med anledning av skr. 1996/97:112 Utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning -- kvalitet och likvärdighet

Motion 1996/97:Ub27 av Inger Davidson m.fl. (kd)

av Inger Davidson m.fl. (kd)
Inledning
I skrivelsen redogör regeringen för sin grundläggande syn på
utbildningsväsendet och anger vilka områden som kommer
att prioriteras under den kommande tvåårsperioden. Det
handlar om att utveckla utbildningens kvalitet och
likvärdighet. Skolverkets roll bör utvecklas och den gällande
ansvarsfördelningen mellan stat och kommun förtydligas.
Integrationen mellan förskola, skola och skolbarnsomsorg
fokuseras liksom skolans inre arbete. Gymnasieskolans
utveckling behandlas, särskilt vad avser programstruktur,
program med yrkesämnen och kärnämnena. Tonvikt läggs
vidare på regeringens satsning på ett nationellt kunskapslyft
för vuxna. På många områden bygger regeringen vidare på
tidigare reformarbete och på den utvecklingsplan för
skolväsendet som lades fram 1994. Vi har valt att ta upp
några frågor där vi har ett annat synsätt än regeringen eller
där vi vill göra förtydliganden.
Förskoletiden
Den egna familjen bildar tillsammans med förskola-skola-
fritidshem den trygghet som barnen har att luta sig mot under
sin uppväxt. Det är viktigt att samhället organiserar de
offentliga resurserna på ett sådant sätt att omsorgen hjälper
och kompletterar, men inte ersätter, familjerna. Det är i
familjerna besluten ska fattas om hur man vill leva sitt liv
och om vilken typ av omsorg förskolebarnen ska ha. Det
offentligas uppgift är att tillhandahålla resurser och
strukturer så att föräldrarnas val kan bli fritt i verklig
mening.
När regeringen aviserar ett måldokument för skolbarnsomsorg och förskola
är det viktigt att komma ihåg att många barn i dag får sin omsorg på annat
sätt än genom det offentliga systemet. Mer än 150 000 barn befinner sig idag
utanför de verksamheter som kommer att bli reglerade genom detta
måldokument. Det är viktigt att man inte skapar en situation där den ena
gruppen får all uppmärksamhet på bekostnad av den andra. Därför inger det
vissa farhågor när regeringen väljer att rubricera avsnittet om förskole-
verksamhet och skolbarnsomsorg "Från familjepolitik till utbildningspolitik".
I måldokumentet för de yngre förskolebarnen bör föräldrarnas roll och
inflytande betonas. Ett gott samarbete mellan föräldrarna och förskolan är en
förutsättning för en positiv utveckling för barnen. Det framgår inte om den
öppna förskolan kommer att omfattas av måldokumentet. Enligt vår uppfatt-
ning borde den öppna förskolan vara tillgänglig för alla barn mellan ett och
fem år som inte deltar i annan förskoleverksamhet.
Vi vill att skolstarten ska vara flexibel och utformas i samverkan mellan
föräldrar, förskollärare, fritidspedagoger och lärare. Det ger bäst möjligheter
att redan från början utgå från det enskilda barnets förutsättningar och
mognad. Därför avvisar vi skolplikt från sex års ålder och vill att skolplikten
även i framtiden ska vara nioårig. Eftersom 98 procent av alla ungdomar
fortsätter till gymnasiet blir skolgången i praktiken minst tolv år.
Grundskolan i fokus
 Det är nödvändigt att lyssna mer aktivt på de
varningssignaler som kommer från grundskolan. Många av
de stolta mål som satts upp i läroplanen uppfylls inte idag.
Enligt Kunskapslyftskommittén lämnar varje år 20 000
elever grundskolan utan att nå upp till tillräcklig nivå i
läsförståelse för att klara undervisningen i gymnasiet. Det är
på grundskolans kvalitet fokus måste ligga när vi talar om ett
nationellt kunskapslyft.
Skolan måste ses som en framtidsinvestering både för de enskilda
medborgarna och för samhället i stort. Vi anser att det är samhällets
skyldighet att ge alla en likvärdig möjlighet att utvecklas efter sina anlag,
intressen och önskemål. Även i ekonomiskt kärva tider måste skolan ses i
detta perspektiv och inte endast som en statisk budgetpost. För att kunna
fullfölja sin uppgift enligt de mål och riktlinjer som lagts fast av regering
och
riksdag måste skolan få tillräckliga resurser.
Det är oroväckande att kommunerna, bl a på grund av de ekonomiska
tumskruvar regeringen har dragit åt, inte överallt kan upprätthålla den kvalitet
på utbildningen som är nödvändig. Om hela tiden nya stora grupper lämnar
grundskolan med otillräckliga grundkunskaper blir arbetet med att i efterhand
åtgärda bristerna det allt överskuggande istället för kompetensutveckling och
livslångt lärande som bygger på att en överväldigande majoritet fått de
