett Ja-alternativ
och ett Nej-alternativ, där Ja-alternativet innebär en fortsatt
satsning på kärnkraft och Nej-alternativet att inga ytterligare resurser
satsas på kärnkraften samt ett principbeslut om avveckling av befintliga
reaktorer. Att en sådan folkomröstning genomförs innan beslut om
riktlinjer för energipolitiken fattas är enligt vår mening en grundläggande
demokratisk fråga med tanke på den avgörande inverkan på den
fortsatta samhällsutvecklingen som ett beslut om energipolitikens inriktning
har. Vi föreslår därför att behandlingen av prop. 1978/79:115
om riktlinjer för energipolitiken i huvudsak uppskjuts till 1979/80 års
riksmöte. Därest detta yrkande inte vinner riksdagens bifall vill vi med
föreliggande motion redovisa vårt energipolitiska alternativ som innebär
ett program för att successivt anpassa vårt nuvarande energisystem
till energihushållning och användning av inhemska förnyelsebara energikällor.
Det är därvid ofrånkomligt att vissa energislag av hälso-, miljöoch
säkerhetsskäl måste ersättas snabbare än andra. Å andra sidan gäller
av samma skäl att vissa energislag ej kan introduceras i full skala
förrän alla konsekvenser kan överblickas. De energipolitiska strävanden
som således kommer till uttryck i vår motion innebär på sikt en radikal
förändring av vårt energisystem. Vi accepterar varken oljeberoende
eller kämkraftsberoende. Principbeslut om avveckling av kärnkraften
måste fattas nu och målsättningen vara att till 1990 radikalt reducera
oljeanvändningen. I övergångsfasen måste oljeimporten spridas på
flera leverantörer. Naturgas måste främst av miljöskäl introduceras
som ersättning för olja. Betydande satsningar på energihushållning och
energisparande måste ske. En stark satsning på forskning och utveckling
av förnyelsebara energikällor krävs liksom inrättande av regionala
utvecklingsbolag med uppgift att utifrån känd teknik stimulera användning
av skogsbränsle, sol och vind i energiförsörjningen.

Förändringar av energisystemet kommer att ta lång tid i anspråk
men vi måste nu ange färdriktningen. Framtidens energisystem måste
anpassas efter naturens krav. En energipolitik med ovan beskriven inriktning
ger oss tid och möjligheter att byta energiförsörjningssystem på
ett planerat och socialt acceptabelt sätt. Vi kan med bevarad levnadsstandard
övergå till ett resurshushållande och decentraliserat samhälle.

Miljö, hälsa och säkerhet

Inledning

Energiförsörjningssystemets utformning har stor betydelse för våra
möjligheter att få en godtagbar livsmiljö. Valet av energikällor måste
ske med utgångspunkt från kravet på resurshushållning och anpassning
till miljön. Vår ökade energianvändning är delvis orsak till den alltmer
försämrade naturmiljö vi har fått. Exempel på detta är försurade och

Miljö belastning	ENERGIKÄLLA	Effekter
Olja	Kol	Gas	.... Urar	! Vatton\| kraft	1 Torv	Bio massa	Vind	Geo
COj	X	X	X			X				Luftförorening, klimatförändring
sex.	X	X		X						Luftförorening, mark- och vattenförorening, (försurning) hälsoeffekter (akuta)
NOx	X	X	X			X	X			Luftf örorening, vattenförorening, hiilsoeffekter (akuta, ökad inf.risk, cancer)
PAH	X	X	X			X	X			Luftförorening, hälsoeffekter (cancer)
Metaller ! iie , Pb, Cd	X	X		v *						Luftförorening, mark- och vattenförorening , hälsoeffekter, ekologiska effekter
0.1 ja i i	V				! !	! .........			Hark- och vattenförorening Ekologiska effekter.
Radioaktiva {Unnen		X	. _ ....	X	! i	J j 1 1 1	i			Luftförorening, mark- och vattenförorening, hälsoeffekter (akuta, cancer)
Uppvärmt kylvatten	X'	X		X	J	1 i	i i	j j		f Vattenförorening, förskjutning av ekologisk balans
Landan vändning		X \|		X	X 1 Ä l	X	»i M i	X		Inverkan pä konkurrerande Intressen. Estetiska störningar
Salt vatten		1 1 1	i \|	1	! i		t. j { l	i i	X	Hork- och vattenförorening.

Mot. 1978/79: 2406

kvicksilverförgiftade sjöar och svåra skador genom allt oftare återkommande
oljekatastrofer. Den försämrade miljön genom användning av
vissa energikällor har även medfört en ökande cancerfrekvens.

I prop. 1978/79:115 betonas att alla energislag som kan väntas ge ett
väsentligt bidrag till vår energiförsörjning är förknippade med miljöoch
hälsorisker. Föredraganden pekar på en mängd olika risker, men
särskiljer inte vid sin bedömning olika typer av miljö- och hälsorisker.

Det måste enligt vår mening vara grundläggande att skilja mellan
exempelvis olyckor som kan ses som enstaka händelser utan utsträckning
i tiden och olyckor med konsekvenser i århundraden framåt. Konsekvenserna
av en härdsmältningsolycka i en kärnreaktor kan inte jämföras
med konsekvenserna av ett tappat rotorblad i ett vindkraftverk.
De kontinuerliga svavelutsläppen i luften genom oljeanvändningen kan
inte jämföras med bullret från ett vindkraftverk osv.

Utgångspunkten för en bedömning av vilka energikällor vi skall utnyttja
måste enligt vår mening vara hur de medverkar till att forma ett
samhälle med ett energisystem i balans med naturens förutsättningar —
i ekologisk balans. Det är givet att man i en samlad bedömning av risker
på kort och lång sikt även måste ta hänsyn till direkta risker för
kroppsskador som kan finnas för allmänheten och för dem som arbetar
med att framställa energin och till risken för yrkessjukdomar. Detta
innebär emellertid inte att man får förledas att jämföra risker med användning
av olika energislag på det urskiljningslösa sätt som sker i
propositionen.

Miljöeffekter och risker vid användning av olika energikällor
Översikt

Fig. 1 ger en överblick över de miljöbelastningar och miljöeffekter
som olika energikällor leder till.

Akuta hälsoeffekter
Luftföroreningar

Luftföroreningarna i de svenska tätorterna kommer i första hand
från trafiken och från uppvärmning av hus. Föroreningarna är vanligen
en blandning av en mängd olika ämnen. En del är gasformiga, som svaveldioxid,
kväveoxider och koloxid. Andra föroreningar består av partiklar
(stoft) med varierande ursprung och sammansättning. Svaveldioxiden
kommer främst från värmeanläggningar, medan bilar och
andra motorfordon bär huvudansvaret för stoft, koloxid, kolväten och
bly. Det är också motorfordonen som är främsta orsaken till att det
finns höga halter av kväveoxider i gatuplanet.

Dessa problem kan begränsas eller elimineras bl. a. genom minskning
av biltrafiken, övergång till andra bränslen eller eldrivna fordon

Figur 2.

Cancerfall och ärftliga skador

Andra hälsuef f e.Kcer

I ett område där lägre
stråldoser erhålles
finns risk för strålsjuka,
sköldkörtelstörningar/
sköldkörtelknölar
och fosterskador.

Akuta dödsfall

Under ogynnsamma omständigheter, kan
så höga stråldoser komma att erhållas
i ett område att de som uppehåller sig
där löper risk att avlida inom 60 dagar.
Stort antal dödsoffer kan bara erhållas
om detta område berör en stad eller tätort.
Sannolikheten för detta beror därför
på väderlekssituationen och på befolkningsfördelningen
kring anläggningen
samt på effektivitet av evakuering. För
befintliga: svenska förläggningsplatser
är risken troligen mindre än någon procent
för att akuta dödsfall skall erhållas
efter en härdsmältning. Under
ogynnsamma omständigheter kan akuta dödsfall
erhållas*på avstånd av några mil från
anläaqnimen .

Markbeläggning, sanering nödvändig

Storleken av det område som måste saneras beror bl a på
väderleksförhållandena. Enligt WASH-1400 finns 50% risk
att mer än 7,5 km2 måste saneras,.30% risk att mer än 300 km2
måste saneras och 15% risk att-mer än 1300 'km2 måste
saneras.

KONSEKVENSER AV EU HXRDSMXLTNINCSOLYCKA

Den ökade strålningsnivån ger
upphov till en ökning av antalet
framtida cancerfall och ärftliga
skador. Utsläppets storlek och
befolkningstätheten har betydelse
för antalet fall men väderleksbetingelserna
har mindre betydelse.
För svenska anläggningar finns
50 % risk för att mer än något
1000 tal fall erhålles och någon
procents risk för att 10 000 tals
fall erhålles efter en härdsmältning
.

En härdsmältning leder till att ett moln av
radioaktiva gaser och partiklar släpps ut från
reaktoranläggningen. 'Molnet förs bort och sprids
med vinden. Molnet sjunker så småningom till
marken.

Mot. 1978/79: 2406

och övergång till fjärrvärme eller elvärme. Vid övergång till fjärrvärme
minskas problemet genom att rökgaserna släpps ut på större höjd, därigenom
sprids bättre och ger lägre halter i tätorten. I samband med elgenerering
sker miljöpåverkan i första hand på produktionsplatsen.

Radioaktiv strålning

Under normal drift anses utsläppen från kärnkraftverk inte ge omedelbara
hälsoeffekter. Den mest utsatta gruppen näst personalen är de
människor som bor nära kraftverken. Stråldoserna för ett års normaldrift
ligger för dessa personer på någon hundratusendel av den dos som
kan ge omedelbara strålskador, och då bara om man får hela dosen på
kort tid.

Vid olyckor i kärnkraftsanläggningar kan emellertid stora mängder
radioaktivitet spridas i omgivningen och ge risker för akut strålsjuka
eller dödsfall. Sannolikheten för sådana utsläpp bedöms vara låg men
är svår att uppskatta, se också fig. 2.

Inverkan på hälsan som visar sig efter viss tid

Långvariga (kroniska) besvär och sjukdomar i andningsvägarna

Luftföroreningar som sot, svavelföreningar och kvävedioxid kan påverka
luftvägarna redan om man bara utsätts för föroreningarna en
kort tid. Det finns också skäl att anta att om man utsätts för luftföroreningar
under lång tid så övergår irritationer och besvär, som normalt
är tillfälliga, i långvariga (kroniska) sjukdomstillstånd. Sådana sjukdomstillstånd
kan tänkas uppkomma till följd av de halter kvävedioxider
som blir aktuella genom utsläpp från bilar och kraftverk. Svaveldioxidhalterna
i vårt tätorter är relativt låga och det finns inte samma
skäl förmoda att dessa skulle ge upphov till kroniska skador.

Skador av giftiga metallutsläpp

En sammanställning av metallhalter i olika energiråvaror visas i fig.

4. Vissa av dessa metaller kan medföra risk för förgiftning. Särskilt
allvarliga kan utsläppen av kvicksilver och kadmium bli bl. a. därför att
dessa metaller lagras och anrikas i olika näringskedjor. Skadeverkningarna
beror i viss utsträckning på var utsläppen sker, men den totala belastningen
av miljön med dessa metaller har nu nått en nivå där ytterligare
tillskott måste betraktas som allvarligt.

Kadmium

Kadmium lagras bl. a. upp i markens ytskikt. Det tas sedan upp av
växter och djur och kommer via födan in i människan. Där lagras det
upp i njurarna. När kadmiumhalten i njurarna blir tillräckligt hög skadas
deras funktion. Redan i dag har invånarna i Sverige och många
andra länder betydande mängder kadmium i kroppen. Svenska 50-åring

Mot. 1978/79: 2406

Figur 3. Metallinnehåll per energiinnehåll i olika energiråvaror

Metall	Kol	Olja	Biomassa1	Torv	Skiffer3	Skiffer3
	ton/TWhth	ton/TWhtn	ton/TWhth	ton/TWth	ton/TWhei	ton/TWhth
Arsenik	1	<0,007			4,1	15
Kadmium	0,04	0,0004	(0,2)	0,04	0,25	0,9
Kobolt	0,8		(0,05)	0,05
Krom	3			1	34	120
Koppar	2		(2)	2	12	43
Kvicksilver	0,01	0,0003			0,04	0,1
Mangan	5		(20)	40	28	100
Molybden	0,6				36	130
Nickel	2	1	(0,3)	1	22	80
Bly	0,6		(0,8)	20	1,5	5,5
Selen	0,3
Vanadin	3	3			81	290
Zink	6		(20)	20	14	50
Energiinnehåll	7,5	11,5	2,7	2,4	8,23	2,33
TWh/milj. ton

1 Detta är ej nytillskott till biosfären, med reservation för kadmium i det gödningsmedel som tillförs
energiskogsodlingar.

* Avser Ranstadskiffer med antagande att uranet används i vanliga lättvattenreaktorer och att en reaktor
på 1 000 MW el ger 6 TWh/år och förbrukar 735 000 ton skiffer per år. Hänsyn har ej tagits till skifferns
innehåll av fossil energi. Om uranet utnyttjades i värmereaktorer skulle ca 24 TWh utvinnas per milj.
ton skiffer.

3 Avser enbart fossil energi i Ranstadskiffer.

ar har i medeltal en åttondel av de halter som ger påvisbara njurskador
hos känsliga personer.

Kvicksilver

Kvicksilver är ur miljösynpunkt ett särskilt besvärligt ämne. Det kan
omvandlas både i mark och vatten till mycket giftiga föreningar, som
sedan kan anrikas i näringskedjor.

När det gäller kvicksilverutsläpp från energiproduktion framför allt
av kol och skiffer måste dessa ses i relation till de totala utsläppen av
kvicksilver till biosfären från mänskliga aktiviteter. I Sverige uppgår de
totala utsläppen till minst 20 ton per år till luft och vatten. Naturvårdsverkets
ambition är att ha nedbringat utsläppen till luft omkring 1990
till ca 2 ton. Långtgående åtgärder för att minska kvicksilveranvändningen
i olika produkter såsom bekämpningsmedel, batterier etc. kommer
sannolikt även att föreslås. Utgångspunkten för naturvårdsverkets
program är att genom svartlistningarna på kvicksilverområdet försöka
minska försurningen av sjöar och vattendrag då försurning är en dominerande
faktor för kvicksilverförgiftning av sjöar.

Bly

Bly sätts till bensin i mycket stora kvantiteter, f. n. ca 1 300 ton per
år i Sverige. Jämfört med denna kvantitet är de små mängder, som f. n.
kommer från koleldning, utan betydelse. Dessutom föreligger bensin

Akuta

dödsfall

Sena

dödsfall

(cancer)

Sannolikhet för stora olyckor
per omsatt energienhet.

Frekvens per TWh
1

Kärnkraftverk
Barsebäck, 2aggr.

Vattenkraftverk

Y/////// Oljehantering
///////* Göteborg

OOOOO' LNG- terminal
>00 OO C Brofjorden

1/1 000

1 /10 000

1 /100 000

1/1 miljon

1/10 miljoner

1/100 miljoner

1/1 miljard

Mot. 1978/79: 2406

1/10 miljarder

Antal dödsfall per olycka

Mot. 1978/79: 2406

blyet i form av tetraalkylbly, som är mycket giftigt och upplagras i
centrala nervsystemet. Ämnet kan dessutom tas upp genom huden, vilket
innebär en klar yrkesrisk för dem som arbetar med utrustning för
hantering av ämnet i raffinaderierna.

Det är därför nödvändigt att kraftigt minska utsläppen av bly från
trafiken. Detta kan ske bl. a. genom att blyet ersätts med en högre halt
aromatiska kolväten, vilket kan öka avgasernas cancerframkallande effekt
eller också genom att ersätta blyet med metanolinblandning i bensinen.
Vi föreslår därför senare i motionen konkreta åtgärder på metanolområdet.

Cancer

Antalet människor som varje år insjuknar i cancer ökar i många länder.
Mellan 1958 och 1972 ökade antalet nytillkomna cancerfall i Sverige
från 19 000 per år till över 30 000 per år.

Cancer och kärnkraft

I kärnbränslets processkedja — från urangruvan över kärnreaktorn
till avfallslagret — släpps vissa mängder radioaktiva ämnen ut i miljön.
Under normala driftförhållanden är det kärnkraftaggregat och upparbetningsanläggningar
för använt kärnbränsle som svarar för huvuddelen
av utsläppen.

Kärnkraftaggregaten släpper ut små mängder radioaktiva ämnen i
luften, främst vissa s. k. isotoper av xenon, krypton, jod, väte och kol.
Dessa ämnen kommer huvudsakligen från mycket små läckor i enstaka
bränslestavar. Små mängder radioaktiva ämnen släpps också ut i kylvattnet.

Upparbetningsanläggningarna släpper i stort sett ut samma gasformiga
radioaktiva ämnen i luften som kärnkraftverken, men i form av
mer långlivade isotoper. Många av dessa ämnen frigörs när bränslestavarna
kapas sönder som ett första steg i upparbetningen. Vissa upparbetningsanläggningar
släpper även ut radioaktiva ämnen i havet.

Normala driftutsläpp från civila och militära kärnreaktorer och upparbetningsanläggningar
är tillsammans med de militära kärnladdningsproven
de huvudsakliga källorna till de radioaktiva ämnen i miljön
som inte har naturligt ursprung.

Vid olyckor i kärnenergianläggningar, då stora mängder radioaktivitet
släpps ut, kan ett stort antal cancerfall inträffa, se fig. 2 och 3.

Cancer och luftföroreningar från förbränning

Antalet fall av lungcancer har ökat starkt de senaste årtiondena. I
Sverige inträffar ungefär 2 000 fall om året. Huvudsakligen drabbas
män men andelen kvinnor har ökat under senare år. Man anser att
rökning orsakar eller bidrar till omkring tre fjärdedelar eller mer av

Mot. 1978/79: 2406

lungcancerfallen. Rökningens dominerande roll gör det svårt att få
klarhet om andra orsaker till lungcancer. Man vet dock att luftföroreningar,
främst i städerna, innehåller ett stort antal ämnen som sannolikt
kan framkalla cancer — var för sig eller i samverkan.

När det gäller kraftverk och större värmeverk med höga skorstenar
visar beräkningar att de ger mycket små tillskott till mängden cancerframkallande
ämnen i luften även i närliggande städer. Å andra sidan
sprids föroreningarna över stora områden. En grov riskuppskattning
efter samma principer som för kärnkraftverk tyder på en risk för något
extra fall av lungcancer bland Europas befolkning per 20 driftår för ett
olje- eller koleldat kraftverk om 1 000 MW elektrisk effekt. Osäkerheten
i denna riskuppskattning är dock stor.

Det enda som med säkerhet kan sägas är att de cancerfall som nu
uppträder är resultat av den tidigare föroreningssituationen, att en förbättring
av luftkvaliteten måste leda till att cancerrisken på grund av
luftföroreningar successivt kan minskas och att sådana förbättringar i
första hand kan åstadkommas genom att minska avgasutsläppen från
trafiken.

Hälsorisker på mycket lång sikt

Kärnkraftens långlivade radioaktiva avfall

Ett kärnkraftaggregat på 1 000 MW elektrisk effekt ger ca 30 ton
förbrukat kärnbränsle per driftår. Huvuddelen, ca 96 %, är uran. Av
återstoden utgörs omkring ett ton av s. k. klyvningsprodukter — starkt
radioaktiva isotoper av en rad lättare grundämnen som strontium och
cesium. Omkring 230 kg utgörs av plutonium, varav 170 kg är klyvbart,
dvs. användbart till nytt kärnbränsle. I avfallet ingår dessutom
ca 60 kg andra s. k. transuraner (grundämnen tyngre än uran).

Vid upparbetning avskiljs plutonium och uran för att återanvändas
som reaktorbränsle. Med de metoder som i dag framstår som realistiska
torde det återstående högaktiva avfallet komma att bindas i stavar eller
liknande av glas eller keramiska material. Avfallet får då en volym av
några kubikmeter per driftår.

Metoderna för hur man skall förvara avfallet efter upparbetningen
är ännu ej slutprovade. Man torde behöva långtidsprova olika processer
innan man binder sig för en viss metod för slutdeponering i stor skala.

Den lösning på avfallsförvaringsproblemet som föreslagits för Sverige
bygger på att man skall slutförvara avfallet i geologiskt stabila bergformationer
några hundra meter under markytan. Detta gäller vare sig
man upparbetar bränslet eller ej. Den huvudsakliga risken från hälsooch
miljösynpunkt blir då att radioaktiva ämnen trots inkapslingen läcker
ut i grundvattnet. Riskbilden ändrar sig därvidlag med tiden.

Under de första århundradena är det de start radioaktiva klyvningsprodukterna
som utgör den största risken. Under denna tid är det

Mot. 1978/79: 2406

utomordentligt viktigt att förhindra läckage till grundvatten i närheten
av markytan. Kraven blir då mycket höga på en tät inkapsling av avfallet.
I det mycket långa tidsperspektivet, dvs. 10 000 år till 1 miljon
år, är dessa krav givetvis inte lika höga. Först efter omkring 500 år
når avfallet ner till en biologisk farlighet ur strålrisksynpunkt som motsvarar
den ursprungliga mängden naturligt radioaktivt uran som användes
till att framställa kärnbränslet — förutsatt att inget plutonium ingår.
Väljer man slutdeponering utan upparbetning torde avfallet i fråga
om långsiktiga biologiska strålrisker fortfarande efter 500 år motsvara
något tiotal gånger de ursprungliga uranmängdema.

En del forskare anser det möjligt att tekniskt lösa avfallsförvaringen.
De menar då att möjligheterna till läckage av radioaktiva ämnen till
omgivningen under olika tidsperioder kan göras så små att risken för
strålskador inte är påtagligt större än motsvarande naturliga risker,
t. ex. på grund av att radioaktiva ämnen kommer ut i grundvattnet genom
urlakning av naturliga uranförekomster.

Andra forskare menar att osäkerheterna är mycket stora, bl. a. när
det gäller kapslingsmaterialens beständighet och de kemiska egenskaperna
hos vissa ämnen i avfallet, särskilt då konstgjorda grundämnen
som transuraner.

Osäkerhet finns också om möjligheterna att finna tillräckligt stora
bergkroppar med de egenskaper i fråga om täthet, stabilitet, grundvattenströmning
och kemiska egenskaper som krävs för att läckaget av radioaktiva
ämnen skall bli tillräckligt lågt.

I kärnkraftsindustrins projekt Kärnbränslesäkerhet, KBS, uppskattades
de stråldoser som kan erhållas med dricksvatten i närheten av en
slutförvaringsanläggning till ungefär en tiondel av gällande gränsvärde,
se fig. 5. Beräkningar med andra antaganden som bygger på den kritik
som fördes fram mot KBS-projektet vid den svenska remissbehandlingen
och den utländska granskningen visar att väsentligt större stråldoser
inte kan uteslutas, särskilt om man räknar med att det plutonium som
utvinns vid upparbetningen skall användas som bränsle, se fig. 5.

Svagheten med KBS-projektet är emellertid inte bara risken för att
de verkliga stråldoserna från ett slutförvar blir mångdubbelt högre än
vad som uppskattats av KBS. Därtill kommer risken för att avfallet i
praktiken aldrig kommer att omhändertas på det sätt som avsetts.
KBS-projektet förutsätter nämligen en utdragen tidsplan för avfallshanteringen,
se fig. 6, som innebär att slutförvaringen inte skall påbörjas
förrän om ca 40 år. Det innebär att möjligheterna att nu säkerställa
att slutförvaringen verkligen sker på avsett sätt är minimala och att det
inte alls kan uteslutas att krig eller politiska störningar leder till att avfallet
blir kvar i mellanlagret eller deponeras på något sätt som långsiktigt
innebär ännu större risker.

Hanteringen av det högaktiva avfallet är ett av kärnkraftens huvud

Mot. 1978/79: 2406

brunn

De tre huvudtyperna för transport av radioaktiva ämnen till biosfären.

Figur 5. Läckage av radioaktiva ämnen från slutförvar

DalgVig

östersjön

Maximala årliga stråldoser till individer i
brunnsalcernativet utcryckt i milliremAr

rrrem är

i occ

960

150

Fall ur känslighetsanalysen

med användande av värden som enligt

flera granskare ej helt kan uteslutas

t det erhållna plutoniet
användes- som bränsle

* enbart uran som bränsle

Variation av naturlig
bakgrundsstrålning i Sverige
ICRP's gräns för individer^
Maximal aktivitet i kommu-1'
dricksvatten

t**

Konstruktions;
.inriktning för . det erhållna plutoniet

°1 kärnkraftverk användes som bränsle

"^/iSenomsnittlig aktivitet i
^ ^ kommunalt dricksvatten

KBS huvudfall

enbart uran som bränsle

1ooooa

0000

å[

av KBS angivet
som troligt fall

Mot. 1978/79: 2406

Figur 6

BRÄNSLETILL

VERKNING

ANRIKNING

Natur

uran

Uran

ENERGIUTVINNING
I REAKTOR

LAGRING AV ANVÄNT
BRÄNSLE

(Pluto

nium)

UPPARBETN1NG

Högaktivt

avfall

FÖRGLASNING

MELLANLAGRING
OCH INKAPSL1NG

L§g och
-medelaktivt
avfall

SLUTLIG

FÖRVARING

Upparbetningsalternativet. Flödesschema för bränslecykeln med upparbetning av
använt bränsle och förglasning sv det högaktiva avfallet.

MELLÄNLAGER

'////■ ////////. ’•'/ AV////
CENTRALT BRÄNSLELAGER
ELLER UPPARBETNING

MELLANLAGER FULLT

3 000.

LAGRAD
MÄNGD URAN
(TON)

Diagram, son: visar kapacitetskrav för det centrala bränslelagrct, mellanlagret och
slutfört äret vid olika tidpunkter.

2 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2406

Mot. 1978/79: 2406

problem och någon säker lösning har ännu inte presenterats. För de
begränsade avfallsmängder som hittills producerats och som kommer
att produceras i de kärnkraftverk som är i drift är vi emellertid tvingade
att finna metoder för slutförvaringar som ger största möjliga säkerhet.

Metallutsläpp från askhögar och upplag av lakrester
från uranutvinning ur skiffer

Kolkraftverkens askhögar och upplagen av lakrester från uranutvinning
innehåller större delen av de giftiga tungmetaller som ursprungligen
fanns i kolet eller skiffern. Detta kan innebära att en riskbörda
som är svår att uppskatta läggs på kommande generationer.

Regnvatten som tränger igenom askhögarna eller lakresterna lakar
ur metallerna och kan förorena grundvattnet. Detta kan undvikas genom
att markskiktet under askhögarna tätas och genom att vattnet
från askhögarna leds bort och renas på ett kontrollerat sätt. Att lägga
upp sådana avfallslager innebär dock en förpliktelse att se till att reningen
fungerar under mycket lång tid. Det kan röra sig om flera
hundra år — i princip så länge som erfordras för att de farliga metallerna
i lagret skall kunna tas om hand på ett betryggande sätt som förhindrar
en okontrollerad spridning till miljön under all framtid. Man
kan här t. ex. jämföra med den risk för spridning som fanns från de ursprungliga
kolflötserna och skifferförekomsten. Därför måste en satsning
på kolanvändning ske med stor försiktighet.

Försurning av mark och vatten

De flesta aktuella bränslen, liksom det skiffer som skulle kunna utgöra
råvara för en inhemsk uranförsörjning, innehåller svavel, se fig. 7,
som vid förbränning omvandlas till svaveldioxid. Denna svaveldioxid
släpps ut vid förbränningen och omvandlas i luften delvis till andra
svavelföroreningar.

Figur 7. Svavelinnehåll i olika energiråvaror
Kol 890—4 400 ton/TWh

Olja 430—3 500

Torv 0—4 200

Biomassa 70— 330

Skiffer 28 000

(som kärnbränsle) 2 700

Svavelföreningarna faller så småningom ned och försurar mark och
vatten. Försurningen av de svenska markerna och vattendragen är inte
bara en följd av våra egna utsläpp utan beror också till stor del på utsläppen
i de industrialiserade delarna av Europa. Av det totala nedfallet
av svavelföreningar i Sverige står vi själva för 25—30 %. Ungefär

lika mycket svavelföreningar från svenska utsläpp faller ned i övriga

Mot. 1978/79: 2406

Figur 8

<65'/.

Förändring av antal sura sjöar
i Sverige i olika scenarios

Europas Svenska utsläpp
utsläpp

493 000 ton/år 715 000 ton/år

65 V.

900

300

- 700

- 200

+ 25

200

+ 300

75 7,

>75

757,

Utbyggnadsalternativ A,
total beräknad deposition av
svavel 1985 i % av den nuvarande
om bidraget från utländska källor
minskar med 25 %.

757.

757,

Mot. 1978/79: 2406

Europa som vi i Sverige tar emot utifrån.

Ju surare vattnet blir, desto mer påverkas växt- och djurliv. Pågår
utvecklingen mot surare vatten en längre tid får det drastiska följder.
Fiskar och huvuddelen av de växter som förekommer i en normal sjö
försvinner så småningom — sjön dör. I dag är en sådan utveckling redan
på väg i omkring 10 000 av Sveriges omkring 100 000 sjöar.

I områden med sur nederbörd finns det risk för att skogsproduktionen
minskar i framtiden. Försurningen gör också att nedfallen av metaller
ger större skador.

Byggnader och andra föremål skadas genom vittring och korrosion
till följd av luftföroreningar. Sådana skador har uppskattats till hundratals
miljoner kronor per år i Sverige.

Totalt släpptes omkring 800 000 ton svaveldioxid ut i Sverige 1973.
Härav kom omkring 600 000 ton från förbränning av olja och 200 000
ton från industriutsläpp. Målet för nuvarande lagstiftning är att till
1985 få ned dessa utsläpp till hälften eller totalt omkring 400 000 ton
per år, dvs. nivån i början av 1950-talet. Därigenom hoppas man kunna
bryta nuvarande utveckling mot ökad försurning av mark och vatten.
Utvecklingen när det gäller utsläppen i övriga Europa får dock stor
betydelse.

Beräkningar visar att med användning av befintlig teknik för svavelrening
av bränslen och rökgaser, svavelhaltiga bränslen kan utnyttjas i
minst samma omfattning som nu och att det uppsatta målet ändå kan
klaras med god marginal. Dessa beräkningar, vilka illustreras och sammanfattas
i fig. 8 visar att goda möjligheter finns för förbättring av
försumingssituationen i Sverige — under förutsättning att också utsläppen
i Europa kan sänkas eller hållas oförändrade.

Ett fortsatt utnyttjande av svavelhaltiga energikällor i ungefär motsvarande
omfattning kan därför accepteras endast under förutsättning
att åtgärder vidtas för att rening av bränslen och rökgaser från svavel
sker samt att avfallsproblemen löses. En plan för genomförande av reningsåtgärder
med utnyttjande av känd teknik i befintliga anläggningar
bör därför omedelbart upprättas.

Förgiftning av mark och vatten med metaller

Utsläppen av metaller kan innebära problem för både hälsa och miljö.
Kadmium tas upp av växter och djur och når sedan människan. På
sikt kan det bli nödvändigt att reglera jordbrukets inriktning och omfattning
kring anläggningar med höga kadmiumutsläpp. Kvicksilver
som släpps ut anrikas i fisk som fångas och äts av människor. Även
fiskätande djur, som sjöfågel, riskerar att förgiftas.

Vanadin förekommer i både kol, olja och skiffer (se fig. 4). Det finns
data som visar att vanadin från värmeanläggningar och andra användningsområden
hämmar vissa omvandlingsprocesser i jorden som är vik

Mot. 1978/79: 2406

tiga för växternas näringstillgång om dagens utsläpp får fortsätta. Detta
kan ge en mätbar minskning i skogstillväxten från sekelskiftet och
framöver om utsläppen fortsätter.

Liknande hämningseffekter kan erhållas även med en lång rad andra
metaller, t. ex. kvicksilver och koppar, om inte utsläppen begränsas.

Bly sprids i första hand genom bilavgaser (blyhaltig bensin). Om blyhalten
i omgivningen är hög lagras blyet upp i både växter och djur.
Omkring hälften av allt bly faller ned i närheten av trafikleder. Bly lakas
ur jorden långsamt. Med nuvarande utsläpp ökar blyhalterna i
marken fortlöpande. Blyets allmänt giftiga egenskaper gör att en fortsatt
upplagring i marken så småningom kan medföra skadeverkningar.
Det finns dock inga undersökningar som visar att blyet hittills har orsakat
några rubbningar i växt- och djurlivet.

Sammanfattningsvis kan sägas att de begränsningar av metallutsläppen
som är motiverade med hänsyn till risken för människors hälsa
också är tillräckliga för att begränsa skadeverkningarna i naturen.

Oljespill

Av den mängd olja som transporteras till havs spills 0,16 % ut vid
hanteringen på fartyg och oljeplattformar. Det innebär att Sveriges
sammanlagda oljeförbrukning statistiskt sett bidrar till spill på över
40 000 ton per år. Det är omkring dubbelt så mycket som det totala utsläppet
vid blowoutolyckan vid Bravoplattformen våren 1977. Stora haverier
och tankbåtskatastrofer svarar bara för någon tiondel av utsläppen.
I huvudsak rör det sig om avsiktliga utsläpp eller utsläpp till följd
av slarv och mindre missöden.

Även små oljeutsläpp kan få stora lokala verkningar på växt- och
djurliv, t. ex. beståndet av sjöfågel. Om de långsiktiga effekterna av de
stora mängder som släpps ut i öppet hav vet man ännu mycket litet.

Klimatförändringar

Vid all förbränning av kol, olja, naturgas, torv och andra kolhaltiga
bränslen bildas koloxid. Om man ser till all användning av bränslen rör
det sig om mycket stora mängder.

Riskerna för långsiktiga klimatförändringar på grund av koldioxidutsläppen
har uppmärksammats under senare år, men de är långtifrån
klarlagda. Man vet att omsättningen av koldioxid i atmosfären sker
mycket långsamt. Varje utsläpp av koldioxid höjer därför koldioxidhalten
en aning för hundratals till tusentals år framåt i tiden. Fortsätter
dagens ökning av förbrukningen av kol och olja, fördubblas halten av
koloxid i atmosfären inom 50 till 100 år. Vissa forskare anser att jorden
i sin helhet då skulle börja få ett varmare klimat. Detta skulle i sin
tur medföra att delar av polarisarna började smälta. Följden blir i så
fall att världshavens nivå höjs med flera meter.

Mot. 1978/79: 2406

Förbränning av ved och biomassor från energiskogar medför inga
risker i detta avseende. I princip samma mängder koldioxid som bildas
vid förbränningen tas upp vid återväxten.

Sammanfattning och slutsatser

Med hänsyn till risker för klimatförändringar är det inte acceptabelt
att öka utsläppen av koldioxid från fossila bränslen. Målsättningen bör
vara att begränsa dessa utsläpp till dagens nivå och på sikt minska utsläppen.
Redan nu finns tekniska möjligheter att i betydande grad reducera
skadliga utsläpp. Det gäller både val av förbränningsteknik och
användning av reningsmetoder. Nya tekniker kan förväntas utvecklas i
rask takt. Det är angeläget att nya miljövänliga tekniker får ett snabbt
genomslag i praktisk användning. Miljövårdande myndigheter bör därför
få vidgade möjligheter att föreskriva den vid varje tidpunkt miljömässigt
bästa möjliga förbrännings- och reningstekniken både för befintliga
förbränningsanläggningar och för planerade.

