med anledning av skr. 1996/97:83 Sverige och den inre marknaden

Motion 1996/97:N15 av Karin Falkmer m.fl. (m)

1 Bakgrund

Den inre marknaden är kärnan i det europeiska samarbetet. När det i
dagarna är 40 år sedan regeringschefer och utrikesministrar från sex
länder möttes i Rom för att skriva under fördraget om europeiskt
ekonomiskt samarbete så bör man komma ihåg att målsättningen redan
då var att skapa en fri och gemensam inre marknad, i syfte att därigenom
frammana ett sådant samarbete mellan människor i de olika länderna att
krig omöjliggjordes.

Det första stora praktiska målet för de sex ursprungliga medlemsländerna
var att avskaffa tullarna och skapa en tullunion. Även för länderna som stod
utanför dåvarande EG var det tullfrågan som med rätta prioriterades.

Under flera decennier verkade det som om tullar var de enda handelshinder
mellan länderna som man på allvar ville angripa. Ansträngningarna att
harmonisera lagstiftningen mellan EG:s länder var halvhjärtade. Besluts-
mekanismerna i det ursprungliga Romfördraget medverkade inte heller till att
ge förmågan att hantera besvärliga beslut. År av arbete för att skapa gemen-
samma lagregler kunde spolieras av politiskt motiverade men sakligt omoti-
verade veton från något land.

Under början och mitten av 1980-talet var det uppenbart att dåvarande EG
fungerade otillfredsställande. Trots att EG då utvidgats från 9 till 12 länder
främst med politiska motiv - de tre tidigare diktaturländerna Grekland,
Spanien och Portugal skulle inlemmas i en förening av demokratiska länder -
var EG anmärkningsvärt dåligt utvecklat för politiska beslut. Det fanns en
väl fungerande tullunion, och det fanns en i tekniskt hänseende fungerande
gemensam marknad för jordbruksprodukter, men i övrigt var skillnaden
mellan länder inom och utom EG begränsad.

Under slutet av 1980-talet genomförde EG två förändringar som kom att i
grunden ändra Europa. 1985 enades länderna om den s.k. enhetsakten, en
första reform av beslutsreglerna inom EG som introducerade regler för
majoritetsbeslut. Därigenom fick de 12 medlemsländerna ett system för att
på vissa områden kunna fatta beslut utan att kompromisserna behövdes
sträcka sig så långt att syftet med beslutet förfelades.

1988 kom den s.k. Checcinirapporten. I denna visade rapportens upphovs-
man ekonomiprofessorn Checcini på de stora ekonomiska fördelarna med att
ta bort handelshinder av olika slag mellan medlemsländerna. Kommissionen
omvandlade rapporten till en detaljerad vitbok där man skisserade hur EG:s
länder på förbluffande kort tid kunde ta bort dessa handelshinder och skapa
en, i verklig mening, inre marknad. I stor politisk enighet beslutade med-
lemsländerna att skapa denna inre marknad före utgången av 1992.

När nu samarbetet sköt fart på EG:s kärnområden började också andra
områden utvecklas. I Maastricht enades man dels om att förstärka och
formalisera samarbetet på områden som inte täckts av Romfördraget - det
var så den andra och tredje pelaren i samarbetet skapades - dels om att
verkligen göra den inre marknaden till en marknad utan hinder genom att
länderna enades om en gemensam valuta.

2 Den inre marknadens betydelse

Organisation och struktur inom dagens EU har ofta sina rötter 20-25 år
bakåt i tiden, men dagens arbetsuppgifter och arbetsbelastning tillhör de
senaste 10 åren. Vad EU under denna relativt korta tid åstadkommit är
imponerande. Samarbetet har visat en förmåga att producera konkreta
resultat till nytta för Europas befolkning. Det går inte att uppskatta
välfärdsvinsterna av EU men de är uppenbarligen mycket stora även om
man bara räknar de rent ekonomiska aspekterna.

För oss moderater är det uppenbart att vi måste slå vakt om vad som
åstadkommits, men framförallt fortsätta mot en än mer välfungerande fri inre
marknad i Europa. Den inre marknaden bör förverkligas fullt ut. EU:s
regelverk bör förenklas för att göra detta möjligt. Sverige bör med kraft
påverka övriga medlemsländer så att de i dag ofullbordade delarna av den
inre marknaden - liberaliseringen av transportsektorn, telekommunikationer-
na och energimarknaden - realiseras.

