med anledning av skr. 1996/97:112 Utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning -- kvalitet och likvärdighet

Motion 1996/97:Ub28 av Gunnar Goude m.fl. (mp)

av Gunnar Goude m.fl. (mp)
Inledning
Utvecklingsplanen är en allmänt hållen, relativt utförlig
redovisning av regeringens skolpolitiska värderingar och en
bred redovisning av riktlinjerna för den fortsatta
utvecklingen av den svenska skolan.
Kärnan i planen är tanken om en god, grundläggande utbildning för alla
samt goda fortbildningsmöjligheter, flexibla yrkesutbildningar och ett
utbildningsnät med möjligheter till fortsatt utbildning var i nätverket man än
befinner sig.
Segregationsproblemen lyfts fram och frågor kring betydelsen av social
tillhörighet i ett mångkulturellt samhälle belyses. Jämställdhetsaspekten
betonas. Situationen för elever med speciella behov uppmärksammas.
Demokratiaspekterna i utbildningen behandlas i anslutning till krav på ökat
elevinflytande och föräldrainflytande. Betydelsen av praktiska inslag i skolan
samt skolans kontakter med samhället i övrigt uppmärksammas särskilt.
De mer konkreta förslagen har formen av skisser till kommande pro-
positioner. Hit hör förslaget om integrering av barnomsorg, förskola,
grundskola och fritidshem, åtgärder för att höja kvaliteten i grundskolan för
barn med speciella behov men också förslag vad gäller hela skolans arbete
inklusive tillsyn, uppföljning och utvärdering. Speciellt uppmärksammas
eftersläpningen i kommunernas utveckling av skolplanerna och kommunernas
ansvar för att likvärdig utbildning av god kvalitet kommer alla elever till del.
Gymnasiereformens initialproblem uppmärksammas och olika åtgärder,
flertalet inom ramen för gällande regelsystem, föreslås. Av speciell betydelse
är därvid förslagen om ökad diversifiering av undervisning och kursinnehåll
med hänsyn till olika programs mål samt förslagen om ytterligare steg från
timplanefixerad till målrelaterad och individualiserad undervisning. Utveck-
ling av de yrkesförberedande programmen och en översyn av kärnämnenas
antal och innehåll diskuteras liksom önskemål om bättre och utökad arbets-
platsförlagd utbildning. En utökning av APU till någon form av lärlings-
utbildning aviseras likaså. Avsnittet om vuxenutbildning domineras av
förslag i anslutning till arbetslöshetsproblemen och av den mycket stora
satsningen på ett femårsprojekt med 100 000 studieplatser. Planen avslutas
med en redovisning av viktiga uppgifter för kommuner och Skolverket vad
gäller information, tillsyn, uppföljning och utvärdering av såväl förskola och
grundskola som gymnasium.
Utvecklingsplanen anger den allmänna inriktningen för skolans utveckling
som regeringen önskar följa och tecknar i stora drag vilka typer av åtgärder
regeringen kommer att föreslå riksdagen. Det är glädjande att konstatera att
stora delar av innehållet går väl i linje med de motioner som Miljöpartiet lagt
i riksdagen under mandatperioden. Miljöpartiet kan därför stå bakom stora
delar av utvecklingsplanen i dess allmänna form. I det följande ges några
korta kommentarer kring några frågor som enligt vår mening borde fram-
hävas ytterligare redan i den allmänna utvecklingsplanen.
Målinriktad undervisning
och betyg
"En skola för alla" har tyvärr kommit att tolkas som att alla
skall utbildas mot samma mål. Detta gäller speciellt
undervisningen i gymnasiets kärnämnen. I utvecklingsplanen
uppmärksammas problemet och man talar om att tolkningen
av målen måste ske flexibelt och anpassas efter varje
programs speciella karaktär. När det gäller gymnasieskolan
så gör utvecklingsplanen delvis ett intryck av att vara en
uppmaning till lärare och skolledare att bättre utnyttja det
stora svängrum för förbättringar av undervisningen som det
nya regelverket faktiskt ger. Antagligen skulle detta budskap
lättare anammas om man inte vidhöll kraven på
målrelaterade betyg. Betygssystemet är ett pedagogiskt
hinder. Det gamla betygssystemet var som kunskapsmätare
osäkert, med stor felspridning och det var dåligt som
prognostiskt verktyg för prediktioner av framtida studie-
eller yrkesframgång. Det nya betygssystemet är sannolikt
ännu sämre i dessa avseenden. Det är inte heller många som
idag tror att betyg är ett bra pedagogiskt hjälpmedel.