Inte sällan kommer sysselsättningsintressena och miljöintressena i
konflikt med varandra. Lika angeläget som det är att miljökraven inte
leder till oacceptabla konsekvenser ur sysselsättningssynpunkt, är det
att inte sysselsättningshänsynen leder till att viktiga miljöhänsyn eftersätts.
Det bör därför skapas möjligheter att lämna statliga bidrag till
sådana investeringar som är nödvändiga ur miljösynpunkt och vars genomförande
inte annars kan genomdrivas utan oacceptabla följder för
den lokala arbetsmarknaden.

En plan för komplettering av befintliga fossileldade energianläggningar
med existerande miljövänlig teknik bör snarast utarbetas. Av
planen bör framgå vilka möjligheter till effektivare rening av utsläppen
som finns med i dag känd teknik samt kostnaderna för dessa åtgärder.
Planen bör snarast möjligt anmälas för riksdagen. Regeringen bör vidare
som nämnts lägga fram förslag till erforderliga åtgärder för att
vidga myndigheternas möjligheter att föreskriva den ur miljösynpunkt
bästa förbrännings- och reningstekniken vid såväl gamla som nya förbränningsanläggningar.

En metod att minska oacceptabla utsläpp kan vara att bygga om de
i dag oljebaserade kondenskraftverken så att det blir möjligt att använda
inhemska förnyelsebara bränslen, alternativt naturgas eller kol. I dag
finns en rad fossileldade kondenskraftverk som därigenom skulle kunna
få en försörjningsmässigt och miljömässigt riktigare utformning samtidigt
som det kanske i något fall också är möjligt att bygga om anläggningen
för fjärrvärmeleveranser. I energipropositionen sägs att en
anpassning av befintliga kondenskraftverk till eldning med fasta bränslen
bör anstå tills utredningen om omställbara eldningsanläggningar
behandlas. Enligt vår uppfattning finns ingen anledning att invänta behandlingen
av det förslaget för att göra en kartläggning. Det innebär

Mot. 1978/79: 2406

bara förseningar utan att man för den skull vinner något. En bild av
vilka anläggningar som kan bli aktuella ges i särskild bilaga.

Industriländerna har ett ansvar och stora möjligheter att genom kraftfulla
satsningar på hushållningsåtgärder på sikt minska användningen
av olja, kol, gas och torv. Detta är ett internationellt problem, där Sveriges
åtgärder ensamma inte kan få så stor betydelse. Men Sverige kan
ändå bidraga genom att anvisa vägar i syfte att minska koldioxidutsläppen
från förbränning av fossila bränslen till gagn för andra länder
med större bränsleförbrukning.

Vid det val av energisystem som skall ligga till grund för vår framtida
energiförsörjning fordras en noggrann jämförelse mellan olika
energislag beträffande deras hälso-, miljö- och säkerhetseffekter. Energikommissionen
har visat att det därvid inte är möjligt att finna någon
enhetlig metod för mätning av hälso-, miljö- och säkerhetsrisker som
gör det möjligt med en enkel siffermässig jämförelse mellan olika
energislag. Vid jämförelse mellan energislag måste man väga in både
sådana effekter som kan åsättas siffervärden, t. ex. markbehov i kvadratmeter
och sådana som inte kan preciseras, t. ex. inverkan på skönhetsvärden
i landskapsbilden .Dagens riskbild kan också ändra sig
snabbt som följd av de forsknings- och utvecklingsresultat som fortlöpande
läggs fram. Vid en jämförelse mellan olika energislag bör man
vidare ta lika stor hänsyn till risker och skadeverkningar inom som utom
Sverige. Detta är bl. a. en förutsättning för att Sverige skall kunna verka
för begränsningar av utsläpp i andra länder som drabbar Sverige,
t. ex. i form av nedfall av skadliga ämnen.

Det är uppenbart att miljö- och säkerhetsfrågorna spelar en avgörande
roll för den framtida energiförsörjningen. Redan nu står det
emellertid klart att man bör ta hänsyn till de erfarenheter som föreligger
beträffande vissa energislag. Således bör man i första hand satsa på
de energislag som ger upphov till minsta möjliga problem. Detta innebär
att som första åtgärd måste det av trepartiregeringen antagna sparprogrammet
genomföras. Detta program bör vidareutvecklas främst
med syftet att öka det direkta sparandet och effektivisera energiförbrukningen
inom näringslivet. Därför föreslår vi en särskild plan för
energibesparande åtgärder inom näringslivet.

Beträffande tillförselsidan bör framför allt användande av solenergi
främjas. På sikt är olika former av solenergi den energikälla som kommer
att utgöra grunden i vårt energisystem. Naturgas bör på grund av
sina utomordentligt goda miljöfördelar introduceras i systemet. S. k.
skräpskog men också torv bör införas i stor skala även om man samtidigt
måste ytterligare undersöka effekterna av de ingrepp i naturen detta
innebär. Beträffande kolet måste ett omfattande forskningsarbete
föregå en större användning eftersom miljöproblemen är mycket svåra.
En ökad kolanvändning i nämnvärd skala bör därför beräknas först för

Mot. 1978/79: 2406

andra hälften av 1980-talet. Kärnkraften innebär särskilda risker —
genom de enorma giftmängdema, den höga giftighetsgraden, den radioaktiva
strålningen och genom sambandet med kärnvapen — och bör
därför successivt avvecklas. Som första åtgärd bör inga nya bindningar
till denna energikälla ske.

Nyligen har den amerikanska tillsynsmyndigheten på kämkraftsområdet,
NRC, underkänt de riskbedömningar som den s. k. Rasmussenrapporten
gjorde. Eftersom dessa bedömningar varit vägledande för
normgivning och kravnivåer när det gäller reaktorsäkerhet i USA har
kontrollmyndigheten där aviserat en genomgång av gällande säkerhetskrav
för reaktorer med drifttillstånd baserade på nu underkända riskbedömningar.
Eftersom de amerikanska myndigheternas säkerhetskrav
i mycket varit vägledande också för svenska bestämmelser måste åtgärder
omedelbart vidtas för en systematisk genomgång av säkerhetskraven
för svenska reaktorer som nu är i drift. SKI har i särskild skrivelse till
regeringen tagit upp problemet bl. a. ur resurssynpunkt. Vi begär nu
att regeringen med stor skyndsamhet lägger förslag om erforderlig resursförstärkning
och en plan för granskningsarbetets genomförande.
Denna begäran bör riksdagen ge regeringen till känna.

Även om den sammanfattande bilden av det långsiktiga samspelet
mellan energi och miljö, hälsa och säkerhet är mycket oklar bör detta
inte hindra oss att ta ställning där kunskaper finns.

Mot. 1978/79: 2406

Sverige och det internationella energisamarbetet

Det internationella samarbetet inom energiområdet har avgörande
betydelse. Naturresurs- och energihushållningen måste än mer bli en
internationell angelägenhet. Miljöförstöringen genom utsläpp från olika
typer av energiproducerande anläggningar är genom sina verkningar en
fråga som måste angripas på det internationella planet. Försörjningstryggheten
kräver för ett land med Sveriges stora utlandsberoende på
energiområdet nära kontakter med exempelvis de oljeproducerande staterna.
Direktavtal med dessa länder kan väsentligt öka försörjningstryggheten.
Därför är t. ex. också långsiktiga kontrakt om naturgas betydligt
tryggare än handeln med oljan i dess nuvarande former. Det är
ett väsentligt intresse för Sverige att försörjningen med energiråvaror
kommer från olika områden i världen samt att så stor andel som möjligt
kommer från relativt närliggande områden.

Nordiskt samarbete

Mot denna bakgrund är det naturligt att de nordiska länderna har ett
omfattande samarbete på energiområdet. I Norden finns både länder
med import- och exportöverskott för energiråvaror. Norden har också
ett närmast unikt samarbete på elområdet — Nordel. Detta samarbete
har successivt förstärkts genom utbyggnad av överföringskapacitet mellan
länderna. Det är ett väsentligt bidrag till försörjningstryggheten,
men det är naturligtvis då väsentligt att Nordel inte ensidigt uppfattas
som en organisation för försäljning av tillfälliga elöverskott utan också
har en roll när det gäller att klara leveranssäkerheten i de olika länderna.
I det här avseendet behövs en ordentlig analys av det nuvarande
nordiska kapacitetsöverskottet på elområdet och på vilket sätt detta
kan begränsa kraven på en utbyggnad av kapaciteten. Som påtalats
från centerhåll i annat sammanhang bör regeringarna här ha ett bättre
grepp om ledningsutbyggnader, leveransbindningar och prispolitik än
som är fallet för närvarande.

Olja och gas i de norska och danska delarna av Nordsjön ger en möjlighet
för framtiden att utöka den svenska närförsörjningen. Det kräver
emellertid, att Sverige framstår som en seriös samarbetspartner och
att avtal på energiområdet kan kombineras med uppgörelser också på
andra områden. Industriområdet ligger nära till hands. Mot den här
bakgrunden är det mycket olyckligt att det ramavtal som slöts mellan
de svenska och norska regeringarna i mars 1977 inte lett till konkreta
uppgörelser. För att man skall lyckas, krävs ett aktivt ansvarstagande
från regeringarnas sida. Regeringarna måste ta på sig ansvaret för helheten.
Det alltför passiva uppträdandet från svenska regeringens sida
i fråga om det s. k. Volvo-avtalet har tyvärr medverkat till att förutsättningarna
för energi- och industriavtalet i sin helhet med Norge för

Mot. 1978/79: 2406

sämrades och slutligen fälldes. Så skedde t. o. m. utan att de ekonomiska
villkoren för oljeprospektering i Nordsjön klargjorts för Volvo
och dess ägare. Inte heller anvisades något alternativ från berörda regeringars
sida i den situationen att avtalet fälldes. Vi förutsätter att regeringen
i de fortsatta kontakterna med Norge tar initiativ till ett samarbete
på industriområdet, som också kan möjliggöra ett långsiktigt
energisamarbete.

Danmark kan i dag konstatera, att man har inte oväsentliga naturgasfyndigheter
inom sin del av Nordsjön. Därför är det naturligt, att
Danmark satsar på införande av naturgas i sitt energisystem — ett beslut
som bör ses med tillfredsställelse i Sverige, inte minst av miljöskäl.
Förberedelserna för en introduktion av naturgas i Sverige har under
trepartiregeringens tid bedrivits i nära kontakt med den danska regeringen.
Planeringen har samordnats mellan företagen Swedgas och
danska DONG. Tidtabellerna har anpassats till varandra.

Genom folkpartiregeringens avvisande hållning till naturgas äventyras
ytterligare ett konkret projekt för nordiskt samarbete på energiområdet
inom loppet av några få månader. Det är en mycket allvarlig
situation, som vi anser helt oacceptabel. Vi föreslår i det följande att de
förberedda gasprojekten genomförs liksom transitering genom Danmark.

På forskningsområdet har samarbetet egendomligt nog haft sin
tyngdpunkt på kärnkraftsområdet, trots att bara två nordiska länder har
kärnkraft i energisystemen. Det finns ett starkt gehör i Norden för ett
vidgat samarbete på forskningsområdet. Ett sådant samarbete är också
under beredning. Vi anser att de nordiska länderna har mycket starka
skäl för ett samarbete i syfte att utnyttja knappa resurser bättre och
lära av varandras erfarenheter. Ett nordiskt samarbete bör ha sin
tyngdpunkt på de förnyelsebara energikällor, där länderna har de bästa
naturliga förutsättningarna och ligger längst fram tekniskt sett.

Övrigt internationellt samarbete

Luftföroreningar från förbränning av olja och kol är i högsta grad
ett internationellt problem. Som redovisats kommer en betydande del
av framför allt svavelnedfallet i Sverige från källor utomlands. Sverige
måste därför arbeta aktivt för att få till stånd internationella överenskommelser
i syfte att nedbringa luftföroreningarna från förbränning av
fossilt bränsle. De metoder som bör komma i fråga är användning av
modem förbränningsteknik och moderna reningsmetoder samt begränsning
av användningen av olja och kol genom bättre energihushållning
och en successiv övergång till förnyelsebara och miljövänliga energikällor.
Regeringen bör därför i lämpliga europeiska och internationella organ
föra fram förslag om internationella överenskommelser med detta
syfte.

Mot. 1978/79: 2406

Risken för spridning av kärnvapen är en av de oroväckande följderna
av kärnkraftsanvändningen. Spridningsrisken är i betydande grad
knuten till upparbetningen av använt kärnbränsle, eftersom det leder
till utvinning av plutonium som kan användas för vapenändamål. Upparbetningen
motiveras främst av att plutoniet kan användas som bränsle
i kärnkraftverk. Det kan ske dels genom att man använder sig av
plutoniumberikat uran i vanliga kärnrealctorer, dels genom att plutoniet
användes i bridreaktorer. I båda fallen blir hälsoriskerna betydligt
större än i kärnkraftsproduktion baserad på enbart uran. Det finns
därför starka skäl att söka åstadkomma ett stopp för upparbetning av
använt kärnbränsle. Sverige bör givetvis avstå från att införa än farligare
bränsleteknik i ett energisystem som bör avvecklas. Sverige bör
därför avstå från upparbetning. Det har dessutom inte kunnat visas att
upparbetningen underlättar den slutliga förvaringen av utbränt kärnbränsle.
Skall de eftersträvansvärda målen ur icke-spridningssynpunkt
och miljösynpunkt nås måste dock frågan förås upp på ett internationellt
plan. Sverige bör därför i FN och andra organ lägga fram förslag
om ett internationellt avtal om stopp för upparbetning av använt kärnbränsle.

Under de senaste årtiondena har forskningen på energiområdet i hög
grad koncentrerats kring kärnkraften. Som vi redovisat utgör kärnkraften
ur många synpunkter en energipolitisk återvändsgränd. Om vi
skall kunna klara världens energibehov för framtiden är det viktigt att
stora satsningar nu görs för att utveckla förnyelsebara och miljövänliga
energikällor.

Den största ökningen av energianvändningen måste för framtiden
ske i de fattiga länderna. Det är viktigt att de länder som nu står inför
att bygga upp sin energiförsörjning får tillgång till andra alternativ än
fossila bränslen och kärnkraft. I många u-länder finns mycket goda
förutsättningar att bygga ut förnyelsebara energikällor som solenergi,
vindkraft och biomassa. Det bör också vara möjligt att utveckla teknik
på dessa områden som tillfredsställer u-ländernas behov av system som
ställer måttliga krav på teknologi och infrastruktur och som är decentraliserade.
Den alldeles överväldigande delen av världens tekniska
forsknings- och utvecklingsresurser finns i den rika världen. Det är
nödvändigt att dessa resurser i betydligt högre grad än hittills används
för att tillfredsställa u-ländemas behov. Det gäller inte minst på energiområdet.
Sverige bör därför inom FN och i internationella samarbetsorgan
på energi- och forskningsområdet lägga fram förslag till ett internationellt
forskningsprogram för förnyelsebara energikällor med
särskild hänsyn till u-ländemas behov.

Mot. 1978/79: 2406

Statens och kommunernas ansvar

Energipolitiken är en avgörande nationell angelägenhet. Försörjningstryggheten
måste tillgodoses i tillförselsystemet. De knappa lagerresurser
som nu används i stor omfattning kräver en radikal hushållningspolitik.
Utvecklade industriländer som Sverige har här ett speciellt
ansvar.

I Sverige har sedan länge de elproducerande företagen haft ett stort
inflytande över energipolitiken. Det gäller naturligtvis främst statliga
vattenfall. Oljeförsörjningen har i huvudsak lämnats åt de stora multinationella
företagen att sköta. Först i och med oljekrisen 1973/74 började
staten utrusta sig med instrument som krävs för en målmedveten
oljepolitik. Kommunerna har i varierande utsträckning haft inflytande
över energipolitiken, främst den egna värmeförsörjningen, men också
i vissa fall på elområdet. Sedan 1975 finns ett statligt energiforskningsprogram
som nu löper för sin andra treårsperiod. Fasen efter det statliga
forskningsprogrammet blir nu alltmer väsentlig för de alternativa
energikällornas utveckling. Vi återkommer senare till konkreta förslag
hur dessa energikällors introduktion på en kommersiellt fungerande
marknad skall kunna underlättas.

Beträffande energihushållningen har staten och kommunerna ett
dubbelt ansvar som särskilt betonas i propositionen. Dels ansvarar man
för energianvändningen inom egna verksamheter, dels påverkar man
genom sina beslut förutsättningarna för energianvändningen i hela
samhället. Hittills har hushållningsåtgärder inom samhällets egen verksamhet
främst konkretiserats genom stimulansbidrag till kommunerna.
Ett betydelsefullt arbete pågår inom en rad myndigheter, men en samlad
bild av besparingsmöjligheter och resurskrav skulle vara av stort
värde. Nu behövs en samordnad energisparplan också för den befintliga
statliga bebyggelsen. Vi föreslår att regeringen arbetar fram en sådan
statlig hushållningsplan och därmed ger en samlad bild av läget och
målsättningarna vid olika myndigheter och statliga organ.

Helt kort anmäler föredraganden planerna på en energihushållningslag.
En sådan lag rätt utformad kan naturligtvis bli ett värdefullt instrument.
Enligt vår mening bör lagen för att bli effektiv reglera principerna
för pris- och taxesättning inom energisektorn ur hushållningssynpunkt.

Kommunernas uppgifter inom energiområdet måste successivt vidgas.
Lagen om kommunal energiplanering som antogs 1977 är ett viktigt
första steg. Kommunernas viktiga roll i samband med energisparplanen
för befintlig bebyggelse har särskilt betonats. På det området
bör kommunernas uppgifter utökas i takt med att resurser byggs upp.
En nödvändig uppbyggnad av resurser bl. a. för besiktnings- och rådgivningsverksamhet
pågår f. n. inom kommunerna. Energisparkom

Mot. 1978/79: 2406

mitténs försök med intensifierad information om energihushållning i
Blekinge län bör kunna bli ett bra underlag för att konkretisera kommunernas
åtgärder på informationsområdet. Den nyligen tillsatta delegationen
för samordning av samhällsinsatser för ökat utnyttjande av
solvärme och bränsle bör naturligtvis ha ett nära samarbete med kommunerna
och kommunförbunden i sin verksamhet. Den service som
är nödvändig från statens sida till kommunerna på energiområdet måste
komma från andra än producentintressen. Annars blir det lätt en
producentstyrd energipolitik som kommer att tillämpas också i kommunerna.
Vi återkommer senare till Vattenfalls roll i den svenska energiförsörjningen.
Föredraganden uttalar sig för ökad samverkan mellan
kraftproducenter och större energikonsumenter, däribland kommunerna.
Avgörande för detta samarbete är naturligtvis på vems villkor det
sker om det skall bli en hushållningspolitik eller en produktionsinriktad
politik som varit fallet i många avseenden under efterkrigstiden.

Det energipolitiska beslutet 1975 var ett första försök att ta ett samlat
grepp över energipolitiken i Sverige. Det innebar emellertid inte att
den huvudsakliga inriktningen ur maktsynpunkt förändrades. De elproducerande
företagen har fortfarande ett dominerande inflytande.
Energikonsumenterna förutsätts göra sin insats främst via individuella
sparåtgärder. Kommunernas roll i energisystemet har inte klargjorts.
De ansvarar i varierande omfattning för både elproduktion, energihushållning
och eldistribution. På det senare området är bilden fortfarande
splittrad. Den strukturomvandling som där varit nödvändig innebär
att kommunerna har ett dominerande inflytande när det gäller 70 %
av eldistributionen mätt i antalet abonnenter. Motsvarande andelar för
vattenfallsverket och privata företag är resp. 10 och 20 %. Enligt riksdagens
beslut 1976 skall en av huvudprinciperna för den fortsatta
strukturomvandlingen vara att huvudansvaret för eldistributionen skall
åvila det allmänna. En annan är att konsumenterna genom kommunerna
skall ha inflytande över eldistributionen. Denna politik bör nu
fullföljas genom att kommunerna får ökade möjligheter att svara för
eldistributionen.

Kommunerna bör främst vara konsumenternas instrument för den
framtida energipolitiken. Därför är det viktigt att klara gränslinjer
dras upp mellan den intressesfär som representeras av de elproducerande
och bränsleimporterande företagen å ena sidan samt kommunerna,
organ och företag inriktade på förnyelsebara energikällor och energihushållning
å andra sidan. Vi återkommer i det följande med förslag
angående den organisatoriska inriktningen när det gäller landets försörjning
med bränslen.

Fjärrvärme har från början ansetts vara en kommunal angelägenhet.
Detsamma gäller distributionsnät för stadsgas som drivs i kommunal

Mot. 1978/79: 2406

regi. När det gäller kommunala eldistributörer svarar dessa för distributionen
till 2,8 milj. abonnenter av totalt 4,3 milj. Eftersom kommunerna
svarar för endast 12—14 % av landets elproduktion är kommunerna
starkt beroende av inköpt råkraft för sin distribution.

De senaste årens arbete på energiområdet har syftat till att ge kommunerna
ett större ansvar för energiförsörjningen. Ett exempel på detta
är lagen om kommunal energiplanering och riksdagens beslut 1978 om
energisparplan för befintlig bebyggelse. Därmed har en ny situation
skapats för kommunerna i jämförelse med den som rådde då det senaste
beslutet om riktlinjer för strukturomvandlingen på eldistributionsområdet
togs våren 1976. Den gången slogs fast att de enskilda
elkonsumentema skulle tillförsäkras gynnsamma distributionsförhållanden
och kommunerna som företrädare för lokala intressen ges ett
större inflytande på eldistributionen. Några instrument för att kommunerna
aktivt skall kunna ta hand om en ökad andel av eldistributionen
har emellertid inte ställts till förfogande från statsmakternas sida.
Det bör enligt vår mening ske nu.

Eldistributionen bör ses som en väsentlig del av den kommunala
energiplaneringen. Därför bör varje kommun ha ett avgörande inflytande
över eldistributionen inom sitt geografiska område. Därmed ges
bättre möjligheter att fullfölja en taxepolitik som ger kommunmedlemmarna
service på lika villkor oberoende av var de bor i kommunen.
Det innebär naturligtvis inte att man utesluter möjligheter till samarbete
över kommungränserna för att också mellan kommunerna uppnå
taxeutjämning. Genom förköpsrätt för kommunerna beträffande eldistributionsföretag
inom den egna kommunens område bör den önskade
ökningen av det kommunala inflytandet på eldistributionen kunna
uppnås. Riksdagen bör göra ett uttalande av denna innebörd. Statens
vattenfallsverk bör aktivt medverka till en rationell utveckling på området
genom att avstå från köp i konkurrens med kommuner samt bistå
kommunerna genom försäljning i förekommande fall av egen distributionsverksamhet
till kommuner, som är beredda att köpa in företag
inom den egna kommunens område. Därmed avvisas propositionens
förslag i denna del, medan Kommunförbundets förslag i huvudsak tillgodoses.
En konsekvens av detta ställningstagande är naturligtvis att
medelsanvisningen för Vattenfall för inköp av distributionsföretag bör
avslås liksom förslaget om bildande av ett särskilt förvaltningsbolag på
distributionsområdet.

Enligt förslag i motionen förordar vi en omfattande utbyggnad av
kraftvärme i kommunerna. Därmed aktualiseras i högre utsträckning
behovet av överföring av elström mellan olika kommuner och kraftföretag.
Stamlinjenätet som handhas av Vattenfall är i dag förbehållet
de stora kraftföretagen och endast i vissa fall kommunerna. Enligt vår

Mot. 1978/79: 2406

uppfattning bör kommunerna ha tillgång till stamlinjenätet i de fall då
kommunen är producent av mottryckskraft. Riksdagen bör ge regeringen
denna mening till känna.

Kommuner som är helt eller delvis beroende av råkraftleveranser
från kraftföretagen har hittills befunnit sig i ett underläge vid förhandlingar
om råkraftpriserna. Krav på förhandlingar från kommunernas
sida har ibland betraktats som inblandning i kraftföretagens
prispolitik. En sådan ordning är inte acceptabel för framtiden. Kommunerna
bör ha rätt till förhandlingar angående råkraftpriset med
kraftföretagen. Om så befinnes nödvändigt bör den nuvarande Statens
prisregleringsnämnd för elektrisk ström ersättas med en förhandlingsorganisation
med staten, distributörerna, kommunerna och råkraftföretagen
representerade.

Ytterligare ett sätt att stärka det lokala inflytandet över elproduktion
och -konsumtion är att öppna en laglig rätt till anslutning av lokal
elenergiproduktion till elnätet. En sådan rätt förekommer redan i Danmark.
Tillvaratagandet av lokala förnyelsebara energitillgångar utgör en
viktig del i framtidens energisystem. Det har särskilt betonats i samband
med införande av statliga stimulanser för upprustning eller nyanläggning
av små vattenkraftstationer, s. k. minikraftverk. Genom att
huvudansvaret för eldistributionen kommer att ligga på kommunerna
blir det än mer naturligt att i samverkan med dessa ge lokala elproducenter
en rätt till anslutning för att de därigenom rationellare skall
kunna utnyttja sina elproduktionsanläggningar.

De tekniska bestämmelser som kan krävas med hänsyn till drift- och
personsäkerhet bör ankomma på Statens industriverk att utarbeta. Statens
industriverk bör också kunna utarbeta ett normalkontrakt för lokalproducerad
el till distributionsnätet. Ett sådant normalkontrakt bör
också innebära en rekommendation angående ett minimipris för levererad
elström. Om det inte kommer att tillämpas på rimligt sätt bör naturligtvis
ett lagstöd för minimipriset kunna införas.

Energihushållning

Energiprognoser
Internationellt perspektiv

De internationella förhållandena på energimarknaden och de bedömningar
som görs om framtida utveckling har stor betydelse för utformningen
av svensk energipolitik. Det finns ett stort antal internationella
studier som visar att en global brist på olja kommer att uppstå i slutet
av 1980-talet eller något senare. Bakgrunden till dessa bedömningar är
en förväntad fortsatt stark ökning av energianvändningen. Den senaste
internationella energistudien Steam Coal-Prospects to 2000 från IEA
räknar med en ökning i energianvändningen från ca 3 600 milj. ton olja

Mot. 1978/79: 2406

år 1976 till ca 6 900 milj. ton olja år 2000 i OECD-länderna. Dessa beräkningar
innebär också att en global oljebrist uppstår kring år 1990
och till år 2000 uppgår den till ca 1 260 milj. ton olja.

Det finns emellertid betydande osäkerheter inbyggda i dessa prognoser.
En del frågetecken kan sättas för huruvida energianvändningen
kommer att öka så starkt som beräknats. Bedömningarna beträffande
energitillförseln är också viktiga att granska. Studien räknar med
betydande ökningar beträffande kol och kärnkraft. Dessa ökningar
räcker emellertid inte alls till för att förhindra att en global bristsituation
uppstår om energianvändningen ökar så starkt som det har antagits.
Detta faktum poängterar betydelsen av att lägga ned betydande
resurser på att begränsa ökningstakten i energianvändningen.

Kärnkraftens roll är särskilt intressant att studera. Enligt de uppgifter
som lämnas i propositionen uppgår de kända urantillgångarna till ca
2,2 milj. ton. Med elproduktion i lättvattenreaktor (lättvattenreaktorer
används huvudsakligen i dag) motsvarar dessa tillgångar ungefär ett år
av världens samlade energianvändning. Detta skall jämföras med de
kända tillgångarna på olja och kol, vilka motsvarar ca 15 år resp. ca
70 år av världens samlade energianvändning. Kärnkraft med lättvattenreaktorer
kan alltså aldrig få en särskilt betydelsefull roll för den globala
energiförsörjningen.

Först om breeder-reaktorer utnyttjas får urantillgångama någon uthållighet
för världens energiförsörjning. Utnyttjas breeder-reaktorer
ökas uranets uthållighet ca 60 gånger. Detta faktoum är oerhört betydelsefullt
eftersom det visar vilket starkt tryck på användningen av
breeder-reaktorer som kan uppstå om inte åtgärder vidtas för att hålla
nere energianvändningen eller förnybara energikällor får genomslag
globalt sett. De svenska åtgärderna på energiområdet skall inte enbart
ses i perspektivet att Sverige bidrar med att minska oljeberoendet utan
också som ett led att trygga energiförsörjningen utan framtida användning
av kärnkraft i ett energisystem baserat på förnyelsebara energikällor.

Energ ipro g ram Sverige

Energiprognoser utgör bedömningar av framtida energibehov. I likhet
med alla andra prognoser bygger energiprognoser alltid på vissa
speciella antaganden. Varieras antagandena erhålles också olika prognoser.

I samband med energiprognoser måste antaganden göras om den
framtida ekonomiska utvecklingen såväl i samhället i stort som i olika
delsektorer. Vidare måste antaganden göras om hur olika förbrukare
av energi reagerar när energipriserna förändras. Prognoser måste också
bygga på antaganden om vilken energipolitik som statsmakterna
kommer att föra, vilken genomslagskraft den kommer att få, etc.

Mot. 1978/79: 2406

En överskattning av energibehovet kan därför bero på t. ex. en felbedömning
av strukturutvecklingen inom industrin, en underskattning
av anpassningen till stigande energipriser eller en underskattning av
genomförandegraden vad gäller program för energihushållande åtgärder,
m. m.

Få sektorer i samhället är så starkt beroende av prognoser som
energisektorn. Detta sammanhänger med de långa planeringstider som
gäller för förändringar av systemet.

En viktig uppgift för energiprognosverksamheten är därför att ge
underlag för en balanserad utveckling inom energisektorn. Om energiefterfrågan
överskattas kan detta innebära att dyrbar överkapacitet tillskapas
och motiven för hushållning försvagas. Detta gäller särskilt elsektorn.
Samhällsekonomin kan också utsättas för allvarliga påfrestningar
om energiefterfrågan blir högre än prognoserna anger. Det är
därför viktigt att det framtida energiförsörjningssystemet planeras så
att efterfrågan på energi kan tillgodoses inom ramen för de samhällsekonomiska
kraven även om energiprognoserna skulle slå fel.

Det råder numera allmän enighet om att den energiprognos som låg
till grund för 1975 års energibeslut kraftigt överskattat energibehovet.
Inom elsektorn har denna felbedömning givit upphov till en alltför
snabb utbyggnad av kärnkraften i förhållande till behovsutvecklingen.
För samhällsekonomin totalt sett har detta inneburit en betydande merkostnad.

Av beräkningar och bedömningar som gjorts inom energikommissionens
expertgrupper för hushållning och styrmedel framgår att det finns
stora möjligheter till samhällsekonomiskt lönsamma besparingsåtgärder
utöver industriverkets referensprognos (SIND A). Styrmedelsgruppen
skriver bl. a. i sin slutrapport beträffande sparmöjligheter inom industrin:
”Av det siffermaterial som står till förfogande bedömer styrmedelsgruppen
att den del av besparingspotentialen som kostnadsbedömts
av hushållningsgruppen är möjlig att uppnå på grund av åtgärdernas
samhällsekonomiska lönsamhet.” För bostadssektorn anger styrmedelsgruppen
följande: ”Slutsatsen av bostadsdepartementets utredning (dvs.
trepartiregeringens energisparplan) och hushållningsgruppens utredning
är att de besparingsprogram som redovisas är samhällsekonomiskt lönsamma
idag.”

I den redovisning som följer behandlas energihushållningen i de tre
sektorerna industrin, samfärdsel och övrigsektom (bostäder, lokaler,
m. m.) var för sig. Redovisningen anger de program vi inom centern
anser bör genomföras för att uppställda mål skall kunna uppnås. Samtliga
föreslagna åtgärder ligger inom ramen för ett fortsatt ekonomiskt
system av den form vi för närvarande har, dvs. det s. k. biandekonomiska
systemet.

Inledningsvis redovisas i nedanstående tabell propositionens bedöm3
Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2406

Mot. 1978/79: 2406

ningar av energiförbrukningen inom olika sektorer 1990 i jämförelse
med dels 1975 års proposition, dels industriverkets prognos. Vi redovisar
vår energibalans nedan.

Tabell 1.

Tabell över utvecklingen av energianvändningen inom de olika sektorerna (TWh).

Utgångsdata rörande figurer				Energi tillförsel totalt	El produk tion
	Industri	Samfärdsel	Övrigt
1975 års prop. 1973	166	75	162	429	78
1985	235	95	162	540	159
S1ND A 1974	162	72	140	402	75
1990	212	99	161	511	145
1979 års prop. 1978	158	85	164	407	89
1990	(195)—210	(95)—100	(135)—150	(470)—510	(140)—145

Industrin

Av de t. o. m. budgetåret 1978/79 totalt anslagna medlen, 889 Mkr,
hade den 30 september 1978 410 Mkr beviljats i bidrag till ca 5 500
energibesparande åtgärder inom industrin. Dessa beräknas medföra en
sammanlagd oljebesparing av drygt 500 000 ton (ton oljeekvivalenter)
per år.

De energibesparingssiffror som anges i ansökningarna till Statens industriverk
kan efter normal kontroll och justering användas som ett
gott mått på den energibesparing som uppnås i verkligheten.

Även om energibesparingspotentialen för enstaka slag av energihushållningsåtgärder
inom industrin till stor del uppnåtts återstår många
områden med betydande besparingsmöjligheter.

Återstående besparingsmöjligheter inom industrin är så betydande,
att det torde krävas längre tid än tidigare beräknat för att uppnå denna.

Statens industriverk kommer i sina pelita för budgetåret 1980/81 att
redovisa sin syn på den framtida bidragsverksamheten. Verket bedömer
emellertid redan nu att det krävs en bidragsverksamhet av ungefär
nuvarande omfattning i ytterligare några år. Därefter bör en avtrappning
kunna ske i en eller annan form. Det förefaller som om lån
för vissa företag skulle vara ett attraktivt komplement till bidragen för
konventionella energisparåtgärder.

För prototyper och demonstrationsanläggningar finner verket emellertid
att ett ökat statligt stöd är angeläget. En komplettering av nuvarande
bidrag med någon form av villkorliga lån synes vara det lämpligaste
alternativet.

Totalt har hittills ca 5 500 projekt i kanske 3 500 företag beviljats
energisparbidrag. Mycket stora besparingsmöjligheter återstår dels hos

Mot. 1978/79: 2406

dessa företag men även hos alla de företag som hittills inte genomfört
några eller endast smärre energihushållningsåtgärder.

Mot den bakgrunden ter det sig allt viktigare med aktiviteter som
syftar till att återföra erfarenheter från verksamheten och bl. a. på så
sätt initiera projekt. Framför allt gäller detta stora projekt som spillvärme,
fastbränslepannor, mottrycksturbiner osv. Aktiviteter som
krävs är bl. a. information, rådgivning, utbildning och branschvis erfarenhetsåterföring
genom energisparhandböcker, kurser, konferenser
m. m. För att denna totala verksamhet skall få avsedd effekt krävs ett
väl utbyggt regionalt kontaktnät.

För att uppnå ovan redovisade åtgärder fordras en ordentlig plan.
Centerpartiet föreslår därför att regeringen ges i uppdrag att för en
treårsperiod upprätta en sådan plan inom ramen för 1 miljard kronor
samt förelägga riksdagen beslut härom.

Bostäder m. m.

Kraftfulla insatser för energisparande i befintlig bebyggelse är angelägna
för att åstadkomma ett samhälle med god hushållning med energi
och naturtillgångar och en rättvisare fördelning av den materiella välfärden.
Strävan efter en sådan samhällsutveckling måste ligga till
grund för energipolitiken. Även om det finns tekniska och administrativa
problem så är det den politiska viljan som avgör om vi skall lyckas.