baskunskaper som krävs redan i grundskolan.
Den uppvärdering som regeringen gör av de praktisk-estetiska ämnena vill
vi stryka under. Det finns goda skäl, inte minst pedagogiska, att stärka
slöjdens och idrottens ställning. I detta sammanhang vill vi dessutom lyfta
fram hemkunskapen. Både folkhälso- och hushållsekonomiska skäl talar för
att ungdomarna behöver bättre kunskaper och färdigheter i de moment som
ingår i detta ämne. Detta bör beaktas i den översyn av timplanen som
regeringen aviserar.
Larmrapporterna från skolan gäller inte bara kunskapsbrister. Våld,
mobbning, främlingsfientlighet, skolk och vandalism är också en del av
skolans vardag på många håll. Om vi inte kommer tillrätta med dessa brister
klarar vi inte heller den övriga verksamheten.
Vi är övertygade om att arbetet för att motverka denna utveckling måste ta
sin utgångspunkt i det etiska perspektiv som beskrivs i skolans värdegrund.
Ytterst handlar det om att förankra den människosyn som "förvaltats av
kristen etik och västerländsk humanism" hos alla barn och ungdomar.
Värdegrunden måste helt enkelt omsättas i praktiken i det vardagliga arbetet i
skolan. Det finns en stor vilsenhet bland barn och ungdomar idag när det
gäller normer och värderingar. Eftersom det inte finns några färdiga svar eller
något facit tycker många lärare också att det är svårt att diskutera etiska
frågor med eleverna.
Därför behövs särskilda utbildningssatsningar för skolpersonal, fördjupade
diskussioner och ett medvetet sökande efter att konkretisera värdegrunden i
det vardagliga arbetet. Det handlar om att på olika sätt målmedvetet arbeta
för att i handlingar, ord och attityder bry sig om och respektera sina
medmänniskor. Det handlar också om att de vuxna måste våga sätta tydliga
gränser, samtidigt som de hela tiden ger utrymme för diskussion som leder
fram till etiska ställningstaganden.
Att nya generationer får ett etiskt medvetande, en egen inre kompass som
ger en förmåga att skilja på rätt och orätt, på ditt och mitt, är också ett
förebyggande arbete som på lång sikt kan ersätta behovet av detaljreglerande
lagparagrafer. Föräldrarnas och skolans gemensamma arbete i detta samman-
hang kan inte överskattas
När det gäller hur man mer konkret kan gå till väga för att förhindra
mobbning utvecklar vi det närmare i vår motion "Rätten att inte bli utsatt för
mobbning och våld i skolan".
Fristående skolor
Rätten att välja skola är grundläggande i en demokrati.
Regeringen har efter hand motvilligt fått acceptera en
utveckling mot alltfler fristående skolor med olika huvudmän
och inriktningar. Fortfarande anas en mycket reserverad ton
mot friskolor, och de problem som regeringen anser beror på
friskolornas framväxt lyfts fram.
Det hävdas i skrivelsen att den förra fyrpartiregeringen ansåg att friskolor
var det enda sättet att ge frihet och inflytande för föräldrar och elever.
Regeringen talar också gärna om segregering i anslutning till friskolor.
Segregering innebär i strikt mening att genom administrativt tvång
"uppifrån" separera olika grupper i samhället från varandra. Segregering är
att inskränka människors frihet. Att ha möjlighet att välja undervisning för
sina barn är något helt annat. Det är genuin pluralism, något som är
eftersträvansvärt i ett demokratiskt samhälle. Det som däremot bidrar till det
som vi i mer dagligt tal menar med segregering, men som egentligen är en
skillnad mellan olika gruppers förutsättningar, är det nuvarande regerings-
partiets tidigare bostadspolitik och flyktingpolitik och under de sista åren
även den höga arbetslösheten. Dit kan också räknas att skolor i så kallade
problemområden färgas av sin omgivning. Det är speciellt viktigt att åtgärder
sätts in för att motverka de tendenser som från början skapats av en felaktig
bostads- och flyktingpolitik.
Regeringen har avskaffat det minimibidrag som varje fristående skola
tillförsäkrades under den borgerliga regeringsperioden och som ledde till en
kraftig expansion av antalet fristående skolor. Det system som nu införts och
som i praktiken innebär att kommunen/kommunerna avgör bidragets storlek
leder till krångel och osäkerhet om vad som gäller. Vi beklagar att regeringen
inte på något sätt antyder att man är beredd att ompröva bidragssystemet eller
ändra de regler som lett till att det blivit svårare att starta och driva en
fristående skola.
Delaktighet och inflytande
Insikten om värdet av engagerade föräldrar och betydelsen
av att eleverna tas på allvar och får inflytande över sin