Betygssystemet bör avskaffas eller åtminstone ändras
radikalt.
Kärnämnen och det
livslånga lärandet
Tanken bakom begreppet kärnämne är bland annat att alla
som genomgår svensk gymnasieutbildning skall ha en
gemensam grundkunskap i speciellt viktiga ämnen.
Kärnämnena är för närvarande svenska, engelska, matematik,
naturkunskap, samhällskunskap, estetik, idrott och hälsa
samt religionskunskap.
I utvecklingsplanen väcks förslaget att naturkunskap och estetik skall jäm-
ställas med religionskunskap och övergå till att väljas fritt. Naturkunskap,
filosofi och estetik är centrala kunskaper för människor som skall föra
samhällsutvecklingen mot långsiktig hållbarhet och ökad livskvalitet. De bör
naturligtvis tillhöra den för alla gemensamma kunskapsmassa som kärn-
ämnena är tänkta att ge.
Det ligger en risk i att gymnasieskolans planering inte tillräckligt uppmärk-
sammar att gymnasiestudierna sker under en period i livet när så många
centrala levnadsfrågor söker sina svar och sinnet är mer öppet än någonsin för
starka konstnärliga upplevelser och livsfilosofiska frågeställningar. (Kanske
är till och med psykologi att betrakta som viktigare under tonårstidens
personlighetsdaning än färdigheter i användning av trigonometriska
funktioner för lösning av matematiska problem.) Livslångt lärande borde
innebära att vi kan planera inlärning över livet med hänsyn till vilken period i
livet som är den mest lämpade för olika ämnesstudier. Det kan inte hjälpas att
man från vissa avsnitt i utvecklingsplanen får ett intryck av att det livslånga
lärandet huvudsakligen går ut på att inhämta sådant som man borde ha lärt sig
i grundskolan eller gymnasiet men av olika anledningar missat. Visst finns
det undantag, t ex försöket med kvalificerad yrkesutbildning, men en något
mer dynamisk strukturering av planerna för det livslånga lärandet skulle inte
skada, liksom en kritisk utvärdering av kärnämnenas innehåll och omfattning.
Utbildning för den nya
arbetsmarknaden
En av de svagaste punkterna i utvecklingsplanen är bristen
på analys av den nuvarande och framtida arbetsmarknaden,
med hänsyn till att så stor uppmärksamhet ägnas skolans
yrkesförberedande roll. Man nöjer sig i stort sett med det
vanliga påståendet om  hur föränderlig den nya
arbetsmarknaden är och att arbete i framtiden kräver mycket
större, djupare och bredare kunskaper än tidigare.
I ett grönt perspektiv ser vi behovet av bredare kunskap bl a så att varje
människa, oavsett yrke, utöver sina yrkeskunskaper också måste ha en klar
föreställning om hur hans eller hennes handlingar är relaterade till samhällets
nya och livsavgörande problem. Det krävs kunskap om de grundläggande
biologiska livsvillkoren, ett ständigt vaksamt miljömedvetande och en
förståelse av relationen mellan globala problem och lokala verksamheter.
"Tänk globalt - handla lokalt" kräver i hög grad ny kunskap. Men det är
inte detta som betonas i utvecklingsplanen. Här ges i stället bilden av att s k
enklare arbeten försvinner och mer kvalificerade kommer i stället och att det
moderna samhället ställer högre krav på yrkesutövare av olika slag. I själva
verket kan man lika gärna hävda att det som karakteriserar den moderna
snickaren, målaren, smeden, charkuteristen, grundskolläraren, bilmekanikern,
sjuksköterskan, läkaren, byggmästaren, banktjänstemannen, gymnasieläraren,
bonden, skogsarbetaren, apotekaren etc snarare är mindre bredd och djup i
kunnandet än vad tidigare yrkesmän i branschen hade. Närmare eftertanke
leder dock till en försiktigare hållning när det gäller denna typ av
värderingar.