Trepartiregeringen lade fram ett omfattande program för energisparande
i befintlig bebyggelse (proposition 1977/78: 76 med förslag till
energisparplan för befintlig bebyggelse). Under en tioårsperiod skall
25—30 % av energibehovet för befintlig bebyggelse sparas till en totalinvestering
av mellan ca 30 och 50 miljarder kronor. Ett så stort
program måste följas omsorgsfullt och erforderliga förändringar måste
successivt vidtas för att största effektivitet skall uppnås. Samtidigt måste
ryckighet undvikas och hållbart underlag finnas för föreslagna förändringar.

Ett av statsmakterna antaget långsiktigt mål är en förutsättning för
ett framgångsrikt energisparande. Erforderliga insatser kommer annars
inte till stånd. Inriktningen måste vara stabil och någon tveksamhet
om den politiska färdriktningen får inte råda.

Regeringen äskade i årets budgetproposition inte slutligt anslag för
energisparande i bebyggelse enligt energisparplanen, antagen av riksdagen
våren 1978. Beträffande åtgärder inom bostadsbeståndet m. m.
(anslaget Bil under XIII:e huvudtiteln) angavs som skäl behov av ytterligare
överväganden avseende finansiering av energisparlånen. Regeringen
redovisar nu i föreliggande proposition, bilaga 3, vissa överväganden
angående energisparande i befintlig bebyggelse. Någon lösning
på det problem som var orsaken till utbrytningen av anslaget Bil
redovisas emellertid ej.

Mot. 1978/79: 2406

Regeringen avviker i sin proposition på väsentliga punkter från de
utgångspunkter för insatserna inom detta fält som redovisades i proposition
1977/78: 76, i fortsättningen kallad energisparplanen, och som
antagits av riksdagen (CU 1977/78: 31, rskr 1977/78: 345). Genom partiella
citat ur civilutskottets betänkande och energisparplanen samt redovisning
av slutsatser som inte har täckning i dessa handlingar ges en
skev bild av innebörden av fattade beslut.

1. Regeringen redovisar allmän osäkerhet om målet för energisparplanen
och satsar i stället på utbyggnad av produktionsapparaten.

2. Regeringen överger energisparplanens långsiktiga grundprinciper.
Den omsorgsfulla planering av resursinsatser och arbetskraftsbehov
som förutsattes i energisparplanen kan då omintetgöras. Vad som försummas
nu kan inte tas igen senare under perioden. Uppnåendet av
energisparplanens mål äventyras därmed.

3. Regeringen avser — utan att öppet redovisa detta — att dra ner
omfattningen av energisparinsatsema i byggnader för kommande budgetår.

4. Regeringen försämrar energisparstödet både för småhus och flerbostadshus
— utan att redovisa underlag som visar att detta är motiverat
— genom att:

a) avskaffa räntebidragen för småhusen. Det drabbar främst pensionärer
och andra låginkomsttagare

b) avskaffa bidragen för vissa åtgärder. Det drabbar främst flerbostadshusen

c) varken lån eller bidrag i fortsättningen skall utgå i vissa situationer
som hittills varit stödberättigade

d) kommunerna skall få rätt att avslå ansökan om stöd för åtgärder
som enligt bostadsstyrelsens normer skulle vara stödberättigade.

5. Regeringen har försummat arbetet med att utveckla planeringen
och styrningen av energisparverksamheten. Allmänt tal om vikten av
sådana insatser kan inte undanskymma att bara ett fåtal utredningsprojekt
inom ett litet delområde presenteras.

6. Regeringen har inte heller löst frågan om energisparstödets finansiering.
Hela verksamheten äventyras därigenom.

Vad regeringen anfört angående förutsättningarna för energisparverksamheten
inom detta fält ger enligt vår mening inte riksdagen anledning
till annat ställningstagande angående energisparandets mål, allmänna
inriktning och omfattning än det som skett i anslutning till
prop. 1977/78: 76 med förslag till energisparplan för befintlig bebyggelse.

Med anledning av den inställning till energisparandet som regeringen
redovisat, bör särskilda bemyndiganden för regeringen nu inte komma
i fråga.

I det följande kommer en detaljerad genomgång av regeringens proposition
att redovisas. För att ge en korrekt bakgrund lämnas emeller

Mot. 1978/79: 2406

tid först en kort sammanfattning av gällande förutsättningar. Denna
redogörelse och därpå grundade krav redovisades redan under allmänna
motionstiden.

Proposition 1 977/78:76
I december 1977 lade regeringen fram ett fullständigt program för
insatser avseende energisparande i byggnader för den närmaste tioårsperioden.

Nettoenergiförbrukningen skall enligt planen 1988 vara 32—39 TWh
lägre i byggnadsbeståndet än i utgångsläget.

Det innebär en bruttobesparing på mellan 39 och 48 TWh eller 25—
30 % av oljebehovet (ca 3,3—4,1 miljoner ton olja).

Energisparplanen medför bl. a. följande

— ett ökat arbetskraftsbehov på mellan 20 000 och 30 000 personer

— en klart positiv effekt på bytesbalansen eftersom oljeimporten kommer
att minska

— resurser frigörs för en nyttigare användning i och med att det endast
dröjer mellan 3 och 6 år efter avslutat tioårsprogram innan de
resurser som satsas på energisparande åtgärder betalas tillbaka i
form av minskad energiförbrukning.

Propositionen 1976/77:107 var avsedd som och blev också ett lämpligt
avstamp för den proposition som lades fram hösten 1977 och som
innehåller förslag till energisparplan för energibesparande åtgärder i
befintlig bebyggelse. Regeringen angav med energisparplanen planeringsförutsättningarna
för arbetet inom denna sektor.

Regeringen redovisade en utförlig strategi för den omedelbara och
framtida styrningen av planens genomförande. Följande åtgärder förtjänar
särskilt att nämnas:

— kommunal planläggning av energisparåtgärder

— teknisk rådgivning till fastighetsägare från kommunerna

— stöd till kommunerna för dessa insatser

— differentiering av stödet med hänsyn till bl. a. skillnaden mellan
samhällsekonomisk och privatekonomisk kalkyl

— besiktningen skall bli ett villkor för lån efter en övergångstid

— att de åtgärder som rekommenderas vid en besiktning också genomförs
kan bli ett villkor för att stöd skall utgå

— förändring av hyres- och bränsleklausuler och införande av individuell
mätning och debitering

— effektivisering och förenkling av långivningen

Särskild delegation

Regeringen tillsatte också en delegation med viktiga uppgifter i genomförandet
av energisparplanen.

Delegationen har uppgifter i utvecklingsarbetet och har i uppdrag att
lägga fram förslag till omprövning av energisparprogrammet efter en
treårsperiod. Delegationens uppgifter kan sammanfattas på följande
sätt.

Den skall

— fortlöpande ta del av den uppföljning av de hittillsvarande effekterna
av energisparstödet som bostadsstyrelsen i samarbete med
planverket har fått i uppdrag att utföra

Mot. 1978/79: 2406

— följa utvecklingen inom sitt område och sammanställa och vid behov
initiera utredningar av betydelse för energisparprogrammets
övergripande styrning och utveckling

— följa genomförandet av energisparplanen och ta de initiativ till samordning
mellan berörda myndigheter som den anser påkallade

— följa och vid behov initiera åtgärder som gör det möjligt att jämföra
resultaten av genomförda åtgärder med den föväntade effekten

— snarast precisera formerna för kommunernas medverkan med beaktande
av att kommunerna inte bör tyngas med ett omfattande uppgiftslämnande

— lämna förslag om hur energisparplanens genomförande kan anpassas
till säsong- och konjunkturvariationer på byggnadsarbetsmarknaden
och uppmärksamma de problem som kan uppstå om ickeseriösa
företag och s. k. grå arbetskraft anlitas i samband med att
energisparåtgärder utförs

— redovisa förslag om utformningen av finansieringssystemet för
energisparlånen och formerna för kreditprioritering mot bakgrund
av riktlinjer härför angivna i prop. 1977/78: 76 och med utgångspunkt
i kravet att systemet inte får medföra en försämring i den enskildes
möjligheter att på ett smidigt sätt få det stöd som han är berättigad
till

— löpande ta del av och såväl löpande som periodiskt sammanställa
resultaten av berörda myndigheters uppföljning av genomförda
energisparåtgärder

— lämna förslag i fråga om stödets inriktning och i fråga om styrsystemet
i stort

— fortlöpande följa och i förekommande fall lämna förslag beträffande
de utbildningsfrågor som har samband med energihushållning i
byggnader, samt

— i god tid före den omprövning av energisparplanen som skall ske
inför budgetåret 1981/82 sammanställa sådant underlag som kan
vara av betydelse för statsmakternas ställningstagande samt lämna
förslag om energisparplanens inriktning på olika tekniska åtgärder
samt beträffande genomförandeprogram och styrmedel.

Det fortsatta arbetet
Det bör slås fast, att ett av statsmakterna antaget långsiktigt mål är
en förutsättning för framgångsrika insatser inom detta fält. Först mot
bakgrund av ett sådant mål blir det möjligt att utbilda och rekrytera
arbetskraft, bygga upp materialproduktion och utveckla ny teknik.
Också för utbyggnaden av styrsystemet, kommuners och myndigheters
insatser m. m. behövs dessa mål. Erforderliga insatser kommer inte till
stånd utan att statsmakterna tillkännager en långsiktig politisk inriktning.
Denna inriktning måste vara stabil och någon tveksamhet om den
politiska färdriktningen får inte råda.

Det finns anledning att understryka, att den strategi som lagts upp
för planens genomförande inte på någon punkt förändrats av utvecklingen
och nytt material som kommit fram sedan energisparplanen antogs
av riksdagen. Vissa punkter förtjänar en ytterligare belysning.

Mot. 1978/79: 2406

Styrningen av programmet

I det föregående har kort återgetts de omfattande åtgärder som avses
för en effektiv styrning av programmet. Det gäller att åstadkomma
att rätt åtgärd vidtas i rätt hus vid rätt tidpunkt och på rätt sätt.

Det är viktigt att observera, att bedömningen av lönsamheten av
energisparåtgärder skall ske utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Lönsamheten av en åtgärd är ofta beroende av om den vidtas i samband
med annan ändå nödvändig åtgärd. Man måste åstadkomma den
riktiga kombinationen av åtgärder i det enskilda huset. Det är ett missförstånd
att tro, att bästa totala lönsamhet uppnås genom att gå in i
det enskilda huset vid flera tillfällen för att vidta olika åtgärder.

Den kommunala besiktningen som bakgrund och villkor för stöd,
och en differentiering av stödet är angelägna åtgärder. Utvecklingen
inom detta område måste drivas med all kraft. Först när den kommunala
besiktningsverksamheten är utbyggd finns en grund för en allmän
differentiering av stödvillkoren. Det är denna besiktning som ger
grund för ställningstagande till de rätta kombinationerna av åtgärder
och till föreliggande samband med behov av andra åtgärder.

Kommunerna måste få garantier för erforderligt statligt stöd för sina
insatser under hela programperioden. Stora insatser måste göras för
utbildning av besiktningsmän.

En viktig åtgärd för att effektivisera stödgivningen är att beslut om
lån decentraliseras till kommunerna. Till följd av den fördröjning som
uppstått med framläggande av förslag för budgetåret 1979/80 blir förberedelsetiden
för kommunerna fram till 1 juli 1979 alltför kort. Redan
nu kan därför konstateras, att tidigare avsikter att decentralisera långivningen
inte kan genomföras till halvårsskiftet 1979. Detta är ytterst
otillfredsställande.

Alternativa energikällor

Ett flertal händelser under senare tid har på ett konkret sätt visat på
sårbarheten i vår energiförsörjning. Vid sidan av de numera väl belagda
fördelarna från miljösynpunkt utgör denna sårbarhet ett starkt argument
för en kraftig satsning på de alternativa energikällorna som
solenergi, vindenergi, ytjordvärme etc.

Särskilt solvärme bör spela en stor roll i lokaluppvärmningen. De
tekniker som finns redan i dag för att samla ihop solenergi för lågtemperaturvärme
är också relativt effektiva. Även om solfångarna kombineras
med värmelager måste viss kompletterande uppvärmning ske.
Det är därför nödvändigt att anpassa reglerna i bostadsfinansieringssystemet
så att hänsyn tas till solvärmens särskilda förutsättningar.
Kommunala satsningar på solvärmesystem för uppvärmning av simhallar
och andra anläggningar bör stödjas.

Under senare tid har åter aktualiserats krav om att bostadslägenheter
bör utrustas med möjlighet till alternativa uppvärmningssystem.
Det är i och för sig inget nytt krav men har nu fått förnyad aktualitet
genom bl. a. svårigheter som uppstått under innevarande vinter.

Enligt centerpartiets uppfattning bör tiden nu vara mogen att ta in
bestämmelser i byggnadsstadgan som innebär att i princip all om- och
nybebyggelse som är beroende av elförsörjning för uppvärmning skall
förses med anordning för alternativ uppvärmning. I enlighet härmed
bör också sådana åtgärder ingå i låneunderlag.

Mot. 1978/79: 2406

Värmesystemen måste också ges sådan flexibilitet att det kan anslutas
till andra energikällor. De bör därför vara vatten- eller luftbaserade.
På anförda skäl bör därför i princip s. k. direktverkande elradiatorer
användas endast som kompletteringsvärme i nybebyggelse eller vid
ombyggnad.

Övergång till flexibla energisystem är så värdefull att utökade möjligheter
för stöd och lån till sådana åtgärder i befintlig bebyggelse bör
erbjudas.

Typgodkännande

Den stora efterfrågan på nya produkter för att möjliggöra användningen
av ny teknik för uppvärmning av bostäder har inneburit att intresset
för att tillverka och försälja sådana produkter ökat under senare
år. Detta kan dock medföra problem genom att anordningar av
mindre god kvalitet släpps ut på marknaden. Detta förhållande kan
bara mötas genom en utvidgning och effektivisering av typgodkännandeverksamheten.
Detta kräver i sig ökade resurser till de myndigheter
som skall ansvara för typgodkännandeverksamheten.

Fritidshus

På uppdrag av dåvarande chefen för bostadsdepartementet 1977-0616
har statens planverk genomfört utredning angående energihushållning
i fritidshus. Detta är en fråga av stor vikt och det är angeläget att
regeringen snarast redovisar sina överväganden med anledning av denna
utredning.

Jämförelse med insatser på annat håll

Vid jämförelse med lönsamheten av energisparinsatsema i andra sektorer
än byggnader är det av synnerlig vikt att observera, att omfattningen
på de totalt sett lönsamma åtgärderna i byggnadssektorn är väsentligt
större än inom andra sektorer. Det är då inte meningsfyllt att
göra jämförelser mellan den genomsnittliga lönsamheten i energisparplanen
och motsvarande lönsamhet i andra sektorer. Jämförelsen måste
i stället göras för lönsamheten av åtgärder inom ramen för lika stora
volymer för varje sektor. En sådan rättvisande jämförelse visar, att
insatserna inom bebyggelsen är lika lönsamma som de inom andra sektorer.
Insatserna inom bebyggelsesektorn måste fördelas över tioårsperioden
bl. a. med hänsyn till tillgång på produktionskapacitet m. m.

I det följande redovisas en detaljerad genomgång av föreliggande
proposition, bilaga 3, mot bakgrund av energisparplanen och riksdagens
beslut med anledning därav.

Målet

Ovan har målet för energisparandet i befintlig bebyggelse återgivits
som det formulerades i energisparplanen. Civilutskottet anför i denna
fråga (CU 1977/78: 31 s. 13) bl. a.:

Som utskottet nedan redovisar har möjligheterna att genomföra ett
åtgärdsprogram av föreslagen storleksordning bedömts som goda. Utskottet
noterar att den omprövning av programmet som förutsatts inte

Mot. 1978/79: 2406

torde ha avsetts medföra att sparmålets nedre gräns skulle sänkas. En
bindning till intervallets högre gräns har däremot (prop. s. 29) ansetts
kunna visa sig möjlig. Omprövningen i övrigt torde närmast (prop. s.
16) avses ske i ljuset av ny kunskap och nya erfarenheter.

Finansutskottets majoritet har i sitt yttrande uttalat att ett fullföljande
av energisparprogrammet inte under alla förhållanden kan ha
företräde till tillgängliga resurser. Finansutskottet har vidare anfört att
det är uppenbart att varje större åtagande som statsmakterna gör rörande
ianspråktagande av framtida resurser måste vara förbundet med
en flexibilitet i fråga om i vilken takt det är möjligt att infria åtagandet.
Finansutskottet finner därför förslaget att formulera energisparmålet
som ett intervall för vad som skall uppnås under tioårsperioden
vara väl motiverat. De beräkningar av resursåtgången som redovisats
(utgår från ett närmast optimalt utnyttjande av insatta resurser. Med
hänsyn därtill kan det vara naturligt att formulera sparmålet på ett
sätt som inte kan ge intryck av att exakt mätbara spareffekter kan och
skall redovisas. Huvudsyftet med propositionsförslaget i denna del är
att slå fast en hög ambitionsnivå och därmed ge utgångspunkter inte
endast för framtida statliga bedömningar utan också riktpunkter för
bedömningar inom de kommunala och privata sektorerna.

Det anförda kan markeras med ett riksdagens uttalande i anslutning
till att sparmålet läggs fast. Det kan emellertid också markeras genom
att sparmålet utan ändring i sak och utan sänkning av ambitionsnivån
formuleras så att riktpunkten skall vara att nettoenergiförbrukningen i
dagens byggnadsbestånd år 1988 är ca 35 TWh lägre än för närvarande.
Det är då i praktiken fråga om att ge uttryck för målsättningen att
vidta åtgärder i och i anslutning till detta bestånd med en viss beräknad
spareffekt — budgetmässigt sett ett investeringsprogram. Utskottet föreslår
att riksdagen godkänner propositionsförslaget på sålunda förordat
sätt.

Civilutskottet konstaterar, att omprövningen av åtgärdsprogrammet
för sparplanen inte torde ha avsetts innebära att sparmålets nedre
gräns skulle sänkas. Civilutskottet redovisar också, att finansutskottet
mot bakgrund av ett resonemang om behovet av flexibilitet anser att
formuleringen av energisparmålet som ett intervall för vad som skall
uppnås under en tioårsperiod är väl motiverad.

Det råder alltså ingen tvekan om trepartiregeringens avsikter eller
om civilutskottets och riksdagens tolkning av dessa avsikter. Den omprövning
som skulle komma i fråga skulle avse var inom det angivna
intervallet målet slutligen skulle hamna samt frågor om styrmedel
m. m.

Detta kan nu jämföras med vad som anförs i föreliggande proposition.
Däri (bl. a. s. 2 sista stycket och s. 6 sista stycket) hävdas att betydande
osäkerhet föreligger om möjligheterna att fram till år 1988 infria
den höga ambitionsnivå som angetts som riktpunkt för planeringen.
Utöver allmänna hänvisningar till de betydande resursinsatserna
berörs vissa hälsorisker samt frågan om värme som kan erhållas från
kraftvärmeverk.

Mot. 1978/79: 2406

Beträffande hälsoriskerna är dessa faktorer av stor betydelse vid detaljplanering
av energisparandet. Antalet hus som berörs av sådana
problem är emellertid litet i förhållande till det totala antalet hus som
kommer att beröras av energisparande åtgärder. Hälsoriskerna påverkar
därför inte sparmålet.

Hänvisningen till en framtida möjlighet att få värme från kraftvärmeverk
bör bedömas mot bakgrund av uttalanden i propositionens bilaga
1, avsnitt 9.3 angående försörjning av storstadsområdena med
värme från kraftvärmeverk lokaliserade till Forsmark, Barsebäck och
Ringhals. Sammantaget erhålls ett gott belägg för att den nuvarande
regeringen ser en utbyggnad av produktionsapparaten som ett reellt
alternativ till hushållning med energi genom energisparande åtgärder
i bebyggelsen.

Regeringen redovisar på här angivna punkter men även i övrigt ensidigt
negativa faktorer avseende möjligheterna att uppnå energisparmålet.
Inte på något ställe i propositionen nämns sådana faktorer som
kan verka i motsatt riktning. Häribland kan nämnas förbättrad teknik
och förbättrade metoder. Högre oljepriser än vad som förväntades i
energisparplanen verkar också i riktning mot att en allt större omfattning
av energisparandet blir lönsamt. Utvecklingen på oljemarknaden
hittills ger underlag för antagande att realprisutvecklingen för olja
kommer att bli än mer oförmånlig än vad som förväntades. Ytterligare
energisparinsatser i bebyggelsen blir då lönsamma.

Ordvalet i propositionen s. 10 sista stycket är belysande. Man bör
hantera energisparandet så att man ”med tiden” kan nå det av riksdagen
uppsatta målet. Så uttrycks inte en verklig vilja att med kraft driva
frågan om att uppnå målet inom den av riksdagen beslutade tiden.

Energisparplanen omfattar insatser i alla byggnader, även näringslivets.
Anslag för bidrag till näringslivets byggnader redovisas över industridepartementets
huvudtitel. Även för energisparåtgärder i näringslivets
byggnader har en successiv upptrappning av omfattningen
förutsatts. Enligt propositionen (bilaga 1 s. 258 tredje stycket) har medelsbehovet
för energisparande åtgärder inom näringslivet m. m. beräknats
med hänsyn till energisparplanens mål. Till skillnad från tidigare
år har emellertid denna delpost under anslaget inte redovisats
särskilt. Föredragande statsrådet anför (bilaga 1, s. 94, sista stycket) att
en nedtrappning av bidragsverksamheten bör ske. Medel enligt energisparplanen
har sålunda uppförts på anslaget i ökad utsträckning i förhållande
till innevarande budgetår samtidigt som uttalanden görs att
bidragen bör minska. Det påtalade förfarandet innebär att regeringen,
utan att särskilt redovisa förhållandet, tillåter omfattningen av medelsförbrukningen
för energisparande åtgärder i byggnadsbeståndet att
minska i förhållande till energisparplanen.

Vid angivandet av förväntad energiåtgång 1985 och 1990 har rege

Mot. 1978/79: 2406

ringen tillämpat en metod som innebär, att man inte förbinder sig till
stora insatser för energisparandet. Spännvidden mellan övre och undre
gränsen är nämligen mycket stor. Regeringen uttalar, att produktionsapparaten
skall dimensioneras för att kunna täcka den övre gränsen i
intervallet. Detta innebär att resurser binds för lång tid framöver i
denna utbyggnad. Den utgör därmed en konkurrent till insatser för
sparandet. Eftersom lönsamheten för energiproduktionsanläggningar
är beroende av en hög utnyttjandegrad, medför beslutet om att dimensionera
produktionsapparaten för den högre användningsnivån också
att lägre energianvändningsnivåer ur denna synpunkt blir olönsamma.
Överdimensioneringen av produktionsapparaten stimulerar alltså till
hög energianvändning och är till men för samhällets ansträngningar
att minska energianvändningen.

Samhällsekonomisk lönsamhet enligt energisparplanen

Som grund för övervägandena i energisparplanen redovisas en metod
att beräkna den samhälleliga lönsamheten av en viss energisparåtgärd.
För de olika åtgärderna beräknas en besparingskostnad. Den beräknas
med utgångspunkt i antagande om energiprisutveckling, åtgärdens
investeringsutgift, underhålls- och driftkostnad samt åtgärdens
livslängd.

I energisparplanen redovisas vidare en genomgång av de reala förutsättningarna
för att genomföra ett program av den storleksordning
som är aktuell. Behov av arbetskraft, kapacitet i byggmaterialindustrin
och utbildning redovisas och jämförs med tillgången i dessa avseenden.
Vidare redovisas effekter på bytesbalansen och bruttonationalprodukten.
Under förutsättning av en successiv uppbyggnad av sparprogrammet
konstateras det att det finns tillgång till erforderliga resurser för
programmets genomförande utan störningar i landets ekonomi. Behovet
av en jämn sysselsättning och en jämn belastning av de olika
produktionsfaktorer som man här tar i anspråk beaktas också.

Metoden för beräkning av den samhällsekonomiska lönsamheten
som används i energisparplanen utgår från ett långsiktigt resonemang.
Den är mer rättvisande än en metod som bara relaterar den uppnådda
spareffekten till gjorda investeringar. En viss spareffekt av en given
investering som har kort livslängd är uppenbart av lägre värde än om
den har lång livslängd.

En andra viktig princip är den, att man bör eftersträva att åstadkomma
energisparande åtgärder i samband med ändå nödvändiga renoveringar.
I departementspromemorian s. 254 redogörs för bakomliggande
överväganden. Vidare konstateras i energisparplanen, bl. a. s. 34,
att det i vissa fall är ekonomiskt att tidigarelägga eljest nödvändiga renoveringsåtgärder
med hänsyn till värdet av energisparåtgärdema.

En tredje princip som det är viktigt att vara införstådd med är, att

Mot. 1978/79: 2406

även andra effekter än de direkta penningutläggen och energibesparingarna
avsetts beaktas i bedömningen av huruvida en åtgärd är samhällsekonomiskt
lönsam eller inte. På s. 17 i energisparplanen berörs
denna fråga. Där anförs bl. a. beträffande byte av fönster, att dessa
trots en relativt hög besparingskostnad ändå infogats i de lägre besparingsaltemativen
med hänsyn till att åtgärden leder till ljudisolering
och förbättrat inomhusklimat.

Vidare är det av stor vikt att observera att beräkningarna i energisparplanen
grundas på ett optimalt utförande och en noggrann planering
av vidtagna åtgärder. Grundläggande för ett optimalt utförande
av energisparåtgärderna och ett optimalt genomförande av energisparprogrammet
är att den kommunala rådgivnings- och besiktningsverksamheten
som föreslogs i energisparplanen kommer till stånd. Endast med
en sådan verksamhet kan utförandet av de energisparande åtgärderna
styras till de hus där de kan förväntas få störst effekt. Så länge denna
verksamhet inte har byggts upp och kunnat göras till villkor för stöd
finns ingen möjlighet att dra definitiva slutsatser om hur effektiv energisparverksamheten
kan göras.

Av de principer som här återgetts följer, att verksamheten måste utgå
från ett mål på viss sikt. Inom den ramen är det nödvändigt att. i
tiden fördela åtgärder av olika typer och lönsamma och mindre lönsamma
åtgärder. Detta beror på en mängd faktorer. Genomförs först de
kortsiktigt mycket lönsamma åtgärderna, som är av en annan typ än
de där lönsamheten är beroende av åtgärdens långa livslängd, riskerar
man en snedbelastning genom att endast den typ av material, arbetskraft
m. m. som svarar mot dessa åtgärder sysselsätts. Andra typer av
åtgärder skulle då rent teoretiskt koncentreras till en senare period av
programmets genomförande. I praktiken är detta inte möjligt. Följden
kan i stället bli att vissa typer av åtgärder förskjuts så långt fram i tiden
att de inte blir möjliga att genomföra under programperioden,
p. g. a. att produktionsapparaten inte klarar av en så kraftig insats på
några få år som då kommer att behövas. Den successiva uppbyggnaden
av programmet syftar alltså till en successiv uppbyggnad av insatser av
reala faktorer och inte endast till en successiv uppbyggnad av utgifterna.
Civilutskottet har understrukit värdet av detta synsätt (CU 1977/
78: 31 s. 15).

Samhällsekonomiska bedömningar enligt föreliggande proposition

Mot principer som redovisas i energisparplanen och godkänts av
riksdagen anförs nu i föreliggande proposition att en förändring av
stödsystemet skall göras så att det inriktas mot de åtgärder som ger
stora besparingar på kort sikt. Där anförs nämligen att förändring av
stödet är särskilt angeläget om det skall kunna utnyttjas för att tidigt
få fram sådana åtgärder som redan på kort sikt minskar vårt oljebero

Mot. 1978/79: 2406

ende (s. 2 tredje stycket) och att fastighetsägarna skall stimuleras till
att redan i början av programmet utföra de energisparåtgärder som ger
hög energibesparing för insatta medel (s. 10 tredje stycket).

Det torde, som ovan förklarats, inte vara möjligt att kombinera regeringens
utgångspunkter så som de redovisats i dessa avsnitt med att
inom en viss programperiod uppnå det uppsatta sparmålet. Om man
under inledningen av perioden omprioriterar insatserna mot en viss typ
av åtgärder är det nämligen inte möjligt att under den återstående programperioden
återta vad man inte utfört beträffande andra typer av
åtgärder. Man kommer därför i konflikt med det klart uttalade målijt
i energisparplanen om en successiv uppbyggnad av insatserna med
hänsyn till förutsättningarna för arbetskraft, materialindustrin, byggnadsindustrin
m. m.

På s. 21 i energisparplanen anförs följande:

Jag vill starkt stryka under betydelsen av att industrin för sitt utvecklingsarbete
och för sin investeringsplanering har kännedom om
den framtida allmänna inriktningen och omfattningen i grova drag av
de energisparande åtgärderna. Detta är ett av skälen till att jag i det
följande finner det lämpligt att föreslå ett sparmål beträffande det befintliga
byggnadsbeståndet på 10 års sikt. Detta kan tyckas i viss mån
strida mot vad jag tidigare har anfört om kravet på flexibilitet i programmets
genomförande. Det råder emellertid inte någon avgörande
motsättning mellan dessa två krav. All produktion sker under viss osäkerhet
om framtida efterfrågan.

Vad som här citeras kan inte rimligen harmonisera med att man
efter drygt ett halvt år tar ställning för en väsentlig omprioritering av
insatserna. ”Viss osäkerhet” kan inte tolkas som ”total osäkerhet”.

I föreliggande proposition (s. 10 sista stycket) fortsätter resonemanget
om behovet av att prioritera åtgärder som ger snabba resultat. Där anges
emellertid också två andra mål för hanteringen av stödet, nämligen
att man skall främja en lämplig sammansättning av de åtgärder som
utförs i det enskilda huset och att åtgärder som inte lätt kan kompletteras
bör utföras så att hela den besparingsmöjlighet som är praktiskt
tillgänglig läggs in i ett sammanhang.

Mot bakgrund av vad ovan anförts kan konstateras, att det första
av de sist angivna målen inte utan vidare låter sig förenas med de två
följande.

a) En lämplig sammansättning av åtgärderna fordrar att man bedömer
vilka åtgärder som lämpligen bör utföras tillsammans. Man kommer
då att tvingas kombinera åtgärder som är mer och mindre lönsamma.

b) Kravet att ta till vara alla de möjligheter som finns i samband
med att någon åtgärd vidtas måste också kopplas till behovet av att åtgärder
vidtas i samband med ändå nödvändig renovering. Lönsamheten
av vissa åtgärder, t. ex. tilläggsisolering och fönsterbyte, är på ett

Mot. 1978/79: 2406

avgörande sätt beroende av om de vidtas i nära anslutning till att andra
åtgärder ändå behöver genomföras. Ett sådant hänsynstagande återspeglas
inte i en regel för stödet som ensidigt utgår från förutsättningarna
ur isoleringssynpunkt m. m.

Det enda sättet att åstadkomma en riktig bas för en effektivisering
av energisparverksamheten är att grunda ställningstagandet till stöd på
en genomförd besiktning av husen.

Vad nu anförts ger grund för konstaterandet, att regeringens överväganden
är ofullständiga. Om, som större delen av redovisade överväganden
synes ge vid handen, den styrande principen är en omprioritering
i riktning mot kortsiktiga åtgärder på bekostnad av dem med
långsiktig besparingseffekt, är detta inte förenligt med de riktlinjer
som föreslagits i energisparplanen och godtagits av riksdagen. Regeringen
bör redovisa en fullständig analys av vilken omfattning och vilka
effekter i olika avseenden den ifrågasatta omprioriteringen kommer
att få.

I avvaktan på redovisning av sådant underlag bör riksdagen inte ge
regeringen begärt bemyndigande om att fastställa vilka former av åtgärder
som skall få stöd och inte heller begärt bemyndigande att få
differentiera bidragen.

Regeringens avsikt om borttagande av bidrag
för t i 11 ä g g s i s o 1 e r i n g och byte av fönster

I föreliggande proposition redovisas övervägande angående borttagande
av bidrag för fasadskikt och treglasfönster (s. 13 tredje stycket).

Borttagandet av detta bidrag drabbar i första hand flerbostadshusen.
När det gäller småhus kan man generellt utgå ifrån att åtgärderna när
de får den omfattning som här är aktuell ändå är så kostsamma, att
nu gällande gräns för bidragsberättigad kostnad 10 000 kr. överskrids
genom andra åtgärder. Det är däremot regelmässigt inte fallet i fråga
om flerbostadshus. Den av regeringen föreslagna förändringen kommer
därför i praktiken i första hand att drabba insatser inom flerbostadshus.
Förslaget är även ur den synvinkeln anmärkningsvärt. Det
råder allmän enighet om behovet av att särskilt stimulera åtgärderna
inom flerbostadshusbeståndet.

Med hänvisning till vad som anförts ovan, bl. a. angående behovet
av en nyanserad bedömning av lönsamheten med hänsyn till förhållandet
i det enskilda huset och med hänsyn till att det ur energisparsynpunkt
kan vara lönsamt att i viss mån tidigarelägga renoveringsåtgärder,
måste konstateras att det i propositionen förda resonemanget även
på denna punkt är i hög grad ofullständigt.

Riksdagen bör ge regeringen till känna att frågan om bidrag för tillläggsisolering
och fönsterbyte bör tas upp till omprövning när ett allsidigt
underlag härför föreligger.

Mot. 1978/79: 2406

Bostadsstyrelsens avsikt att utesluta vissa hus
från stöd för t i 11äg gsiso 1ering

I föreliggande proposition refereras bostadsstyrelsens avsikt att förändra
kraven när det gäller möjligheten att över huvud taget få någon
form av stöd för tilläggsisolering (s. 13 fjärde stycket). Bostadsstyrelsen
har inte redovisat någon grund för denna sin avsikt. I det följande
kommer dess sammanställning av hittills utgivet stöd att kommenteras.
Här finns nu endast anledning att framhålla, att bostadsstyrelsens förslag
innebär, att man bortser från möjligheten till en individualiserad
bedömning av förutsättningarna i det enskilda huset. Där det ändå är
anledning att vidta åtgärder i ett visst hus kan det vara motiverat att
medge stöd till en åtgärd även om dess isoleringsstandard är relativt
hög. Där åtgärden enbart motiveras av en energisparåtgärd är det å
andra sidan olönsamt att vidta åtgärder även vid relativt låg isoleringsstandard.
Utvecklingen borde alltså gå mot en sådan individualiserad
bedömning. Den förändring som nu aviseras strider indirekt mot
den avsedda utvecklingen.

Dåvarande regeringen aviserade i energisparplanen att en översyn av
kompetensfördelningen mellan regeringen och bostadsstyrelsen avsende
besluten om stöd skulle ske. Det synes angeläget att denna översyn
snarast kommer till stånd.