situation i skolan har vuxit på senare tid.
Lokala skolstyrelser med föräldramajoritet som infördes nyligen är en
naturlig utveckling av det brukarinflytande som finns inom andra
verksamhetsområden. Vi ser positivt på den utvecklingen. Men ännu
viktigare är att föräldrarna blir en naturlig del av skolans vardag genom att
man räknar med varenda förälders engagemang för det egna barnets framsteg
och utveckling. Det handlar inte om att träda lärarnas professionalitet för när.
Det är inte heller den egna utbildningsnivån eller speciella yrkesinriktningen
som är av avgörande betydelse. Forskning har visat att det är just föräldrarnas
dagliga engagemang i vad barnen för tillfället sysslar med i skolan som är
avgörande för hur det går för barnen. Lärarna och föräldrarna behöver
samverka för att hitta nya vägar för ett utvecklat samarbete.
Utvecklingssamtalen i grundskolan är ett bra och konkret exempel på hur
skolan tillsammans med eleven själv och föräldrarna följer elevens utveckling
och planerar den fortsatta skolgången. Det är viktigt att utvecklingssamtalen
följs upp så att de verkligen håller den höga kvalitet som är tanken bakom
dem. Vi anser liksom regeringen att de erfarenheter som har vunnits av
utvecklingssamtalen i grundskolan hittills är så positiva att motsvarande
ordning bör införas även på gymnasiet. Men även om eleverna på denna nivå
är äldre bör det naturliga vara att föräldrarna också på gymnasiet inbjuds till
en dialog med eleven och läraren om studiernas uppläggning och framtida
studie- och yrkesval. Ungdomarnas behov av föräldrarnas stöd, engagemang
och intresse är stort även i dessa åldrar och efterlyses i många sammanhang.
Förslaget om att tillsätta styrelser med elevmajoritet på gymnasiet har vi
avvisat eftersom vi inte anser att det leder till målet att eleverna ska få ett
konkret inflytande över sin skolvardag. Det lägger ett alltför stort ansvar på
några enstaka elever, medan situationen för majoriteten av elever inte
förändras. Det undervärderar dessutom lärarens professionella roll och suddar
ut skolledarens ansvar. Lärare och rektor bör i kraft av sin formella ställning,
sin professionalitet och sin mognad och erfarenhet ha det övergripande
ansvaret för gymnasieskolans styrning. Frågan om hur eleverna ska få ett
utökat och mer konkret inflytande framförallt över klassrumssituationen och
sin egen utbildning utvecklar vi närmare i vår motion som lades med
anledning av prop 96/97:109.
Gymnasiet i förändring
Gymnasiereformen har genomförts samtidigt som den
ekonomiska verkligheten förändrats drastiskt. Informationen
om reformen har också varit bristfällig och lett till osäkerhet
om vad som gäller. Detta kan vara en del av förklaringen till
att inkörningsproblemen varit stora på vissa håll. Faktum är
dock att många gymnasieskolor brottas med stora problem.
Det går inte att avfärda det som en mediedebatt även om det
ofta är det negativa som lyfts fram i media. Problemen är
störst på de yrkesförberedande programmen. Studietrötta
elever förväntas klara samma kurser i kärnämnena som sina
mer studiemotiverade kamrater på teoretiskt inriktade
program. Många har inte tillräckliga kunskaper från
grundskolan, och det finns inte nog med resurser att möta
deras behov, varken personella eller pedagogiska. Både
elever och lärare känner sig frustrerade av att inte kunna leva
upp till de krav som ställs på dem. På många skolor har det
lett till en ond cirkel som det är viktigt att bryta.
Regeringen återkommer ofta till att skolan ska vara "likvärdig" och att den
måste vara organiserad på ett sådant sätt att "den gynnar alla oavsett social
härkomst". Naturligtvis delar vi detta mål och ser det som en grundläggande
byggsten i ett demokratiskt samhällsliv att alla inkluderas och ges möjligheter
att utifrån sina förutsättningar växa, delta och bidra. Men frågan är om
regeringens fyrkantiga och schablonartade mallar är den bästa vägen till detta
mål. Risken med att skapa en skola där alla förväntas utföra och klara samma
uppgifter är att man skapar en skola som inte passar någon, eller i varje fall
bara en liten del av de elever som ligger nära något slags genomsnittsnivå.
Betyder "likvärdighet" att alla ska kunna i princip samma sak, eller att alla
ska ha samma möjligheter att utveckla sina intressen och sin begåvning? Om
man föredrar den senare definitionen är det inte lika självklart att alla
gymnasieutbildningar ska fullföljas före tjugo års ålder och omedelbart leda
till allmän högskolebehörighet.