I brist på en ordentlig analys torde man nog göra bäst i att avstå från
svepande påståenden av det slaget. I varje fall bör de inte läggas till grund
för
landets utbildningspolitik. (Mycket talar för att det även i den närmaste
framtiden kommer att gälla helt vanliga krav liknande dem som gällt tidigare
för de flesta yrken. Olika yrken ställer olika krav på personlig fallenhet och
kunskap och varje grupp för sig har sina speciella kompetenser. Naturligtvis
ser vi en förskjutning i kraven t ex genom införande av datorer och en viss
ökad pappersexercis men detta kan knappast sägas ha revolutionerat yrkenas
grundläggande karaktär.)
Att människor kommer att byta yrke oftare i framtiden än nu är ett annat
påstående som återkommer i utvecklingsplanen. En närmare analys av detta
vore också intressant. Detta av ett speciellt skäl eftersom just framtida
yrkesbyten har direkta konsekvenser för utformningen av utbildningarnas
innehåll. Vilka kunskaper och färdigheter är lättast att transferera mellan
olika yrken och hur ser dessa transfereringar ut i praktiken? Talet om ökad
flexibilitet genom bredd i kunskaperna hänger onekligen fritt i luften och
måste ifrågasättas.
Ett annat stort problem med regeringens planer för yrkesförberedande
program på gymnasiet är att de inte tar sin utgångspunkt i någon arbetsmark-
nadsprognos. Naturligtvis skulle det vara intressant att utifrån förväntade
åldersavgångar inom stora arbetsmarknadsområden som t ex hemtjänst,
sjukvård och transport kunna få en beräkning av behovet inom de närmaste
10-20 åren. Det naturliga hade varit att man med detta som utgångspunkt
försökt uppskatta framtida behov inom olika yrken och därtill tagit de initiativ
om framtida yrken i Sverige som man kan förvänta sig av en aktiv politisk
ledning. Regeringen skall ju inte bara följa utvecklingen utan också styra den
i vissa delar. Det kan t ex gälla framtida behov av ekoteknologer, tekniker
inom nya transportsektorer etc. Kanske skulle en sådan profilering i
kombination med en redovisad vision av framtidens behov av samhälls-
insatser också göra ungdomarna mer motiverade i sitt val av yrkesutbild-
ningar. Här kunde man förvänta sig att regeringens utvecklingsplan skulle
vara mer klargörande och inspirerande.
Lärlingsutbildning
Alla partier utom Socialdemokraterna har länge krävt
införande av en lärlingsutbildning. I regeringens
utvecklingsplan föreslås en form av "lärlingsutbildning" som
snarast gör intryck av att vara en utbyggd APU. Detta är i
och för sig bra och en utredning får väl visa vad som
därutöver går att åstadkomma. Förutsättningarna för en bred
uppgörelse när det gäller en riktig lärlingsutbildning torde
vara mycket goda. Grunden för en ny lärlingsutbildning bör
läggas genom en parlamentarisk utredning och i samverkan
med arbetsmarknadens parter. De olika huvudalternativen
borde ha presenterats redan i utvecklingsplanen.
Fortbildning av lärare och
skolledare
Genomförandet av gymnasiereformen innebär den kanske
största omställning av svensk undervisning någonsin. Detta
sker utan att de lärare och skolledare som skall utföra arbetet
har fått rimliga fortbildningsmöjligheter. Betydande medel
för en sådan fortbildning bör anslås redan i nästa budget.