Regeringens avsikt att med hjälp av bidrag
åstadkomma riktigt utförda åtgärder
I anslutning till sitt referat av bostadsstyrelsens avsikter anmäler regeringen
sin avsikt att, under förutsättning att begärt bemyndigande i
ämnet beviljas, differentiera bidraget till isolering, så att ägarna stimuleras
att mer än f. n. söker närma sig den isoleringsstandard som gäller
som krav i nybyggnad när åtgärd ändå vidtas. Vi anser det självklart
att ett direkt krav skall ställas på att åtgärden skall vara optimal
ur samhällsekonomisk synpunkt. Så snart den kommunala besiktningsverksamheten
byggts upp till erforderlig omfattning bör ett sådant krav
införas och stöd över huvud taget inte utgå där åtgärden inte är optimal.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Krav på utförandet villkor för stöd
I föreliggande proposition aviseras vidare att vissa krav på utförande
m. m. skall vara uppfyllda för att stöd skall utgå (s. 14 sjätte stycket).
Det är utmärkt att sådana krav reses. För sitt genomförande fordrar de
emellertid en uppbyggd service- och kontrollorganisation. Dessa uppgifter
bör, anföres det, som hittills ligga på bostadsstyrelsen, och det innebär
enligt propositionen att bostadsstyrelsen har en central roll i
strävan att fortlöpande effektivisera stödet.

Det finns anledning att understryka betydelsen av medverkan från

Mot. 1978/79: 2406

det i sammanhanget sakkunniga organet, statens planverk, och från den
särskilt tillsatta energihushållningsdelegationen.

Regeringens förslag att avskaffa räntebidrag
för småhus

Regeringen föreslår att räntebidragen till småhus för energisparande
åtgärder avskaffas. Som skäl härför anför regeringen att räntebidragens
konstruktion inte gör det möjligt att utnyttja det som selektivt
stöd, att reglerna medför att räntebidragen får en styrande verkan på
de åtgärder som faktiskt utförs och att dessa blir omotiverat stora. Regeringens
förslag innebär att den typ av genomgripande ombyggnad
som en tilläggsisolering är ej skall få bidrag medan andra typer av
ombyggnad, som finansieras via bostadsfinansieringsförordningen, får
fortsatt sådant stöd.

Vilket underlag som ligger till grund för förslaget framgår inte. Genomförs
förslaget tar man bort en differentieringsmöjlighet i stödsystemet.
Med nu gällande avdragssystem kommer förändringen i första
hand att drabba människor med låga inkomster.

Riksdagen bör avslå förslaget.

Variation av e n e r g i s p a r v e r k s a m h e t e n s omfattning
med hänsyn till sysselsättningen

I energisparplanen (s. 29) anförs, att en planeringsreserv bör avsättas
och disponeras på det sätt som är lämpligt med hänsyn till sysselsättningsläget
i stort och i olika regioner. Där betonas också, att det
förutsätts, att denna fördelning sker med hänsyn till att föreslagna
sparmål skall kunna uppnås under tioårsperioden.

I civilutskottets betänkande (CU 1977/78: 31, s. 14 och 15 samt s.
26 och 27) behandlas denna fråga. Där konstateras, att sysselsättningskravet
i detta sammanhang är mindre strikt än vad som gäller för finansfullmakten.
Civilutskottet anför att formuleringarna i och för sig
innebär att bemyndigandet kan utnyttjas så snart detta är möjligt med
hänsyn till anspråken på utbildad arbetskraft.

I föreliggande proposition anförs att avsikten har varit att med planeringsreserven
överbrygga konjunktur- och säsongmässiga variationer
i sysselsättningen (s. 11 tredje stycket).

Riksdagen bör ge regeringen till känna att den omformulering av
avsikterna i detta avseende som gjorts inte har riksdagens stöd.

Regeringen anmäler vidare i detta sammanhang, att därest begärt bemyndigande
angående differentiering av bidraget meddelas avser regeringen
att använda bemyndigandet bl. a. för att differentiera stödet med
hänsyn till sysselsättningsläget.

I anslutning härtill erinras om civilutskottets uttalande att möjligheterna
till variation mellan olika år är begränsade bl. a. med hänsyn till

Mot. 1978/79: 2406

den kommunala rådgivningsverksamheten och till materialindustrin
(CU 1977/78: 31 s. 15).

Energihushållningsdelegationen har enligt sina direktiv att lämna
förslag angående hur en variation med hänsyn till konjunktur- och säsongläge
skall kunna ske med beaktande av de begränsningar och särskilda
hänsyn som här är aktuella. Något sådant förslag har såvitt bekant
inte presenterats av delegationen. Inte heller på annat sätt föreligger
eller redovisas ett underlag beträffande denna fråga. Redan på
annan grund har föreslagits, att begärt bemyndigande angående differentiering
av stödet ej bör ges. Vad som här anförts utgör ytterligare
grund för varför bemyndigande ej bör lämnas.

Utvärdering och uppföljning av stödet

I det föregående har visats, att de av regeringen redovisade övervägandena
och framlagda förslagen i väsentliga delar strider mot de förutsättningar
som redovisas i energisparplanen. Emellertid har det redan
i energisparplanen förutsatts, att en stor flexibilitet skall gälla i genomförandet
av planen. I energisparplanen s. 16 anförs i detta avseende
följande:

Trots det omfattande underlag som tagits fram och den omsorgsfulla
beredning som har skett finns det naturligtvis en kvarstående osäkerhet
i de använda förutsättningarna. Det är inte heller möjligt att förutse
vad den tekniska utvecklingen under kommande år kan innebära
för energisparandet. Mot denna bakgrund anser jag det av utomordentlig
vikt att inte ge programmet för energibesparingar i byggnader
en sådan bindande utformning att inte reella möjligheter finns att ändra
inriktningen till följd av ny kunskap och nya erfarenheter. Samhällets
energisparpolitik måste därför kännetecknas av en hög grad av
flexibilitet och öppenhet i förändringar.

Det vore sålunda tänkbart, att nytt faktaunderlag skulle kunna motivera
ändringar i vissa avseenden av den uppläggning som redovisas i
energisparplanen. Det vore i hög grad önskvärt att regeringen ombesörjt
framtagande av nytt faktaunderlag. Det finns därför anledning
att samlat granska det underlag som presenterats. Först skall konstateras
att delegationen för frågor om energihushållning i befintlig bebyggelse
inte presterat något material — utöver ett förslag till former
för finansiering av energisparstödet som inte kunnat genomföras —
trots sina mycket omfattande direktiv. Det enda material som redovisats
är den uppföljning av energisparstödet som bostadsstyrelsen utfört.
Det finns därför anledning att här redovisa en granskning av denna
rapport. Som bostadsministern själv konstaterar i föreliggande proposition
utgör bostadsstyrelsens rapport emellertid bara en del av det underlag
som behövs för en uppföljning av energisparplanen. Bostadsstyrel

4 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2406

Mot. 1978/79: 2406

sens uppföljning är dessutom i sig behäftad med mycket stora brister,
vilket kommer att påvigas i det följande.

Bostadsstyrelsens uppföljning

Bostadsstyrelsens rapport innehåller en sammanställning av det stöd
som utgått året före energisparplanens första år. I den redovisas också
teoretiskt beräknade spareffekter. Ingen hänsyn har därvid tagits tlil
vilka spareffekter som man verkligen kan uppnå vid ett optimalt utförande,
och inte heller av vilka effekter som verkligen uppnåtts. Det
finns inte anledning att i detta sammanhang gå närmare in på tekniska
detaljer, men det är känt att de k-värden som tillämpas vid den typ av
beräkningar som bostadsstyrelsen redovisar regelmässigt överskattar
kvaliteten på värmeisoleringsförmågan hos ifrågavarande hus. Bostadsstyrelsen
redovisar också ofullständiga kostnadsjämförelser m. m.

Innan det blir aktuellt att ändra stödet måste utredas vad som verkligen
har uppnåtts och kan uppnås. Nytt underlag för ställningstagande
härtill har inte presenterats. De beräkningar som redovisats i energisparplanen
står sålunda fortfarande oemotsagda.

I det uppdrag som bostadsstyrelsen erhållit föreskrivs, att uppdraget
skall utföras i samråd med statens planverk. Vidare föreskrivs att myndigheter,
institutioner och branschorganisationer skall beredas möjlighet
att följa arbetet och lämna synpunkter. Av bostadsstyrelsens rapport
framgår inte hur dessa föreskrifter följts och några synpunkter,
varken från planverket eller andra myndigheter m. fl., redovisas. Detta
förhållande är så mycket mer anmärkningsvärt, som bostadsstyrelsens
redovisning av uppnådda spareffekter torde ha gjorts på ett annat sätt
än vad som avsetts vid uppdragets meddelande. Avsikten var att beräkningsmetoderna
skulle ha utvecklats och att underlag för beräkning
av verkligt uppnådda effekter skulle ha presenterats. Planverkets
medverkan ansågs särskilt viktig i denna del.

Inga synpunkter på bostadsstyrelsens uppföljning från energihushållningsdelegationen
har redovisats, trots dess direktiv att följa denna
uppföljning.

Bostadsstyrelsen redovisar vissa åsikter om hur stödsystemet nu bör
förändras. Detta ingick inte i bostadsstyrelsens särskilda uppdrag. Ett
stort ansvar för att redovisa sådana slutsatser har lagts på energihushållningsdelegationen.

En utgångspunkt för slutsatser i frågan om vissa åtgärder skall undantas
från stöd måste vara en uppfattning om att ifrågavarande åtgärder
i någon omfattning är sådana som är klart olönsamma enligt
ett samhällsekonomiskt synsätt. Underlag för sådana slutsatser av generell
art har bostadsstyrelsen inte redovisat.

De åtgärder som enligt bostadsstyrelsens mening är olönsamma är
främst vissa tilläggsisoleringar och fönsterbyten.

Mot. 1978/79: 2406

Beträffande lönsamheten vid ytterväggsisolering redovisar bostadsstyrelsen
sammanställningar av besparingskostnader på hittills utförda
isoleringar. Ovan har påtalats vissa brister i beräkningar angående värmeisolering
och kostnader. Vad som vidare har redovisats av bostadsstyrelsen
är den besparingskostnad som uppnåtts vid de verkligen genomförda
åtgärderna. Eftersom bostadsstyrelsen inte redovisar hur
dessa åtgärder står i förhållande till ett optimalt genomförande kan
dess redovisning inte läggas till grund för slutliga slutsatser om tilläggsisoleringsåtgärder
etc. är olönsamma eller inte.

Den första åtgärd som nu måste vidtas är att närmare studera denna
fråga och att genom en utbyggd besiktning garantera att åtgärderna
verkligen genomförs på ett optimalt sätt. Bostadsstyrelsens sammanställning
bör därvid kunna tjäna som värdefullt underlag för var själva
utvärderingsinsatserna skall sättas in.

Vidare gäller, som tidigare utvecklats, att lönsamheten av enskilda
åtgärder är starkt beroende av om åtgärderna vidtas i samband med
eljest nödvändiga åtgärder. Om så är eller varit fallet kan inte konstateras
annat än i anslutning till besiktning eller särskilda fördjupade
studier av en typ som bostadsstyrelsen inte genomfört. Utvecklingen
av differentieringen i denna del bör sålunda gå mot större hänsynstagande
till förhållandena i det enskilda huset, i stället för mot förändring
av generella regler. Bostadsstyrelsens förslag beaktar inte de
grundläggande förutsättningarna på vilka energisparplanen vilar.

Inte heller när det gäller framförda åsikter beträffande fönsterbyte
har något hållbart underlag för slutligt ställningstagande redovisats.
Någon redovisning av övervägande beträffande värdet av en sådan åtgärd
av andra skäl än de energisparande redovisas inte heller.

Bostadsstyrelsen anmäler att man planerar vissa ytterligare förändringar
i syfte att förbättra stödet till installationstekniska åtgärder i
bostadshus. Grunden för detta förslag framgår inte.

Styrelsen förordar vidare en översyn av reglerna för energisparstödet
så att vissa åtgärder av drift och underhållskaraktär blir stödberättigade
och framför att det torde erfordras för att åtgärderna skall få en
tillräckligt stor omfattning. Denna typ av åtgärder omfattas inte av bostadsstyrelsens
uppföljning då de i dag inte är stödberättigade. Inte heller
på annat sätt framgår på vilken grund bostadsstyrelsen gör uttalande
om omfattningen av dessa åtgärder, eller varför ökat stöd skulle
behövas för dessa mycket lönsamma åtgärder. Överväganden angående
ökad information och rådgivning m. m. torde vara aktuella innan frågan
om ökat stöd för denna typ av åtgärder blir aktuell.

Avslutningsvis redovisar styrelsen vissa synpunkter på stödsystemets
allmänna utformning. Denna typ av överväganden ligger på energihushållningsdelegationen
enligt dess direktiv. Hur bostadsstyrelsen resö

Mot. 1978/79: 2406

nerat för att komma fram till sina slutsatser redovisas inte heller i
denna del.

Det finns sammanfattningsvis anledning att understryka att bostadsstyrelsens
uppföljning av energisparstödet inte ger grund för slutsatser
angående hur detta stöd i framtiden skall utformas, särskilt som grunderna
för en rad av bostadsstyrelsens förslag inte heller redovisas i styrelsens
rapport. Däremot bekräftar uppföljningen vad som tidigare
sagts angående behovet av mera grundläggande studier av hur stödet
bör utformas.

Behov av starkt ökade utvärderingsinsatser

Frågan om behovet av utvärdering behöver utvecklas ytterligare.
Det är uppenbart att mycket omfattande insatser måste göras inom
detta fält. Ovan har energihushållningsdelegationens direktiv sammanfattats.
Bl. a. därav framgår den breda omfattning som insatserna inom
detta fält måste ha. Det gäller både styrningen på samhällsnivå, beträffande
samhälleliga resurser såsom arbetskraft, utbildning, materialproduktion
m. m., planering m. m. och valet av åtgärder i det enskilda
huset. Energihushållningsdelegationen behandlade vid sitt första
sammanträde preliminärt ett arbetsprogram som omfattade uppföljning
och utvärdering av alla aktuella problemområden. Arbetsprogrammet
tog sikte på att fullständigt underlag skulle föreligga till tidpunkten
för förutsatt omprövning av programmet, men viktiga delresultat
skulle redovisas dessförinnan.

I föreliggande proposition ges en redogörelse för vissa utvärderingsprojekt.
På s. 7 nämns en utredning som institutionen för byggnadsteknik
på tekniska högskolan i Stockholm skall genomföra angående
verkliga effekter av vissa energisparande åtgärder. Vidare nämns en
utredning som statens institut för byggnadsforskning skall göra angående
den energisparande effekten av åtgärder och åtgärdskombinationer
i befintlig bebyggelse och en utredning som bostadsstyrelsen och statens
planverk skall göra angående hur de energisparande åtgärderna
utförts.

Regeringen har inte funnit anledning att på något sätt beröra frågan
om behov av ytterligare underlag beträffande styrmedlen på samhällsnivå
angående produktionsresurser, arbetskraft, utbildning m. m.
och har heller inte tagit upp frågor angående mera vittgående studier
av hur olika styrmedel fungerar. Det gäller här bl. a. att bedöma effekter
av olika differentieringssystem, av besiktningsverksamheten och av
obligatoriska åtgärder. Redovisningen i propositionen synes innebära,
att varken energihushållningsdelegationen eller regeringen följer ett
arbetsprogram som omfattar de insatser som är nödvändiga. Det är nu
endast ett år till dess att förslag till omprövning av energisparplanen behöver
framläggas, och energihushållningsdelegationen har arbetat under

Mot. 1978/79: 2406

trekvarts år. Allmänna ospecificerade uttalanden om att ytterligare insatser
behövs kan inte undanskymma det faktum, att värdefull tid gått
förlorad för detta mycket viktiga, för effektiviteten i energisparverksamheten
helt avgörande arbete. Regeringen kan inte undandra sig ansvaret
för dessa brister genom att nu överlämna den fortsatta ledningen
till ett parlamentariskt sammansatt organ.

Riksdagen bör ge regeringen till känna att det utvärderingsprogram
regeringen presenterar är alltför snävt och helt otillräckligt.

Det kan vidare konstateras, att en omorganisation av energihushållningsdelegationen
synes vara väl motiverad. Detta måste emellertid ske
i former som bibehåller regeringen vid det fulla ansvaret för ledningen
av detta mycket omfattande program.

Individuell mätning och debitering

I energisparplanen redovisas att det är mycket angeläget att snabbt
lösa frågan om hur individuell mätning och debitering av värme och
varmvattenförbrukning skall kunna ske. Av föreliggande proposition
framgår att i stort sett inga åtgärder vidtagits i ämnet. Riksdagen bör
ge regeringen till känna att förslag i ämnet snarast bör föreläggas riksdagen.

Stöd till åtgärder i kommunala byggnader

Regeringen har även begärt bemyndigande om att få fatta beslut om
vilka åtgärder i kommunala byggnader som skall berättiga till stöd.
På samma grund som tidigare angetts beträffande stödet till bostäder
bör begäran om bemyndigande avslås. Däremot bör riksdagen ge regeringen
till känna, att förslag omedelbart bör föreläggas riksdagen om
utvidgning av kretsen av stödberättigade åtgärder för kommunala byggnader
och anläggningar.

Obligatorisk besiktning

I föreliggande proposition anförs att möjlighet för kommunerna att
införa obligatorisk besiktning utan samband med att energisparåtgärder
aktualiserats skall övervägas. Detta är en mycket långtgående åtgärd.
Även i energisparplanen framhölls generellt att behovet av obligatorier
borde övervägas i ljuset av vunna erfarenheter och förslag i ämnet
framläggas i erforderlig omfattning. Några erfarenheter har emellertid
inte redovisats. Behovet av en utbyggnad av den kommunala besiktningsverksamheten
är mycket stor redan för att möjliggöra en serviceoch
rådgivningsverksamhet för att besiktningen skall kunna göras till
villkor för stöd. Detta har understrukits i energisparplanen och även
tidigare i denna motion. Det finns anledning att ge kommunerna en
lämpligt avpassad uppbyggnadstid för denna verksamhet. Det skulle
vara mycket negativt för energisparverksamheten som helhet om man

Mot. 1978/79: 2406

nu, utan underlag och tillräckliga erfarenheter, därtill inför ett besiktningstvång.

Energisparstödets samband med energiplaneringen i kommunerna

En utveckling av den kommunala energiplaneringen och integration
med kommunernas planering för energisparverksamheten är angelägen.
Genom organisatoriska och legala reformer bör eftersträvas ett samlat
ansvar för produktions- och hushållningsinsatser i kommunerna. Härigenom
undviks en ensidig satsning på produktionsplanering och utbyggnad
av produktionsapparaten.

Regeringen berör i ett avseende denna fråga på ett negativt sätt (bilaga
3, s. 23) och föreslår där rätt för kommunerna att få avslå ansökningar
om energisparstöd om detta är motiverat med hänsyn till vissa
planeringsaktiviteter bl. a. avseende energiproduktionssidan. Det framgår
inte vilka krav som skall ställas på den kommunala planeringen för
att sådant bemyndigande skall kunna ges.

Regeringens förslag i denna del utgör ytterligare ett avsteg från
grundprinciperna i energisparplanen. Lönsamhetsberäkningama där
grundar sig på genomsnittstal. I energisparplanen s. 35 anförs beträffande
sambandet mellan energisparplanering och produktionsplanering:

Jag anser att det är angeläget att få en samordnad utbyggnad av
Idistributionssystemen för energi, tillgången till olika energikällor och
insatser för hushållning med energi. Därigenom bör det bli möjligt att
avväga behovet av energisparåtgärder i förhållande till möjligheten
bl. a. till värmeförsörjning från kraftvärmeverk eller med spillvärme
samt att samordna energisparande insatser och utbyggnaden av fjärrvärmenätet.

Det citerade stycket innebär självfallet att om man inför en möjlighet
att avslå stöd i områden med särskilt låg energiproduktionskostnad
för åtgärder som är mer lönsamma än gällande schabloner så skall
motsvarande möjlighet finnas för mindre lönsamma åtgärder där produktionskällan
har höga kostnader.

Regeringens förslag är ytterligare ett exempel på hur regeringen
konsekvent sökt finna utrymme för mot energisparandet negativa åtgärder
utan att ta till vara de positiva möjligheter som finns.

På angiven grund bör riksdagen ge regeringen till känna att den av
regeringen frågasatta förändringen inte nu bör komma till stånd och
att frågan om att den i framtiden skall komma till stånd bör underställas
riksdagens prövning.

Stöd till den kommunala besiktningsverksamheten

I föreliggande proposition tas frågan om stöd till kommunerna upp
och en garanti för stöd under tre år föreslås. Med hänvisning till vad
som anförs i energisparplanen, i civilutskottets betänkande och i den

Mot. 1978/79: 2406

na motion föreslås att garantin går längre än vad regeringen föreslagit.
Kommunerna bör garanteras finansiering av sina insatser på detta
fält för programmets hela löptid. Självfallet bör i den garantin ingå
avdrag för avgiftsfinansiering i den omfattning som sedermera kan
visa sig möjligt.

Kommunerna bör emellertid redan nu veta att erforderlig finansiering
kan klaras och att staten står som garant härför. Riksdagen bör
besluta om att utfärda en sådan garanti.

Finansiering av energisparlånen

Regeringen redovisar vissa överväganden angående finansiering av
energisparlånen utan att nu lämna något förslag i ämnet. Det är inte
rimligt att låta hela denna fråga vara fortsatt oklar. Anslag över budgeten
bör därför ges för hela budgetåret utgående från nu gällande finansieringsordning.

Energihushållning inom transportsektorn

Samfärdselns energianvändning domineras helt av bränslen, dvs.
olika oljeprodukter. Elförbrukningen utgör endast ett par TWh om
året och går till spårbunden trafik (SJ, Stockholms tunnelbana m. m.).

Totalt tar samfärdseln i anspråk ca 20 % av samhällets energi. Ca
75 % av denna energi förbrukas i samband med inrikes person- och
godstransporter. Resterande del förbrukas inom den utrikes sjöfarten
och luftfarten samt inom försvaret. Energiåtgången i samband med inrikes
persontransporter domineras helt av personbilstrafiken. Personbilstrafiken
svarar för nära 50 % av samfärdselsektoms totala förbrukning.

I samband med 1975 års energibeslut förutspåddes en ökning av
energiförbrukningen inom samfärdselsektorn med i genomsnitt 2 % per
år. Hittills under 1970-talet har emellertid den genomsnittliga årliga ökningen
varit högre än dessa 2 %. I industriverkets s. k. referensprognos
räknade man med en årlig tillväxt på 1,6 %.

Orsaken till varför energiförbrukningen ökat snabbare än beräknat
är främst ökningen i personbilsbeståndet. Vi vill i detta sammanhang
understryka att utvecklingen mot arbetsplatsområden skilda från bostadsorten
också framkallat ökat resande. Detta förhållande är speciellt
märkbart i tätortsregionerna. Minst 50 % av det totala persontransportarbetet
utgörs av arbetsresor. Därför är åtgärder för att minska
arbetspendlingen mycket betydelsefulla. Detta ligger väl i linje med vår
strävan till ett decentraliserat samhälle med närhet mellan arbete, boende,
vård och service. En faktor som ökar energiförbrukningen är
förskjutningen mot allt tyngre personbilar.

Mot bakgrund av den faktiska utvecklingen och behovet av att uppnå
en begränsning i energiförbrukningen krävs kraftfulla insatser från

Mot. 1978/79: 2406

samhällets sida. Vi delar regeringens uppfattning att det i dag förekommer
en överkonsumtion när det gäller bilresande. Speciellt gäller detta
tätortsregionema. För att nå avsedda besparingseffekter bör en kombination
av prispåverkande och administrativa åtgärder komma i fråga.

Vad beträffar de prispåverkande medlen kan besparingseffekter uppnås
genom direkt styrning av energipriserna (skatterna på bensin och
olja). En differentiering av bilskatten till förmån för lättare och bensinsnåla
bilar bör genomföras. Hänsyn bör tas till regional- och näringspolitiska
effekter. Åtgärder bör vidtas för att stimulera till ökad
samåkning i personbil, framför allt i samband med arbetsresor. Avgiftspolitiken
för biltrafiken bör utformas så att de fasta kostnaderna
hålls låga och de rörliga kostnaderna ökar.

Av stor betydelse för åstadkommandet av energibesparingar är en
ökad medvetenhet om de sparmöjligheter som föreligger. Bättre utbildning
och information till bilister är därför nödvändig.

Förutom energihushållningsskäl talar negativa miljö- och hälsoeffekter
för att långtgående restriktioner mot privatbilismen skall kunna
införas i de större tätorternas innerstadsområden. Detta bör ske
samtidigt med en utbyggnad av de kollektiva trafiksystemen. För att
dessa system bättre skall komma till utnyttjande kan förskjutningar av
arbets- och skoltider också behöva övervägas.

Enligt vår uppfattning är det inte tillräckligt med en frivillig ekonomitrimning
av bilar. Vi biträder energikommissionens förslag att ekonomitrimning
av begagnade bilar borde ingå i den årliga bilprovningen.
Vad gäller nytillkommande bilar måste normer för maximal specifik
bränsleförbrukning fastställas.

Vi vill upprepa vårt krav, framfört bl. a. i motionen 1978/79: 951 att
bensinen skall vara blyfri. Arbetet härför måste bedrivas med stor
skyndsamhet.

För att minska transportsektorns stora oljeberoende bör åtgärder
vidtas i syfte att stimulera användningen av andra bränslen än bensin
och dieselbrännolja. För att påskynda utvecklingen mot motorer
som kan drivas med t. ex. metanol och andra syntetiska bränslen kan
normer behöva införas. Vi har på annan plats i motionen föreslagit att
prototypen demonstrationsanläggning skall uppföras för tillverkning av
metanol.

Vi vill understryka betydelsen av prov- och demonstrationsverksamhet
när det gäller syntetbränslen. Denna bör omfatta statliga verk
samt också exempelvis taxi och förläggas till ett antal försöksorter och
bör snarast inledas.

När det gäller forsknings- och utvecklingsarbetet med nya drivsystem
är det vår uppfattning att detta måste fortgå och intensifieras. Regeringens
målsättning härvidlag finner vi alltför lågt ställd.

Vi har i annat sammanhang berört trådbussarnas betydelse. Vi be

Mot. 1978/79: 2406

klagar den låga ambitionsnivå som regeringen har när det gäller att
stimulera införandet av trådbussar.

Vi vill understryka att sjöfarten bör ta större del av transportarbetet.
Vi invänder därför mot regeringens uppfattning att kanalsjöfarten i
enlighet med proposition 1978/79: 99, med undantag av Trollhätte kanal
och Södertälje kanal, inte torde ha några utvecklingsmöjligheter i
framtiden. Enligt vår mening finns det skäl att anta att kanalsjöfarten,
bl. a. ur energisynpunkt, kan vara ett förmånligt alternativ.

Vad som anförts angående energihushållning inom transportsektorn
bör ges regeringen till känna.

Energiförsörjningen

De satsningar på energihushållning som anvisats i det föregående innebär
att ökningstakten i energianvändningen blir lägre särskilt vad
beträffar elenergianvändningen i förhållande till regeringens prognoser.
En avveckling av kärnkraften och byggande av kondenskraftverk
avsedda för eldning med fasta bränslen kommer att minska benägenheten
hos industrin att substituera bränsle med el. I ett sådant läge är
det fördelaktigare ur industrins synpunkt att direkt utnyttja bränslet.
Energikommissionen har i sina överväganden inte tagit hänsyn till detta
förhållande. Det finns således anledning att räkna med en något lägre
elanvändning inom industrin än vad som anges i energikommissionens
alternativ B. Detta alternativ har varit utgångspunkten för våra bedömningar
av den framtida utvecklingen av energianvändningen.

I propositionen förutses en stark ökning av elanvändningen fram till
1990. Elandelen beräknas inom industrin öka från 25 % till över 30 %
av den totala energianvändningen. Inom uppvärmningssektorn bedöms
ökningen av elanvändningen bli ännu större. Man betonar att det finns
goda möjligheter att påverka ökningstakten i elanvändningen. Det sägs
vara angeläget att öka möjligheterna att substituera olja med el. Härigenom
förutses en ökning av elvärmen från 11 TWh till ca 24—26
TWh 1990. Föredraganden hävdar att en sådan utveckling inte påverkar
omfattningen av kärnkraftsprogrammet. En ökning av direktverkande
el i energisystemet innebär emellertid att trögheten i hela systemet
ökar. Föredraganden förutsätter att den tillkommande elen skall
vara kärnkraftsproducerad. Detta innebär att en avveckling inte kan
ske utan utnyttjande av en mycket stor andel ineffektiv kondenskraft.
I propositionen bedöms att övriga energikällor endast kan ge relativt
begränsade tillskott och vid en produktionsnivå på ca 140—150 TWh
måste därför vid en avveckling av kärnkraften ca 35-—50 TWh produceras
i kondensanläggningar, vilket ur energiekonomisk synpunkt är
ineffektivt. En elanvändning i den storleksordning som propositionen
förutsätter binder oss därmed vid kärnkraften som en betydelsefull
komponent i det svenska energiförsörjningssystemet lång tid framöver.

Mot. 1978/79: 2406

För år 1990 bedömer föredraganden att eltillförseln skall vara ca 140—
145 TWh, med planeringen av dimensionerad produktionskapacitet utifrån
den högre nivån. Vi kan inte underlåta att i detta sammanhang påtala
att det i propositionen understryks att den produktionskapacitet vi
för närvarande har på elområdet är synnerligen god (ca 123 TWh mot
en elanvändning på ca 89 TWh 1978).

Den myndighet som ansvarar för planeringen av elproduktionen,
statens vattenfallsverk, bedömer inte desto mindre att eltillförseln
1990 skall uppgå till 153 TWh. Till detta skall läggas att Vattenfall i
sin planering även inbegriper en reservkapacitet på 5 % med hänvisning
till osäkerheten vid bedömningen av förväntad framtida elanvändning.
Vattenfall planerar således totalt för en produktionskapacitet
på ca 160 TWh. Föredraganden har inte påtalat dessa skillnader i
planeringsförutsättningar. Samkörningen av elnätet som sker i Nordels
regi innebär vidare att ytterligare reservkapacitet finns att tillgå. Det
framgår inte av propositionen om Vattenfall i sin planering tagit hänsyn
till detta.

Av underlagsmaterialet för planeringen av produktionskapaciteten
framgår, att Vattenfall bedömt att 1990 65 TWh skall vara kämkraftsproducerad.
Det är ca 10 TWh mer än vad föredraganden räknar
med i sin energibalans, dvs. två kärnkraftsreaktorer av Forsmark 3:s
storlek. Vattenfall planerar således för ytterligare två reaktorer utan
att föredragande statsråd finner någon anledning till åtgärd. Enligt vår
mening måste även statens vattenfallsverk följa de beslut som regering
och riksdag fattar och anpassa sin planering efter dessa. Detta bör ges
regeringen till känna.

I det följande avsnittet anger vi vår inställning till hur energitillförseln
under den kommande tioårsperioden bör ordnas för att tillgodose
energibehovet. Vi vill understryka att i det korta perspektivet är de
energihushållande åtgärderna synnerligen väsentliga för att vårt oljeberoende
skall radikalt kunna minskas och en avveckling av kärnkraften
inledas. Samtidigt måste kraftfulla satsningar göras för att på marknaden
introducera inhemska förnyelsebara energikällor som redan nu
kan utnyttjas med känd teknik.

Nedan anges i tabellform våra bedömningar av energibehovets utveckling
till 1990. Som jämförelse bilägges även energikommissionens
alternativ.

Mot. 1978/79: 2406

Energitillförsel 1990, TWh

	Prop.	C
Olja	279—198	165—215
Kol	45— 70	45— 60
Gas	—	70
Vattenkraft	65	66
Vind	0— 1	3— 6
Sol	1— 3	6
Lutar	40	40
Skogsavfall	12— 20	30— 40
Spillvärme	2	2
Torv	5— 10	20
Kärnkraft (el + värme)	61	23— 0
Summa	510—470	470—525
Överförings- o. omvand
lingsförluster	50— 45	45— 80
Slutlig användning	460-425	425—445

Elproduktion 1990, TWh
Tillförd energi
	Prop.	C
Vattenkraft	65	66
Kärnkraft	55	23— 0
Ind. mottryck	7	10
Kraftvärme
olja	8	7
fasta	3— 4	11
Kondens
olja	2	r o— 16
fasta	0— 3	i
Gasturbiner	—
Vind	0— 1	3— 6
Nettoexport	—
Summa	140—145	120—116

Mot. 1978/79: 2406

Energikommissionens alternativ för energiförsörjningen 1990

1990 Alternativ A/B Alternativ C Alternativ D

Bränsle 326 345 330

El TWh _103 125 140

Totalt 429 470 470

Tabell 1. Energitillförsel år 1990, TWh

	A	B	B1	C	O	D
Olja och oljeprodukter	271	280	330	249	207	232
Kol och koks	46	46	46	45	45	55
Naturgas	11	11	11	11	11	0
Vattenkraft	66	66	66	66	66	66
Vind	4	6	10	2	2	2
Sol	3	3	3	3	3	3
Bark, lutar	40	40	40	40	40	40
Energiskog	20	5	5	5	5	5
Skogsavfall, halm, sopoi	26	26	26	10	10	11
Spillvärme	2	2	2	2	2	2
Torv	20	20	20	15	15	15
Kärnkraft (el)	0	0	0	58	58	71
Kärnkraft (värme)	0	0	0	13	13	16
Summa	509	505	559	519	477	518
Förluster i omvandling och
överföring	80	76	89	49	48	48
Slutlig energianvändning	429	429	470	470	429	470

Följande tabell visar elproduktionen år 1990 (TWh)

	A	B	B1	C	C1	D
Vattenkraft	66	66	66	66	66	66
Kärnkraft	0	0	0	58	58	71
Industriellt mottryck	10	10	10	8	8	8
Kraftvärme	18	18	20	9	8	9
varav olja	9	9	11	4	4	5
” gas	2	2	2	2	2	—
” kol	4	4	4	1	1	2
” torv	1	1	1	1	—	1
” energiskog skogsavfall	2	2	2	1	1	3
Kondenskraft	18	16	25	2	2	4
varav olja	12	10	19	2	2	2
” kol	3	3	3	—	—	2
” torv	3	3	3	—	—	—
Vind	4	6	10	2	2	2
Summa	116	116	131	145	144	160
(varav överföringsförluster)	13	13	15	17	16	18

Mot. 1978/79: 2406

Energitillförsel

Inledning

Valet av energitillförselsystem är av strategisk betydelse, eftersom
varje investering binder resurser för avsevärd tid. Energikommissionen
har också pekat på en rad av de svårigheter som föreligger vid detta
val. En successiv anpassning måste därför eftersträvas där de långsiktiga
lösningarna alltid måste påverka även beslut av mer kortsiktig natur.
Som utgångspunkt bör därvid ligga en tryggad energiförsörjning
inom ramen för uppställda samhällsmål och eftersträvad samhällsutveckling.

Den ökade satsning som sker av industriellt mottryck, fjärrvärme
och kraftvärmeverk bör ske med beaktande av att nya energislag i
framtiden kommer till användning. Beträffande den konventionella
kondenskraften bör åtgärder vidtas för att snabbt anpassa dessa befintliga
anläggningar till eldning med fasta bränslen, främst inhemska
förnyelsebara sådana.

I det följande redovisar vi vår syn på vilka energislag som i framtiden
bör utnyttjas för vår energiförsörjning. Vi presenterar också vår syn
på hur energitillförseln bör ordnas under den närmaste tioårsperioden
och vilka åtgärder som bör vidtas för att uppnå eftersträvade målsättningar.

Olja

Världens råoljetiilgångar är kvalitetsmässigt av mycket varierande
karaktär. Råolja är därför inget entydigt begrepp utan ett samlingsnamn
för en mängd olika naturprodukter som består av kolväteföreningar
jämte mindre mängder svavel- och kväveföreningar.

