med anledning av skr. 1996/97:112 Utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning -- kvalitet och likvärdighet

Motion 1996/97:Ub18 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
De socialistiska idealmodellerna faller samman en efter en.
På område efter område visar det sig att verkligheten
kommer i kapp de utopiska drömmarna och visionerna om
det likriktade och totalt nivellerade samhället. I flera olika
avseenden kan man efter kommunismens fall i Östeuropa
med fog påstå att flera av dessa nationer i fråga om insikt och
värdegrund kommit längre i utvecklingen än Sverige. I flera
andra avseenden, främst vad avser ekonomiska
förutsättningar och grundläggande sociala förhållanden,
ligger Sverige naturligtvis fortfarande framför de flesta av de
forna kommunistiska försöksområdena.
Reträtt från orealistiska och för mänskligheten i grunden främmande
ideologiska element är nödvändig i hela världen. I demokratiskt uppbyggda
samhällen är reträtten en självklar anpassning till folkviljan. I diktaturer tar
det av naturliga skäl längre tid att åstadkomma reträtten, men när den
kommer så kommer den snabbare och mera obevekligt.
I regeringens skrivelse 1996/97:112 kläs en försiktig, men ändå klart
konstaterbar, reträtt från socialistiska modeller inom svensk utbildnings-
politik i många ord. Problemet är dock, vilket är helt uppenbart i regeringens
aktstycke, att det gäller att hela tiden finna i eget tycke hållbara motiv för
reträtterna i den socialistikt inspirerade vokabulären. Det blir då dessvärre
uppenbart att svensk socialdemokratisk utbildningspolitik mer får karaktären
av utvecklingsbroms än utvecklingsledare. På detta finns det åtskilliga
exempel i skrivelsen.
Det som tydligast lyser igenom i skrivelsen är socialdemokratins egen
partiinterna och politiska vånda inför skolutvecklingen. Det är på sätt och vis
synd att barn- och ungdomsgenerationer i praktisk och konkret verklighet i
skola och utbildning  skall behöva ta del av den. Det är också synd att man
gör denna interna vånda till en hela riksdagens angelägenhet. Det
socialdemokratiska politiska dilemmat, som i skrivelsen tar många sidor i
anspråk i ett försök att göra denna vånda till nationens angelägenhet, kan
enklast sammanfattas med att "den stora socialdemokratiska politiska
utmaningen för framtiden är hur vi utan att använda oss av kloning kan få
eleverna att bli likadana".
Det man i grunden först och främst inom socialdemokratin bör ta itu med
är begreppet "en skola för alla" och vilket innehåll man vill ge detta begrepp.
Socialdemokratins grundproblem verkar vara att man fortfarande lägger
tyngdpunkten och betoningen på ordet "en" i stället för på begreppet "alla".
Detta faktum leder till stor frustration och vilsenhet inför inslag som t ex
valfrihet, mångfald, olika lösningar och individualisering. Sådana begrepp
leder ju alltid tanken bort från just ordet "en".
Därefter måste man ta itu med begreppen "likvärdighet" och "lika värde".
Problembilden blir densamma här om fokus ligger på begreppet "en". Det
innebär nämligen ofrånkomligen just en bild av likvärdighet och en tolkning
och bestämning av det lika värdet. Alla som inte stämmer in i denna bild och
tolkning kan ju med goda skäl betrakta sig som misslyckade utifrån det
centralt bestämda och fastlagda. Varje gång man fastställer minimikrav och
miniminivåer som alla "rättskaffens" medborgare skall klara så bestämmer
man ju samtidigt vad som är ett misslyckande. Oavsett om det är skolans
insatser som inte räcker till eller om det är elevens motivation, intresse eller
förmåga som saknas så kvarstår faktum att samhället hos eleven har lagt
grunden till dennes upplevelse av otillräcklighet, misslyckande, bristande
självförtroende och i förlängningen negativa inställning till såväl skola som
samhälle. Skall ett samhälle fungera måste det bygga på att alla medborgare
accepteras både sådana de är och sådana de kan bli. Alla måste få känna att
de betyder något och att samhället behöver dem även om de inte skulle nå
vissa uppsatta "ribbor" vid fastställd tidpunkt i sin utbildning.
Om man vid en självrannsakan kring dessa begrepp kommer fram till att vi
i Sverige skall ha en bra utbildning för alla som inte betyder att alla skall ha
samma utbildning vid samma tillfälle, i samma rum och med samma
tidsåtgång har man kommit en bit på vägen. Alla elever är olika. De har olika
behov, förutsättningar och intressen. Skolans huvuduppgift måste vara att
bejaka detta och se till att man på alla tillgängliga sätt ökar elevernas
motivation och intresse och därmed deras inlärningsförmåga. Skall detta
åstadkommas krävs stor flexibilitet och en skoldag som känns meningsfull
och stimulerande för varje elev. Redan detta innebär att vi måste göra upp