Lärarutbildning
Antalet elever i grundskolan och något senare i
gymnasieskolan kommer att öka drastiskt redan från och med
i år som en följd av de stora barnkullarna som föddes för ca
sju åtta år sedan. Därtill kommer att alla elever numera går
tre år i nya gymnasiet. Utöver detta aviserar regeringen
100 000 nya platser i vuxenutbildningen, huvudsakligen
inom grundskola och gymnasium (nära en fördubbling av
antalet vuxenstudieplatser).
Det råder redan brist på utbildade lärare inom vissa ämnesgrupper.
Ingenstans i utvecklingsplanen tas den kommande lärarbristen upp som ett
allvarligt problem som måste lösas snabbt, mycket snabbt för att inte hela
kunskapslyftet skall sjunka till marken i brist på kompetens och lyftkraft.
Dessutom vet vi att många av de nuvarande lärarna saknar utbildning för och
erfarenhet av de nya undervisningsmetoder som är nödvändiga för att målen
för det nya gymnasiet skall kunna uppfyllas. Hur har regeringen förberett
dessa ökade krav på lärarresurser? Situationen kommer dessutom att
ytterligare förvärras om, såsom planerats, närmare 50 procent av dem som
lämnar gymnasiet skall fortsätta vid högskola eller universitet i en nära
framtid. Redan idag har de små och medelstora högskolorna en skriande brist
på utbildade lärare. Regeringen har visserligen tillsatt en lärarutbildnings-
utredning, men det är onekligen något sent, när de nya elevskarorna klappar
på porten och redan de som är inne i systemet saknar tillräckliga
lärarresurser. Kraftiga stimulansåtgärder för högkvalitativ lärarutbildning i
stor skala borde högprioriteras.
IT-satsning och datorisering
Datorn som kommunikations- och arbetsredskap är redan väl
etablerad. Självklart skall datorkunskap ingå i utbildningen
från grundskolans mellanstadium och vidare uppåt.
Datorerna har också sin givna plats i framtiden som
hjälpmedel i skolan. Datorns användning i skolarbetet är i sin
början och entusiasmen är på sina håll stor. Än så länge är
datorn knappast något centralt hjälpmedel annat än för
alldeles speciella syften. Flertalet lärare har ännu inte till-
räckliga kunskaper om datorer och deras användning i
undervisning och inlärning. Detta är ett allvarligt hinder
inom ett utvecklingsområde som man vet är av stor betydelse
för framtidens skola och arbetsliv. Tillgång till datorkunskap
är också en demokratifråga. Det får inte bli så att
datorkunskap blir ett element som ytterligare ökar klyftorna
mellan olika sociala grupper i samhället. Speciellt intressant
är i det sammanhanget datorns användning i den stora
utbildningssatsning som regeringen planerat för vuxna på
grundskole- och gymnasienivå. Där finns möjligheten att nå
en grupp människor som annars löper stor risk att inte få
tillgång till det nya mediet.
Åtgärder för att utbilda lärare i datorkunskap måste skyndsamt vidtagas och
frågan om datoranvändning i vuxenutbildningen särskilt uppmärksammas.
Mobbning i skolan
Det har nu i en rad undersökningar visat sig att nuvarande
åtgärder för att stävja mobbning i skolan är otillräckliga.
Miljöpartiets krav på en lagstadgad plikt för varje skola att
ha ett handlingsprogram mot mobbning (utförligt beskrivet i
tidigare mp-motioner) med tydligt juridiskt ansvariga (rektor
och kommunens skolansvariga) bör verkställas omgående.
Många elever utsätts i skolan för en kränkande behandling
som är fullständigt oacceptabel. Mobbningsfrågan är inte
bara en fråga om personligt skydd för enskilda individer utan
berör också centrala delar av skolans viktiga uppgift att
bibringa eleverna en levande insikt i grundvillkoren för ett
demokratiskt samhälle. Kraftfulla åtgärder borde ha vidtagits
för länge sedan. Av utvecklingsplanen framgår att regeringen
närmar sig ett initiativ i frågan men det kunde ha uttryckts än
tydligare.