Råolja har bildats under tidigare geologiska tidsåldrar genom omvandling
av organiska sediment. Geologiska förändringar har utvecklat
så höga tryck och temperaturer, att sedimentens organiska material
omvandlats till kol, olja eller naturgas.

För att en oljetillgång av utvinningsbar storlek skall ha bildats krävs
dels att berggrunden har fickor och hålrum där olja har kunnat samlas,
dels att överliggande bergarter är så täta att oljan inte har sipprat
bort.

Säkra och entydiga bedömningar av världens råoljetiilgångar kan
inte göras. Underlaget i form av mätvärden från olika former av undersökningar
är av skiftande teknisk kvalitet och kan göras till föremål
för olika tolkningar. Primärmaterialet är dessutom ofta tillgängligt endast
för de direkt engagerade företagen.

Trots att stora insatser har gjorts för att få reda på hur stora råoljetillgångarna
är måste uppgifter om tillgångarna vila på uppskattningar
som har gjorts av olika fack- och expertorgan. Dessa uppskattningar

Mot. 1978/79: 2406

är relativt säkra endast för områden, där fyndens storlek och troliga
förmåga att generera olja för utvinning är kända genom omfattande
och långvarig praktisk erfarenhet.

De kända och utvinningsvärda oljetillgångarna har beräknats till ca
98 miljarder ton. De totala utvinningsvärda tillgångarna har med hänsyn
till bl. a. jordens geologi bedömts kunna uppgå till mellan 250 och
300 miljarder ton.

Av speciellt intresse för svenskt vidkommande är storleken på de
kända och utvinningsvärda tillgångarna i Nordsjön. Dessa har bedömts
utgöra ca 3 miljarder ton, vilket motsvarar nuvarande världsförbrukning
under ett år eller Västeuropas hela förbrukning under ca fem år.

Av de kända och utvinningsvärda tillgångarna bedöms ca 22 % ligga
under havsbottnen (”off-shore”). Av de utvinningsvärda tillgångar
som ännu ej är kända bedöms ca 40 % ligga under havsbottnen.

Det år 1975 bildade helstatliga bolaget Svenska Petroleum AB (SP)
har sedan 1976 givits en central roll i den statliga oljepolitiken. Bolagets
betydelsefulla roll för vår försörjningstrygghet understryks i den
nu föreliggande propositionen. Bolaget skall bedriva verksamhet inom
ur försörjningssynpunkt betydelsefulla led i oljehanteringen. En huvuduppgift
för bolaget är att arbeta upp nya kanaler för den svenska
marknadens långsiktiga försörjning med råolja, antingen genom avtal
med producenter eller genom förvärv av fyndigheter. I propositionen
föreslås vidare att en ny statlig basorganisation, Svenska Petroleum
Exploration AB, bildas såsom ett helägt dotterbolag till Svenska Petroleum.
Den verksamhet som tidigare bedrivits inom de halvstatliga bolagen
för oljeprospektering, OPAB och Petroswede, fullföljs av det
nybildade bolaget. Vi har för vår del inget att erinra mot att en samordning
av organisationen på den statliga oljesektom sker.

I propositionen påtalas vidare problemen med den svenska marknadens
råoljeförsörjning. De svenskägda bolagen är för sin råoljeförsörjning
till stor del hänvisade till köp av råolja från den s. k. spotmarknaden
eller från de internationella bolagen. De oberoende bolagen har
ungefär 12 % av marknaden. Prishöjningarna på den internationella
marknaden på oljan har inneburit att de oberoende oljebolagen fått
vidkännas stora förluster vid köp av olja eftersom det svenska stoppriset
klart understiger inköpspriset. Detta har medfört att de små oljebolagen
utnyttjat sina beredskapslager i betydande utsträckning. Detta
kan emellertid inte fortgå under någon längre tid. Det behövs därför
någon form av initiativ från regeringens sida för att komma till rätta
med de små bolagens problem. Det är väsentligt att dessa företag finns
kvar som komplement till de stora oljebolagen. Bolagen har vidare
egen erfarenhet sedan tidigare av hantering av alternativa bränslen,
vilket bör utnyttjas i energiförsörjningen.

Det måste dock konstateras att osäkerheten om leveranstrygghet

Mot. 1978/79: 2406

och pris i framtiden är stor. De flesta bedömare av utvecklingen är
ense om att det föreligger en stor risk för kraftiga prishöjningar på
råolja i framtiden. Under de närmaste decennierna beräknas produktionen
från de nuvarande lättillgängliga oljekällorna stagnera. Detta
kan leda till språngartade höjningar av oljepriset och orsaka svåra
störningar i oljetillförseln. Med sitt 70-procentiga oljeberoende är
Sverige mycket känsligt för störningar i oljetillförseln och för kraftiga
prishöjningar.

En huvuduppgift i en ny energipolitik måste därför vara att komma
bort från det oljeberoende som i dag är det dominerande volymproblemet
i den svenska energibalansen. Den avgörande frågan blir då hur
det stora oljeberoendet skall minskas. I propositionen framhålls bl. a.
att en ökad användning av el för uppvärmning av småhus är lämplig väg.
Med de klimatförhållanden som råder i vårt land innebär en sådan utveckling
mot uppvärmning av bostäder och lokaler enbart baserad på
elström en ökad sårbarhet hos de enskilda konsumenterna. Även ett
tillfälligt strömavbrott kan i ett läge med sträng kyla få svåra följder
för de enskilda människorna. Föredragandens positiva syn på att ersätta
oljeberoendet med ett beroende av elektricitet som till allt större
del produceras i kärnkraftverk är enligt vår mening direkt oansvarigt.
Det vore att på sikt ersätta oljeberoendet med ett beroende av en annan
ändlig energikälla, uranet, med oöverblickbara konsekvenser för
miljö och säkerhet som följd.

I det korta perspektivet måste enligt vår mening — som vi tidigare
framhållit — kraftfulla satsningar ske på energihushållande åtgärder,
introduktion av naturgas och en utbyggd kraftvärmeproduktion för att
vårt oljeberoende skall minskas. Vidare måste åtgärder vidtas för att
öka försörjningstryggheten för olja eftersom vi under överskådlig tid
kommer att vara beroende av en icke oväsentlig import bl. a. genom
att vi i ökad utsträckning importerar från mer närbelägna områden. Vi
måste även nu initiera en övergång till användning av främst inhemska
förnyelsebara energikällor och solenergi. I det följande anger vi vårt
alternativ till vilka energikällor som bör användas för att tillgodose
vårt behov av energi under den kommande tioårsperioden.

Naturgas

Vi har tidigare understrukit nödvändigheten av att vårt stora oljeberoende
minskas. Oljan måste i första hand ersättas med inhemska
bränslen, men en övergång till användning av inhemska bränslen måste
under en avsevärd tid kompletteras med importerade bränslen. De
alternativ till oljan som därvid står till buds är framför allt kol och gas.
Kol har likartade effekter på miljön som olja, medan däremot naturgasen
har utomordentligt goda miljöfördelar gentemot kol och olja.

Enligt vår mening bör därför Sverige nu satsa på en introduktion av

Mot. 1978/79: 2406

naturgas. På kort sikt är naturgasen det enda alternativ som i större utsträckning
kan ersätta olja. Det finns ett flertal skäl, förutom de miljöfördelar
detta innebär, som talar för en introduktion av naturgasen.

Naturgasen, vilken i dag svarar för 18 % av världens energiförsörjning,
är också t. ex. en utmärkt råvara för den kemiska industrin. En
introduktion skulle vidare ge en större försörjningstrygghet genom
sin dämpning av behovet av oljeimport från politiskt instabila områden.

I prop. 1978/79: 115 avvisas en introduktion av naturgas med hänvisning
till de enligt föredragandens mening ogynnsamma ekonomiska
förutsättningarna. Dessa kan enligt propositionen hänföras till framför
allt tre faktorer, nämligen långa transportavstånd, behovet av stora
initialinvesteringar och en ofördelaktig marknadsstruktur.

Enligt de kalkyler som föredraganden bygger sina slutsatser på ger
de två aktuella projekten (Syd- och Västgasprojekten) sannolikt ett
stort samhällsekonomiskt underskott. Det kalkylerade underskottet för
de två projekten sammantagna sträcker sig från 0—3 000 milj. kr. —
dvs. enligt föredraganden en merkostnad i förhållande till oljeanvändning
på 0—22 %. Det företagsekonomiska utfallet är enligt propositionen
är mer negativt. Det finns inte heller skäl ur försörjningstrygghetssynpunkt
att ersätta olja med naturgas anser föredraganden. Import
av naturgas är enligt föredragandens bedömning snarast ofördelaktigare
än oljeimport. Det enda motivet som för föredraganden framstår som
något reellt skäl för att införa naturgas är dess stora miljöfördelar
jämfört med oljan. Föredraganden finner det emellertid vanskligt att
fatta något beslut på underlag av kalkylerade miljövinster. Med hänsyn
till ovan redovisade förhållanden menar föredraganden att det
saknas tillräckliga motiv för ett samhällsstöd av den omfattning som
krävs för att det aktuella projektet skall kunna genomföras.

Vi vill redan inledningsvis påtala — innan vi utförligt redovisar våra
ställningstaganden — att av bil. 1: 5 framgår att vid en real oljeprisstegring
på 3,5 % under kalkylperioden 1977—2002 merkostnaden blir
ca 10 % vid en samhällsekonomisk bedömning av naturgasprojekt jämfört
med fortsatt oljeanvändning. Uttryckt i lågsvavlig eldningsolja 4
motsvarar i dagsläget 4,50 Geal (eff) eller ca 40 kr/m3 — dvs. exakt
den höjning av skatt på vissa oljeprodukter som föreslås i propositionen.
Det förefaller enligt vår mening vara andra skäl än de anförda
som främst motiverar föredragandens avvisande hållning till en introduktion
av naturgas i Sverige.

Naturgasen är sedan 1960-talet en betydelsefull energikälla i Västeuropa.
Avgörande orsaker till detta är europeiska naturgasfyndigheter
i bl. a. Nederländerna, Sovjetunionen, Nordsjön och Västtyskland
med närhet till en stor marknad samt möjligheterna att transportera
flytande naturgas i tankfartyg, främst från Nordafrika. I och med att

Mot. 1978/79: 2406

strängare miljöskyddsbestämmelser efter hand har införts i olika länder
har också naturgasens värde som bränsle ökat på grund av bl. a.
rökgasernas låga föroreningshalt.

Naturgas transporteras företrädesvis i rörledningar. I Västeuropa
har ett omfattande ledningsnät byggts ut med anslutningar till de stora
naturgasfyndigheterna i bl. a. Sovjetunionen och Mellersta östern.

Förutsättningarna för användning av naturgas i Sverige har diskuterats
i flera utredningar.

1968 års utredning om rörtransport av olja och gas fick i uppdrag att
företa en allmän teknisk och ekonomisk studie av förutsättningarna för
anläggning och drift av rörledningar. I början av 1970-talet utvecklades
naturgassituationen i norra Europa på sådant sätt att utredningen bedömde
det önskvärt med åtgärder från svensk sida redan innan någon
slutlig rapport kunde föreligga. I september 1971 föreslog därför utredningen
i en skrivelse till chefen för industridepartementet att frågan
om naturgasimport till Sverige snarast möjligt skulle tas upp med möjliga
leverantörer.

Utredningen presenterade sitt slutbetänkande 1972, ”Naturgas i
Sverige” (SOU 1972: 25). Där föreslogs bl. a. att de större stadsgasnäten
om möjligt borde bevaras de närmaste åren, förutsättningarna
för s. k. geologisk lagring klarläggas samt att så snart det kunde konstateras
att svensk naturgasimport är möjlig, beredskapsbestämmelser
utarbetas och kostnaderna för erforderliga rörsystem beräknas. I slutbetänkandet
föreslogs också att de formella möjligheterna till belåning
av naturgasledningar borde underlättas genom statlig kreditgaranti.

Våren 1973 bildades det halvstatliga Östgas AB för utredningssamarbete
rörande import av naturgas från Sovjetunionen. Bolaget utförde
år 1973 förprojektering av en naturgasledning från finsk till svensk
kust. Det meddelades från sovjetisk sida att högst 1 Gm3 gas/år kunde
levereras. Samma år tillkallades naturgasdelegationen med uppgift att
samordna den svenska utrednings- och förhandlingsverksamheten m. m.
avseende import av naturgas.

1975 års energipolitiska beslut, som finns presenterat i proposition
1975:30 Energihushållning m. m., innebär att den statliga kreditgarantin
på 2 000 milj. kr. för finansiering av utvinning av kol, olja
och naturgas även kunde utnyttjas för finansiering av rörledningar för
naturgas samt fartyg och anläggningar för import av LNG.

I början av 1975 uppdrog Nordiska ministerrådet till Nordiska ämbetsmannakommittén
för industri- och energipolitik att utreda frågor
angående möjligheterna att i Norden utnyttja naturgas från fyndigheterna
i Nordsjön.

Naturgasdelegationen rekommenderade i juni 1975 bildandet av ett
kommersiellt inriktat aktiebolag för hela den potentiella svenska naturgasmarknaden.
Med anledning av detta träffades en preliminär

5 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2406

Mot. 1978/79: 2406

överenskommelse i form av ett konsortialavtal mellan Svenska Gasföreningens
Service AB och statens vattenfallsverk om bildandet av
ett aktiebolag, som skulle ha till uppgift i första hand att utreda och
klarlägga villkor för inköp av naturgas, möjligheter till försäljning
av gas inom landet samt förutsättningar och kostnader för transport
och lagring av gas.

I propositionen 1975/76: 124 föreslog regeringen att det ovan nämnda
aktiebolaget skulle bildas och överta de tidigare nämnda organens
verksamhet. Enligt riksdagsbeslut i april 1976 bildades i juli samma år
det halvstatliga Swedegas AB.

I energikommissionens betänkande Energi (SOU 1978: 17) har en
begränsad introduktionskvantitet naturgas inkluderats i 3 av de 4 presenterade
alternativen över energianvändning och energitillförsel 1985.
Tillförseln av naturgas beräknas till 11 TWh 1985, vilket motsvarar
drygt 2 % av den totala energitillförseln. Kommissionen föreslår att
”förhandlingar, insatser för att följa den internationella utvecklingen
och studier av olika utbyggnadsalternativ fullföljs”.

Kommissionen gör också följande överväganden och förslag:

Som kommissionen tidigare framhållit är en bedömning av om naturgas
bör införas i Sverige avhängig av bl. a. varifrån sådan gas skulle
komma och vilka kostnader den skulle betinga. Frågan om naturgasintroduktionen
beror därför på resultatet av pågående och kommande
förhandlingar. Om rörtransporterad naturgas från närliggande produktionsområden,
t. ex. Nordsjön, kan etableras i tillräcklig omfattning
och med tillräcklig uthållighet för att bära uppbyggnaden av ett distributionssystem,
skulle större användning av naturgas än vad som
förutsattes i något av alternativen A—D vara befogad.

Det torde råda allmän enighet om att en ökad trygghet i energitillförseln
är en av energipolitikens främsta uppgifter. För skilda slag av
krislägen tillgodoses på kort sikt försörjningsberedskapen bl. a. genom
beredskapslagring. Tryggheten på längre sikt måste dock tillförsäkras
genom andra åtgärder.

En energipolitik med sikte på att öka försörjningstryggheten måste
söka sig fram efter skilda vägar. En satsning på nya energikällor —
såväl inhemska som importerade — kan innebära en förbättring av
försörjningssituationen för landet genom en ökad riskspridning. Sådana
åtgärder som medför en förbättrad hushållning med energi och en
ökad flexibilitet i det inhemska distributionssystemet är liksom stöd till
teknisk utveckling viktiga element i en trygghetshöjande politik.

Swedegas överlämnade den 15 september 1978 en rapport angående
förutsättningarna för en introduktion av importerad rörbunden naturgas
till Sverige. Företaget har vidare den 20 januari lämnat en rapport
med en analys av förutsättningarna för att introducera ett system baserat
på LNG-import.

Mot. 1978/79: 2406

I sin första rapport konstaterar Swedegas ganska kort att naturgasen
är mycket ren och nämner bl. a. att utsläppen av svaveloxider och
tungmetaller blir mycket små vid förbränning av gas. I en tabell jämförs
de utsläpp som erhålls vid förbränning av 1,2 Gm3 gas med de
utsläpp som erhålls vid förbränning av motsvarande mängd olja. Däremot
jämför Swedegas inte gasen med andra bränslen, t. ex. kol eller
torv. Rapporten har remissbehandlats.

Industriverket anser i sitt remissvar, att naturgasens miljöfördelar
kan och bör preciseras. Swedegas har med avsikt inte gjort något som
helst försök att i kronor kvantifiera fördelarna utan har i sin samhällsekonomiska
kalkyl antagit att värdet = 0 kr. Industriverket redogör
i sitt remissvar för kalkyler som kvantitativt värderar naturgasens
miljöeffekter. Utan att ha speciell sakkunskap i miljöfrågor anser industriverket
dock, att nedanstående fakta bör observeras.

Naturgasen är inte giftig. Förbränningsprodukterna är också praktiskt
taget giftfria. Det är alltså möjligt att utnyttja gasen betydligt
mångsidigare än andra bränslen och trots detta ha en mycket ren arbetsmiljö.

Naturgasen är praktiskt taget fri från svavel och andra föroreningar.
Det aktuella Ruhrgaskontraktet omfattar 1,2 Gm3 gas, vilket svarar
mot ca 1,2 Mm3 olja. Årsförbrukningen av petroleumprodukter är
f. n. drygt 30 Mm3. Gasen skulle alltså ersätta ca 4 % av oljebehovet.
Eftersom gasen i huvudsak ersätter tjocka oljekvaliteter innebär en
naturgasintroduktion att svaveldioxidutsläppen från oljeförbränning i
Sverige minskar med 5—6 %. Detta kan förefalla tämligen betydelselöst
om inte regionala aspekter beaktas. Enligt planerna skall gasen
introduceras i sydligaste Sverige mellan Malmö och Halmstad. Denna
region är en av landets mest utsatta när det gäller S02-utsläpp. Här
kommer en naturgasintroduktion att betyda en procentuellt mycket stor
reduktion av svavelemissionen. Dock är i vissa delar av sydligaste Sverige
jordmånen kalkhaltig, vilket innebär att känsligheten för sur nederbörd
här är mindre än i andra delar av landet.

En rad remissinstanser utöver statens industriverk har yttrat sig
över Swedegas rapport, bl. a. statens naturvårdsverk och berörda länsstyrelser.
Naturvårdsverket yttrar bl. a. följande:

Både i Swedegas rapport och Bergendahl/Elams utvärdering av rapporten
jämförs naturgasprojektet med motsvarande förbränning av
olja. Det är inte självklart att jämförelsen skall begränsas till att enbart
gälla oljan. Med utgångspunkt från en av de centrala teserna i energikommissionens
huvudbetänkande, nämligen att ”vi så snabbt som möjligt
måste minska vårt oljeberoende”, borde det vara befogat att också
jämföra med andra nu tillgängliga alternativa bränslen.

Av dessa torde naturgas och kol vara mest aktuella för det korta
tidsperspektivet. Naturvårdsverket jämför därför i detta yttrande na

Mot. 1978/79: 2406

turgasen med såväl olja som kol. 1,2 miljarder m3 naturgas jämställs
energimässigt med 1,0 miljoner ton olja resp 1,5 miljoner ton kol.

Både Swedegas och Bergendahl/Elam betonar naturgasens miljöfördelar
gentemot framför allt olja. Naturvårdsverket instämmer i den bedömningen.
Både Swedegas och Bergendahl/Elam begränsar emellertid
redovisningen av naturgasens miljöfördelar i samband med övergång
från förbränning av olja till naturgas till att gälla huvudsakligen de
minskade utsläppen av svaveloxider. Naturvårdsverket instämmer i att
minskningen av dessa utsläpp är väsentlig, särskilt i de för naturgasen
aktuella södra och västra delarna av Sverige. De totala utsläppen av
svaveloxider från Sverige beräknas i mitten av 1980-talet uppgå till ca
400 000 ton per år, varav ca 300 000 ton per år från förbränning av
olja. Naturvårdsverket utgår då självfallet ifrån att det av statsmakterna
skisserade svavelreduktionsprogrammet verkligen genomförs. Introduktionen
av naturgas skulle underlätta programmets genomförande.
Miljövinsten när det gäller svavelutsläpp i den första etappen av
naturgasprojektet beräknas bli ca 20 000 ton svaveloxider per år, för
att i det fullt utbyggda naturgassystemet uppgå till uppemot 100 000
ton svaveloxider per år, dvs. ca 7 % resp. 33 % minskning. Verket vill
betona att naturgasen har betydande fördelar från miljösynpunkt. De
mest framträdande fördelarna gentemot olja resp. kol är

— något minskad risk för klimateffekter av koldioxidutsläpp

— ingen försurning av mark och vatten och inga hälsoeffekter som
följd av utsläpp av svaveloxider

— minskad försurning av mark och vatten samt minskade hälsoeffekter
som följd av utsläpp av kväveoxider

— minskade hälsoeffekter som följd av utsläpp av mutagena och
cancerogena polycykliska kolväten

— ingen förorening av naturmiljön och inga hälsoeffekter som följd
av stoftutsläpp innehållande bl. a. metaller som kadmium, krom,
nickel och vanadin

— när det särskilt gäller jämförelsen med kol ingen förorening av naturmiljön
och inga hälsoeffekter som följd av utsläpp av kvicksilver

— inget fast avfall att omhänderta efter förbränningen

— när det särskilt gäller jämförelsen med olja ingen förorening av
mark och vatten p. g. a. transport genom en fast anordning (rörledning)
i stället för med fartyg och/eller lastbil.

När det gäller vissa andra miljöstörningar är dock miljöfördelarna
inte så påtagliga. Det gäller t. ex. risken för stora olyckor samt påverkan
på landskapsbilden. I det fall att import av nedkyld naturgas,
LNG, med fartyg skuile aktualiseras i en senare etapp, kan detta komma
att innebära en nackdel från säkerhetssynpunkt men fördel från
landskapssynpunkt.

Naturvårdsverket vill understryka att de samhällsekonomiska miljöfördelarna
att ersätta olja med naturgas består av två huvudgrupper av
kostnader, dels minskade kostnader för reningsåtgärder, dels minskade
kostnader för hälso- och miljöeffekter av utsläppen.

I vissa fall finns det vid förbränning av olja och kol tekniskt-ekonomiska
möjligheter att genom miljöskyddsåtgärder minska de miljöfördelar
som naturgasen har. När det gäller utsläppen av koldioxid finns
ingen sådan reningsmetod.

Mot. 1978/79: 2406

När det gäller utsläppen av svaveloxider har de södra och västra delarna
av landet, dvs. ungefär Sydgasområdet, drabbats värst av försurningen
av mark och vatten. Försurningseffekterna bör kopplas samman
med de negativa effekterna på flora och fauna av kvicksilver,
eftersom den surare miljön har visat sig förstärka kvicksilvrets negativa
effekter. Naturgasen har därför även ur dessa aspekter fördelar gentemot
begränsningen av svavelutsläppen från olja och kol.

Med hänsyn till svavelföreningarnas långväga transport innebär i och
för sig en utökad användning av naturgas i Europa också en positiv
effekt för Sveriges del. Men å andra sidan är det nödvändigt att också
begränsa de svenska utsläppen.

Fördelarna för naturgasen gentemot oljan när det gäller svavel utgörs
av uteblivna kostnader för att minska svavelhalten i olja från normalt
2,5—3 % svavel till maximalt tillåtna 1 % (50 miljoner kronor per
år) plus uteblivna kostnader för den alternativa handlingsvägen för att
ytterligare sänka svavelutsläppen under 1 % i olja med de mängder
som införandet av naturgas innebär (40 miljoner kronor per år), dvs.
en sammanlagd minskning med 90 miljoner kronor per år. Verket utgår
då ifrån att kostnadsskillnaden mellan högsvavlig och lågsvavlig olja
kommer att uppgå till 3 000—4 000 kr. per ton avskilt svavel.

Naturvårdsverket arbetar f. n. med frågor kring de tekniskt ekonomiska
möjligheterna att begränsa utsläppen av kväveoxider. Utan åtgärder
är utsläppen av dessa ämnen tre fyra gånger större vid förbränning
av olja och kol än vid förbränning av naturgas. Det finns
möjligheter att genom konstruktionstekniska åtgärder ungefär halvera
dessa utsläpp, dock kommer man knappast med sådana åtgärder ned
till naturgasens utsläppsnivå. Vid mer långtgående extern rening, som
tillämpas t. ex. i Japan, kommer miljöskyddskostnaderna att bli höga.

Kunskaperna om effekterna och möjligheterna att begränsa utsläppen
av polycykliska kolväten är f. n. mycket bristfälliga. Det står
emellertid klart att utsläppen av dessa ämnen från förbränning av naturgas
är lägre än från förbränning av framför allt kol. Detta förhållande
är särskilt utpräglat vid förbränning i små anläggningar utan effektiv
övervakning av förbränningen. Naturgasen är med denna utgångspunkt
särskilt lämplig som bränsle i små förbränningsanläggningar.
Inom gruppen polycykliska kolväten finns ett stort antal ämnen,
varav flera har visat sig vara mutagena och/eller cancerogena, bl. a.
bens(a)pyren.

Utsläppen av stoft, innehållande t. ex. vanadin och nickel, kan begränsas
med hjälp av stoftavskiljare på i första hand de större anläggningarna.

Utsläppen av kvicksilver vid förbränning av kol kan f. n. inte begränsas
i nämnvärd grad genom tekniska åtgärder.

Det finns en annan aspekt i detta sammanhang som är värd att beakta,
nämligen att införandet av naturgas snabbare kommer att ge en
bättre miljö än genom tekniska åtgärder vid förbränning av olja eller
kol.

Rent allmänt kan naturvårdsverket således konstatera att belastningen
på naturmiljön genom utsläpp vid förbränningen av naturgas
är fördelaktig jämfört med kol eller olja. En fråga som dock inte behandlas
i utredningsmaterialet är effekterna på naturmiljön av själva
byggandet och driften av rörledningar samt effekterna på markanvändningen
i stort i berörda områden.

Mot. 1978/79: 2406

Naturvårdsverket vill erinra om, med hänvisning till Swedegas kommentarer
till myndighetsprövning, att naturgasledningen är ett arbetsföretag
som bör prövas med stöd av naturvårdslagen, närmast genom
samråd enligt 20 § i naturvårdslagen.

Naturvårdsverket är berett att ta initiativet till att befintlig kunskap
om effekterna på naturmiljön av rörledningar, lagringsutrymmen etc.
ställs samman samt att förslag på anvisningar för de olika typerna av
anläggningar tas fram. Formerna för denna verksamhet är dock ännu
inte klarlagda. Arbetsföretaget är till sin geografiska omfattning stort
och avses att byggas under en kort tidsperiod, vilken dessutom kan
ligga nära i tiden. Organiserandet av den praktiska bedömningen, samråds-
och samordningsfrågorna mellan olika statliga och kommunala
myndigheter bör också studeras.

Effekterna av gasledningar i naturmiljön kommer främst att röra
landskapsbilden, inverkan på hydrologi och vegetation samt ledningarnas
barriäreffekt för fauna och friluftsliv i eventuella ovanjordiska delar.
Vidare kan gasledningar komma att låsa markanvändningen och
därigenom styra den framtida samhällsplaneringen.

En utgångspunkt för det ovannämnda sammanställningsarbetet bör
vara att studera möjligheterna att samlokalisera gasledningar med andra
linjära landskapselement som vägar, järnvägar, kraftledningar och
kablar. Med tanke på att en gasledning kräver ca 20 m bred gata för
byggande och underhåll finns det från markhushållningssynpunkt starka
motiv för en samlokalisering.

Enligt naturvårdsverkets uppfattning bör det, trots ofullständiga
kunskaper, vara möjligt att bygga en gasledning med utgångspunkt
från naturvårdens intressen. Detta förutsätter att hänsyn tas till de
krav som naturvården kan komma att ställa vad gäller frågor om markhushållning
samt frågor om detaljlokalisering och anläggningsteknik.

I en samhällsekonomisk kalkyl av det nu aktuella naturgasprojektet
bör sålunda miljövinsten enbart som följd av minskade svavelutsläpp
värderas till storleksordningen 90 miljoner kr. per år.

Naturvårdsverket instämmer i utredarnas bedömning att underlaget
för att beräkna miljövinsterna för andra utsläppsminskningar än svavel
är ofullständiga. Ett mått att jämföra med kan vara kostnaderna
för att begränsa utsläppen av stoft, kväveoxider och polycykliska kolväten
från förbränning av olja. Dessa kan mycket grovt uppskattas
uppgå till storleksordningen 20—50 miljoner kr. per år.

I en samhällsekonomisk kalkyl bör till dessa belopp läggas kostnaderna
för kvarvarande skadeeffekter.

Även om det inte fullt ut kan beläggas siffermässigt, framstår det
enligt naturvårdsverkets uppfattning som klart att de samlade miljöfördelarna
är så stora i det nu aktuella naturgasprojektet att det är
samhällsekonomiskt motiverat att genomföra det. Kostnaderna för att
reducera en del av miljöstörningarna vid förbränning av olja till naturgasens
låga nivå torde med nu känd teknik uppgå till några hundra
miljoner kr. per år. Motsvarande belopp för kol är betydligt högre än
för olja.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför bl. a.:

Kristianstads län beröres i första hand genom ett av AB Sydgas planerat
naturgasnät i södra Sverige för mottagande och distribution av

Mot. 1978/79: 2406

1,2 miljarder m3 gas per år inom västra och norra Skåne och södra
Halland. Ledningssträckan Malmö—Halmstad, som passerar genom
länets västra delar, är förprojekterad. I en senare etapp planeras en
ledning Åstorp—Bromölla, som i hela sin sträckning ligger inom
Kristianstads län.

Användning av naturgas medför en minskning av oljeanvändningen
för industrin samt för el- och värmeproduktion i kraftvärmeverk.
Energikommissionens alternativ C, vilket tillstyrkts av länsstyrelsen,
förutsätter en tillförsel av naturgas år 1990 för ovannämnda behov
med 11 TWh vilket ungefär motsvarar Sydgas planerade leveranser.

För de företag som kan tänkas bli avnämare av naturgas kommer
sannolikt den eventuella merkostnaden för användning av naturgas i
stället för olja minska benägenheten för anslutning till naturgasprojektet.
Om så skulle bli fallet kan det ifrågasättas om inte naturgasen bör
göras mer attraktiv genom skattepolitiska åtgärder.

Landtransporterna av olja kommer vid användandet av naturgas att
minska. Detta är positivt för trafiksituationen, men medför också vissa
negativa sysselsättningseffekter.

En utredning bör göras över den totala påverkan av sysselsättningssituationen
som den föreslagna användningen av naturgas i stället för
olja ger. Härvid bör även beaktas den sysselsättningseffekt utbyggnad
och driften av ledningsnätet medför.

Vad gäller importen av naturgas till Sverige tänker sig Swedegas följande
princip:

— Köp av 1,2 Gm3/år gas i Emden från det västtyska bolaget Ruhrgas.

— överföring av gasen från Emden till tysk-danska gränsen i rörledningar,
den s. k. Nordgat-ledningen, gemensamt disponerad av Ruhrgas
och Swedegas.

— Transitering genom Danmark via det planerade danska naturgassystemet.

— överföring över Öresund till Malmö-området.

— Köp från det algeriska bolaget Sonatrach av 1,7 Gm3 LNG/år landad
på svenska västkusten eller i Wilhelmshafen f. v. b. i rör via
Nordgatledningen till västra Sverige.

— Senare utökning av gasimporten till 5 å 6 Gm3/år genom exempelvis

• rörbunden nordsjögas via Danmark eller via Västtyskland och
Danmark

• sovjetisk gas via europeiska kontinenten och Danmark.

Köpet av gas från Ruhrgas regleras i ett avtal undertecknat i maj

1978. Leveranserna avses påbörjas 1982 och skall nå full årskapacitet
efter en treårig uppbyggnadsperiod. Naturgasen kommer i första hand
att avsättas inom Skåne och södra Halland.

Köpet av gas från Algeriet regleras i ett avtal undertecknat i oktober
1978. Leveranserna avses påbörjas 1985 och gasen kommer i första
hand att avsättas i västra Sverige.

Mot. 1978/79: 2406

Nordgatledningen får flera viktiga funktioner utöver transport av
den från Ruhrgas kontrakterade gaskvantiteten till Sverige.

En sådan funktion är att under ett inledande skede introducera naturgas
i Danmark i samband med att i detta land anläggs ett stort rörledningssystem
från de nyupptäckta danska naturgasfyndigheterna i
Nordsjön. Sedan nordsjöleveranserna kommit i gång kommer Nordgatledningen
att få en reservfunktion för danskarna i händelse av haverier
på nordsjöledningen.

En introduktion av naturgas utgör ett konkret exempel på nordiskt
samarbete. Detta samarbete skulle på sikt kunna beröra de fyra nordiska
länderna, Danmark, Norge, Finland och Sverige. Redan i introduktionsskedet
bör därför en samordningsorganisation inom gasområdet
upprättas inom ramen för Nordiska rådets arbete. Det är av stort
värde för det nordiska samarbetet att detta projekt icke får samma slut
som de misslyckade förhandlingarnamed Norge under början av år

1979.

Ledningen ger också möjligheter till lagring av gas, belastningsutjämning,
gasbyten, lån av gas osv., vilket sammantaget avsevärt minskar
riskerna för störningar i gastillförseln. Detta möjliggöres genom
att ledningen sammankopplas i Emden med mottagningsterminalen för
den norska nordsjögasen från Ekofiskområdet och med det stora centraleuropeiska
naturgasnätet med förgreningar till praktiskt taget alla
länder i Europa. Detta nät är anslutet till flertalet naturgaskällor på
kontinenten och dessutom till fyndigheter i Sovjetunionen och Mellersta
Östern. I nätet ingår också LNG-terminaler som medger tillförsel
av fartygstransporterad gas från t. ex. Nordafrikas naturgasreserver.
En sådan LNG-terminal är under byggnad i Wilhelmshafen för stora
redan kontrakterade LNG-kvantiteter till Västtyskland.

Området Emden—Wilhelmshafen kommer således att bli ett centrum
för naturgasleveranserna till norra Centraleuropa. Genom att Nordgatledningen
anknytes till såväl Emden- som Wilhelmshafenterminalerna
som till det danska naturgassystemet erhålls ökad leveranssäkerhet för
den svenska naturgasförsörjningen. Samtidigt erhålles samkörningsvinster
för naturgasleveranserna till Sverige.

En uteslutande på LNG-import baserad svensk gasförsörjning kan
inte erbjuda den förbättring av tillförseltryggheten för importenergi
som erfordras framöver. Eftersom presumtiva kontraktspartners företrädesvis
återfinns inom Mellersta Östern och norra Afrika kan man
inte helt bortse från riskerna för politiskt betingade tillförselstörningar.

Till detta kommer möjligheten av ”tekniska” störningar i LNGsystemet
omfattande kondenseringsanläggningar, fartyg och mottagningsterminaler.
Erfarenhetsmässigt kan man räkna med högre tillgänglighet
för ett rörbaserat naturgassystem än för ett LNG-system.

