med anledning av skr. 1996/97:71 Sverige, EU och handelspolitiken inför 2000-talet

Motion 1996/97:N10 av Karin Falkmer m.fl. (m)

av Karin Falkmer m.fl. (m)
Sverige har en lång tradition som frihandelns förespråkare i
internationella sammanhang. Fr.o.m. den 1 januari 1995
deltar Sverige i EU:s gemensamma handelspolitik. Genom
medlemskapet i den europeiska unionen kan Sverige påverka
handelspolitiken inom en av de största handelspolitiska
enheterna i världen. Sverige bör, inom ramen för EU:s
gemensamma handelspolitik, fullfölja sin mångåriga
tradition och aktivt driva och främja frihandelns idéer.
Under de senaste åren har frihandeln utvecklats och befästs. WTO-mötet i
Singapore var en framgång för en liberalare världshandel. Vi moderater har
aktivt stött regeringen i förberedelserna inför Singaporemötet i arbetet för en
frihandelslinje. Inför det framtida arbetet bör understrykas att utvecklingen
mot en helt fri världshandel måste fortsätta.
När det gäller avvecklingen av restriktionerna enligt tekoavtalet i WTO bör
Sverige arbeta för att den påskyndas. Inte minst viktigt är det att Sverige kan
övertyga om att EU skall genomföra frihandel för teko genom att avveckla de
kvantitativa restriktionerna redan före år 2005.
Även på jordbruksområdet bör Sverige ta initiativ till snabbare och mer
radikal tullavveckling än vad som överenskommits i Uruguayrundan.
En annan, för svensk industri väsentlig fråga, som Sverige bör driva i detta
sammanhang, är att få till stånd åtaganden som stärker frihandeln för halv-
ledare och integrerade kretsar.
Vi har uppfattat att regeringen på denna punkt har samma uppfattning som
vi tidigare framfört. Med anledning av resultat från Singaporemötet finns det
dock två punkter som ger anledning till viss oro.
Socialklausuler och
mänskliga rättigheter
De minst utvecklade länderna är i dag inte i stånd att utnyttja
alla de fördelar en friare världshandel kan ge. En av de
viktigaste insatserna för att stödja de fattigaste länderna i
deras strävan efter frihet, demokrati och välstånd är att
införliva dem i det marknadsekonomiska systemet. Direkt
avgörande är att de kan få avsättning för sina produkter och
att de fritt får handla med de varor som de är bäst på att
producera.
Lika viktigt som det var för Sveriges ekonomiska utveckling att våra varor
kunde exporteras när vi befann oss i den begynnande industrialismen, är det
för u-länderna i dag att handeln med deras varor inte utsätts för handels-
hinder. De tendenser till förtäckt protektionism som framskymtar när
begreppet socialklausul förs fram måste Sverige med kraft motverka.
Sedan flera decennier har det förekommit kritik från fackföreningsledare,
företagsledare och politiker i i-länder mot vad man kallar orimliga
konkurrensförutsättningar. De har menat att u-länderna får en konkurrens-
fördel genom att betala låga löner.
På senare år har man mer koncentrerat sig på argumenten att u-länderna
förhindrar en normal lönebildning genom att lägga restriktioner mot fack-
föreningarnas möjlighet att agera och att länderna inte tillämpar goda miljö-
och arbetsmiljökrav.
Självklart skall alla länder acceptera mänskliga rättigheter. Miljö- och
arbetsmiljökrav är också viktiga. Men de brister som förvisso föreligger i
många u-länder riskerar att ytterligare förvärras om fattiga länder skulle
utsättas för handelshinder. Erfarenheterna från många länder är tydliga.
Ekonomisk utveckling leder till att kraven på demokrati och respekt för
mänskliga och medborgerliga rättigheter ökar. Att bromsa utvecklingen
genom handelsrestriktioner vore därför kontraproduktivt.
WTO
Vi moderater har sedan länge framhållit att Sverige starkt bör
ta avstånd ifrån varje förslag om att inom WTO sätta upp nya
regler för handel som skulle komma att drabba u-ländernas
utvecklingsmöjligheter. WTO är en organisation som består
av såväl i-länder som marknadsekonomiska u-länder, och det
var därför uteslutet att få ett WTO-beslut som skulle
innebära rätt för i-länder att införa handelsrestriktioner som
drabbar u-länder. WTO-mötet i Singapore resulterade därför
inte heller i att något beslut togs beträffande socialklausul.
I stället gjorde man en kompromisslösning i Singapore där man sade att
man bekräftade "åtagandet att respektera de internationellt erkända grund-
läggande arbetsnormerna. Internationella arbetsorganisationen (ILO) är det
behöriga organet för att fastställa och behandla dessa normer och vi bekräftar
vårt stöd för ILO:s arbete att främja dem." Samtidigt uttalade WTO-mötet att
man "avvisar utnyttjandet av arbetsnormer i protektionistiskt syfte och är
överens om att ländernas komperativa fördelar, särskilt i u-länder med låg
lönenivå, inte skall ifrågasättas."
Detta är mycket positivt. Men kompromisslösningen innebar en direkt
hänvisning till ILO som normgivare. Vi vill därför fästa uppmärksamheten
på bristerna i ILO:s regelverk. Detta bygger på ett antal konventioner med
olika signatärländer Man kan knappast beskriva ILO:s samlade regelverk
som bara en fråga om grundläggande normer. Snarast uppställer konvention-
erna ofta mycket detaljerade krav på olika områden.
ILO präglas fortfarande av det kalla krigets dubbelstandard. Signatärländer
är dels de västerländska länder som oberoende av ILO-konventionen skulle
uppfylla villkoren, dels f.d. kommunistländer som undertecknade konven-
tionerna utan avsikt att någonsin tillämpa dessa, dels en del andra länder,