Dyslexifrågan
Denna fråga nämns endast i förbigående i planen. Åren går
utan att nödvändiga åtgärder vidtages. Nu är snart Sveriges
dyslexiår också till ända utan att regeringen har vidtagit
några avgörande åtgärder för problemets lösning (utöver den
sent tillkomna idén att tillsätta en utredning). Effektiva
åtgärder för stöd till elever med specifika läs- och
skrivsvårigheter bör vidtagas omgående.
Resursbristen och det
kommunala ansvaret
Tanken att alla måste bidra till de sparåtgärder som krävs för
att få landets ekonomi på fötter är rimlig. Att bördan skall
fördelas med hänsyn till människors ekonomiska
förutsättningar är självklart och Miljöpartiet har i olika
sammanhang påpekat att alltför stora bördor lagts på dem
som redan är utsatta. En alldeles speciell grupp utgörs i detta
sammanhang av barn och ungdomar med behov av särskilt
stöd. Den gruppen har drabbats hårt av de nedskärningar som
gjorts inom framför allt barnomsorg, förskola och
grundskola. Det är två orsaker till detta. Dels har
nedskärningarna av kommunbidragen varit för kraftiga, dels
har många kommuner inte tillräckligt uppmärksammat dessa
barns behov. Det senare är ett problem som sammanhänger
med brister som tydligt påtalats i andra sammanhang i
utvecklingsplanen, nämligen att många kommuner inte har
fungerande skolplaner, utvecklade rutiner för uppföljningar
och utvärderingar av skolans verksamhet eller en effektiv
tillsynsverksamhet. I det perspektivet är det förståeligt att
kommunen inte uppmärksammar viktiga brister i skolan.
Förståeligt men inte acceptabelt. Självfallet vilar en stor del
av ansvaret på regeringen. De kommunala anslagen i
budgeten måste öka och kontrollen av att kommunerna
verkligen gör det som de enligt skollag och läroplaner är
skyldiga att göra måste förbättras. Dessa åtgärder är i
dagsläget de viktigaste delarna i en utvecklingsplan som gör
anspråk på att föra svensk förskola och skola framåt. Båda
berörs i olika sammanhang i utvecklingsplanen men
signalerna skulle behöva vara mycket tydligare och snabbt
omsättas i deklarerade åtgärder.
Utvecklingsplan och
ideologiskt perspektiv
Det försök till kurskorrigering som kunde utläsas i
regeringsförklaringen är naturligtvis svårt att i praktiken
genomföra inom ramen för en socialdemokratiskt förankrad
ideologi. Den gamla spänningen mellan kapital och ägande å
ena sidan och lönearbete å andra som drivkraft för en
ekonomisk tillväxt, ökad produktion, växande företag och
ökad reallön skymtar mellan raderna i utvecklingsplanen.
Där är också skolans ställning klar. Den bevakar
lönearbetarnas framtida möjligheter. Utvecklingsplanen talar
om ökad kunskap som vägen till minskad arbetslöshet och
om arbetets villkor men inte särskilt mycket om förvaltande
av egendom eller kapital. Den har fortfarande kvar fotfästet i
industrialismens tankestrukturer och ser den nya epoken som
ett steg in i ett samhälle där produktion av information och
kunskap alltmer tar varuproduktionens plats men som för
övrigt är sig ganska likt. Den bild man målar upp i
utvecklingsplanen är just bilden av en skola som ger ökade
möjligheter till att bli anställd. Att detta framstår som viktigt
för ungdomar i ett samhälle som bygger på lönearbete och
där hela trygghetssystemet bygger på om du har lönearbete,
är ställt utom allt tvivel. Den som inte är anställd har heller
ingen riktig ekonomisk trygghet. "Man kan hamna i B-laget
om man blir Icke Godkänd!" är ingen orealistisk tanke för
dagens skolelever. Och ungdomsarbetslösheten är tyvärr
mycket hög.