Mot. 1978/79: 2406

För att höja tillgängligheten i LNG-systemet är det därför angeläget att
detta system har fast rörförbindelse med det centraleuropeiska naturgasnätet
genom Nordgatledningen.

Av dessa skäl bör därför inte en ensidig satsning på direktimporterad
LNG till Sverige göras utan ses som ett komplement till den rörbundna
gasen. LNG-import skulle dock kunna ge förutsättningar för avsättning
av de LNG-tankers som tillverkats hos Kockums.

Tekniskt och ekonomiskt sett medför hos konsumenterna omställning
från eldning med olja till naturgas inte några större svårigheter,
särskilt inte om man jämför med omställning till fasta bränslen. En
viss reservation måste dock göras med hänsyn till att säkerhetsbestämmelser
för naturgas ännu inte fastställts.

Swedegas uppskattar kostnaden hos konsumenterna för byte av
brännare med flera erforderliga åtgärder till 135 milj. kr. för Sydgasprojektet.
Utredningen om omställbara eldningsanläggningar har ingen
erinring mot denna uppskattning. För Västgasprojektet uppskattas
kostnaderna till 200 milj. kr. Själva omställningskostnaden framstår
som liten i förhållande till den totala omslutningen för projekten.

När befintliga anläggningar konverteras till naturgas erhålles i allmänhet
en förbättring av verkningsgraden. I undantagsfall kan dock
effekten försämras om anläggningen från början optimerats för annat
bränsle.

Det ekonomiska utfallet av projektet måste tillmätas en mycket stor
betydelse. I Swedegas rapporter redovisas två kalkyler som belyser de
ekonomiska konsekvenserna av en introduktion av naturgas i Sverige.
Båda dessa kalkyler är med nödvändighet osäkra. Den företagsekonomiska
kalkylen pekar dock på att ett subventionsbehov kommer att
föreligga om verksamheten skall bedrivas kommersiellt.

Även i av Swedegas presenterade samhällsekonomiska kalkyler kan
underskott uppkomma. Detta underskott varierar beroende på vilka
antaganden om bl. a. det framtida olje- och gaspriset som görs. Den
fråga som därvid uppkommer är om samhället är villigt att påta sig
dessa merkostnader i förhållande till naturgasens tänkbara fördelar.
De vinster ur samhällets synvinkel som är mest påtagliga rör förbättringar
av miljön och försörjningstryggheten.

Swedegas har i sina kalkyler använt de av energikommissionen
gjorda antagandena om en realkalkylränta på 4 % och en realoljeprisstegring
på 3,5 % per år under kalkylperioden — år 1977 till 2005.
Kalkylerna visar då för de sammanlagda Syd- och Västgasprojekten på
att en samhällsekonomisk balans kan uppstå. Utfallet är dock mycket
beroende på vad den reala oljeprisutvecklingen verkligen kommer att
bli. Skulle denna prisutveckling understiga 3,5 % per år uppstår ett
med minskande priser ökande subventionsbehov. Oljeprishöjningarna
torde dock bli högre och som ovan nämnts har inga vinster från mil

Mot. 1978/79: 2406

jösynpunkt beaktats i kalkylerna och en förändring av skattesatsen pa
40 kr./m3 innebär som inledningsvis påtalades att samhällsekonomisk
lönsamhet torde uppkomma. Sammantaget är enligt vår bedömning en
introduktion av naturgas således klart samhällsekonomiskt motiverad.

Sammanfattningsvis föreligger följande motiv för en svensk naturgasintroduktion.

MOTIV FÖR NATURGAS

. MINSKAT OLJEBEROENDE

• ÖKAD FÖRSÖRJNINGSTRYGGHET

. MILJÖVINSTER

. EKONOMI

. SYSSELSÄTTNINGSEFFEKTER

. NORDISKT SAMARBETE

. SYNTETISK NATURGAS

— syd- och västgasprojekten
minskar oljeförbrukningen
med 10 %

— genom Nordgatledningen anslutning
till centraleuropeiska
naturgassystemet och långtidskontrakt

— bl. a. 60 000 ton minskat svavelutsläpp
per år i Väst- och
Sydsverige

— förbättrad arbets- och boendemiljö

— vid ca 3,5 % real årlig oljeprishöjning
samhällsekonomisk
balans

— stimulans för av varvskrisen
drabbade regioner samt för
bl. a. stål- och rörtillverkare
på totalt ca 2 000—3 000 arbetstillfällen/år

— svensk/danska samkörningsvinster

— möjligheter till internordiska
gasleveranser

— förberedelse för distribution
av gas från kol, biomassa och
torv

Kol

Propositionen förordar en omfattande satsning på kolanvändning för
att klara den svenska energiförsörjningen under 1980-talet. I såväl det
högre som lägre förbrukningsalternativet anges 45—70 TWh. Det är
mer än vad något av energialternativen som energikommissionen rekommenderade.
T. o. m. industrins representant låg 20 TWh under den av
regeringen nu förordade högsta nivån. Samtidigt avvisar propositionen
som bekant introduktion av naturgas i det svenska energisystemet.

Det finns f. n. en ytterst begränsad internationell handel med kol.
Det gäller i synnerhet det ångkol som är mest intressant ur energisynpunkt.
Koltillgångarna i Sverige är små och håller låg kvalitet och lågt
förbränningsvärde. Kolet måste alltså importeras. Propositionen hänvi

Mot. 1978/79: 2406

sar där till de stora kvantiteter lågsvavligt kol som finns bl. a. i Australien,
Förenta staterna och Canada. Det är alltså frågan om import
av kol från mycket avlägsna delar av världen som kan bli aktuella vid
en omfattande användning av denna energiråvara i Sverige. Världsmarknadens
begränsningar och den fjärrförsörjning som blir aktuell
talar emot kolintroduktion i stor skala i dag. Däremot är naturligtvis
kolet en långt mer uthållig energiråvara än oljan och naturgas.

Koleldning medför som framhålls i propositionen utsläpp av svaveldioxid.
Vidare måste stoftutsläppen bemästras. Kolet innehåller vidare
olika tungmetaller, bl. a. kvicksilver som frigörs vid förbränning. Anrikningen
av kvicksilver i ekosystemen underlättas i Sverige med den
rådande försurning av mark och vatten som vi har f. n. Avfallsproblemen
med kolet är betydande. Askan måste tas om hand på ett miljömässigt
acceptabelt sätt. Några konkreta lösningar på detta problem
anvisas inte i propositionen.

Propositionen markerar att ”en förutsättning för att kol skall kunna
utnyttjas i den omfattning jag föreslår är att de av kommissionen
och flera av remissinstanserna påtalade miljöproblemen avseende kolanvändning
kan bemästras”.

Vi vill starkt understryka detta förhållande. Vidare föreslås förstärkning
av forsknings- och utvecklingsinsatserna inom området samt att
kolanvändning av miljöskäl inte bör ske i omedelbar anslutning till tätortsbebyggelse.
Helt nyligen har Studsvik Energiteknik AB fått medel
för att främja utvecklingen av nya förbränningsanläggningar av typen
svävbädd. Det utvecklingsarbetet avses pågå under en treårsperiod.

Kol och naturgas behandlas således i regeringsförslaget utifrån motsatta
utgångspunkter. Regeringen är beredd förorda en stor satsning
på kol trots att miljöproblemen inte är bemästrade. Man avfärdar naturgasen
trots att miljöproblemen där knappast existerar och tekniken
för användning av naturgas är väl känd. Kolet introduceras dessutom
trots att det förutsätter en omfattande fjärrförsörjning. Om naturgasen
vet man att den till en del kan fås från betydligt närmare håll.

Från centerns sida har vi naturligtvis ingenting emot de forskningsoch
utvecklingsinsatser som föreslås på kolområdet. Dessa är nödvändiga
för att klargöra om miljöproblemen kan bemästras eller inte.
Sverige har ingen anledning att göra ytterligare ett misstag med ännu
en energikälla och introducera den i onödigt stor skala innan problemen
har bemästrats. I så fall kan Sverige bli fast i ett beroende av ytterligare
en energiråvara som vi inte kan behärska eller bemästra. De
skäl som talar entydigt till kolets fördel är naturligtvis dess stora uthållighet
som energiråvara.

Sammanfattningsvis förordar vi, att de förslag om forsknings- och
utvecklingsinsatser på kolområdet som föreslås i propositionen genom

Mot. 1978/79: 2406

förs. För några tillkommande kraftvärmeverk med planerad idrifttagning
under senare hälften av 1980-talet bör kolet kunna förekomma
som ett av flera alternativ. Men då är det viktigt att man är garderad
med något ytterligare bränslealternativ, antingen inhemska bränslen eller
naturgas.

Ett sådant alternativ kan mycket väl tänkas i fallet Fittja kraftvärmeverk
i Botkyrka som regeringen opåkallat skjutit på framtiden. Därutöver
bör Sverige satsa på en kolkondensanläggning i sådan begränsad
skala och med sådan lokalisering att en maximal satsning på miljömässigt
acceptabel teknik blir möjlig. Föredraganden nämner att han inom
kort kommer att föreslå regeringen att ge vattenfallsverket i uppdrag
att visa hur samtliga de faser av kolhanteringen som blir aktuella i vårt
land skall klaras på ett miljömässigt tillfredsställande sätt. Det gäller
således transport, lagring, förbränning och omhändertagande av avfallet.
I samband med propositionen om Gotlands energiförsörjning anmäldes
redan då möjligheten att i ett senare skede komplettera Gotlands
energiförsörjningssystem med ett mindre kolkondenskraftverk.
Ett sådant borde i så fall lokaliseras till Slite där cementvarutillverkningen
redan med statligt stöd övergått från användning av olja till kol
och där man i så fall skulle kunna utnyttja anläggningar för kolhantering
gemensamt. Vattenfall bör mot denna bakgrund få i uppdrag att
förprojektera ett kolkraftverk i Slite på något 100-tal megawatt och
där vidta sådana åtgärder på miljöområdet att lösningarna innebär en
maximal tillämpning av nu känd teknik för att komma till rätta med
kolets problem. I samband med ett fullföljande av ett sådant kraftverk,
om det visar sig miljömässigt rimligt, bör naturligtvis elnätet på Gotland
förstärkas och den producerade elkraften kunna levereras till
fastlandet. Underlag för ett ställningstagande i det avseendet bör föreligga
i sådan tid att den transiteringsledning som behöver byggas sannolikt
under första hälften av 1980-talet från Gotland till fastlandet
kan beakta det nya kolkondenskraftverkets storlek. På motsvarande
sätt bör vattenfallsverket få i uppdrag att visa hur man konkret kan
lösa de problem som är förknippade med användningen av kol vid ett
byggande av Fittja kraftvärmeverk i Botkyrka. Som anmälts i annat
sammanhang föreslår vi att kraftvärmeverket kommer till utförande enligt
tidigare gällande planer.

Kärnkraft

Utnyttjande av kärnenergin var från början intimt förknippad med
de militära kärnkraftsprojekten. De civila reaktorerna utvecklades från
militära prototyper. Reaktorn i den amerikanska utomubåten Nautilus
var t. ex. föregångare till den nu dominerande lättvattenreaktorn.

Under hela 1940- och 1950-talen studerades ett stort antal reaktor

Mot. 1978/79: 2406

typer. Vissa reaktortyper byggde på naturligt uran och behövde alltså
ingen anrikning, vissa krävde lättanrikat uran, andra höganrikat eller
plutonium, vissa använde torium osv.

Vid sidan om de teknologiska skillnaderna — som har betydelse för
t. ex. säkerhet, risk för kärnvapenspridning osv. — fanns viktiga skillnader
mellan de roller reaktortyperna kunde spela i energiförsörjningen.
Några planerades enbart för elproduktion, andra för el kombinerad
med lågtemperaturvärme för husuppvärmning eller för högtemperaturvärme
för processindustrin.

De reaktorer som nu vanligen utnyttjas är s. k. lättvattenreaktorer.

Kärnkraftsindustrin och forskarna har hela tiden sett dessa som ett
första steg i uppbyggnaden av ett långsiktigt kärnkraftssystem baserat
på utnyttjande av plutonium i s. k. bridreaktorer.

Användning av bridreaktorer skulle innebära att uranbehovet skulle
minska men trots detta skulle en kärnkraftsutbyggnad enligt World
Energy Conference’s (WEC) prognos en 15-faldig ökning av uranbrytningen
på mindre än 45 år behövas för att tillgodose behovet av
uran. Detta motsvarar fynd och lokalisering av mer än 300 gruvor före
år 2015 och att i genomsnitt en ny gruva öppnas var sjätte vecka under
de närmaste 40 åren. Utan upparbetning blir uranbehovet större och
en ny gruva behövs var tredje eller var fjärde vecka och de i dag kända
reserverna vara förbrukade före år 2000.

De tidigare beräkningarna från skilda håll har emellertid visat sig
vara alltför överdimensionerade och tidigare prognoser över kärnkraftsutbyggnaden
har reviderats ned allteftersom de stora problemen och
riskerna vid utnyttjande av kärnenergi blivit uppenbarare för allt fler.

Säkerhetsproblemen är inte lösta. Det högaktiva avfallet måste tas
om hand och hållas avskilt från allt liv i tusentals år. När det gäller
reaktorsäkerheten har den s. k. Rasmussen-rapportens påståenden inte
längre giltighet sedan den underkänts i vitala delar av internationell
expertis.

Det finns ett samband mellan fredligt utnyttjande av kärnkraften
och atomvapen, eftersom dessa båda baseras på utnyttjande av uran i
olika former och i hög grad gemensam teknologi. Sambandet blir än
klarare om planerna inom industrier och kraftföretag på plutoniumbaserade
reaktorer, t. ex. brider, blir verklighet. Därför krävs det också
mycket hård kontroll av kärnkraften både i dess fredliga och militära
version.

Möjliga olyckor i anslutning till kärnkraften har i värsta fall den
omfattning och karaktär att de skulle leda till en fullständig katastrof,
vars konsekvenser i många avseenden ej går att reparera. Därav följer
att det krävs en minutiös kontroll i kärnbränslecykelns olika skeden
och att mänskliga misstag inte kan tolereras.

Kärnkraft produceras i stora centraliserade anläggningar och kräver

Mot. 1978/79: 2406

omfattande distributionssystem med hög spänning. Kärnkraften förutsätter
och formar ett centraliserat, tekniskt komplicerat samhälle med
minskat folkligt inflytande.

Kärnkraften kräver stark kontroll som i sin tur leder till starka krav
på övervakning, person- och personalkontroll, bevakning mot terrorism,
sabotage, ökade risker vid krig etc.

En fortsatt kärnkraftsutbyggnad innebär ett stort ekonomiskt risktagande.
Hushållning med energi är samhällsekonomiskt mer lönsam
än ytterligare satsning på kärnkraft. Till detta kommer den osäkerhet
som råder beträffande kärnkraftens totala ekonomi, bl. a. avfallshantering.
De slutliga kostnaderna för åldersproblem i äldre aggregat och
nedmontering av använda reaktorer är inte kända.

De prognoser för elanvändningen som låg till grund för 1975 års beslut
har emellertid visat sig vara helt verklighetsfrämmande. 1975 beräknades
elbehovet 1985 vara 159 TWh. (1978 års elanvändning 89,1
TWh). I oktober 1977 beräknade statens industriverk att behovet 1985
skulle vara 124—127 TWh. Det är denna prognos som ligger till grund
för ställningstagande i det nu föreliggande regeringsförslaget.

Den reviderade prognosen innebär således i jämförelse med 1975 års
beslut en minskning i det beräknade elbehovet 1985 på 32—35 TWh
— dvs. ett bortfall av behovet av en utbyggd kraftproduktion motsvarande
sju kärnkraftsreaktorer på en effekt av 1 000 MW.

Vi vill i detta sammanhang erinra om att 1975 års beslut innebar en
ökad användning av såväl olja som kärnkraft. Vid denna tidpunkt hävdade
tillskyndarna av beslutet att olja och kärnkraft var kompletterande
energikällor och att det snabbt ökande elbehovet nödvändiggjorde
satsningen på kärnkraften som energikälla. När utvecklingen visade
att de prognoser för elförbrukningen 1985, som låg till grund för 1975
års beslut, saknade verklighetsförankring motiveras en fortsatt kärnkraftsutbyggnad
med behovet av minskat oljeberoende. Det är som vi
tidigare påpekat en helt orimlig väg att försöka ersätta en miljöfarlig
energikälla, oljan, med en ännu farligare, kärnkraften. Medvetenheten
om problemen med oljeberoendet och strävandena att minska detta får
inte medföra att vi låser oss vid ett energiförsörjningssystem med för
närvarande oöverblickbara miljö- och säkerhetsproblem.

De olika energiförsörjningsförslag som framtagits av energikommissionen
visar för övrigt att oljans betydelse för den totala energianvändningen
inte i särskilt hög grad påverkas av om kärnkraft utnyttjas eller
inte utnyttjas för den framtida energiförsörjningen.

Centerpartiets energiförsörjningsalternativ 1975 byggde bl. a. på en
förväntad elanvändning 1985 på 110 TWh. Vi gick emot kärnkraftsprogrammet
och förordade i stället en starkare satsning på alternativa
energikällor och energihushållning. I valrörelsen 1976 markerade vi
uttryckligen vår syn på hur den framtida energipolitiken borde utfor

Mot. 1978/79: 2406

mas. Vi pekade på problemen och riskerna med användning av kärnenergi
och underströk betydelsen av energihushållning och satsning på
förnyelsebara energikällor.

I den trepartiregering som tillträdde efter valet hade centerpartiet
huvudansvaret för energifrågorna. Detta innebar att energipolitiken
gavs en ny inriktning och en mängd åtgärder vidtogs — vilka inledningsvis
redovisats — för att bereda vägen för ett energiförsörjningssystem
baserat på energihushållning och inhemska förnyelsebara energikällor
och utan kärnkraft.

Den verkliga utvecklingen på energiområdet har således inneburit
att 1975 års energipolitiska beslut blivit helt överspelat. I stället för en
ökning av energitillförseln med 2 % totalt har det blivit en ökning med
0,4 % per år. Den förutsedda 6-procentiga ökningen av elförbrukningen
har halverats. 1975 års beslut byggde på en allvarlig felbedömning
av energibehoven.

Det har i energidebatten ibland gjorts gällande att vi riskerade få en
allvarlig elenergibrist om inte nya reaktorer togs i drift. Detta är ett
helt felaktigt påstående. Den maximala produktionsförmågan för el är
för närvarande ca 123 TWh, medan elanvändningen ligger på drygt 89
TWh (1978) fördelat enligt det följande:

Elförsörjning 1978

Maximal produktionsförmåga Till- Använd

försel ning

Vattenkraft	61,5 TWh	56,9	Export	3,4
Kärnkraft	23,0	22,7	Industri	38,6
Industriellt mottryck	4,0	3,9	Hushåll, handel	39,8
Kraftvärmeverk	5,5	5,3	Förluster	7,9
Oljekondenskraftverk	24,0	1,2	övrigt	0,7
Gasturbiner	5,0	0,1	Järnvägstrafik m. m.	2,1
Import		2,4	Summa	92,5
Summa	123,0	92,5

Trots de höga leveranssäkerhetskrav som gäller är en produktionskapacitet
på 100—105 TWh tillräcklig för nuvarande förbrukning, vilket
för övrigt framhålls på ett flertal ställen av föredraganden i propositionen.
Vi har således för närvarande inte heller ur energiförsörjningssynpunkt
något behov av att ta ytterligare kärnkraftverk i drift.
Redan med sex reaktorer har Sverige för övrigt mest kärnkraft per
invånare i världen. Det kan i detta sammanhang vara värt att erinra
om de bedömningar som låg till grund för satsningen på inhemsk kärnkraftsindustri.
I proposition 1969: 151 motiverades bildandet av Uddcomb
Sweden AB enligt följande:

Den industriella verksamheten på atomenergiområdet kommer att fä
en starkt ökad betydelse under de närmaste årtiondena. Förutsättningarna
är speciellt gynnsamma i vårt land. Förbrukningen av elkraft i
Sverige stiger f. n. med ca 7 % om året, vilket innebär en fördubbling

Mot. 1978/79: 2406

vart tionde år. Denna ökningstakt förutsätts i det närmaste bli oförändrad
under de kommande två decennierna. Ekonomiska och andra
faktorer motiverar emellertid en snabb övergång från vattenkraft till
värmekraft, i första hand atomkraft. Från början av 1970-talet väntas
den övervägande delen av produktionsökningen komma från atomkraftstationer.
Nu beställda reaktoranläggningar, som skall tas i drift
senast 1975, har en sammanlagd effekt av 3 300 MW. Enligt en av Centrala
driftledningen (CDL) — som är ett samarbetsorgan mellan de
större svenska distributions- och produktionsföretagen inom kraftindustrin
i maj 1969 publicerad skiss till utbyggnadsprogram beräknas
stationer med sammanlagd effekt av 7 500 MW ha tagits i drift år

1980. Atomkraften skulle då svara för drygt 35 % av den totala elkraftproduktionen
i landet.

För atomkraften gäller mer utpräglat än för andra kraftslag att produktionskostnaden
minskar med ökande aggregatstorlek. På detta
område går därför utvecklingen utomlands snabbt mot större enheter.
Som framgår bl. a. av CDLs sammanställning kan en sådan utveckling
emotses även i vårt land. Förutsättningarna för att introducera stora
produktionsenheter är goda genom att det svenska kraftsystemet är relativt
stort och sammanknutet med ett starkt stamlinjenät, kompletterat
med samkörningsförbindelse med grannländerna.

Prognoserna för utbyggnad av atomkraft i vårt land skapar en betydande
marknad för reaktorsystem och reaktorbränsle inklusive olika
komponenter såsom tryckkärl, värmeväxlare, rör, pumpar etc. Efterfrågan
i Sverige på sådana produkter kan redan vid mitten av 1970talet
uppskattas till ett värde av ca 1 miljard kr. om året.

Ett av huvudmotiven för satsningen på atomkraft var således den
förväntade ökningen i elförbrukningen. Den verkliga utvecklingen blev
emellertid helt annorlunda, vilket kan åskådliggöras med följande
sammanställning över elförbrukningen inom landet 1970—1978 (TWh).

1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978

63,1 66,8 71,4 77,2 76,4 79,5 86,2 85,6 89,1

Källa: Statistisk Årsbok (SCB)

Av redovisningen framgår att elanvändningen kraftigt understiger de
prognoser som låg till grund för bildandet av Uddcomb. Enligt den bedömning
som dåvarande departementschefen gjorde borde elförbrukningen
— med utgångspunkt från 1970 års siffror — 1980 vara ca 130
TWh och 1990 ca 260 TWh. Som jämförelse kan nämnas att energikommissionens
alternativ D — med en kraftig utbyggnad av kärnkraften
utöver 1975 års energipolitiska beslut — beräknar elanvändningen
1990 till 160 TWh. Den bristande realismen i marknadsförutsättningarna
för kärnkraftsindustrin avspeglar sig även i Uddcombs resultatutveckling.
Företaget har enligt propositionen redovisat en förlust sedan
starten 1969 på totalt ca 260 milj. kr. Av statsföretagsutredningen
framgår de årliga förlusterna sedan 1971 enligt följande:

1971 (-19,2), 1972 (-24,81, 1973 (-18,1), 1974 (-21,6), 1975 (-28,9),
1976 (-33,8), 1977 (-43,6) och 1978 (-38,8).

Mot. 1978/79: 2406

Det förslag till riktlinjer för energipolitiken som nu presenterats är
mot den ovan redovisade bakgrunden synnerligen förvånande. Det innebär
att den inriktning mot satsningar på energihushållning och utveckling
av inhemska förnyelsebara energikällor och den neddragning
av kärnkraftssatsningen som påbörjades när centerpartiet i regeringsställning
hade ansvaret för energipolitiken nu ändras.

Regeringsförslaget innebär om det antas av riksdagen att starka
bindningar till kärnkraften kommer att skapas. Föredraganden föreslår
att kärnkraftsprogrammet skall omfatta tolv reaktorer. Någon utbyggnad
därutöver bör inte komma i fråga. Samtidigt sägs att vi f. n.
varken skall avveckla eller binda oss vid kärnkraften som en oundgänglig
del i vårt energisystem genom någon större ökning av kärnenergiverksamheten
i Sverige.

Detta uttalande kan inte tolkas på annat sätt än att byggande av nya
reaktorer kan ske för att ersätta de reaktorer som av en eller annan
anledning måste tas ur drift. Föredraganden anger inte hur han ser på
utveckling av kärnvärmeverk (Secure). Energikommissionen har föreslagit
en utredning av värmereaktorerna ur teknisk, ekonomisk, säkerhetsmässig
och organisatorisk synpunkt. Denna utredning bör enligt
kommissionen bli vägledande för inriktningen på området kärnvärme.

Vidare uttalar föredraganden att det är angeläget att försörjningen
med uran ordnas på ett så ekonomiskt och säkert sätt som möjligt för
de kärnkraftverk vi har. Förutsättningarna för utvinning av uran i
Sverige bör därför klarläggas fastslås det i propositionen och prospektering
efter uran bör därför ske. Det är enligt föredraganden viktigt av
inte minst försörjnings- och betalningsbalansskäl att vårt behov av uran
täcks genom inhemsk brytning.

För det tredje ser föredraganden positivt på byggande av hetvattenledningar
från kärnkraftverken för att tillgodose storstadsområdenas
värmeförsörjning. Dylika miljardinvesteringar anses av föredraganden
inte innebära några bindningar till kärnkraften. Det kan vara värt att
framhålla att man samtidigt sannolikt tvingas ha en icke obetydlig reservkapacätet
för uppvärmning eftersom kärnreaktorerna ibland måste
ställas av av olika skäl.

För det fjärde förutsätts att ledningsnätet skall byggas ut med 800
kV-ledningar för att den kärnkraftsproducerande delen skall kunna utnyttjas.
Undersökningar tyder på att dylika ledningar innebär hälsorisker
för såväl människor som djur.

För det femte framhålls i propositionen betydelsen av att den inhemska
industriella kompetensen inom kärnkraftsområdet måste bibehållas
— som det sägs — för att driftsäkerheten hos befintliga reaktorer
skall kunna bibehållas och om möjligt förbättras.

Slutligen understryker föredraganden vid flera tillfällen betydelsen av
att oljan substitueras med el. Framför allt skall eluppvärmning av småhus
öka, vilket måste innebära en låsning till kärnkraften genom det

6 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2406

Mot. 1978/79: 2406

ökande elberoendet detta innebär. Vi har på annan plats understrukit
vikten av att olika energislag anpassas efter avsett ändamål. Elkraft
har en hög energikvalitet och bör förbehållas områden där energislag
av lägre kvalitet inte kan utnyttjas. Uppvärmningssektorn är ett område
som är synnerligen lämpligt för användning av inhemska förnyelsebara
bränslen och en substitution av oljan sker den vägen. Eluppvärmning
innebär som även påtalats en ökad sårbarhet och otrygghet för de
enskilda konsumenterna.

Sammantaget innebär således regeringens förslag att fortsatta resurser
satsas på kärnkraften och därmed en allt kraftigare bindning till
användning av kärnenergin utan att de problem och risker som utnyttjande
av denna energikälla innebär har bemästrats.

Enligt vår mening bör inga ytterligare resurser satsas på utbyggnad
av kärnkraften och i propositionen anvisade medel för fortsatt utbyggnad
av Forsmark 3 bör ej beviljas. Inga statsgarantier, borgensåtaganden
eller utlandslån får medges för reaktorerna Forsmark 3 och Oskarshamn
3. De reaktorer som är färdigställda eller så gott som färdigställda
(7—10) får ej tas i drift med mindre än att det uttryckligen
har visats att lagen om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle
(den s. k. villkorslagen) har uppfyllts. Detta har ej skett. Den
nyligen utförda geologiska granskningen av berggrunden med anledning
av ansökan om tillstånd att få ladda reaktorerna Ringhals 3 och
Forsmark 1 visar att villkorslagens krav på en helt säker slutlig förvaring
för utbränt kärnbränsle inte är uppfyllda. Enligt vår mening måste
riksdagen fatta ett principbeslut om avveckling av kärnkraften och en
plan för successiv avveckling av befintliga reaktorer upprättas. Avvecklingen
skall ske i en takt som eltillförsel och elanvändning medger.
Energikommissionen har ansett att en tioårig avvecklingsperiod är
möjlig. I konsekvens med att kärnkraften måste utmönstras som energikälla
får heller inga nya investeringar ske som binder oss i ett system
för energiproduktion där kärnkraften spelar en dominerande roll.
Brytning av uran får ej äga rum, vilket bör ges regeringen till känna.
Vidare bör regeringens förslag om utredning av möjligheterna att förse
storstadsområdena med fjärrvärme via hetvattenledningar från kärnkraften
lämnas utan avseende och i konsekvens därmed den föreslagna
ändringen i den s. k. rörledningslagen avslås. Utan användning av
kärnkraft finns heller inga motiv att bygga elledningar dimensionerade
för överföring av elström med 800 kV-spänning. Verksamheten vid
Uddcomb Sweden AB och ASEA-Atom måste ges en helt ny verksamhetsinriktning.
En utbyggnad av hetvattenledningar och 800 kV-ledningar
skulle medföra en kraftig bindning till kärnkraftssamhället.

Uddcombs verksamhet har vi tidigare behandlat i motion nr 1978/79:
2 200 i anledning av regeringens förslag om finansiellt stöd till bolaget
för att täcka företagets förluster. Vi har i denna motion föreslagit att

Mot. 1978/79: 2406

rekonstruktionslånet skulle villkoras med krav på en plan för en ny
rörelseinriktning.

I propositionen lämnas ASEA-Atoms framtida verksamhet öppen.
Föredraganden meddelar kortfattat att förhandlingar om fortsatt samarbete
kommer att tas upp mellan staten och ASEA. Enligt vår mening
måste ASEA-Atoms framtida uppgifter preciseras. Bolaget kan lämpligen
anlitas för att utföra den forskning som krävs för att säkerheten
i de befintliga reaktorer som är i drift upprätthålls. Det bör åligga bolaget
att se till att åtgärder vidtas för att anpassa äldre i drift varande
reaktorer till nu gällande säkerhetskrav. Vidare bör bolaget genomföra
en detaljplanering av nedläggning och nedmontering av uttjänta
kärnkraftsanläggningar i Sverige inklusive Ågesta och R 1-reaktorn vid
KTH. För att säkra bolagets fortlevnad i ett längre perspektiv måste
dock företaget anlitas för projekt utanför kärnkraftsområdet. Exempelvis
bör staten kunna medverka till en ny verksamhetsinriktning genom
att av ASEA-Atom beställa en demonstrationsanläggning med bränsleceller.
(Storleksordningen 5 MW.) Staten skulle även genom ASEAAtom
kunna initiera en utveckling, projektering och demonstration av
gasifieringsprocesser för kol, torv, biomassa och avfall. Gasen skall
bl. a. användas i bränsleceller, gasturbiner, metanolframställning och
elförande industriella processer.

Centerpartiet avvisar således all satsning på kärnkraft som en del av
det framtida energisystemet med tanke på vårt ansvar för levnadsbetingelserna
för kommande generationer. Därför bör heller ingen forskning
och utveckling av nya reaktortyper såsom t. ex. briders tillåtas.
Forskningsinsatserna på kärnenergiområdet bör endast avse avfallsoch
säkerhetsproblem som de i drift tagna reaktorerna medför.

Förnyelsebara energikällor

Vi har tidigare understrukit att skall vi kunna minska vårt oljeberoende
måste kraftfulla satsningar på energihushållning och övergång till
inhemska förnyelsebara energikällor ske. Vi tar i de följande avsnitten
upp vattenkraften, vindkraften, skogsavfall, torv samt solenergin i speciella
avsnitt.

Utnyttjande av en större mängd av de olika energislag som finns
inom landet minskar vår sårbarhet och ger större säkerhet. Energiproduktion
genom förnyelsebara energikällor kan ske i decentraliserad
form eftersom råvarorna är geografiskt väl spridda. Det gäller bl. a.
olika former av biomassa. Vi kan uppnå positiva sysselsättningseffekter
genom tillvaratagande av avfall, trärester som nu lämnas kvar i skogen
och genom utvinning av torv för energiändamål. Dessa energikällor
blir alltmer ekonomiskt lönsamma. Om vi gör dessa insatser för att
nyttiggöra träbränsle och torv innebär varje värmekalori en minskad
oljeimport och positiv effekt på betalningarna gentemot utlandet.

Mot. 1978/79: 2406

Inhemska bränslen, i första hand biomassa från framtida energiskogsodlingar,
torv, skogsavfall, halm och vass samt också avfall från
den urbaniserade och industrialiserade miljön, kan täcka en stor del av
Sveriges energibehov framöver.

Även ett fullt utbyggt energiskogssystem kommer på sin höjd att behöva
mer mark än 1/4 av den mark som i dag används för skogsindustrins
råvaruförsörjning. Det är mot den bakgrunden mycket anmärkningsvärt
att regeringen nu tydligen avser att dra ned insatserna på
utvecklingen av teknik för nyttiggörande av inhemska bränslen i Sverige
trots allt tal om satsningen på förnyelsebara energikällor. Vi drar
den slutsatsen att detta kan bero på att de inhemska bränslena är den
enda energikällan som kvantitativt kan ersätta oljan till acceptabla
kostnader. De inhemska bränslena utgör ett hot mot själva grundvalen
i regeringens energipolitik med satsning på kärnkraft.

Sverige har en internationell redan erkänd verksamhet på forskning
och utveckling av processteknik för inhemska bränslen. Det är också
redan väl dokumenterat inom energikommissionens arbete och på annat
sätt, att inhemska bränslen kan ge synnerligen betydande tillskott
till energiförsörjningen i framtiden. Senare utredningar i Sverige och
utomlands har visat att energikommissionens uppfattning om framtida
kostnader för biobränslen är alldeles för hög. Den nyligen producerade
utredningen ”Energiskog” anger en kostnad för biomassa levererad till
ett värmeverk på nivån 170 kr./ton torrsubstans. Denna nivå harmonierar
väl med inträngande analyser gjorda framför allt i USA. Även om
det är tydligt att mycket talar för att biomassan inom en snar framtid
kommer att ställa sig väsentligt billigare än importbränsle. Redan möjligheten
av att en sådan kostnadsutveckling kan ske som givetvis är av
helt avgörande betydelse för Sveriges energipolitik, borde leda till mycket
kraftfulla insatser över hela området från odling till nyttiggörande.

Det finns i dag förbränningsanläggningar för såväl miljövänliga inhemska
bränslen såsom ved som för mer besvärliga sådana såsom hushållsavfall.
Dessa nya eldningsanläggningar ger väsentligt renare rökgaser
med stofthalter långt under angivna tillåtna nivåer och mer fullständig
förbränning än de förbränningssystem som nu finns på marknaden.
Det är frågan om kombinationer av pyrolys- och förgasningsprocesser
samt slutförbränning i skilda steg.

Första etappen i ett program för omställning av Sverige från olja till
inhemska bränslen är givetvis ett införande av torv, skogsenergi och så
småningom energiskog för produktion av värme och kraft, framför allt
i mindre och medelstora anläggningar med alla de fördelar i fråga om
driftsäkerhet och låga totalkostnader som är förknippade med dispers
energiproduktion. Här är de inhemska bränslena att ses som direkta
konkurrenter till kärnkraft och kärn värme, olja och kol.

Ett visst tillskott till energiförsörjningen kan även odling av alger

Mot. 1978/79: 2406

m. m. i dammar, sjöar eller havsvikar ge i form av biomassa liksom utnyttjande
av akvatisk och geotermisk energi.