Det måste vara möjligt att fullfölja sin utbildning inom mer flexibla ramar.
I dag förväntas gymnasiestudierna vara avslutade vid tjugo års ålder. Men
ungdomar kan av olika anledningar vilja göra ett uppehåll i studierna. Vi tror
att många ungdomars motivation skulle komma tillbaka om de fick möjlighet
att göra något annat under ett eller ett par år och sedan hade möjlighet att
fullfölja gymnasiestudierna på samma villkor upp till  25 års ålder. Vi anser
alltså att denna rätt ska gälla alla och inte bara de elever som väljer ett
praktikprogram enligt regeringens modell. Det individuella programmet har
fått en omfattning som ingen räknade med. Ett praktikprogram som innehåller
både grundskolekurser, gymnasiekurser och yrkesinriktad praktik anser vi
vara en möjlighet som är väl värd att pröva.
Efter att länge ha haft en sval inställning till lärlingsutbildning föreslår nu
regeringen att "en ny och modern lärlingsutbildning" ska införas. Exakt vad i
utbildningen som gör att den förtjänar epitetet "modern", till skillnad från
liknande idéer som samma regering tidigare avvisat framgår inte riktigt, men
vi ställer oss naturligtvis bakom tanken att rätt utformad lärlingsutbildning
kan vara ett attraktivt alternativ för många gymnasieelever. Det är något vi
hävdat under lång tid.
I regeringens och Centerpartiets modell inleds lärlingsutbildningen under
två år inom ett nationellt program som är lika för alla. Därefter avslutas
lärlingsutbildningen med ett eller två år på en arbetsplats. Vi anser att den
arbetsplatsförlagda delen måste finnas med redan från början och varvas med
teoretiska studier under hela perioden. Det skulle alltså gå att välja två
grenar,
en ordinär och en lärlingsinriktad, inom ett program. Den sistnämnda kan då
vara längre än tre år, men det viktiga är att man får börja lärlingsdelen direkt
och inte, som regeringen och Centern föreslår, vänta i två år.
Ambitionen att skapa en yrkesexamen på gymnasienivå ställer vi oss
bakom. Vi anser dessutom att en sådan examen borde kunna prövas inom
flera av gymnasieskolans program.
Kontakterna mellan gymnasiet och arbetslivet är viktiga för båda parter.
Bägge har att vinna på att den fördjupas och utvecklas. Det är i detta
sammanhang viktigt att påminna om att nästan all undervisning idag går ut på
att eleverna förväntas bli anställda i någon verksamhet, offentlig eller privat.
Detta är en brist, då vi vet att vårt land behöver uppmuntra entreprenörskap
och företagande. Vi behöver fler människor som inte bara har idéer utan
också besitter kunskap om hur man omsätter idéerna i praktiken.
Entreprenörsanda är viktig även för dem som kommer att arbeta som
anställda, och därför bör en sådan anda prägla hela skolan. Men vi anser
också att det borde inrättas ett nationellt program med speciell inriktning på
företagande och entreprenörskap. Det bör beaktas när programstrukturen ses
över.
Regeringen planerar enligt utvecklingsplanen att skapa ett nytt
teknikprogram för att stimulera elevernas intresse för teknik. Behovet av att
utöka intresset för tekniska studier har påtalats länge, och vi tror att ett
nytt
teknikprogram som är tydligare i strukturen än den tekniska grenen inom
naturvetenskapsprogrammet kan leda till ett ökat intresse. Vi stöder alltså
detta förslag.
Idag finns åtta kärnämnen. Regeringen vill nu utreda konsekvenserna av en
minskning till sex kärnämnen. På nyspråk kallas det utveckling av kärn-
ämnena. Den förändring man vill genomföra innebär att religionskunskap slås
samman med naturkunskap och estetisk verksamhet och övergår till att bli ett
valfritt ämne. Antingen estetisk verksamhet, religionskunskap, naturkunskap
eller historia bör enligt regeringen och Centerpartiet bli valbart. Problemet
att
de ambitiösa kunskapsmål som finns i dessa ämnen kan vara svåra att uppnå
på grund av att de bara omfattar trettio poäng, löses således genom att man
sänker ambitionerna. Ett minst sagt märkligt resonemang. Vi har tidigare talat
om barns och ungdomars vilsenhet när det gäller normer och värderingar.
Även när det gäller kunskapen om våra kulturella rötter, de som befästs i
ämnen som historia och religionskunskap och ofta manifesteras i estetisk
verksamhet finns stora och dokumenterade brister. Intresset för existentiella
frågor är stort bland ungdomar idag. Inom speciellt religionskunskapen är det
naturligt att möta det intresset och ge eleverna verktyg för att bearbeta sina
tankar kring de stora livsfrågorna. De religionsmöten som vi har inom vårt