med förlegade och misslyckade ideologiskt motiverade bilder av hur skolan
skall organiseras.
Skolan måste ge alla elever känslan av att de duger, men att de alltid kan
lära mer. Insikten smyger sig då på att en del elever måste arbeta hårdare än
andra i skolan för att nå ett givet mål. Att få hjälp eller stöd efter behov är
inte, som socialdemokrater ofta framställer det, fråga om ett passivt
mottagande av extra personal- eller ekonomiska insatser. Vore det så skulle
det inte leda någon vart. Det är i lika hög grad också fråga om att eleven ger
mer av sin tid och av sig själv för att lyckas bättre. Ofta handlar det om ökad
hjälp i hemmet av föräldrarna, men det handlar också ofta om att i skolan få
arbeta i mindre och/eller andra grupper och i en delvis annan studietakt.
Dessa förhållanden kan man  bejaka och se till att skolan organiseras så att
den i högre grad än på alltigenom åldersmässigt sammanhållna klass-
grupperingar baseras på flexibla och kanske åldersmässigt heterogena, men
behovs- och intressemässigt homogena, studiegrupper. Man kan också
förneka faktum, vilket leder till antingen fortsatt utslagning av de sämst
rustade eleverna som tvingas se sina kamrater "varva" dem gång på gång
eller krav på att "klippa gräsmattan" och aktivt bromsa elever med bättre
förutsättningar.
Med dessa utgångspunkter vill jag belysa några av regeringens förslag i
skrivelsen. Det visar sig då - som ovan nämnts - att socialdemokratins
dilemma förtydligas på punkt efter punkt.
Förskola - skola
Regeringen har tidigare backat i frågan om tioårig
grundskola och obligatorisk skolstart vid sex års ålder.
Huvudskälet till detta var oenighet mellan statsråden i
regeringen, främst kring finansieringen. I föreliggande
proposition tar man i praktiken, men med diverse
vilseledande manövrer, detta steg. Regeringen anser t ex att
nuvarande läroplan skall ersättas med ett gemensamt
måldokument för förskolans verksamhet för sexåringar,
grundskolan och skolbarnsomsorgen. Samtidigt klarar man
inte ut vad som är förskola och vad som är skola. Begreppet
förskola ges i texten flera olika betydelser. Eftersom man i
texten beskriver tre läroplaner, en för förskolan, en för
sexårsverksamheten-grundskolan-skolbarnsomsorgen och en
för de frivilliga skolformerna, får man väl utgå ifrån att
regeringen menar att förskolan antingen skall delas upp i två
läroplaner (en för åldrarna 1-5 år och en för åldern 6 år
samordnad med grundskolan och skolbarnsomsorgen) eller
att sexåringarna inte längre skall omfattas av förskolan.
Det är sann socialdemokratisk politik att blanda bort korten genom att inte
kalla saker vid deras rätta namn. Om regeringen hade menat allvar med att på
ett annat sätt än för närvarande integrera förskolans och skolans pedagogik
för de yngre barn, borde detta snarare ha lett till att man inte brutit ut
sexårsverksamheten på det sätt som nu föreslås. Det är ingen tvekan om att
det inte är detta som är huvudskälet till förslaget. Det handlar givetvis om att
inlemma sexåringarna i grundskolan på lämpligt sätt. Detta har i sig fördelar,
men förslaget - som det nu beskrivs - är betydligt flummigare och mera
diffust än om man öppet hade redovisat vad det är fråga om. Jag är inte
övertygad om att de socialdemokratiska kommunpolitikerna låter sig luras av
omskrivningarna och utan att diskutera de ekonomiska förutsättningarna i
praktiken ändå går med på att genomföra den tioåriga grundskolan.
Två väsentliga nackdelar finns med regeringens upplägg. För det första
kommer några procent av sexåringarna att stå utanför verksamheten eftersom
den inte - som en skolstart vid sex års ålder skulle vara - är obligatorisk för
alla barn. För det andra innebär det att man riskerar att motverka en fortsatt
lokal utveckling av en ökad integration mellan förskola och skola och att i
hög grad styra de lokala organisationsformerna. Det förtjänar påpekas att
regeringen knappast har lett utvecklingen på detta område. Som redovisas i
skrivelsen har kommunerna själva tagit de avgörande stegen i denna
utvecklingsprocess och borde därmed få fortsätta. Det vore nu synd, men
tyvärr inte helt överraskande, om en regerings- och riksdagsmajoritet skulle
känna sig manad att gå in och agera bromsvagn.
Grundskola
Även detta område präglas av regeringens vankelmod inför
nödvändiga förändringar. Såväl i diskussionen om praktisk
arbetslivsorientering (prao) som om grundskolans timplan
skickas dubbla budskap. Å ena sidan uttalar sig regeringen
för målstyrning och betonar att målen bör vara styrande för
skolornas uppläggning av undervisningen.
Å andra sidan skall man granska förändrad reglering avseende prao och
eventuellt vidta åtgärder, behålla timplanen som ett statligt styrmedel, ge mer