Mycket talar emellertid för att denna form av ett förvuxet industrisamhälle
inte alls är någon rimlig framtidsbeskrivning. Den tekniska utvecklingen har
nått så långt att en mindre mängd arbete behöver utföras i varuproduktion för
att konsumtionsbehovet skall täckas. Det gäller industri såväl som jordbruk
och skogsbruk. Inom andra sektorer, främst den offentliga sektorn, finns
utrymme för ökade arbetsinsatser. Totalt är dock behovet av lönearbete
mindre idag än för bara något decennium sedan. Att omfördela det totala
arbetet över invånarna är en viktig uppgift. En rejäl minskning av normal-
arbetstiden för lönearbete måste genomföras snarast möjligt. Och trygg-
hetssystemen bör kopplas fria från lönearbetet. När väl arbetsfördelningen
blivit någorlunda rättvis, genom arbetstidsförkortning och periodisering, ser
vi ett samhälle där människorna har betydligt större möjligheter till ett rikt
liv
med hög livskvalitet. Det handlar om en ökning av den s k informella
sektorn; olika aktiviteter som naturligt ingår i ett socialt liv, mer tid för
familjen, mer tid för barnen och anhöriga, samverkan med grannar, olika
former av miljöarbete, aktivt deltagande i kulturlivet, studier, resor o s v.
Detta i sin tur minskar trycket på den offentliga sektorn. Skatteväxling från
skatt på arbete till skatt på miljöskadlig verksamhet ökar möjligheterna för
framför allt små och medelstora företag samtidigt som miljöskulden minskas.
En grundtrygghet som är oberoende av lönearbete innebär att människor kan
välja livsväg friare, vilket ökar rörligheten på arbetsmarknaden och höjer
såväl kompetens som prestationsnivå i människors arbetsinsatser. Under
sådana betingelser ökar också möjligheterna för enskilda och samhället att
aktivt ta större del i det internationella arbetet för goda livsbetingelser i
ett
globalt perspektiv. Sammantaget innebär dessa nya förutsättningar ökade
möjligheter till en långsiktigt hållbar utveckling.
I ett sådant perspektiv blir kraven på skolan naturligtvis annorlunda. Skolan
skall förbereda för ett liv med hög livskvalitet i alla avseenden, varav
yrkesförberedelser är ett. Skolans värderingar bör mer sammanfalla med de
värderingar som gäller utanför skolan. Människor skall få vara olika även i
skolan och den enskildes anlag och intressen skall vara utgångspunkten för all
undervisning. Skolan skall utvecklas från en skola för alla till en skola för
en-
var.
Tanken bakom kärnämnen är god. Kärnämnena skall utgöra garantin för att
alla invånare har tillräckliga kunskaper och färdigheter för att kunna deltaga i
den demokratiska processen och kunna tillgodogöra sig nya kunskaper genom
olika utbildningsvägar i ett livslångt lärande. Dessutom skall kärnämnen ge
tillräckliga baskunskaper för alla att förstå grundbetingelserna för liv på
jorden, de stora ekologiska strukturerna, sin egen position i ett historiskt
perspektiv och sitt ansvar inför kommande generationer. Alla ungdomar skall
lämna skolan med god självkänsla, ett demokratiskt synsätt och väl utvecklad
förmåga att förstå och respektera sina medmänniskor. Och alla skall känna
lust inför tanken på ett livslångt lärande. Betyg har ingen som helst funktion i
framtidens skola. (Antagningar till högre utbildning och anställningar sker
bäst genom för ändamålet utformade prov och intervjuer.)
Det kan vid en första anblick synas vara små utbildningspolitiska effekter
som denna skillnad i framtidssyn medför. Naturligtvis är skillnaden först på
allvar märkbar när samhället frigjorts från det gamla industrisamhällets
prägel. Med en regering som ännu inte har accepterat idén om en rimlig
fördelning av lönearbetet och som inte kan ta steget över från trygghet via
lönearbete till grundtrygghet för alla kan steget synas långt.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den planerade utvecklingen av förskola, skola och
vuxenutbildning.

Stockholm den 3 april 1997
Gunnar Goude (mp)
Kia Andreasson (mp)

Per Lager (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utbildningsutskottet

Händelser

Inlämning: 1997-04-03 Bordläggning: 1997-04-07 Hänvisning: 1997-04-08

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (2)