bl.a. i Sydamerika, som på grund av bristande vilja eller oförmåga i mycket
begränsad utsträckning implementerat konventionerna. Vi moderater har i
olika sammanhang ifrågasatt ILO-konventionernas meningsfullhet.
Det finns anledning att ifrågasätta WTO:s stöd till ILO:s regelverk. Vi har
ingen kritik mot att regeringen accepterade kompromisskrivning men vill
framhålla att de olika ILO-konventionerna knappast är ett bra instrument för
att stärka respekten för de grundläggande mänskliga och medborgerliga
rättigheterna på arbetslivsområdet. Vi anser inte att Sverige skall stödja en
operativ koppling mellan ILO-konventioner och handelsmöjligheter.
MR-klausuler i EU:s avtal med andra
länder
I EU:s avtal med andra länder, associationsavtal,
partnerskapsavtal, handels- och biståndsavtal, finns numera
normalt en s.k. MR-klausul. Syftet är att EU på detta sätt
skall markera vikten av att länderna uppfyller grundläggande
krav på mänskliga rättigheter. Om så ej är fallet kan avtalen
suspenderas eller sägas upp.
I grunden bör samma princip gälla som för all annan handel. Handeln bör
vara fri. Det primära undantaget är när FN beslutar om handelsrestriktioner
som en sanktion mot ett land för dess brott mot internationell rätt (t.ex. Irak
och Libyen).
Ett begrepp i handelspolitiken är "most favoured nation" (MFN). Detta
språkligt vilseledande begrepp utpekar numera snarast något slags utgångs-
punkt för handel. En stor del av handeln sker till mer förmånliga villkor än
MFN, t.ex. genom frihandelsavtal eller genom allmänna preferenser till u-
länder eller genom specifika avtal, t.ex. Lomé-avtalen med de s.k. ACP-
länderna.
Våra utgångspunkter är att handelsrestriktioner normalt är kontraproduk-
tiva och att ländernas befolkning inte skall bestraffas genom handels-
sanktioner som ett resultat av maktövergrepp från respektive regering.
Miljöfrågorna i ett
handelsperspektiv
En annan fråga som kom upp vid Singaporemötet var
handeln och miljöfrågorna. Något beslut togs ej och
slutdeklarationens text i detta avseende kan betecknas som
substanslöst.
Vi moderater har framhållit att när det gäller miljöfrågorna bör de multi-
laterala miljökonventionerna vara grunden. Globala miljöproblem bör få
globala lösningar. Även lokala eller regionala miljöproblem kräver ibland
övergripande lösningar.
Ett exempel på detta är Washingtonkonventionen för handel med
utrotningshotade djurarter. Denna konvention med dess strikta förbud mot
import av produkter, t.ex. skinn, från utrotningshotade djurarter, t.ex.
leopard, har betytt mycket för att förstöra den illegala marknaden för tjuv-
skyttarnas "produktion". Samtidigt finns det givetvis tolknings- och tillämp-
ningsproblem.
I Östafrika och Asien tillhör elefanten de utrotningshotade djurarterna. I
södra Afrika är elefantens överlevnad för närvarande väl tryggad tack vare en
förutseende viltvårdspolitik och förmågan att bekämpa tjuvjakt. En förutsätt-
ning för den framgångsrika viltvården är just att de elefanter som likväl
måste skjutas av för att bestånden inte skall bli för stora kan utnyttjas
ekonomiskt. Därför är det internationella förbudet mot elfenbenshandel ett
problem för viltvården i dessa länder.
Det är viktigt att WTO:s regler och tillkommande konventioner som syftar
till att skydda miljön inte kommer i konflikt med varandra.
Den grundläggande principen bör vara att områden där man inte kan
komma överens på ett globalt plan inte får bli föremål för handelshindrande
åtgärder. Givetvis kan man aldrig ställa krav på att samtliga länder ansluter
sig till sådana konventioner, men målet måste vara en bred uppslutning för
olika delar av världen.
Sverige bör avvisa försök att med miljöfrågorna som utgångspunkt göra
ingrepp i det internationella handelssystemets allmänna regler i syfte att
införa protektionistiska handelsregler som skulle komma att hindra u-
länderna i deras utveckling mot en bättre ekonomisk situation och ett bättre
välstånd och därmed ge dem en större förmåga att komma till rätta med egna
miljöproblem.
Kunskap och information kan ofta vara mer verkningsfulla och snabbare
metoder än offentliga handelshinder för att sätta tryck på producenter och
regeringar i andra länder att vidta åtgärder på miljöområdet.
Samtidigt får inte sådana frivilliga system utnyttjas protektionistiskt. U-
länderna ställer med all rätt krav på att miljömärkningssystem och miljö-
certifieringar som är vitt spridda och använda skall ha transparenta
bedömningsnormer och vara öppna för producenter från alla länder.
På detta område krävs det mycket konkret arbete under de kommande
åren.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ILO som organ för grundläggande arbetsnormer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillämpningen av MR-klausuler i EU:s avtal,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sambandet mellan miljö- och handelsfrågor.

Stockholm den 21 mars 1997
Karin Falkmer (m)
Mikael Odenberg (m)

Chris Heister (m)

Ola Karlsson (m)

Sten Tolgfors (m)

Carl Erik Hedlund (m)

Jan Backman (m)

Lennart Hedquist (m)

Inga Berggren (m)

Peter Weibull Bernström (m)

Lennart Fridén (m)

Olle Lindström (m)

Per Westerberg (m)

Stig Rindborg (m)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Näringsutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1997-03-20 Bordläggning: 1997-04-07 Hänvisning: 1997-04-08

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (6)