tid i timplanen för slöjd,  idrott och hälsa och överväga lagstiftning om
kostnadsfria skolmåltider. Det är uppenbart att regeringen tagit på sig
bromsvagnens funktion. Förändring och utveckling är uppenbarligen bra, men
bara om den sker på exakt och i detalj det sätt som  socialdemokraterna har
tänkt sig. Det är uppenbart att man inte underlättar Skolverkets roll, som
regeringen f ö vill förstärka, när man skickar sådana oklara signaler om t ex
timplanens tillämpning. Vilken skola skulle i det perspektivet våga sig på en
mera flexibel och lokal tillämpning av timplanen? Vilket skall Skolverket
beakta i ett eventuellt tillsynsärende? Flexibiliteten och timplanens nedtonade
roll eller timplanens bokstäver och siffror?
I det fortsatta arbetet kring nationell utvecklingsplan bör regeringen
vinnlägga sig om att åstadkomma ökad tydlighet och framför allt att få
överensstämmelse mellan beskrivningar och resonemang om önskvärd
utveckling å ena sidan och de konkreta åtgärderna och bedömningarna å
andra sidan.
Samma typ av vankelmod och förvirring präglar de få resonemang som
finns i skrivelsen om den ökade valfriheten för elever och föräldrar. Inte i
något sammanhang görs någon seriös koppling mellan ökad valfrihet och det
ökade allmänna intresset och engagemanget för skola och utbildning. Inte
heller kopplas valfriheten och avregleringen ihop med ett ökat reellt
inflytande för elever och föräldrar i skolans värld. Där begreppet förekommer
länkas det ständigt samman med en problematisering kring segregation och
en missräkning över att många känner sig missnöjda med skolan. Det finns i
princip två huvudspår att följa. Antingen minskar man valfriheten och
hänvisar eleverna till de skolor som man politiskt har bestämt att de skall gå i
eller också konstaterar man att möjligheten att välja hänger ihop med ökat
engagemang och inflytande och ser till att det skapas förutsättningar för att i
alla skolor utveckla verksamheten till de positiva och stimulerande former vi
alla önskar. Det är ingen framkomlig väg att ge människor en rättighet och
verktyg att utnyttja valfriheten för att sedan i nästan alla sammanhang "sura"
över att så sker.
Skolans styrning och
kvalitetsutvecklingen
Som en av regeringens tankar kring Skolverkets roll framförs
i skrivelsen att Skolverket i ökad utsträckning kommer att
utarbeta underlag för regeringsbeslut. Det framstår för mig
på flera områden som uppenbart att man genom en tydlig
medverkan i föreliggande proposition redan påbörjat denna
fördjupade insats som Regeringskansliets stabsorgan.
Det är nödvändigt att man, när man utvecklar den nationella kvalitets-
säkringen, noga beaktar att man ganska snart rör sig i ett gränsland mellan
vad som är kontroll av att lagar, förordningar och läroplaner följs och vad
som är att hänföra till området metoder för måluppfyllelse. Särskilt
bekymmersamt blir det när man börjar tala om att Skolverket skall utfärda
allmänna råd och anvisningar. Sådana har en tendens att utvecklas mot nya
styrinstrument, vilket det inom andra sektorer finns många exempel på. Det
är angeläget att skilja mellan material, redovisningar och kontroller som görs
för att bilda underlag för ställningstaganden kring utformningen och
revideringen av de nationella målen och sådant material som tas fram inom
ramen för tillsyn och lokal kvalitetskontroll. Det sistnämnda materialet skall
ju i första hand tjäna som underlag för lokala bedömningar och åtgärder.
Skolverket skall verka som sektorsföreträdare, utvecklingsstöd och
inspiratör för skolreformer. I dessa uppdrag skall Skolverket ha nära dialog
och informationsutbyte med såväl staten som skolhuvudmännen. Det kan inte
vara Skolverkets huvuduppgift att driva utvecklingen av sin egen eller annans
verksamhet i tillsynsärenden genom braskande pressmeddelanden och
presskonferenser där kommuner och/eller skolor "hängs ut". Ett sådant sätt
att bedriva arbetet är enbart ägnat att skada "den grund av trovärdighet,
objektivitet och sakkunskap som verket måste basera alla sina insatser på".
Det är däremot självklart att sektorsföreträdaren skall delta i debatten, sprida
information och bidra till skolutveckling på ett nationellt och övergripande
plan.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om integrationen förskola och skola,
2.
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvecklingen inom grundskolan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Skolverkets roll.

Stockholm den 1 april 1997
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utbildningsutskottet

Händelser

Inlämning: 1997-04-03 Bordläggning: 1997-04-07 Hänvisning: 1997-04-08

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (6)