land idag talar också för behovet av djupare kunskaper och förståelse för de
olika religionernas likheter och särdrag.  Vi anser att en betydligt mer
omfattande utredning och analys måste göras av eventuella förändringar när
det gäller antalet kärnämnen och deras inriktning.
I övrigt ser vi  positivt på att öppna kärnämnena för samverkan med
karaktärsämnen. Det är också helt nödvändigt att göra en övergripande
genomlysning av de olika kurserna. Idag finns det exempel på att en kurs i
årskurs nio i grundskolan är  mer avancerad än en kurs i gymnasieskolans
första årskurs, beroende på att de är gjorda av olika myndigheter vid olika
tidpunkter.
Styrning och tillsyn
Vi delar regeringens ståndpunkt att mål- och
resultatstyrningen av skolan ska ligga fast och tillämpas fullt
ut. Men det decentraliserade systemet förutsätter samtidigt en
väl fungerande möjlighet för staten att utvärdera, följa upp
och utöva tillsyn över verksamheten.
Skolverket föreslås få en mer aktiv roll gentemot skolor och kommuner.
Skolverket ska bland annat få större möjligheter att kommentera de resultat
som det tagit fram och ta ställning till resultaten. Skolverkets tillsyns-
verksamhet har hittills inriktats på de fristående skolorna, som granskats
mycket noga och som också fått möjlighet till en dialog med de inspektörer
som funnits på skolan och följt verksamheten.  Denna erfarenhet bör nu
utnyttjas när det gäller tillsynen av den kommunala skolan. Ett system med
statliga utbildningsinspektörer som på plats både kan granska verksamhetens
kvalitet och genom dialog bidra till att utveckla den ställer vi oss positiva
till.
Det kan bidra till att garantera att skolans mål uppfylls på ett bättre sätt.
Att
varje skola årligen ska upprätta egna kvalitetsredovisningar kan också bidra
till att höja medvetenheten om hur kvalitetsarbetet bäst ska bedrivas.
Uppföljning och utvärdering av dessa verksamheter är en förutsättning för att
de ska bli ett bra stöd för kvalitetsutvecklingen lokalt.
Övrigt
Det finns tydliga signaler ifrån vuxenstuderande att de
upplever sig pressade av alltför hård studietakt och
svårtolkad poängsättning. Studiepoängen när det gäller till
exempel naturvetenskapliga ämnen är så låga att det behövs
två till tre ytterligare ämnen för att man ska uppnå tillräckligt
antal poäng för att uppnå de krav på studietakt som krävs för
att finansiera studierna. Det är viktigt att vi även inom
vuxenutbildningen skapar en större flexibilitet där elevens
egna förutsättningar i högre grad får styra undervisningens
uppläggning. Kunskapsmålen är naturligtvis viktiga, men
samtidigt får det inte vara så att de överskuggar den enskilde
elevens möjligheter att fullfölja utbildningen.
Poängsättningen inom vuxenutbildningen bör därför ses
över.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om måldokument för skolbarnsomsorg och förskola,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om öppen förskola,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om flexibel skolstart,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om grundskolans roll som bas för kunskapslyftet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hemkunskap,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att konkretisera värdegrunden i det vardagliga arbetet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fristående skolor,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om föräldrainflytande,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvecklingssamtal,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lokala styrelser med elevmajoritet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten att få genomföra sina gymnasiestudier till och med 25 års
ålder,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lärlingsutbildning,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nationellt program med speciell inriktning på företagande och
entreprenörskap,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utveckling av kärnämnena,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om poängsystem och studietakt inom vuxenutbildningen.

Stockholm den 3 april 1997
Inger Davidson (kd)
Åke Carnerö (kd)

Holger Gustafsson (kd)

Ingrid Näslund (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

Fanny Rizell (kd)

Tuve Skånberg (kd)

Rolf Åbjörnsson (kd)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utbildningsutskottet

Händelser

Inlämning: 1997-04-03 Bordläggning: 1997-04-07 Hänvisning: 1997-04-08

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (30)