En väl fungerande inre marknad är en förutsättning såväl för ökad intern
handel som för en förbättring av EU:s konkurrenskraft internationellt. Med
undantag för den inre marknadens genomförande har medlemsländerna
huvudansvaret för de övergripande åtgärder som är nödvändiga i respektive
land för att förstärka tillväxten, förbättra konkurrenskraften och stimulera
företagandet.

Även om den inre marknaden är på väg att förverkligas är den långt ifrån
fullbordad.

Det brister när det gäller att uppnå en effektiv och uniform tillämpning av
EU-reglerna i medlemsländerna. Exempelvis sker den offentliga upphand-
lingen inom EU fortfarande så att den i huvudsak upphandlas nationellt.
Flera länder släpar efter med att införa EU:s upphandlingsregler i den
nationella lagstiftningen.

Flera direktiv gällande varuområdet, bygg- och anläggningsarbeten, vatten,
energi, transport och telekommunikationer och inom tjänsteområdet har inte
genomförts alls eller bara delvis i olika medlemsländer.

Detta skapar problem för svenska företag. Vidare undermineras fördelarna
- ökad tillväxt, förbättrad konkurrenskraft och ökat välstånd - som en väl
fungerande inre marknad skulle kunna ge. Sverige bör agera kraftfullt för att
förverkligandet av den inre marknaden genomförs fullt ut.

Sverige bör ta initiativ till en förstärkning av kommissionens möjligheter
att agera mot medlemsländer som brister i genomförandet av EU-direktiv. De
medel kommissionen i dag har att ta till är att skicka ett motiverat yttrande
till syndande medlemsland och, om inte detta hjälper, ta upp fallet inför EG-
domstolen. Efter att ett land "fällts" i EG-domstolen men fortfarande inte
genomför direktivet kan kommissonen hos domstolen begära att vite skall
utdömas. Erfarenheterna av detta nya system med vite är ännu mycket
begränsade men processerna i EG-domstolen tar lång tid.

Det är viktigt att kommissionens möjligheter att agera mot länder som inte
uppfyller sina fördragsmässiga förpliktelser förstärks. Sverige bör verka för
detta.

3 Principer

Grunden för välstånd, såväl i Europa som annorstädes är en fri marknads-
ekonomi. Det är fria företag och företagsägare på marknaden som har bäst
förmåga att skapa välstånd.

Därför är det fel när man, som vissa medlemmar i regeringen, beskriver
EU-samarbetet som "en motvikt mot de stora företagens samarbete". Detta
är naturligtvis i grunden helt fel synsätt. Statsmakten får inte utformas eller
uppfattas som antagonistisk i förhållande till näringslivet - vare sig till
stora
eller små företag.

Statsmaktens uppgift är att lägga fast långsiktiga stabila regler för före-
tagande. En del av dessa regler måste vara gemensamma på en gemensam
inre marknad. Men alla regler behöver inte vara lika i EU:s samtliga med-
lemsstater eller för den delen inom alla delar av medlemsstaterna. Ökade
ansträngningar att skapa en bättre fungerande inre marknad innebär inte att
harmonisering är önskvärd på alla områden. Tvärtom kan det vara till fördel
för Europas utveckling att olika länder prövar olika ansatser för att lösa
problem.

4 Några exempel

4.1 Regelreformering

En moderat politik inom EU hade på en rad viktiga och avgörande
punkter avvikit från den nuvarande regeringens politik. Samtidigt är det
givetvis så att en rad värderingar är oförändrade vilket medför att det
finns en betydande överensstämmelse mellan den politik regeringen för
och den vi skulle förorda.

Det finns dock anledning att rikta kritik mot regeringen på ett antal
punkter.

Ett europeiskt företag som skall dra nytta av den inre marknaden genom att
vara aktivt på flera olika nationella marknader märker snart att det finns
betydande skillnader i regelverket mellan de olika länderna. Arbetet med att
föra samman dessa nationella regler är därför viktigt, inte minst för de
mindre företagen. Förenklat kan man säga att femton regelverk ersätts av ett
gemensamt EU-regelverk. Detta är givetvis en stor fördel.