Det är enligt vår mening synnerligen väsentligt att vi tar till vara de
möjligheter som de olika förnyelsebara energikällorna ger. Det forsknings-
och utvecklingsprogram som antogs av riksdagen måste fullföljas
och förstärkas på de områden där utvecklingsmöjligheterna är särskilt
fördelaktiga. Vi vill också i detta sammanhang peka på de utvecklingsbolag
för skogsbränsle, sol och vind som vi föreslår i det följande med
syftet att skapa ekonomiska förutsättningar för att kommersiellt utnyttja
de mest tillgängliga förnyelsebara energikällorna.

Det talas ofta om en framtida vätgasekonomi med vätgas som energibärare.
Vätgasen brinner miljövänligt till vattenånga och kan transporteras
i ledning till låga kostnader. Vätgasen är också en viktig råvara
för processindustrin.

Solenergi

Årsmedelvärdet av solstrålningen mot Sveriges yta är ca 0,1 kW/m2.
Om man kunde nyttiggöra hela den infallande effekten skulle energitillskottet
bli 1 TWh per km2 och år.

Omvandling av solstrålning till elenergi sker med låg verkningsgrad
jämfört med andra elproduktionsprocesser vare sig omvandlingen sker
i termodynamiska förlopp eller med halvledarteknik. Investeringarna
blir i båda fallen så höga att elproduktion med solenergi icke bedöms
konkurrenskraftig jämfört med andra alternativ, i varje fall inte före
år 2000.

I Sverige finns stora behov av värme i temperaturregistret under
100 °C, huvudsakligen för lokaluppvärmning och tappvarmvatten som
svarar för 40—50 % av det totala energibehovet. Solfångare av enkel
konstruktion kan arbeta i detta temperaturområde med relativt hög
verkningsgrad.

Ett flertal olika system kan användas för att utnyttja solenergi för
uppvärmning .System som kan komma i fråga är

— passiva system för lokaluppvärmning

— uppvärmningssystem för simbassänger

— system för varmvattenberedning

— aktiva system för uppvärmning av enskilda byggnader

— solvärmecentraler för totalförsörjning av stora byggnader eller bebyggelsegrupper.

Solvärmen kan komma att spela en stor roll för landets energiförsörjning
redan under 1980- och 1990-talen om rejäla satsningar vidtages.
De satsningar som föreslås i propositionen är värdefulla men inte
tillräckliga. Det är av stor vikt med satsningar på solenergin då den på
längre sikt måste komma att ersätta oljan som vår dominerande energikälla.

Mot. 1978/79: 2406

Föredraganden räknar med 1—3 TWh för år 1990 för enskilda system
och fjärrvärmesystem sammanlagt. Energikommissionen anger 3
TWh som ett rimligt riktvärde för enbart de fjärrvärmda systemen. Till
detta kommer en uppskattning i kommissionens hushållningsgrupp om
3—5 TWh som en medelnivå för enskilda system. Det är alltför tidigt
att redan i dag bestämma vilken sorts system, antingen det fjärrvärmda
eller det enskilda, som kommer att vara fördelaktigast. Introduktionen
måste läggas på ett sådant sätt att bägge metoderna ges en chans till
utveckling. Utöver de program som f. n. bedrives måste således ytterligare
satsningar göras. Vi föreslår därför på annan plats i motionen
ett kraftfullt stöd till arbetet på solenergiområdet genom ett särskilt
utvecklingsbolag.

Från dessa utgångspunkter anser vi det vara rimligt att i energibalansen
räkna med 6 TWh för fjärrvärmda och enskilda solvärmesystem.

Vattenkraft

Vattenkraftsproduktionen i landet kommer inom kort att vara utbyggd
för en produktion av ca 62,5 TWh per år vid normal vattentillrinning.
1975 års energipolitiska beslut innebar en utbyggnad till 66 TWh 1985.
Energikommissionen stannade för samma nivå, men flyttade fram tidpunkten
till 1990. Många remissinstanser har uttalat sig för en ökad
utbyggnad. Vi vill för vår del fullfölja utbyggnaden enligt den nivå, som
1975 års beslut innebar. Det är dessutom möjligt inom ramen för 1977
års beslut om den fysiska riksplaneringen, då de fyra stora i huvudsak
orörda Norrlandsälvarna jämte andra värdefulla älvsträckor undantogs
från utbyggnad.

Med hänsyn till det stora elöverskott som vi har för närvarande bör
vi satsa mer än annars hade varit möjligt på effektiviseringar av redan
utbyggd vattenkraft. Dessutom måste upprustning och utbyggnad av
s. k. minikraftverk stödjas också från statens sida, inte minst av industripolitiska
skäl. Det bör ankomma i första hand på Vattenfall att systematiskt
höja verkningsgraden i de äldre turbiner som installerats före
1960-talet. Om- och tillbyggnader torde kunna ge inemot 1,5 TWh enligt
vissa beräkningar.

Genom bättre samreglering av kraftstationer i utbyggda älvar bör
ytterligare effektivitetsvinster kunna uppnås. Vattenfall bör således få
i uppdrag att uppta förhandlingar i detta syfte med kraftverksinnehavarna
i Indalsälven nerströms Storsjön. Effektiviseringar av det slag
som här nämnts bör fullföljas i jämn takt under 1980-talet dels för att
öka sysselsättningen inom verket, dels för att kunna undanta projekt där
det finns starka motstående intressen. Ett sådant exempel är utan tvekan
Sölvbacka med sitt välbesökta fritidsfiskevatten av riksintresse.
Älvsträckan är dessutom ett viktigt komplement för turismen i området.
Vattendomstolen har för sin del gått emot en utbyggnad. De för

Mot. 1978/79: 2406

ändringar som senare gjorts utgör ingen avgörande förbättring ur fiskeoch
natursynpunkt. Därför bör riksdagen uttala att en utbyggnad av
Sölvbacka inte bör komma till stånd. Genom en snabb utredning om
effektiviseringar i Indalsälven bör dessa kunna bli ersättning ur sysselsättningssynpunkt
i Jämtland, där dessutom utbyggnaden av Granboforsen
pågår.

Vindkraft

Energiinnehållet i vinden kan genom mekaniska anordningar omformas
till el eller värme. F. n. bedöms omvandling till el i stor skala vara
den tillämpning som är mest intressant.

Sverige är beläget inom det s. k. västvindbältet och har därmed större
vindenergitillgångar än flertalet områden på jorden. Tillgänglig vindenergi
kan uppskattas med hjälp av medianvindstyrkan, dvs. den vindhastighet
som överskrids under hälften av årets timmar. Medianvind
över 8 m/s på 100 m höjd uppnås inom ett betydande område i södra
Skåne samt inom inre områden på Västkusten, Öland och Gotland.
Medianvind mellan 7 och 8 m/s råder utmed Västkusten, inom ett bälte
i Skåne—Blekinge, på Öland och Gotland, öster om Vättern samt i
norra Uppland. Mellan 6 och 7 m/s uppnås inom vidsträckta områden
i södra Sverige. Med undantag för mindre områden utmed Bottenviken
är medianvindstyrkan däremot låg i norra Sverige. I fjällområdena är
kunskaperna om vindförhållandena bristfälliga på grund av att observationsnätet
är glest.

I ett kort tidsperspektiv är tillgången på vindenergi mycket ojämn.
Stark vind råder sällan så länge att ett vindkraftaggregat kan avge full
effekt under mer än ett dygn i sträck. På några timmar kan vinden avta
från full styrka till ett värde som gör att ett vindkraftaggregat slutar
att avge effekt. Detta ställer stora krav på kraftsystemets möjligheter
att utjämna produktionen och skärper kravet på att bl. a. prognosmetoder
för vindstyrka utvecklas. Möjligheterna att utvinna energi ur
vinden i Sverige studeras f. n. främst inom nämndens för energiproduktionsforskning
(NE) vindenergiprogram i samarbete med kraftproducenter,
tillverkande industri och berörda myndigheter. Uppläggningen
av programmet innebär att studier och försök, bl. a. med aggregat i full
skala, bedrivs under tiden fram till 1983—1985.

Enligt vår mening bör vindkraften ha möjlighet att förhållandevis
snabbt och till rimliga kostnader kunna bidra till vår energiförsörjning.
1990 bör vindkraften spela en icke oväsentlig roll för vårt energiförsörjningssystem.
Det är därför av vikt att det vindlcraftsprogram som antagits
av riksdagen (prop. 1977/78: 110) fullföljs. Programmet bör enligt
vår mening kompletteras med utvecklings- och försöksaggregat för sjöbaserade
vindkraftverk enligt samma regler som gäller för de tidigare
beslutade fullskaleaggregaten. Ur miljösynpunkt torde sjöbaserade vind

Mot. 1978/79: 2406

kraftverk ha klara fördelar. Vi vill vidare peka på den betydelse mindre
vindkraftverk kan ha för glesbygden och vi föreslår att resurser ställs
till förfogande för forskning och utveckling av små prototyper av vindkraftaggregat.
Vi föreslår vidare på annan plats i motionen inrättande
av ett särskilt utvecklingsbolag för bl. a. vindenergiområdet med uppgift
att handha den praktiska och kommersiella sidan vid introduktionen av
vindkraften i energiförsörjningssystemet.

Torv

Torv har bildats i syrefattig miljö genom inverkan på döda växtdelar
av bakterier, svampar och kemiska föreningar. Torven förekommer i
mossar och kärr och viss tillväxt sker kontinuerligt.

Förmultningsgraden (humifieringen) är en väsentlig faktor för torvens
egenskaper som energiråvara. Torr torvsubstans, som innehåller
50—60 % kol, har en kemisk sammansättning som placerar den mellan
brunkol och trä. Råtorv innehåller 90 % vatten, vilket utgör det
dominerande problemet i torvhanteringen.

Genom lufttorkning i anslutning till utvinningen kan en torvsubstans
erhållas som i genomsnitt innehåller 50 % vatten. Då man talar om
torv som energiråvara avses vanligen detta tillstånd.

Torvmängden i Sverige är i princip tillräcklig för att ersätta hela den
nuvarande oljeförbrukningen under 100 år. Det finns totalt 5,4 milj.
hektar torvmossar. Den utvinningsbara mängden torv torde vara avsevärt
mindre eftersom flertalet torvmarker dels är små och t. v. svåra
att utnyttja, dels ligger transportmässigt ogynnsamt till. Många kan
också från miljösynpunkt vara angelägna att bevara orörda.

Vid en medveten satsning på torvutvinning och torvanvändning torde
det om ca 10 år enligt energikommissionen vara möjligt att med nuvarande
teknik producera ca 10 milj. ton (energivärde ca 25 TWh) torv
per år, motsvarande ca 2 milj. m3 eldningsolja. Härav borde ca hälften
kunna uppnås till år 1985, om förberedelserna påbörjas senast 1979.
Till år 2000 borde utvinningen kunna uppnå en varaktig årsnivå om ca
25 milj. ton, motsvarande 5 milj. m3 eldningsolja. Med denna takt
skulle landets torvtillgångar år 2100 ha förbrukats till ungefär 12,5 %.

I planen för det pågående forskningsprogrammet för torv antas möjligheten
till torvutnyttjande svara mot 5 % av landets torvtillgångar.
Om 5 % av nuvarande oljeimport skulle ersättas med torv skulle torvproduktionen
kunna fortgå under 100 år. Utvinningen per år skulle då
vara 7,5 milj. ton (ca 20 TWh) torv.

Den angivna torvproduktionen avser främst torv som direkt används
som bränsle. I ett långsiktigt perspektiv finns även möjlighet att använda
torv som råvara för produktion av ammoniak, metanol, olja,
koks och gas.

Mot. 1978/79: 2406

Åtgärder bör därför enligt vår mening vidtagas för att introducera
torvanvändning i energiförsörjningssystemet.

Tekniken för utvinning av torv är känd. Det torde därför enligt vår
mening vara möjligt att år 1990 utvinna ca 7,5 ton torv motsvarande
20 TWh.

Särskilt för de fyra nordligaste länen torde torven vara ett fördelaktigt
alternativ och i inlandet tillkommande kraftvärmeverk bör därför
vara torvbaserade.

Skogsavfall m. m.

Vid en årlig skogsavverkning på 75 milj. m3 lämnas mer än hälften
kvar som hyggesavfall. Huvuddelen av hyggesavfallet kan under överskådlig
tid endast användas som bränsle. Avfallet motsvarar 10 milj. m3
olja i energiinnehåll, vilket är tillräckligt för att försörja ett värmeverk
med en sammanlagd installerad effekt på 40 000 MW eller 10 gånger
effekten på de sex kämreaktorer som är i drift.

En icke oväsentlig del av det avfall som uppstår vid skogsavverkningen
utnyttjas som energiråvara. Bark och annat skogsavfall samt
massaindustrins lutar används som ett viktigt bränsle för skogsindustrins
processer. Värmevärdet uppgår enligt propositionen till 35—40 TWh
per år. Skogsavfall och bark används också i mindre utsträckning som
bränsle även utanför industrin.

Det är emellertid uppenbart att tillgängligt skogsavfall inte kan finna
avsättning i industrin. Tillförselgruppen inom energikommissionen har
beräknat att grenar och små träd med ett värmevärde motsvarande
1,9 milj. ton per år i dag skulle vara tillgängliga för energiändamål
utanför skogssektorn och möjligt att utnyttja med hänsyn till tekniska
och biologiska faktorer. Härtill kommer att vi f. n. har ett lövvedsöverskott
som inte utnyttjas av skogsindustrin motsvarande ca 1 milj. ton
olja per år. Skogsavfallet och den i dag inte utnyttjade lövveden representerar
följaktligen en sammanlagd energimängd av ca 3 milj. ton olja
per år. Det är således uppenbart att möjligheterna att utnyttja skogsavfall
m. m. som enegikälla är mycket stora. Ett större utnyttjande av
skogsavfallet är en väsentlig förutsättning om vi skall kunna minska
vårt oljeberoende.

Det finns i dag stora möjligheter att ställa om existerande oljekondenskraftverk
för företrädesvis oljeeldning till eldning med fasta bränslen
bl. a. flis- och vedeldning. Detta kan ske på olika sätt beroende på
de speciella förutsättningar som gäller för varje enskilt kraftverk. I vissa
större anläggningar måste systemet av miljöskäl kompletteras med
förgasningsanläggning. Vi har på annan plats begärt att en plan för ombyggnad
av befintliga kraftvärmeverk till eldning med fasta bränslen
skall framläggas.

Vi vill även erinra om att under andra världskriget tillverkades en

Mot. 1978/79: 2406

hel del etylalkohol från avlutarna från sulfitfabrikerna i landet. Energikommissionen
har också pekat på metanol som framtida ersättning till
bensin.

Biobränslena är en idealisk råvara för framställning av syntesgas för
syntes av metan (naturgas), metanol (som i sin tur kan konverteras till
bensin med god verkningsgrad) och syntetisk bensin.

Möjligheter och resurser för arbeten på metanolområdet är enligt vår
mening i dag helt otillräckliga. Intresset i dag är i första hand inriktat
på stenkol och restoljor som råvara för en tänkt inhemsk metanolproduktion.
Allt talar emellertid för att biobränslena är överlägsna råvaror
för denna produktion. Kostnaden för metanol är i dag 500 kr/ton
dvs. ungefär på samma nivå som bensin räknat på energivärdet. Stigande
oljepriser kommer att göra metanolen och andra syntetiska
bränslen också ekonomiskt konkurrenskraftiga vid tiden för sekelskiftet
— naturligtvis beroende på kostnadsutvecklingen för oljan och naturgasen.
Det är en självklarhet att ett svenskt forsknings- och utvecklingsprogram
för metanolframställning i första hand skall inriktas på
inhemska bränslen och inte på importbränslen. Detta för att garantera
ett framtida oberoende på den viktiga drivmedelssidan.

Det är därför av väsentlig betydelse att åtgärder av skilda slag vidtas
för att möjliggöra en introduktion av syntetiska drivmedel. Sedan 1975
finns Svensk Metanolutveckling AB med uppgift att bl. a. klarlägga
förutsättningarna för att använda metanol som drivemedel. Det har
också visats att det endast behövs mindre tekniska justeringar av befintliga
motorer för att metanol skall kunna utnyttjas.

Enligt vår mening bör därför möjligheter beredas för framställning
av metanol baserat på inhemska biobränslen. I propositionen sägs att
en anläggning för försöks- och demonstrationsverksamhet kan behöva
uppföras. Enligt vår mening bör beslut om en sådan anläggning snarast
fattas. Lämpliga lokaliseringsorter skulle Hissmofors, Bergvik och Karlholm
kunna vara.

Sammantaget utgör således våra stora tillgångar på skog en av våra
viktigaste framtida energikällor. Vi har bl. a. därför på annan plats föreslagit
att utvecklingsbolag för — och med användning av känd teknik
— utnyttjande av bl. a. skogsavfall skall bildas.

Kraftvärme

Det mest effektiva sättet att utnyttja energiinnehållet i tillfört bränsle
vid energiproduktion sker i s. k. kraftvärmeverk — dvs. anläggningar
där el och värme kan produceras samtidigt. Den totala verkningsgraden
i ett kraftvärmeverk uppgår till ungefär 85 %, vilket är ungefär
dubbelt så högt som i ett kondenskraftverk. Den årliga elproduktionen
från kraftvärmeverk är f. n. 5 TWh. I propositionen 1975: 30 uttalade
dåvarande industriministern bl. a. att det som behöver ske i fossileldade

Mot. 1978/79: 2406

anläggningar ”i möjligaste mån bör koncentreras till anläggningar som
medger ett högt utnyttjande av bränslets energiinnehåll, dvs. industriella
mottrycksanläggningar och kraftvärmeverk”. Riksdagen instämde i
detta uttalande. I 1975 års energipolitiska beslut förutsattes således att
en betydande andel av den tillkommande elproduktionen skulle ske i
kraftvärmeverk. 1985 beräknas andelen vara 15 TWh. Intentionerna i
riksdagens beslut fullföljdes så länge centerpartiet i regeringsställning
hade ansvaret för energifrågorna. Ett program för kraftvärmeutbyggnaden
aviserades i regeringsförklaringen från oktober 1976 och på våren
tillkallades en arbetsgrupp inom industridepartementet med uppgift
att arbeta fram ett underlag för beslut om kraftvärmeprogrammet
i samband med det energipolitiska beslutet. Gruppens överväganden
och förslag redovisas i en rapport som finns intagen i den till riksdagen
synnerligen sent ankomna bilagedelen till prop. 1978/79: 115 (bil.
1: 10). Arbetsgruppen har bestått av representanter för departementet,
statens industriverk, Värmeverksföreningen, Kommunförbundet, statens
vattenfallsverk och Svenska kraftverksföreningen. Arbetet har
inriktats på att lösa frågor av principiell natur, t. ex. fördelning av
värme- och elproduktion mellan berörda parter, principer för ekonomiska
uppgörelser, lösningar på problemen med reservkraft, samkörningsfrågor
och mätfrågor osv., men också den tekniska utformningen
av anläggningarna, ekonomin hos kraftvärmeverk, utbyggnadsmöjligheter
samt besluts- och planeringsberedskap i närmast berörda kommuner.
Gruppen är enig i sina bedömningar av de olika frågorna och
vilka förutsättningar som bör gälla för den fortsatta kraftvärmeutbyggnaden
i landet. I rapporten understryks att det grundläggande hindret
för en mer omfattande utbyggnad av kraftvärmeverk under perioden
fram till mitten av 1980-talet är det begränsade behovet av ytterligare
produktionsresurser. Den kraftutbyggnad som planerades i 1975 års beslut
utgick från en elanvändning 1985 av 159 TWh. Den verkliga elanvändningen
bedöms nu bli betydligt lägre och gruppen framhåller att
”nu pågående och beslutad kraftutbyggnad är så omfattande i förhållande
till sin förbrukning att behovet att starta byggande av ytterligare
kraftvärmeverk under de allra närmaste åren — utöver de beslutade —
är litet. Denna slutsats gäller dock under förutsättning att de kärnkraftanläggningarna
som är under byggnad tas i drift”, — dvs. för att
få plats i energiförsörjningssystemet med ytterligare reaktorer måste
man skrinlägga planerna på en kraftvärmeutbyggnad i enlighet med
1975 års beslut. Folkpartiregeringen har också i beslut visat att man
föredrar satsning på kärnkraft framför en kraftvärmeutbyggnad. Regeringens
ställningstaganden har medfört att ingen kraftvärmeutbyggnad
f. n. sker trots ett dokumenterat stort intresse hos kommunerna.
Av den enkät som Värmeverksföreningen gjort angående planeringsläget
för kommunernas kraftvärmeutbyggnad framgår nämligen att åt

Mot. 1978/79: 2406

skilliga kommuner har långt framskridna planer. De projekt som är
mest läraliggande finns i Botkyrka och Visby. I dessa båda fall har riksdagen
tidigare tagit beslut angående investeringsmedel för Vattenfall
som deltar i dessa båda projekt.

Beträffande Botkyrka anför föredraganden i prop. 1978/79:115 att
regeringen med påståendet att om ”kraftvärmeverket byggs på den aktuella
platsen bortfaller möjligheterna att inom överskådlig framtid försörja
Stockholmsregionen med värme från annat än oljebaserade anläggningar”,
vilket är felaktigt eftersom pannor redan anskaffats för
eldning med fast bränsle. Regeringens avslag av ansökan om tillstånd
enligt 136 a byggnadslagen för att få uppföra den planerade anläggningen
borde i stället vara motiverat av strävandena att skapa utrymme
för en hetvattenledning från Forsmark till Stockholm. En satsning
på hetvattenledningar binder stora resurser och låser än hårdare vid
kärnkraften. Enligt vår mening bör därför kraftvärmeanläggningar i
Botkyrka komma till stånd och erforderliga investeringsmedel anvisas
för budgetåret 1979/80.

Ett annat kraftvärmeprojekt som på grund av regeringens kämkraftssatsning
riskerar att inte komma till utförande är två block om ca 210
MW i Göteborg, där förutsättningarna är att inte hetvattenöverföring
från Ringhals kommer till stånd.

Sundsvalls kommun har fattat principbeslut om utbyggnad av ett
block om ca 50 MW för planerad idrifttagning 1981. Även detta projekt
riskeras beroende på regeringens ovilja att finansiellt stödja kraftvärmeutbyggnad
att ej komma till stånd. Vidare finns principbeslut för
ett block om 45 MW el under förutsättning att anläggningen kan lånefinansieras.
Också där är den planerade idrifttagningen 1981. I Eskilstuna
och Södertälje diskuteras också anläggningar på vardera ca 50
MW el. Borås kommun har beslutat göra en ombyggnad av en kondensturbin
på 12 MW till kraftvärme. Olika tänkbara kraftvärmeprojekt
har också diskuterats i ytterligare ett antal kommuner, där fjärrvärmeunderlaget
väntas vara tillräckligt för ytterligare kraftvärme för
1985 bl. a. Borlänge, Luleå, Lund, Mölndal, Stockholm och Umeå.
Storleken på de diskuterade anläggningarna varierar mellan 25 och ca
100 MW el. Vi kan i detta sammanhang inte underlåta att påtala att vi
i särskild ordning har tagit upp regeringens försök att genom en ”intemitt-bord-politik”
försöka stoppa planerna på ett kraftvärmeverk i Luleå.
Goda möjligheter finns även till torvbaserad kraftvärmeutbyggnad
i Norrlands inland.

Den pågående fjärrvärmeutbyggnaden har givetvis en avgörande betydelse
för möjligheterna att installera kraftvärme.

Enligt vår mening finns således en betydande vilja från skilda kommuner
att satsa på kraftvärme. Det framgår emellertid klart av gjorda
undersökningar att ett påtagligt stöd från statens sida behövs för att en

Mot. 1978/79: 2406

utbyggnad skall kunna ske. Vi vill understryka att nytillkommande anläggningar
måste så långt möjligt kunna eldas med flera bränslen med
målsättningen att enbart utnyttja olika former av inhemska bränslen.
Ett statligt bidrag till merkostnaden för att göra kraftvärmeverk flerbränsleeldade
bör därför införas fr. o. m. budgetåret 1979/80. En plan
bör även upprättas för ombyggnad av befintliga oljebaserade kraftvärmeverk
till eldning med fast bränsle.

De förbättrade finansieringsregler som propositionen föreslår är tillfredsställande.
Vi har i motionen 1978/79: 161 tidigare påtalat behovet
av att finansieringsfrågorna får en långsiktig lösning enligt de riktlinjer
som propositionen nu anvisar, vilket bl. a. innebär att det finansieringssystem
som trepartiregeringen införde för fjärrvärmeutbyggnad
även blir tillämpligt på kraftvärmeutbyggnad.

Ytterligare finansiellt stöd torde emellertid behövas. Nyligen har
riksdagen i anledning av prop. 1978/79: 46 beslutat om ökat stöd till
vissa energibesparande åtgärder inom näringslivet. Beslutet innebär
bl. a. att — utöver det 35-procentiga bidraget — ett särskilt bidrag om
15 % av godkända kostnader tillfälligt infördes som stöd vid uppförande
av fastbränsleanläggning eller mottrycksanläggning. I riksdagens beslut
ingick även att huvuddelen av utrustningen för den energisparande
åtgärden skulle beställas före den 1 juli 1979 och som regel levereras
före den 1 juli 1980.

Vi krävde i vår partimotion 1978/79: 161 bl. a. att det särskilda tilllägget
för energibesparande åtgärder inom näringslivet även skulle
utgå till kraftvärmeanläggningar och framhöll att tidsgränsen för beställning
av de viktigaste delarna i ett kraftvärmeverk måste vara generösare
än propositionens förslag.

Vi föreslår därför att det särskilda tillägget utgår för beställningar av
utrustning till kraftvärmeverk som görs före 1 juli 1981 med leverans av
de viktigaste delarna före 1 januari 1982.

Genom de föreslagna ekonomiska stimulanserna och de förbättrade
finansieringsmöjligheterna bör ett antal kraftvärmeprojekt kunna påbörjas
under de kommande två åren. Medelsbehovet är svårt att beräkna
p. g. a. projektens olika storlek. Men bidragskrav på miljoner kronor
torde vara en rimlig bedömning. Med dessa satsningar torde 15
TWh 1990 kunna tillgodoses genom produktion i kraftvärmeverk.

Vi vill också framhålla att en satsning på kraftvärmeutbyggnad innebär
ett betydelsefullt sysselsättningstillskott för svensk verkstadsindustri.
Beräkningar visar att ett 50 MW:s kraftvärmeverk kräver 400 å 500
manår för förverkligande.

Forskning och utveckling

Forskningsinsatser

Av prop. 1978/79: 115 framgår att sammanlagt 7 200 milj. kr. anvisats
för stöd till forskning kring kärnenergin. Anslag till forskning för

Mot. 1978/79: 2406

energihushållning och förnyelsebara energikällor är i detta perspektiv
ytterst blygsamt.

Det är därför enligt vår mening inte motiverat att finansiera den
ökade satsningen på solvärmeområdet genom nedskärningar på andra
områden som har betydelse för en energiförsörjning baserad på inhemska
förnyelsebara energikällor såsom föreslås i propositionen. Det är
viktigt att också mer grundläggande forskning inom delprogrammet Effektivare
energianvändning hålls uppe på hög nivå, liksom energiprogrammet
för planering, styrfaktorer, statistik, brukarkrav. Delprogrammet
Effektivare energianvändning bör beräknas till 15 mkr, planering,
styrfaktorer och statistik 4 mkr och brukarkrav till 3 mkr.

Målsättningen för de ökade insatserna inom solvärmeområdet är inte
tillräckligt offensiv. I propositionen fastställs ”Målet bör vara att de
från i huvudsak mitten av 1980-talet skall ge underlag i tekniskt och
ekonomiskt hänseende för skilda beslut rörande införande av solvärme
i olika systemlösningar...” Många lösningar är nära ett kommersiellt
genombrott. Målet bör vara att genom forskningsstöd förfina metoderna
och stimulera nya idéer. Vid mitten av 1980-talet bör enligt centerns
mening åtskilliga system med solvärme redan vara i drift. Forskningen
skall stödja utvecklingen av nya och bättre metoder på solenergiområdet
och underlätta att de snabbt tas i bruk.

Delprogrammet Inhemska bränslen är f. n. helt inriktat på biomassa
och torv. Föredraganden föreslår att också vissa insatser rörande metoder
för miljövänlig skifferbrytning skall kunna rymmas inom de ramar
som angivits för detta delprogram. Vi motsätter oss en sådan inskränkning
i biomassans och torvens del av programmet. Skifferforskningen
bör finansieras över särskilt anslag i budgeten (V: 15 Lån till
processutveckling i Ranstad) i ett treårigt forskningsprojekt där miljöaspekterna
särskilt skall beaktas.

Enligt vår mening bör forskningen rörande lättvattenreaktorerna
upphöra. Endast säkerhetsstudier som rör frågan om hur de nu i drift
varande reaktorerna skall bli så säkra som möjligt samt hur avfallsfrågan
skall lösas så säkert som möjligt bör stödjas. NE (Nämnden för
energiforskning) bör alltså inte fördela forskningsanslag till lättvattenreaktorer.
Detta bör endast ske genom säkerhetsmyndigheterna SSI
och SKI. Forskning betr. värmereaktorer (secure), briders eller modifierade
lättvattensystem bör inte förekomma. Dessa system är likaledes
förbundna med avsevärda säkerhetsproblem.

Beträffande det internationella energiforskningssamarbetet inom IEA
bör riksdagen uttala att Sveriges insatser skall gälla förnyelsebara energikällor,
torv samt energihushållning. Vi bör verka för att forskningen
inom kämkraftsområdet skall avse säkerhetsfrågor. NE:s anslag på
delprogrammet lättvattenreaktorer bör beräknas till 1 mkr för att möjliggöra
att den internationella utvecklingen på området kan följas.

NE bör tilldelas medel för att kunna stödja också försök med mindre

Mot. 1978/79: 2406

vindkraftaggregat. Sådana kraftverk kan få en stor marknad för att tillgodose
enskilda eller grupper av hushåll som önskar investera för egen
energiproduktion. Vidare kan ett i liten skala fungerande vindkraftaggregat
utvecklas och därmed få större betydelse för energiförsörjningen.
För att hitta de mer användbara prototyperna måste i detta inledningsskede
av utvecklingen många olika idéer prövas.

NE:s delprogram för stora vindkraftverk bör inriktas på byggande av
tre prototyper för att skapa ett så brett tekniskt beslutsunderlag som
möjligt. Det är viktigt att prototyperna så långt som möjlig representerar
principiellt skilda tekniska lösningar. Enligt vad NE anger blir prototyperna
dyrare än vad som tidigare antagits. Vi vill i detta sammanhang
påpeka att det är rimligt med ett visst ekonomiskt risktagande från
de inblandade kraftföretagens sida. Alla åtgärder bör vidtagas som kan
pressa kostnaderna. Vi kan inte acceptera regeringens förslag om en
försening av vindkraftsprogrammet. För att de två första prototyperna
skall kunna uppföras i planerad takt och skapa utrymme för den av oss
föreslagna utvidgningen av programmet bör anslaget beräknas till 60
milj. kr.

Regeringen föreslår en sänkning av ambitionsnivån när det gäller delprogrammet
Avancerad energiteknik. Vi anser att den 1978 beslutade
treårsramen bör följas men att resurserna skall användas för forskning
kring förnyelsebara energikällor som kan bli intressanta på längre sikt.
Anslaget bör beräknas till 17 milj. kr.

NE bör också tilldelas medel så att den fortsatta forskningen och
prospekteringen inom för geotermisk energi intressanta områden i vårt
land kan fortsätta. Chalmers har anhållit om 3,5 milj. kr. till detta, vilket
bör beviljas.

Chefen för jordbruksdepartementet föreslår att ytterligare 2 milj. kr.
under anslaget Miljövårdsforskning för hälso- och miljöeffekterna av
förbränning av fossila energikällor anvisas. Anslaget tillstyrkes, men vi
vill betona att det redan i dag finns utvecklade metoder för att minska
föroreningar i samband med olje- och kolförbränning. Krav på sådan
rening bör ställas av myndigheterna och stöd till praktiskt utvecklingsarbete
lämnas.

Det är mycket oklart vilka miljö- och hälsoeffekter starkströmsledningar
medför. Innan elledningar dimensionerade för överföring av
elström med mycket stark spänning tillåts dras, måste klarläggas vilka
effekter dessa har på människor, djur och miljö. Ansvaret för denna
forskning bör delas mellan arbetarskyddsstyrelsen och SSI.

Utveckling

Vi har i det föregående redogjort för vår syn på energipolitikens inriktning,
i första hand under 1980-talet. Därav har bl. a. framgått att
enligt vår mening kraftfulla åtgärder måste vidtagas för att minska oF

Mot. 1978/79: 2406

jeberoendet mer än vad som föreslagits i propositionen. Detta kan ske
genom att naturgas introduceras i energisystemet så snart som möjligt
och genom en ökad användning av olika slags inhemska bränslen.

Fullföljandet av de energipolitiska riktlinjerna kräver bl. a. att staten
i sin hand har lämpliga instrument för att i erforderlig mån kunna stimulera
och leda utvecklingen. De förslag som till denna del framlagts i
propositionen är inte tillfredsställande. Sålunda måste en annan organisationsform
utformas i fråga om importen av fossila bränslen m. m. Vidare
bör särskilda åtgärder vidtagas för en kraftfull utveckling på de
alternativa energikällornas område.

Import av fossila bränslen m, m.

I propositionen föreslås — som nämnts — en ny statlig basorganisation
för prospektering, Svenska Petroleum Exploration AB. Detta bolag
föreslås bli helägt dotterbolag till Svenska Petroleum AB.

Enligt vår mening är det inte tillfredsställande att ett företag med väsentliga
egna uppgifter på oljeområdet blir huvudman för andra verksamheter
i fråga om fossila bränslen m. m. Vi föreslår att ett särskilt
förvaltningsbolag bildas med uppgift att på företagsnivå leda all den
verksamhet i statlig regi som skall utövas i fråga om fossila bränslen
m. m. Härigenom kan undvikas att företag som har väsentliga egenintressen
på vissa områden kommer att leda företag och verksamhet på
andra områden. Det bör uppmärksammas att väsentliga avvägningsfrågor
kan uppkomma i fråga om inriktningen av de berörda bolagens
verksamhet. En sådan avvägningsfråga är t. ex. om man genom långsiktiga
leveransavtal skall medverka till att trygga oljeförsörjningen eller
om man genom medverkan i prospekteringsverksamhet skall uppnå
samma mål. Vidare kan som exempel nämnas att en introduktion av
naturgas i större skala på den svenska marknaden skulle påverka oljeförsörjning
och oljebehov. Detta gäller inte bara en reducering av oljebehovet.
Även raffinaderiernas kapacitet och inriktning skulle komma
att beröras. Liknande avvägningsfrågor uppkommer vid introduktion
i större skala av kol i det svenska energisystemet. Enligt vår mening
är det därför olämpligt att de övergripande frågorna på företagsnivå
ombesörjes av ett företag som har egen verksamhet avseende ett av
de olika bränslen som är i fråga. I stället bör ett särskilt förvaltningsbolag
bildas och förses med erforderliga utrednings- och stabsresurser.
Bolaget bör förvalta statens samtliga aktier som avser verksamhet på
olje-, naturgas- och kolområdena, dvs. import, distribution m. m. avseende
fossila bränslen över huvud taget. Under förvaltningsbolaget bör
etableras dotterbolag eller dotterbolagskonstellationer — hel- eller delägda
— enligt följande:

— oljeförsörjning, inbegripet raffinaderifrågor o. d.