Dessvärre förfelas ibland den goda tanken av att det gemensamma
regelverket som de 15 länderna antagit tillsammans är så komplicerat att
harmoniseringen delvis förlorar sitt syfte.

Arbetet med regelreformering är därför väsentligt. Det är helt uppenbart att
det fortfarande finns en rad EU-regler som blivit obsoleta eller på annat sätt
förlorat sin betydelse. Kommissionen har inlett ett program för regel-
reformerning - SLIM. De övergripande tankarna bakom SLIM är goda men
implementeringen är fortfarande dålig. SLIM täcker i dag bara in en bråkdel
av det för näringslivet relevanta regelverket.

Det bör vara en viktig svensk prioritet att understödja kraven på en
systematisk genomgång av EU:s regelverk i syfte att förenkla dessa.

Vad gäller regelreformering i Sverige bör det framhållas att regeringens
uttalade ambitioner i sig är goda, men hittills har handlingarna talat ett annat
språk. Den borgerliga regeringens beslut om en systematisk genomgång av
existerande svenska lagar och regler i syfte att kunna ta fram förslag till
förenklingar och avregleringar avbröts av den socialdemokratiska regeringen
när den tillträdde 1994. Först efter ett par år tog regeringen beslut om sin
variant av systematisk genomgång av regler som berör företagen. Samtidigt
är det uppenbart att det inte finns något ordentligt system för konsekvens-
analys av lagar och regler som innebär ökade bördor och problem för före-
tagen. Regeringen har genomfört en lång rad sådana åtgärder sedan
regeringsskiftet.

4.2 Märkning av produkter

Under senare år har frågan om märkning av livsmedel blivit en viktig
fråga inom EU. Den svenska regeringen har på flera områden drivit krav
på obligatorisk märkning av livsmedel. Det har varit enkelt att genom
medierapporteringen vinna kortsiktiga massmediala sympatier genom att
hela tiden kräva flera märkningsregler. Dessvärre har regeringen
uppenbarligen inte gjort en ordentlig principiell analys av det verkliga
behovet av märkning och konsekvenserna av utökade lagregler.

För det första kan man konstatera att märkningregler givetvis leder till
problem och kostnader för producenterna. Sådana effekter kan inte ignoreras,
konsekvensen blir högre priser för producenterna.

För det andra bör man ta hänsyn till att frivillig märkning oftast är ett
bättre alternativ än obligatorisk märkning. På flera områden har konsumen-
ternas efterfrågan skapat förutsättningar för frivillig märkning. Exempel på
frivilliga men mycket spridda märkningar av produkter är KRAV-märket på
livsmedel, Naturskyddsföreningens "Bra miljöval" och Nordiska rådets
Svanmärkning. Sådana märkningssystem ger ofta betydligt mera information
till konsumenterna än lagstadgade krav på t.ex. märkning av ursprungsland.
Obligatorisk märkning tränger ut den frivilliga märkningen som är ett
resultat av konsumenters och miljöorganisationers egna preferenser. När det
gäller miljöområdet kan obligatorisk märkning vidare uppfattas som en
officiellt sanktionerad norm, utöver vilken man inte behöver driva
miljöarbetet ytterligare.

För det tredje innebär regeringens märkningspositiva linje att Sverige kan
komma att utnyttja sitt inflytande ineffektivt. Det finns viktiga frågor som
faller under kategorin skydd av hälsa och miljö som är betydligt viktigare än
exempelvis kravet på märkning av bestrålade kryddor.

4.2.1 Omotiverade krav på kryddmärkning

Just fallet med de bestrålade kryddorna är ett bra exempel på missriktade
ambitioner. Dessvärre kan kryddor sprida smitta. Detta för allmänheten
ofta okända förhållande har sedan många decennier varit orsaken till att
det i de flesta europeiska länder funnits lagkrav på att kryddorna skall
behandlas för att smittförande bakterier skall dödas.