— prospekteringsverksamhet

Mot. 1978/79: 2406

— naturgasförsörjning och därmed sammanhängande

— kolförsörjning och därmed sammanhängande

Aktierna i det nya förvaltningsbolaget bör innehas av fonden för statens
aktier. Statsföretag AB är f. n. i betydande grad engagerat i administrationen
av Svenska Petroleum AB. Detta sammanhänger med att
Statsföretag är delägare i nämnda företag. Enligt den ovan skisserade
organisationen kommer detta delägarskap att upphöra. Detta hindrar
emellertid inte att Statsföretag AB genom management-avtal medverkar
i administrationen av Svensk Bränsleimport AB. Den frågan bör
prövas närmare vid etablerandet av det nya förvaltningsbolaget.

Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär att statens verksamhet
i fråga om försörjning med fossila bränslen m. m. organiseras i enlighet
med vad som skisserats ovan.

Utvecklingsbolag för biomassa i energiförsörjningen

Utnyttjandet av inhemsk biomassa i energiförsörjningen torde vara
det snabbaste sättet att minska vårt lands oljeberoende. Utvecklingen
är så långt framme att det med nu känd teknik finns mycket goda möjligheter
till stora bidrag till energiförsörjningen genom utnyttjandet av
de nämnda energiråvarorna. Det är dock angeläget att tekniken förbättras
och att man utröner de nuvarande metodernas tillämplighet på olika
områden. Goda och snabba resultat i detta avseende kan endast uppnås
om man så snart som möjligt går in i en aktiv exploateringsfas. Vi är
övertygade om att användningen av biomassa i energiförsörjningen på
sikt kommer att ge goda resultat, både ur samhällsekonomisk och ur
företagsekonomisk synvinkel. I ett inledande skede är det emellertid
nödvändigt att staten medverkar ekonomiskt, organisatoriskt och i fråga
om fortsatt utvecklingsarbete.

I propositionen framhålles att de fyra nordligaste länen bör komma
i fråga i första hand när det gäller att nyttja olika slags inhemsk biomassa
i energisystemet. Vi delar denna uppfattning men vill samtidigt
framhålla att detta självfallet inte får utgöra något hinder för att projekt
startas och verksamhet bedrivs på andra håll i landet. Tvärtom är
det angeläget att alla möjligheter till en snabb utveckling på detta område
tillvaratas.

Enligt vår mening bör statens medverkan i fråga om nyttjandet av de
nämnda energikällorna i stor utsträckning kunna ske genom ett för ändamålet
särskilt bildat företag. Detta bör förslagsvis kunna benämnas
Svensk Bio Energi AB. Bolaget bör som regel vara huvudansvarigt på
hög företagsnivå för den statliga verksamheten i fråga om startande av
projekt och bedrivande av verksamhet för nyttjande av biomassa i
energisystemet. Dess medverkan bör spänna över samtliga berörda led,
dvs. från utvinnandet av energiråvaran fram till dess användning i t. ex.

7 Riksdagen 1978/79. 3 sami Nr 2406

Mot. 1978/79: 2406

bränsleanläggningar. Vidare bör företaget bedriva utvecklingsarbete
som är anknutet till dess verksamhet. Verksamheten bör finansieras
genom gängse finansieringskällor, däribland olika slag av statliga bidrag.
Därjämte bör företaget ha en särskild möjlighet att utnyttja den
s. k. offertmetoden, t. ex. i fall då de vanliga stödformerna ter sig
mindre ändamålsenliga med hänsyn till projektets karaktär.

Såsom nämnts ovan bör de fyra nordligaste länen komma i fråga i
första hand. Av särskild vikt är att samarbete på ett mycket tidigt stadium
etableras på länsnivå. Därför bör de berörda landstingen inbjudas
deltaga genom delägarengagemang. I anslutning härtill bör också utvecklingsfonderna
på lämpligt sätt knytas till verksamheten. Skälet härför
är att dessa har en god kunskap om olika resurser och intressenter
som kan vara av intresse för verksamheten. I vissa fall, t. ex. då mindre
företag deltar i projekt, bör utvecklingsfonderna också kunna medverka
i finansieringshänseende.

Svensk Bio Energi bör som regel åtminstone i ett inledningsskede ingå
som delägare i de olika projekt som kan komma att startas. I övrigt
synes det angeläget att olika berörda intressenter genom delägarskap
knyts till de olika projekten. På tillförselsidan bör sålunda olika skogsägarkategorier,
innehavare av torvtäkt och sådana som har särskild
kompetens på dessa områden kunna delta. Om hushållsavfall är i fråga
bör också t. ex. kommunala huvudmän kunna komma i fråga. På användarsidan
framstår bostadsföretag och bostadssammanslutningar samt
kommuner och kraftproducenter som naturliga delägare.

Verksamheten inom Svensk Bio Energi AB bör i första hand inriktas
på skogsavfall och sådan skogsråvara som inte nu nyttiggörs, däribland
förekommande lövvedsöverskott, samt på användning av torv och hushållsavfall.
Även halm bör komma i fråga för försöksprojekt i enlighet
med vad som anges nedan.

Särskilt i inledningsskedet måste Svensk Bio Energi AB koncentrera
sig på att få till stånd eldningsanläggningar m. m. som kan använda
de berörda biomassaslagen som bränsle. Det kan antas att det på
användarsidan råder en betydande osäkerhet i fråga om biomassa som
bränsle. Någon allmän erfarenhet i fråga om ekonomiskt utfall, uthållighet
i försörjningen m. m. finns inte. Det är därför nödvändigt att
Svensk Bio Energi AB får möjlighet att ställa betryggande garantier i
detta avseende. Riksdagen bör därför lämna regeringen erforderligt
bemyndigande. Då det får förutsättas att det genom förstudier klarlagts
att biomassa rimligen bör finnas att tillgå under projektets livslängd
bör garantin utformas så att staten påtar sig att svara för sådana kostnader
under projektets tid som utgör merkostnader jämfört med användning
av olja.

Statens vattenfallsverk erhöll den 15 juni 1978 regeringens uppdrag
att utreda de tekniska, ekonomiska och miljömässiga förutsättningarna

Mot. 1978/79: 2406

för att uppföra torveldade kraftverk eller värmeverk i de fyra nordligaste
länen. Vattenfallsverket väntas redovisa sitt uppdrag inom kort.
Sedan redovisningen inkommit bör Svensk Bio Energi AB överta det
statliga huvudansvaret för dessa projekt och därvid etablera samarbete
med intressenterna på tillförsel- och användarsidorna.

I övrigt bör företagets verksamhet inriktas på att så snart som möjligt
få fram olika slag av projekt i fråga om storlek, slag av biomassa
och kombinationer av biomassa, m. m. Av vikt är också att olika system
för utvinning av biomassa prövas både i fråga om skogsavfall m. m.,
torv och hushållsavfall. Även på användarsidan bör olika tillvägagångssätt
prövas både i fråga om metoder för tillförsel och slag av nyttjande:
kraftvärmeverk, hetvattencentraler m. m. i kombination med olika
tekniska tillvägagångssätt.

I fråga om nyttjande av halm som bränsle ställer sig föredraganden
avvisande i propositionen och hänvisar härvid till den geografiska utspridningen
samt säsongmässighet och därav följande lagringsproblem.
Enligt vår mening bör emellertid inte halm ses som ett isolerat bränsleslag.
Sannolikt är möjligheterna störst att nyttja densamma om det
sker i kombination med andra bränsleslag, t. ex. skogsavfall och hushållsavfall.
Härigenom kan både olägenheterna med den korta säsongen
och lagringsproblemen övervinnas. En uppgift för det nya företaget
bör därför vara att så snart som möjligt få till stånd ett kombinerat
projekt där även halm nyttjas som bränsle. Sannolikt bör ett sådant
projekt förläggas till de södra eller mellersta delarna av landet.

Verksamheten inom Svensk Bio Energi AB får närmast betraktas som
industriell och därmed jämförlig verksamhet. Aktierna i bolaget bör
därför lämpligen förvaltas av Statsföretag AB. Ytterligare skäl härför
är att det inom statsföretagsgruppen finns andra företag som har en
betydande kompetens på det aktuella området, främst Assi, Svenska
Torv AB och Svenska Utvecklings AB. Kapitalresurserna inom Svensk
Bio Energi AB bör uppbyggas efter hand som behoven uppkommer. Av
särskild vikt är att företaget erhåller eget kapital i sådan utsträckning
att det kan anlita lånemarknaden för delfinansiering av olika projekt.

Utveckling på vindenergiområdet

Såsom framhållits i tidigare avsnitt kan vi inte godta den i propositionen
angivna målsättningen om högst 1 TWh från vindkraft 1990.
Målsättningen måste sättas avsevärt högre. Detta innebär att både
kraftfullare organisatoriska insatser och större ekonomisk medverkan
måste göras av staten än som föreslagits i propositionen. Föredraganden
har i stort sett lämnat vindkraften därhän.

För genomförande av det vindkraftprogram vi förordat i det föregående
föreslår vi att ett särskilt utvecklingsbolag, Svensk Vindkraft
AB, bildas. Med hänsyn till att Svenska Varv har god kompetens i

Mot. 1978/79: 2406

100

fråga om byggnad av fundament och torn för vindkraftverk och då vi
i det föregående därjämte förordat sjöbaserade vindkraftverk, föreslår
vi att de statligt ägda aktierna i Svensk Vindkraft AB förvaltas av
Svenska Varv AB. Vidare bör icke-statliga företag med kompetens på
det aerodynamiska området och i fråga om utförande av växelsystem
för vindkraftverk inbjudas att ingå som delägare i Svensk Vindkraft
AB.

Utveckling på solenergiområdet
Vi har i tidigare avsnitt redovisat solenergins betydelse och uttryckt
vår tillfredsställelse med de satsningar som föreslås. Skall programmet
kunna genomföras på ett betryggande sätt fordras emellertid ett samordnande
organ på företagsnivå. Solenergisystemet, inbegripet lagrings-
och distributionsanordningar, företer redan på det tekniska utvecklingsstadiet
en betydande komplexitet som kräver medverkan från
olika håll. Detta torde i ännu högre grad gälla vid den praktiska tilllämpningen
då en rad olika systemleverantörer, komponenttillverkare
och specialistföretag kan komma i fråga.

Vi föreslår därför att staten tillsammans med de ledande företagen
på solenergiområdet bildar ett särskilt företag. Företaget, som lämpligen
kan benämnas Svensk Solenergi AB, skall ha som uppgift att dels delta
i de praktiskt inriktade delarna av utvecklingsarbetet genom framtagande
av prototyper, utförande av vissa praktiska försök o. d., dels svara
för uppförandet av kompletta solenergianläggningar av skilda slag. Med
hänsyn till uppgifternas natur synes det lämpligast att Statsföretag AB
svarar för det statliga delägandet. Härigenom kan den kompetens och
de resurser på området som finns inom statsföretagsgruppen komma
verksamheten till godo. Övriga delägare bör vara de ledande privata
företagen på solenergiområdet. Det är angeläget att de olika delsystemen
om möjligt blir representerade genom delägare, dvs. såväl själva
uppvärmningen som lagring och distribution. (Frågan om vilkendera
sidan som skall ha majoritet i företaget synes lämpligen kunna avgöras
utifrån praktiska utgångspunkter.) Det nybildade företaget bör vara
initiativtagande, pådrivande och samordnande vid utvecklingen av
solenergiprogrammet. Det bör självfallet samverka och samarbeta med
andra företag och organ som har kompetens och kapacitet på solenergiområdet.
Givetvis bör det också stå öppet för icke delägare att delta
som leverantörer etc. i de olika projekten.

Glesbygdselektrifiering
Statliga bidrag har sedan början av 1940-talet givits för upprustning
av nedslitna eldistributionsnät och elektrifiering av helårsbebodda fastigheter
i glesbygd. Hittills har totalt drygt 200 milj. kr. beviljats från
anslaget Främjande av landsbygdens elektrifiering. I energipropositio

Mot. 1978/79: 2406

101

nen anges att kostnaderna för återstående oelektrifierade fastigheter
som bör förses med el uppgår till 55 milj. kr. i 1976 års penningvärde
enligt en beräkning gjord av industriverket. Med den praxis som hittills
har tillämpats beträffande statsbidragen bör statens insats röra sig om
ca 30 milj. kr. Mot den här bakgrunden föreslår föredraganden att
restelektrifieringen bör fortgå inom en ram av 2 å 3 milj. kr. per budgetår,
dvs. i princip kunna vara avslutad inom en 10-årsperiod.

Enligt vår uppfattning är detta en alltför långsam takt för den nödvändiga
restelektrifieringen av uppskattningsvis 400 återstående helårsbebodda
fastigheter. En femårig plan med sikte på att klara samtliga de
återstående oelektrifierade fastigheterna bör begäras av regeringen.
Det betyder dessutom att anslagen måste uppgå till åtminstone 6 milj.
kr. per år. Dessutom bör försöksverksamhet med lokal elproduktion
med utnyttjande av lokala energikällor komma till stånd. Restelektrifieringsprogrammet
bör alltså kunna kombineras med statlig upphandling
av olika typer av lokala elproduktionsanläggningar. Därvid bör
man utnyttja möjligheten att bygga mindre icke nätanslutna vindkraftverk,
utnyttja Sterlingmotorn, ta i anspråk mindre vattenkraftstationer
etc. Det bör ankomma på industriverket att i samråd med nämnden för
energiproduktionsforskning ta fram ett förslag som kan kombinera
restelektrifieringen med utveckling av en marknad för försöksanläggningar
och anpassa dessa efter de lokala behoven.

Upprustningsbidragen för distributionsanläggningar bör också fortsättningsvis
användas som ett instrument för att åstadkomma en rationell
och säker eldistribution. Bidragen bör alltså inte begränsas på
det sätt som föreslås i energipropositionen. De bör i stället aktivt utnyttjas
i enlighet med vad som tidigare anförts för att underlätta kommunernas
möjligheter att i ökad omfattning ta över eldistributionen
inom det egna området. Målsättningen bör således vara att den tidigare
nämnda strukturomvandlingen och kommunernas övertagande av
eldistributionen bör styra anslagstilldelningen för upprustning av distributionsnätet
och inte begränsas till totalt 10 milj. kr. som nämns i propositionen.

Organisation, finansiering och styrmedel

1980-talets energipolitik kommer att ställa avsevärda anspråk på finansiella
resurser. Enbart för energibesparande åtgärder i den befintliga
bebyggelsen visas på ett investeringsbehov i storleksordningen 50
miljarder kronor. Andra sparåtgärder som utbyggnad av fjärrvärmeverken
eller investeringar hos industrin kommer också att kräva betydande
finansiella resurser. Till detta kommer de finansiella anspråk
som uppkommer till följd av investeringar i nya energikällor. Regeringen
har inte heller behandlat dessa frågor eller framlagt förslag till finansiering
av energisparlånen för bostäder.

Mot. 1978/79: 2406

102

Kreditpolitikens viktigaste roll i energipolitiken torde komma att avse
dess insatser för att prioritera kredit tillförseln för energipolitiska investeringar.
Ännu så länge har inledande beslut tagits om kreditförsörjningen
för energibesparande investeringar i befintlig bebyggelse —
ett beslut som regeringen sålunda inte följt upp — och för utbyggnaden
av de kommunala fjärrvärmeverken. Med en mera omfattande satsning
inom bebyggelsen kan kredittillförseln per år behöva ligga på ca
5 000 Mkr/år. Ett sådant investeringsprogram kommer att framtvinga
en betydande omprioritering av de finansiella resursernas utnyttjande
i Sverige och också ställa stora anspråk på kreditpolitikens utformning.

Det handlar här inte enbart om en prioritering av kreditvolymen
utan dessutom torde speciella krav på amorteringstiderna och räntenivån
påverka utformningen av kreditpolitiken.

Under 1976 och 1977 har det förekommit överläggningar mellan
representanter för regeringen, riksbanken, kapitalmarknadsutredningen
och berörda kapitalmarknadsinstitut om finansieringsformerna för
de kommunala fjärrvärmeverken. Överläggningarna har lett fram till att
kommunlånesituationen fr. o. m. hösten 1977 får möjlighet att emittera
särskilda obligationer för detta ändamål. Härigenom anpassas
krediternas löptider till anläggningarnas ekonomiska livslängd och
dessutom kommer kommunernas likviditetspåfrestningar att minska
under anläggningarnas första år. Resultatet av överläggningarna har
således medfört en förbättrad konstruktion på krediterna till kommunala
fjärrvärmeverken. Överenskommelsen ledde också till att tillgången
på krediter ökade. I ett mer långsiktigt perspektiv återstår
emellertid frågan om kreditvolymen till utbyggnaden av de kommunala
fjärrvärmeverken skall prioriteras på kreditmarknaden. Överväganden
i den riktningen kan komma att behövas om ett energipolitiskt beslut
leder fram till att utbyggnadstakten skall ökas. I annat fall kan det
uppstå problem vid finansieringen av de kommunala fjärrvärmeverken.

Den finansiella bakgrunden fram till slutet av 1980-talet är svår att
skissera. De enda utförliga beräkningarna av den finansiella utvecklingen
för hela samhällsekonomin sträcker sig endast fram till början
av 1980-talet.

Det finns en betydande erfarenhet hos myndigheterna att styra de
finansiella resurserna i Sverige. Detta återspeglar sig såväl i den kreditpolitiska
lagstiftningens utformning som i tillämpningen av kreditpolitiken.
Statens och bostadsbyggandets kreditbehov är de viktigaste områdena
för en kreditpolitisk prioritering på kreditmarknaden. Den utformning
kreditpolitiken fått med hänsyn till bostadsbyggandet kan i
många stycken vara en lämplig analogi till en framtida energipolitisk
satsning. Satsningen på bostadsbyggandet i början av 1960-talet krävde
således betydande finansiella resurser och vissa år under 1960-talet har

Mot. 1978/79: 2406

103

bostadssektorns andel av obligationsmarknaden överstigit 50 %. Ett
energipolitiskt beslut hos riksdagen bör medföra motsvarande anspråk.
Utbyggnaden av bostadsbiståndet har skett planmässigt och motsvarande
förutsättning måste gälla för mera omfattande energipolitiska satsningar.
Slutligen har villkoren på kreditgivningen till bostadsbyggandet
haft stor betydelse för att påverka hyreskostnaderna. Liknande krav
kan komma att ställas vid en energipolitisk kreditgivning om myndigheterna
exempelvis vill stimulera till olika energibesparande investeringar.

Över statsbudgeten krävs betydande utrymme för den direkta
bidragsverksamheten och, så länge nya förutsättningar på kreditmarknaden
ej skapats, också för långivning.

Regeringen föreslår att beskattningen av mineraloljor m. m. höjs
med 40 kr. per m3, vilket beräknas innebära en inkomstförstärkning om
ca 600 milj. kr. per år. För att åtgärden skall få avsedd effekt — nämligen
att dämpa energikonsumtionen — fordras att motsvarande åtgärd
även införs inom elområdet. Vi föreslår därför att skatten på elenergi
höjs i motsvarande grad — dvs. att staten ges en ytterligare inkomstförstärkning
motsvarande 600 milj. kr. per år. Regeringen bör förelägga
riksdagen förslag härom.

Vidare bör regeringen utarbeta förslag till lösningar för att klara
den långsiktiga finansieringen på kreditmarknaden samt framlägga
dessa för riksdagens ställningstagande.

Vi föreslår således att särskilda utvecklingsbolag bildas för utnyttjande
av biomassa m. m., vindkraft och solenergi med uppgift att stödja
utvecklingsprojekt och främja lokala och regionala initiativ samt att
dessa bolag därvid tillförs erforderligt ägarkapital.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

i. att riksdagen i avvaktan på utgången av folkomröstning i
kärnkraftsfrågan beslutar uppskjuta behandlingen av propositionen
1978/79: 115,

II. att riksdagen därest yrkandet ovan inte skulle vinna riksdagens
bifall

1. Riktlinjer

A. godkänner de allmänna riktlinjer för energipolitiken som
förordas i motionen,

2. Statens och kommunernas ansvar

A. hos regeringen begär förslag angående förköpsrätt för kommunerna
beträffande eldistributionsanläggningar,

Mot. 1978/79: 2406

104

B. hos regeringen begär förslag om att kommunerna också i
förhållande till statens vattenfallsverk får förköpsrätt till
distributionsanläggning som verket äger inom den egna kommunens
område,

C. hos regeringen begär förslag om rätt för kommunerna att
disponera stamlinjenätet,

D. hos regeringen begär förslag om rätt till anslutning till elnätet
för lokal produktion,

E. ger regeringen till känna att den aviserade energihushållningslagen
skall reglera taxe- och prissättning inom energisektorn
från hushållningssynpunkt i enlighet med vad som anförts i
motionen,

F. beslutar att kommunerna får förhandlingsrätt gentemot råkraftsleverantörerna,

G. beslutar avslå regeringens förslag om ett bemyndigande för
regeringen att till ett förvaltningsbolag överlåta de aktier i
eldistributionsföretag som staten för närvarande innehar eller
senare kommer att förvärva,

3. Sverige och det internationella energisainarbetet

A. ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om utökat
nordiskt samarbete på energiområdet,

B. uttalar att Sverige i internationella organisationer tar initiativ
till en internationell plan för reducering av fossila miljöutsläpp
genom introduktion av ny förbrännings- och reningsteknik,
hushållningsinsatser och successiv övergång till förnyelsebara
och miljövänliga energikällor,

C. uttalar att Sverige i FN och andra organ bör verka för en internationell
överenskommelse om stopp för upparbetning av
använt kärnbränsle,

D. uttalar att Sverige inom FN och internationella samarbetsorganisationer
på energi- och forskningsområdet bör verka för
ett internationellt forskningsprogram för förnybara och miljövänliga
energikällor med särskilda hänsyn till u-ländernas
behov,

4. Åtgärder mot miljö-, hälso- och säkerhetsproblem på energiområdet

A. ger regeringen till känna att oljan med hänsyn till dess stora
miljö- och hälsorisker successivt bör bytas ut mot solvärme,
naturgas och inhemska förnybara bränslen,

B. uttalar att det nuvarande oacceptabelt stora oljeberoendet
skall reduceras under 1980-talet, i enlighet med vad som anförs
i motionen,

Mot. 1978/79: 2406

105

C. hos regeringen begär omedelbar utredning av skifferbrytningens
miljömässiga konsekvenser,

D. gör ett principuttalande om att kärnkraften med dess särskilda
risker och olösta problem skall avvecklas,

E. uttalar sig mot användning av bridreaktorer,

F. hos regeringen begär förslag om en avvecklingsplan för kärnkraften,

G. uttalar att inga nya bindningar till kärnkraften får ske,

H. hos regeringen begär en omfattande plan för åtgärder mot
alla säkerhetsproblem i hela kärnbränslecykeln i enlighet med
vad som anförts,

5. Energihushållning

A. hos regeringen begär förslag till åtgärdsprogram för att uppnå
målsättningen nolltillväxt inom energianvändningen under
1990-talet,

B. hos regeringen uttalar att statens vattenfallsverk skall åläggas
att utforma sin verksamhet i enlighet med de energi- och
elbalanser som riksdagen uttalar sig för,

C. ger regeringen till känna att det i betänkandet CU 1977/78:
31 formulerade sparmålet liksom bedömningen avseende programmets
genomförande, inriktning och omfattning kvarstår
oförändrade,

D. avslår regeringens begäran om vissa bemyndiganden enligt
dess hemställan bilaga 3 s. 45 och 46, punkterna 1 och 3,

E. avslår regeringens förslag angående avskaffande av räntebidrag
i vissa fall, hemställan punkt 2,

F. 1) med avslag på regeringens förslag angående finansiering
av lån till energisparande åtgärder, hemställan punkt 4, ger
regeringen till känna att lånen för budgetåret 1979/80 skall
finansieras över statsbudgeten,

2) begär att förslag om ytterligare medelsanvisning enligt C
och F 1 ovan föreläggs riksdagen så snart som möjligt,

G. ger regeringen till känna att villkoren för användande av
planeringsreserven, hemställan punkt 10, bör vara oförändrade,

H. med avslag på regeringens hemställan punkt 14 ger regeringen
till känna att en garanti för den kommunala rådgivnings-
och besiktningsverksamhetens finansiering skall lämnas
enligt de grunder som redovisas i denna motion,

I. med anledning av uttalande i propositionen bilaga 1 om bidragen
till näringslivets byggnader ger regeringen till känna att
beräknade medel för energisparande i byggnader bör förbehållas
denna sektor och inte överföras till andra ändamål,

Mot. 1978/79: 2406

106

J. beträffande utvärdering av energisparprogrammet och vidareutveckling
av dess styrning och administration ger regeringen
till känna vad som anförts i motionen,

K. ger regeringen till känna

1) att den kommunala energiplaneringen bör utvecklas med
beaktande av vad som anförts i denna motion,

2) att förslag om individuell mätning och debitering av energiförbrukningen
snarast bör föreläggas riksdagen,

3) att typgodkännandeverksamheten bör ytterligare utvecklas
och effektiviseras,

4) att lånebesluten snarast bör decentraliseras till kommunerna,

5) att ett rätt utförande av energisparåtgärderna snarast bör bli
ett krav för att stöd skall utgå,

L. beträffande alternativa energikällor och stödberättigade åtgärder
ger regeringen till känna

1) att kraftigt ökade insatser måste göras för att snabbt kunna
utnyttja alternativa energikällor vid uppvärmning av byggnader,

2) att tillgängliga resurser målmedvetet måste satsas på en sådan
utveckling och att det är samhällsekonomiskt olämpligt
att dessutom avsätta stora resurser för utnyttjande av den
konventionella produktionsstrukturen med ökad bindning till
stora centraliserade energikällor,

3) att bostadsfinansieringsförordningen bör ses över för att stimulera
användning av alternativ teknik, bl. a. solvärme,

4) att vid all ny- och ombyggnad av hus som är helt beroende
av elförsörjning för uppvärmning dessa bör utrustas för alternativ
uppvärmning och att sådana åtgärder skall ingå i låneunderlaget,

5) att direktverkande elradiatorer vid nybebyggelse eller vid
ombyggnad skall avses endast som kompletteringsvärme,

6) att övergång till flexibla energisystem i befintlig bebyggelse
bör ges ökat stöd och lån,

7) att regeringen snarast bör förelägga riksdagen förslag om utökning
av kretsen av stödberättigade åtgärder för kommunala
byggnader och anläggningar,

8) att en verklig utvärdering av olika stödberättigade åtgärders
spareffekter snarast bör komma till stånd och att regeringen
bör förelägga riksdagen därav föranledda förslag till ändring
av stödet,

M. hos regeringen begär förslag om statligt stöd för byte av
oljepannor mot anläggningar för eldning med fasta inhemska
bränslen,

Mot. 1978/79: 2406

107

N. hos regeringen begär förslag om en plan för att genom energihushållningsåtgärder
inom näringslivet spara 1 milj. ton olja,
i enlighet med vad som anförs i motionen,

0. hos regeringen begär förslag om en plan för energihushållning
inom transportsektorn.

6. Energitillförsel

A. att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om
de små oljebolagen,

B. uttalar sig för introduktion av naturgas i det svenska energisystemet,

C. bemyndigar regeringen att godkänna mellan Swedegas och
Ruhrgas resp. Sonatrach tecknade avtal alternativt omförhandla
tidpunkten för deras godkännande,

D. bemyndiga regeringen att godkänna svenska statsgarantier
om 850 milj. kr. för finansieringen av Nordgat-ledningen,

E. bemyndigar regeringen att träffa överenskommelse angående
transiteringsavgifter för naturgas genom Danmark,

F. uttalar sig för förhandlingar med berörda parter om lämplig
organisation för att bedriva naturgasverksamheten kommersiellt,

G. hos regeringen begär att statens vattenfallsverk ges i uppdrag
att förprojektera ett kolkraftverk i Slite på Gotland i 100
MW-klassen med tillämpning av miljömässigt bästa lösningar,

H. beslutar att ett kraftvärmeprogram genomförs under 1980talet
i enlighet med vad som anförs i motionen samt att därvid
prioriteras anläggningarna i Luleå, Sundsvall, Botkyrka och
torveldade kraftvärmeverk i Norrlands inland,

1. hos regeringen uttalar att kraftvärmeverket i Botkyrka kommun
skall fullföljas med kol som ett alternativ vid sidan av
olja, inhemska bränslen eller naturgas och att erforderliga
investeringsmedel skall beviljas statens vattenfallsverk för
detta,

J. beslutar att särskilt tillägg för energisparande åtgärder inom
näringslivet skall utgå även till kraftvärmeanläggningar i
enlighet med vad som anförts i motionen,

K. hos regeringen begär förslag till plan för omställning av oljeeldade
kondenskraftverk till eldning med fasta bränslen,

L. bemyndigar regeringen att inom ramen för gällande bevarandebeslut
inom den fysiska riksplaneringen medge statens
vattenfallsverk att utnyttja överskottsmedel för vattenkraftsutbyggnaden
i Norrbotten (s. k. icke lönsamma projekt),

M. uttalar sig mot utbyggnaden av Sölvbacka,

Mot. 1978/79: 2406

10S

N. uttalar sig för ett utredningsuppdrag till statens vattenfallsverk
angående effektivare utnyttjande av Indalsälven, bl. a.
genom bättre samregering av de fall som redan är utbyggda,

O. hos regeringen begär förslag om uppförande av en försöksoch
demonstrationsanläggning för tillverkning av metanol baserad
på inhemska biobränslen i Hissmofors, Bergvik, Karlholm
eller annan lämplig plats,

P. beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som
anförts om vindkraftens utbyggnad,

Q. beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som
anförts om vattenkraftens utbyggnad,

R. godkänner vad som i motionen i övrigt anförts angående förnybara
energikällor,

7. Kärnkraft

A. beslutar att inga ytterligare anslag anvisas till reaktorerna 11
och 12 samt att inga statliga garantier eller utländska lån får
tas upp för dessa reaktorer,

B. uttalar sig mot uranbrytning i Sverige,

C. uttalar sig för att Asea-Atom liksom Uddcomb inleder omställning
till annan verksamhet,

D. beslutar att inga 800-kV-ledningar får byggas i avvaktan på
att nu redovisade olösta säkerhets- och miljöproblem har bemästrats,

E. beslutar avslå regeringens förslag om ändring i lagen om vissa
rörledningar,

8. Energiforskning

A. beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som
anförts om energiforskningens inriktning,

B. beslutar att till energiforskning anvisa ett i förhållande till
regeringens förslag med 84,5 milj. kr. förhöjt reservationsanslag
om 357 500 000 kr. i enlighet med vad som anförts i
motionen,

9. Vissa organisatoriska frågor

A. beslutar att ett särskilt förvaltningsbolag bildas för samtliga
statens aktier avseende verksamhet på olje-, naturgas- och
kolområdena, dvs. import, distribution, m. m. av fossila
bränslen i enlighet med vad som anförts i motionen,

B. beslutar om särskilda utvecklingsbolag för utnyttjande av
skogsavfall, torv, hushållsavfall, vindkraft och solenergi med
uppgift att stödja utvecklingsprojekt och främja regionala och
lokala initiativ,

Mot. 1978/79: 2406

109

C. hos regeringen begär förslag om erforderliga medel för
ägarkapital i dessa utvecklingsbolag,

10. Glesbygdselektrifiering

att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande
glesbygdselektrifiering,

11. Organisation, finansiering och stymiedel

A. avslår regeringens förslag om utvidgning av statens vattenfallsverks
verksamhetsområde,

B. beslutar att höja den allmänna energiskatten på el motsvarande
de 40 kr./m3 som föreslås i skattehöjning för olja,

C. uttalar sig för att statens vattenfallsverk skall särredovisa ekonomin
för atomkraft, vattenkraft och övrigt.

Stockholm den 29 mars 1979
THORBJÖRN FÄLLDIN (c)

KARIN SÖDER (c)

THORSTEN LARSSON (c)

JAN-IVAN NILSSON (c)

ANNA-LISA NILSSON (c)

TORSTEN BENGTSON (c)

FRITZ BÖRJESSON (c)

BERTIL JONASSON (c)

KARL GUST. H. BOO (c)

KJELL A. MATTSSON (c)

EINAR LARSSON (c)
BENGT SJÖNELL (c)
ERIK LARSSON (c)
CLAES ELMSTEDT (c)
ANDERS DAHLGREN (c)
NILS G. ÅSLING (c)
SONJA FREDGARDH (c)
MAJ PEHRSSON (c)
OLOF JOHANSSON (c)

ELVY OLSSON (c)

Mot. 1978/79: 2406

110

Bilaga

	Taget i drift år	MW	Bränsle	Anm.
Värta ver ket aggr. 12 Värtaverket aggr. 13	1931 1930	17.0 17.0	O = olja
Värtaverket aggr. 14	1939	11,0	O
Hässelbyverket aggr. 4	1969	154	O
Oxelösunds aggr. 1	1972	65	O hyttgas	byggs om för fjär i väi meleveians
Norrköpings kommun
aggr. 1	1960	9,0	O
aggr. 2	1933	6,8	O
Slite ångkiaftveik
aggr. 11	1962	15	o
aggr. 12	1966	32	o
Karlshamns vei ket
aggr. 1	1969	335	o
aggr. 2	1971	330	o
aggr. 3	1973	332	o
Öresundsverket (Sydkraft)
aggr. 16	1965	154	o	byggs om för fjärrvärmeleverans
Varbergs värmekraftverk (Yngel eds Kraft AB)
aggr. 12	1941	12,5	o
Stenungsund (Vattenfall)
aggr. 1	1960	150,0	o
aggr. 2	1961	150,0	o
aggr. 3	1967	268,0	o
aggr. 4	1969	268,0	o
Ryaverket
(Borås kommun)	1965	19,0	o
Rydboholms kraftverk
(Viskans kraft AB)	1963	7,2	o
Slottsbron
(Billeruds AB)	1955	5,0	o
Skoghall (Uddeholm AB)
aggr. 3	1937	5,0	o
aggr. 7	1959	20,0	o
Forshaga (Uddeholm AB)
aggr. 1	1970	6,8	o
aggr. 2	1960	6,8	o
Västerås (Vattenfall)
aggr. 2	1933	24,0	o
Grängesberg
(Gränges kraft)	1920	5,8	o
Kvarnsvedens pappei sbruk
(St. Kopparberg AB)	1962	27,5	o

Mot. 1978/79: 2406

lil

Innehållsförteckning

Inledning 1

Miljö, hälsa och säkerhet 6

Sverige och det internationella energisamarbetet :.... 25

Statens och kommunernas ansvar 28

Energihushållning 31

— Energiprognoser 31

— Industrin 34

— Bostäder m. m 35

— Transportsektorn 55

— Energiförsörjningen 57

Energitillförsel 61

— Inledning 61

— Olja 61

— Naturgas 63

— Kol 74

— Kärnkraft 76

— Förnyelsebara energikällor 83

— Solenergi 85

— Vattenkraft 86

— Vindkraft 87

— Torv 88

— Skogsavfall 89

— Kraftvärme 90

Forskning och utveckling 93

— Forskningsinsatser 93

— Utveckling 95

Glesbygdselektrifiering 100

Organisation, finansiering, styrmedel 101

Hemställan 103

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1979