Det finns två behandlingsmetoder, giftiga gaser eller bestrålning. När
Sverige under mitten av 1980-talet införde ett förbud mot bestrålning av
livsmedel vände sig de flesta remissinstanserna mot ett förbud som även
omfattade kryddor. Radioaktiv bestrålning dödar bakterier men lämnar inga
kvarvarande effekter. Eftersom kryddorna inte är levande organismer finns
ingen risk för mutationer eller andra effekter.

Remissinstanserna påpekade att de hälsovådliga effekterna av behandling
med giftiga gaser däremot inte var kartlagda. Det svenska förbudet var också
ett slag i luften eftersom man inte kunde upptäcka om kryddorna var
bestrålade eller ej.

Genom anpassningen till EU:s regler är försäljning av kryddor som
bestrålats nu åter tillåten. Regeringen vill utan saklig grund få fram ett krav
att dessa kryddor, och produkter som innehåller kryddor som bestrålats, skall
märkas med varningtexter. Det finns ingen som helst saklig grund för detta
krav.

Sverige bör inte längre driva sådana krav inom EU. Det skadar Sveriges
anseende och minskar möjligheterna för Sverige att agera i frågor som är av
verklig betydelse för folkhälsan.

4.2.2 Märkning av genmodifierade produkter

För närvarande väcker förekomsten av genmodifierade grödor mycket
starka känslor. Detta är förståeligt eftersom tekniken bakom s.k.
genmodifiering är svår för allmänheten att förstå. Det finns dock ingen
anledning att i onödan underblåsa oro. Genom denna nya teknik kan
förvisso en gröda få förändrade egenskaper, precis som egenskaperna
kan förändras genom traditionellt växtförädlingsarbete. Men ofta syftar
inte genmodifieringen till att ge produkten (grödan) annorlunda
egenskaper utan fastmer att ändra produktionsförutsättningarna.

I detta sammanhang finns det givetvis problem. Genmodifierade organis-
mer bör inte tillåtas spridas fritt i naturen. Vidare måste den genmodifierade
grödans egenskaper testas och kontrolleras. Detta är naturliga och motivera-
de försiktighetsåtgärder. Sverige har sedan 1993 en lagstiftning som reglerar
detta.

Det är också rimligt att konsumenterna kan få kännedom om genmodifie-
ringen ändrat egenskaper hos den produkt de köpt. Regeringen kräver
emellertid att alla livsmedel som består av eller innehåller gentekniskt
modifierade organismer skall märkas med varningstexter. Vi anser att detta
vore fel.

Om inte produktens egenskaper förändrats finns det inga motiv för särskild
märkning. Då leder det bara till att konsumenterna skräms att inte använda
gentekniskt modifierade grödor. Det vore olyckligt eftersom gentekniskt
modifierade produkter kan medverka till både ökad produktion och för-
bättrad kvalitet.

Regeringen bör därför upphöra med att driva särkrav beträffande märkning
av produkter som består av eller innehåller gentekniskt modifierade organis-
mer.

4.2.3 Ursprungsmärkning

Regeringen har under en tid krävt obligatorisk ursprungsmärkning av
kött. Nu i efterdyningarna av galna ko-krisen har ministerrådet beslutat
införa en sådan märkning.

Vi har full förståelse för den oro som finns bland många inför risken att
köttkonsumtion skall kunna leda till Creutzfeldt-Jakobs sjukdom. Indicier
tyder ju på att det finns ett sådan samband. Att kött som säljs då är
ursprungsmärkt kan leda till en känsla av minskad risk. Ur denna synpunkt är
köttmärkningsbeslutet förståeligt.

Men samtidigt innebär ett system med en obligatorisk ursprungsmärkning
ett avsteg från den inre marknadens principer. Nu gäller beslutet nötkött.
Snart kommer kanske krav på ursprungsmärkning även av fjäderfä och ägg,
eller på odlad fisk eller grönsaker.

I de flesta fall vet konsumenten vilket land som är ursprungsland när han
köper en jordbruksprodukt. På helt frivillig väg informerar handlaren om
varifrån produkten kommer. Att införa obligatorisk märkning slår undan
benen för den frivilliga produktinformationen och kan i värsta fall minska
informationen till konsumenterna genom att kraven på obligatorisk
information uppfattas som ett tak för den mängd information som behöver
ges till konsumenten.

Obligatorisk ursprungsmärkning kan också utvecklas till ett slags norm
som leder till att produkter med "fel" ursprung får en i det närmaste omöjlig
konkurrenssituation. Detta kommer att leda till ökade priser.

Beslutet angående ursprungsmärkning av kött är nu fattat. Sverige bör
dock inom EU motverka försök att införa sådana obligatoriska krav på
ursprungsmärkning inom andra områden.

4.3 Energimarknaden

Regeringens taktiskt motiverade men sakligt ounderbyggda kärnkrafts-
avvecklingspolitik kommer att leda till kraftiga förändringar på de
svenska energimarknaderna. Det är uppenbart att frågan om den framtida
gasanvändningen är föremål för omfattande diskussioner. Detta är i sig
allvarligt eftersom en ökad gasanvändning i syfte att kompensera
bortfallet av elproduktion från kärnkraften leder till ökade utsläpp och en
sämre miljö.

Den ekonomiskt och miljömässigt omotiverade avvecklingspolitiken
verkar dessutom få negativa effekter på Sveriges politiska hållning i viktiga
avregleringsfrågor inom EU. Regeringen har i skrivelsen gjort klart att
Sverige i EU:s arbete med energipolitiska frågor vill ha ett undantag från
gasmarknadsdirektivet. Syftet är att reglera priser med hänvisning till att den
svenska marknaden är "omogen".

Förvisso är den svenska gasmarknaden omogen. Det främsta skälet till
detta är att vi tack vare användning av miljövänlig vatten- och kärnkraft inte
behövt använda fossila bränslen i elproduktionen. I värmeproduktionen har
de fossila bränslena alltmer trängts undan av biobränslen. Vidare har den
begränsade gasintroduktion som ändå skett i Sverige varit föremål för
omfattande politiska förvecklingar.

Vi moderater anser att om regeringen hade förmått hålla en realistisk och
konsekvent linje i energipolitiken så hade förutsättningarna även för
gasintroduktionen varit mindre oklara - om än inte särskilt goda. Sverige bör
därför verka för en fortsatt avreglering av såväl elhandeln som gashandeln i
EU.

4.4 Arbetsrätt

Regeringen konstaterar i skrivelsen att man vill "värna om varje lands
rätt att genomföra direktiv på ett för landet naturligt sätt". Det är
givetvis ett krav som är lätt att instämma i men samtidigt finns det
anledning att ifrågasätta den svenska regeringens tolkning. Regeringen
säger att den vill slå vakt om parternas och kollektivavtalens viktiga roll
inom arbetsrätten. Det är korrekt att denna roll i dag är mycket stor. Det
är dock inget skäl för att det övergripande målet för Sveriges agerande
skall vara att värna om denna "svenska modell".

Regeringens främst plikt borde vara att modernisera den svenska arbets-
rätten för att på så sätt kunna ge bättre förutsättningar för nya riktiga
arbeten.
I detta perspektiv är det nödvändigt att även kritiskt ifrågasätta kollektiv-
avtalen. Att generellt försöka implementera EU:s regler på det arbetsrättsliga
området genom kollektivavtal innebär en ytterligare och olycklig blandning
av offentlig och privat regelgivning. Regeringens linje riskerar att leda till
att
ytterligare stärka de arbetsrättsliga organisationernas ställning i förhållande
till deras medlemmar.

Det finns således starka skäl för att regeringen bör modifiera sitt krav på
att införa bestämmelser om semi-dispositiva regler i arbetsrättsliga direktiv.

5 Hemställan

5 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sanktionsmöjligheter mot medlemsländer som
brister i genomförandet av överenskomna direktiv,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en systematisk genomgång av EU:s regelverk i
syfte att förenkla dessa,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om märkning av produkter som innehåller bestrålade
kryddor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om handeln med gas och el,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de arbetsrättsliga reglerna.

Stockholm den 3 april 1997

Karin Falkmer (m)

Mikael Odenberg (m)

Chris Heister (m)

Ola Karlsson (m)

Sten Tolgfors (m)

Carl Erik Hedlund (m)

Jan Backman (m)

Lennart Hedquist (m)

Inga Berggren (m)

Peter Weibull Bernström (m)

Lennart Fridén (m)

Olle Lindström (m)

Per Westerberg (m)

Stig Rindborg (m)